OLOF LAGERCRANTZ
Jungfrun och
Demonerna EN KARLFELDTSTUDIE
Illustrerad av BERTIL BULL HEDLUND Kommenterad av STINA OTTERBERG och ARNE MELBERG
KARLFELDTSAMFUNDET nyutgåva 2018
Karlfeldtsamfundets skriftserie 50 www.karlfeldt.org © 2018 Text © Martina Lagercrantz Illustrationer © Bertil Bull Hedlund/Bildupphovsrätt 2018 Kommentarer © Stina Otterberg, Arne Melberg Utgåva © Karlfeldtsamfundet Redaktör Christer Åsberg Redaktionskommitté Elisabeth Lindmark, Ola Nordenfors, Stina Otterberg Grafisk form Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Tryck Bulls Graphics, Halmstad Distribution Se: www.karlfeldt.org ISSN 0453-3186 ISBN 978-91-978554-9-5
III
Stina Otterberg
Live ts puls Karlfeldts diktning i Olof Lagercrantz liv och författarskap
I
mitten av 1990-talet när Olof Lagercrantz var 83 år gammal fick han ett brev från textilkonstnären Anna-Karin Bylund. Hon undrade om inte Lagercrantz ville skriva något om linet och dess historia för en utställningskatalog? ”Jag blir rörd över frågan”, skriver Lagercrantz i sitt svarsbrev, även om han tycker att han är oduglig när det kommer till praktiska kunskaper om tyger. Han berättar ändå några personliga minnen där linnetyget spelat en roll, men kommer strax in på linnet i litteraturen: Jag har alltid älskat Karlfeldt och inte minst hans dikt Träslottet, där han beskriver ett drömt besök i sin fädernesgård i Dalarna. I diktens tredje avdelning förs vi in i gästabudssalen med tunga ekkistor med väldiga lås. Kläden, dukar, bonader, hämtas upp och breds ut. Som en höjdpunkt tas en brudklänning fram som en gång burits av hans döda mor: Där ligger den brudstass andlös och tom som burits på klappande bröst. Hur fjärran den vår då dess lin stod i blom och hur fjärran dess spånadshöst!
IV
Diktaren får tillbringa en natt i sitt forna hem och han somnar in i doften av lavendel som svävar ”kring kuddens skinande lärft”.1
Vad sökte Olof Lagercrantz i litteraturen? En fingervisning finns i orden ”alltid älskat” i brevcitatets inledande mening om Karlfeldt. Ett annat svar finns i Lagercrantz minnestext över Gunnar Ekelöf i vars diktning han återfinner en fyrklöver av kärlek, hälsa, glädje, tröst.2 Olof Lagercrantz litteraturkritik vilar på övertygelsen att människan inte klarar sig utan litteraturen. Utan den går vi vilse och allt blir abstraktioner. En uppmärksammad artikelserie från USA under hans tid som kulturredaktör i Dagens Nyheter sammanfattar han med följande ord: ”Lärde jag mig något i Förenta staterna? Inte så mycket som jag tänkt. Det är ändå först och främst genom böcker man får veta något om världen och om människorna”.3 Att litteraturen är något livsavgörande skulle komma att bli själva förutsättningen i Lagercrantz kritik och essäistik. Det är ingen tom fras utan något som grundats i den egna livserfarenheten. Och ett av de författarskap som fanns med redan från början var Erik Axel Karlfeldts. Med Lagercrantz egna ord i ett brev var Karlfeldt en ”familjeskald” i hans mor Agnes familj, den Hamiltonsläkt som han beskriver i den självbiografiska Min första krets.4 I moderns syskonskara hade Karl1
Olof Lagercrantz, brev till Anna-Karin Bylund, 11.9 1994. Brevet citeras efter en inskannad version som finns hos mig. Lagercrantz skrev sedan förordet i katalogen till Bylunds utställning ”Min Käraste” på Forum i Stockholm 1994. Diktstrofen ur ”Träslottet” citeras med den interpunktion Lagercrantz använder i sitt brev.
2
Lagercrantz, ”Spegelbilder av Gunnar Ekelöf ”, Dagens Nyheter (hädanefter DN) 17.3 1968.
3
Lagercrantz, ”Slutbilder”, DN 26.7 1958. För en mer detaljerad genomgång av Lagercrantz litteratursyn, se Stina Otterberg, Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz, diss., 2010, s. 175ff.
4
Brevcitatet i Siv Storå, Lyriker med förhinder. Studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap, diss., 1990, s. 170; Lagercrantz, Min första krets, 1982, s. 121ff.
V
feldts diktning, och särskilt Flora och Pomona, en särställning. Man levde med hans diktvärld i nästan lika hög grad som med anfadern Erik Gustaf Geijer – Olofs morfars morfar – vars diktning ständigt närvarade, ständigt stod till tjänst med ord till förklaring och tröst. Det är särskilt två Karlfeldtdikter som lyfts fram i familjekretsens egna berättelser. ”Löskekarlarnas sång” är den ena. Olofs morbror Adolf läser plötsligt en strof ur den utantill när han ligger döende i spanska sjukan, en händelse som noteras av fadern Hugo Hamilton – riksdagsmannen och trolldiktaren – i hans dagbok.5 ”Augustihymn” är den andra. Den dikten fungerar som ett slags varnande samtalspartner för Olofs moster Viveka när hon i tjugofemårsåldern tvekar att ingå äktenskap. Åtminstone är det så Lagercrantz skildrar hennes ångest och tvekan i Min första krets.6 Men som självbiografi är den boken förstås – liksom dagboksformen – också en litterärt gestaltande text som väljer och väljer bort ur det stora livsmaterialet. När Lagercrantz suggestivt och återkommande citerar Karlfeldtrader som flytt och förbytt eller lägg av din glada krans och beskriver det som att de åter och åter ljuder i Vivekas öra och att de ”fortsätter att tona inom henne” läser jag det som en spegelbild av Olof själv och hans eget förhållande till samma diktning.7 Olof Lagercrantz föddes 1911, och för hans generation som var gymnasister i slutet av 1920-talet hade Karlfeldt kultstatus. 8 1927, det år som Olof börjar på Sofi Almquists samskola, hyllades Hösthorn i tidskriften Gymnasisten. Tidigare samma år hade Karlfeldt talat vid 5
Gunnar Gerdner [utg.], Hugo Hamilton, Dagböcker 1917–1919, 1956, anteckning den 27 februari 1919, s. 373f.
6
Lagercrantz 1982, s. 121f.
7
Se också Otterberg, 2010, s. 243–247.
8
Storå, s. 170.
VI
gymnasistdagarna på Norra Latin i Stockholm och Dagens Nyheter skrev om en ”applådsalva som inte ville sluta” i sitt referat från tillfället.9 När Lagercrantz i andra ring deklamerar ”I Älgtiden” och ”Ormvisa” på fredagsmötet i gymnasistföreningen Holmia kan man utgå från att de dikter han valt inte bara representerade en diktvärld som var hemtam för honom själv utan att Fridolins visor också var välbekanta för de ”60 medlemmar [som] voro närvarande” på sammanträdet som Lagercrantz i sin ganska nyligen påbörjade dagbok beskriver som ”mkt lyckat”.10 De här åren präglas dagboken av skolarbetet – ”[ä]nnu går det ganska bra för mig i plugget, men snart kommer väl underbetyg på skrivningar och annat trassel” – av det sociala livet med fullt engagemang i det gymnasiala föreningslivet där han skriver spex och har sekreteraransvar, av danser och teatrar, av talfilmen som snart ska komma till Sverige, av längtan efter körkort, av kärleksdrömmar och kärlekssorger – ”Tänk ändå vad det skulle vara mycket bättre här i världen om det bara funnes ett kön” – och av en litet lillgammal blick på vuxenlivet: ”I dag har prinsessan Märta förlovat sig med kronprins Olav av Norge, så nu har Stockholm något att tala om vid middagar och supéer en längre tid framåt”. Här finns familjen där storasyster Ebba glänser i Holmia och drar med honom på allt möjligt kul. Hon är hans idol. Om hon är förkyld antecknar han det. När hon har studentskrivningar är han nervös. När hon träffar Erik Lönnroth är han glad och svartsjuk. De två yngre systrarna Lis och Lottie är han 9
Citatet ur Dagens Nyheters referat återfinns i Christer Åsberg [red.], Till bönder och till lärde män: Erik Axel Karlfeldts tal, 2004, s. 103.
10
Dagboksanteckning daterad ”Söndag den 14 okt 1928”. Olof Lagercrantz förde dagbok periodvis under sitt liv, och jag citerar här ur den inskannade version som finns hos mig. Datum- och platsangivelser citeras enligt dagboken. För en mer detaljerad redogörelse av textläget kring dagböckerna hänvisar jag till Richard Lagercrantz och Stina Otterberg [red.], Olof Lagercrantz, Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar, 2011.
VII
ganska förtjust i även om de inte spelar samma roll i hans liv som hans äldre syster. På lillebror Rutger irriterar han sig även om han småningom också antecknar att Rutger ”växer och blir bra”. Men det som framförallt lyser igenom anteckningarna är det ansvar Olof tar på sig för syskonskaran. Som ett negativt kraftcentrum i barndomen finns mor Agnes som, med Olofs återkommande formulering, sällan är riktigt ”kry”. Det tar mycket energi att ständigt vara vaksam på huruvida Mor är glad eller ledsen. Olof är det syskon som tar sig an uppgiften att försöka trösta mamma och göra henne glad igen. ”Våningen lugn utan Mor”, skriver han i en anteckning. 11 Dagboken är också den plats där gymnasisten Olof kan ge uttryck för sin pendling mellan självtvivel och självförtroende, sin återkommande känsla av ensamhet, sina framtidsdrömmar. ”Om jag ändå visste vad jag skulle bli? Vad jag skulle ägna mig åt? – Jag skulle vilja bli något som vore fritt, absolut fritt”.12 I en anteckning från nyåret 1929 då han ännu inte fyllt 18 skriver han att det är eländigt att han ännu inte kommit på vad han ska ägna sig åt i livet. Visst har han intressen, men vad ska han välja? Det som skulle komma att bli svaret på den frågan – på några års sikt – är den mening som avslutar samma anteckning: ”Karlfeldts dikter slukar jag just nu; de äro underbara”.13 De år som sedan följde i Olof Lagercrantz liv skulle Karlfeldts dikter inte bara vara något han ”slukade” och levde med, utan rentav något som bokstavligen höll honom levande. Efter studentexamen 1930 väntade militärtjänst i Boden, men i december samma år får 11
Citaten hämtas från dagboksanteckningar daterade ”Tisdag den 9 okt 1928”, ”Måndagen den 14 januari 1929”, ”Lördagen den 23 mars 1929” och ”Tåget Stockholm – Tranås den 9 maj 1933”. Se i övrigt ”Lördagen den 12-te januari 1929”, ”Söndag den 14 okt 1928”, ” Måndagen den 11 mars 1929”, ”Lördagen den 2 februari 1929”.
12 Dagboksanteckning ”Måndagen
den 18 februari 1929”.
13 Dagboksanteckning ”Måndagen
den 7-de januari 1929”.
VIII
Lagercrantz en lunginflammation som ett halvår senare förvärras till tuberkulos. De följande åren tillbringas på sanatorier. Korstäppan, Mesnalien och Romanäs är de vårdinrättningar som dagboksanteckningarna huvudsakligen skrivs från mellan 1931 och 1933. Prognosen för lungtuberkulos var inte god under trettiotalet, och när kamraterna vid regementet ska ta farväl av Olof, 20 år, säger hans befäl: ”Vi önskar Lagercrantz allt gott denna sista tid!”.14 Under de här åren upplever Lagercrantz hur medpatienter i hans egen ålder eller yngre dör runt omkring honom. Till hjälp att överleva har han utöver den friska luften och ständiga förälskelser också litteraturen. Det sistnämnda låter kanske högstämt romantiskt – men för den som läser hans dagbok från sanatorieåren är det uppenbart att det inte är en överdrift. Hur var det nu han skulle komma att karaktärisera Karlfeldts diktning i Jungfrun och demonerna? Jo, som en ”försvarshandling”.15 I sin dagbok från sanatoriet Mesnalien i Norge ger han en ingående beskrivning av den nedbrytande stress det innebar att vara dödssjuk bland döende när man borde vara mitt uppe i livet. Jag har ej på mycket länge varit så gripen av ett dödsfall, som jag blev över fröken Bennet. Jag låg ju i går här nere rätt ensam och hade tid att tänka alldeles för mycket på det. Den ena stämningen avlöste den andra och jag var alldeles sönderriven framemot kvällen. Ett dödsfall här får också en särskilt hemsk prägel därigenom att det skall hållas hemligt. En dag står det en lapp på en patients dörr med ”tillträde förbjudet”. Man går till systrarna och frågar hur det står till, men får inte reda på mer, än att tillståndet är sämre. Och så en dag viskas det i 14
Storå, s. 49.
15
Jungfrun och demonerna, s. 29.
IX
korridorerna att någon är död. Kanske får man ej veta vem. Ingen vet det. Systrarna säga intet och är ovanligt uppspelta och skämtsamma för att poängtera att intet har hänt. Kanske får man veta vem det är först när kistan förs härifrån. En lastbil kommer på morgonen, tidigt innan första signalen gått, och hämtar den. Någon vaknar och ser bilen på gården och somnar om igen. Ingenting märkvärdigt har hänt. En släktings förgråtna ansikte i trappan är det enda märket. Ett rum desinficeras och snart kommer en ny patient och intar den dödes plats och säng. [---] Jag har blivit skakad i mitt innersta och förgängelsen ringer i mina öron. Skall jag få mod att ta upp kampen med livet igen. [---] Vad Karlfeldt och många andra skalder ger mig och är mig till hjälp och vederkvickelse sådana dagar som dessa kan ej med ord uttryckas. Jag har klagat över att jag intet har att hålla heligt, men nu har jag det. Konstnärernas verk, skaldernas sköna strofer, är min religion och den hjälper mig outsägligt mycket. 16
Skaldernas sköna strofer som religion … För den som nästan ett sekel senare sitter med hela författarskapet som ett slags facit är det ur flera aspekter intressant att följa Olof Lagercrantz dagbok från sanatorietiden. Den för hans litteratursyn avgörande inre rörelse som sker under hans sjukdomsår är just det som han ger uttryck för i citatet ovan: att litteraturen övertar religionens plats. Med livets och läsningens erfarenheter växer en övertygelse att orden kan skapa verklighet och
16
Dagboksanteckning ”Mesnalien den 3 mars 1932”.
X
Den unge poeten OLOF LAGERCRANTZ skrev 1938 en bok om Erik Axel Karlfeldt, JUNGFRUN OCH DEMONERNA, illustrerad av BERTIL BULL HEDLUND. Karlfeldt – upphöjd nobelpristagare och stelnat nationalmonument, den helgjutna manlighetens sinnebild – blev i Lagercrantz’ tappning en samtida diktarkollega i färd med att tyda vindarnas viskningar och rop och pejla själarnas dunkla djup, ständigt prövande de rätta orden och rytmerna för naturens hemligheter och kärlekens och drifternas förirringar. Karlfeldtstudien var den första i en lång rad liknande suggestiva tolkningar av Lagercrantz’ litterära valfrändskaper och följeslagare, ofta med inslag av självporträtt: Dante och Strindberg, Proust och Ekelöf, James Joyce och Joseph Conrad, och många fler. Än i dag kan Olof Lagercrantz’ Karlfeldtstudie stimulera till en aktiv och aktualiserande läsning av skaldens diktning. JUNGFRUN OCH DEMONERNA kommenteras i för- och efterord av två nutida litteraturvetare och kritiker: STINA OTTERBERG (f. 1972), som 2010 disputerade på en avhandling om Olof Lagercrantz’ kritik, Klädd i sitt språk, och 2014 skrev en studie av Karlfeldts dikt ”Sub luna”, Älska, dricka, sjunga, leva, dö (Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 46). ARNE MELBERG (f. 1942), som under sin tid som professor i allmän litteraturvetenskap i Oslo skrev flera verk om essäer, lyrik och läsning och som 2017 utgav en studie av Lagercrantz’ författarmonografier, Läsaren Lagercrantz. KARLFELDTSAMFUNDET ger ut boken som faksimilutgåva. Det exemplar som använts för nyutgåvan hade av författaren och illustratören dedicerats till det blivande samfundets förste ordförande Anders Yngve Pers. Dedikationen återges i faksimilet – en hälsning på åtta decenniers håll till dagens Karlfeldtläsare.
KARLFELDTSAMFUNDET