Samhällsbyggarna

SAMHÄLLSBYG G AR NA F R EDRIK L OBE RG SAMHÄL L S BYG G ARNA

1

Tack till Författarfonden, Länsstyrelsen i Kalmar läns kulturmiljövårdsfond samt lokala företag och fackliga organisationer, i Högsby och Oskarshamns kommuner, som gett värdefullt ekonomiskt stöd till arbetet med boken.

Tack till Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur, som bidragit med pengar till tryckningen.

Tack alla Ni som berättat om Samhället och dess människor. Er insats har varit ovärderlig. Utan Er hade den här boken aldrig kunnat skrivas.

SAMHÄLLSBYGGARNA © Fredrik Loberg ISBN: 978-91-639-8791-5 Omslagsform: Daniel Åberg/Åbergs Stilus et Forma Omslagsbilder: Bild 1: Medlemmar i Röda Korset samlade i köket på Hyltans herrgård. Gunvor Danielsson, Aina Ekströmer, Hildur Forsberg, Isabella Lindström, Ebba Lundgren, Ingrid Österberg, Elisabeth Elenfors, Lilly Karlsson, Ulla Forsberg, okänd, Signe Boston. Foto: Sven Cederlund. Bild 2: Träfackets Ivar Jonsson, Åke Hesselgren, Harald Åberg, Teodor Magnusson och Ludvig Alfredsson.

Foto: Nils Backlund Grafisk form & sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Författarfoto: Roberth Walve Tryck: Isaberg, 2018 1a upplagan, 1a tryckningen Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

2

SAMH Ä LL SBYG GA RNA FREDRIK LOBERG

Stockholm 2018 3

4

Boken är baserad på dagböcker, brev, memoarer, kommunala protokoll, tidningsurklipp, föreningsprotokoll och drygt hundra intervjuer.

Till stor del bygger den på människors berättelser, så som jag uppfattat dem.

En del namn har fingerats, av hänsyn till de berörda. / Författaren För läsarens kännedom: ”Samhället” i boken är Fågelfors. ”Kommunen” är Fågelfors kommun. ”Storkommunen” är Högsby kommun.

Fotografierna i boken är hämtade från dels privata samlingar och dels ideella föreningar. Om ingen fotograf anges efter bildtexten så är fotografens namn okänt.

5

6

Inledning 1980-talet

S

amhället byggdes av människorna med de treväxlade cyklarna. Morgon, middag och kväll rullade den långa karavanen av arbetare och tjänstemän förbi utanför mitt hem. En del trampade två i bredd och småpratade så nära att styrena nästan hakade i varandra. Andra cyklade ensamma i sina egna tankar på Movägen, Klobovägen och på Bruksgatans blanka asfalt. På sadeln hade varje samhällsbyggare sin egen stil. Vissa passerade med långsamma, utdragna tramptag på treans växel, gungande långt fram mot styret. Några med uppfällda kepsskärmar föredrog en mer rakryggad hållning och snabba bentag.

Alla dessa cykelburna som var på väg mot Bruket såg målmedvetna ut. Koncentrerade. Den rullande kedjan av arbetare höll en jämn fart oavsett väderlek och tid på dygnet. Utom när Brukets vissla ljöd över hela Samhället mitt på dagen. När alla då rörde sig hemåt ökade trycket på pedalerna. Jag kunde se det tydligt när jag klättrat upp och satt mig på den tjocka grenen i min dagmammas äppelträd. Förklaringen var att Brukets arbetare skulle hinna med åtskilligt under en 45 minuter kort lunchrast.

Trekvarten inleddes med att de stämplade ut från fabriken, satte sig på varsin sadel och trampade hem till sina köksbord med blommiga vaxdukar. Arbetarna skyndade sig att äta sina matportioner, spola tallrikarna och cykla tillbaka till Bruket för att jobba arbetsdagens andra hälft. Vi barn brukade säga ”hej” till så många som möjligt i det långa följet av tvåhjulingar. Det kunde vara när vi satt på en solvarm stentrappa vid någon av vägarna, eller om vi själva var ute och cyklade. Oftast var våra hälsningar artiga och tydliga, men ibland lite nonchalanta. Att vi hejade så mycket var för att få en hälsning tillbaka. För att vi skulle känna oss sedda. En särskild utmaning var att få de som vi stämplat 7

som tjuriga och högfärdiga att åtminstone nicka åt oss. Fick vi en sådan ”ohälsosam” person att säga ”hej” var hela den dagen räddad för oss småglin. Men vi kunde ju inte hälsa på varenda en hela tiden året om. Bruksarbetarna var flera hundra. De måste få koncentrera sig. För deras uppgift var att inte bara bygga sitt eget Samhälle, utan även andras. Några satt vid skrivbord och gjorde detaljrika husritningar med millimeterprecision på tunt papper. Andra spikade dörrar och villor av råvaran från närområdets skogar. På sin fritid organiserade samhällsbyggarna våra sportlovsaktiviteter under vecka åtta i februari. De engagerade sig i demonstrationer mot krig som riskerade hela världens framtid. När Sverige den 24 oktober år 1982 utropade FN-dagen till flaggdag, utropade vår skola i den småländska glesbygdens mitt en hel fredsvecka. Samhället dit inga riksvägar någonsin dragits blev ett centrum för fred, när elever och lärare tågade längs bygatorna med banderoller och plakat. Vi vädjade till amerikanska och ryska presidenter att börja nedrusta. Brev skickades till statsminister Olof Palme om att Sverige måste bli ännu mer aktivt i kampen mot kapprustning. Industrin och demokratin var självklarheter i brukssamhället där jag växte upp. De gick hand i hand, eller rullade som två cyklar med styrena i gemensam krok, utan att välta. Först som vuxen har jag börjat fundera på hur allt började. Vilka var människorna som lade grunden till samhällsbygget? Hur lyckades de bekämpa svälten, så att jag och mina kompisar aldrig behövde vara hungriga? Vilka byggde vägarna där jag cyklade och vem drog fram ledningarna med mitt dricksvatten? Den som studerar protokoll från Samhällets första politiska möten, nedskrivna berättelser om människoöden och lyssnar till de äldre som minns, kan tydligt se hur pusselbitar i samhällsbygget faller på plats. Efter hand börjar man förstå att allt hänger ihop, och att det har funnits en gemensam vision och handlingsplan. Generationer och årtionden hakar målmedvetet i varandra, från slutet av 1800-talet och in i vår tid. Varenda människa som levt i bygden har spelat en roll i den storslagna berättelsen om hur Samhället byggdes.

8

Med historiens erfarenheter in i framtiden

9

10

Förord 18 8 0 -t a l et , de l 1

S

kogen visade sig vara värdefullare än vad någon tidigare hade insett. Det var därför Gustav Fredrik Johansson en sommardag år 1884 cyklade 18 kilometer för att söka arbete på Brukets nya träindustri. Cykeln hade han fått låna av en kamrat i Ringhult. Den hade stänkskärmar och stadiga pedaler.

På styrstången satt pumpen och under den nötta lädersadeln var en liten väska fäst. I den låg ett extra ventilgummi, laglappar och solutionstub. Gustav Fredrik hade, försiktigt och noggrant, bundit fast sitt ”CV” på pakethållaren. Det var ett pelarbord i furu.

Han tog med sig en bit bröd som matsäck, och stannade vid en bäck med klart och kallt vatten när han behövde dricka. Gustav Fredrik hade förklarat för sin mamma att han måste hinna fram till Bruket i Samhället före klockan ett. Då stängde fabriken för helg. Redan på lördagskvällen måste han lämna tillbaka cykeln.

Framme vid brukskontoret hälsade han artigt i hand på fabrikschefen Samuel André. ”Ska jag visa bordet som jag tillverkat i fortsättningsskolans slöjd? Vill ni se mitt betyg från folkskolan?” ”Jag kan se härifrån bordet ni har på er cykel. Välgjort. Johansson kan börja på måndag!” svarade André.

11

12

Förord 18 8 0 -t a l et , de l 2

S

amhället och dess närområde blev kommunalt självständigt år 1888. Stora delar av befolkningen levde i fattigdom. Många av de 1 400 invånarna i bygden svalt. Med framsträckta kupade små händer och vädjande blickar skickades barnen från torparstugorna ut i vinterkylan, för att be folket i byarna skänka dem något litet. De vuxna som inte orkade med tungt kroppsarbete fick tälja träskedar och sälja dem för några ören. Andra med förvärkta och köldskadade händer eller nedsatt syn flätade korgar, band vispar och borstar, och tillverkade matsäcksboxar. Jakten på småvilt med snaror utvidgades till att omfatta även mindre skogsfåglar. Vid denna tid hette tiggarna Israelsson, Johansson och Svensson. På nyårsafton år 1888 sökte några av dem skydd från iskalla vindar och många minusgrader utanför skolhusets vägg. Därinne hade kommunalnämnden, fem allvarstyngda män, samlats för sitt första möte. De hade en enda fråga att besvara. Till vilka av de 56 svältande fattighjonen i den nya kommunen skulle 26 kilo råg och 50 öre fördelas? Hur många bleka och huttrande tiggare där ute i vinterkylan måste återvända tomhänta hem till sina familjer?

Med tanke på den utbredda fattigdomen var bygdens utbrytning från Storkommunen anmärkningsvärd. Dessutom var vägarna till trakterna knappt farbara och odlingsjordarna små, steniga och magra. Inget tydde heller på att den strida strömmen av emigranter från bygden var på väg att avta. Det var ofta de yngsta, friskaste och starkaste som gav sig av. Till och med bröderna till kommunalnämndens förste ordförande, Alexander Nilsson, hade lämnat sin hembygd och rest som båtflyktingar till Amerika.

13

14

K apite l 1.

N

är Brukets ägare fyllde 50 år hördes kyrkklockans klang för första gången över Samhället. Det var den 26 september år 1885, och två veckor innan biskopen skulle inviga kyrkan. Långväga gäster med häst och vagn hälsades välkomna på den välkrattade grusplanen intill Nötåns nya åfåra utanför Hyltans herrgård. De inbjudna gratulanterna möttes av en stor målning i röd-blå-vita färger på en linneduk. Den hade spänts mellan ljushållare över en träram. Utsträckta vingar och den guldfärgade ormen med två huvuden, som ingick i släktens adelsvapen, fullbordade en storslagen hyllning till dagens jubilar. På konstverket stod Kaptenen och Riddaren Johan Melcher Ekströmers namn, hans födelseår och ”LÄNGE LEFVE!” i versaler.

Johan Melcher var son till en av Stockholms mest kända kirurger. Det fanns stora förväntningar på honom redan under hans uppväxt. Han studerade på teknologiska institutet och kungliga artilleri- och ingenjörsskolan. Sedan reste Johan Melcher söderut i Europa för att skaffa sig kunskaper i väg- och järnvägsbyggande.

Han blev Kapten vid väg- och vattenbyggnadskåren och hjälpte Nils Ericsson vid Strömsholms kanalbygge utanför Västerås.

Johan Melcher fick ansvar från den svenska staten att anlägga järnvägsbanor. Han hade en bestämd uppfattning om hur arbetet med tåglinjen vid Centralstationen i Stockholm skulle utföras.

Men beslutsfattarna i huvudstaden tyckte annorlunda och samarbetet avslutades. Johan Melcher bestämde sig då för att starta eget som järnvägsentreprenör. Han började med att resa i Sverige för att marknadsföra sina projekt. Han bokade möten med möjliga regionala finansiärer i städer och på landsbygden.

15

Johan Melcher blev ansvarig för järnvägsbygget mellan Karlskrona och Växjö. Han var målmedveten och slutförde alltid sina uppdrag. När järnvägen mellan Växjö och Kalmar skulle stakas ut på kartan använde Johan Melcher en passare. Med den mätte han ut var en station mellan de båda städerna skulle placeras. Därför hamnade Emmaboda på sank mark, knappast idealisk placering av en centralort. Målerås och flera andra småländska samhällen etablerades tack vare järnvägsprojekten. För Johan Melcher och hans kära fru Agnes hade utmaningar blivit en livsstil. Därför bosatte de sig i den småländska skogsmarken. För pengarna som Johan Melcher tjänat på järnvägsbyggen köpte paret år 1876 ett gammalt omodernt järnbruk. Det låg 5,5 mil från Oskarshamn och 8,5 mil från Kalmar. Om Gud och Konungen ville skulle Johan Melcher och Agnes bygga ett Samhälle där.

Utan Samuel André hade Brukets framgång inte varit möjlig. Ingenjör André kom från Göteborg. Hans kunskaper och kontakter hade först utvecklat Skoga Mekaniska Snickeri på Flatehults gård utanför Kråksmåla, två och en halv mil från Samhället. I Skoga startade han dörrtillverkning av prima småländskt kärnvirke från de långsamt växande furorna. Dörrarna hade börjat exporteras till Storbritannien. Men människorna i Kråksmåla led av fruktansvärd svält och fattigdom. Fabriken drabbades av bränder och Skoga gick i konkurs efter bara några år. Johan Melcher Ekströmer värvade Samuel till Bruket för fortsatt dörrproduktion i Samhället. Finsnickaren Gustav Fredrik och hans arbetskamrater lärde sig att tillverka kvalitetsdörrar. I städer som London, Berlin och Lissabon blev dörrarna omtalade. Bruket belönades med medalj vid världsutställningen i Antwerpen år 1885, och i Bryssel något senare. Den 23 augusti år 1888 lämnade en flera ton tung leverans bruksområdet mot ytterligare en världsmetropol. Lasten med de 490 dörrarna av furu vägde 8 000 kilo. Det krävdes tre par arbetshästar för att dra vagnarna.

Det var så dörrarna transporterades till närmaste järnvägsstation i Lillsjödal, åtta kilometer bort. Järnhjulen grävde djupa spår i 16

grusvägen. Mörkret hade börjat lägga sig när ekipagen med dörrarna rullade på träbron över Emån vid Blankefallet. När det blivit kväll lyftes dörrarna av intill rälsen i Lillsjödal. På morgonen lastades de på två järnvägsvagnar, som tog dörrarna vidare till Göteborg. Därifrån väntade utskeppning med rederiet Jonsson & Stenhagens lastångfartyg Normandia till Le Havre. Slutdestinationen var 9 rue de château, Paris.

Blankebron över Emån, bild från 1904.

När den småländska skogen började förädlas på ett effektivt sätt förändrades människornas liv. Brukets exportsuccé innebar att Lindströmare och Åbergare som varit smeder i generationer omskolades till träindustriarbetare. Men framgångarna betydde inte ett slut för dödliga sjukdomar, svåra bränder eller tragiska olyckor. Strax före jul år 1886 drogs en arbetare in i en maskin på Brukets snickerifabrik och skadades så allvarligt att han avled.

Han var familjeförsörjare och efterlämnade fru och flera barn.

Missväxtåren återkom och dödliga sjukdomar som nervfeber, polio, scharlakansfeber, lungsot och smittkoppsepidemier fortsatte att bryta ut. Koleraepidemin 1892 krävde nationella 17

varningar. Två personer inom varje by, husförhörsrote, utsågs I hundra drevnoggranna Familjen Ekströmer Bruket. för att år göra kontroller av renligheten i gårdar och bostadshus.

För hälsans skull byggdes ett badhus på Brukets Då skapades Samhället. område. På uppdrag från Statens medicinalstyrelse uppfördes en Människor olika politiska inriktningar ochinfart bakgrund byggde sjukstugamed vid Nötebro.

Det var Kommunens österifrån.

Kalmar läns mest moderna snickerifabrik, det sociala skyddsnätet Första sjuksköterskan och barnmorskan Konkordia från Högaochnäs en som av deanställdes populäraste folkparkerna. år 1890 slutade efter sex månader. Amanda Tidström som blev hennes stannade i 40 från år. Hon Trots svältkatastrofer, dödligaefterträdare pandemier och motstånd större arbetade dygnet runt med hälsooch sjukvård för alla åldrar, orters beslutsfattare, lyckades de tillsammans hålla ihop Samhället. förebyggande av sjukdomar som ”engelska sjukan”. Två av hennes Inte ens bränderna som förvandlade deras fabriker högar av aska andra viktiga uppgifter var hemförlossningar ochtill vård i livets stoppade människorna från att utveckla bygden genom näringslivet, slutskede. Amanda tjänade 200 kronor per kvartal och hade fri politiken bostad.och de ideella föreningarna.

I många årtionden verkade den gemensamma viljan, bruksandan, förste fjärdingsman som arbetade deltid ersattes inteKommunens ha några begränsningar. med 125 kronor om året. En av hans viktigaste uppgifter var att Den här hundraårsberättelsen handlar om hur ett av Sveriges många inkassera hundskatten. Först skulle dessa intäkter ”bara” räcka samhällen byggdes och utvecklades, hur byggstenarna såg ut, vilka som till skottpengar för bekämpning av räv och andra skadedjur. Då gjorde det och hur de resonerade. låg skatten på två kronor per hund och år. När hundskatten även förväntades den nybildade Den är kantad avfinansiera uppfinningsrikedom och föreläsningsföreningens förbättrad materiell standard, verksamhet, höjdes den successivt till fyra kronor. Det innebar men också av uppoffringar och utsatta människor. att hundskatten blev lika hög som Kommunens allmänna skatt.

Den innehåller svårläkta erfarenheter av världskrig och alkoholmissbruk, Hundägare som inte betalade i tid bestraffades med att hunden och starka skildringar av att hamna utanför Samhällets täta gemenskap. avlivades. En av den nybildade Kommunalnämndens viktigaste uppgifter var att bekämpa alkoholmissbruket. Nämnden begärde att Brukshandelns föreståndare Lallerstedt skulle upphöra Fredrik är uppvuxen ett stenkast en av Sveriges med sin försäljning av Loberg svagdricka.

Handlaren blevfrån mycket irrite- äldsta husfabriker.

I 20långa år harbrev han arbetat som lokaltidningsjournalist rad. Han protesterade i flera till Kommunalnämnden på Östran/Nyheternas Högsby,beslut.

Oskarshamn mot detta märkliga och, som hanredaktioner menade, idåliga Menoch Kalmar.

Sedan år 2013 är Fredrik frilansjournalist.

Kommunens första fritidspolitiker höll enhälligt fast vidTidigare att utgivna böcker är ”Älskade Abbas” (Books-On-Demand) svagdrickan var lika rusframkallande som andra maltdrycker.och Lika besviken ”Håkan var Sven Petersson i lanthandeln i Klobo hörn.

Juholt – Utmanaren” (ETC Förlag).

Anledningen var att politikerna såg ett tydligt samband mellan hans försäljning av vin- och maltdrycker, och slagsmålen på helgerna. Petersson menade att det inte alls var hans alkoholförsälj18