”Folk vill inte höra” Fyra frågor till bokaktuella Lina Gustafsson Många läsare har svårt att tänka sig en värre arbetsplats än ett slakteri. Hur var första tiden?
– Jag visste vad jag skulle förvänta mig, all logik säger att jag borde varit förberedd, ändå var det oerhört överväldigande att möta djuren och omfattningen av antalet döda. Ett slakteri är en extrem arbetsplats men det blev en ganska snabb normaliseringsprocess: man gör jobbet inom ramarna som finns, det går inte att ställa till med nåt ramaskri, man småpratar på rasterna – man beter sig som på en vanlig arbetsplats. Anpassningen krävde att jag svalde väldigt många känslor, i glappet mellan värderingar och handlingar föddes en påtaglig avtrubbning.
FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER
Det är vanligt att inte inse hur mycket man påverkats förrän tid gått och man ser tillbaka. Så vad tänker du nu om tiden på slakteriet?
– Det var så omtumlande, man är bara där i ögonblicket och försöker hantera situationerna framför en. När jag skrev boken förstod jag ännu mer hur avtrubbad jag faktiskt blev, vilket inte är en särskilt smickrande insikt. Nu kan jag känna "varför gjorde jag inte så där, varför sa jag inte det där, vem blev jag egentligen i den situationen?" Att kliva över sina egna etiska gränser och sina känslor dag efter dag förändrar en, eller i alla fall mig. Framför allt tänker jag tillbaka mycket på djuren, vad de upplever och hur vi kan göra det vi gör mot dem. Berätta, vad fick dig att be-
Boktips stämma dig för att skriva om slakteriet?
– När jag jobbade där tänkte jag ibland: kan inte någon bara säga till mig "berätta ALLT om hur det är för djuren". Men de flesta orkar eller vill inte höra. Varken de som bryr sig massor om djuren, eller de som inte bryr sig alls. Jag blev väldigt tyst efter att jag jobbat där. Det tog tid att bearbeta intrycken av grisarna, min roll och hur jag agerat eller inte agerat, och all skuld som uppstod. I mobilen hade jag fört anteckningar efter arbetsdagarna och såg att det fanns en berättelse. Först tänkte jag ett större projekt, om grisarna bortom slakteriet, för det är så förminskande för dem att bara ses i den miljön. Projektet svällde, till slut insåg jag att jag bäst berättar det jag sett och upplevt. Det var skönt att skriva om upplevelserna, det var som att något lättade litegrann. Men framför allt hoppas jag att någon läser boken och gör ett aktivt val utifrån informationen. Ärligt talat, vid första anblick verkar du skrivit en rätt deppig bok ... Varför ska man läsa den?
Rapport från ett slakteri Lina Gustafsson [Natur & Kultur]
– Haha! Jag tror inte någon av Djurens Rätts medlemmar behöver läsa boken för att veta hur slakt går till, det är till exempel ingen hemlighet att grisar gasas i ångest och panik. Men såvitt jag vet har ingen tidigare berättat ur denna synvinkel, om en veterinärs roll och perspektiv i administrationen som omgärdar slakten. Lina Gustafsson Det är ingen demoÅlder: 38 år niserande bok som Bor: Stockholm Gör: Veterinär på djursjukförsöker svartmåla hus, debuterar nu med någon, den beskriboken Rapport från ett ver inte ett skanslakteri (Natur & Kultur). dalslakteri – den Favoritdjur: "Ouff, vad svårt ... Jag har ett starkt beskriver vardagen känslomässigt band till och är ett försök att grisar efter det jag sett, synliggöra det här och kaniner, min första nära relation med ett djur. brutala systemet Men alla djur är värda som djurindustrin intresse och respekt!" innebär. Jag hoppas den tränger igenom avskärmningen, att någon får syn på djuren och vilket pris de betalar. av Josefin Strang Djurens Rätt Djurens Rätt
Nummer 1 2020 49 Nummer 1 2020 49
