Fiolen min, nr 4/2013 by Fiolen min

FIOLEN MIN

Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund r.f.

Nr 4/2013 44:e årgången

Fiolen min 4/2013 INNEHÅLL Stämledaren...........................................................3 På gång............................................................... 4-5 Spelmansstämma i Korsholm.......................... 6-7 Spelmanslagsjubileer...................................... 8-11 På besök i nyckelhapsverkstan................... 12-15 Arto Järvelä på Vasa Folk............................. 16-17 FMI-nyheter................................................... 18-19 På kurs med Glen................................................20 ”Hin Håles Pållska”............................................21 Intervju med Liras redaktör........................ 22-23 Gränslös musik i Kaustby..................................24 In memoriam.......................................................25 Skivrecensioner............................................. 26-27 Händelsekalender...............................................28

Fiolen min Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund rf ISSN 0782-3479

Redaktörer: Siv Ekström Önningebyvägen 534 22140 Mariehamn 040-518 2966 fiolenmin@spelmansforbundet.fi

Ansvarig utgivare: Stefan Kuni

Axel Kronholm axel.kronholm@gmail.com

Annonser: Helsida 270 euro Halvsida 130 euro 1/4 sida 100 euro 1/8 sida 70 euro

Småannons (75 x 27 mm) 45 euro Miniannons (27 x 35 mm) 30 euro Kontakta kansliet för bokning

Nästa nummer av Fiolen min kommer ut i mitten av mars. Deadline för material är den 10 februari.

Finlands svenska spelmansförbund r.f. www.spelmansforbundet.fi

kansliet@spelmansforbundet.fi

Ordförande

Styrelseledamöter

Stefan Kuni +49 151 230 80323 stefan.kuni@spelmansforbundet.fi

Johanna Lönngren 050-377 1354 johanna.lonngren@gmail.com

Linnea Holmberg 040-558 2075 linnea.holmberg@myhome.fi

Viceordförande Bjarne Lundsten 0400-872 044 b_lundsten@hotmail.com

Per-Henrik Lithén 050-339 7646 per-henrik.lithen@netikka.fi

Glen-Stefan Qvarnström 040-152 6199 gsqvarnst@hotmail.com

Andreas Norrvik 041-465 1069 svess.jan@gmail.com

Göran Jonsson 09-877 9294, 0500-232 425 goran.jonsson@jonel.fi

Kurt Svahnström 02-4587404, 0400-774 780 bobi@parnet.fi

Birgitta Eklund-Strang 06-319 5600 (tj.), 044-317 1597 birgitta.eklund-strang@sls.fi

Spelmansförbundets kansli Handelsesplanaden 23 B 65100 Vasa Kansliet är öppet måndag-torsdag kl 9 - 13 Organisationssekreterare Pia-Stina Sarin 06-312 4699 gsm 0500-560 209 kansliet@spelmansforbundet.fi

Maria Jonsson 018-173 27, 0457-342 1265 jonsson@aland.net

Tryckeri: Fram, Vasa, www.fram.fi Utges med stöd av Föreningen Konstsamfundet 2

Pärmbild: Nybyggd nyckelharpa får sina första strängar Foto: Dan Eriksson

STÄMLEDAREN

fter en intensiv folkmusiksommar har det varit skönt att kunna ta det litet lugnare under hösten. Helt rofyllt har det väl ändå inte varit, vi hade ju en strålande Skärikurs på Sälgrund, styrelsens tvådagars höstmöte och en intensiv helg med Vasa Folk. På höstmötet kunde styrelsen bekanta sig med nästa sommars stämmoplatser i Korsholm, under ledning av Korsholmsgillets representanter Birgitta Beijar-Österberg och Per-Henrik Lithén. Vi hade ett fantastiskt höstväder i början av oktober när vi körde ut till Björkö Svedjehamn, där vi fick bekanta oss med utrymmena på Café Salteriet, utsiktstornet Saltkaret med fin utsikt över de Geer-moränerna i UNESCOs världsnaturarv, Norra Korsholms skola, Carpella och Karperö UF:s nybyggda lokal. Avstånden är ju ganska långa, eftersom hotellinkvarteringarna blir i Vasa, men annars så torde utrymmena uppfylla våra behov. Arrangörsgruppen hade redan i början av oktober kommit ganska långt med arrangemangen, så det ser väldigt bra ut! Några dramatiska beslut behövdes inte ta under höstmötet, utan den mesta tiden gick åt till verksamhetsberättelse, verksamhetsplan för 2014, budget och liknande dokument som behövs för ansökningarna till olika fonder som ger oss ekonomiskt stöd. Det är ju Förbundsdagen som slutligen i mars 2014 fastslår de slutliga dokumenten, men ansökningsarbetet börjar redan nu på hösten. En lätt revidering och uppdatering av Spelmansförbundets stadgar diskuterades också, så det torde vi få återkomma till vid Förbundsdagen.

OrdförandeNs spalt

blev tyvärr kort på grund av tidsbrist, men jag tror att också hans skickliga solospel på mandolin och övertonsflöjt uppskattades. Den finska gruppen Hyperboreas uppträdande var fullt av energi och spelglädje, vilket tilltalade publiken. Vilka duktiga musiker! Kvällens huvudartist från Sverige, trion Väsen, visade genom sin musikalitet, sitt känsliga samspel och avslappade scennärvaro vad världstjärnor kan göra. Och dans med Väsen, och pojkarna från Hyperborea (Antti Paalanen och Petri Prauda) är också nåt som man inte upplever när som helst! Det enda som var tråkigt var att det inte blev något buskspel efter konserterna, förrän sent på kvällen. Folk ville inte slita sig ifrån salen medan det hände saker där. När vi för fyra år sedan började planera den första Vasa Folk festivalen så hade vi som mål att nå just det som vi nu nådde! En fullsatt sal, välbesökta kurser av olika slag, dans, sång och spel i spontan samvaro. Det känns väldigt skönt! Vi hoppas att våra bidragsgivare tar detta till sig och fortsätter stöda Vasa Folk. Med hopp om en Fridfull Jul och ett Gott Nytt Folkmusikår, Stefan

Den stora höjdpunkten under hösten för min del var Vasa Folk, som vi nu ordnade för fjärde gången. Om festivalen står också på annat håll i detta nummer av Fiolen min, men jag tänkte här komma med några personliga tankar. För det första så är vi arrangörer väldigt nöjda med resultatet, trots att festivalen i år var kortare än tidigare år. I Vasa Folk är kurserna en viktig del av konceptet. Vi hade på lördagen en sångworkshop med Juulia Salonen, spelworkshop med Arto Järvelä och danskurs med tema schottisvarianter. Samtidigt försiggick också Glen Qvarnströms dragspelskurs i samarbete med Spelmansförbundet. Samtliga kurser var fullsatta, inte en plats var egentligen ledig. Så kortkurser i samband med festivalen verkar vara uppskattat av deltagarna. Kvällens konsert var också fullsatt, de sist tillkomna fick ståplats. Stämningen var bra, och konsertuppträdandena var väldigt lyckade. Solokonserten med Arto Järvelä visade vilken duktig spelman han är, och han spelade denna gång en finlandssvensk repertoar, vilket uppskattades. Jarmo Romppanens solo 3

På gång

Uppträd vid Kaustbyfestivalen! Kaustinen Folk Music Festival arrangeras för 47:e gången den 7-13 juli 2014. Vi hoppas på att hundratals spelmansgrupper och amatörmusiker vill uppträda på Kaustinen Folk Music Festival även detta år! Den stora majoriteten av artisterna som uppträder i Kaustby gör det i talkoanda, under så kallade ”spelmansförhållanden”. Spelmansförhållanden betyder att artisterna inte får ekonomisk ersättning, utan ett festivalpass som berättigar till gratis inträde till festivalområdet, samt till förmånlig kost och logi. Man kan anmäla sig till festivalen

genom att fylla i anmälningsblanketten på webbsidan www.kaustinen.net eller via post. Anmälningen till festivalen är uppdelad i två perioder. Den första anmälningsperioden är 16.12.2013-31.1.2014. Till dem som anmäler sig under denna period erbjuder vi större synlighet i bl.a. våra broschyrer. Den andra anmälningsperioden är 1.2.-30.3.2014 och fungerar som påfyllnad efter den första periodens anmälningar. Mera information om anmälning kan du fråga efter via e-post: pelimannit@kaustinen.net. Om du vill

Folkdanslag firar med bok Hösten 1963, för femtio år sedan, började en grupp ungdomar i Vestersundsby i Jakobstad dansa folkdans. De engagerade folkdansledarna Greta och Bjarne Snåre från Kronoby och folkdanslaget fick snart god vind i seglen. Många dansare kom från ungdomsklubben ”Gänget” i Vestersundsby nykterhetsförening och föreningens hus, Vestersundsby samlingshus, bjöd på lämpliga övningsutrymmen. Så uppstod Vestersundsby NF:s folkdanslag som i oktober kunde fira sitt femtioårsjubileum. Folkdanslaget har hört till de aktivaste inom folkdansen i Österbotten och hela Svenskfinland och har arrangerat flera finlandssvenska folkdansstämmor. Ett eget evenemang som lät tala om sig var Svandansen som laget arrangerade under tio års tid i anslutning till Jakobs Dagar i Jakobstad. Det var en maratondans där alla dansintresserade kunde delta och dansa stafett till levande musik under ett helt dygn. Under många år har danslaget 4

beställa en anmälningsblankett i pappersformat, ring 040 1729 566. Festivalens programproduktionsteam tar emot artisterbjudanden från musiker. För att kontakta dem, mejla artists@kaustinen.net eller skicka post: Pro Kaustinen ry, Jyväskyläntie 3, 69600 Kaustinen. Ira Korkala tar emot folkdansgruppers artisterbjudanden: kansantanssi@kaustinen.net Du är hjärtligt välkommen att vara med och skapa en stor fest i en liten by!

Slängpolskor, trindpolskor på kurs med Patrik och Stefan i Vasa

Reservera mitten av april för kurs i Vasa med Patrik Andersson och Stefan Kuni.

också haft en mycket livaktig juniorverksamhet. Just nu verkar två juniorgrupper, en för yngre barn och en för tonåringar. Till femtioårsjubileet i oktober utkom en rikt illustrerad historik, skriven av kulturjournalisten Jan Kronholm, själv aktiv i folkdanslaget under några år på sextiotalet. Kontakt: ann-lis.warnman@multi.fi, boken finns också till salu på Jakobstads bokhandel.

Spelmansförbundets ordförande Stefan Kuni hälsar att han jobbar på att få till stånd en kurs i Vasa i mitten av april med den svenska spelmannen och läraren Patrik Andersson som ledare. Spelmansförbundet har nämligen startat ett samarbete med Sörmlands spelmansförbund, där Patrik numera är ordförande. Tanken är att det skall bli två kurser, en i Vasa i vår, och en i Malmköping nästa höst. Lärare Patrik Andersson och Stefan Kuni. —Vi skall dyka in i polsketraditionerna i Svenskfinland och Sörmland, se likheter och olikheter, berättar Stefan Kuni. Slängpolskor, trindpolskor, tvåtaktspolskor och annat spännande från Sörmland och Finlands kusttrakter är temat.

Vinterstämma och förbundsdag i Ekenäs Finlands svenska spelmansförbunds årsmöte, som egentligen kallas förbundsdag, hålls 29-30 mars i Ekenäs, med Linnea Holmberg och Bjarne Lundstén som lokala arrangörer. Efter mötet vidtager Vinterstämman då alla tillresta spelmän kan spela tillsammans och för varandra och till dans. Anmälningsblanketten finns som inlaga i detta nummer av Fiolen min. Senast den 20 februari skall anmälningarna skickas till Spelmansförbundets kansli i Vasa. Tillsammans med anmälningsblanketten finns allspelslåtarna till sommarens spelmansstämma och dem får man tillfälle att spela tillsammans på vinterstämmans andra dag innan det blir lunch och färden hemåt börjar. Välkomna till Ekenäs! Målet med förbundsdagen i år är att göra goda beslut och spela för och med varandra! Vi hoppas att ni har ett gott humör och många bra låtar med i bagaget då ni kommer hit. Lördagens program, som består av välkomstkaffe ca kl 16, förbundsdagens sammanträde, middag samt fest öppen för allmänheten, kommer att hållas på Restaurang Revyy som ligger ca 150 m från Motel Marine där vi övernattar. På söndagen övar vi allspelslåtarna till spelmansstämman och lär ut några västnyländska låtar! Den som vill kan beställa lunch före avfärden hemåt. Hoppas ni tycker att det ska bli roligt att komma till Ekenäs, vi tycker i alla fall att det är roligt om ni kommer hit! Linnea och Bjarne Anmälningarna skickas senast 20 februari till: Finlands svenska spelmansförbund Handelsesplanaden 23 B, 65100 Vasa Fakturor sänds ut enligt anmälan efter att anmälningstiden gått ut Lokal arrangör: Västnyländska spelmän Kontaktpersoner: Linnea Holmberg 040-558 2075, linnea.holmberg@myhome.fi Bjarne Lundsten 0400-872 044, b_lundsten@hotmail.com

För snart två år sedan stod västnylänningarna värdar för spelmansstämman i Tenala och nu sköter de också om arrangemangen inför Vinterstämman och förbundsdagen 2014. En av dem som nu hälsar välkommen till årsmötet i Ekenäs är Linnea Holmberg längst fram till höger på bilden. Foto:Siv Ekström.

PRELIMINÄRT PROGRAM Lördag 29.3 15.00 Bussarna anländer till Motel Marine 16.00 Välkomstkaffe på Restaurang Revyy 17.00 Förbundsdagen sammanträder 19.00 Middag från stående bord (fisk/kött) 20.00 Musikunderhållning 21.00 Dans - öppen för allmänheten Söndag 30.3 07.00 - 10.00 Frukost 10.00 - 11.00 Spelworkshop, allspelslåtarna inför spelmansst. i Korsholm 2014 11.00 Lunch 12.00 Avfärd hemåt

Spelmansstämman hålls i Korsholm 27-29.6.2014

Utsikt uppifrån Saltkaret. Den röda byggnaden i mitten är Salteriet. Foto: Pia-Stina Sarin.

Finlands svenska spelmansförbund och Korsholmsgillet som lokal arrangör inbjuder er alla till den 43:e spelmansstämman som hålls i skärgårdsmiljö i norra delen av Korsholm. Korsholm är en levande landskommun i Österbottens mitt. Nyligen kunde nyhetsmedia berätta att Korsholm är den kommun där finlandssvenskarnas antal har ökat allra mest under de senaste 15 åren. Inte speciellt förvånande eftersom kommunen med sina högklassiga boendemiljöer och närheten till landskapets centralort med dess kommersiella centrum har något att erbjuda åt alla invånare. Den del av kommunen som vi vill visa upp under spelmansstämman är den unika Replot-Björkö-skärgården. 2006 utnämndes Kvarkens skärgård till världsnaturarvsområde, det enda i Finland. Här kan man beskåda hur naturen omformas från havsbotten till strandängar och småningom strandnära skogar. Landhöjningen som ligger bakom detta 6

fenomen ger kommunen nya markområden på ca 20 ha årligen. Även istidens enorma krafter har gjort sina avtryck i naturen vilket avslöjas bland annat i den nakna uppstigande havsbottnen. Om våra planer för stämman kan förverkligas kommer vi att tillbringa fredagkvällen vid Salteriet i Björköby. Salteriet är en byggnad där man tidigare tagit emot den fångst fiskarna hämtat ur havets skafferi. Idag ägs byggnaden av Björkö byalag och fungerar som museum och kafé. Även lördagen kommer att tillbringas i skärgården och på programmet står PR-spelningar och möjlighet till skärgårdsutaflykt med båt med start från Replotbrons fäste. Replotbron är med sina 1045 m och sina över 80 meter höga pyloner förresten ännu Finlands längsta bro. Den är en mäktig port till skärgården och världsarvet. Lördagskvällen och söndagen håller vi till i Karperö, som är norra Korsholms största by. Norra Korsholm är tillsammans med kommunens centrum, Smedsby, den del av kom-

Saltkaret. Foto: Pia-Stina Sarin.

munen som vuxit allra mest under de senaste åren. Dansen och huvudfesten hålls i Carpella paviljong, som ligger naturskönt placerad invid Karperöfjärden. En del av aktiviteterna hålls även i byggnaden intill. Den är något så ovanligt som en alldeles nybyggd ungdomsföreningslokal. Den gamla uf-lokalen totalförstördes i en förödande brand 2006 men byborna var fast beslutna att en ny lokal skulle återuppföras. Tack vare ett väl koordinerat samarbete med många inkluderade parter lyckades finansieringen och en ny tomt ordnas. Detta kombinerat med enorma talkoarbetsinsatser av byns ungdomar gör att byn idag har en modern och funktionell samlingslokal. Som ni märker torde de yttre förutsättningarna för en trivsam stämma 2014 vara goda. Som alltid när man vistas nära naturen är man ju beroende av vädrets makter. Vi har lämnat in beställning på finväder men leveransen är oviss.

Salteriet. Foto: Henrietta Sarin

Det som däremot levereras nu direkt är stämmolåtarna, som finns med som bilaga i det här numret av Fiolen min. Två av låtarna är hämtade ur häftet ”Traditionella låtar från Singsby”, som jag delade ut åt alla förbundets spelmanslag på förbundsdagen för några år sedan. Kanske är det dags att damma av det och bekanta sig med det. Materialet i häftet får kopieras fritt. Valsen efter Karl West är från Replot skärgård och spelas långsamt och smäktande. Hambo i midsommarnatten, som jag själv komponerat är kanske en liten utmaning med alla sina ackordkastningar. För den som vill höra den spelas finns den på Korsholmsgillets nyaste skiva ”Musik på bryggan”. Ta kontakt om ni vill beställa den! Ännu en gång välkommen till stämman i Korsholm. ”We’d love to see you all!” Text: Per-Henrik Lithén medlem i stämmokommittén 7

Ålands spelmansgille firade 60 år Med spelmanscafé och buskspel, middag och konsert firade Ålands spelmansgille sitt 60-årsjubileum på Breidablick i Finström lördagen den 9 november. Ålands spelmansgille bildades alltså redan 1953, nästan 20 år före “folkmusikvågen” som tände gnistan för de flesta av våra spelmanslag. Kanske man kan säga att det var en liknande våg som började redan på 1940-talet i Sverige. Rättviks spelmanslag spelade låtar i radio och på skiva, flera spelmanslag fick sin början då i Dalarna. Hälsingespelmannen Jon-Erik Öst, som var tongivande i den svenska spelmansrörelsen runt sekelskiftet 1900 turnerade runt om i Sverige med sin fiol och sina egna kompositioner i virtuos stil. Han besökte även Åland flera gånger och där fanns sedan 1940-talet också ett spelmanslag: Finströms spelmans-lag som gärna spelade hälsinglandslåtar. Det var Öst som i november 1953 tog initiativet till bildandet av ett åländskt spelmans8

förbund, som man först kallade föreningen. Öst lär på en konsert ha uppmanat spelmännen att organisera sig och samlat in pengar till den nya föreningen. Namnet blev sedan Ålands spelmansgille och en livaktig verksamhet inleddes: man ordnade spelmansstämma varje sommar med början 1954, man samlade åländska folkmelodier och publicerade dem i låthäften och samlades till spelövningar och uppträdanden under Gösta Bryggmans ledning. Under många år leddes spelmansgillet av Ragnar Boman och sedan 2006 är det Christina Johansson som fungerar som ledare. Minnesgoda läsare av Fiolen min minns Christina som spelmansförbundets verksamhetsledare några år i slutet av 1990talet. Den som kom till Breidablick den 9 november kunde verkligen få sitt lystmäte av spelmansmusik på olika sätt. Under eftermiddagens spelmanscafé kunde man sälla sig till det improviserade samspelet av “öppet

hus-modell” och växla om med att ta sig en kopp kaffe och lyssna. Vid middagstid serverades köttsoppa så att spelmännen skulle orka med kvällsprogrammet som bestod av konsert med avslutande dans. Bland gästerna märktes uppländska Silverbasorkestern, Stockholms spelmansgille och Norrbo spelmanslag från Hälsingland. För dansmusiken stod Ålands dragspelsklubb (som Christina också leder) som spelade tillsammans med Ålands Accordion Club. – Det var en väldigt trevlig dag, säger Christina Johansson när Fiolen min frågar hur firandet förlöpte. Folk verkade nöjda och glada och det blev mycket spel! På söndagen framförde spelmansgillet tillsammans med Mikaelskören en uppländsk folkmusikmässa i Finströms kyrka. Ett fullmatat veckoslut - men så fick både ledare och spelmän ledigt från den sedvanliga måndagsövningen också. Text: Siv Ekström Foto: Hanski Ramström

40 år med spelmansmusik

Karlebynejdens spelmansgille Det var år 1973 som Karlebynejdens spelmansgille bildades. Första ledaren hette Elner Nyberg. Spelmännen kom från Karleby, Kronoby, Nedervetil och Terjärv och som mest har laget haft 12 aktiva medlemmar. Vi har bett spelledare Marianne Cygnel rapportera från jubileumsfesten. Spelmansgillet firade sitt 40-årsjubileum den 9.11.2013 med en fest på Karleby ungdomsförenings hus Jungsborg i Karleby. Festen var öppen och gratis för alla, och många av traktens spelmän var inbjudna. Jungsborg fylldes med ca 100 gäster. På det digra programmet stod uppföranden av flera spelmanslag, bland annat Spelmansgillet, Småbönders spelmanslag, Max Skog och hans dragspelsorkester, Talkoopelimannit, samt solister och duon. Publiken fick också delta med allsång, allspel och danser som till exempel polonäs, familjevals, åtta man engel (ledda av KUF:s nybildade folkdanslag), samt allmän dans ackompanjerad av de församlade spelmännen. Festen var ett litet exempel på kontakt och samvaro över språkgränsen. En av de finskspråkiga gästerna skrev på sin FB-sida så här: ”Mukava käväistä joskus ruotsinkielisten tilaisuudessa. Spelmansgillet vietti Jungsborgilla 40v juhliaan ja mukana eri kokoonpanoissa monia vanhoja soittokumppaneita. Kaikki selvisivät kunniakkaasti. Ja ihme homma, ingen inträdesavgift ja jopa hyvät ilmaiset tarjoilut! Että vaikea keksiä valittamista. Myös Jungsborg on tosi hienossa kunnossa ja lämmin.” (Reds översättning: Trevligt att

På SamStämt i Pargas blev det samarbete i Traditionshörnan när Karlebynejdens spelmansgille fick med sig spelkamrater från Småbönders på scen. Foto: Siv Ekström

Marianne Cygnel på trappan till bygdegården i Tenala på spelmansstämman 2012. Hon är spelledare för Karlebynejdens spelmansgille och refererar junbileumsfesten. Foto: Siv Ekström.

någon gång besöka de svenskspråkigas tillställning. Spelmansgillet firade sitt 40-årsjubileum på Jungsborg och många gamla spelkamrater var med i olika sammansättningar. Alla klarade sig med den äran. Och under över alla under,

ingen inträdesavgift och till och med gratis servering! Så det är svårt att hitta på något att klaga på. Också Jungsborg är i fint skick och varmt.) Vi borde kanske oftare hålla såna här öppna träffar. Marianne Cygnel 9

Halsbrytarna

40 år

Lördagen 23 november firade spelmanslaget Halsbrytarna 40 år med att ge en konsert i arbetarinstitutets festsal i Helsingfors. Salen var fylld till sista plats och konserten kunde börja. Richard Mette, som har varit lagets spelledare alla dessa år, inledde med att berätta om sin första kontakt med musik. Det var när han som barn lekte med brorsan och slog huvudet i familjens flygel. Rickes senare kontakter med musiken blev betydligt angenämare och dem ville han nu dela med sig av åt publiken. Trettio låtar och tre extralåtar fick vi i publiken njuta av samt därtill kaffeservering i pausen. De halsbrytande spelmännen var 12 till antalet och därtill fyra halsbrytare i publiken, av vilka Hilding Frisk även medverkade i Bränd -Pers vals, som framfördes av tre dragspelare. I Vals från Kall fick vi faktiskt höra alla 12 Halsbrytare spela fiol. För flere av spelmännen var det faktiskt första fiolspelningen inför publik. Totalt räknade jag att 13 olika sorters instrument trakterades under konserten. Arrangemangen var fina och väldigt omväxlande. Av de mera exotiska inslagen kan jag nämna duett för två trattfioler och körsång till två mungigor. Ulla Sandholm visade också att allting klaffar med flöjtklaffar när hon framförde Klövsjö brudmarsch solo med ett lågt 10

bakgrundskomp. Riktigt nära att göra skäl för namnet Halsbrytare var nog Gunnar Bärlund då han efter att med bravur ha spelat Vals från Pajala på munspel tänkte sätta sig på stolen som dessvärre var upptagen av hans Magginikopia. En av de första låtarna Halsbrytarna spelade på hösten 1973 lär ha varit Äppelbo gånglåt. Nu fick vi höra den i ett fint arr för Bastuba, tuba och tvärflöjt. Vilken var då min favoritlåt på konserten? Det har jag inte kunnat bestämma, men Vals från Pajala, Klövsjö brudmarsch, polska Tuusulasta, Rutiån hambo, Annas visa och Tain hiid en fiol – där har vi några av favoriterna. Jag, och säkerligen även resten av publiken, anser att Halsbrytarna nog härefter bör fira födelsedag minst en gång per år med en liknande konsert. Text: Anders Backman Foto: Timo Hukkanen Övre bilden: Christina Långström och Anders Sundroos spelar ”Nu har jag dansat ut mina kängor” på mungiga Nedre bilden: Fullsatt i Helsingfors arbetarinstituts festsal och hela laget Halsbrytarna på scenen.

Innan locket limmas på ska etiketten i bottnen på plats. ”Dan Eriksson, Emkarby 2012. Nr 1”. Foto: Dan Eriksson.

På besök i Dans nyckelharpsverkstad Att elmästare Dan Eriksson från Emkarby i Finström på Åland skulle spela nyckelharpa var ingenting som var självklart från början. Men nu gör han det och har dessutom byggt sin första nyckelharpa. Han har just börjat med fyra till - alla på beställning, för den första harpan har väckt mycket uppmärksamhet bland svenska nyckelharpsspelmän. Som liten spelade Dan piano. Han höll på med det från 6 års ålder och ända upp i högstadiet. När han gick i årskurs 3 började han spela fiol för Ragnar Boman. Det var både klassiskt och folkmusik och byggde på notläsning. Men det tog slut efter lågstadiet. – Jag hade aldrig fiolen med till högstadiet, säger han. Då blev det andra instrument som gällde, mest elgitarr och lite “återfall på pianot” emellanåt. Inte förrän dottern Emelie började med fiol år 2003 åkte Dans fiol upp ur lådan. Emelies fiolspelande 12

skötte farmor Ann-Christine om. Hon hade börjat spela i vuxen ålder och brukar spela med i Ålands spelmansgille. Dan minns bra när han föll för folkmusiken. Det var en gång som Elina Granlund och Cecilia Wickström (fioler) och Anna Hannus (dragspel) spelade polskor. Där blev Dan stående och lyssnade. – Polskan och dess sväng var helt nytt för mig då, berättar han. Han blev fast och var så ivrig så han ofta spelade flera timmar i sträck. Han började spela med i Ålands spelmansgille och sökte sig också till

Öppet hus-träffarna för spelmän i Önningebymuseet i Kvinnfolks regi. – Det är viktigt att spela med andra, säger han. Man tappar lätt gnistan annars. Han samlade ivrigt på sig nya låtar och minns vilken skön känsla det var när han hittat noter eller en inspelning av någon bra låt och lyckats spela igenom den. – Skulle jag ha vetat att det var så roligt att spela folkmusik skulle jag aldrig ha slutat med fiolspelet! För fyra år sedan lånade Dan en nyckelharpa för att prova på att

spela och köpte sedan en egen som 40-årspresent. Det var nyckelharpans ljud som fångade honom. – Den har så vacker klang, tycker jag. Man har liksom rummet med sig när man spelar nyckelharpa! Att han skulle bygga harpor fanns inte alls med i bilden från början. – Det finns inga affärer där det hänger nyckelharpor i långa rader, så många har ju först byggt en harpa åt sig på kurser och sedan börjat spela på den. Redan förra vintern när han byggde sin första harpa började han planera hur han skulle göra med nästa harpa. Han köpte flera snickerimaskiner och var helt inriktad på att bygga flera fast han inte visste hur det skulle bli. – Jag var så fantastiskt sugen på att börja bygga så jag skaffade Sören Åkers byggbeskrivning och en DVD som han gjort där man kan se hur han bygger en harpa från början till slut. Där får man otroligt

mycket hjälp. Dessutom har han haft den välkända byggaren Esbjrön Hogmark som mentor. – Han är hjälpsam och glad och trevlig, säger Dan. Det lär vara lite unikt det klimat som råder i svenska nyckelharpsbyggarkretsar. Det finns en otrolig generositet och öppenhet byggare emellan. Man berättar för andra och delar med sig, Det är ett sätt att utvecklas. Om alla bara håller sig för sig själva sker ingen utveckling. Det hålls också kurser, till exempel en tvåårig distanskurs i Sahlströmsinstitutets regi. Där är Esbjörn Hogmark lärare. De har några träffar per termin och bygger hemma mellan träffarna. Det finns också bilder och anvisningar på nätet. Den kursen har Dan inte gått, utan har mest studerat på egen hand och haft kontakt med Esbjörn. Sommaren 2012 deltog var den nya nyckelharpan med på utställning i Österbybruk. En jury valde

bland de 50 utställda harporna ut nio stycken till final och där var Dans harpa med. Några veckor senare deltog Dan i Ekebyholmskursen i Uppland. Kursen har många elever och en hel rad med välkända spelmän som lärare. Hans nybyggda harpa väckte mycket uppmärksamhet, så mycket att han nu har fyra beställningar att ta itu med. I verkstan ligger nu färdigt tillsågade bitar sarg och halsar för fyra harpor. Det gäller bara att få tid att börja, husrenoveringen som han samtidigt är mitt uppe i pockar också på uppmärksamhet. Jobbet som elmästare på Cinderella innebär veckor på sjön, men också lediga veckor däremellan, så nog ska de fyra harporna bli färdiga till sommaren är det meningen. På Facebook har Dan en speciell nyckelharpssida där det finns mycket bilder både av byggprocessen och av den färdiga första harpan. Siv Ekström

Dan Eriksson i sin nyckelharpsverkstad. På arbetsbänken ligger ämnen till fyra nya nyckelharpor. Foto: Siv Ekström 13

Uppe till vänster: En nyckelharpa tar form. Dags att fästa bottnen i sargen Nere till vänster: Bottnen limmas Nedan: Locket limmas fast med hjälp av en speciellt utformad underlagsbräda och skruvtvingar i trä.

Ovan: Många hål för nycklarna. Uppe till höger: Nycklarna sätts på plats. Betsat och målat, snören istället för strängar. Längst nere till höger: Harpa nummer ett! Foton: Dan Eriksson

Arto Järvelä lärde ut låtar under Vasa Folk Elina Granlund från Åland, som studerar till klasslärare i Vasa, deltog i festivalen Vasa Folk och delar här med sig av sina upplevelser. Som nyinflyttad Ålänning och pedagogikstuderande i Vasa blev jag väldigt glad då jag hittade evenemanget Vasa Folk 2013 på Facebook. Ännu gladare blev jag då jag såg att det skulle bjudas på fyra olika workshopar under folkmusikhelgen i oktober. Det fanns både sång-, dans-, låt-, och dragsspelskurser på programmet. Det som lockade mig mest var ändå workshopen med Arto Järvelä. Jag lockade med mig min cellospelande klasskompis vid Pedagogiska fakulteten, Francine Eriksson, som också är från Åland. I sista stund fick jag även med mig min sambo Ludvig Bärlund som är utbildad klassisk cellist. Han hade aldrig varit på en låtkurs i folkmusik tidigare men hängde ändå med riktigt bra. Intresset för kursen visade sig vara större än vi hade trott. Vi var runt tjugo personer som samlades i ett litet rum på Arbis. Förutom fioler och cellon fanns det även en mandolin och ett dragspel i vår grupp. Vår lärare Arto slösade inte med tiden och när klockan slog ett fick vi genast hugga in på ”Polska Ostrobott” ur Maria Helena Spoofs notbok. Det var en riktigt fin och dansant låt som jag tror vi kommer att spela många gånger och lära ut till alla våra folkmusikvänner. Efter det lärde Arto oss en Brudmarsch från Gamla Karleby efter Mats Pensar. Många hade 16

hört låten förut och vi kom sen fram till att det finns en låt som går nästan likadant. Jag hade aldrig hört den förut men lyckades lära mig den efter några varv. Sedan var det dags för kaffe och bulle i Arbis café som hade utsmyckats väldigt fint i maritim stil inför folkmusikfesten. När vi hade fikat klart fick vi lära oss en fin vals i tre repriser. Den hette ”Kuutin Paapan Valssi” och var komponerad av Juho Antila i Ilmajoki. Till sist lärde Arto ut ”Brudpolska från Replot ” efter Fredrika Gedda. Det var också en riktigt bra låt! På kvällen lyssnade vi på härliga konserter med folkmusikgrupperna Hyperborea och Väsen. Väsens gitarrist Roger Tallroth var tacksam för att de fick komma och spela i Vasa. Han menade att vi människor oftare borde träffas ”live” och se varandra ansikte mot ansikte i såna här sammanhang. Det händer sällan idag, då vi mest trycker på knappar och skärmar för att kommunicera med varandra. Det är så roligt att det ordnas evenemang som Vasa Folk under den annars gråa och regniga oktobermånaden. Vi universitetsstuderande fick en energikick så vi klarar av de resterande tentorna innan jullovet! Elina Granlund

Arto J채rvel채 p책 Vasa Folk, Foto: Stefan Kuni

V채sen: Mikael Marin, Olov Johansson och Roger Tallroth. Foto: Stefan Kuni

Arto Järvelä bistår Gunnel Biskop med musik till hennes föredrag. Foto: Kai Martonen

Årets FMI-seminarium på Vasa Folk:

”Från spelmanstävlingar till Youtube – hur synliggörs folkmusiken?” Årets seminarium vid festivalen Vasa Folk tog upp folkmusikens synlighet. Seminariet, som hölls på Arbis i Vasa den 25 oktober, uppmärksammade samtidigt 100-års jubiléet av den stora tvåspråkiga spelmanstävling som arrangerades i samband med hembygdsdagarna i Vasa 1913. FMI hade också sammanställt en utställning kring 1913 års tävling som bl.a. presenterade de två första pristagarna Johan Petter Ragvals och Matti Haudanmaa. Föredragshållare på seminariet var Ann-Mari Häggman som berättade om tävlingen i Vasa 1913 samt Gunnel Biskop som föreläste om de tidigaste folkmusiktävlingarna i Finland från början av 1880-talet, med en inledande översikt över folklorens synliggörande från mitten av 1800-talet. Vidare redogjorde doktorand Karin Eriksson från Uppsala om sin forskning kring Anders Zorn-märket varefter spelmannen Arto Järvelä berättade om sina erfarenheter av folkmusiktävlingar, både som deltagare och

som jurymedlem. Sista föredragshållare var musikern Erik Ronström som redogjorde för ett folkmusikforum på nätet, Folkwikin, som han varit med om att initiera och utveckla. Seminariet avslutades med en sammanfattande diskussion där man diskuterade folkmusikens synlighet idag. Vilken roll spelar skivutgivningen och vad erbjuder internet för möjligheter för folkmusikerna att synas och göra sin musik tillgänglig för publiken? Dagen avslutades med att gruppen Rosenfink, företrädd av Jarmo Romppanen, släppte sin nya skiva som getts ut av SLS/FMI i serien Folkmusik från Finlands svenskbygder. Arrangörer var SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut i samarbete med Folkmusiksällskapet r.f. Niklas Nyqvist

Nordiska folkmusikforskare träffades i Vasa Folkmusikinstitutets chef Niklas Nyqvist ger här en rapport om vad som diskuterades när FMI samlade nordiska forskarkolleger i Vasa tidigare i höst. I början av september stod SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut värd för det årligen återkommande nordiska mötet för folkmusikforskare och –arkivarier. Denna mer eller mindre informella träff har pågått sedan början av 1970-talet då forskare och arkivarier från alla de nordiska länderna mötts för att diskutera aktuella frågor på folkmusikfältet, delgett varandra ny forskning och utgivning samt framförallt berättat om vad som är på gång vid de olika institutionerna.

Nytt namn

Förra årets möte hölls i Köpenhamn på Dansk folkmindesamling. Ett konkret resultat från årets möte i Vasa var att från och med nästa år kommer mötet att kallas Nordiskt forum

för folkmusikforskning och –dokumentation (NoFF). Nästa möte hålls den 7-9.10.2014 i Stockholm och Uppsala. Arrangörer är då Svenskt visarkiv och Kungliga Gustaf Adolfs akademien för Svensk folkkultur. Deltagare på mötet i Vasa den 1-3.10.2013: Magnus Gustafsson – Musik i Syd, Smålands Musikarkiv, Märta Ramsten, Gunnar Ternhag – Stockholms universitet, Liv Kreken Kvalnes – Norsk visearkiv, Antti Koiranen – Finlands folkmusikförbund / Tammerfors universitet, Siru Koiranen, Ingrid Åkesson – Svenskt visarkiv, Dan Lundberg – Svenskt visarkiv, Rósa Torsteinsdóttir – Arni Magnussoninstitutet , Ann-Mari Häggman – Folkmusiksällskapet r.f., Niklas Nyqvist – SLS / Finlands svenska folkmusikinstitut, Synnöve Svanström – SLS /Finlands svenska folkmusikinstitut, Marie Lönnblad – SLS / Finlands svenska folkmusikinstitut, Birgitta Eklund-Strang –SLS / Finlands svenska folkmusikinstitut

Längst bort vid bordsändan FMI:s institutschef Niklas Nyqvist och till höger om honom hans föregångare på posten, AnnMari Häggman. De är omgivna av forskarkolleger från hela Norden. Foto: Marie Lönnblad.

På kurs med Glen Lördagen den 26.10 var det dragspelskurs med Glen Qvarnström. Kursen ordnades i Vasa Arbis lokaler i samband med Vasa Folk. Eftersom jag själv är medlem i Spelmansförbundets styrelse och hade hört berättas om motsvarande kurs i södra Finland, visste jag ganska väl vad som väntade. Jag tyckte att det skulle bli en intressant kurs. Jag har spelat dragspel sedan tonåren men bara tagit lektioner sporadiskt i två år. I övrigt är jag självlärd. Därför skulle det vara bra, tyckte jag, att få tips och idéer för hur man ska göra ”på riktigt” när man spelar. Glen Qvarnström är ju flerfaldig finsk mästare i dragspel och kan minsann spela dragspel. Kursen började dock lite kaotiskt för det råkade sig så att det skrevs ett språkprov på Vasa Arbis samtidigt som vår kurs började. Vi skulle inte få föra så mycket ljud förrän provet var klart. Första lektionen gick därför åt till att presentera oss för varandra och till att dricka morgonkaffe. Det var en rätt brokig skara musikanter som var samlade. Den yngsta var i 13-årsåldern och den äldsta över 70. Sammanlagt var vi åtta deltagare. Även spelerfarenheterna skiljde sig mycket. Det fanns de som just börjat spela och de som hållit på en lång tid. Även dragspelen var mycket olika. En av de yngsta deltagarna hade det äldsta dragspelet, som till och med varit med till fronten under vinterkriget och fortsättningskriget. Han hade fått dragspelet av sin farfar. Glen hade själv det modernaste dragspelet, ett splitternytt digitalt Rolanddragspel, som han även demonstrerade och spelade på i slutet av kursen. Vi fick lära oss hur viktigt det är med rätt spelställning och att remmarna är rätt inställda. Dragspelet får inte ha en chans att flytta på 20

Tack vare spegeln syns nästan alla deltagare på kursen. Längst bort skymtar läraren Glen Qvarnström. Foto: Pia-Stina Sarin.

sig när man spelar. Bälgremmen ska vara så spänd att man inte kan vrida runt armen eller handen. Det är viktigt att bälgen svarar då man rycker till med bälgarmen. Det får inte bli någon fördröjning. Då vi fick paus efter första lektionspasset var det många av oss som det kliade i spelfingrarna på. Vi spelade några låtar och pausen började ta slut när Glen kom in. Han sa att det lät för bedrövligt då vi spelade. Inte för att vi skulle ha spelat fel eller inte varit i takt. Utan för att vi inte tänkt på registeranvändningen eller på användandet av tonerna i ackorden. I och med detta kom vi in på det som var det mest centrala i kursen, dvs dragspelarens roll vid spel tillsammans med andra. I huvuddrag kan man säga att man inte ska spela med fulla spjäll i master-läge nånsin, då man spelar med andra. Sedan ska man undvika att alla spelar samma sak i gruppen. Då blir spelet grötigt. Utan i stället ska man välja ett lågt eller högt register omvänt mot hur t.ex. fioler spelar. Man ska om möjligt också undvika att spela ackordets grundton då man kompar. Vi gjorde många övningar att bygga upp ackord och man hör-

de en klar skillnad på klangen då alla bara tog varsin ton mot då alla brassade på med hela ackordet. Efter en välsmakande lunch i Konsulinnans kafferum vid Loftet var vi framme vid det sista lektionspasset. Då fick vi lära oss att improvisationsspela. Glen lärde oss att det finns vissa toner i skalan som alltid kan spelas till vilket som helst av de vanligaste ackorden. Vi hade också lärt oss olika sätt att kompa och medan gruppen spelade kompet fick en i taget av oss improvisera och hitta på en melodi. Slutligen fick vi lära oss en låt också trots att kursen inte hade ambitionen att vara en låtkurs. Vi fick lära oss Glens nykomponerade låt Spelmanspolka från Esbo. Han berättade att låten kommer att vara med på hans nya skiva och att den finns på Youtube om vi vill fortsätta att öva på låten hemma. Den var inte så lätt, inte ens för en som spelat lite längre, så nog blir det att öva. Som vanligt får man ny inspiration då man varit på kurs. Man får nya bekantskaper och man får lära något nytt som man inte kunnat från förut. Så jag ser redan fram mot nästa träff och nästa kurs. Per-Henrik Lithén

Koncentration i spelringen på Gillesgården i Åbo. Foto: Siv Ekström

”Hin Håles Pållska” I en ring inne på Gillesgården i Åbo sitter femton personer och spelar Hin Håles Pållska tillsammans. De är djupt koncentrerade för de håller just på och kommer underfund med den här melodin som finns nerskriven i en notbok från 1805, men som de nyss har lärt sig på gehör av Arto Järvelä som är lärare på kursen. Polskan är vacker och suggestiv, G-moll låter både hemlighetsfullt och innerligt. Ingen vet vem som komponerat den, antagligen har den förmedlats från spelman till spelman flera gånger innan den hamnade i studenten Stares handskrivna notbok som nu finns arkiverad i Sibeliusmuseet. Vi som varit med på flera av de här kurserna med Arto har spelat ett tiotal Stare-polonäser förut och vi gillar verkligen de här svängiga hitsen från 1700-talet. Att spela på gehör betyder att man lyssnar och härmar. Förr i världen fick spelmän ofta lyssna och memorera och sen gå hem och klura ut melodin, för det var inte alltid som spelmännen ville dela med sig av sina melodier. Nu finns väl utarbetade metoder för att lära ut på gehör och det hålls kurser på olika håll. Svenska Bildningens Vänner i Åbo har i fem år arrangerat den här veckoslutskursen med Arto i november. Uppdraget är att lära ut åboländska låtar. Men åbolänningarna är i minoritet på kursen - vi är många som kommit från andra håll för att spela tillsammans det här veckoslutet. Vår mest långväga spelkamrat flög London-Åbo tur och retur för att vara med. En annan kom med nattbåten från Stockholm, och dit hade hon åkt buss från

Gävle, och från Åland var vi fem stycken som tog färjan över. Det kanske verkar nördigt i överkant att resa så långt bort för att sitta och spela fiol (eller dragspel) i två hela dagar ingen tid för shopping eller minsta lilla ärende i Åbo, utan koncentrerat spel från morgon till kväll - men för oss är det värt varje minut och cent i restid och pengar. Att lära sig låtar på gehör på det här sättet är något helt annat än att sitta i orkester med noterna framför näsan. Vi suger i oss allt: stråkföring, betoningar och känsla. Och tonerna förstås. Koncentrationen är total, upprepningarna suggestiva. Vi skapar den här polonäsen tillsammans, den växer och blir klarare ju längre vi håller på. När kursen är slut just när söndagseftermiddagen går över i kväll kan vi sex nya låtar och andrastämmor till fyra av dem. Vi spelar in låtarna, filmar Arto så vi ska komma ihåg stråkdragen också, men noter har vi inte använt. Det blir kanske ett nothäfte av den här repertoaren snart. På fem år har vi lärt oss 34 melodier och det börjar bli dags för dokumentering. Men nu ska vi spela vidare på de här nya bitarna hemma och i april träffas vi för en dags repeterande som avslutas med jam på en pub i Åbo. Då har vi alltså 34 gemensamma låtar att välja bland. Kom och lyssna eller spela med! Siv Ekström (Texten har tidigare publicerats på Bildningsalliansens blogg Livslärd på www.hbl.fi) 21

Liras redaktör Karin Jacobson:

”Man har spelkompisar i alla åldrar” I samband med Bok & biblioteksmässan i Göteborg träffade Fiolen min Karin Jacobson för en intervju. Hon befinner sig på bokmässan i egenskap av redaktör för musiktidskriften Lira som på mässan firar utgivningen av sitt senaste nummer. Förutom redaktör och skribent är Jacobson också sångerska, musiker och en aktiv deltagare på spelstämmor runtom i landet. Vi satte oss ner på cafét Cigarren vid Järntorget i Göteborg för ett samtal om folkmusikscenen i Sverige. Kan du beskriva den svenska scenens tillstånd? En liten diagnos? Sedan mitten av 90-talet finns det flera högskoleutbildningar i folkmusik så den har institutionaliserats, på det sättet... Det finns en riktigt bra utbildning på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, där det finns en egen institution för folkmusik. Men så är det ju i Finland också där det finns en utbildning på Sibelius-Akademin. Scenen består dels av sommarens alla spelmansstämmor och dels av alla festivaler under resten av året. Under vintern tar inomhusfestivalerna över som samlingsplatser för folkmusiker. Och sen finns det alla konsertställen som ordnar folkmusikspelningar, kvällar där folkmusiker eller -band spelar antingen som konsert eller till dans. Och det finns bra scener för det, levande folkmusikföreningar som bjuder in folk, i alla större städer: Stockholm, Göteborg, Malmö. Men det förekommer täta sammankomster under hela året? Scenen lever hela året, precis. Ungefär en gång i månaden är det en större festival. I oktober är det Linköpings folkmusikfestival, i november är det Folkmusiknatta i Falun, i februari är det en stor festival i Umeå ...

Den svenska scenen är alltså sammanhållen trots den geografiska utspridningen? Den består inte av lokala klickar som håller sig för sig själva? Nej, verkligen inte. Man får ju kompisar över hela landet. I Umeå träffar man den där från Värmland som man träffade på spelmansstämman i Småland i somras... Det är som ett turnerande gäng. Ett stort, stort gäng. Och det som är så fint med folkmusikkulturen, och så är det säkert i Finland också, är att den är väldigt åldersblandad... att det inte finns någon uppdelning alls utan man har spelkompisar i alla åldrar. Ungefär hur stort är besökarantalet på festivalerna? På en stor festival som heter Korrö brukar det vara ungefär femtusen personer. Och när jag var på Bingsjöstämman för några år sedan var där ungefär tiotusen. Det är vår största stämma. På 70-talet då det var en folkmusikvåg drog den 30 000 personer. Hur återskapar sig scenen? Det vill säga i vilka sammanhang börjar unga spela folkmusik, och på vilka vägar letar de sig in i eller snappas upp av de större gemenskaperna? Om man spelar fiol i kommunala musikskolan kanske man får reda att det finns något som heter folkmusik, men det också möjligt att man aldrig får reda på det om man har en lärare som bara spelar klassiskt. Då kan dröja innan man ens vet om att det finns stämmor, till exempel. Det är väldigt slumpartat hur man får nys om folkmusikvärlden. Man ska ha lite tur. På ett sätt är det en rätt dold subkultur. Det här med att man åker på spelmansstämmor och jammar och dansar med okända människor... Få vet överhuvudtaget om att sådant pågår.

Själv är jag inte uppväxt i en folkmusikfamilj, men när jag var liten hade vi vänner till familjen som spelade så jag kände alltid till genren. Men när jag var 23 år gammal tog min dåvarande pojkvän med mig till Allégården här i Göteborg, folkmusikstället, och jag tittade in där och var alldeles förvånad över att det fanns unga människor som spelade folkmusik och dansade. Det var totalt nytt för mig. Och sen började mina vänner tala om spelmansstämmor. Jag trodde spelmansstämmor var något man åkte till när man var gråhårig pensionär... När de tog med mig till spelmansstämmorna var vi massor av unga människor som dansade, jammade och drack öl. Det var väldigt nytt.

KARIN JACOBSON Ålder: 36 år Har studerat: 2-årig journalistutbildning på Ljungskile folkhögskola (plus ettårig jazzsångutbildning, statsvetenskap och idéhistoria) Redaktör på Lira sedan 2007 Lira har 3500 prenumeranter, en upplaga på 5000 och utkommer fem gånger om året.

Trots att du var bekant med fenomenet folkmusik redan som barn var det alltså först som ung vuxen som du upptäckte att det var en levande kultur även bland unga? Precis. Det är väldigt slumpartat hur man hittar in i folkmusikvärlden. Det krävs lite tur. Man måste ha någon som visar den för en. Fredrik Österblom 23

Marianne Maans längst till vänster spelade tillsammans med svenska gruppen Meänland. Foto: Marianne Cygnel.

Gränslös musik i Kaustby Svenska dagen firades i Kaustby med en liten konsert i Folkmusikinstitutets aula, arrangerad av organisationskommitten för Svenska veckan i Karleby. Temat var musik över språkgränserna. Musiken framfördes av folkmusikgruppen Tallari från Kaustby, bandet the Meänland från Tornedalen och vår egen finlandssvenska Marianne Maans, med rötter i Esse. Språken var finska, svenska, essedialekt, meänkieli och finsk tornedalsdialekt! Som konferencier fungerade Antti Hosioja, på finska och klingande finlandssvenska. I Tallari spelade Ritva Talvitie (fiol och två-radigt dragspel), Timo Valo (harmonium) och Katri Haukilahti (fiol, nyckelharpa och sång). De framförde bl.a. två menuetter från Pedersöre, en polka och polska efter Erik Johan Lindvall från Oravais, Yxi papillinen polska 24

från Samuel Rinta-Nikkolas notbok, och en visa från Gästrikland, ”Det var en jänta”, vilken Katri spelade, sjöng och trallade så härligt att man kunde tro hon var hemma från Sverige. Marianne Maans talade om sin egen språkgräns i Esse, med finsk mamma och svensk pappa. Efter två låtar på fiol: ”När liljorna de växa upp om våren” - en skålvisa (!) efter Teodor Lindfors - och polskan från Petalax, som jag känner som ”Var är vägens mål”, sjöng hon ”Orrin” efter Selma Lillsjö, på Lappfjärdsdialekt och ”Sven i Rosengård” på Essedialekt. Språkkunnig dam, den Marianne! Att växa opp på språkgränsen är en rikedom. Hon avslutade sin del med en egen låt ”Heimo” som hon trallade och spelade på fiol på samma gång! The Meänland bestod av fem unga killar från Tornedalen, med gitarr och basgitarr, nyckelharpa, melodika, trumma (ser ut som en

låda som man sitter på). Två av dem sjöng på ovannämnda språk: ”Akka huutaa ja pauhaa”, ”Rojalist, ja visst”. De spelade och sjöng skickligt och svängigt, i en pigg reggae stil. Jag hoppas vi får se dem på Kaustbyfestivalen i sommar. Som extranummer fick vi höra Marianne Maans tillsammans med tornedalingarna framföra en version av ”Minun kultani kaunis on”. Här var det inget festtal eller Modersmålets sång, men rikligt med musik över språkgränsen. Över lag hade jag den känslan att man i år firade inte bara Svenska dagen, utan hela Svenska veckan genom att dela våra finlandssvenska kulturskatter med en bredare publik. Det verkar att ha varit uppskattat, jag har bara hört lovord från våra finsktalande åhörare, som kanske inte visste att vi har så mycket att bjuda på, och förvalta. Vi ska nog visa oss mera! Marianne Cygnel

In memoriam

Boris fiol har tystnat Onsdagskvällen den 30 oktober avled murmästaren och mästerspelmannen Boris Wiklund i en ålder av 92 år och 5 månader. Därmed har en kulturperson inom folkmusiken lämnat oss. Boris fiol har tystnat och vi känner saknad. Han berättade själv att han hade haft sju fioler sedan han startade sin spelmansbana. Fyra av dem hade han i bruk så länge krafterna räckte till spelandet. Han föddes 1921 i en musikalisk murarfamilj och redan vid sju års ålder började han spela fiol. Han lärde sig spela på gehör och först spelade han tillsammans med Alfons Åbonde i strängbandet i bönehuset. Men det var då Lars Lillhannus kom som kantor till Övermark han lärde sig spela efter noter. Som murare blev han också något av en mästare. Jag kommer ihåg att han mycket väl mindes var och när han murat på olika platser. Dessutom visste han exakt hur många stenar som gick åt vid varje bygge. Men det mest underliga var att han efter 50 år som murare hade mjuka fingrar på grund av sitt intensiva spelande! Vad lära vi av detta! Sina spelmanslåtar, främst spelmannen Johan Petter Ragvals melodier, lärde han sig av Oskar Granström, Alvar Gullmes och Einar Österback. Boris egen far spelade också Ragvals låtar fast han använde munspel och ett tvåradigt dragspel. Det var Ragvals spelmanslag som räddade folkmusiken i Närpes, konstaterade Boris många gånger. Intresset var i botten efter kriget men så vaknade intresset igen genom att Ragvals spelmanslag började sin verksamhet.

Ännu på sin 90-årsdag för två år sedan spelade Boris på sin kära fiol.

Laget startade vintern 1970 med Alvar Gullmes som spelledare tillsammans med Verner Brännäs, Boris Wiklund och Paul Söderback. I samband med en radiobandning som undertecknad gjorde på vårvintern samma år saknade laget ett namn och jag kom att föreslå Ragvals spelmanslag och det var de mycket nöjda med. Redan det första året deltog spelmanslaget i Kaustbyfestivalen. Det var m.a.o. raskt marscherat, men så var också medlemmarna goda spelmän. Tio år senare 1980 blev laget tillsammans med Närpes spelmansgille värdar för den finlandssvenska spelmansstämman i Närpes. Spelmanslaget kom att verka i över 20 år med bl. a. Boris som ledare. Han hann också vara med i Närpes spelmansgille samt i Utbrytarna, ett spelmanslag som utgick ur Ragvals spelmanslag, några år och som gav ut en egen skiva tillsammans med sångerskan Gun Korsbäck. Några år senare deltog Boris i en resa till Amerika, där emigranterna fick lyssna till de gamla spelmanslåtarna. Från och med början av nittiotalet kom Boris och undetecknad att i femton års tid på initiativ av

Närpes medbogarinstitut uppträda med program på ålderdomshem, sjukhem och andra ställen. Vi trivdes väl med det uppdraget! Boris blev under sitt spelmansliv rikligen uppvaktad och belönad med 15 diplom och priser. Bäst uppskattade han nog titeln Mästerspelman som han fick i Kaustby 1986 och finska mästerskapet som han vann på fiol vid Spelit 1989. Han var mycket rörd över den Ottostatyett, Spelmansförbundet allra högsta utmärkelse, som han fick 1992. Boris var en mästerspelman i hjärta och handling! Han sörjde djupt sin livkamrat, Maja, som dog för tre år sedan. Boris sörjes närmast av barnen Erkki, Brita och Lilli med familjer. Begravningen skedde 16 november i Övermark. Efteråt hölls en minnesstund i församlingshemmet, dit alla var välkomna. Trygve Erikson

Rosenfink Trion Rosenfink fick sin början 2010 när de tre medlemmarna började leta efter musik från sina hemtrakter i arkivmaterial bland annat från Folkkultursarkivet och Sibeliusmuseet. Fiolspelande Pauliina Pajala kommer från Vanda och Jarmo Romppanen som spelar mandola och gitarr kommer från Borgå. Juulia Salonen som sjunger och spelar olika flöjter bor i Sibbo men är hemma från Esbo. Alla tre har examen från folkmusikavdelnigen vid Sibeliusakademin och spelar också i andra grupper. De flesta spåren på skivan är visor och sånglekar från allt mellan Houtskär och Strömfors. Tre spår är instrumentallåtar, två traditionella och en nygjord. Bra blandning med andra ord. På flera spår kombineras även visor med sånger, som till exempel spår nr 6 med titeln Vill ni gå till noten som inleds med en menuett efter Gustav Grundsten från Mickelsböle innan sången om noten kopplas på. Trion har verkligen kammat igenom både uppteckningar och inspelningar. Här finns melodier som till exempel Ann-Mari Häggman och Bo Lönnqvist spelat in på band, och som Otto Andersson har bidragit med både i form av uppteckningar och fonografinspelningar. Fina arr med flerstämmig sång och fiolslingor till mandolakompet. I det medföljande texthäftet kan man läsa texterna och kommentarer och fakta om melodierna. Min favorit är skämtvisan Två skälmar i en variant från Pellinge som framförs frejdigt och medryckande. Skivan är utgiven av FMI/SLS som nummer 28 i serien Folkmusik från Finlands svenskbygder. 26

Arto & Antti Järvelä Os fera liluli Järveläsläkten i Kaustby har i flera generationer producerat fiolspelmän som har spelat till dans och på bröllop i nejden. På cd:n med det kryptiska namnet Os fera liluli spelar kusinerna Arto och Antti Järvelä tillsammans på 13 spår, men eftersom de ofta kopplar ihop två låter till en blir det i praktiken flera melodier för samma pris. Det mesta är traditionella österbottniska låtar, men fyra spår i mitten är Artos kompositioner. Myötämäen marssi - en nedförsbacke-brudmarch och en vaggvisa för Artos äldsta dotter Veera är njutbart vackra och stämningsfulla. De traditionella polskorna från Maria Helena Spoofs notbok från 1790-talet är svängiga liksom de nyare låtarna som till exempel “Friarvalsin” som är Artos version av en vals efter Valter Enlund och Torsten Pärus. Arto spelar helt igenom fiol - på fem av låtarna omstämd - och Antti är med på fiol på fem av spåren medan han kompar på gitarr på resten. Låtmaterialet är intressant och detsamma gäller killarnas sätt att spela tillsammans. En liten pärla! En pärla är också sista spåret, vaggvisan från Spoofs notbok med nonsens(?)texten Os fera liluli so har givit skivan dess namn. Antti och Arto sjunger tvåstämmigt! Bruce Molsky skriver på baksidan av omslaget bland annat “These are tunes worth listening to over and over again” och jag kan inte annat än hålla med!

Ahlberg, Ek & Roswall Näktergalen Förra cd:n Vinter, som var trions första, fick bra kritik och mycket uppmärksamhet i Sverige när den kom, den här har fått ännu mera. Niklas Roswall är en känd nyckelharpist och Emma Ahlberg spelar fiol. Den tredje medlemmen Daniel Ek spelar harpgitarr och bidrar på det viset med flera kryddor i låtarna. Nordsjövalsen och polskan Sleipner är nykomponerade låtar av triomedlemmarna Niklas Roswall respektive Emma Ahlberg, men resten av spåren på den här cd:n bjuder på gamla låtar. Ända bort till 1700-talet kan man komma om man letar i gamla notböcker: Pollonesse de Nechtergal kommer ur ett nothäfte daterat 1795 och det är den som gett skivan namnet Näktergalen. Den är med i spår ett tillsammans med en polska från Medelpad som också fått lite näktergalsprägel i arrangemanget. Sist på skivan kommer Näkergalen igen, men denna gång som man tänker sig att den kan ha låtit på danslogen i Hässlunda i slutet av 1700-talet. I övrigt finns flera låtar ur den skånska spelmansläkten Blomgrens repertoar med på skivan, samt en hel rad med låtar från Medelpad. Svängiga polskor plus en och annan vals, allt spelat på ett medryckande svängigt sätt och med fina arrangemang!

Limbohofvet Klingande klenoder Berättelser, historier och upptåg liknar Limbohofvet sina låtar på cd:n. “Som ger uttryck för en raketsprittande glädje, jämmer och elände och allt det som finns däremellan” - inte så illa liknelse faktiskt! Här spritter det minsann om de tre unga fiolspelerskorna Lena Jonsson, Johanna Karlsson och Emma Ahlberg. De spelar alla fiol och Emma Ahlberg tar också fram altfiolen emellanåt. Av de tolv låtarna på skivan är åtta egna kompositioner och resten efter olika traditionella fiolspelmän som Olles Jonke i Galven eller Tulpan Anders från Alfta i Hälsingland. Lena och Johanna kommer båda från Hälsingland och Emma från Medelpad. Alla tre har gått på musikhögskolan i Stockholm och är aktiva i flera olika grupper och sammanhang. Trion spelar friskt och fräscht. Skickligt förstås, rykande snabbt eller vackert känsligt - ingen skillnad. Varierat ackordkomp och finurliga andra- och tredjestämmor avlöser varandra och man kan bara kapitulera inför deras spelglädje, energi och knivskarpa tydliga spel med klang så det vibrerar i hörlurarna. Medelpadsmarschen är ståtlig och Islossningen en “vansinnig” polska som Evert Westerberg från Medelpad gjort succé med på Delsbostämman - och som Jon-Erik Öst borde bli grön av avund över. De egna låtarna är förankrade i dagens värld, en heter Jämmer och elände och kom till när Johanna som jobbat på kvinnojour behövde få ur sig all sorg hon samlat på sig över hur världen ser ut för kvinnorna. Spår nr 8, TiB är inspirerad av Tåg i Bergslagen.

Ulrika Bodén Band Kärlekssånger Tredje cd:n på rad med Emma Ahlberg bland musikerna. Hon har fått vara flitigt i farten under året! Ulrika Bodén har samlat sju musiker till sitt band som hon kallar “en kvintett med åtta medlemmar”. Mia Marin är med på femsträngad fiol, Gustav Hylén på trumpet, Daniel Fredriksson på mandora, Mattias Pèrez på gitarr, Petter Berndalen och Valter Kinbom på slagverk. Ulrika Bodén själv sjunger, men spelar också härjedalspipa och autoharp. Hon har länge längtat efter att göra en skiva med kärleksvisor, berättar hon. Under flera år har hon sparat texter, melodier, idéer, fragment och skrivit själv. Resultatet är en cd med ett varierande innehåll, precis som hon själv säger: kärlekssånger som inte bara är vemodiga och vackra, utan också sprittande lyckliga, kraftfulla och litet oväntade. Ulrika har satt melodi till sånglekstexter och ordspråk. Hon har till exempel skrivit en text utgående från en bok med äldre kinesisk lyrik. I en dikt såg hon likheter med den nordiska folkpoesin och ur detta möte växte sången Tusen löften fram. Några av spåren är helt och hållet traditionella - både text och melodi. Bandet - som är Ulrikas ”önskeband” - sköter sig fint. Det är fina ömsinta arrangemang som bäddar mjukt under sångerna, ingenting känns pretentiöst eller onödigt. Trumpeten lägger mjuka slingor, slagverket märks knappast och fiol, mandora och gitarr bygger nätverk av toner runt omkring alltihopa.

Draupner Hälsingland Äntligen en ny skiva av Draupner, den unga trion som vi - ett gäng från Åland på festivalbesök - hörde på den första Folkmusikfestivalen i Linköping år 2003! Våra tonåringar köpte T-shirts med bilder på killarna i gruppen och vi spelade deras cd om och om igen! En och annan låt ur deras repertoar har vi också anammat, som Besova och Egotrippen, båda nykomponerade av medlemmar i gruppen. Nu finns det en riktigt färsk cd med den här gruppen och något mera medryckande får man leta efter. Två fioler och en gitarr ger allt som behövs: magnifikt stämspel och taktfast varierat komp. Görgen Antonsson som spelar solo i folkmusikprojektet med Gävle symfoniorkester, är en fantastisk fiolspelman och hans kolleger i Draupner hänger bra med: Henning Andersson på fiol och Tomas “Limpan“ Lindberg på gitarr. Hälften av låtarna på skivan är traditionella och företrädesvis från Hälsingland och resten är egna kompositioner. Skivan är helt enkelt genomhärlig: det är fart och känsla på samma gång som det är vackert och känsligt och det är mycket svårt sitta stilla.

Siv Ekström 27

Avs.

Finlands svenska spelmansförbund Handelsesplanaden 23 B, 65100 Vasa

Händelsekalender 3 jan