Nr 1 | 2021 – 52:a årgången
Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund r.f.
Fiolen min 1/2021 Stämledaren.................................................................... 3 På gång............................................................................ 4 Digital låtkurs med Jenny Gustafsson......................... 5 Med glädje och glimten i ögat............................... 6–11 I fädrens spår för framtids folkmusik................ 12–17 Nytt ljus på Esseharpan........................................ 18–21 In Memoriam........................................................ 22–24 Nya skivor.............................................................. 25–27 Händelsekalender........................................................ 28 Pärmbild: Vörå Spelmansklubb håller en coronasäker tisdagsövning vid Bio Astra. Foto: Simon Gripenberg
Ordförande: Åsa Lillhannus 0400 951 958 asa.lillhannus@spelmansforbundet.fi Viceordförande: Michaela Lassus 040 759 0542 michaela.lassus@multi.fi Spelmansförbundets kansli: Finlands svenska spelmansforbund r.f. Centrumvägen 3 65610 Korsholm Kansliet är öppet mån-tors kl 9-13 Organisationssekreterare: Pia-Stina Sarin 0500 560 209 kansliet@spelmansforbundet.fi Styrelseledamöter: Jan-Anders Barkar 050 343 8396 jabarkar@gmail.com Birgitta Beijar-Österberg 050 525 3072 birgitta.beijar-osterberg@korsholm.fi
Fiolen min | Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund r.f. ISSN 0782-3479
Finlands svenska spelmansforbund r.f. www.spelmanforbundet.fi | kansliet@spelmansforbundet.fi Ansvarig utgivare: Åsa Lillhannus Redaktör: Simon Gripenberg | 044 291 4680 fiolenmin@spelmansforbundet.fi Annonser: Helsida (183x257 mm): 270 euro Halvsida (183x126mm eller 89x257 mm): 130 euro 1/4 sida (89x126 mm): 100 euro 1/8 sida (89x63 mm): 70 euro Kontakta kansliet för bokning
Kenneth Nordman 040 594 6546 kennethnordman@hotmail.com Antonia Nyström 044 066 1012 antonia.nystrom@gmail.com Sten Eriksson 0457 344 7712 stenchie60@gmail.com Linnea Holmberg 040 558 2075 linnea1975.lh@gmail.com Anders Backman 040 546 1771 fiolbackman@gmail.com Göran Jonsson 09 877 9294, 0500 232 425 goran.jonsson@jonel.fi
Nästa nummer av Fiolen min kommer ut i maj 2021. Deadline för material är 15.4.2021 Material till tidningen sänds till kansliet@spelmansforbundet.fi eller fiolenmin@spelmansforbundet.fi Tryckeri: Grano/Vasa, www.grano.fi Utges med stöd av Föreningen Konstsamfundet. 2
JÖMÄRKT MIL
4041 0955 Trycksak
Stämledaren Ordförandens spalt
Vi har nu gått en bra bit in på ett nytt år och vi borde i
rask takt vara på väg mot folkmusikens högsäsong. Året 2021 har vi redan hunnit känna på, händelserikt verkar det att bli på många områden, inte bara positiva. På folkmusikfronten borde vi stå i startgroparna inför vårens och sommarens begivenheter. Vi vet hur 2020 gick, eländet fortsätter. Ibland kan vi spela tillsammans, ibland inte. Vi har lärt oss att öva på Zoom och Teams, men det kan inte bli detsamma. Vi hoppas i skrivande stund (i början på februari) fortfarande att vi ska kunna träffas i Borgå på Förbundsdag och Vinterstämma. De närmaste veckorna får utvisa hur det blir, ett fysiskt eller digitalt möte. Det är vanskligt att i dagens läge planera långt in i framtiden. Vi vet att vi i januari har hållit en tre veckors digital kurs i stråkteknik, av kursdeltagarnas feedback att döma var det en bra kurs. Vi planerar en kurs i Nykarleby ännu i vår, och så håller vi alla tummar för att spelmansstämman ska kunna arrangeras i Vörå första veckoslutet i juli. Sedan till mina egna reflektioner: Det här är min absolut sista Stämledare! För snart sex år sedan, i mars 2015 i Karleby, valdes jag till ordförande för Finlands svenska spelmansförbund rf. Det var med mycket blandade känslor som jag åtog mig uppdraget, inte alldeles litet förskräckelse. Men jag fick ett förtroende, och jag ville förvalta det förtroendet så väl jag bara förmådde. Det har varit sex mycket fina år, och jag skulle inte vilja byta bort en enda dag. Det har varit dagar då saker har varit mera utmanande än annars, men över lag har uppdraget gett oerhört mycket mera än vad det har tagit. Jag har träffat så många härliga människor som jag annars inte alls på samma vis skulle ha kommit i kontakt med. Det har hänt mycket i mitt liv under de här åren. Då, för sex år sedan, var min livssituation en helt annan. Jag var just på väg in i en arbetslöshet och under det första året hade jag alla möjligheter att lägga ner tid på Spelmansförbundet. Men sedan förändrades livet, så som det ibland brukar. Jag började arbeta i Pieksämäki och långpendla varje vecka. Det har fungerat i flera år, men nu känner jag att det
börjar bli slitsamt att vara på resande fot så mycket som jag har varit. Nu har livet igen tagit nya vändningar. Min tid i Pieksämäki tog slut vid årsskiftet, jag fick ett nytt jobb ”bara” ungefär 100 km hemifrån, men det ändrar inte på min situation. Jag börjar helt enkelt känna att jag inte har den ork som behövs för allt jag skulle vilja göra. För snart ett år sedan, när vi skulle tillbringa ett långt härligt veckoslut tillsammans på Förbundsdag, Vinterstämma och Kvarken Folk – allt i ett – fick vi hastigt tänka om när pandemin satte stopp för alla aktiviteter knappt två veckor innan. Vi kunde slutligen hålla årsmötet i Korsholm i september, och jag lovade att sitta kvar till mars 2021. Jag har bidragit med det jag har kunnat, men nu är det dags för nya krafter att ta vid. Vem som blir ordförande för Finlands svenska spelmansförbund rf blir klart den 20 mars, antingen i Borgå eller på distans, vi är alla bättre rustade nu för det ”nya normala”. I varje fall önskar jag min efterträdare all lycka i uppdraget. Det är ett uppdrag som man på inget sätt skall vara rädd för, men nog ta på allvar. Vi har ett Spelmansförbund att vara stolta över. Vi gör ett värdefullt jobb, vi allihopa. Spelmansförbundets medlemsantal har hållit sig relativt stabilt kring 600. Vi har högt till tak, alla ryms med, såväl traditionalister som sådana som vill göra den folkliga musiken mera på sitt sätt. Allas vår organisationssekreterare Pia-Stina gör ett mycket viktigt jobb, utan henne skulle det bli kaos! Tack Pia-Stina för gott samarbete dessa år! Jag vill tacka alla spelmän, styrelsen och alla som jag har mött. Jag hoppas att vi ses i framtiden också, på spelmansstämmor, förbundsdagar, kurser och projekt av alla de slag. Men glöm aldrig att det är alla vi medlemmar som tillsammans är Finlands svenska spelmansförbund, inte bara ordförande, inte bara organisationssekreteraren, inte bara styrelsen! Vi har alla ett musikaliskt arv att förvalta, låt oss förvalta det väl – tillsammans!
Åsa Lillhannus, ordförande 3
På gång
Förbundsdag Lördagen den 20 mars 2021 kl. 15.00 Budget Hotel Easystay Johannisbergsvägen 31, Borgå
Folkmusikkurs på Kredu i Nykarleby 17–18.4.2021
Stadgeenliga ärenden
Låtar från Dalarna
Med reservation för att förbundsdagen hålls på distans
Gästande kursledare: Anders Stenmark
Följ läget på www.spelmansforbundet.fi Styrelsen
Vi vill gärna ta del av era egna berättelser! Skicka in material till inkommande nummer av Fiolen min senast 15 april 2021. Texter och bilder skickas till: fiolenmin@spelmansforbundet.fi
4
Kursvgift: Logi: Anmälan: Kursplats:
120 €/person (måltider ingår) 20 €/natt/person i dubbelrum 40 €/natt i enkelrum info@kredu.fi 044 755 5618 Kristliga folkhögskolan i Nykarleby Seminariegatan 19, Nykarleby
Kursledarens hälsning: Mitt namn är Anders Stenmark. Jag är 71 år, född i Stockholm men har nu bott mer än halva mitt liv på Björkö i Ålands nordöstra skärgård. Musiken har varit med mig ända sedan barnsben. Mitt musicerande sträcker sig från 60- talets popmusik till dagens traditionella folkmusik som har rötter ännu mycket längre tillbaka i tiden. På kursen tänker jag fokusera på låtar från Dalarna. Det blir fiollåtar som ofta spelats och spelas i Rättvik, Boda, Enviken, Bingsjö och Leksand som exempel. Allt lärs ut på gehör och om intresse finns kan vi lägga till nån stämma så får vi ett fylligare ljud när vi spelar tillsammans. Ni får självfallet göra egna inspelningar under kursen. Välkomna!
Stråkteknik- och låtutlärning digitalt
så var det också möjligt. Och upplevde någon att de tre kursveckorna gick för fort så finns det möjlighet att fortsätta kursen på egen hand, för filmerna är tillgängliga för deltagarna fram till maj månad.
Så har även Finlands svenska spelmansförbund sällat sig till skaran som arrangerat en kurs på distans så här i coronatider. 17 deltagare hakade på från världens alla hörn: Finland, Sverige, Tyskland, Frankrike, Holland, Australien… Som kursledare fungerade riksspelmannen Jenny Gustafsson, född och uppvuxen i Västergötland, ett landskap i sydvästra Sverige. Så med all rätt var det låtar från Västergötland som stod i fokus.
Låtarna
Kursupplägget Kursupplägget var enkelt men genomtänkt: under tre fredagseftermiddagar i följd, med start den 15 januari, skickades YouTube-länkar ut till deltagarna. Varje länk innehöll 11–12 filmer, vardera omkring 2–4 minuter långa. Filmerna hade Jenny spelat in i studion vid Simonsgården i Ornunga dagarna innan länkarna skickades ut. Materialet var alltså nyinspelat och ämnat för deltagarna i denna kurs. Den här formen av kursupplägg gjorde det möjligt för deltagarna att själva bestämma inlärningstempot. Missade man något så var det bara att spela upp filmen på nytt. Låtarna presenterades dessutom i långsam, medel och snabb hastighet, så kursen var lämplig för alla oberoende av spelnivå. Varje vecka innehöll YouTube-länkarna även tre filmer med stråkövningar, bl.a. strängövergångar och fallstråk. Jenny är en fantastisk pedagog som lyckades peppa deltagarna även på distans. Ville man få personlig handledning
Kursen inleddes med två polskor från varsin ände av Västergötland; en polska från Lundsbrunn efter Johan Alfred Lindell, samt en polska från Kalv efter Johanna Maria Andersdotter. Andra kursveckan låg en långdans från Borås efter Jonas Eriksson i fokus, samt en andrastämma till första veckans polska från Kalv. Sångvals från Lindärva, efter Johan Alfred Lindell, inledde sista kursveckan, och som avslut en andrastämma till andra kursveckans långdans. Eter avslutad kurs fick deltagarna tillgång till alla noter.
Avslutande träff En avslutande träff hölls över Zoom på kursens sista dag. Av de 17 deltagarna hade 10 möjlighet att delta. Efter presentationsrundan spelades låtarna igenom – deltagarna med mikrofonerna avstängda, Jenny med mikrofonen på. Som knorr på svansen fick deltagarna lära sig en visa av Blinne Petter, givetvis från Västergötland han med. Den avslutande träffen skulle räcka en timme, men i trevligt sällskap så blev den över två timmar lång. Text och skärmdump: Pia-Stina Sarin Kursen arrangerades i samarbete med SFV 5
Med glädje och glimten i ögat – Vörå Spelmansklubb firar 50 år och laddar inför sommarens stämma
Text och bilder: Simon Gripenberg
I april 1971 samlade Gösta Bergström och Wilhelm Skata intresserade spelmän i Vöråtrakten till ett möte – Vörå Spelmansklubb bildades. 50 år senare samlas medlemmarna fortfarande varje tisdag kväll för att öva tillsammans. Siktet är inställt på såväl jubileumsfirande, skivproduktion som arrangerandet av sommarens spelmansstämma. Det är tisdag kväll och jag har stämt träff med Greger
Lindell vid Bio Astra, där Spelmansklubben håller sina övningar. På grund av vintermörkret kör jag i misstag förbi biografbyggnaden. Jag stannar till vid parkeringen framför den lokala mataffären och frågar en kvinna om vägen. – Kör tillbaks en liten bit. Bio Astra ligger intill kommungården, i samma byggnad som hemslöjdsaffären. Sagt och gjort. Jag gör en helvändning och efter ett par hundra meter noterar jag den diskreta texten ”Bio Astra” på fasaden av en stor träbyggnad. Wilhelm Skata anländer samtidigt som mig och öppnar ytterdörren åt oss. – Det är länge sedan det senast bedrevs någon biografverksamhet i byggnaden, säkert 20 år. Några pojkar från Seinäjoki återupplivade biografen på 80-talet efter att den legat nere i tio år och när de slutade tog ungdomsföreningen över verksamheten. För tillfället är det endast vi samt dansbandet HelmerZ som nyttjar byggnaden som övningslokal. Ibland ordnas det förstås olika typer av evenemang här, berättar Wilhelm. 6
Vi sätter oss ner vid några träbord i foajén. Övriga medlemmar droppar in vartefter, bland annat Stefan och Lina Skata – far och dotter. – Det är roligt att vi har fått med flera unga spelmän, och man är nog hjärtligt välkommen med i Spelmansklubben fastän man inte heter Skata i efternamn, säger Stefan med glimten i ögat. – Jag spelar själv fiol och det känns tryggt att få stöd av dragspelarna. Man har en stabil grund att luta sig tillbaks på och får nyttiga tips. Nackdelen är förstås att fiolen inte alltid hörs så bra, men instrumenten kompletterar ändå varandra fint. Min kompis i Spelmansklubben spelar altfiol och man märker nog att helheten blir fylligare med fler instrument, konstaterar Lina. Hösten 1970 bildades Korsholmsgillet, och Gösta Bergström – som nyligen gick bort (se In Memoriam i Fiolen nr 4/2020) – kom då på tanken att man kunde starta upp en liknande grupp i Vörå. – Gösta kom in till mitt kontor en gång i början av april 1971 och vi beslöt oss för att kontakta spelmän
och personer med bakgrund i dansorkestrar i nejden genom en annons i Vasabladet. Fjorton personer kom till det första mötet. På den tiden fanns det allmänt en strikt uppdelning mellan fiol och dragspel: spelmanslag och dragspelsklubbar. På stämmorna var det också en tydlig uppdelning mellan allspelslåtar och dragspelslåtar. Dragspelen fick inte vara med i kyrkan i en del församlingar på den tiden. Eftersom vi ville vara mer inkluderande gjorde vi en kompromiss när det gällde namnet och därför blev det ”Vörå Spelmansklubb”. Vid starten var vi 14 spelmän och som mest 47 någon gång på 70-talet. För tillfället är vi 12 aktiva, berättar Wilhelm som alltså själv varit med ända sedan starten och fortfarande är ordförande. Andra som varit med ända sedan Spelmansklubbens födelse är – förutom Wilhelm – även Stefan Skata och Bengt Källbacka. Vörå Spelmansklubb, som hört till Spelmansförbundet ända sedan starten, har alltid spelat dansmusik som ligger i tiden. På 70-talet var det till exempel mycket schottis och vals. Idag är repertoaren något annorlunda. – Man kan säga att vi lever och utvecklas med våra medlemmar och med publiken. När vi fått med nya medlemmar har vi till exempel fått med nya instrument. Det skall vara roligt att spela, konstaterar Stefan. Ett instrument som är karaktäristiskt för Vörå Spel-
mansklubb är också den stora vibrafonen som oftast står längst fram på scenen. – Den dök upp i samband med vårt 35-års jubileum. Jag spelade vibrafon i en dansorkester redan i slutet av 50-talet. I samband med jubileet hade jag lånat en vibrafon av Svante Haglund i Jakobstad och mindes genast hur roligt det var att spela vibrafon, berättar Wilhelm. – Jag köpte min vibrafon från Nådendal på 90-talet. Vi har nog haft med en hel del olika instrument i Spelmansklubben under åren. Gitarrer, steelgitarr och kontrabas, konstaterar Greger. – Men bara en trumslagare åt gången, säger Stefan och skrattar. Spelmansklubben kommer att ge ut en ny skiva under jubileumsåret och har under årens lopp producerat många LP:n och CD-skivor. Det har blivit sammanlagt 10 skivor och därtill 3 nothäften. Jubileumsskivan kommer att innehålla en handfull egna låtar samt annat material – bland annat sång på flera olika språk. – Vi spelar det vi tycker om. Det har blivit mycket österbottnisk musik men också många egna låtar – sammanlagt hela 54 stycken. Vi gav ut skivor med egna låtar tre år i rad: 2007, 2008 och 2009. I samband med att spelmansstämman ordnades i Vörå för andra gången 2001 gjorde vi en kulturgärning: vi passade på att ge ut en CD-
Spelövningarna hålls varje tisdag kväll på Bio Astra.
7
box med alla låtar från våra fem tidigare utgåvor från åren 1975–1994, berättar Greger. – Åke Grandell var med och producerade våra skivor. Under många år glömde vi helt bort att lyfta ersättning från Gramex, som sköter om upphovsrättsliga ersättningar till orkestrar. När vi sedan kontrollerade upp saken visade det sig att hade vi 14 000 mark innestående. För att få ut pengarna måste vi skriva på ett avtal med Gramex. Jag minns att advokaten som skrev på för Gramex del hette Risto Ryti, berättar Wilhelm. – Vi har också flera goda låtskrivare inom Spelmansklubben. Gösta – som även fungerade som vår spelledare i hela 40 år – skrev en hel del låtar och både Greger, Wilhelm och Holger Nybäck är duktiga. De skriver även fina låttexter, tycker Stefan. – Jag tycket att Wilhelms texter är lätta att ta till sig. Det handlar mycket om det vardagliga, såsom Vörå och Riksåtton – och om kärlek. Många av våra låtar har kom-
mit till på resor som vi gjort tillsammans, säger Greger. – Personligen lyssnar jag mer på musiken och mindre på texter, men det är bra att vi har fått med sången. Den tillför mycket och ger något för gemene man. De första tio åren spelade Vörå Spelmansklubb faktiskt enbart instrumentellt, drar sig Stefan till minnes. – Det stämmer bra, sången kom med 1981. Gamla låtar blir som nya med sång. Jag är förstås jävig i sammanhanget, men jag tycker det är fint att min dotter Isabella anslöt sig till Spelmansklubben, säger Greger. Isabella är en av klubbens tre kvinnliga medlemmar. Hon gick med för ungefär fyra år sedan efter Spelmansklubbens 45-års jubileum. – Att vara med i Vörå Spelmansklubb är något helt annat än det jag sysslat med tidigare, men det är väldigt roligt. Alla har trott på mig, varit stöttande och gett mig intressanta utmaningar. Det är roligt att sjunga sådan genremusik som jag annars aldrig skulle ha kommit i kontakt med, till exempel inom kören Pedavoces där jag också
"Vi spelar det vi tycker om. Det har blivit mycket österbottnisk musik men också många egna låtar – sammanlagt hela 54 stycken"
Inom Spelmansklubben är man glad över att ha fått med sig ett flertal yngre medlemmar. Här Susanna Östman och Lina Skata på fiol samt Isabella Lindell på sång.
8
Wilhelm Skata – här på fiol – var med och startade VSK tillsammans med Gösta Bergström 1971. I bakgrunden syns Greger Lindell på dragspel.
är medlem, berättar Isabella. Isabella behärskar många olika språk så numera innehåller Spelmansklubbens repertoar sånger på allt från estniska till japanska. Spelmansklubbens repertoar har för övrigt hunnit bli mycket gedigen under årens lopp: nio mappar med ungefär hundra låtar i varje mapp! – Fast under en normal övningskväll hinner vi med omkring 6–10 låtar. Vi tar om och finslipar detaljer. Genom åren har vi spelat allt från Beatles och Abba till ”An der schönen blauen Donau” av Strauss – och musik av lokala musiker, vilken kanske annars skulle ha fallit i glömska, konstaterar Greger. Spelmännen har under åren samlat på sig många minnesvärda upplevelser. Man har till exempel medverkat i Janne Carlsson show på SVT och ett program i YLE-TV, deltagit i Kaustbyfestivalen samt otaliga spelmansstämmor och fått uppträda flera gånger på stora scenen i Finlandiahuset. Stämningen inom Spelmansklubben präglas av öppenhet och nyfikenhet. Efter ett telefonsamtal från Florida åkte man 1989 iväg på en stor turné till USA. – Vi reste runt och gav 7 konserter på 14 dagar. Vi besökte finska föreningar och hade därför ett finskt tema
med låtar såsom ”Kultainen nuoruus” och ”Kotkan ruusu”. Andra teman som vi haft under åren är till exempel latinamerikanskt och tango. Annars har vi spelat rätt mycket i Sverige och Norge. Det har ofta blivit två resor per år. Estlandsresan var en utmaning för min del eftersom jag skulle sjunga ”Saaremaa valss” på estniska utan att kunna språket. Jag gick igenom låten på Spotify och övade fonetiskt hemma i källaren. Framträdandet vid konserthuset i Pärnu kändes nervöst. Det gick helt okej men jag frågade nog sedan den lokala guiden om publiken alls förstod vad jag sjöng, minns Stefan. Förr i tiden spelade Vörå Spelmansklubb ofta till dans. Det har blivit mindre av sådana spelningar de senaste åren. På senare tid har man gett egna konserter vilket framgår av de otaliga affischer som pryder väggarna i Bio Astras foajé. – Arrangerandet av konserter har istället blivit ett sätt att hålla igång verksamheten. De första 30 åren hade vi så mycket förfrågningar på spelningar så vi till och med fick tacka nej till vissa. Det blev en utmaning att få det att passa tidsmässigt för alla i vår grupp med dansspelningar och dylika beställningsuppdrag – det blev istället smidi9
Spelmännen fotografeerade i samband med Vörådagarna 2019 Foto: Vörå Spelmansklubb
Huvudfesten vid spelmansstämman i Vörå 1976 drog en stor publik. Foto: Vörå Spelmansklubb
10
gare att färdigt kunna pricka in konserter i kalendern. Då får vi också automatiskt en publik som verkligen vill höra på oss, säger Wilhelm. En annan musikgrupp som har sina rötter i Vörå är den välbekanta humor-pop-trion KAJ. I musikalföreställningen ”Gambämark” som framfördes på Wasa Teater hade de med den första låten från Vörå Spelmansklubbs första skiva: ”Hitton litton”. – Musikaliskt framförde de låten i originalform men jag har för mig att de skrivit om texten. Vi brukar skoja om KAJ ibland när vi har spelning och jag har för mig att de brukar skoja om oss, säger Wilhelm. Coronapandemin har förstås även påverkat Vörå Spelmansklubb, men tisdagsövningarna har man kunnat hålla fast vid. – Det är munskydd som gäller och eftersom fler än tio personer inte bör träffas på en och samma gång – och vi är tolv spelmän – har vi ett roterande system så att två av oss turvist stannar hemma varje vecka när vi har övning. Det har förstås inte heller blivit några resor på sistone, men vi kommer nog oss iväg sen ”om vi bara får fara”. Greger har ju både resebyrå och buss, konstaterar Stefan. Vad gäller sommarens spelmansstämma så finns det förstås en viss osäkerhet med tanke på hur pandemiläget utvecklas, men planerna är stora – Naturligtvis planerar vi utifrån att stämman blir av, tills annat sägs. Det vore ju besvärligt ifall vi inte är förberedda sen om läget är lugnare och stämman kan ordnas. Juniorfolkdansarna kommer att arrangera sin stämma i Vörå samtidigt, så det blir en fin synergieffekt, säger Stefan. – Årets spelmansstämma kommer att vara ”användarvänlig” eftersom vi har valt att koncentrera allt till ett och samma ställe, Norrvalla – där spelmännen också kommer att inkvarteras. Dessutom går stämman av stapeln parallellt med Vörådagarna, vilket innebär att festtåget kan ske samtidigt som den traditionella paraden ”Langradin”. Då brukar det, oberoende av om det är regn eller solsken, vara upp till 1500 personer på plats i Vörå. Det blir alltså ett långt och ljudligt följe och en stor publik. Vi önskar alla hjärtligt välkomna till Vörå första helgen i juli, inflikar Greger. – Det blir alltså något annorlunda än den där gången som vi spelade i Helsingfors. Då bestod publiken av en potatishandlare och en häst, minns Stefan och skrattar.
Den 2–4 juli är det alltså tredje gången som spelmansstämman går av stapeln i Vörå. De tidigare stämmorna ordnades 1976 och 2001. Då deltog ungefär 500 respektive 300 spelmän. Spelglädjen har dock inte minskat, trots att spelmännen blivit färre med åren. I och med att Spelmansförbundets första stämma gick av stapeln 1971 skulle sommarens spelmansstämma ha blivit den 50:e i ordningen – det skulle alltså ha blivit dubbelt jubileumsfirande – men eftersom coronan gjorde att fjolårets SamStämt-stämma i Ingå måste inhiberas blir den inkommande stämman i Vörå nu den 49:e i ordningen. – Det är fint att vi får med juniordansarna detta år. För att få en fortsättning är det viktigt att få med ungdomarna – och vi har ju som sagt lyckats locka med oss några. Gösta brukade skämta om att det är 17 års uppsägningstid när man en gång har anslutit sig, säger Stefan. – Vi har en fin gemenskap inom Vörå Spelmansklubb. Såväl ung som gammal är med på samma villkor, konstaterar Lina. – Jag minns själv hur det var när jag var novis och blev omhändertagen av de äldre spelmännen. Man sammanfördes av det gemensamma intresset och det var ingen större skillnad på om man var 15 eller 50 år gammal, minns Stefan. – Jag tycker också det är roligt att våra ungdomar får oss att återuppliva äldre låtar. Både Isabella och Lina önskar till exempel att vi tar med låtar från Vörå Spelmansklubbs första och andra skiva på repertoaren. Framöver är vi inom Spelmansklubben också intresserade av att ta oss an icke publicerat österbottniskt material, avslutar Greger.
"Vi har en fin gemenskap inom Vörå Spelmansklubb. Såväl ung som gammal är med på samma villkor"
Vari finns hemligheten till att Vörå Spelmansklubb efter 50 år fortfarande lever och mår bra? Svaret ligger förmodligen i den fina gemenskapen, öppna attityden och nyfikenheten på att ständigt utvecklas. Innan jag söker mig hemåt passar jag på att plocka fram kameran och knäpper några bilder samtidigt som spelmännen förflyttar sig till biosalongen och kör igång kvällens övning. Mer information om Vörå Spelmansklubb hittar du på deras hemsida och facebook-sida: www.voraspelmansklubb.fi www.facebook.com/VoraSpelmansklubb 11
I fädrens spår för framtids folkmusik
Kenneth Nordman och Mats Granfors är männen bakom I fäälan. Foto: Pressbild
Text: Simon Gripenberg
Skivan ”I fäälan – Nya spelmanslåtar från Sydösterbotten/Folkmusik från Finlands svenskbygder 35” gavs ut av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) redan under 2019. Bakom skivan står Kenneth Nordman och Mats Granfors. Jag hade tänkt intervjua dem i ett tidigare nummer av Fiolen min, men fick då in annat material som fyllde tidningen. Nu tog jag tillfället i akt och passade på att träffa Mats i samband med att han var i Jakobstad och undervisade. Jag ringde också upp Kenneth för en pratstund. Intervju med Mats Granfors vid Campus Allegro i Jakobstad: Hur kom det sig att du och Kenneth började samarbeta kring ”I fäälan”? – Vi plockade på skoj fram instrumenten i samband med en gemensam middag och skrev en låt. Sedan råkade vi se utlysningen som SLS hade om skivutgivning och kom på idéen att vi skall söka, fastän vi inte 12
ännu hade desto mera låtmaterial att skicka in. Att vi sedan gavs möjligheten att ge ut en folkmusikskiva var en bra morot för oss – det är bra att få en spark i baken ibland. När vi sedan kom igång kunde vi skriva till och med 3–4 låtar på en dag. Den stora utmaningen för mig har varit att få igång fiolspelet efter en lång paus. I och med skivprojektet har jag varit tvungen att träna upp mig igen, vilket jag är tacksam för.
Jag antar att du och Kenneth känt varandra sedan tidigare? – Jo, jag har känt Kenneth länge. Han är hemma från Tjöck medan jag själv har växt upp i Närpes. Vi var båda juniorspelmän på 80-talet och träffades till exempel via olika spelkurser, såsom Wegeliuskurser. Såväl Kenneths som min morfar var spelmän, så vi har båda fått med oss den muntliga och den musikaliska traditionen sedan barnsben. Genom åren har vi spelat mycket som trio tillsammans med Tom Forsman – det har blivit både jazz, rock och pop. Tom, som till vardags är journalist på Vasabladet, har också ett stort intresse för den traditionella folkmusiken. Numera spelar han tillsammans med oss i ”I fäälan” och vi uppträder därför ibland som en trio – men fortfarande också som duo, beroende på sammanhang. På skivan hade vi också med spelmännen Jens Hagback och Kent-Ole Qvisén från Tjöck på några låtar, samt Olle Nilsson på kyrkorgel.
rat på att spela in enskilda låtar. Vi har alla tre ett stort intresse för historia och tycker om att koppla samman musik med gamla berättelser. På Folkmusikdagarna i Vasa spelade vi till exempel den traditionella låten ”Hin Håles Polska”, som har en intressant historia. Låten härrör sig till Adolf Fredrik Stare som år 1806 flyttade från Sverige till Åbo. När ryssarna invaderade staden 1808 blev han tvungen att snabbt fly tillbaks till Sverige. Hans notbok lämnade dock kvar i Åbo och den har blivit ett värdefullt dokument över vilken folkmusik som spelades i slutet av 1700-talet. I övrigt berör historiska dokument främst kyrkomusik och överklassens musik. Det ger mer tyngd åt musiken när man har verkliga berättelser bakom låtarna, sen spelar det inte så stor roll om det är sanning eller sägen. Det är fascinerande fördjupa sig i gammal vidskepelse: i skogen fanns tomtar, älvar och rådare medan underbyggarna bodde under golven. Det finns så många gamla historier – roliga eller sorgliga – som man kan berätta i samband med en låt.
Skivan innehåller många låtar – hela 22 stycken – och alla är nyskrivna. Hur har skrivprocessen sett ut för er? – Vi komponerar oftast tillsammans. Någon av oss har en idé till A- eller B-del och så bygger vi sedan vidare tillsammans genom att experimentera. Vissa av låtarna har var och en skrivit för sig själv. Vi arbetar inte så mycket med notpapper utan jammar och diskuterar. Ibland kan en låt uppstå ur ett fenomen eller ett gammalt ord. Vi funderade till exempel på hur maträtten ”Kalvdans” låter och på det sättet uppstod låten ”Kalvdansin”. Låten ”Voimarin” handlar om en verklig person. Ibland kan inspirationen komma ur något man läst om. Jag bekantade mig till exempel med historien om åskviggar, som sträcker sig ända tillbaks till 1000-talet. Eftersom åsknedslag oförklarligt kunde slå sönder träd trodde man att det fanns en sten i ändan av blixten. Dessa stenar kallades åskviggar och man föreställde sig att de hade magiska krafter. Det finns en sägen om en kvinna i Lappfjärd som släckte en skogsbrand med en åskvigg. Jag blev så pass fascinerad av dessa berättelser att jag var tvungen att skriva en egen låt som heter just ”Åskviggen”.
Är ni för övrigt alla fortsättningsvis bosatta i Sydösterbotten? – Kenneth bor i Kristinestad och är huvudlärare på musikproduktionslinjen vid Lappfjärds folkhögskola. Tom arbetar som sagt som journalist på Vasabladet och är bosatt i Närpes. Själv bor jag nuförtiden i Korsholm. Vi brukar oftast ha våra spelövningar hemma hos mig eller hos Kenneth i Kristinestad. Vi har alla många järn i elden, så vi träffas ganska sporadiskt. Men när vi en gång får till en övning så spelar vi ordentligt, ofta från klockan 11 till 20. Det är ingen ide att träffas endast för någon enstaka timme, då hinner man inte komma igång.
Har ni nya gemensamma musikprojekt på gång nu efter skivan ”I fäälan” ? – Vi har fortsatt att skriva musik tillsammans men idag är soundet lite annorlunda då även Tom är med. Han spelar gitarr och har nu dessutom fått tag i en gammal luta som han restaurerat upp. Vi kanske inte kommer att göra en hel skiva till just nu men har funde-
Hur är det med spelningar nu i dessa coronatider? – Vi har faktiskt haft ganska mycket spelningar trots coronan. Inkommande vecka skulle vi ha uppträtt vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors, men det evenemanget blev tyvärr inställt. I somras uppträdde vi på Etnoespa i Helsingfors. Det kändes speciellt att få spela vår musik i det sammanhanget, men också något utmanande att presentera låtar som ”Kalvdansin” på engelska och finska. Vi hade också en spelning med ”I fäälan” på Folklandia-kryssningen. Skivan har faktiskt fått mycket synlighet. Den har till exempel blivit spelad både i Sveriges P1 och på finska YLE. Jag antar att namnet ”I fäälan” syftar på det traditionella – att ”gå i gamla fotspår”? – Precis. ”I fäälan” antyder att vi förvaltar tidigare generationers musikarv, det vill säga ”går i deras 13
fotspår”. Man kan dock tolka namnet på fler sätt: att man färdas eller att man är ute på en färd. Förr pratade pratade folk i Sydösterbotten också om ”i fäälan” när de begav sig ut på säljakt i skärgården. Männen kunde då vara borta hemifrån 2–3 månader i ett streck. Ordet ”fälbåt” härrör sig också från detta. Vi har dock konstaterat att namnet ”I fäälan” inte är det mest optimala om man exempelvis skall skaffa ett domännamn för en hemsida. Från början var det primärt namnet på den skiva som jag och Kenneth gav ut, men nu använder vi det också som namnet för vår trio. Vad sysslar du själv med till vardags? – Jag arbetar som lektor i musik vid Yrkeshögskolan Novia. I arbetsbilden ingår 50 % forskning inom enheten för forskning, utveckling och innovation (FUI). Forksningsbiten verkar dessutom öka. Vi har bland annat ansökt om bidrag från flera instanser för ett stort projekt gällande sydösterbottnisk folkmusik. Ifall detta blir av kommer vi bland annat att fördjupa oss i det arkivmaterial som finns vid Svenska litteratursällskapet i Vasa. Bland det gedigna material som Ann-Mari Häggman samlat in finns det exempelvis nedtecknade låtar som aldrig har spelats. Vi har siktet inställt på att göra en bok samt online-material som innehåller noter samt nedtecknade seder och sägner. Vi har en vilja att synliggöra det immateriella sydösterbottniska kulturarvet på nya sätt. Jag har förstått att du också sysslar med renodlad musikproduktion? Hur skiljer sig dessa två världar – folkmusiken och musikproduktionen – från varandra? – Folkmusiken har för min del legat på hyllan under många år. Det är roligt att ha återupptagit spelandet, men jag ser det nog främst som en hobby. Att ägna sig åt folkmusik är en total kontrast till kommersiell musikproduktion. Jag är delägare i produktionsbolaget Sugar House Publishing och har bland annat producerat
Coronasäker intervju med Mats i Jakobstad. Foto: Simon Gripenberg
14
popmusik för den asiatiska marknaden, exempelvis åt den japanska gruppen Arashi. Nyligen gjorde jag en julsång åt en duo i Österrike. Det är berikande att få arbeta i många olika sammanhang. Den största skillnaden är nog att folkmusiken är så äkta och icke-kommersiell. Som lektor och musikproducent har du säkert ett utifrånperspektiv på den finlandssvenska folkmusiken. Har du tankar om hur den kunde utvecklas? – Som jag ser det gjordes ett stort misstag på 80och 90-talet då man försökte konservera folkmusiken för mycket. Man var inte öppen för att släppa med nya instrument, såsom gitarr. Exempelvis norrmännen, svenskarna och irländarna har haft ett mer öppet och inkluderande förhållningssätt. De har bjudit in det nya, vilket har bidragit till att folkmusiken har levt vidare på ett annat sätt hos dem – den har fortfarande en funktion. Hos oss har folkmusiken i många sammanhang tappat sin funktion då man har varit för mån om att konservera den. Förutsättningarna att börja med folkmusik är också väldigt olika beroende på var i Svenskfinland man bor. Vi borde se över hela studiestigen för att få med de unga. Det finns inte heller på Novia någon specifik folkmusiklinje, men vi har en öppen musikerlinje så det finns inga hinder för en folkmusiker att studera hos oss. Vi har faktiskt tidigare haft studerande som haft folkmusik som sin profilering. Det gäller att skapa synergier och hitta de ungdomar som vill göra folkmusik. Det är hoppingivande att det finns unga folkmusiker som till exempel The Hobs. Vad är det i folkmusiken som tilltalar dig? – Jag tycker det är en trevlig musikform. Inom musikproduktion och vid live-spelningar krävs en massa kringutrustning och man är tvungen att bära på en massa saker; såsom mixerbord, sladdar, mikrofoner och högtalare. När vi uppträder med ”I fäälan” slipper vi allt detta – det är endast vi själva och våra tre instrument. Detta skapar såväl en enkelhet som en svårighet – man
Spelning på Etnoespa i Helsingfors 2020. Foto: Pressbild
får se till att instrumentet är väl stämt och sen får man lita på sig själv. När man arbetar som musikproducent är det det kommersiella som bestämmer – folkmusiken är en rolig kontrast till detta, vilket starkt tilltalar mig.
Videointervju med Kenneth Nordman: Eftersom Kenneth inte hade möjlighet att delta vid intervjun i Jakobstad bestämmer jag mig för att ringa upp honom och via videosamtal byta några ord även med honom: Hej! Mats berättade om hur skivprojektet fick sin start. Vad var det i grund och botten som fick er att starta projektet ”I fäälan”? – Vi tyckte att det fanns ett tomrum att fylla. Spelmanslagen har med åren blivit större och repertoaren har luckrats upp. Numera spelas det allt mindre traditionell folkmusik, såsom polskor och menuetter. Man ser sällan duon på stämmorna, vilket var vanligare på 70- och 80-talet. Vissa detaljer, som följsamhet, får man bara fram i små konstellationer. Hur skulle du beskriva er repertoar? – Vi undviker att spela rikssvensk musik, utan koncentrerar oss på det finlandssvenska. Vi vill värna om det lokala och spelar mycket polskor och menuetter. Menuetter spelas för övrigt inte i Sverige. Vi har botaniserat mycket i gammalt material för att hitta låtar
som inte spelas mer. På våra spelningar blir det ungefär hälften eget material och jag skulle säga att 99 % är finlandssvenskt. Hur tycker du att den finlandssvenska folkmusiken mår och hur kan den överleva framöver? – Det finns massor av bra folkmusik i Svenskfinland, men det behöver nog finnas en balans mellan att förnya och bevara. Visst kan det ibland vara häftigt att plocka in instrument som inte är traditionella. Svenska gruppen ”Hoven Droven” blandar ju till exempel hårdrock och folkmusik och första gången jag åkte på Folklandiakryssningen såg jag flera finska grupper som till exempel blandade olika typer av elektronisk musik med folkmusik. När vi själva spelar är vi nog mer inne på att bevara den traditionella musiken. Vilka möjliga synergier ser du mellan modern musikproduktion och folkmusik? – Man kan med fördel ta influenser från traditionell folkmusik i nyskapande musikproduktion – det finns så mycket att hämta i det traditionella. När det gäller ”I fäälan” har vi dock inte känt ett behov av att ta in sådana moderna element som riskerar att förstöra detaljerna och samspelet. Vi har alla tre en bred musikalisk bakgrund. Jag har själv även sysslat med allt från hårdrock till jazz. Med ”I fäälan” har vi dock specifikt fokuserat oss på det traditionella. Konceptet är naket och utelämnande – det ställer nya krav på oss som musiker. 15
I fäälan i trioformat: Mats Granfors, Tom Forsman och Kenneth Nordman. Foto: Pressbild
"Vi har en vilja att synliggöra det immateriella sydösterbottniska kulturarvet på nya sätt. "
16
På spelmansstämmorna har jag noterat att du trivs med att buskspela. Jag antar att improvisation är en skön kontrast till musikproduktion? – Jo, det är alltid roligt att buskspela. Är man 10– 15 personer blir det mer som ett massfenomen. Man blir del i en stor helhet, men samtidigt göms detaljerna. Är man 2–5 personer som buskspelar så börjar man slipa på detaljerna. Det kan också vara väldigt givande att buskspela med en ny person. När det fungerar bra kan man spela i flera timmar och det känns som om man skulle ha spelat tillsammans hur länge som helst – på samma sätt som när man ibland diskuterar med en främmande person och genast är på samma våglängd. I buskspelet ser jag likheter till improvisationsmusik, såsom jazz – det är samma ”nycklar” som öppnar upp för samspel. Hinner du fortfarande också spela i Tjöck Spelmanslag? – Jo, jag spelar fortsättningsvis tillsammans med dem. På sistone har det dock varit lugnare på grund av coronan. Vi har 4–5 spelmän som tillhör riskgruppen så under hösten har vi helt och hållet haft paus med övningarna. I somras kunde vi trots allt ha vår traditionella intensiva övningsdag på Carlsro och därefter en spelmansgudstjänst. Under sommaren besökte också en dokumentärfilmare Kristinestad. Han önskade sig musik till sin film om staden, så då ställde vi upp med både Tjöck Spelmanslag och ”I fäälan”. Producerar du även egen musik vid sidan av ”I fäälan”? – Lite freelance-produktion hinner jag med men det blir nog främst musikproduktion med studerande på folkhögskolan, vilket är väldigt givande. De sysslar med allt från metal till olika typer av elektronisk musik. På folkhögskolan utreder vi också möjligheten att starta upp en egen folkmusikutbildning och ett resurscenter kring folkmusik. Detta skulle i så fall ske i samarbete med Yrkeshögskolan Novia. Det vore trevligt att få till utbildningsmöjligheter i folkmusik – förutom de låtkurser som redan ordnas. Du har växt upp i Tjöck och Mats i Närpes. Ser man skillnader mellan den traditionella folkmusiken från Tjöck och den från Närpes? – Det tycket jag att man gör. Man brukar skoja om rivaliteten mellan Tjöck och Lappfjärd, men där påminner traditionerna trots allt väldigt mycket om varandra. Många polskor, menuetter och brudmarscher är
i grunden ganska lika mellan byarna här, det handlar ofta om små variationer. När det gäller Närpes ser man dock en tydlig skillnad – där finns det till exempel väldigt få menuetter nedtecknade och inte heller så många brudmarscher. Det känns som att det är mera ”pang på, raka rör och fullt ös” i Närpes medan låtarna från Tjöck överlag är sirligare. Om man å andra sidan ger sig i kast med polskor från Taklax och Ragvalds märker man att de är väldigt avancerade och ganska svåra att spela. Jag skulle säga att dessa riviga och kluriga polskor är karaktäristiska för den närpesiska folkmusiken. Dessa olika musiktraditioner möts i ”I fäälan”, men vi spelar nog också låtar från övriga Österbotten. Vilken är målsättningen med ”I fäälan” framöver? – Vi ser som sagt ett tomrum som kan fyllas. Jag tycker att det gott kunde finnas fler små grupper som uppträder på spelmansstämmorna. Jag minns bland annat radarparet Kenneth Granbacka och Torolf Rönnqvist och deras roligheter – de spelade ofta allt möjligt skojigt på duo sent in på nätterna. ”I fäälan” kommer att finslipa samspelet och de små detaljerna, och vi kommer fortsättningsvis att gräva i arkiven, komponera nytt, spela in och förhoppninsvis åka runt och uppträda igen när coronaläget lugnat ner sig. Ifall du vill höra mera av ”I fäälan” så finns albumet bland annat på Spotify. I Fiolen min nr 1/2020 ingick även en recension av skivan – samt information om var man får tag på den.
WhatsApp-samtal med Kenneth. Foto: Skärmdump
17
Nytt ljus på Esseharpan På ett gårdmuseum i Lappfors finns ett instrument med en fascinerande historia – Esseharpan – som inspirerar både forskare och instrumentbyggare. I slutet av sommaren får jag ett tips om att Hufvud-
stadsbladet under sommaren publicerat en artikel kring Esseharpan. Jag sätter mig vid datorn och hittar mycket riktigt en artikel från lördagen den 11 juli 2020. Tidningens första sida pryds av en bild där nyckelharpan tydligt syns samt rubriken ”Esseharpans toner ljuder i Hattula”. I artikeln intervjuas Vilppu Vuori som sommarjobbar som turistguide vid heliga korsets kyrka i Hattula i närheten av Tavastehus. Vilppu, som beskriver sig själv som en ”medeltidsnörd”, har bl.a. studerat instrumentbyggande i Ikalis och byggde en replika av esseharpan som del av sitt slutarbete. Jag bestämmer mig för att göra en liten tidsresa genom att sätta mig i bilen och åka ut till Esse för att träffa Jonas Borgmästars. På vägen dit lyfter man i lokalradion 18
fram dagens jubileumsfirande i Nykarleby och Karleby (tidigare Gamlakarleby). Det är på dagen exakt 400 år sedan de båda städerna grundades. Nykarleby lär vara snäppet äldre än Karleby då Gustav Vasa sägs ha signerat det dokumentet först. Reportrarna pratar vidare om de regler som gjordes upp för handeln mellan borgare och bönder och hänvisar till tjärbränningen. Allt hänger ihop tänker jag som är på väg till Esse, där tjärbränningen på den tiden var av central betydelse. Jonas möter mig på uppfarten och vi går in en stund. På köksbordet har han plockat fram böcker, texter och ritningar. Vi diskuterar instrumentbygge en stund och jag fascineras åter igen av Jonas kunskaper (se skild intervju med Jonas i Fiolen min nr 4/2018). På grund av coronaläget tar vi det säkra före det osäkra och kör mot Lappfors i skilda bilar. Innan Lappfors centrum svänger vi in på Smidibackavägen och parkerar intill Konrad Hälls gårdsmuseum. Peter Häll möter oss och vi kliver in i en av de gamla stockbyggnaderna. Där i en trälåda ligger den kägelformade harpan, inbäddad i träull. Peter lyfter försiktigt upp den på bordet. Till sin konstruktion är den väsentligt enklare än en modernare nyckelharpa och
Text och bilder: Simon Gripenberg
längden är ungefär 80 centimeter. Instrumentet, som är av medeltida typ, har fyra strängar och tio nycklar men saknar resonanssträngar. – Som ni ser är några detaljer restaurerade. Det gjordes i Åbo och man valde att bibehålla en avvikande nyans på de förnyade delarna för att de tydligt skall kunna urskiljas. Trälådan som harpan förvaras i byggdes enkom för transporten, berättar Peter. Såvitt man vet är Esseharpan, förutom en liknande som finns på Åland, den enda av sitt slag som finns i Finland. Jag frågar om man vet hur gammalt detta exemplar är. – Den torde vara från slutet av 1600-talet. I ett skede funderade vi på låta datera åldern exaktare med kol14-metoden, men det skulle ha krävts en ganska stor träbit från instrumentet, så vi lät bli. Kanske tekniken är skonsammare idag, funderar Peter. Harpan härstammar – namnet till trots – från Sverige. Den kom gissningsvis till Lappfors via en måg från Högnäs i Terjärv på 1800-talet. Eftersom gården på Smidibacka gått i arv i många generationer, och nyckelharpan har legat undangömd i en vrå så länge som någon kan
minnas, finns det inga uppgifter om vem som från början har ägt instrumentet eller vem som har tillverkat det. Vi lyfter varsamt över instrumentet till ett annat bord som står närmare fönstret där fotoljuset är bättre. Jag fotograferar harpan ur några olika vinklar. Vi tackar för besöket och åker tillbaks till Esse för att noggrannare studera det material som Jonas plockat fram. I volym VI av verket ”Finlands svenska folkdiktning”, som berör folkdans, beskriver Otto Andersson kort upptäckten av nyckelharpan i Esse. Han konstaterar att det endast finns knapphändiga uppgifter om det unika instrumentet som påträffades 1909 av bankdirektör Einar Hedström hos bonden Leander Häll. Hedström ”ställde avbildningar till Anderssons förfogande”. Det speciella med Esseharpan är att den konstruktionsmässigt är enklare än alla andra kända nyckelharpor, om man bortser från en liknande modell som finns i den Zornska samlingen. Utgående från den runda skruvplattan, strängantalet samt resonanskroppens utformning har man slagit fast att den tillhör den tidigaste formen av nyckelharpa och att den troligtvis härstammar från 1600-talet.
19
Andersson ser Esseharpan som ett bevis på att man förmodligen har använt nyckelharpor som spelmansinstrument i Österbotten. Jonas plockar fram Jan Lings bok ”Nyckelharpan”, ett omfattande verk om nyckelharpans historia. I boken finns även några avsnitt om Esseharpan. Intill tre arkivbilder från Sibeliusmuseet i Åbo – som avbildar harpan framifrån, bakifrån och från sidan – konstateras att harpan utgående från sin konstruktion kan dateras till tiden före 1700, vilket överensstämmer med övriga antaganden. Nyckelharpans botten är välvd och skrovet har gröpts ur från ett sammanhängande trästycke. Det finns också tecken som tyder på att den som byggt instrumentet eftersträvat att göra profilerade väggar. Övergången mellan instrumentets smala hals och korpus är nästan omärkbar. Nyckelharpan saknar mittbygel. Vid mitten av korpus finns dock en liten avsats, men dess funktion är ännu inte klarlagd. Locket har, liksom skrovet, sannolikt täljts ur med kniv och består även det av ett enda trästycke. Lockets ljudhål har ojämna kantlinjer och det runda
hål som troligtvis är till för ljudpinnen är grovt utskuret – byggaren har inte gjort någon finputsning av detaljerna. Av handverket att döma har ett eggverktyg använts även för håltagningen. Också nycklarna och skruvarna verkar vara utformade endast med kniv. Sidostyckena i spelmekanismen påminner om de som återfinns i senare typer av nyckelharpor, fast här i ett betydligt enklare utförande. Jan Ling drar paralleller till Nyckelharpan från Vefsen, som påminner om Esseharpan men som är mer omsorgsfullt utformad. Vefsenharpan är mer finputsad och rikt ornamenterad. Speltekniskt torde dock skillnaden mellan nyckelharporna inte vara så stor. På köksbordet ligger också en artikel som Jonas själv skrivit om Esseharpan. Artikeln skrevs 2009 och ingick i Lappforsboken ”Låt bådi gaa vidare”. Trots att Jonas är bosatt i Esse var det först under en resa i Amerika som han fick höra talas om den speciella nyckelharpan. – År 1974 var jag tillsammans med Lars Hjerpe till Amerika för att bjuda på spelmansmusik från våra nejder. Vi turnerade med rikssvenska spelmän och när jag berättade att jag var från Esse i Finland kom genast Essehar-
"…när jag berättade att jag var från Esse i Finland kom genast Esseharpan på tal."
Övergången mellan hals och korpus är odefinierbar.
20
pan på tal. Uppenbarligen kände folkmusikforskare och spelmän till den ålderdomliga nyckelharpan. Visst är det lustigt att jag måste ta mig till Amerika för att få höra talas om Esseharpan, konstaterar Jonas. Jonas har gjort efterforskningar och via släktutredningar kring familjen Häll funnit en avlägsen släkting i Sverige, sergeant Nils Granberg, född 1698. Kanske har instrumentet kommit från Sverige till Finland den vägen? När det gäller själva nyckelharpan berättar Jonas att klangkroppen är gjord av björk medan locket består av gran. Tjockleken i materialet är endast 2–3 millimeter. Högt på locket intill nycklarna finns en liten V-formad öppning. I ytan på instrumentet finns tydliga spår av ett vasst eggverktyg. Byggaren har alltså valt att inte finslipa ytan. Nyckelharpan återfanns utan strängar och stråke men förmodligen användes tarmsträngar samt en kort bågformig stråke försedd med hästtagel. Esseharpan har under åren via Folkmusikinsitutet i Vasa varit utlånad till ett flertal utställningar, bland annat i Stockholm. Jonas har även besökt Hälls gårdsmuseum tillsammans med instrumentbyggaren Rauno Nieminen och folkmusikern Marianne Maans. Nieminen gjorde detaljerade ritningar av Esseharpan och byggde en kopia för Mariannes räkning, som hon ibland använder på sina konserter. Även rikssvenska instrumentbyggare – till exempel Sven-Olof Sundell och Björn Björn – har gjort ritningar på instrumentet. Ifall någon av Fiolen mins läsare känner sig hugad att bygga en Esseharpa kan man via hemsidan www.bjornbjorn.se uppenbarligen beställa ritningar. Om någon är intresserad av att bekanta sig närmare med originalet så är Konrad Hälls gårdsmuseum öppet enligt överenskommelse. Det knackar på dörren och jag påminns om att Jonas också själv är instrumentbyggare. En kund, som är violinist och även undervisar i fiolspel, stiger på och testspelar några olika fioler. Jag passar på att njuta av musiken och fascineras av nyansskillnaderna i klangen, som jag kan höra tydligt trots att jag inte har ett tränat öra. Kunden tilltalas av ljudet i flera av fiolerna och bestämmer sig slutligen för att låna hem ett par av dem på prov. Jag passar på att avsluta intervjun i samma veva och styr hemåt mot Jakobstad. Det har varit intressant att få bekanta sig med Esseharpan och känns fint att instrument- och musiktraditionerna lever vidare genom eldsjälar såsom Jonas Borgmästars, Rauno Nieminen, Marianne Maans och Vilppu Vuori.
Träet i de nya nycklarna har en ljusare nyans.
Den ojämna ytan har spår av eggverktyg.
Plattan som håller fast stämskruvarna har en rund form.
21
Foto: Christine Julin-Häggman
In memoriam
Elis Andersson 28.10.1926–17.12.2020 Den mångårige ledaren för Jeppo bygdespelmän,
mästerspelmannen Elis Andersson, har lagt ner fiolen och stråken. I sexårsåldern väcktes hans spelintresse, då han fick börja föra stråken sittande i sin fars famn: hans långa spelmansbana kom att omfatta närapå ett helt sekel. Elis växte upp på Bärs i Jeppo, en bygd där de äldsta dansmelodierna, menuetten och polskan, aktats och hållits levande ända sedan 1700-talet. Fadern, mästerspelmannen Viktor Andersson (1901-1974), på sin tid en rätt vida omkring anlitad dans- och bröllopsspelman, var den som främst kom att förvalta och föra vidare ett betydande låtarv efter Jeppospelmän i flera led. Då föll det sig naturligt att sonen Elis såg till att det inte blev något avbrott i låtspelet, när han 1972 övertog ledningen i det då nygrundade laget Jeppo bygdespelmän, som han framgångsrikt ledde en god bit in på 2000-talet. Under Elis ledning spelade Jeppo Bygdespelmän in två LP-skivor, Jeppo Spelmän 22
år 1976 samt Jeppolåtar efter Viktor Andersson 1901-1974 år 1981. Båda skivorna är idag utgivna som CD av Svenska litteratursällskapet i Finland. Sin publika spelmansbana fick Elis avsluta vid en fest ordnad av Christine Julin-Häggman, hans högst kunniga efterträdare som ledare för bygdespelmännen samt Jepokryddona. I maj 2019 kunde han vid denna tillställning i Stjärnhallen i Nykarleby tillsammans med laget spela de omhuldade låtarna, bland dem "Ta’in hiid en fiol", Jeppomenuetten som laget framfört så många gånger, både här hemma och i andra länder, då vanligtvis tillsammans med traditionsbevarande äldre dansare från hemorten. Förnöjd kunde Elis där se ett tiotal par yngre dansare i gammal god stil hålla styr på stegen i uråldriga menuetter. Det kulturarv som hängivna spelmän vårdat och framfört i olika folkmusikaliska sammanhang har tidigt rönt uppmärksamhet också utomlands. En höjdpunkt var
det tyska Europapriset för folkkonst, som Elis på spelmanslagets och menuettdansarnas vägnar fick motta vid en solenn tillställning i Vasa stadshus 1985. Personliga utmärkelser vittnar i sin tur om tillbörlig uppskattning av hans idoga arbete spelmansarvet till fromma, främst utnämningen till mästerspelman i Kaustby 1989. Finlands svenska spelmansförbund tilldelade honom 1991 Otto Andersson-statyetten, och samma år belönades han med ett pris av Svenska folkskolans vänner. Elis Anderssons fiol har ljudit även i många andra musikaliska sammanhang. Under tre årtionden spelade han dansmusik, på fyrtiotalet i Anderssons trio tillsammans med sin far och den tidigt bortgångne brodern, dragspelaren Henry Andersson (1929–1969). I den populära Jeppo-orkestern Melody Boys spelade han på femtiotalet på dansplatser runt om i Österbotten, då tillsammans med Henry samt bröderna Paul och Yngve Forsgård. Efter att Elis för arbetets skull i början av femtiotalet flyttat till Jakobstad och tillsammans med hustrun Inger byggt hemmet i Staffansnäs spelade han fram till Henrys bortgång i olika dansorkestrar i Jakobstadstrakten. Som anställd på Wärtsilä, därifrån Elis pensionerades, arbetade han största delen av tiden i gjuteriet, där han drabbades av en hörselskada som nog hämmade musicerandet. Hans djupa musikaliska engagemang kom på sextiotalet ändå att omfatta också en flerårig sejour i Jakobstads stadsorkester. Under en ganska lång tid var Elis dessutom spelman för folkdansarna i Larsmo. Foto: Christine Julin-Häggman
Elis Andersson framstod som en högst värdig företrädare för en kultur, som överlevde under en för spelmanslåtarna och menuettdansen kritisk tid på femtio- och sextiotalen, då han tillsammans med Viktor och Henry höll det gamla kulturarvet levande på bröllop och fester i hemtrakterna. Till sin läggning finkänslig och hänsynsfull kunde Elis alltid ”ta” lagkamraterna på passande sätt. Då han sedan peppade dem att dra på av hjärtats lust blev det för vårt lag utmärkande gehörsspelet sprittande nog. Som högst minnesvärda framstår nu de rätt sällsynta gånger då Elis solo spelade s.k. blå toner i någon krokig menuett: en finess som visst kunde höras också i förfarna föregångares musicerande. Elis Andersson sörjes närmast av fyra barn med familjer. Sorgen och saknaden delas av spelmän, släkt och vänner. Lars Engstrand medlem i Jeppo bygdespelmän
Far och son – Viktor och Elis – spelar i Viktors kök vid Bär s, Jeppo
Här är Elis tillsammans med Jeppo Bygdespelmän, Minikryddona, Jepokryddona samt Seniordansarna vid evenemanget "Vi spelar och dansar in våren" – som arrangerades vid Stjärnhallen i Nykarleby 2019.
23
In memoriam
Karita Varjola, f. Furu 2.10.1950–25.7.2020 Jeppo Bygdespelmän miste plötsligt på sensommaren en trogen spelman. Karita Varjola, f. Furu. Här på fotot spelar hon på spelmansstämman i Kristinesstad 2019. Vi hedrade Karitas minne med att spela ”Vandringsman” och ”Karlebynejdens brudmarsch” på begravningen i Härmä kyrka. På begravningsbuketten fanns följande vers: Till allas vår Karita! Du var en sann spelman som vi nu plötsligt mistat. Din spelglädje, gungade rytm och fotstampningar har vi i årtionden delat. Idag är en sorgens dag. Din ”Ta in hiid in fiol” har nu tystnat. Nu är du själv ”Vandringsmannen” som får vila på ”Ängen var grön”. Jeppo Bygdespelmän Christine Julin-Häggman
24
Nya skivor
THE HOBS E ni me? Folkmusik från Finlands svenskbygder 36 Det händer mycket nu på folk-
musikfronten. Svenska litteratursällskapet har sedan senaste Fiolen min gett ut två skivor, The Hobs skiva "E ni me?" och "Röttren", en skiva inspelad av en grupp västnyländska spelmän. Den senare får ni, bästa läsare, vänta på till nästa nummer. Men nu kommer presentatonen av The Hobs debutskiva. Den är utgiven i serien Folkmusik från Finlands svenskbygder och har nummer 36. The Hobs består av tre medlemmar från Lovisa, Karis och Ingå; Henrica Westerholm (fiol), Oscar Grönroos (piano, keynoard, fiol) och Benjamin ”Bebbe” Backman (mandolin, gitarr). Alla tre har musicerat sedan barnsben och de har alla varit aktiva bland annat i olika spelmanslag. Ungdomarna träffades år 2015 på en folkmusikkurs i Barösund, de kom så småningom att börja spela tillsam-
mans och år 2017 uppträdde de för första gången som trio. Gruppens namn kommer från medlemmarnas förnamn: Henrica, Oscar och Benjamin. Medlemmarna i The Hobs beskriver sig själva som ”en grupp trevliga och spralliga människor som spelar egna, folkliga, svängiga låtar och traditionella låtar från Skandinavien med en twist. Vår musik kan beskrivas som folkmusik med en aning modernare arrangemang, personliga inslag och även humor i vissa fall. Vi vill skapa musik som känns ny och spännande, som kanske inte alla har hört förut. Vi älskar att känna det där suget i en låt, när den svänger så bra att man bara inte kan sitta still.” Skivan innehåller sannerligen svängig folkmusik, 15 låtar där foten ohjälpligt börjar stampa takten. Första spåret är ”Intro: Polska I”, Polska efter Jöns Persson, en traditionell svensk polska. Vi kan också höra andra trad. låtar som ”Eklunds Majsus menuetten” från Oravais och ”Från Kottby till Lappträsk” som består av två traditionella polkor, "Käpylän poikain viinapolkka & Polka" från Lappträsk och en blandning av gammalt och nytt i spåret ”Schottisette”, där man har satt ihop två schottisar, "Uusi Soosi" av Arto Järvelä och "Palvis bastuschottis", trad. från Vörå. Egna kompositioner är till exempel ”Stamppolska”, som Henrica skrev en gång när hon var väldigt arg, en liten nätt låt är ”Stolthetsmarsch”, Oscars komposition, som visar allting inte alls behöver vara tillkrånglat, det räcker med ett finurligt arrangemang. Bebbe har också gjort några låtar, bland annat ”Linnéan”, en melankolisk vacker vals. Gemensamt har de tre också gjort låtar, på skivan finns ”The Hobs”, den allra första låten de
gjorde tillsammans. Som ”gammal” spelman tycker jag ju det är trevligt att skivan avslutas med ”Finska polkan”, den brukar ju vara sista låten på Spelmansförbundets allspel, då vi alla har varit me’, trad polka men arrangerad på The Hobskt vis. Skivan finns att köpa som CD bland annat i Vetenskapsbokhandeln i Helsingfors (tiedekirja.fi) och i SLS kundtjänst i Vasa. Den finns också på Spotify, Youtube Music och flera andra streamingtjänster.
SOFIA LINDROOS OCH MARIANNE MAANS Toner i ljus och gestalt Sofia Lindroos och Marianne
Maans (fioler och sång) är båda er-
farna musikanter. Marianne är mera känd för oss spelmän, hon har växt upp med folkmusiken och har under många år arbetat med folkmusik för olika åldrar. Marianne arbetar också som vårdmusiker, där musiken kopplas till hälsa och välmående. Sofia är i spelmanskretsar en nyare bekantskap. Hon har en bakgrund i den klassiska musiken både som violinist och som sångerska, och hon kom i kontakt
25
med den folkliga musiken i sitt jobb som violinlärare. Duons nya skiva "Toner i ljus och gestalt" kombinerar gregorianik och folkmusik till en helhet där sången skapar ett rum för stillhet. Repertoaren innehåller koraler och folkmusik från Finland och Sverige, flera estlandssvenska koraler samt sånger ur Cantus sororum, birgittasystrarnas liturgi från 1400-talet. Sofia och Marianne hade ett gemensamt intresse för att utforska likheter mellan gegoriansk och folkmusik och de två fann på varsitt håll grunddrag i melodierna som förenar stilarna. De fascinerades av den interaktion och symbios som verkar ha format musiken under historiens gång. Den lugna unisona sången med sitt avskalade enhetliga uttryck tilltalar i sin allt uppfyllande enkelhet. Skivan rymmer 16 spår, av vilka flera består av i något fall till och med tre olika melodier. Marianne och Sofia har gjort ett grundligt arbete. Som exempel på detta kan nämnas ”Esaie prophetenom hände thet så”, en koral med ursprunglig text av Martin Luther och som finns i en psalmbok daterad 1767 i Reval, men också på finska i Yxi Tarpelinen Nuotti-kirja och ännu på engelska. De spår som innehåller sång har alla texter på åtminstone tre språk – svenska, engelska och finska, där sångspråket är latin finns i textbladet översättningar till tre språk. Imponerande! Ett annat spår jag vill nämna är ”Den signade dag”, en menuett som spelas och sjungs i tre varianter från Finland och Sverige. ”Menuett från Borgå” finns också med på skivan, mycket smakfullt arrangerad. Skivan är utgiven på Fuga musik. Skivutgivningskonserter planeras för 2021.
26
FRIGG FriXX
kan nämnas ”Terhen” och ”Häkkisen riili” (Tero Hyväluoma), ”Myrskyluoto” (Esko Järvelä), ”Varpunen” (trad/ arr Esko Järvelä) samt VEP (Petri Prauda/arr Frigg). Det är synd att man ger ut en fin skiva men inte bifogar någon text som skulle berätta historierna bakom låtarna. Skivan är väldigt intressant och låtarna talar sitt tydliga språk, men samtidigt saknar jag historierna bakom – det brukar finnas sådana. Skivan finns på bland annat på streamingtjänster som Spotify och Amazon, gruppens egen nätbutik och Suomen kansanmusiikkiliittos butik.
Frigg firade sitt 20-årsjubileum
år 2020, gruppen startade en gång i tiden som ett 11 personers norskfinskt band men numera består gruppen enbart av finländska musiker. Jubileumsåret till ära gav Frigg ut en skiva som fick namnet "FriXX" och den skivan steg på World Music Charts Europe-listan genast den kom ut. "FriXX" är även nominerad i Etnoklassen inför Emmagalan som går av stapeln i maj. Frigg hade planer på en skivreleaseturné, men man måste tyvärr inhibera de flesta konserterna. Men skivan är ute på marknaden och har alltså redan rönt stora framgångar. Frigg består av sju folkmusiker; Tommi Asplund, Tero Hyväluoma, Alina Järvelä och Esko Järvelä på fiol, Juho Kivivuori på bas, Anssi Salminen på gitarr samt Petri Prauda på cittern och mandolin. De gör själva en hel del egna låtar, men arrangerar även trad låtar. Gruppen har sin alldeles egna musikstil ”nordgrass”, som antyder kopplingarna till bluegrassmusiken. Skivan "FriXX" består av 12 spår, mestadels egna alster, av vilka
TROLSKA POLSKA Eufori Det dansk/svenska trollfolk-
bandet Trolska Polska gav på hös-
ten 2020 ut sitt tredje album. Den här gången hade man en idé om att man skulle samla ihop låtarna till en enkelt sammanhängande historia, en berättelse från trollens värld. Så har Historien om Troldballehus kommit till. Martin Seeberg, som spelar fiol, altfiol och pipa, har komponerat alla låtarna och gruppen har tillsam-
mans gjort arrangemangen. Övriga bandmedlemmar är Mads KjøllerHenningsen (flöjter, pipor, vevlira, säckpipor, triangel), Lasse Væver Jacobsen (nyckelharpa, viola d’amore, fiol), Søren Vinther Røgen (cittern, mandolin), Malte Zeberg (kontrabas, mandolin), Magnus Heebøll (percussion, tabla, mungiga) och Alexandra Nilsson (cello, fiol). Med cd-skivan kommer ett 24 sidor långt häfte med själva berättelsen, med illustrationer till varje spår. Berättelsen börjar med spåret ”Tøbrud” på senvintern när våren börjar annonsera sin ankomst, trollen vaknar ur sin vintervila och ska göra Bergakungens slott, Troldballehus, klart för vårbalen. Slottet ska städas och putsas. När det är klart så blåser Bergakungen i sin lur och figurerna kommer från när och fjärran: alver, feer, nissar, älvor, jättar och andra allsköns trollfigurer för att dansa. Allt som allt innehåller berättelsen tio kapitel och en epilog, med andra ord elva spår på skivan. Dansen går vidare via ”Halvlang Hopsa” (skivans kortaste låt, knappa två minuter) till ”Tumult” och där någonstans tar den vilda dansen slut. De sista kapitlen är litet lugnare, titelspåret ”Eufori” avslutar berättelsen, alla figurerna söker sig hemåt igen, till sina grottor och gömslen. En figur måste nöja sig med att se på vårbalen på avstånd – jätten – för han var så stor så han rymdes inte in, ”Epilog” berättar till sist om honom. Det är intressant att kunna konstatera, att det är fantasin som ofta begränsar oss. Om vi bara vågar låta tankarna flyga iväg, fantasin flöda fritt, kan det bli hur spännande som helst. Skivan köpas från www.folkshop.dk och finns också på alla digi-
tala downloadbutiker och streamingtjänster som iTunes, Apple Music, Spotify, Youseeplay osv.
VAEV Vaev
jylländska rötter är ”Jomfru luk din dør op”, en annan ”Svøpsker” som består av två låtar ”Dronningens Livstykke” och ”Lang Linken” Bland de komponerade låtarna kan jag nämna till exempel ”Radioskottis” och ”Jorn” av David Mondrup. Den senare följs direkt av ”Hellige konger tre”, som är en traditionell trall. En glad och lättsam skiva, där musikanterna ger ett råd: ”Sjung nu visan, den som vill… ta inte bort, men lägg gärna till…” Skivan kan köpas från www. folkshop.dk och från digitala downloadbutiker och streamingtjänster som iTunes, Apple Music, Spotify, Youseeplay osv.
De två folkmusikerna David
Mondrup och Poul Lendal kommer med varsitt bagage – David är lärare i elektronisk musik, förutom att han spelar diverse instrument och i folkmusikorkestern Malebrok. Poul utsågs till riksspelman i Danmark år 2014, och han har spelat i ett flertal grupper. På skivan Vaev kan vi följaktligen få höra diverse instrument. David Mondrup spelar laptop, harmonium, melodica och keyboard, Poul Lendal fiol, sked, ”rummelpot” (en sorts trumma), sälgflöjt och mungiga. Båda två bidrar med sång och har dessutom sånglig förstärkning av Mia Guldhammer. Vaev innehåller både traditionella låtar och nyare kompositioner, alla i VAEVs arrangemang. Första spåret är en ”Klaphopsa” från Fyn, en visa som har holländska och syd-
Deadline Deadline för för material material till till Nr 2/2021 2/2021 Nr är är 15.4.2021 15.4.2021 Material till Fiolen min skickas in till adressen fiolenmin@spelmansforbundet.fi
27
Avs. Finlands svenska spelmansförbund Centrumvägen 3, 65610 KORSHOLM
Händelsekalender
2021
20–21.3
FSSF Förbundsdag och Vinterstämma, Borgå
(med reservation för att förbundsdagen hålls på distans)
17–18.4
Folkmusikkurs på KREDU, Nykarleby
2–4.7
Spelmansstämman, Vörå
12–18.7
Kaustinen Folk Music Festival, Kaustby
20–25.7
NORDLEK 2021, Tammerfors INSTÄLLT!
Händelser till kalendern skickar du på adressen kansliet@spelmansförbundet.fi eller fiolenmin@spelmansforbundet.fi Händelsekalendern publiceras också på www.spelmansforbundet.fi