Artikel / Mäklarfotografernas usla villkor

Press, stress & usla villkor

2008 kom Jujje Eriksson till Stockholm med drömmar om att kunna leva på sin kamera. 2019 kollapsade han och sjukskrevs för utbrändhet. De ohållbara villkoren som mäklarfotograf hade till sist tagit ut sin rätt.

Arbetsdagen innan kraschen hade varit typisk. Frilansande mäklarfotografer har normalt bara 45 minuter på sig per bostad – eller per objekt, som det heter på branschspråk. Tjugo användbara bilder ska det bli innan det är dags att jäkta vidare.

Arvodena är låga. Ofta måste fem objekt avverkas per dag för att komma upp i något som liknar en dräglig lön.

Marginalerna är små. Minsta oförutsedda händelse skapar en försening som fortplantar sig genom schemat. – Jag hade kommit till en väldigt stökig lägenhet där jag fick plocka undan innan jag kunde fotografera. Jag visste att jag skulle bli 20 minuter sen till nästa, säger Jujje Eriksson. – När jag sprang ut till bilen hittade jag inte dörrhandtaget. Dörren var helt slät.

Jujje Eriksson satte sig ned på asfalten. Huvudet snurrade. Han tittade på bilen igen. – Då ser jag att det är en sprillans ny bmW. Jag körde en gammal, svart, knappt fungerande Peugeot. Hur kunde min hjärna inte koppla?

Resten av minnesbilderna är fragmentariska. Han kör i en tunnel utan att veta var han är. Knäpper bilder i ett töcken.

Han tog sig igenom dagen. Tog sig hem och in genom lägenhetsdörren. Men där tog det stopp. – Jag föll ihop och bara grät, jag vet inte hur länge. Jag minns inte hur jag tog mig till sängen. Allt var bara svart.

2008 var Jujje Eriksson nyutbildad. Hade gjort några första knäck som skolfotograf men ville mer. Drömmen om att försörja sig genom kameran drev honom att flytta från Åland till huvudstaden i jakt på jobb. – Jag hade inga kontakter i Stockholm och de jobb som fanns på Arbetsförmedlingen var bostadsfotografering, säger han.

Diakrit, ett av fyra företag som dominerar marknaden, sökte nya frilansare. På pappret såg det ut som en väg in i branschen. Företaget förmedlade uppdragen och du kunde välja att jobba mindre för att få tid till egna projekt. – Det marknadsförs som ett bra sätt att få en extrainkomst, säger Jujje Eriksson.

Det som var tänkt som ett första steg, en tillfällig tillvaro, kom snabbt att dominera vardagen. – När man väl har lärt sig jobbet är det så himla lätt att fastna, och snart är det ens primära inkomstkälla. Man orkar inte jaga andra jobb när man kommer hem efter en tolvtimmarsdag och man har bilder kvar att leverera, säger Jujje Eriksson.

Negativ arvodesutveckling bidrog till inlåsningseffekten. – Man adderade lite mer arbetsuppgifter varje år, och så kortades tiden man hade på sig. Sedan började man sänka arvodena. Först fick jag 500 kronor per objekt, till slut låg det strax över 300, och så gick hälften av det i skatt.

Företaget skyllde på prispress från mäklarsidan. Mäklarna klagade över fotografer som aldrig hade tillräckligt med tid.

Efter fyra år var Jujje Eriksson sliten. Han skrev ett mejl till sin dåvarande chef. Om att aldrig räcka till. Om hur fotografer behandlades som förbrukningsvaror.

När svaret väl kom var det kortfattat. – Hon skrev att »om du inte trivs med att jobba för oss är det bättre att vi avslutar vårt samarbete«, säger Jujje Eriksson.

Kontakterna in i fotobranschen hade aldrig materialiserats. Men räkningarna skulle betalas. Jujje Eriksson blev frilansande inhousefotograf åt ett mäklarföretag. Det varade i fyra månader innan det föll på en kraschad hårddisk. – Jag fick paniklåna en dator och retuschera på otillräckliga program, och så blev det inga fler uppdrag där. Det är så den här branschen fungerar, en strike så är man ute.

Han övervägde att lämna bostadsfotot bakom sig när Esoft, en av marknadens stora aktörer, plötsligt erbjöd en anställning. Kanske kunde färdigheterna han tillgodogjort sig under de slitiga frilansåren bli en biljett till trygghet?

Arbetsbelastningen var hög redan från början. – Det var långa dagar när det var säsong, ofta 12, 13, 14 timmar. Företaget menade att det skulle jämna ut sig under den långsamma vinterperioden, men då satt man standby och väntade på att de skulle ringa, säger Jujje Eriksson.

Esofts anställda måste ha egna bilar. Däremot kan de inte påverka den beräknade körtiden mellan bostäder. – Varje dag fick jag ringa bokarna och förklara att det var fysiskt omöjligt att förflytta sig den sträckan på den tiden. Man fick dra ner på sin fototid för att hinna förflytta sig, jobba ännu snabbare.

Kombinationen stort ansvar och litet inflytande är en välkänd riskfaktor för utbrändhet. Stress och högt tempo är som att kasta ytterligare bensin på brasan. Jujje Eriksson beskriver känslan av att sitta fast, att varken kunna förändra en nedbrytande arbetssituation eller ha ork att ta sig ur den. – Det tog knäcken på mig helt och hållet.

Till sist sade kroppen och psyket gemensamt ifrån.

Efter sammanbrottet konstaterade sjukvården att hans njurar höll på att ge upp. I flera års tid hade Jujje Eriksson undvikit att kissa mellan 07 och 19 på arbetsdagar. Det handlade om »högsäsongsdieten« som många bostadsfotografer lägger sig till med. – Det är väldigt vanligt. Man dricker bara en kopp kaffe på morgonen och så äter och dricker man först på kvällen. Då behöver man inte gå på toaletten under dagen, säger han. – Det anses oproffsigt att låna toalett i bostäderna du fotograferar. Dels är det så städat, dels hinner du inte med. Sedan hade man lunch, men då såg bokarna alltid till att man hade de stora förflyttningarna.

Valet stod mellan en ny livsstil eller dialys. – När ens läkare, psykolog, föräldrar och vänner i gemensam kör säger att du måste hitta ett annat jobb – då får man lov att lyssna, säger Jujje Eriksson.

Bostadsfotografernas situation har inte gått Svenska Fotografers Förbund förbi. 2009 stämde sff företaget Se360 för oskäliga avtal. Enligt en klausul fick fotografer som lämnade företaget inte »befatta sig med

»När ens läkare, psykolog, föräldrar och vänner i gemensam kör säger att du måste hitta ett annat jobb – då får man lov att lyssna.«

verksamhet som konkurrerar« under två års tid. Något som enligt sff i praktiken var att betrakta som näringsförbud.

Marknadsdomstolen höll inte med och gick på Se360:s linje, men företaget valde likväl att korta konkurrensförbudet samt koppla längden till fotografernas intäktsnivå. – Det stämmer att de dömde helt till vår fördel, men vi kände ändå att vi ville gå våra samarbetspartner till mötes för att få så bra affärsklimat som möjligt, säger vd:n Terje Mortensen.

Enligt frilansare är klausulerna, som i olika form tillämpas av samtliga branschaktörer, visserligen är en boja. Men det stora problemet är ersättningsnivåerna.

Se360 säger att arvodena är »affärskonfidentiell information«. Även Diakrit hänvisar till affärshemligheter, men operative chefen Erik Abelsson anser att ersättningarna är rimliga. – Ett väldigt kort svar är ja, säger han. – Även om jag önskar att det skulle ha funnits rum för mer.

Enligt uppgift från frilansare som fotograferar för Diakrit ligger snittersättning på runt 500 kronor F-skattat per objekt.

Låga arvoden kräver fler uppdrag och högre tempo. I det avseendet är frilansarna fotobranschens närmaste motsvarighet till appföretagens gigjobbare. – Många frilansare vill ha mycket uppdrag. Det ligger i sakens natur, man vill ha mycket att göra de dagar man jobbar. Då blir det att de får det stressigt den dagen, säger Magnus Bramer, vd på Esoft.

Men att fotograferna tjatar om jobb – handlar inte det om att varje jobb betalar så lite? – Det är låga priser, både som mäklarna betalar oss och som vi sedan ger till våra frilansare. Men det som är annorlunda med oss är att vi satsar på att ha många anställda fotografer som får en schysst månadslön, säger Magnus Bramer.

Husfoto har en ersättningsmodell där 80 procent av ersättningen från kund går till fotografen. – Ambitionen har varit att skapa ett nätverk och en plattform där man kan försörja sig som professionell bostadsfotograf. Över tid, inte bara när man är ung, säger vd:n Fredrik Lindström. – Du får mer betalt av oss. Det vi kräver i gengäld är att fotografen måste agera ambassadör för vårt varumärke och för mäklarens varumärke.

Bostadsfotografernas villkor. Uppgifterna kommer i samtliga fall från företagen själva.

DIAKRIT

Lägsta Fskattade

arvode: Affärshemlighet.

Konkurrensklausul:

Sex månader.

Antal fotografer:

”Tresiffrigt antal.”

ESOFT

Lägsta Fskattade

arvode: 500 kr.

Konkurrensklausul:

Sex månader.

Antal frilansande foto

grafer: 25–60 beroende på säsong.

Antal anställda

fotografer: 12–15.

Snittlön anställda:

29000 kr, dessutom milersättning, parkering och trängselavgift.

HUSFOTO

Lägsta Fskattade

arvode: 800 kr.

Konkurrensklausul:

Sex månader. Antal fotografer: 155.

SE360

Lägsta Fskattade

arvode: Affärshemlighet.

Konkurrensklausul:

Noll–sex månader.

Antal fotografer:

Strax över 100.

Även hos Husfoto handlar det dock om att komma upp i volym. – Bostadsfotografi är inte som att stå i en studio och plåta fyra produkter på en vecka. Branschen bygger på att man gör det här många gånger per dag, säger Fredrik Lindström.

Bostadsmarknaden går som tåget. Under pandemin har det rapporterats om rekordartade prisökningar. Varför får inte fotograferna en större del av kakan? – Det är stenhård konkurrens. Det är många mäklare och prispress i varje led, säger Terje Mortensen på Se360. – Det är inte prisutvecklingen på bostäder som driver vad vi som bolag kan ta betalt eller betala till våra fotografer, det är mäklarnas snittprovisioner, och de har legat väldigt stilla, säger Diakrits Erik Abelsson.

»De här företagen

betraktar sina fotografer som ett nödvändigt ont. Man ska vrida ur, kasta bort och ta in nya.«

en acceptans för dem. Du kanske tycker att det är värt det just för stunden, men det drabbar också hela branschen.

Många av problemen inom bostadsfotot är kopplade till frilansarnas svaga position. Men en anställning är inte heller en garanti för bra villkor. Maria frilansade innan hon för några år sedan hoppade på en heltidstjänst som bostadsfotograf i Skåne. Hon heter något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier från arbetsgivaren. – Attityden är att passar det inte så får du gå, säger hon.

Förhoppningen när hon tog anställningen var att få fokusera mer på hantverket. Slippa administration, slippa jaga jobb, slippa stress. Så blev det inte. – Jag jobbade två månader i sträck utan att hinna med en enda lunch. Till slut kollapsade jag. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte bara äta snacks i bilen och vara konstant trött.

Maria säger att flera duktiga fotografer har sagt upp sig, antingen i protest eller av utmattning. Hon överväger att själv göra samma sak. – Villkoren är så dåliga att jag funderar på att göra någonting annat. Jag vet bara inte vad.

Linnea, som egentligen heter någonting annat, funderar också. – Nu har jag gjort det här i tio år, borde jag inte ha kommit längre? säger hon.

Som mångårig frilans i Stockholm, knuten till en av de stora förmedlingarna, är hennes genomsnittliga arvode drygt 500 kronor F-skattat per objekt. Den låga ersättningen slår mot både plånboken och yrkesidentiteten. – Jag har nog aldrig känt att jag har blivit respekterad som fotograf. Om jag hade fått ordentlig timpenning kunde jag känna stolthet i det jag gör, lägga ner tid och kreativitet. Nu handlar det bara om att avverka så många bostäder som möjligt.

Så varför fortsätter Linnea, liksom flera andra, att jobba för företag som de själva anklagar för att utnyttja sina frilansare? – Det var superbra när jag bestämde mig för att bli fotograf, jag fick jobb på en gång och lärde mig fota, säger hon. – Men det är också svårt att ta sig ur. Man jagar alltid nästa månadslön. Det blir ingen tid över till att söka nytt.

Bostadsfotot var Jujje Erikssons vardag i över tio år. Omkring 8000 objekt blev det sammanlagt. – Från herrgårdar till knarkarkvartar och allt däremellan, säger han.

Ett decennium ger gedigen yrkeskunskap. Nödvändiga färdigheter som att hålla huvudet kallt när alla andra är stressade. Att hålla isär bråkande skilsmässopar och samtidigt tänka komposition.

De tekniska knepen sitter i ryggmärgen. Hur man rör sig genom ett rum med stativ. Vikten av att hålla linjerna. Alltid försöka ha tre väggar i bild. Börja i badrummet för att sedan kunna ställa kameraväskan där. – Det är ett bittert piller att svälja, att man har blivit väldigt bra på ett yrke som inte är värt ett skit, säger han. – Vi fotografer tillhör ett drömmande släkte med konstnärliga ambitioner. Men de här företagen betraktar sina fotografer som ett nödvändigt ont. Man ska vrida ur, kasta bort och ta in nya.

Alla de stora förmedlingarna har avtal om exklusiv användningsrätt till bostadsfotografernas bilder. – Det byggs stora affärsmodeller på att trampa på upphovsrätten, säger sff:s ordförande Paulina Holmgren.

Hon är kritisk till flera delar av företagens verksamhet. Inte minst deras »skitarvoden«. – Oftast får frilansarna fakturera en struntsumma på F-skatt, efter omkostnader är det så lite kvar att det inte alls går att omvandla till en rimlig lön.

Förbundet försöker påverka företagen. Men för att undvika att bostadsfotot utvecklas till branschens eget Foodora måste, menar ordföranden, fotograferna själva ta strid. – Som fotograf är du den svaga parten i alla avtalsförhandlingar, du är ensam mot ett stort företag och så skriver du på, säger Paulina Holmgren. – Men en av de viktigaste aspekterna är att tänka solidariskt. Att gå med på sådana här villkor skapar