Text Ivar Andersen foto elis hoffman
Jujje Eriksson pekar på sitt hallgolv. – Precis där låg jag, säger han. – Och önskade att mitt hjärta skulle sluta slå.
A
rbetsdagen innan kraschen hade varit
Press, stress & usla villkor 2008 kom Jujje Eriksson till Stockholm med drömmar om att kunna leva på sin kamera. 2019 kollapsade han och sjukskrevs för utbrändhet. De ohållbara villkoren som mäklarfotograf hade till sist tagit ut sin rätt.
typisk. Frilansande mäklarfotografer har normalt bara 45 minuter på sig per bostad – eller per objekt, som det heter på branschspråk. Tjugo användbara bilder ska det bli innan det är dags att jäkta vidare. Arvodena är låga. Ofta måste fem objekt avverkas per dag för att komma upp i något som liknar en dräglig lön. Marginalerna är små. Minsta oförutsedda händelse skapar en försening som fortplantar sig genom schemat. – Jag hade kommit till en väldigt stökig lägenhet där jag fick plocka undan innan jag kunde foto grafera. Jag visste att jag skulle bli 20 minuter sen till nästa, säger Jujje Eriksson. – När jag sprang ut till bilen hittade jag inte dörrhandtaget. Dörren var helt slät. Jujje Eriksson satte sig ned på asfalten. Huvudet snurrade. Han tittade på bilen igen. – Då ser jag att det är en sprillans ny BMW. Jag körde en gammal, svart, knappt fungerande Peugeot. Hur kunde min hjärna inte koppla? Resten av minnesbilderna är fragmentariska. Han kör i en tunnel utan att veta var han är. Knäpper bilder i ett töcken. Han tog sig igenom dagen. Tog sig hem och in genom lägenhetsdörren. Men där tog det stopp. – Jag föll ihop och bara grät, jag vet inte hur länge. Jag minns inte hur jag tog mig till sängen. Allt var bara svart. 2008 var Jujje Eriksson nyutbildad. Hade gjort några
första knäck som skolfotograf men ville mer. Drömmen om att försörja sig genom kameran drev honom att flytta från Åland till huvudstaden i jakt på jobb. – Jag hade inga kontakter i Stockholm och de jobb som fanns på Arbetsförmedlingen var bostadsfotografering, säger han. Diakrit, ett av fyra företag som dominerar marknaden, sökte nya frilansare. På pappret såg det ut som en väg in i branschen. Företaget förmedlade uppdragen och du kunde välja att jobba mindre för att få tid till egna projekt. – Det marknadsförs som ett bra sätt att få en extrainkomst, säger Jujje Eriksson. Det som var tänkt som ett första steg, en tillfällig tillvaro, kom snabbt att dominera vardagen. – När man väl har lärt sig jobbet är det så himla lätt att fastna, och snart är det ens primära inkomst källa. Man orkar inte jaga andra jobb när man kommer hem efter en tolvtimmarsdag och man har bilder kvar att leverera, säger Jujje Eriksson. Negativ arvodesutveckling bidrog till inlåsningseffekten. – Man adderade lite mer arbetsuppgifter varje år, och så kortades tiden man hade på sig. Sedan började man sänka arvodena. Först fick jag 500 kronor per objekt, till slut låg det strax över 300, och så gick hälften av det i skatt. Företaget skyllde på prispress från mäklarsidan. Mäklarna klagade över fotografer som aldrig hade tillräckligt med tid. fotografisk tidskrift
| 12
