Fotografisk Tidskrift nr 2 2021

MÄKLARFOTO PÅ USLA VILLKOR FOTOGRAFER SOM STALKAR NATUREN

-------------------

SAMOYLOVAS FLOODZONE

------------------Fotografisk Tidskrift #2/2021

portfolion

3 | no 2/2021

po

anastasia samoylova

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Anastasia Samoylova.

BOR Florida, USA. HEMSIDA anasamoy­ lova.com INSTAGRAM @anastasiasamoylova – Jag vill varken dramatisera eller­skapa överdrifter, inte peka på katastrofer eller skapa bilder som alarmerar. Snarare vill jag observera det jag ser och skildra klimatfrågor på ett mer vardagligt sätt.

Den rysk-amerikanska fotografen Anastasia Samoylova bor och verkar i Florida, USA, där vädret blir allt mer extremt. Florida är varmt temperatur­ mässigt men även hett finansiellt och Miami är en plats dit folk vill flytta. Nya, exklusiva lägenheter och komplex byggs, ofta insvepta i datorgenererade bilder av hur paradiset kommer att se ut när det är klart.

I hettan, fuktigheten, regnet, solen råder en förförisk motsägelsefullhet.

Gränsen mellan land och hav är inte knivskarp. Florida sveps in i sina egna mytbilder samtidigt som halvön sakta sjunker i havet.

– När jag flyttade hit 2016 upplevde jag för första gången hur det var att leva i tropiskt klimat. Jag reagerade på hur mångbottnad verkligheten var, det fanns en verklighet utanför mitt fönster och en annan pastell­färgad, uppförstorad i de kommersiella bilderna av staden.

– Översvämningarna och de ständiga skyfallen fick mig att tänka på vad som händer när paradiset är precis lika instabilt som människan.

Anastasia Samoylova började lägga upp bilder från sina promenader på Instagram och den brittiske kuratorn David Campany såg dem där. Han skrev senare texten i hennes bok FloodZone som gavs ut på Steidl 2019.

Anastasia Samoylova föddes i Moskva 1984 och började konstskola som 16-åring. Hon har bott i USA i många år och arbetar med flera medier, varav fotografi är ett.

Walker Evans är en inspiratör och i sin nästa bok Floridas vandrar hon i hans fotspår. Här visar vi bilder från båda dessa projekt.

– Jag använder mig medvetet av foto­grafins alla förföriska och attraktiva egenskaper, jag vill locka in publiken i bilderna. Om man stannar i sin egen sociala bubbla med folk som tycker likadant behöver man inte övertyga någon. Men med fotografi kan man nå utanför den bubblan, vilket är fantastiskt. Så när medier och olika institutioner runt om i världen börjar skriva om FloodZone är det bra, för då får frågorna större spridning.

Samtidigt är jag ingen aktivist. Jag är konstnär och vill få fram det sublima.

Förmedla något som är större än oss själva.

Många gallerier i Europa och USA är intresserade av att visa FloodZone.

Anastasia Samoylova skulle ha deltagit i fotomässan Paris Photo 2020 om inte pandemin kommit i vägen.

– Vi får se vad som händer i höst.

Jag hoppas på Paris detta år. Och jag är optimist om klimatfrågorna trots allt, bra saker kan hända om vi är många. / JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 4

portfolion 5 | no 2/2021

po

anastasia samoylova

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

IVAR ANDERSEN

– Jag är fotograf och jobbar både med stillbilder och video.

Det bästa jag vet just nu är att fotografera människor, och gärna i sammanhang där jag kan få smyga runt och jobba

SVANTE LARSSON – Jag är konstnär, fotograf och lärare. Sko­ lad i fotografi på Konstfack vid nittiotalets slut. Arbetade redan innan skolan som fotolärare och har fortsatt med det paral­ lellt med egen verksamhet som uppdragsfotograf och konstnär. Lång och bred un­ dervisningserfarenhet inom teknik, historia, teori och gestaltning har genererat ett stort intresse av att diskutera fotografi. Skriver regelbundet i nättidskriften Verk. Förtjust i fotoböcker och fotografisk materialitet vilket var en bidragande orsak till att jag startade Kornskarpt med ­Johan Willner. Just nu upp­ tagen av det förföriska och landskapet, och har skrivit en essä om det i det här numret.

Annonsera i F – digitalt och i tryck Fotografisk tidskrift når foto-

grafer men även bildköpare, agenturer, bild­behandlare, filmare, konstnärer, reklam­ byråer och tidningsredaktioner i hela Sverige. Vi finns på Facebook och Instagram och skickar ett digitalt nyhetsbrev till 2 000 personer. Mejla ­annonsera@sfoto.se om du vill veta mer och få pris­ uppgift. Nästa materialdag är 6 september.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografisk Tidskrift #2–3/2020

Aldrig tidigare har Roland Barthes idé om punctum (den där visuella detaljen som hugger tag i just mig) och hans tankar i boken Det ljusa rummet känts mer påtagliga. Bara fotografier kan slunga runt oss som små vantar i tiden i det känslomässiga vakuum som kommer av en förälders död.

När jag samtalade med Annika Elisabeth von Hausswolff i vintras i serien Fotografer i världen (finns på Vimeo) pratade vi om Barthes fortsatta påverkan på fotografisk teori. Att vi som tillhör generationen som växte upp på 80- och 90-talet fortfarande citerar honom är inte konstigt, det är inte för att vi vill framstå som belästa, utan det gör vi för att hans texter är användbara och fortsätter att tala till oss.

Fotografi och minne alltså. I vintras ställde Linda Hofvander ut bilder från sitt föräldrahem på Cecilia Hillström Gallery i Stockholm. Hon hade skapat och fotograferat av textilformer som i själva verket var porträtt av hennes rivna föräldrahem. Agnes Thor har startat Arvsfoto och tar porträtt av dödsbon för att bevara minnet åt efterlevande. Emanuel Cederqvists projekt What remains föreställde bilder av tomma lägenheter där någon bott. Ett ämne vi tänker återvända till i höst. Hör gärna av er om ni själva har idéer kring detta.

Det här numret viger vi för övrigt till fotograf-branschens egna låglönearbetare: mäklarfotograferna, vars tuffa arbetsvillkor skildras av Ivar Andersen.

Och som omslag och portfolio har vi äran att visa den ryskfödda Anastasia Samoylovas sublima gatubilder från ett Florida där gränserna mellan vatten och land suddas ut. Svante Larsson tar ett stort grepp kring landskapsfotografi och poeten Marie Lundquist är tillbaka med tankar om en bild av Gunnar Smoliansky. Dessutom rapporterar vi om vad som händer på fotofestivalen i Arles som nu blir av efter pandemin. Låt världen öppna igen!

Trevlig läsning och sommar!

MIRA WICKMAN MARIA GOSSÉ

Genom bildalbumen kastas jag bakåt och framåt till ett före och till ett efter och tillbaka till rummet som är nu och min mammas sista rum.

dokumentärt. I det här numret har jag fått äran att porträttera Fotografiskas Pauline Benthede.

JOHANNA NYHOLM

Hon började lägga ut Instagrambilder tagna i ett litet kök i Triangeln, Malmö, där det ibland skymtade en äldre dam. Bilderna återkom i flödet, som en ritual. Fotografierna togs i samma vinkel med fönstret synligt och de hashtaggades alla med #mammasfönster. Så en dag var damen borta, fönstret öppet, rummet tömdes och de som var kvar städade ur sin mammas lägenhet.

Ni hittar länk till Malmö-fotografen Helene Toresdotters Instagram på sidan 7.

Det här numrets tillblivelse sammanfaller med min egen mammas bortgång. Under timmarna med vak bläddrar jag igenom mammas alla noggrant daterade album. Jag ser en liten ettåring uppklädd och förevigad på ett bord 1933, jag ser en ung välklädd kvinna på väg in i en Vanguard som min pappa hade fått låna av sin far, jag ser en ung gravid 23-åring som flyttar till nybyggda Vällingby centrum 1955. Jag kastas bakåt och framåt i tiden till ett före och till ett efter och tillbaka till rummet som är nu och min mammas sista rum.

– Jag är journa­ list och frilan­ sar, när världen inte är stängd, i huvudsak från utlandet. Men både där och här skriver jag mycket om arbete. Arbetsvillkor berättar om makt och människosyn.

Och ämnet skapar igenkän­ ning. Det kan vara svårt att identifiera sig med utsatthet på andra sidan jorden, men nästan alla kan relatera till att ha det eländigt på jobbet. Jag har skrivit om arbetsvillkor i länder som Afghanistan, Bangladesh, Japan och Qatar. Och nu även om foto­ branschens eget Foodora.

PÄR FREDIN

Fotografi slungar oss runt i tiden

MEDARBETARE

AXEL ÖBERG

hej

Fotografi: Ulf Lundin

I början gick jag till Högdalstoppen i alla väder. Det är ett begränsat område. Efter ett tag

kändes det som om jag fotograferat samma buske i samma ljus hundra gånger. Då började

jag gå dit när omständigheterna var speciella på något sätt: på natten, i dimma, ösregn eller

snöstorm. Ju jävligare omständigheter, desto bättre. Den här bilden är fotograferad under ett häftigt snöfall. Strax efter att jag fotograferade bilden halkade jag till, tappade kameran och objektivet slog i en sten. Då var det skönt att vara försäkrad.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners

EXKLUSIVT MED VON HAUSSWOLFF KRISTID FÖR ALLA YRKESFOTOGRAFER?

-----------------------

JOHANNA NYHOLM GÅR NÄRA INPÅ ----------------------Fotografisk Tidskrift #2–3/2020

fotografisk tidskrift

| 6

JEROME GENCE

Jérome Gence »Télétravail: Allô bureau bobo« visas i Perpignan i sommar.

»Jag brukar kalla oss foto­ grafer bostadsmarknadens största förlorare.« 12

TOMMY ARVIDSON

10

JANN LIPKA

38

BRUTUS ÖSTLING

22

30 7 | no 2/2021

Portfolio / Anastasia Samoylova / 1 Hej / Fotografi och minne / 6 Aktuellt / Rekord för Fotosalong / 8 Gästkrönikan / Henrik Montgomery / 9 Aktuellt / Stanley Kubrik visas i Finland / 10 5 frågor / Pauline Benthede / 11 Artikel / Mäklarfotografernas usla villkor / 12 Artikel / På gång i Arles / 18 Tankar om en bild / Gunnar Smoliansky / 20 På jobbet / Jann Lipka / 22 Enkät / Fotohandlarna och internet / 28 Essä / Om landskapsfotografiet / 30 Artikel / Pressbilder på auktion / 38 Recensioner / Erik Berglin, Maria Mäki med flera / 42 Praktisk teknik / Skapa pdf:er / 44 Inställningar / Matilda Lindeblad / 46 Juridik / Ny tjänst mot bildstölder / 47 Förbundssidor / Stipendiater, nya medlemmar / 48 Ordförande har ordet / Sträck på er fotografer / 49 Utställningar / Över hela landet / 50

FANNY JANSSON

aktuellt

CLAESSON FÅR TUNBJÖRKPRIS Leif Claesson får Lars Tun­ björkpriset 2021. Han prisas bland annat för sin bok »En början« som handlar om hans barndom och rela­ tionen till hans pappa Stig Claesson, författaren Slas. ­ I motiveringen skriver juryn att: »Leif Claesson utmanar manlighetens schabloner och spränger dokumentärfotots ramar. Genom att utforska mänsklig utsatthet och per­ sonliga sår skapar han äkta, nyskapande, tankeväckande fotografi.«

MADS NISSEN TOG ÅRETS BILD

»Filmen om drömmen scen 1, akt 1« av Fanny Jansson visas på Dokumentärfotosalongen.

Årets bild 2021.

SJÖSWÄRD–RWA

NWADIKE PRISAS AV SIN KOMMUN Fotografen Cletus Nelson Nwadike får Aneby kommuns kulturpris 2021. I motiveringen står att han har placerat små­ ländska höglandet på kartan.

Populär salong slår rekord 83 fotografer ställer ut i årets Dokumentärfotosalong på Arbetets museum i Norrköping och på Västerbottens museum i höst. Intresset för att delta har varit rekordstort i år: 1 345 fotografier och 45 filmer har skickats in – mer än tre gånger så många bidrag som förra året.

– Juryarbetet har varit både extra svårt och extra roligt i år, med den mängd bilder och filmer som skickats in. Bidragen visade på en stor bredd i tolkningar av temat och många starka berättelser. Vi är otroligt glada för samarbetet med Västerbottens museum som ger oss möjlighet att visa upp mer foto och film än någonsin tidigare, säger Johanna Haverlind, jurymedlem och utställningschef på Arbetets museum. Efter två dagar av tuffa juryförhandlingar blev det till slut 83 fotografer, varav 42 kvinnor och 41 män, som gick vidare och sammanlagt kommer att ställa ut 249 bilder och 10 filmer i salongen. Alla på årets tema »Se mig!«.

Tvisten mellan Sanna Sjö­ swärd och Raoul Wallenberg Academy (RWA) går vidare till patent- och marknadsöverdomstolen. Sjöswärd menar att RWA olovligen har använt hennes bilder ur projektet Fading Stories – pass them on på

sociala medier och i appar.

Men meningarna går isär om var gränsen för bild­ rättigheterna går. Nu har Svea Hovrätt meddelat Sjöswärd prövningstillstånd och hon hoppas på att en ny rättegång ska bevisa att RWA begått upphovsrättsintrång.

SJÄLVPORTRÄTT

MADS NISSEN

85-åriga Rosa Luzia Lunardi omfamnas av sjuksköterskan Adriana Silva da Costa Souza.

Bilden har fått utmärkelsen World Press Photo of the Year 2021. Fotografen är den danska fotografen Mads ­Nissen som vinner Årets bild i World Press Photo för andra gången. Se fler av hans bilder på madsnissen.com.

Sjöswärd fortsätter striden.

fotografisk tidskrift

| 8

SJÄLVPORTRÄTT

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

HENRIK MONTOGOMERY PRESSFOTOGRAF, TT

Att bli vänner inte viktigt för bra bilder MAMMAS FÖNSTER Frilansfotografen Helene Toresdotter skildrar ­fin­stämt sin mammas sista tid i livet i en lägenhet i Malmö. @HELENETORESDOTTER

BUDSKAP I ÖDEHUS Humoristiska budskap på väggar i ödehus, fiktion och/eller dokumentation och ibland några hundar hos Per Englund. @PERENGLUND

KROPPAR SOM KONST Empowerment, acceptans och en kavalkad av kroppar hos bröllops- och eventfotografen Amanda Ekström @TUGGMOTSTÅND 9 | no 2/2021

Konstkritikern Ulf Linde ansåg att det en konstnär kan förmedla av en annan­människa är en gest, en rörelse på väg mot fullbordan. Lite som tigerns grimaserande med huggtänderna innan den sätter tänderna i sitt byte. Med hjälp av energin i rörelsen kan ett bra fotografiskt porträtt också fånga den gesten. Vilket i och för sig Linde förmodligen inte skulle hållit med om eftersom han inte var särskilt imponerad av fotografi.

En vanlig uppfattning är att relationen mellan den som fotograferar och den porträtterade bör bygga på vänskap. Att det är själva mötet som gör bilden råder inget tvivel om. Men är det verkligen viktigt att bli vänner?

Som pressfotograf har jag ofta bara några minuter på mig för en fotografering och upplever ofta närmandet som problematiskt. De gånger jag får fin kontakt och vill bli vän med den som jag ska ta porträtt på, blir mina bilder inte så bra.

I varje lyckat porträtt finns ett försök att fånga en levande människas ­karaktär. För att fånga den måste man få med rörelsen. Rörelse och riktning kan utgå från ögonen, kroppen eller kompositionen, eller alla tre i samspel med varandra. Med kamerans hjälp fryser man rörelsen.

Att känna sig dränerad på energi efter en fotografering är inte ovanligt. Enligt Newtons lagar förbrukar en rörelse alltid energi någonstans. Om fotografen

Som pressfotograf har jag ofta bara några minuter på mig för en fotografering och upplever ofta närman­ det som problematiskt. är energikällan kommer hen förbruka energi i fotograferingen och därmed få objektet att sättas i rörelse. Men samspelet i en ny relation kräver också energi, i och med att vi ger och tar, berättar och lyssnar. Om vi antar att det finns en viss energimängd i fotografen, då kan vi också föreställa oss att relationen tar energi från rörelsen i bilden. Porträttet får mindre riktning med en stark relations­ process, och blir därmed mer stilla och enkelt. För när kroppen inte rör sig blir den mer likt ett föremål och bilden glider över från att vara ett porträtt till att bli ett stilleben.

Objektets energi påverkas såklart också av relationsbyggandet, men det är fotografen som måste ha kontroll över energiflödet. Om jag undviker att odla en vänskap och i stället bygger mitt möte på respekt och medmänsklighet får jag en relation som inte tar energi. Förtroendet som skapas mellan mig och personen som ska fotograferas gör att vi kan koncentrera oss och fokusera på uppgiften att tillsammans skapa ett porträtt. Oavsett hur lång tid som finns till förfogande.

När Dorothea Lange närmade sig kvinnan i den kända bilden Migrant Mother utväxlades inte många ord. I sina anteckningar skriver Lange att hon inte ens frågade vad kvinnan hette under den korta tid hon tog sina fem exponeringar. Relationen var minimal och all energi finns i porträttet, bilden är full av riktning och rörelse. Trots bristen på relation syns det att Lange visar både respekt och medkänsla för kvinnan och hennes barn.

STANLEY KUBRICK

aktuellt

BIENNAL I BORÅS LYSSNAR PÅ DJUPET Borås konstmuseums sjunde biennal har titeln »Deep liste­ ning for longing«. Titeln anspelar på vikten av att vara lyhörd och lyssna på djupet på varandra, på oss själva, på vår omgivning och vår miljö. Bland deltagarna märks bland andra Shilpa Gupta, Tobias Sjöberg, Salad Hilowle, Åsa Cederqvist, Akinbode Akinbiyi och Nina Mangalanyagam.

SKANDINAVISKT FOTO I BRETAGNE Stanley Kubrick började sin bana som pressfotograf.

Kubrick visas i Finland Den amerikanska filmskaparen Stanley Kubrick (1928–1999) världsberömd för filmer som Dr Strangelove, The Clockwork Orange och The Shining började sin bana som pressfotograf. Kubrick växte upp i Bronx, New York och som 17-åring fick han jobb på tidningen Look, Där tillbringade Kubrick sin tonårstid, med redaktörer och andra fotografer som lärare och hela New York som forskningsfält. De fotografier han tog var i huvudsak i samklang med tidskriftens teman och handlade framförall om amerikansk konsumtionskultur, underhållning och familjeliv.

Nu visas hans pressbilder i utställningen Through a Different Lens på finska fotografiska museet i Helsingfors. Utställningen pågår fram till den 29 augusti. valokuvataiteenmuseo.fi

VÄRLDENS KONFLIKTER Fransk festival fokuserar på Norden.

PORTFOLIO REVIEW PÅ BELFAST PHOTO 25 och 26 juni blir det en port­ folio review online i samband med Belfast Photo Festival.

Bland de som fotografer kan möta märks bland andra Jenny Nordquist från Landskrona Foto, Alexa Becker från Kehrer förlag, Izabela Zhang från BJP, och Mirjam Kooiman från Foam, Amsterdam. belfastpho­ tofestival.com

I slutet av sommaren öppnar fotofestivalen Visa pour l’image i Perpignan, Frankrike. Här visas bildjournalistik från Syrien, Azerbadzjan Haiti, Sudan och Myanmar med mera. Festivalen pågår 28 augusti–26 september. visapourlimage.com

LINDEMALMS KATTMÄNNISKOR I utställningen Katt People riktar fotografen Julia Lindemalm kameran mot våra vildaste tamdjur och mot människorna som älskar

dem. Hon möter personer som vigt sina liv åt katter.

Julia Lindemalm är fotograf, baserad i Malmö där hon arbetar regelbundet för magasin och dagstidningar.

Katt People visas på Arbetets museum i Norrköping 4 maj– 14 augusti 2021.

elever försöker vi bidra till problemets lösning. Eleverna på fick välja ut varsin fotograf att porträttera. May Kolanj valde att ta porträtt på Aida Chehrehgosha. Se fler bilder på sfoto.se.

MAY KOLANJ

TIINA ITKONEN

I juli öppnar en fotofestival i La Gacilly, Bretagne, Frank­ rike, som viger en hel sektion åt att visa skandinavisk foto­ grafi. Pentti Sammallahti, Helena Blomqvist, Sune Jonsson, Tiina Itkonen, Erik Johansson, Jonas Bendiksen, Tine Poppe finns bland de medverkande. Utomhusfesti­ valen pågår 1 juli–31 oktober. festivalphoto-lagacilly.com

FORSBERGSELEVER TRÄFFAR PROFFS Vi brukar ofta klaga i Fotografisk Tidskrift över att professionella fotografer inte alltid är så duktiga på att tillhandahålla porträtt på sig själva när vi ber dem.

Tillsammans med Forsbergs

Aida Chehrehgosha.

fotografisk tidskrift

| 10

MIRA WICKMAN

NAMN Pauline Benthede.

ARBETAR SOM Globalt utställningsansvarig, Fotografiska.

AKTUELL MED Planerar 32 utställningar under 2021.

5 frågor

Parallella samtal världen över Vad är på gång just nu?

Hur ser dialogen ut med olika fotografer?

– Många saker! Året har varit tufft men jag ser ljust på framtiden. Bara i år genomför vi 32 öppningar i New York, Stockholm, Los Angeles och Tallinn och nästa år öppnar Foto­ grafiska i Berlin.

– Som ordförande för utställningskommittén är det jag som kontaktar dem vi är intresserade av att visa. Mina kontaktytor är i stort sett oändliga med flera parallella på­ gående samtal världen över och alla vi samarbetar med.

Hur ser din arbetsdag ut?

– Jag pratar dagligen med kollegor i USA, Estland, Tyskland och här hemma samt med fotografer över hela världen. Innan pandemin reste jag mycket men det senaste året har i princip allt skötts på distans.

11 | no 2/2021

Du sitter även i olika internationella juryer, berätta!

– Ja, The Leica Oskar Barnack Award 2020 och 2021, Fresh Eyes 2020 och 2021 och Lensculture Art Photography Award. Arbetet är otroligt

lärorikt och ger mig också bra överblick av den fotografi som skapas nu.

Du har jobbat på Fotografiska i över 10 år. Kan du säga något om resan?

– När jag fick jobbet var vi fyra personer inklusive grundarna Jan och Per Broman. Att arbeta i en så snabbt växande organisation kräver förmågan att balansera det konstnärliga arbetet med en stark planeringsådra och stor prestigelöshet. Det passade mig väldigt bra och jag växlade upp i ansvar. När jag studerade fotografi insåg jag att jag inte själv ville

bli bildkonstnär, utan arbeta med andras konst. Fotografi och visuell konst är mitt livs kärlek, arbete och utbildning.

Något om framtiden – vad hoppas du på?

– Jag hoppas att kulturens roll i samhället stärks och prioriteras högre efter pandemin. Det senaste året har onekligen visat vilken oersättlig roll den spelar i allas liv, om än på olika sätt. Och jag ser alltid fram emot att följa den ständigt pågående utvecklingen inom fotografi! / JENNY MORELLI

Text Ivar Andersen foto elis hoffman

Jujje Eriksson pekar på sitt hallgolv.

– Precis där låg jag, säger han.

– Och önskade att mitt hjärta skulle sluta slå.

A

rbetsdagen innan kraschen hade varit

Press, stress & usla villkor 2008 kom Jujje Eriksson till Stockholm med drömmar om att kunna leva på sin kamera. 2019 kollapsade han och sjukskrevs för utbrändhet. De ohållbara villkoren som mäklarfotograf hade till sist tagit ut sin rätt.

typisk. Frilansande mäklarfotografer har normalt bara 45 minuter på sig per bostad – eller per objekt, som det heter på branschspråk. Tjugo användbara bilder ska det bli innan det är dags att jäkta vidare.

Arvodena är låga. Ofta måste fem objekt avverkas per dag för att komma upp i något som liknar en dräglig lön.

Marginalerna är små. Minsta oförutsedda händelse skapar en försening som fortplantar sig genom schemat.

– Jag hade kommit till en väldigt stökig lägenhet där jag fick plocka undan innan jag kunde foto­ grafera. Jag visste att jag skulle bli 20 minuter sen till nästa, säger Jujje Eriksson.

– När jag sprang ut till bilen hittade jag inte dörrhandtaget. Dörren var helt slät.

Jujje Eriksson satte sig ned på asfalten. Huvudet snurrade. Han tittade på bilen igen.

– Då ser jag att det är en sprillans ny BMW. Jag körde en gammal, svart, knappt fungerande Peugeot. Hur kunde min hjärna inte koppla?

Resten av minnesbilderna är fragmentariska.

Han kör i en tunnel utan att veta var han är. Knäpper bilder i ett töcken.

Han tog sig igenom dagen. Tog sig hem och in genom lägenhetsdörren. Men där tog det stopp.

– Jag föll ihop och bara grät, jag vet inte hur länge.

Jag minns inte hur jag tog mig till sängen. Allt var bara svart.

2008 var Jujje Eriksson nyutbildad. Hade gjort några

första knäck som skolfotograf men ville mer. Drömmen om att försörja sig genom kameran drev honom att flytta från Åland till huvudstaden i jakt på jobb.

– Jag hade inga kontakter i Stockholm och de jobb som fanns på Arbetsförmedlingen var bostadsfotografering, säger han.

Diakrit, ett av fyra företag som dominerar marknaden, sökte nya frilansare. På pappret såg det ut som en väg in i branschen. Företaget förmedlade uppdragen och du kunde välja att jobba mindre för att få tid till egna projekt.

– Det marknadsförs som ett bra sätt att få en extrainkomst, säger Jujje Eriksson.

Det som var tänkt som ett första steg, en tillfällig tillvaro, kom snabbt att dominera vardagen.

– När man väl har lärt sig jobbet är det så himla lätt att fastna, och snart är det ens primära inkomst­ källa. Man orkar inte jaga andra jobb när man kommer hem efter en tolvtimmarsdag och man har bilder kvar att leverera, säger Jujje Eriksson.

Negativ arvodesutveckling bidrog till inlåsningseffekten.

– Man adderade lite mer arbetsuppgifter varje år, och så kortades tiden man hade på sig. Sedan började man sänka arvodena. Först fick jag 500 kronor per objekt, till slut låg det strax över 300, och så gick hälften av det i skatt.

Företaget skyllde på prispress från mäklarsidan.

Mäklarna klagade över fotografer som aldrig hade tillräckligt med tid. fotografisk tidskrift

| 12

ELIS HOFFMAN

Efter fyra år var Jujje Eriksson sliten. Han skrev ett mejl till sin dåvarande chef. Om att aldrig räcka till.

Om hur fotografer behandlades som förbrukningsvaror.

När svaret väl kom var det kortfattat.

– Hon skrev att »om du inte trivs med att jobba för oss är det bättre att vi avslutar vårt samarbete«, säger Jujje Eriksson.

K

ontakterna in i fotobranschen hade

aldrig materialiserats. Men räkningarna skulle betalas. Jujje Eriksson blev frilansande inhousefotograf åt ett mäklar­ företag. Det varade i fyra månader innan det föll på en kraschad hårddisk.

– Jag fick paniklåna en dator och retuschera på otillräckliga program, och så blev det inga fler uppdrag där. Det är så den här branschen fungerar, en strike så är man ute.

Han övervägde att lämna bostadsfotot bakom sig när Esoft, en av marknadens stora aktörer, plötsligt erbjöd en anställning. Kanske kunde färdigheterna han tillgodogjort sig under de slitiga frilansåren bli en biljett till trygghet?

Arbetsbelastningen var hög redan från början.

– Det var långa dagar när det var säsong, ofta 12, 13, 14 timmar. Företaget menade att det skulle jämna ut sig under den långsamma vinterperioden, men då satt man standby och väntade på att de skulle ringa, säger Jujje Eriksson.

Esofts anställda måste ha egna bilar. Däremot kan de inte påverka den beräknade körtiden mellan bostäder.

– Varje dag fick jag ringa bokarna och förklara att det var fysiskt omöjligt att förflytta sig den sträckan på den tiden. Man fick dra ner på sin fototid för att hinna förflytta sig, jobba ännu snabbare.

Kombinationen stort ansvar och litet inflytande är en välkänd riskfaktor för utbrändhet. Stress och högt tempo är som att kasta ytterligare bensin på brasan.

Jujje Eriksson beskriver känslan av att sitta fast, att varken kunna förändra en nedbrytande arbets­ situation eller ha ork att ta sig ur den.

– Det tog knäcken på mig helt och hållet.

Till sist sade kroppen och psyket gemensamt ifrån.

Efter sammanbrottet konstaterade sjukvården att hans njurar höll på att ge upp. I flera års tid hade Jujje Eriksson undvikit att kissa mellan 07 och 19 på arbetsdagar. Det handlade om »högsäsongsdieten« som många bostadsfotografer lägger sig till med.

– Det är väldigt vanligt. Man dricker bara en kopp kaffe på morgonen och så äter och dricker man först på kvällen. Då behöver man inte gå på toaletten under dagen, säger han.

– Det anses oproffsigt att låna toalett i bostäderna du fotograferar. Dels är det så städat, dels hinner du inte med. Sedan hade man lunch, men då såg bokarna alltid till att man hade de stora förflyttningarna.

Valet stod mellan en ny livsstil eller dialys.

– När ens läkare, psykolog, föräldrar och vänner i gemensam kör säger att du måste hitta ett annat jobb – då får man lov att lyssna, säger Jujje Eriksson.

Bostadsfotografernas situation har inte gått Svenska

Fotografers Förbund förbi. 2009 stämde SFF företaget Se360 för oskäliga avtal. Enligt en klausul fick fotografer som lämnade företaget inte »befatta sig med

»När ens läkare, psykolog, föräldrar och vänner i gemensam kör säger att du måste hitta ett annat jobb – då får man lov att lyssna.« fotografisk tidskrift

| 14

ELIS HOFFMAN

verksamhet som konkurrerar« under två års tid.

Något som enligt SFF i praktiken var att betrakta som näringsförbud.

Marknadsdomstolen höll inte med och gick på Se360:s linje, men företaget valde likväl att korta konkurrensförbudet samt koppla längden till fotografernas intäktsnivå.

– Det stämmer att de dömde helt till vår fördel, men vi kände ändå att vi ville gå våra samarbetspartner till mötes för att få så bra affärsklimat som möjligt, säger vd:n Terje Mortensen.

Enligt frilansare är klausulerna, som i olika form tillämpas av samtliga branschaktörer, visserligen är en boja. Men det stora problemet är ersättnings­ nivåerna.

Se360 säger att arvodena är »affärskonfidentiell information«. Även Diakrit hänvisar till affärs­ 15 | no 2/2021

hemligheter, men operative chefen Erik Abelsson anser att ersättningarna är rimliga.

– Ett väldigt kort svar är ja, säger han.

– Även om jag önskar att det skulle ha funnits rum för mer.

Enligt uppgift från frilansare som fotograferar för Diakrit ligger snittersättning på runt 500 kronor F-skattat per objekt.

Låga arvoden kräver fler uppdrag och högre tempo. I det avseendet är frilansarna foto­ branschens närmaste motsvarighet till app­ företagens gigjobbare.

– Många frilansare vill ha mycket uppdrag.

Det ligger i sakens natur, man vill ha mycket att göra de dagar man jobbar. Då blir det att de får det stressigt den dagen, säger Magnus Bramer, vd på Esoft.

Men att fotograferna tjatar om jobb – handlar inte det om att varje jobb betalar så lite?

– Det är låga priser, både som mäklarna betalar oss och som vi sedan ger till våra frilansare. Men det som är annorlunda med oss är att vi satsar på att ha många anställda fotografer som får en schysst månadslön, säger Magnus Bramer.

Husfoto har en ersättningsmodell där 80 procent av ersättningen från kund går till fotografen.

– Ambitionen har varit att skapa ett nätverk och en plattform där man kan försörja sig som professionell bostadsfotograf. Över tid, inte bara när man är ung, säger vd:n Fredrik Lindström.

– Du får mer betalt av oss. Det vi kräver i gengäld är att fotografen måste agera ambassadör för vårt varumärke och för mäklarens varumärke.

ELIS HOFFMAN

Bostads­fotografernas villkor. Uppgifterna kommer i samtliga fall från företagen själva.

DIAKRIT Lägsta F-skattade arvode: Affärshemlighet.

Konkurrensklausul: Sex månader.

Antal fotografer: ”Tresiffrigt antal.”

ESOFT Lägsta F-skattade arvode: 500 kr.

Konkurrensklausul: Sex månader.

Antal frilansande foto­ grafer: 25–60 beroende på säsong.

Antal anställda fotografer: 12–15.

Snittlön anställda: 29 000 kr, dessutom milersättning, parkering och trängselavgift.

HUSFOTO Lägsta F-skattade arvode: 800 kr.

Konkurrensklausul: Sex månader.

Antal fotografer: 155.

SE360 Lägsta F-skattade arvode: Affärshemlighet.

Konkurrensklausul: Noll–sex månader.

Antal fotografer: Strax över 100.

Även hos Husfoto handlar det dock om att komma upp i volym.

– Bostadsfotografi är inte som att stå i en studio och plåta fyra produkter på en vecka. Branschen bygger på att man gör det här många gånger per dag, säger Fredrik Lindström.

B

ostadsmarknaden går som tåget. Under

pandemin har det rapporterats om rekordartade prisökningar. Varför får inte fotograferna en större del av kakan?

– Det är stenhård konkurrens. Det är många mäklare och prispress i varje led, säger Terje Mortensen på Se360.

– Det är inte prisutvecklingen på bostäder som driver vad vi som bolag kan ta betalt eller betala till våra fotografer, det är mäklarnas snittprovisioner, och de har legat väldigt stilla, säger Diakrits Erik Abelsson. fotografisk tidskrift

| 16

»De här företagen betraktar sina foto­ grafer som ett nöd­ vändigt ont. Man ska vrida ur, kasta bort och ta in nya.«

Alla de stora förmedlingarna har avtal om exklusiv användningsrätt till bostadsfotografernas bilder.

– Det byggs stora affärsmodeller på att trampa på upphovsrätten, säger SFF:s ordförande Paulina Holmgren.

Hon är kritisk till flera delar av företagens verksamhet. Inte minst deras »skitarvoden«.

– Oftast får frilansarna fakturera en struntsumma på F-skatt, efter omkostnader är det så lite kvar att det inte alls går att omvandla till en rimlig lön.

Förbundet försöker påverka företagen. Men för att undvika att bostadsfotot utvecklas till branschens eget Foodora måste, menar ordföranden, fotograferna själva ta strid.

– Som fotograf är du den svaga parten i alla avtalsförhandlingar, du är ensam mot ett stort företag och så skriver du på, säger Paulina Holmgren.

– Men en av de viktigaste aspekterna är att tänka solidariskt. Att gå med på sådana här villkor skapar 17 | no 2/2021

en acceptans för dem. Du kanske tycker att det är värt det just för stunden, men det drabbar också hela branschen.

Många av problemen inom bostadsfotot är kopplade till frilansarnas svaga position. Men en anställning är inte heller en garanti för bra villkor. Maria frilansade innan hon för några år sedan hoppade på en heltidstjänst som bostadsfotograf i Skåne. Hon heter något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier från arbetsgivaren.

– Attityden är att passar det inte så får du gå, säger hon.

Förhoppningen när hon tog anställningen var att få fokusera mer på hantverket. Slippa administration, slippa jaga jobb, slippa stress. Så blev det inte.

– Jag jobbade två månader i sträck utan att hinna med en enda lunch. Till slut kollapsade jag. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte bara äta snacks i bilen och vara konstant trött.

Maria säger att flera duktiga fotografer har sagt upp sig, antingen i protest eller av utmattning. Hon överväger att själv göra samma sak.

– Villkoren är så dåliga att jag funderar på att göra någonting annat. Jag vet bara inte vad.

Linnea, som egentligen heter någonting annat, funderar också.

– Nu har jag gjort det här i tio år, borde jag inte ha kommit längre? säger hon.

Som mångårig frilans i Stockholm, knuten till en av de stora förmedlingarna, är hennes genomsnittliga arvode drygt 500 kronor F-skattat per objekt.

Den låga ersättningen slår mot både plånboken och yrkesidentiteten.

– Jag har nog aldrig känt att jag har blivit respekterad som fotograf. Om jag hade fått ordentlig timpenning kunde jag känna stolthet i det jag gör, lägga ner tid och kreativitet. Nu handlar det bara om att avverka så många bostäder som möjligt.

Så varför fortsätter Linnea, liksom flera andra, att jobba för företag som de själva anklagar för att utnyttja sina frilansare?

– Det var superbra när jag bestämde mig för att bli fotograf, jag fick jobb på en gång och lärde mig fota, säger hon.

– Men det är också svårt att ta sig ur. Man jagar alltid nästa månadslön. Det blir ingen tid över till att söka nytt.

Bostadsfotot var Jujje Erikssons vardag i över tio år.

Omkring 8 000 objekt blev det sammanlagt.

– Från herrgårdar till knarkarkvartar och allt däremellan, säger han.

Ett decennium ger gedigen yrkeskunskap.

Nödvändiga färdigheter som att hålla huvudet kallt när alla andra är stressade. Att hålla isär bråkande skilsmässopar och samtidigt tänka komposition.

De tekniska knepen sitter i ryggmärgen. Hur man rör sig genom ett rum med stativ. Vikten av att hålla linjerna. Alltid försöka ha tre väggar i bild. Börja i badrummet för att sedan kunna ställa kameraväskan där.

– Det är ett bittert piller att svälja, att man har blivit väldigt bra på ett yrke som inte är värt ett skit, säger han.

– Vi fotografer tillhör ett drömmande släkte med konstnärliga ambitioner. Men de här företagen betraktar sina fotografer som ett nödvändigt ont. Man ska vrida ur, kasta bort och ta in nya.

DANA SCRUGGS

inför arles 2021

Den franska fotofesten kan börja »Motstånd« är temat på årets festival i Arles.

Vi behöver en alldeles särskild övergångsrit när vi lämnar det första pandemiåret bakom oss, skriver den konstnärliga ledaren Christoph Wiesner i presentationen av årets foto­ festival som öppnar den 4 juli i den lilla staden Arles i södra Frankrike.

Precis som allt annat roligt och härligt ställdes festivalen in förra året på grund av pandemin. I sommar är det dock dags igen för den världsarvslistade staden att gästas av fotografer, konstnärer, gallerister, kuratorer och publik som brukar strömma till från när och fjärran.

Wiesner använder även den lilla eldflugan som metafor för hoppfull-

het; varje utställt fotografi ska lysa upp den franska natten precis som eldflugan gör. Arles ska vara platsen där motstånd (som är årets tema) ska komma till uttryck i en mångröstad berättelse och visa vägar framåt, önskar han sig.

I The New Black Vanguard som visas i Sainte-Anne-kyrkan korsas konst med modefotografi och utställningen vill öppna upp för diskussioner om representation och sätter fokus på den svarta kroppen. Fotograferna (mesta­ dels 80- och 90-talister) kommer från Sydafrika, England, Lagos och New York och de utställda verken är ofta grupparbeten, skapade tillsammans fotografisk tidskrift

| 18

ROTIMI FANI-KAYODE

»Varje Varje utställt fotografi ska lysa upp den franska natten precis som eld­ flugan gör.«

Dana Scruggs, »Nyadhour, Elevated«, Death Valley, California, 2019. Ursprungligen en reklambild för en kampanj för klädmärket Chromat.

•

Rotimi Fani-Kayode, Untitled, 1985.

Verksam i England under 80-talet.

•

Stéphan Gladieu. »North Koreans Portraits«, North Korea, Pyongyang, June 2018. Bilden föreställer Kim Yun Gyong, Han Sol Gyong, Kim Won Gyong, Kang Sun Hwa och Kong Su Hyang på en 3D-biograf.

STÉPHAN GLADIEU. COURTESY OF SCHOOL GALLERY / OLIVIER CASTAING

•

19 | no 2/2021

med modeskapare och stajlister.

Modefotografen och regissören Dana Scruggs är en av utställarna. Chicagofödda Scruggs, som numera bor i New York, har bland annat brutit ny mark genom att bli den första svarta fotografen som tagit omslagsbilden för den 50-åriga tidskriften Rolling Stone.

På Espace Van Gogh visas en utställning om den sydamerikanska fotoscenens alla feministiska uttryck. »Tänk om kring allt – konstens makt under en tid av isolering« är devisen och deltagarna är alltifrån 50-talister till 90-talister.

Masculinities med underrubriken frihet genom fotografi tar plats i utställningshallarna i de gamla mekaniska verkstäderna. Utställningen undersöker hur manlighet har uttryckts, kodats och gestaltats från 1960-talet fram till nu. Här deltar ett femtiotal fotografer från hela världen, bland andra Laurie Anderson, Sunil Gupta, Rotimi Fani-Kayode, Isaac Julien och Catherine Opie.

De frågor den vill lyfta handlar bland annat om patriarkat, ras­politik, kvinnors syn på manlighet och hypermaskulina stereotyper. Den vill även att vi ställer oss frågan om vilken roll just fotografi och film spelar för manligheten som den tar sig uttryck i vår populärkultur.

En av deltagarna är den nigerianska fotografen Rotimi Fani-Kayode

(1955–1989). Han bodde i England på 1980-talet. Under sin korta karriär undersökte han teman som sexualitet och manlig självbild.

Den franska filmaren Clarisse Hahn har också en utställning i de gamla fabrikslokalerna. Princes of the Streets har utgångspunkt i ett samtida arbetarklasskvarter i Paris som hon dokumenterat både med stillbild och film.

Desideration på Monoprix är en utställning av kollektivet Smith som vill skapa en ny slags rymdmytologi, och fantasier kring en framtid då människan kan färdas mellan planeter och hitta sitt hem i kosmos.

Nordkorea slutar aldrig att fascinera fotografer och i år ställer franska fotografen Stéphan Gladieu ut sina bilder från det slutna landet. Han har tagit porträtt som medvetet flirtar med de konventioner som råder för propaganda. Sydafrikanska Pieter Hugo visar sina karakteristiska porträtt som han tagit de senaste tjugo åren.

Det blir även så kallade portfolio reviews, där bland andra Moderna museets Anna Tellgren deltar, fotoboksutställningar med fotobokspriset Arles Book Award, workshoppar och föreläsningar.

Les Rencontres d’Arles: 4 juli– 26 september 2021. / JENNY MORELLI

tankar om en bild

Ett särskilt öga för tillvarons alla tecken Poeten Marie Lundquist om en bild av Gunnar Smoliansky.

I sin bok med titeln Blå skymning skriver författaren Joan Didion om de timmar som fått ge namn åt boken och som fransmännen kallar l´heure bleue: »Under dessa blå kvällar tror man att dagen aldrig ska ta slut.

Och när de blå kvällarna sedan ändå närmar sig sitt slut (för det kommer de att göra, det gör de) upplever man faktiskt en rysning, en ängslan och det känns som om man skulle bli sjuk när man först märker det: det blå ljuset håller på att försvinna, dagarna har redan blivit kortare, sommaren är över.« Gunnar Smoliansky har också talat om dessa blå timmar, och vad de betytt för hans fotograferande. I boken Barn, från 1982, den första av Smolianskys fotoböcker som kan betecknas

som hans helt egna, skriver han själv i ett kort förord om barnbilderna, tagna från mitten av femtiotalet och tio år framåt, och tidpunkten när de togs: »Det var i de där blå timmarna då allt kändes ganska udda och människorna jag mötte också var lite udda på något vis. Det var den tiden på dagen då det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka.« Flickan på bilden känns ganska långt borta från det stekta fläsket. Inte heller är det mycket som tyder på att hon snart ska komma i åtnjutande av någon annan form av barndomens förlustelser och sagovärldar. Som en prydlig fotsoldat i frälsningens tjänst står hon där, en barnarbetare regelrätt uppklädd i knäppt yllekavaj och veckad kjol, vita kortstrumpor och

fin­sandaler. Mellan sina händer håller hon, pedagogiskt och närmast övertydligt, fram förstasidan av »Vakna!«, en tidskrift som utges av Jehovas vittnen och utkommer på 223 språk och med en upplaga på 225 miljoner exemplar totalt. Från min egen barndom och det radhusområde jag växte upp i, minns jag samma tidskrift, alltid i händerna på två förbindligt leende unga män, identiskt och oklanderligt uppklädda, som knackade dörr i syfte att dela ut sagda tidskrift och predika nyttan av bibelläsning.

Att den ensamma flickan på bilden är en del av en månghövdad världs­ rörelseär det inte mycket som avslöjar.

Nästan statylikt ensam står hon där, som en sårad ängel omgiven av ett

rått och tyst mörker. Det svaga vita kritstrecket, ritat på väggen på hennes vänstra sida, skulle kunna tolkas som en pil som pekar ut hennes person, en iscensättning som vore hon mer avbild än människa. Bandaget runt höger knä, lite slarvigt lindat, och skospännet som inte är riktigt åtdraget, för dock tillbaka motivet till den mänskliga sfären, och tillsammans med flickans outgrundliga ansiktsuttryck – är hon butter, tveksam, blyg? – förvandlar dessa detaljer hela bilden till en kortnovell med ett okänt före och efter.

Teckentydare skulle kunna vara ett annat namn för den sortens fotograf som Gunnar Smoliansky alltid är. Han har ett särskilt öga för att lyfta fram och beteckna tillvarons alla tecken, eller man kanske snarare kan säga att han, genom sitt sätt att iaktta världen, skapar tecken av det som annars bara är blankt och utan vilja att kommunicera något. Smoliansky fotograferar gärna dessa oftast osynliga meddelanden, lika mycket för att avläsa deras form som deras innehåll. Se bara på den utrunna vita färgfläcken på väggen till höger om flickan, eller de uppfordrande snedställda bokstäverna i ordet »Vakna!«. Fläcken som liksom av en slump speglar de vita detaljerna i flickans gestalt och de rent bokstavliga tecknen på tidningssidan.

Mångtydiga synintryck av den sort som Smoliansky så ofta fångade upp i det urbana rummet.

Den blå timmen kommer ovedersägligen att ta slut som Joan Didion skriver. Sommaren kommer snart att vara överstånden. Barndomen likaså.

De människor som Smoliansky under samma timme betecknade som »lite udda på något vis«, kommer kanske då visa sig vara helt vanliga. Eller så uppslukas de av det omkringliggande mörkret, av tiden, glömskan, avståndet, som ett fotografi ändå för en kort stund kan få oss att överbrygga. / MARIE LUNDQUIST

Citatet av Joan Didion är ur boken »Blå skymning« övers. Ulla Danielsson, Atlas (2012). fotografisk tidskrift

| 20

21 | no 1/2021

UR BOKEN ”BARN” AV GUNNAR SMOLIANSKY,FÖRLAGET DOG (1982).

360° Med pixelvrängaren Jann Lipka

Att fånga sammanhanget bakom huvudmotivet och det som normalt inte syns i bild. Det är Jann Lipkas drivkraft när han arbetar med sina bilder.

Text Martina Strand Nyhlin foto Jann Lipka & erik simander fotografisk tidskrift

| 22

JANN LIPKA

S

om tekniknörd och digital pionjär älskar

den Stockholmsbaserade fotografen Jann Lippka ny teknik, men bara om den håller måttet. Engagemanget för 360°-bilder är starkt.

– Det jag gör när jag tar 360°-bilder kan göras automatiskt, men än så länge inte lika bra som när man gör det på mitt sätt, säger han.

En lördag får han ett typiskt coronajobb.

Möbelmässan är inställd och en grupp med svenska möbelföretag, under paraplynamnet »Interior Cluster« vill göra en digital utställning på Stockholms auktionsverk, i deras lokal på Nybrogatan. Hans uppdrag blir att dokumentera 23 | no 2/2021

utställningen som består av tjugo kända svenska möbelföretags möbler.

– Man kan säga att det är som en samlings­ utställning av klassiker, som Stringhyllan – en möbelmässa i miniatyr. Men Möbelmässan är ju förstås en enorm apparat, det här var bara en miniersättning, säger han.

Tekniknörd som han är har Jann ofta mycket utrustning med sig när han ska ut på jobb, men för att ta just 360°-bilder använder han bara en högupplöst vanlig Sony A7R iv och en fisheye-optik.

Han tar ungefär 30 bilder på plats, varje bild tas på cirka 1 minut. Han hissar upp kameran i luften på ett stativ, i huvudhöjd, och sköter den

med en fjärrkontroll. Vridaren som driver runt kameran styr han själv och han väljer själv när bilderna tas och kan vrida kameran med- eller motsols som han vill. Dessutom tar han en bild uppifrån för att inte få en »blurrblobba« i mitten där alla bilder möts.

– Det som är trixigt med sådana här bilder är som med allt fotografi i befintligt ljus. Med en vanlig bild kan man välja ett utsnitt och balansera det, men i 360°-bilder får kanske en matta lov att vara lite gul för att något annat inte ska bli knallblått, säger han.

Några dagar senare möter jag upp Jann Lipka så coronasäkert som det går inomhus, på Watson’s bar i hotellobbyn som hör till Hotel Rival på Maria­

ERIK SIMANDER

ERIK SIMANDER

JANN LIPKA GÖR 360-fotograf med mera.

WEBB fotograf.nu INSTAGRAM @jannlipka

Jann Lipka förbereder fotografering vid Stockholms Auktionsverk.

torget, där Jann ofta sitter och jobbar. Nu visar han upp bilden han tog på möbelutställningen. Den ligger under namnet »Inside Swedish design« på hans webbsida fotograf.nu, en domän han lyckats skaffa för att han var väldigt tidigt ute med att anamma det digitala.

Han tar fram mobilen och pekar in oss i en digital rundvandring bland de kända möbelklassikerna.

– Det här är som en streetview, men skillnaden är att här är varje bild 18 000 pixlar bred. Du kan zooma in väldigt mycket på detaljer – så du kan se om de är skinn eller tyg – dessutom finns det hotspots att klicka på så du kan läsa om de olika möblerna, säger han.

Jann Lipka kom till Sverige från Polen när han var 23 år. Då var det »värsta röran« i Polen och han skulle kanske inte säga att han flydde, men nästan.

– I Polen gick jag på tekniska högskolan, och jag hade några kompisar där som hade några kompisar som skulle till Sverige. På den tiden kunde man få jobb lätt på sjukhus på sommaren, så jag följde med och fick jobb på Långbro sjukhus, säger han.

Jann hade vuxit upp med en pappa som var fotograf på stadsmuseet i Warszawa och hans mamma var målerikonservator på Nationalmuseet där.

– Min familj var lite chockad över ingenjörs­ spåret, men jag ville bara ha ett bra jobb, det var så jag tänkte, säger han.

Att bli fotograf i Polen hade han inte ens tänkt på.

– Det fanns ungefär fyra fotografer i Polen kändes det som, skulle man bli fotograf fick man börja som femtonåring. Men Sverige var möjligheternas land, säger han.

Hans nuvarande fru Åsa, som han träffade ganska snart när han kom till Sverige, tyckte fotografyrket var bra för honom för att det inte var nödvändigt med avancerade språkliga kunskaper.

Det håller han visserligen inte med om så här i efterhand, han tycker yrket är väldigt verbalt, men han är ändå glad att han blev fotograf.

D

et blev fotoutbildning på Riddarfjärdssko-

lan, vikariat på Länstidningen i Öster­ sund, några år som kopist och sedan började han frilansa i Stockholm. Den breda bas han fick som lokaltidnings­ fotograf har han behållit i livet.

– Jag kan fotografera allt: mode, produkter, interiörer, reportage, porträtt, och 360°-bilder. Det är bra att inte vara superstjärna på en grej, jag har aldrig fastnat i något fack och fått plåta bara porträtt eller bara »skruvar i motljus«, så jag har aldrig tröttnat heller, säger han.

Janns stadiga kunder har genom åren olika byråer och facktidningar. 360°-fotografering är en nisch som han började med redan på fotoskolan. Han gillade panoramaformatet och började klistra ihop vidvinkelbilder.

– Det är egentligen det jag gör nu också fast nu gör jag det digitalt, säger han.

360°-bilder är det »ärligaste, mest objektiva fotografiet« man kan ta, tycker han.

– Normalt väljer du alltid ett utsnitt när du tar en bild, men med 360°-bilder får du även med sammanhanget runtomkring också, säger han.

När Jann säger att han också ska ta en 360°–bild börjar människor automatiskt flytta på soppåsar och prylar bort från det som normalt skulle vara huvudmotivet.

– Kommer de synas här bak? undrar de. Då säger jag ja! Allt kommer att synas – med 360 ser man allt runtom!

Att fotografera de bilder Jann behöver går som sagt ofta ganska snabbt. Det är först när han

»Det är bra att inte vara superstjärna på en grej, jag har aldrig fastnat i något fack och fått plåta bara porträtt eller bara ›skruvar i motljus‹.«

Upplev bilden i din telefon.

fotografisk tidskrift

| 24

JANN LIPKA

25 | no 2/2021

JANN LIPKA

fotografisk tidskrift

| 26

kommer hem och har laddat upp bilderna i datorn som det stora jobbet börjar.

– När du fotar digitalt kan du ju se efter i kameran och veta vad du fått direkt efter exponering, men med 360°-bilder kan du ha gjort något fel, det kan vara någon vinkel som är fel eller skruv som du skruvat lite fel på. Jag börjar oftast jobba direkt när jag kommer hem och då är alltid frågan: kommer de första bilderna att passa ihop eller inte? Gör de det så brukar det gå bra sen, säger han.

Jann använder flera mjukvaror för att sammanfoga bilderna: Lightroom, PTGui, och för att göra digitala vandringar använder han Pano2VR. – Det är ganska meckigt att få ihop det ibland, det tar tid, säger han.

H

an visar upp några fler bilder han tagit.

»Och när de auto­

ERIK SIMANDER

matiska kamerorna kommer ikapp, då får jag väl hitta på någon annan nördig nisch.«

En är från vaccinationskliniken som nyligen öppnade i Stockholms stadshus. Han var med på presskonferens och fångade både sjukvårdspersonal, journalister som intervjuar Anna König Jerlemyr (M) – och hela Blå hallens mäktiga rymd.

– Det jag tycker är extra roligt med 360°-bilder är att det är sådana bilder som man tagit tusen gånger, men som blir mycket mer spännande när man tar dem i 360°, säger han.

Han bläddrar vidare till en bild från senaste regeringsbildningen.

– Det här är ju en klassisk bild framför Riksdagshuset. Men i min bild ser man också hovets marskalk, alla människorna runt omkring och att de just gick ut från slottet, säger han.

En tredje bild är en del i en virtuell tur i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46. Där bjuds betraktaren in till Astrid Lindgrens skrivplats för att därifrån kunna blicka mot hennes tv-soffa och övergången till nästa rum.

– Ett vanligt misstag när man tar 360°-bilder är att ställa kameran i mitten av rummet. Ställer jag den närmare bordet som är extra snyggt blir det mer intressant, säger Jann Lipka.

Svårast av allt är bilder i små utrymmen.

– Men de kan också bli väldigt bra, säger han och visar en bild med interiören i en Polestar 2 som verkligen ger känslan av att man sitter i bilen.

Jann har älskat det digitala sedan han första gången fick se formgivaren Lars Sundh jobba i Photoshop version 1 på en Mac. – Han visade mig några grejer, och det var bara: wow, just do it! Jag köpte version 2.0 – långt innan de första digitalkamerorna. Min första Mac kostade 40 000 och man hade bara 24 mb i internminne.

Leveransen var oftast analog eftersom kunderna trodde att det som kom ut från Photoshop var taffligt och fult.

I dag har han riktigt bra koll på det här med digital bild och följer med när tekniken ändrar sig.

– Jag är en pixeltämjare – bara jag får bilderna på kortet så fixar jag det. Och jag är ju egentligen en gammal hund men måste lära mig nya trix hela tiden och jag tycker det är roligare att lära mig, säger han.

Att Jann konkurrerar med nya automatiska kameror – som Matterportkameran, där man ställer upp kameran på olika platser och sedan låter Matterportprogrammet stitcha bilderna tycker han därför inte är något konstigt. Så är det med teknik­ utveckling.

Men än tycker Jann att bilder med mer hand­ påläggning blir bättre.

– Du kan inte hissa upp en sådan kamera sex meter upp i luften. Det kan jag göra och jag kan också komplettera med en drönarbild. Och när de automatiska kamerorna kommer ikapp, då får jag väl hitta på någon annan nördig nisch, säger han.

Upplev bilden i din telefon.

27 | no 2/2021

Kränga i butik eller på nätet?

Så tänker fotohandlarna kring fördelar och nackdelar med näthandel och butik.

CYBERPHOTO

ELIAS SJÖBORG

f frågar

Christian Bagge

Thomas Lövgren

BUTIK Kameradoktorn HEMSIDA Kameradoktorn.se INSTAGRAM Kameradoktorn

BUTIK CyberPhoto HEMSIDA Cyberphoto.se INSTAGRAM Cyberphoto_se

Berätta om er verksamhet och hur ni konkurrerar med näthandeln.

Berätta om er verksamhet och hur ni konkurrerar med näthandeln.

– Kameradoktorn har en snart 50-årig historia men affären i sin nuvarande form finns på Birger Jarlsgatan i Stockholm sedan 2007. Vi försöker alltid erbjuda konkurrenskraftiga priser samtidigt som vi strävar efter att erbjuda service i toppklass. Detta gäller både den fysiska butiken och i vår webbshop.

Efter sommaren kommer vi att lansera en ny version av vår något föråldrade e-handel.

– Företaget grundades 1955. 1996 tog jag över verksamheten. Vi konkurrerar inte med näthandeln eftersom vi också är näthandeln. Vi härstammar från en fysisk butik och har den fortfarande kvar men vi började med näthandel redan 1995. På den tiden var internet »en fluga« och sågs som något farligt. Vår målsättning 1995 när vi började sälja via e-handel var att vi ska ha en bättre service än en vanlig butik före köpet i form av kunniga svar, bättre service under köpet i form av bra priser och snabba leveranser samt bättre service efter köpet i form av service och support. I dag har vi samma målsättning med högsta möjliga service under hela köpet på samma sätt. Hur väl vi lyckas är upp till våra kunder att avgöra.

Vad finns det för fördelar med att ha en fysisk butik?

– Många kunder efterfrågar personlig kontakt för att få tips och råd. De flesta vill också ha möjlighet att klämma och känna på produkterna innan de gör sina köp. Det är svårare att ge samma service via en ehandel men det är något vi ändå ska försöka göra på den nya hemsidan. Vi tror att kombinationen av en bra fysisk butik och nätbutik är det bästa för kunden.

Hur gör ni för att locka folk att handla just hos er?

– Förutom den vanliga marknadsföringen, för­ söker vi ge alla våra kunder en så bra upplevelse och service som möjligt.

I vilka kanaler marknadsför ni er?

– Numera så är förstås sociala medier i form av exempelvis Facebook och Instagram viktiga, men vi satsar även på riktad annonsering via Google och digitala annonser. Vi har också en kundkrets som vi kan nå med kampanj- och nyhetsbrev via e-post.

Vad verkar vara svårast för fotografer att handla online?

– På nätet i dag finns det i princip obegränsat med information om produkterna. Det stora problemet är oftast inte att hitta information, utan mer att kunna sålla och sortera ut det som är viktigt. Det är där vi kommer in i bilden.

Hur har pandemin påverkat er verksamhet?

Text joar vestergren

– Vi såg en minskning av kundflödet i butiken under våren 2020, men försäljningen kom igång snart igen och då mest i vår webbshop. Sedan hösten har kundflödet ökat igen i butiken samtidigt som försäljningen på webben fortsätter att öka. Vi har också fått corona-anpassa butiken.

Finns det fördelar med att ha en fysisk butik?

– Ja, för man får ett personligt möte öga mot öga med kunden, samt att det är lättare att visa produkter. I vår fysiska butik har vi fördelen att ha hela vår näthandel i ryggen. En fysisk butik utan e-handel har oftast inte de möjligheterna.

Hur gör ni för att locka folk att handla?

– Vår framgång grundar sig egentligen i ett hårt arbete för att hålla högsta möjliga service. Sedan sker resten med mun till mun-metoden genom nöjda kunder. Men självklart måste vi marknadsföra oss samt ständigt ha bra kampanjer.

I vilka kanaler marknadsför ni er?

– Enklast är väl att svara alla, men i huvudsak så marknadsför vi oss på nätet.

Vad verkar vara svårast för fotografer att handla online?

– Om du avser produkter så är det väl själva kameran, men vi upplever inte några större problem för fotografer att handla på nätet.

Hur har pandemin påverkat er verksamhet?

För ett år sedan, i början av pandemin, kom en liten svacka i försäljningen men den jämnade ut sig snabbt och ledde inom kort till en märkbar ökning, och det är en ökning som fortfarande håller i sig. fotografisk tidskrift

| 28

JOHANNA WALLIN

JOAR VESTERGREN

Joakim Reynols

Hjälte Björkdahl

BUTIK Kamerastockholm HEMSIDA kamerastockholm.se INSTAGRAM Kamerastockholm

BUTIK Götaplatsens Foto HEMSIDA gotaplatsensfoto.se INSTAGRAM Gotaplatsensfoto

Berätta om din verksamhet och hur du konkurrerar med näthandeln?

Berätta om er verksamhet och hur ni konkurrerar med näthandeln.

– Jag började med näthandel med inriktning på försäljning av analoga kameror, film etc. hösten 2018. Sedan startade jag en fysisk butik i oktober 2020. Många kunder har sagt att de uppskattar att man kan »klämma och känna« på en begagnad kamera innan man slår till och köper den. Det tror jag är en viktig del i konkurrensen med näthandeln.

Och att man alltid kan komma tillbaka och få hjälp.

– I våra lokaler har det varit fotobutik sedan mitten av 40-talet. Vi har sedan anslutit oss till näthandeln och under det senaste året har vi sett ett uppsving i försäljning men framför allt support via mejl och telefon. Det är kombinationen av att ha service och försäljning online samtidigt som vi har ett stort fysiskt sortiment i vår butik som vi kan konkurrera med.

Finns det fördelar med att ha en fysisk butik?

Finns det fördelar med att ha en fysisk butik?

– Jag har fått många nya kunder som jobbar och bor i området som kanske inte skulle ha hittat mig om jag bara fanns på nätet. Sedan har jag haft turen att bli rekommenderad av andra fotobutiker som själva inte säljer analogt. Dessutom har jag en välsorterad hyravdelning med professionella analoga kameror, som är riktad mot fotografer. Det är betydligt lättare att ha en sådan verksamhet fysiskt än på nätet.

– Den största fördelen är kundkontakten och de band man knyter till återkommande kunder. Det är även en fördel att fysiskt kunna testa en kamera för att känna hur den passar i handen och om den håller för att leverera resultatet du behöver. Vi erbjuder tjänster för framkallning av både digitala foton och analog film, och där är det alltid bra att diskutera resultat med kunden direkt i butiken.

Hur gör du för att locka folk att handla?

– Vi är alltid professionella med alla frågor som kommer vår väg. Självklart använder vi sociala nätverk för att visa oss, men den bästa marknadsföringen är mun till mun-metoden via buzz marketing.

– Främst genom att ha ett utbud som lockar kunderna, med till exempel egna importer av udda filmer från andra länder. Sedan försöker jag att synas mycket på sociala medier, med nyinkomna analoga kameror som jag lägger ut till försäljning.

I vilka kanaler marknadsför du dig?

– Min främsta kanal är Instagram.

Vad verkar vara svårast för fotografer att handla online?

– Jag skulle gissa att det är just begagnade kameror. Speciellt om man köper dyrare produkter. Det kan dessutom vara krångligt att returnera varor och få pengar tillbaka eller få garanti om något är trasigt.

Hur har pandemin påverkat din verksamhet?

– Det låter kanske lite galet men jag öppnade butiken i oktober förra året helt enkelt för att jag fick chansen att hyra in mig i en del av en lokal som tillhör en fotograf. Jag sökte alltså inte aktivt en lokal, den råkade bara dyka upp. Jag tänkte nog mest att jag skulle prova och se om det gick, vilket det hittills gör trots pandemin.

29 | no 2/2021

Hur gör ni för att locka folk att handla?

I vilka kanaler marknadsför ni er?

– Främst vill vi synas via prisjämförelsesajter, Google, Facebook och Instagram. Men också lokalt och via tryckt media såsom intressemagasin och via tillverkarnas hemsidor.

Vad verkar vara svårast för fotografer att handla online?

– Kringutrustning. Det finns mycket på nätet om kameror och objektiv, men när det kommer till så enkla saker som filter, stativ och väskor så är det en otrolig smaksak i hur man vill att resultatet ska bli.

Hur har pandemin påverkat er verksamhet?

– Den första veckan var det ett bortfall av kunder men därefter har det varit gasen i botten konstant.

Foton ska digitaliseras, intressen återfanns och framför allt så har vi fått ett uppsving av begagnade varor då man valt att städa ur och lämna in kamerautrustning hos oss.

»Det låter kanske lite galet men jag öppnade butiken i oktober förra året helt enkelt för att jag fick chansen att hyra in mig i en del av en lokal.«

Stalka naturen

Ulf Lundins »Best of Galicnik, 20th of August 2019«.

fotografisk tidskrift

| 30

Bergskedjor, orörd natur och skogar ba­ dande i ett förföriskt ljus. Eller algoritm­ styrda robotar som registrerar rörelse i skogen. Svante Lars­ son skriver om visu­ ellt begär, besatthet och drivkrafter hos fotografer som på olika sätt väljer att skildra djur, natur eller människans bild av naturen.

Text svante larsson foto (denna sida) ulf lundin 31 | no 2/2021

S

lut ögonen och försök minnas ett foto-

KATJA AGLERT

grafi av ett landskap! Jag ber dig tänka på ett fotografi, inte ett minne, inget du sett och upplevt utan just ett fotografi, vad ser du då? Om detta fotografi dessutom måste upplevas som en visuell njutning och förföriskt vackert, ser du då i färg eller svartvitt, hur faller ljuset i bilden, vad är det för väder och årstid, vilken sorts landskap?

Rimligen skiljer de sig åt, alla de inre bilder som med minnet framkallas i oss, speciellt med de här villkoren. Men om jag frågar vilka fotografier av landskap som förför oss utifrån tanken på ett större vi, en mer kollektiv föreställning, utifrån summan av det kollektiva bildflödet som omger oss – vad ser du då?

Min gissning är att det troligare är ett naturlandskap snarare än ett stadslandskap, förmodligen är vädret välkomnande snarare än ogästvänligt och

också högst sannolikt är att det finns en vy, att landskapet är överblickbart och sträcker ut sig.

Visst känner vi igen dem: solnedgångarna, motljuset, vyerna – vi kan vara överens om vilka platser det brukar handla om. Det är bilder som dessa som används som bakgrunder för upplyftande sentenser i Instagramflöden och på populära affischer.

Bergskedjor, orörd natur, skogar, ofta badande i ett förföriskt släpljus, antingen tagna tidigt eller sent på dygnet när ljuset tecknar fram konturerna i landskapet och diffuseras av dis.

Den här typen av bilder förekommer ofta i reklam och i coffeetable-böcker. Bilderna i Sverige: Ljus och landskap, från 2001, redigerad av fotografen Jeppe Wikström, kan placeras in i den kategorin.

Här finns en storslagen samling bilder med många namnkunniga svenska landskapsfotografer och med texter av Per Wästberg och Tommy Hammar­ ström. Av recensioner och omdömen att döma

så är bokens bilder av Sverige helt i linje med de bilder som jag försökt framkalla ovan. De är både förföriskt vackra och en visuell njutning; ljuset och landskapet spelar huvudrollen.

Det som förenar upphovspersonerna till de fotografier jag skriver om tolkar jag som ett starkt engagemang i de motiv de valt att arbeta med i sina olika sätt att avbilda landskap och natur. Engagemanget kanske inte omedelbart kan avläsas i bilderna men att de återvänder till samma ämne, samma motiv tror jag avslöjar mer än ett intresse, för den här typen av bilder krävs både engagemang och lust.

Engagemang och lust kan bli en sorts inre motor, en drivkraft, oavsett om det handlar om att hitta det perfekta ljuset, det rätta ögonblicket där allt klickar eller om att mest effektivt berätta om de stora övergripande världsomspännande förändringarna av våra livsförutsättningar som sker på grund av miljöförstöring och klimatförändringar.

Huvudfotograf i Sverige: Ljus och landskap är Tore Hagman som i flera andra böcker också skildrat landskapet i Sverige, kulturlandskap, naturlandskap och stadslandskap. Han har gjort det länge, under flera decennier och gör det ännu.

Hans två bilder här är utmärkta exempel på fångandet av ljus, färger, former i både kulturlandskap

»Vyerna är lika spektakulära i ljus och färger och överväldigande i sin storslagenhet.«

KATJA AGLERT

och natur. Boken är ett hyllningstal till Sverige, ett visuellt fyrverkeri där texten snarare än bilderna adderar komplikationerna av den mänskliga närvaron i landskapet. Landskapsbildernas huvudsakliga uppgift är att förföra, väcka känslor, oavsett om de skildrar det orörda eller bearbetade landskapet.

Men om bilden av landskapet bara är där för att väcka lust och förföra, kan det vara en bidragande orsak till att det lätt kan bli en kliché? Vilken funktion fyller det visuellt förföriska, vad gör det och vad består det av? I vad ligger det vackra och när kan skönheten bli en belastning?

Landskapets sublima skönhet förenar de bilder av

Katja Aglerts horisonter stör vår känsla av kontroll.

Hagman som är tagna i storslagen och mer vild natur, med Katja Aglerts serie Failed horizon från Svalbard. Vyerna är lika spektakulära i ljus och färger och överväldigande i sin storslagenhet. I Sverigeboken är bilderna mer hanterbara rent konkret, en bok ligger i handen, blir tillgänglig, men är större än printarna i Aglerts verk. Hennes hänger på väggen, vi kan inte beröra dem och det tillägg hon gjort där horisonten tillåts styra passepartoutens inramning och får den att kantra gör att de skevar och stör vår känsla av kontroll i överblickandet av landskapet.

Balansen förskjuts, en svindelkänsla infinner sig och snarare påminner oss om skevheten i människans imaginära kontroll över naturen.

Trots allt kommer landskapen, bergen, vädret, kylan och värmen troligen finnas kvar långt efter att vi som släkte försvunnit. Hos Katja Aglert är motorn fotografisk tidskrift

| 32

TORE HAGMAN

En av Tore Hagmans bilder från »Sverige: Ljus och landskap«, Max Ström 2001.

33 | no 2/2021

BRUTUS ÖSTLING

i avbildandet av de sublima landskapen det som påminner oss om vår litenhet och om vår förgänglighet i relation till de krafter som formar polarvidderna.

Där Hagman återvänder till sitt motiv som är landskapet återvänder Aglert till sitt motiv gång på gång: människans relation till naturen. Bägges engagemang är mycket starkt. Jag tror att det krävs mer än ett generellt intresse för att upprätthålla konsekvens i en praktik. Kanske är det lusten som förenar dem i deras olika visuella praktiker.

Men bilder slits ut, stilar blir uttjatade och vi som betraktar dem har olika tolerans för när det sker, antagligen av väldigt olika individuella skäl.

När de slits ut blir de klichéer men även då kan de användas på ett ironiskt sätt eller återupptäckas.

Blå himlar, vita moln, solbelysta vidder är en beskrivning av en visuell kliché.

I Elliord Mattssons vykortsbilder är de flitigt förekommande. I boken Elliords himlar beskriver Petter Eklund processen »... var inte himlen tillräckligt säljande kunde man fixa en ny med snygga cumulusmoln mot blå himmel.« Och resultatet blir en nostalgisk återblick till en svunnen era filtrerad genom ett handkolorerat filter av förställning som låter oss bli förförda samtidigt som vi ser igenom konstruktionen av drömmen, idyllen.

Utöver de inkopierade blå himlarna med vita, fluffiga moln fastnar jag vid ljuset i Mattssons bilder. Det är nästan aldrig motljus, utan sidoljus och medljus, vilket förstärker känslan av att vi tittar på kulisser. Är det måhända det artificiella i Mattssons bilder som gör nostalgin så bitterljuv?

De är så tydligt konstruerade, så nära måleri att de nu närmast är spåren av drömmar snarare än dokumentationer av en svunnen era. De är som scenografier tillhörande ett skådespel som sedan länge slutats spela som vi ibland går omkring i men där man bara minns fragment av pjäsens repliker och handling. Elliords landskap är nu minnets och längtans förföriska landskap. En stark förskjutning från när Petter Eklund beskriver hur Elliord Mattsson drevs av en stark vilja att fånga det han såg: »Det kan komma tillfällen ibland då det är så vackert att jag varken vet var jag ska börja eller sluta«, i ett citat från ett tv-program från 1979.

L

usten till ett motiv kan väckas av en slump.

Brutus Östling visste ingenting om fåglar när han började ta porträtt av dem.

»Men bilder slits ut, stilar blir uttjatade och vi som betraktar dem har olika tolerans för när det sker.«

Hos Brutus Östling vänds blicken mot naturen specifikt mot fåglar. Han tog i vuxen ålder, efter en lång karriär som bokförläggare, upp tonårens fotointresse och började fotografera under vattnet i samband med dykningar.

Vid ett sådant tillfälle fotograferade han en fågel. »Jag visste ingenting om fåglar, men jag blev så begeistrad över bilderna på den för mig okända fågelns lite lustiga utseende att jag beslöt mig att ta reda på mer«, skriver han i boken Konsten att fotografera.

I Östlings bilder finns en otrolig lust representerad, en lust till att på det mest förföriska och bästa sättet avbilda de djur som fyller himlarna med rörelse. En lust som kombineras med ett pedagogiskt drag i boken, en vilja att berätta om den roll som fåglar fyller i våra ekosystem men som också beskriver hur man kan skapa det förföriska i relation till uttryck och teknik. Boken blir med hjälp av text och de bilder som han visar upp en inskolning i att se och förstå ljus och hur ljuset på bästa sätt fotografisk tidskrift

| 34

PETER WINDING

Peter Winding har en fågelskådares blick.

ELLIORD MATTSSON

tecknar fram ett motiv. Jag tycker mig se spåren inte bara av en besatthet av ämnet i Östlings bok utan också en drivkraft att förstå hur man skapar bilder. Östling förmedlar en glädje över att beskriva ljusets kyla, värme och riktning och vad som sker med motiven när man beaktar hur ljuset faller, hur färgerna står mot varandra, i hur motivet friläggs av det korta skärpedjupet som går bortom det instrumentella. I boken förenas fascinationen inför själva motivet, fåglarna, och själva avbildandet. Östling verkar drivas av en besatthet att förstå, vilket avspeglas i vår tids nördighet, i hipsterkulturen, men än längre tillbaka och på ett djupare plan: i viljan att veta och förstå hur världen är beskaffad.

Om Östling först sent livet hittade tillbaka till sin ungdoms fascination för fotografiet och där upptäckte sitt motiv av en lycklig slump så har det funnits med hela livet för Peder Winding. Likt Östling fascineras han av fåglar och sedan tidig ålder är han fågelskådare, medlem av 300-klubben och skriver om fåglar, djur och natur på sitt Instagramkonto.

När bilder på fåglar dyker upp på Windings Instagram visar de mer än i Östlings fall på en fågelskådares blick. Registrerandet och dokumenterandet är lika viktigt som bildernas visuella förförelsekraft. Han breddar sitt seende till att betrakta naturen runtomkring och lägger till fakta och iakttagelser kring djuren, insekterna och växtligheten.

I Östlings och Windings fall har intresset och lusten tagit dem dit de är och de har fördjupat sin kunskap på olika sätt och de vill båda förmedla den kunskap de införskaffat på vägen. I de pedagogiska ambitionerna förenas de, Östling i sin bok om hur man fotograferar fåglar och Winding i sin vilja att dela med sig av kunskaperna om fauna och flora. Seendet och den fotografiska blicken är en del av deras olika uttryck, lusten att se, att skåda, är omistlig.

mig att minnas en konversation jag en gång hade med en student på Konstfack, Grant Watkins. Han och hans samarbetspartner Andreas Sandström försökte förstå vad ett fotografiskt närmande av naturen innebär. Deras process resulterade i att de odlade sin besatthet, förföljde motivet, »stalked nature« som de uttryckte det. På ett sätt förföljde de naturen, lika uppenbart obehagligt som när en stalker förföljer sitt offer. Men stalkandet utgick även från huvudpersonen i Andrej Tarkovskijs film Stalker, vägvisaren som leder oss in i det okända, in i ett territorium som inte ens längre går att kartlägga. Vägvisaren som i filmen letar sig fram genom att slänga en sten framför sig och beroende på hur den faller väljer väg. Slumpen och intuitionen fick styra. Inväntandet av rätt ögonblick, på rätt plats, jagandet av bilden av platsen, landskapet, naturen, för att där finna det fotografi som fångar något okänt stort. Det speglas i jakten på den perfekta bilden hos Brutus Östling och jakten på att ha skådat fåglarna hos Peder Winding.

Jakten finns ju ibland närvarande i drivkraften till att sätta upp åtelkameror men lika ofta sätts de upp för att iaktta djuren vid utfodring eller för att lära sig mer om deras vanor och beteenden för att kunna kartlägga och se till att de får rätt förutsättningar för en tillvaro parallellt med våra anspråk på skogen. Den blick som här riktas mot djur, natur 35 | no 2/2021

ELLIORD MATTSSON

Det visuella begäret hos Östling och Winding fick

Inkopierade blå himlar i Elliord Mattssons bilder.

EVA-TERÉZ GÖLIN

EVA-TERÉZ GÖLIN

En annan typ av bearbetade landskap presenterar Ulf Lundin i Best of Galicnik, 20th of August 2019, en landskapsvy tagen från samma position under flera olika tidpunkter och sedan hopfogad i samma bild. En bild som också präglas av en slags hypervisualitet. En förstärkning av landskapets allra vackraste sidor under en heldag tillgängliggjort för oss på en gång, en bild som balanserar på kitschens knivsegg och som likt Mattssons bilder och Inka & Niclas påminner oss om bildens konstruktion på samma gång som den ohämmat låter oss försjunka in i dess skönhet.

Här är fotografens hand i processen, urvalet av delar och i det slutgiltiga resultatet närvarande men bilden skulle inte vara möjlig utan den digitala tekniken.

Eva-Teréz Gölin tar det hela ett steg ännu längre i serier som Fuel och Separation. Fuel består av bilder från Google som satts samman i vyer av landskap präglade av spåren efter fossilbränsledrivna transportmedel för att ta oss till exempel till stränderna.

Googles infångande av landskapet har med sina exponeringstider reducerat bort människorna på ett automatiserat sätt förutom när de legat stilla på stranden. Vyerna påminner om den blick från ovan, det gudalika perspektiv som ofta kopplats till Andreas Gurskys bilder. Här är guden placerad inuti maskinen, reducerad till den av automatik och algoritmer styrda satellitbilden och bearbetad av bildbehandlingsprogrammets urvalsfunktioner.

Gölins bilder är raka motsatsen till Gurskys storformatsfotografiers detaljrikedom i sin uppenbara

»Vi är både giganter och pysslingar, både gudar och förgängliga.« Eva-Teréz Gölin använder bilder från Google.

och landskap är ofta automatiserad. Åtelkamerorna sätts i gång av sensorer, de är mest lika de övervakningskameror som bevakar stadens rum. I en än mer tilltagande grad av automatisering och lika tilltagande grad av vetenskapligt nyktert objektiv blick finns Google Street View och landskapsfotografiet i Lantmäteriets tjänst. Kameror som förvisso hanteras av mänskliga händer men som sedan bearbetas med hjälp av algoritmer.

Bakom åtelkamerorna, bakom Google Street View, bakom överblicksbilderna tagna av flygplan, drönare och satelliter, bakom ambitionen att fånga allt på bild, finns andra komplexa motiv. Ibland mer objektiva motiv, mindre drivna av individuella begär, snarast styrda av algoritmer som i sin sin tur påverkas av lagar, ekonomiska intressen och militärpolitiska beslut. Där finns en ambition att registrera allt på ett nyktert, icke-affektivt sätt med en vetenskaplig blick som katalogiserar och samlar in.

A

nnat än algoritmiskt är det i Inka &

Niclas Lindergårds bok The Belt of Venus and the Shadow of the Earth. Här finns en påtaglig medvetenhet i bilderna om deras egen konstruktion. Vi påminns om att de är bilder på ett sätt som påminner om Elliord Mattssons men som framstår som väsensskilda från hans. Hos Inka & Niclas är det visuellt förföriska maxat intill kitschens gräns i hyperkolorismen, vi påminns om kamerans blick genom att den obstrueras och blockeras eller genom ljusets maximala reflektion när de bli avfotograferade med reflexdräkter som utfrätta varelser av ljus stående i landskapet. Konstruktionen är snarast påtaglig och handfast precis som i deras tredimensionella fotoskulpturer där de med samma teknik som används för att pryda allt från hockeyklubbor till bildelar klär in stenliknande former i fotografiska avbildningar av stenar.

pixelering och synliggör skiftet från det sublima kopplat till människans litenhet inför både naturens kraftutbrott och de globala processer och flöden som utgör världsekonomin.

Bilderna i Fuel påminner oss om hur långt tekniken kommit i vår jakt på att överblicka och fånga in världen och hur dessa automatiserade system nu kan skapa samma känsla av det sublima som Kant menade att naturfenomenen skapar i oss. Bilderna påminner om vår litenhet inför processer lika okontrollerbara som en tsunami. Paradoxalt nog visar de samtidigt hur lätt vi alla nu kan hantera och komma åt den av bilder representerade verkligheten. Hur tillgänglig modern visuell teknik har gjort känslan av total överblickbarhet via Google Maps.

Vi är på en och samma gång både giganter och pysslingar, både gudar och förgängliga, och kanske behöver vi påminnas om denna förgänglighet för att kunna handla annorlunda.

Hans Hedberg skrev i utställningskatalogen till projektet Natursyn 1992: »Människan; ett stycke kultiverat kött. Stundtals dolt antropofag, ständigt antropocentrisk – fåror oändligt långa som vore de plöjda efter en linjal, longitud och latitud. Men är något annat perspektiv möjligt än kunskapen om världen konstruerad från denna utgångspunkt? Kan människan stå utanför sig själv?« Där du är nu. Slut ögonen. Vänta. Om du nu öppnar ögonen igen, vad ser du nu? fotografisk tidskrift

| 36

INKA & NICLAS

Hos Inka & Niclas finns en påtaglig medvetenhet om bildens egen konstruktion.

37 | no 2/2021

Hur hamnade bildbyråbilder från sedan länge ned­ lagda bildbyråer på internationella auktionssajter?

Tommy Arvidson reder ut vad som hände när pressfotografernas bilder blev populära samlarklipp.

Text tommy arvidson foto tommy arvidson / morten andersen / ralph nykvist

Pressbilder under klubban F

ör en tid sedan skapades en tråd på

Facebook av fotografen Gerry Johansson som snabbt fylldes med upprörda fotografröster. Gerry Johansson hade uppmärksammat att en holländsk auktions­ firma sålde bilder tagna av Anders Petersen, Micke Berg, Maud Nycander och andra fotografer som varit anslutna till de ej längre existerande bild­ byråerna Mira och Tiofoto.

På auktionerna visades även baksidorna av bilderna upp, med copyrightstämplar och stämplar från bildbyråerna. Men det visade sig att många av fotograferna vars bilder såldes inte hade en aning om att deras bilder var till salu. Därav upp­ rörd­heten. För att förstå hur bilderna hamnat där

och hur det hela gått till behöver vi backa till tiden före internet.

En gång i tiden var fotografier analogt framställda bilder på barytpapper eller plastpapper. De användes för publicering i tidningar och böcker.

Digitala bilder som handelsvara blev vanliga först en bit in på 2000-talet. Ville man illustrera något i sin tidning vände man sig ofta till en bildbyrå.

Antingen så gick man själv och letade i arkivet eller också bad man personalen skicka ett antal lämpliga bilder som man sedan returnerade efter användningen. Alla bilder i arkiven sorterades efter ämnen.

Runt millennieskiftet förändrades handeln med fotografier radikalt. Man kunde nu beställa digitala

bilder från världens alla hörn. De var dessutom ofta royaltyfria, det vill säga man kunde använda dem till vad som helst, hur många gånger som helst.

Hanteringen med fysiska fotografier blev omodern.

Eftersom tillgången på bilder blev oändlig så sjönk priserna drastiskt.

Flera av Stockholms större bildbyråer, bland andra Mira och Tiofoto, såldes till en isländsk firma, Nordic Photos. Många av fotograferna valde att låta sina bilder övergå till den nya ägaren. En del fotografer hämtade tillbaka sina bilder.

Micke Berg, en av Mirafotograferna, berättar att han stannade kvar hos Nordic Photo: – Vi hade ju ingen annanstans att ha våra bilder.

Senare när vi ville hämta bilderna så sas det att en fotografisk tidskrift

| 38

39 | no 2/2021

Bilder av Ralph Nykvist till salu.

»Affärerna med Mira och Tiofoto var början på en affärsidé. Man har digitaliserat bilder åt flera europeiska tidningar.«

del var på digitalisering. Och det var ju omöjligt för oss att veta vilka bilder vi hade där, säger han.

Flera av de fotografer jag pratar med känner sig lurade. Någon fotograf menar att det skedda bör prövas rättsligt.

Bilderna på de samtida auktionssajterna kommer från ett företag med namnet IMS Vintage Photos, etablerat på Island och med filial i Estland. Ägaren heter Arnaldur Gauti Johnson. Han gjorde själv ett inlägg i Gerry Johanssons Facebooktråd där han försvarade sitt handlande och menade att man i själva verket räddade bilder som annars skulle ha kastats.

När jag ringer upp honom hävdar han att man i samband med företagsöverlåtelsen ägnade flera års arbete till att uppmana fotografer att hämta sina bilder. Han menar att de fysiska bilder som

finns kvar i dag hos IMS ägs av företaget. Han har förståelse för att fotograferna inte är glada då gamla bilder har blivit en attraktiv handelsvara för samlare. Han betonar också att hans företag inte säljer rätten att reproducera bilderna.

Det visar sig att affärerna med Mira och Tiofoto var början på en affärsidé. Man har digitaliserat bilder åt tidningarna The Daily Telegraph (en miljon bilder) och The Independent i Storbritannien. Nyligen skannades Västerbottens-Kurirens och Svenska Dagbladets pappersbilder. I alla dessa transaktioner behåller IMS den fysiska pappers­ bilden och överlämnar digitala filer till tidningarna.

Pappersbilderna säljs sedan av IMS eller på olika auktionssajter. Man planerar att teckna avtal med flera europeiska tidningar. fotografisk tidskrift

| 40

Pressbilder från Mira går att köpa på auktion.

Johnson hävdar att det åtminstone i kontrakten med

Mira tydligt framgick att det var fotografens ansvar att hämta bilderna. Han undrar retoriskt om han kan skicka en faktura till de fotografer som nu vill ha sina bilder tillbaka, för 30 års arkiveringskostnad och försäkring.

I vår digitala värld finns ett marknadsintresse för gamla silvergelatinbilder. Inte minst så minner de om ett hantverk. Någon har stått i ett mörkrum och vaskat fram dessa bilder. Tydligt är att IMS har funnit ett sätt att göra gamla bildarkivsbilder lönsamma.

I denna härva tycks ändå den centrala frågan vara: Vem äger den fysiska bilden? Kan det vara så att den som har bilden i sin hand efter ett antal år kan hävda äganderätt? En av Mirafotograferna 41 | no 2/2021

hävdar att man endast lånade ut bilderna med rätt att distribuera dem för publicering. När jag kontaktar juridisk expertis får jag svaret att frågan är svår­ bedömd. En sådan här tvistefråga skulle antagligen behöva bedömas av en domstol.

Den så kallade följerätten, alltså regeln om att få några procents ersättning vid vidareförsäljning, gäller endast bilder som gjorts i en begränsad upplaga. Här är det fotografen som ska vända sig till den som har auktionerat ut den aktuella bilden och hävda att bilden är unik och gjord i en begränsad upplaga.

Det råd man kan ge till fotografer är att skriva noggranna avtal, se till att man får tillbaka sina utlånade bilder och att även efter en lång tid ha sina avtal i säkert förvar.

IMS VINTAGE PHOTO Säljer exklusiva fotogra­ fier med originalstämplar.

Auktionshuset har 1,5 miljoner bilder i sitt digi­ tala arkiv. Bilderna kom­ mer från bildbyråer och tidningar. Man kan söka på kategorier som arkitektur, balett, film, kungligheter, sport krig med mera.

ERIK BERGLIN

ERIK BERGLIN

bokrecensioner

Fåglar som gnistrar likt ädelstenar Berglins konst vittnar om rastlöshet och målmedvetenhet.

The Bird Project

Erik Berglin Ll’editions, 2020 Form: Lundgren + Lindqvist Djur och växter som inte är så lätta att kontrollera har alltid fascinerat människan. Horder av turister och botaniker vallfärdar till exempel för att se en indisk växt – Strobilanthes kunthiana – när den blommar, vart tolfte år.

Ornitologers och amatörfågelskådares fascination härrör likaså ur en vilja att fånga det flyktiga. Erik Berglin har under tolv års tid vigt sitt liv åt fåglar. I boken The Bird Project presenteras ett urval av de 4 982 bilder som han har klistrat upp på gator i tolv

olika städer och därefter dokumenterat. Bakom projektet ligger en mängd research: Berglin har plöjt igenom antikvariat och bibliotek för att finna fotografier, vilka han senare har skannat och skrivit ut i naturlig storlek.

Boken är glossig och djurens juvellika färger träder fram tack vare användningen av fluorescerande färg.

Ugglor, skator, pelikaner, papegojor och andra arter flyger runt i graffitifläckiga stadslandskap. Likt det målade klottret fungerar de som en sorts signaturer: »Erik Berglin var här.« På bokförlaget Ll’editions hemsida står det bland annat att projektet kan ge upphov till funderingar om hur ekobalansen kommer att förändras framöver. Nya djur och växter kommer att leta sig till platser

där de förut inte fanns. Själv tyder jag Berglins verk som spår efter människans globala rörelser, vilka fick avbrytas i och med pandemin.

Trots att Berglins fåglar gnistrar likt ädelstenar är det framför allt

vidden av hans fixering. För mig artar sig fotografierna som ett slags utsnitt medan resorna och planeringen är det faktiska arbetet.

Erik Berglins konceptuella konst vittnar om både rastlöshet och mål-

»Boken är glossig och djurens juvel­lika färger träder fram tack vare användningen av fluorescerande färg.« den medföljande bilagan med alla numrerade fåglar som fångar mitt intresse. Visst är 4 982 ett imponerande antal, men när jag ser de latinska namnen och gatuadresserna flyta ut över bilagans pappersark förstår jag

medvetenhet. The Bird Project är lika mycket ett självporträtt som en intressant skildring av en tid där människor, i likhet med fåglar, kan ägna sig åt obehindrat resande. / SARA ARVIDSSON

fotografisk tidskrift

| 42

MARIE LAGERQUIST

Långt från centralmakten Maria Mäki berättar realistiskt om en by i Karelen.

Mother’s song

Maria Mäki Eget förlag, 2020 Form: Maria Mäki

MARIA MÄKI

Det är knepigt det där med bak­ sides­texter på böcker. På ett begränsat utrymme ska man sammanfatta ett bokverk, lyfta fram dess egenheter och förtjänster. Man kallar boken »an ode to womanhood«. Två kvinnor har gett sin syn på den plats som kallas Vita Karelen. Huvudsakligen kretsar det omkring den ryska orten Voknavolok, eller på finska Voukkiniemi.

För här pratar man finska och språket var ända fram till 1980-talet det andra officiella språket efter ryskan. Om man mäter longituden så ligger den ungefär i jämnhöjd med Piteå.

Jag ser inte boken som en hyllning till den karelska kvinnan, trots omslaget med den intima bilden på ett typiskt kvinnoplagg. Visst finns här många finstämda kvinnoporträtt, men i första hand får vi se en närgången och realistisk bild av en liten by en bit ifrån allfarvägen.

En ung man mockar åt korna och håller ett vakande öga på några få

höns i en bur. En kvinna rensar ett nät med hundratals siklöjor. På kylskåpet är det fullt med magneter från platser man besökt. Mormor sitter och matar barnbarnet och folk badar bastu.

Någon är på väg ut på vinterfiske med sparken i snöyra. Hunden travar tryggt bredvid.

Jag tänker på den här boken när jag ser några aktuella tv-serier, som Mare of Easttown och Sharp objects. Det finns en lockelse inom samtidskulturen att gestalta de små avsigkomna orterna, även om man i tv-dramaturgin bakar en härva av konflikter. Inom litteraturen finns också en dragning åt det lilla, överblickbara samhället.

Textdelen av denna bok innehåller en kortare text av fotografen samt en essä av författaren Maija Myllykangas som själv har rötter i trakten. Vi får ta del av en historieskrivning om en trakt som ligger långt ifrån centralmakten. Var den fysiska gränsen ligger är inte så viktigt. Människors samhörighet är starkare. Trots en intressant essätext tänker jag att fotografer alltför ofta inte vågar lita på sin berättelse. De här bilderna skapar en historia som räcker långt. / TOMMY ARVIDSON

MAGNTORN I GRÄNSLANDET

BRUSTNA TRÄDSTAMMAR

Daddy Cool

Stormskadad

Martin Magntorn Breadfield Press, 2020 Form: Sofia Djerf

Marie Lagerquist

Man kan tro att livet är en oändlig räcka dagar med rutiner som uppre­ pas. Men som en under­ ström ligger önskningar, drömmar som aldrig blev förverkligade. I det här gränslandet mellan fantasi och verklighet rotar Magntorn omkring.

Objektet är hans pappa.

I samband med pappans begravning upptäcker han att pappans vänner har en helt annan bild av den avlidne än vad Magntorn trott. Fram trä­ der en vision av en per­ son som var äventyrlig, ville syssla med konst och skådespeleri hellre än att vara fastighets­ mäklare. Denna bok blir inte bara en hyllning till en saknad förälder utan även ett slags försök att upptäcka dolda sidor hos en närstående. På de inledande sidorna visas ett antal assemblage, tredimensionella collage av föremål kopplade till pappan. Bland annat en flera meter hög samling av mappar och pärmar.

Bokens kapitel har tit­ larna »Actor«, »Artist« och »Agent«. Fotogra­ fier ur familjealbumet blandas med fotografens egen skildring av pap­ pans vardag.

Att förlora nära och kära är en del av livet, ändå går det inte att förbereda sig på den smärtande omställ­ ningen. Marie Lagerquists bok »Stormskadad« inne­ håller endast en kärnfull text: »Till pappa som avled efter en kort tids sjuk­ dom.« Mer behöver inte sä­ gas; sorgen är nästan alltid tyst, ord blir lätt artificiella och överflödiga. Då är det lättare att uttrycka sig genom bilder, vilket Lager­ quist gör.

Hennes svartvita fotografier av brustna trädstammar i en ogenom­ tränglig skog illustrerar känslan av att ha gått vilse. Grenar sprider sig likt slingriga ådror eller skarpa snitt över sidorna.

Skärpan varierar och blicken kan inte navigera eller vila. Kompassen har tappats och balansen sviktar.

Laqerquists pappa ägde en skog, och delar av dess slutavverkning har bekos­ tat denna publikation. Jag får känslan att boken var tvungen att göras. Men tack och lov blir det aldrig smetigt sentimentalt.

Dessa brustna träd säger långt mer än vad några tårdränkta ansikten eller långrandiga ömhetsbevis skulle kunna göra.

/ TOMMY ARVIDSON

43 | no 2/2021

Blackbook Publications, 2020

Form: Studio Moss

/ SARA ARVIDSSON

praktik

EVA-TERÉZ GÖLIN TEKNIKREDAKTÖR

Så skapar du pdf-presentationer Gör presentationen i Indesign så får du kontroll.

När du skapar en pdf-presentation

som mottagaren kommer att se på sin egen skärm, kan du aldrig vara helt säker på hur färgerna kommer att återges. Till skillnad från när vi skapar en pdf för tryck, så finns oftast en begränsning i antal megabyte om presentationen ska mejlas eller laddas upp i ett ansökningssystem.

För att få bäst kontroll på både färghanteringen och dokumentets slutliga storlek, skapar jag mina presentationer i Indesign och exporterar dem som pdf:er. För detta ändamål använder jag sRGB som arbetsfärgrymd för dokumentet, vilket i In­design, precis som i Photoshop, ställs in i Färginställningar. Mina bilder anpassar jag först och främst i Photoshop på samma vis som bilder till webben, konverterade till sRGB. Vad som är en lagom bildstorlek beror såklart på var presentationen ska ses. Ska den visas på en projektor så har de flesta projektorer fortfarande inte en högre upplösning än 1 920 x 1 080 pixlar. Om den däremot ska betraktas på skärm så har ju många av dagens skärmar ungefär det dubbla antalet pixlar på höjden. Så för bilder som upptar hela dokumentets höjd skulle du kunna ha dina bilder i en storlek av ca 2 000 pixlar på höjden. Men för att få in fler bilder i dokumentet och ändå klara en angiven storlek i megabyte, kan vi tvingas kompromissa lite här och göra bilderna något mindre i antal pixlar räknat.

När jag uppger mejl- och webbadresser i en pdf-presentation brukar jag skapa länkar av dem. Att skapa klickbara länkar i Indesign fungerar

på liknande vis som när du skapar en länk på din hemsida, antingen kan du skriva ut själva adressen eller skapa en länk av en annan text såsom »Klicka här«. För att ange att en text ska vara en länk så markerar du texten, högerklickar och väljer Hyperlänkar -> Ny hyperlänk eller väljer samma alternativ från menyn Text.

I den första rutan väljer du om det är en länk till en mejladress eller en webbsida och i nästa steg fyller du i den aktuella mejl- eller webbadressen. Precis som med all annan text i Indesign så kan du formatera den hur du vill, själv brukar jag för dessa ändamål hålla mig till den förvalda standarden med understruken blå text så att mottagaren kan förstå att det är en länk.

För att exportera dokumentet som

en pdf väljer du Arkiv -> Exportera, här måste du först ange namn, var dokumentet ska sparas samt klicka Spara, innan du får möjlighet att välja inställningsalternativ för exporten.

Som start kan du välja förinställningen High Quality Print. Om du har inkluderat länkar i ditt dokument behöver du kryssa för Hyperlänkar under Inkludera längst ner i dialogrutan för de första inställningarna.

Om du har skalat dina bilder till ett lämpligt antal pixlar behöver du inte ändra några inställningar under Komprimering. Du behöver heller inte ändra något under Märken och Utfall. Men då ett pdf-dokument kan innehålla bilder och grafiska element i olika färgprofiler väljer jag att under Utdata ändra till Konvertera till mål och använda dokumentets

Och som alltid, glöm inte att öppna pdfdokumentet efteråt och kontrollera att det ser bra ut.

färgrymd sRGB som målprofil innan jag klickar på Exportera.

När filen sedan är sparad kan det vara lite av en överraskning att se hur stor filen blev. Om din pdf-fil är större än önskat finns det olika möjligheter att minska storleken på den. Är den alldeles för stor kan du tvingas att exkludera några bilder men om den behöver bli bara lite mindre och du inte vill utelämna någon bild så återstår att minska storleken på bilderna. Detta kan du göra på individuell basis genom att öppna de länkade bilderna i Photoshop.

Du kan också minska filstorleken på pdf-dokumentet genom att öppna det i Acrobat Pro och välja Arkiv -> Spara som annan -> Minskad filstorlek.

Hur det här går till finns det dock inga inställningar för, ibland blir filen mindre och ser bra ut, ibland ser vissa bilder inte alls bra ut och det är inte alltid som filens storlek faktiskt minskar. Vill du ändå slippa att gå tillbaka till dina bilder och minska storleken på dem så kan du minska upplösningen på alla dokumentets bilder vid exporten från Indesign. I export-dialogrutan under Komprimering kan du ange att alla bilder som har en upplösning över en viss ppi ska minskas till en lägre ppi som du anger. Exempelvis, alla filer över 250 ppi kan minskas till 250 ppi. Vad som händer beror på vilken faktisk upplösning dina bilder har i dokumentet men om filstorleken inte minskat tillräckligt går det att prova igen med ett lägre värde. Och som alltid, glöm inte att öppna pdf-dokumentet efteråt och kontrollera att det ser bra ut. fotografisk tidskrift

| 44

45 | no 2/2021

MATILDA LINDEBLAD

HASSELBLAD H5D f / 11.0 ISO 100 1/125 Obj: 80 mm

inställningar

MATILDA LINDEBLAD, MATFOTOGRAF »I den här bilden låter jag skuggorna ta plats och bli en del av den grafiska formen.

Det gäller då att jag har ett motiv med tydliga former som gärna sträcker ut sig lite på höjden så att snygga skuggor bildas. Jag behöver också skapa luft mellan objekten i motivet så att skuggorna får plats att breda ut sig, om skuggorna går i varandra eller i något annat

objekt så tappar man mycket av effekten.

Som alltid i matbilder så jobbar vi mycket med färgerna efterarbetet. I denna bild har vi strävat efter att färgerna ska vara så mättade som möjligt men ändå inom tryckbart omfång.

En kombination av nyans/ mättnad och selektiv färg i Photoshop brukar göra jobbet. Vi jobbar också mycket med att förstärka formerna genom »dodge and burn«

i grålager för att skapa en djupkänsla.

Jag gillar när ljuset har en tydlig riktning. Jag har jobbat med en lågt placerad strip softbox med en soft grid som hjälper till att kontrollera ljusspridningen och ger ett kontrastrikt ljus med markanta skuggor som ändå har lite mjuka kanter.

Jag använder mig också av ett toppljus som både ger fina reflektioner i motivet och lättar upp.« fotografisk tidskrift

| 46

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Vi utvecklar ny tjänst mot bildstölder »På börsen blir man bestulen, liksom man i kriget blir dödad, av människor som man inte ser«, är ett citat som lär ha myntats av den franske journalisten och pjäsförfattaren Alfred Capus. Och byter man ut ordet »börsen« mot »internet« så är citatet lika aktuellt i dag. Sannolikt är det via internet de flesta stölderna av immateriella tillgångar sker. Men mörkertalet är stort.

Har du någon gång fått din bild stulen? frågade jag några fotografer. Gissa vilket svar jag fick! Och vilka historier jag fick höra sen! Och vilka skäl som »bildtjuvarna« hänvisade till för att kunna rättfärdiga sina stölder.

Utan att gå in på dessa historier i detalj kan jag konstatera att om man använder sig av internet som presentatör och distributionskanal av hög­ kvalitativ fotografi så ökar risken att bli av med bilderna. Detta är förstås ingen nyhet i sig. Det intressanta är vad man kan göra åt det som enskild fotograf och rättsinnehavare till sitt fotografi.

Först måste man hitta bilderna som har blivit stulna. Man kanske bildgooglar. En och en. Det kan ta lång tid. Ingenting. Ingenting. Träff! Sedan kan man börja jaga rätt på intrångsgöraren och förklara att denne gjort fel och måste betala. Kanske får man ersättning – och kanske rent av en ny kund på kuppen! Ibland går det sämre och man får jaga och jaga. Blir bollad mellan »ansvariga« och till slut kanske helt bortdribblad. Tänker att då får man väl stämma i domstol. Vet att det är dyrt. Kollar försäkringen. Det krävs att tvisten

Om man använder sig av internet som presentatör och distributionskanal av hög­ kvalitativ fotografi så ökar risken att bli av med bilderna. är över cirka 24 000 kr för att den ska täcka processkostnaderna. Det var ju bara en bild man ville ha 3 000 kr för. Polisanmälan kanske …? Gör en sådan. Inget händer på länge. Sedan avskrivningsbeslut. Och all tid som man har lagt ned.

Då börjar man kanske tänka: Finns det något bra alternativ till att göra allt själv? Hitta bilden som blivit stulen, kontakta intrångsgöraren, jaga rätt person, förhandla, träffa avtal om ersättning. Eller om det inte går så bra: processa eller polisanmäla.

Och snart kanske det finns ett bra alternativ. Tillsammans med en etablerad aktör inom området »beivrandet av bildstöld« håller förbundet just nu på att utveckla en specialsydd tjänst för fotografer.

Kärnan i tjänsten är att fotograferna skickar de bilder de tror kan ha blivit olovligt använda till tjänsteföretaget. Företaget söker sedan igenom internet i jakt på dessa bilder. De träffar på användning som de får skickar de till foto­ grafen som sedan får kvalificera intrångsgöraren. Beroende på vilken typ det är kan fotografen sedan välja att kontakta vederbörande själv. Och om fotografen inte kan nå fram till en rimlig uppgörelse kan hen uppdra åt tjänsteföretaget att gå vidare med intrångsgöraren mot en ersättning. Om och när detta blir verklighet kan vi förhoppningsvis se redan under detta eller början av nästa år.

47 | no 2/2021

fråga juristen

MYNDIGHETER OCH GDPR? Hej! Min kund, en myndighet, vill att bilder tas på ett antal platser där kunden anordnat olika sittmöbler och blommor.

Människor kommer att finnas på bilderna och de kan identi­ fieras. Syftet är att informera om dessa nya sittplatser på ett konstnärligt sätt och sedan använda bilderna på en utställ­ ning. Kan jag hävda undantag från GDPR för journalistiskt eller konstnärligt syfte? /Ella

SVAR: Det är upp till beställaren att tillse att användning sker i enlighet med GDPR. Se upp om det i avtalet står att du ansvarar för detta.

Detsamma gäller även för din egen användning av bilderna, exempelvis på din hemsida.Om myndigheten ska använda bilderna på sin hemsida för att berätta om sin verksamhet så kan detta vara ok enligt en av de rättsliga grunderna i GDPR, nämligen om myndigheten utför en uppgift av allmänt intresse.

ORIGINAL- OCH RAWFIL SAMMA SAK? Hej! Jag skrev ett avtal med ett företag i vintras om att ta fram två reklamfilmer. I avtalet stod att originalfiler skulle ingå, vil­ ket jag levererade. Det stod inte i avtalet vad originalfil innebar.

Jag tänkte då såklart inte att det kunde tolkas som själva raw-/arbetsfilen. Nu hörde företaget av sig och ville ha originalfilerna. Men de menade själva raw-/arbetsfilerna. Är det ok? /Mariette

Svar: RAW är det format som närmast kan betraktas som den digitala motsvarigheten till det analoga negativet.

Detta betraktas som fotografens arbetsmaterial (eller idé-,

skissbild) och ingår aldrig i en upplåtelse till kund utan att så är överenskommet om uttryckligen.

I SFF:s prisguide kan du läsa om BILDURVAL. Denna skrivning tillsammans med vad som står under rubriken ÄGANDERÄTT TILL BILDER, RETURNERING ger att fotografierna i RAW-format i normalfallet inte ingår (det vill säga beställningar enligt villkor som motsvarar normalavtal rekommenderade av SFF).

Det är naturligtvis möjligt att av olika anledningar komma fram till en upp­ görelse med kund att denne mot särskild ersättning ska få tillgång till RAW-filerna. Men de ingår alltså inte i normalfallet i ett uppdrag att lämna ifrån sig RAW-filerna utan särskild ersättning.

VAD GÄLLER FÖR FOTON I MEMES? Hej! Mitt foto har använts i en så kallad meme. Hur förhåller sig memes till upphovsrätten? /Adam

SVAR: Memes kan betraktas som en form av parodi. Och parodier betraktas i dag enligt svensk rätt som ett nytt verk. Det verk som betecknas som parodi måste dock uppvisa en individualitet och en självständighet om man jämför detta med originalverket. Parodin måste även fylla ett annat syfte än vad parodins förebild gör. Det ska dessutom skapa en komisk effekt. Är allt detta uppfyllt så är användningen av ditt fotografi i memen upphovsrättsligt korrekt.

Läs fler frågor och svar och juristens mer utförliga svar på sfoto.se.

MÄRTA THISNER

aktuellt

NYA MEDLEMMAR I FÖRBUNDET

MEDLEMSFÖRMÅNER Gratis inträde på Moderna museet, rabatt på ramar och fotoböcker, juridisk rådgivning, avtalsmallar, Gefvert-försäk­ ring och möjligheten att synas på Sök Fotograf. Du hittar alla dina förmåner i inloggat läge på sfoto.se.

ÄT FRUKOST MED OSS Onsdagen den 11 augusti drar vi i gång Fotofrukost efter sommaren. Gå med i Facebookgruppen »Frukostgruppen Svenska Fotografers Förbund« så får du länk i god tid innan den digitala träffen. Vi hoppas att vi så småningom kan ses på riktigt men i augusti kör vi på Zoom. Frukostarna sker den andra onsdagen i varje månad.

Märta Thisner får ett av årets stipendier från förbundet.

De får årets stipendier Märta Thisner får ett rese- och utbildningsstipendium för att hon är en yrkesskicklig fotograf med många år i branschen som kämpat med motivation och inspiration den senaste tiden.

I sin ansökan har hon en tydlig vision om hur hon ska ta sig ur det. Aili Markelius tilldelas SFF:s rese- och utbildningsstipendium för att kunna fullfölja sin utbildning i Fine Art Photography på Camberwell College of Arts i London. Devis Bionaz får ett rese- och utbildningsstipendium för att bli hjälpt framåt genom en utbildning inom foto- och filmredigering. Martina Holmberg får åka till Grez-sur-Loing i Frankrike. Vistelsen i Grez-sur-Loing hoppas juryn ska ge Martina Holmberg ro att lägga bitarna på plats inför framtida bokutgivning. Håll koll på våra framtida stipendieansökningar och se flera av stipendiaternas bilder på sfoto.se.

FOTOBOKSPODDEN Fotoförfattarna har startat en ny podd i vilken Göran Segeholm träffar intressanta fotoboksförfattare. I första avsnittet talar han med Björn Larsson som vann Svenska Fotobokspriset 2013. Du kan lyssna på avsnittet på sfoto.se/ fotoforfattarna/fotobokspodden.

VI SÖKER NY VERK­ SAMHETSLEDARE Åsa Anesäter slutar som verksamhetsledare på Svenska Fotografers Förbund.

Arbetet med att rekrytera hennes efterträdare pågår för

NIKLAS ALEXANDERSSON

Lars Adrians, Göteborg; Nerissa Björk, Stockholm; Anna Bok­ ström, Malmö; Chrisander Brun, Stockholm; Liisa Eelsoo, Lidingö; Mike Eriksson, Sollentuna; Andreas Fernandez, Boden; Wasim Harwill, Stockholm; Jérémie Hoffsaes, Nacka; Emma von Hofsten, Visby; Vanni Jung Ståhle, Farsta; Henrik Karlsson, Kalmar; Johanna Klum Nyberg, Bromma; Mats Laveborn, Ljungbyholm; Linda Lomelino, Halmstad; Tim Meier, Uppsala; Jan-Erik Nilsson, Gällivare; Ulf Nilsson, Höllviken; Alex Ogazzi, Alingsås; Fredrik Persson, Hölö; Gisela Ritzén, Göteborg; Kajsa Stina Romin, Västerhaninge; Patrik Roos, Göteborg; Rebecka Rynefelt, Hägersten; Jakob Sandell, Hässelby; Andrea Singer, Solna; Caroline Solberg, Karlskoga; Maria-Thérèse Som­ mar, Härnösand; Ylva Tryse­ lius, Upplands Väsby; Paul Wenner­holm, Göteborg; Marcus Westberg, Åkersberga; Cecilia Öhlund, Stockholm.

Åsa Anesäter byter jobb.

fullt. Läs mer om tjänsten på sfoto.se/om-oss/lediga-tjanster.

BÖRJA HÖSTEN MED EN KURS Den 1 september drar vi i gång höstterminen och då håller vår tekniska redaktör Eva-

Teréz Gölin en kurs i hur du skapar pdf:er av dina fotografiska projekt. Det bästa sättet att få kontroll på färghantering och dokumentets slutliga storlek är att skapa presentationer i Indesign och exportera som pdf:er. Kurs i praktisk teknik med Eva-Teréz Gölin den 1 september klockan 9–10.

Anmälan på sfoto.se.

SOMMARTIDER Kansliet håller stängt vecka 28–32 i sommar. Prisrådgivningen håller stängt 1 juli–31 augusti. Du kan alltid nå oss på sff@sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 48

CLIFF WARG

KLARA WALDENSTRÖM

hej

MARTIN LANG

Karl Melander vill utbilda den nya generationens bildköpare.

Marco Padoan vill lyfta det fotografiska yrket och hantverket.

Nya i styrelsen På årsstämman 11 maj valdes två nya suppleanter in i förbunds­ styrelsen. Fotojournalisten och Årets Bild-vinnaren Karl Melan­ der är bosatt på Gotland och brukar bevaka Almedalsveckan.

Marco Padoan är en prisbelönt filmfotograf i Malmö som arbetar både med långfilm, tv-serier, reklam och stillbild.

KARL MELANDER, FOTOJOURNALIST

MARCO PADOAN, FILMFOTOGRAF

Karl Melander är 63 år och har varit verksam som fotojournalist sedan 1982. Han är även verksam som föreläsare och utbildare.

Marco Padoan är 36 år och utbildade sig till filmfotograf i Los Angeles.

Vad hoppas du kunna bidra med till SFF?

– Jag hoppas kunna tillföra min erfarenhet av att arbeta med film. Vi lever i en tid då nästan alla människor uttrycker sig i stillbild och rörlig bild. Det känns därför viktigare än någonsin att vara med i en organisation som lyfter det fotografiska yrket, hantverket, kunskapen och som behandlar fotografi som en konstform. Stillbild spelar stor roll för film och vice versa.

– Jag tror att jag har en del att tillföra genom min långa erfarenhet av branschen. Det är viktigt för mig att lyfta diskussionen kring både arvoden och den nya generationens bildköpare, som inte alltid förstår upphovsrätt.

Jag skulle vilja verka för att utbilda dem för att förstå oss fotografer och varför vi tar betalt som vi gör.

Hemsida: karlmelander.com Instagram: @karlmelander 49 | no 2/2021

Vad hoppas du kunna bidra med till SFF?

Hemsida: marcopadoan.se Instagram: @marcopadoan­

cinematographer

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Sträck på er fotografer ni är visst konstnärer! »Jag blev förvånad och totalt paralyserad. Det fanns ingen motivering och det gick inte att överklaga. För mig är det konkurs inom någon månad om det inte vänder.« Så skrev en besviken medlem som fick avslag på sin ansökan till andra omgången av krisstipendier. Över 30 medlemmar hörde av sig samma dag och det gjorde ont i hjärtat att läsa deras desperata ord. Många har panik efter ett tufft år utan möjlighet till de krisstöd som regeringen gått ut med. Man kvalar varken in som konstnär eller som företagare. »Vår definition av professionellt yrkesverksam konstnär är en person som helt eller delvis kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och som återkommande låter sin konst möta en publik eller ett konstnärligt sammanhang.« Så lyder Konstnärsnämndens egna ord om hur de avgör vem som är konstnär. Jag har läst denna mening så många gånger och försökt vända på den både fram och tillbaka. Vem är egentligen konstnär? Vad är ett konstnärligt yrke? Och vem bestämmer vad som kvalificeras? Vi som jobbar med fotografi, var hör vi egentligen hemma? Allt vi skapar möter ju på något sätt en publik. I en bok, i en tidning, digitalt eller på väggen i ett galleri. Och allt vi skapar, enligt upphovsrättslagen, är fotografiska verk.

Bland våra 1 900 medlemmar finns en mängd olika definitioner kring hur man jobbar med fotografi. Många kallar sig konstnärer. Men bland våra medlemmar finns också journalister, de som jobbar uteslutande med

Bland våra 1 900 medlemmar finns en mängd olika defi­ nitioner kring hur man jobbar med fotografi.

Många kallar sig konstnärer. reklam och kommersiella uppdrag, enbart porträtt eller de som bara gör böcker eller utställningar. Men alla våra medlemmar använder sin kreativitet och lust till att skapa. Flera tar på sig uppdrag av olika slag för att finansiera att skapa egna konstnärliga projekt. Enligt mitt sätt att se är de verkligen också konstnärer.

Jag tänker tillbaka till min tid på konstskola. Fotografi uppfattades lite grann som lägre än andra konstarter, inte lika fint som till exempel måleri.

Men statens uppfattning om vem som är konstnärligt verksam och låter sin konst möta en publik får väl ändå inte vara lika snäv? Pandemin och den ekonomiska krisen drabbade ju ALLA konstnärliga utövare.

Konstnär är ingen skyddad titel, som exempelvis psykolog eller advokat.

Men många känner sig inte bekväma med att ta orden i sin mun då man traditionellt tänker på andra tekniker än just fotografi. Fotograf känns mer tryggt och hemma. Men i själva verket är ju skillnaden att vi målar med ljus, när andra målar med färg.

Vi har arbetat hårt med att stärka fotograferna att lyfta just sitt konstnärskap i sina ansökningar och det gav till slut resultat. När det tredje krisstödet presenterades kunde vi se att fler fotografer både sökt och fått bifall. Fantastiskt! Så, kom igen nu – våga sträcka på er och ta ordet konstnär i er mun. Det är er fulla rätt, precis som att få statliga stöd under en kris.

HENRY B. GOODWIN

NO 2/2021 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se

utställningar

Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Eva-Teréz Gölin, et@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Torndahl

˸ PEGGY ANDERSON Abecita Popkonst och Foto, Borås 27 maj–10 oktober ˸ JOHAN ANDRÉN Galleri Format, Malmö 3 juni–8 augusti

Redaktionsråd Anna Henriksson, Mia Bengtsson-Plynning, Hanna Langenfelt och Joar Vestergren.

˸ LOVISA RINGBORG Fotografiska, Stockholm 23 april–29 augusti

Omslagsbild Anastasia Samoylova

˸ RICARD ESTAY Goethe-Institut, Stockholm 2 juni–31 augusti

Bildbylines Robert Blombäck

˸ ELISABETH UBBE Arbetets museum, Norrköping 4 maj–31 juli

˸ FRANK OCKENFELS 3 Fotografiska, Stockholm 4 juni–7 oktober ˸ CLAES HILLÉN Abecita konstmuseum, Borås 25 februari–10 oktober ˸ ELISABETH OLSSON Länsmuseet Gävleborg, Gävle 5 juni–7 oktober ˸ HELENE SCHMITZ Embassy of Sweden, Washington, USA 25 mars–1 december ˸ LARS TORNDAHL Jessens Saluhall, Visby 25 maj–31 juli ˸ DET NYA ÖGAT Hasselblad Center, Göteborg 28 maj–26 september ˸ JOAR VESTERGREN Galleri Korn, Stockholm 5 juli–11 juli

Webbadress www.sfoto.se/f

˸ KONST OCH FOTOGRAFI RUNT 1900

I lady Barclays salong Utställningen »Konst och fotografi runt 1900« tar avstamp i Moderna museets och Nationalmuseums rika samlingar av konst och fotografi och sträcker sig från 1800-talets slut fram till det första världskriget. Under denna period var piktoria­ lismen den stil som många av de mest framträdande fotograferna verkade inom och stilen uppkom med inspiration från impressionism, symbolism och naturalism.

Henry B. Goodwin tog lady Barclays porträtt 1921. Kurator är Anna Tellgren.

Moderna museet, Stockholm | 19 juni–9 januari 2022

Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net

˸ ÅSA SJÖSTRÖM Utställningen »Cirkus« på Kulturen i Lund är ett samarbete med fotograf Åsa Sjöström som under flera år följt Cirkus Rhodin. Här visas hennes fotografier tillsam­ mans med delar av hennes hyllade dokumentärfilm »Den sista cirkusprinsessan«.

Kulturen, Lund 10 april–27 februari 2022

ÅSA SJÖSTRÖM

˸ PER-ANDERS PETTERSSON Rydals museum, Mark 29 maj–10 oktober

Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

Annonser annons@sfoto.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 50

Möt dem alla i sommar Agnetha Fältskog, B.B. King, Bill Haley, Björn Skifs, Björn Ulvaeus & Benny Andersson, Bob Dylan, Carsten Nash, Cher, Chuck Berry, Cornelis Vreeswijk, Dana Sederowsky, Gustav II Adolf, Gustav IV Adolf, Hep Stars, Jan Malmsjö, Janis Joplin, Jerry Williams, Jimi Hendrix, Joan Baez, Kris Kristofferson, Lasse Berghagen, Lill Lindfors, Marianne Lindberg De Geer, Magnus Stenbock, Martin Luther King, Monica Zetterlund, Ola and the Janglers, René Descartes, Simon and Garfunkel, Sten Nilsson/Sten & Stanley, Svante Thuresson, Sven-Ingvars, Tages, Ted Gärdestad, The Beatles, The Rolling Stones, The Shanes, The Walker Brothers, The Who, Tom Jones, Tomas Ledin och Tommy Körberg.

Ansikten – porträtt ur Helsingborgs museers samling Visas till och med 10 januari 2022.

Ikoner – fotografier av Larsåke Thuresson 19 juni–31 oktober.

Fri entré och digitalt innehåll Du har alltid fri entré till våra utställningar på entréplan. I sommar visar vi bland annat Dance Macabre – konstnärliga betraktelser i pandemins tidevarv och På gränsen – Helsingborgs historia.

På dunkerskulturhus.se kan du ta del av vårt digitala innehåll dygnet runt.

DUNKERSKULTURHUS

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Annika Thörn Legzdins

För ett par år sedan körde jag igenom och stannade ett par timmar i staden Rochester, en av många städer som har hamnat i en ond cirkel när skattekraften försämrats på grund av minskad befolkning. Staden ligger vid utloppet av floden Genesee River i Lake Ontario. 1838 var Rochester den stad i USA som hade störst produktion av mjöl. Den 4 september 1888 registrerade George Eastman varumärket Kodak, med huvudkontor i Rochester, och tog patent på sin kamera som använde rullfilmen. Jag hade helt enkelt hamnat i Kodaks gamla hemstad.

För att närma mig navet i den gamla industristaden drogs jag till vattenfallet. Där försökte jag fånga det smutsiga vattnet som forsade ut under en vägbro. Kanten jag stod på var brant, men jag ville komma så nära jag kunde, trots känslan av att jag när som helst kunde tappa min kamera, alltmedan vattnets krafter fascinerade mig.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners