Öppen dörr

Kårlokalerna i Borlänge är ombonade likt ett vardagsrum där besökarna ska kunna känna sig hemma.

Frälsningssoldaten och pensionären Elsmarie hjälper till i köket och servar dagens gäster.

Öppen dörr gör främlingar till familj

Borlänge bjuder på en gråmulen och halvkylig väderlek denna januaritorsdag. Men inne på Frälsningsarmén värms man upp av den inbjudande atmosfären, här möts människor som trots en mängd olikheter har blivit som en familj.

Rahat har ursprung från Afghanistan/Pakistan och under flykten hit fick han en Bibel. Här sökte han sig till kyrkan och har funnit vänner och trygghet i Frälsningsarmén.

Hanna Smedjegård, kårledare på Frälsnings armén i Borlänge.

Frälsningsarméns kår (församling) ligger centralt belägen i Borlänge. Innanför tamburen sträcker sig en lång disk där koppar, kaffekannor och fikabröd inväntar dagens gäster. Där, liksom i rummet intill, ryms flera bord och musikinstrument. I en hörna längst in står en soffgrupp med kista som avställningsyta och kreativa hyllösningar i form av trälådor.

— Vi vill vara ett vardagsrum på stan som är trevligt och mysigt och dit folk kan komma och känna sig hemma, säger Hanna Smedjegård som är kårledare här sedan två och ett halvt år tillbaka.

— Majoriteten vi möter har ingen hemmiljö där det är ombonat, ljust och härligt. Man behöver inte vara bostadslös för att inte ha ett riktigt hem, fortsätter Hanna. Sara Olsson, som är socionom och kårens socialkonsulent, finns till hands för dem som är i behov av hjälp- och stödsamtal. Vi tar trappan ner till källarvåningen där det står ställningar med skänkta plagg från en butik, som behövande kan få. Likaså ett skafferi med välfyllda hyllor samt en kyl och frys med varor från givmilda personer, matgrossister och restaurangägare.

— Vi delar ut matkassar till dem vi möter efter deras önskemål. En hemlös måste ju ha sådant som kan lagas till utan spis, tar Sara Olsson som exempel medan hon plockar ner diverse livsmedel i en påse.

Eftermiddagarna på tisdagar och torsdagar då ”Öppen dörr” står på schemat har kommit att bli veckans höjdpunkter och kärnan i verksamheten. Kring 14-tiden trillar de första gästerna in och snart fylls det på kring fikaborden där det hörs skratt och prat på olika språk. Det är en blandad skara beträffande ålder, ursprung och livssituation men det är tydligt att de närvarande inte är främlingar för varandra.

— Någon som har flytt från sitt hemland kan sitta ner och prata med en missbrukare och trots olikheter har de förståelse för varandra. Ungdomar kan ha det tufft även om de har vuxit upp i Sverige, samtidigt som vi möter många ensamkommande, och det är så fint att se hur de sluter kontakter med varandra, menar Hanna Smedjegård.

Ghassan, 52 år och ortodox kristen, är från Syrien men har sin familj i Libanon. I hemlandet arbetade han som fotograf

Nora från Filippinerna gifte sig med en svensk man men när han dog stod hon ensam och utblottad med tre barn. Via Frälsningsarmén har hon fått gemenskap, livsglädje och hjälp att klara vardagens behov.

Många unga med muslimsk bakgrund kommer till kåren. Här hjälps Maryam och Rand åt med skolarbete.

och filmare men är nu sjukpensionär och trots att han bor i Ludvika, fem mil från Borlänge, så tar han sig hit till kåren så ofta han kan. Det var Socialtjänsten som tipsade honom om Frälsningsarmén.

— Jag är väldigt, väldigt lycklig här. Jag har mycket vänner och jag får hjälp, säger Ghassan menande medan han kalasar på en kopp kaffe och mjuk kaka med grädde. Vid samma bord sitter Rahat, 21 år, med ursprung i Afghanistan. Han kom till Sverige för fyra år sedan och under resan hit träffade han på en kristen polis i Österrike som gav honom en Bibel. Väl här sökte han mer kunskap om den kristna tron och har nu konverterat från islam och låtit döpa sig. Han har även gått en alpha-kurs i kristen tro på kåren, som han besöker så ofta han kan.

— Det bästa är gemenskapen och jag har jättefina vänner, även de som är 70-90 år. Och att man känner sig så välkommen och trygg här känns skönt, säger han.

Kårmedlemmen Elsmarie Forsberg är pensionär och ansvarar för disken idag men tar sig tid med gästerna emellanåt. — Rahat är vår lilla älskling, han är så go och rar och omtänksam mot alla. Och han är superbra på svenska, säger hon varmt och lägger en vänskaplig hand på Rahats axel.

När den stora flyktingvågen kom kring år 2015 hamnade många av dem som flytt i Borlängetrakten och i och med detta initierade Frälsningsarmén integrationsverktyget FFA, fotball for all global. Både killar, ofta just ensamkommande, men också tjejer har hakat på det hela. Även om FFA i skrivande stund inte existerar i tidigare form så har dessa unga fortsatt att ha kåren som träffpunkt. Och skaran växer då alltfler av deras kompisar ansluter.

JAG MÅR BÄTTRE AV ATT FÅ PRATA OM MINA PROBLEM. OCH SÅ BER VI HÄR, DET GÖR MIG LYCKLIG.

På sina håll åker exempelvis plockepinn fram och när Nesrin och Aziz från Irak har slagit sig ner vid rummets enda långbord så är snart nioåriga sonen Ayob sysselsatt med ett spel med färgglada brickor. Efter fem år i Sverige hoppas fyrabarnsfamiljen, vars ekonomi är ansträngd, ännu på uppehållstillstånd.

— Det är en väldig stress! Vi får en matkasse här varje tisdag och vi behöver hjälp, säger Nesrin med eftertryck, och i

Sara Olsson, socialkonsulent, plockar ihop matkassar anpassade efter behov och livssituation.

Även om det inte finns någon direkt barnverksamhet så kommer familjer till kåren där det finns en inbjudande barnhörna. Ovisshet kring uppehållstillstånd och en knaper ekonomi orsakar stress hos fyrbarnsfamiljen från Irak men på kåren får de hjälp och kan skingra tankarna.

hennes ögon skymtar både allvar, vemod och en gnutta desperation fram.

— Om man har mycket problem så säger folk: ”Gå till Frälsningsarmen!”, påpekar hon tacksamt.

Familjen får även hämta ut kläder till barnen i Frälsningsarméns second hand-affär Myrorna.

Nora, 47 år, är från Filippinerna men hennes svenska make dog år 2017 och Nora är nu ensam med tre barn. I somras passerade hon kåren.

— Jag hade inga vänner i Sverige och var ledsen, desperat och visste inte vad jag skulle göra av mitt liv. Jag fick ingen hjälp och hade inte ens pengar till mat, förklarar hon med tårfyllda ögon.

— Här får jag det, vilket är tillräckligt för mig, och jag mår bättre av att få prata med andra människor om problem. Och så ber vi här, det gör mig lycklig, fortsätter hon med en något muntrare uppsyn. ”Öppen dörr” avrundas med en enkel andakt. De flesta brukar dröja sig kvar, så även muslimer.

— De vet vad det innebär att ha en tro och trots olikheter i teologin så finns det ju många övergripande teman att ha samtal om, menar Hanna Smedjegård.

Runt klockan 17 övergår gemenskapen på kåren till Frizon för ungdomar och i vanlig ordning är i princip ingen av dem som deltar av svensk härkomst. Av omkring tio närvarande är de flesta tjejer och flera bär hijab. Under frågesporten på temat världens länder haglar skämten och skratten tätt. Rahat står slutligen som vinnare och initierar sedan prat om livet. Var och en får berätta om julledigheten och snart glider samtalen in på djupare ämnen såsom mobbning och annat.

Hanna Smedjegård upplever att det finns en stor längtan efter själsliga samtal som ofta även handlar om Gud. Kårledarskapet innefattar också utmaningar, främst känslan av otillräcklighet gällande att tillgodose alla olika behov hos dem som hennes team möter. Hon påpekar kyrkans viktigaste uppgift, att liksom Jesus engagera sig i samhället och närma sig även de människor som vissa andra kanske snarare tar avstånd ifrån. Hanna menar också att hon och kårmedlemmarna inte ens har behövt gå ut på gatorna, utan istället har Gud lett människor till dem. Medlemsmatrikelns blygsamma siffra ger på så vis inte en rättvis indikation på all den aktivitet som pågår i lokalerna.

— Vi har bett om och önskat få möta nya människor och Gud har uppenbarligen svarat på den bönen, skrattar Hanna Smedjegård.

— Här kan de få känna sig älskade oavsett var de kommer ifrån. Det är en förmån att få vara med i detta, avslutar hon. g