Elsa, född fri

Hösten 2019 började Elsa Björkqvist studera på Frälsningsarméns officerskola. Hennes man Lars blev frälsningsofficer sommaren 2018. Att Elsa som är läkare i allmänmedicin skulle följa honom och själv bli officer var inget hon hade planerat.

TEXT: JONAS NIMMERSJÖ FOTO: JONAS NIMMERSJÖ, PRIVAT

Imitten av 1960-talet lämnade Elsas pappa den lilla byn utanför Kalix för att genom SIDA-projekt hjälpa småbönder i Zambia. Där träffade han Elsas mamma, de blev kära direkt och gifte sig på midsommaraftonen 1970 i Lusaka. År 1971 föddes Elsa och hon växte upp tillsammans med tre syskon på familjens farm utanför Kabwe, norr om Lusaka. Hennes mamma, vars morfar var engelsman, växte upp i Nordrodhesia, ett land som likt Sydafrika under apartheidsystemet delade upp folk i olika kategorier, svarta, färgade och vita.

Nordrodhesia blev självständigt 1964 och bytte namn till Zambia och apartheidsystemet försvann. Dock upplevde Elsa rasism åt alla håll och när hon som 14-åring började på internatskola i Zimbabwe, ett land som efter våldsamt krig blev av med sina apartheidregler först 1980, märktes spåren av gamla motsättningar tydligare. I Zimbabwe accepterades Elsa och hennes syster, som klassades som färgade, av de andra grupperna. Men Elsa såg tydligt hur illa de vita barnen behandlade de få svarta barnen och hur illa de svarta behandlade de vita.

— Det var märkligt den rasism som fanns, säger hon. Det var inte kul att höra de olika grupperna prata så negativt om varandra. Jag var tystlåten, men min syster var en verklig människorättskämpe. Hon tog strid och gick till rektorn, medan jag bara var tyst och kände mig dum som inte vågade stå upp.

Tiden på skolan var på många andra sätt omtumlande och ny för systrarna. De kom till en storstad från ett skyddat och ombonat lantliv i grannlandet.

— Vi växte upp utan elektricitet och vi hade en liten generator, säger Elsa. Mina föräldrar hade också svårt med transportmöjligheter, ofta fastnade man på vägen. Internatskolan i Zimbabwe följde det engelska skolsystemet vilket var viktigt för dem om de skulle läsa vidare på universitet och högskolor i Sverige. Elsas första år i grundskolan gick hon på en klosterskola i Kabwe, med tyska dominikanernunnor. Varje tisdag hade de nattvard och bikt på skolan.

— Min mamma var katolik, och jag är uppväxt som katolik. Men på skolan fanns det muslimer, hinduer och allt möjligt. Det var ju den bästa skolan i staden. Vi fick en bra, gedigen start i utbildningen, men det var en väldigt sträng skola.

Elsas tidiga år på klosterskolan i Kabwe var inte lätta. Hon berättar hur hon

fakta ELSA BJÖRKQVIST

Ålder: Född 1971 i Zambia. Familj: Gift med Lars Björkqvist, barnen Olof (läser på bibelskola i Kanada), Samuel (arbetar fram till mars på morföräldrarnas mangofabrik i Zimbabwe) och David. Yrke: Läkare, kadett på Frälsningsarméns officersskola och Centrumkåren Haga Mölndal. Bakgrund: Mamma från Zambia och pappa från Kalix. Tre syskon, varav två bor i Sverige. Uppväxt: Zambia, Zimbabwe och Kalix. Älskar: Att bjuda hem folk, laga mat och sjunga i kör. Resor: Vill upptäcka nya platser. Gillar inte: Konflikter, surströmming och lakrits. Saltlakrits är värst. Bästa bok: Bibeln och fiktiva böcker med bibelkaraktärer, som de av Francine Rivers.

Över jul och nyår var Elsa, som nu är kadett på Frälsningsarméns officersskola, tillbaka i Zambia, där hon tidigare arbetat som läkare på Frälsningsarméns sjukhus.

Elsa med maken Lars och sönerna Olof, Samuel och David utanför Visbys ringmur. I augusti välkomnades Elsa och de övriga kadetterna vid en gudstjänst på Söderkåren.

Elsa är född och uppvuxen i Zambia och brinner för att tjäna Gud och hjälpa människor till ett bättre liv och ett liv med Jesus. I tre år arbetade hon som läkare på Frälsningsarméns sjukhus i Chikankata.

Elsas föräldrar Dorothy och Rolf Eriksson.

fick utstå skamlig bestraffning och hur nunnorna straffade dem som kissade på sig genom att låta dem stå mitt på skolgården. Elsa berättar att det är något hon fått brottas med länge och hon säger att det tog lång tid för henne att lära sig läsa. — Men efter min tredje klass fick jag världens underbaraste lärare och jag minns första lektionen som hon pratade om blodet, om röda blodkroppar och vita blodkroppar. Och jag blev så fängslad av det. Den läraren, hon betydde mycket för mig.

Den nya läraren såg Elsas styrkor, svagheter och behov och hon hjälpte Elsa och hennes föräldrar att hantera dem. Ett problem för Elsa var att hon inte klarar snabba vändningar utan behöver tid att ställa om, därför var det viktigt för henne att komma i tid till skolan på morgonen och inte bara rusa in på lektionen. Ett annat ”problem”, som läraren såg var att Elsa vill tillfredsställa hela världen och ta hand om hela jorden. Efter det vände det till slut för Elsa.

— Jag hade fattat grejen hur man pluggar. Jag knäckte koden och mina betyg vände fullständigt. Från att vara bland de sämre blev jag bäst i klassen. Men inget har kommit lätt, menar hon. Och jag har haft en väldig disciplin.

Ett undantag i de tidigare grundskoleåren är det år då Elsa och hennes syster gick i sin pappas gamla byskola utanför Kalix. Hennes föräldrar ville att de skulle lära sig svenska och skickade dem till farfar och farmor. De lärde sig svenska och kalixmål, men var uppväxta med att prata engelska med sin pappa och tappade därför svenskan igen.

— Det var ett fantastiskt år och vi räddade den lilla byskolan som var nedläggningshotad, berättar Elsa. Det var en stor artikel i den lokala tidningen; ”Räddande änglar från Zambia!”. Det var en viktig pusselbit att få lära känna den delen av vårt svenska arv och att lära känna farmor och farfar.

MÄSSAN OCH BIKTEN på klosterskolan i Zambia var viktig för Elsa, men det var på internatskolan i Zimbabwe som hon blev frälst. Där fanns det en ekumenisk grupp som hade samlingar och till den kom ett team från USA för att evangelisera, berättar Elsa.

— Jag och min syster kände att vi ville ta emot Jesus. Vid varje tillfälle någon bjöd in och frågade; ”vem vill bli frälst?” kände jag; ”Ja, jag vill bli frälst!” Så jag blev frälst typ fem gånger. Till slut sa en av ledarna: ”Det räcker med en frälsning, du behöver inte komma fram varje gång.”

I den ekumeniska gruppen var alla lika oavsett vilken grupp de tillhört och det var i den gruppen som Elsas tro formades. På skolan som i de flesta andra sammanhang i Zimbabwe och Zambia räknar folk med Gud. På samlingar bad man alltid Fader vår och man bad alltid bordsbön före måltiderna.

— Jag gick på skolan i Zimbabwe i fem år, berättar Elsa. Jag valde att läsa naturvetenskapliga ämnen för jag visste att jag ville bli läkare. Det var mitt mål.

Drömmen att bli läkare väcktes när de besökte hennes gammelmormor som låg för döden på ett sjukhus. Det låg många sjuka i samma sal och det luktade som det kan göra på sjukhus i Afrika, men det skrämde inte Elsa.

JAG HADE INGEN ANING OM VAD FRÄLSNINGSARMÉN VAR, MER ÄN ATT DE HADE KONSTIGA UNIFORMER DÄR.

— Mina syskon tyckte det var jättehemskt att vara i den miljön men jag förstod att jag var hemma, säger hon.

Elsa höll drömmen om att bli läkare vid liv och som 19-åring återvände hon till Sverige för att läsa till läkare på Umeå universitet. Innan läkarstudierna var hon tvungen att gå en preparandutbildning i svenska i ett år. I början, när det var nybörjarsvenska, gick det fort för Elsa men utbildningen var i högt tempo och snart låg språket på mycket högre nivå.

— På läkarprogrammet var det värdefullt att ha bra kompisar som kunde hjälpa mig att anteckna då allting gick så fort. Men det som räddade mig var att mycket litteratur var på engelska.

I Umeå ville Elsa komma i kontakt med en kyrka. Studentprästen hjälpte henne och Elsa började gå till Betelkyrkan, en baptistkyrka i Umeå. Hennes syster hade också börjat studera i Umeå och började också gå till den kyrkan. År 1995 träffade Elsa sin blivande man Lars i kyrkans kör. Även systern hittade sin man där och är idag gift med pastorns son.

— De var fantastiska år i Umeå, säger Elsa. Tänk alla beslut man fattar. Man kan tycka att det är enkla beslut, men de kan förändra hela livet. Just att jag cyklade till Betelkyrkan en söndagsmorgon, det förändrade mitt liv.

Sommaren 1997 hade Lars och Elsa ett gigantiskt bröllop i Zambia. Pastor Shonga vigde dem i Kabwe Chapel och senare hade de en välsignelse på Gotland. Elsa gjorde sin AT-tjänst på Gotland och de började gå till Frälsningsarmén.

— Jag hade ingen aning om vad Frälsningsarmén var, mer än att de hade konstiga uniformer där, säger Elsa och berättar att Lars kände Ann-Christine och Kjell Karlsten som då var kårledare på kåren i Visby.

— Och när vi kom till kåren, då bara wow! Vi blev kvar i Frälsningsarmén helt enkelt. Och det är där vi fått rejäl andlig mat, fått växa i tro, våra gåvor har identifierats och vi har fått komma ut i tjänst. Zambia har alltid varit en naturlig del för familjen Björkqvist. Elsa har sina föräldrar där så familjen har besökt Zambia många gånger. Under tre år bodde de i Zambia där Elsa arbetade som läkare på Chikankata, Frälsningsarméns sjukhus. Lars var musiklärare på en skola i anslutning till sjukhuset.

— Jag tror att de åren varit väldigt formande för hela vår familj. Vi återkommer ofta till de åren och vad de betytt för oss. Även hösten 2018 var Elsa i Zambia. Det var då tankarna började landa och i januari 2019 bestämde hon sig för att söka till Frälsningsarméns officersskola. Elsa fick sitt namn för att hennes mamma älskade filmen ”Born Free” (1966) om lejonet Elsa som växte upp hos en europeisk familj i Kenya men som släpptes fri. Även om många tänker att man blir mer bunden som frälsningsofficer menar Elsa att det är nu hon känner frihet att fullt göra det hon känner vara just hennes kallelse. I framtiden tror Elsa att Frälsningsarmén ger dem order i samråd med dem som familj och att de är medvetna om hennes tidigare kunskaper och kallelse. Att gå från att vara läkare till Officersskolan är ett stort steg. Familjen har fått anpassa ekonomin, strama åt och minska boende och utgifter.

— Det har varit en väldigt lärorik resa för mig att få vara ”bara” kadett, säger Elsa. Men det har varit viktigt för mig att förstå att oavsett vad jag har för ”status” så är jag i Guds hand. Gud förser för idag. När vi bodde i Zambia hade vi också väldigt lite att leva på, men Gud försåg. Han gav oss det vi behövde. Han gav oss vårt dagliga bröd och Han gav mig det jag behövde som läkare. Jag vill jobba som kristen doktor, inte bara bota patienternas sjukdomar utan också ge dem Jesus, säger Elsa. Jag brinner lika mycket för båda. g