Den nya läromedelsdebatten (1) by Gleerups

Den nya lĂ¤romedelsdebatten

Rickard Vinde (Red.)

Den nya lĂ¤romedelsdebatten

Rickard Vinde (Red.)

Svenska Läromedel 2018 Redaktör Rickard Vinde Grafisk form och original Nimbus Communication AB Tryck E-Print AB, Stockholm ISBN 978-91-639-6629-3 4

Innehåll Inledning

Tim Oates Högkvalitativa läromedel – en del av högpresterande skolsystems DNA

Per Kornhall En läromedelsfientlig inställning i Sverige

Ann-Charlotte Gavelin Rydman Vi går mot en tid där läromedel spelar större roll

Mats Ekholm Lärarna har aldrig lämnat läromedlen i sticket

Lena Hallengren Det finns ett behov av ökat statligt ansvarstagande

Åsa Fahlén Det finns en stor potential för läromedelsbranschen att bryta ny mark

Lotta Edholm Återupprätta läromedlens roll

Edward Jensinger Det måste skapas material som lärare faktiskt vill använda sig av

Pernilla Tornéus Inte i någon kurs eller på något sätt lyftes frågan om läromedel

Johanna Jaara Åstrand Lärarna måste ta kontroll över utvecklingen

Erik Bengtzboe Läromedel är en del av det centrala innehållet i skolan

Olle Burell En läromedelspolicy behövs för att öka likvärdigheten i svensk skola

82 5

Inledning Den här boken handlar om läromedlens användning i skolan; vilken roll de spelar idag och vilken roll de ska spela imorgon. Ytterst handlar diskussionen om skolans, och därmed Sveriges, framtid. Inläggen rör inte heller bara läromedlen som sådana. De rör skolans vardag. Många av författarna kommer snabbt in på lärarrollen – lärarens uppgifter och utmaningar – medan andra lägger tonvikten på hur vi över huvud taget ska förstå begreppet ”lärande” och vad det får för följder för framtidens läromedel. Återigen andra betonar centrala teman i skolpolitiken som likvärdighet och kvalitet. Detta utgör i sig ett bevis på läromedelsfrågans vikt. Synen på läromedel avgör hur man svarar på frågan om skolans framtid som helhet och omvänt avgör synen på skolan vilken uppfattning man har i läromedelsdebatten. Ändå, som någon av de medverkande i denna bok konstaterar, har läromedelsfrågan under längre tid fört en undanskymd tillvaro i skoldebatten. Det var länge sedan vi hade en läromedelsdebatt av någon nämnvärd 6

omfattning i Sverige. Det är andra aspekter av skolans vardag och skolpolitiken som ägnats uppmärksamhet. Syftet med denna bok är att råda bot på bristen på debatt om läromedlen. Förhoppningsvis kan den bli den tändande gnistan till bredare läromedelsdiskussion. Därför är boken upplagd som en debattantologi, där ett stort antal röster hörs. Därför har vi bjudit in ett brett spektrum av författare, skolpolitiker av olika partikulörer, skolledare, företrädare för lärarnas fackliga organisationer, aktörer på såväl riksdagsnivå som kommunal nivå, författare med en bakgrund av höga positioner i myndighetsvärlden, forskare och fristående experter. På vissa punkter visas stor enighet. På andra punkter kan skiljelinjer skönjas. Vi har anledning att tro att när, som vi hoppas, läromedelsfrågan återtar sin plats i skoldebatten kommer diskussionen att föras ungefär enligt de linjer som återfinns i denna bok. Debattantologin inleds med två inlägg, det ena av Tim Oates, internationellt namnkunnig forskare som genomfört en uppmärksammad studie om läromedlens roll i högpresterande skolsystem, och det andra av Per Kornhall, skolexpert och välkänd profil i debatten. En utgångspunkt för båda två är att vi gått igenom en period av, som de säger, läromedelsfientlighet (en uppfattning som ifrågasätts i något av de följande inläggen) men att vi kanske nu ser en begynnande vändning i den allmänna attityden.

De två inledande texterna har skickats ut till övriga skribenter för inspiration: hur ser de på läromedelsfrågan? Att på ett fullt ut rättvisande sätt sammanfatta de uppfattningar som framförs i boken låter sig förstås inte göras. Men ändå, några av huvudlinjerna: Gemensamt för alla skribenter är engagemanget för användningen av professionellt framtagna läromedel av hög kvalitet. Flera tycker att skolan idag brister på denna punkt. Ett genomgående drag i inläggen är vidare att dessa läromedel ska fungera som ett stöd till läraren när hen självständigt utformar sin undervisning utifrån sitt professionella kunnande och sin kännedom om eleverna. Många skribenter pekar på den strategiska betydelsen av att knyta väl utformade lärarhandledningar till undervisningsmaterialet. Ett annat tema som flera berör är av läraren egenproducerade material. Vilken roll ska sådana spela? De befinner sig inte i konflikt med läromedel, pekar flera inlägg på, de kompletterar. Samtidigt är det viktigt att också de egenproducerade materialen håller hög kvalitet, att de är gediget framtagna. Hur stöder vi lärarna i detta arbete? Även här kan läromedel fungera som ett stöd. Flera författare diskuterar utmaningarna i samband med den enskilda lärarens och skolans beslut om vilka läromedel som ska anändas. Vilket stöd kan ges? Förr i tiden var det statens uppgift att granska och godkänna läromedel. Tim Oates visar i sin inledning att det systemet präglar många länder med högpresterande skolsystem. Finns andra sätt att ge skolor och 8

lärare ledning? Kan en kommunal läromedelspolicy vara ett alternativ? En sådan är på gång i Stockholms stad. Och naturligtvis är digitaliseringen uppe till debatt. Det händer, inte bara när det gäller läromedel, att pappersmedier ställs mot digitala. Också skolan är inne i en digitaliseringsprocess. Men, som flera påpekar, det finns styrkor och svagheter med olika slags medier. Så hur ser balanserna, beroende på undervisningssituation, ut mellan papper och det digitala? Initiativtagare till och utgivare av denna bok är Svenska Läromedel. Svenska Läromedel är en branschorganisation bestående av fjorton läromedelsföretag, som tillsammans står för 80-90 procent av skolans läroböcker och digitala läromedel. En levande debatt om läromedlen och deras roll är av allmänt värde för skolans utveckling. Läromedelsförlagen är en del av skolsystemet. Att vi inte är ensamma om denna uppfattning visas av inlägg i denna antologi som trycker på att en roll för läromedelsbranschen är att bryta ny mark. Här finns ytterligare ett skäl till att stimulera diskussion. Diskussionen kan ge ledning och insikter för branschen när den ska utveckla framtidens läromedel. Alltså: låt debatten börja! Rickard Vinde, VD

Tim Oates är engelsk läroplans- och läromedelsexpert vid Cambridge Assessment som tillhör universitet. Han har varit rådgivare åt den engelska regeringen vid framtagandet av den nya läroplanen och åt flera länder. Tim Oates har forskat om läromedelskvalitet.

”Högkvalitativa läromedel – en del av högpresterande skolsystems DNA” Högkvalitativa läromedel spelar en viktig roll i högpresterande utbildningssystem. Det är en av de viktigaste slutsatserna utifrån min forskning vid Cambridge Assessment. 2010 ombads jag leda analysarbetet inför the Review of the National Curriculum i England; en granskning som resulterade i en mer omfattande detaljerad förteckning med tydligt fokus på centrala koncept, riktlinjer, grundläggande arbetssätt och grundkunskaper i ämnena. Under bakgrundsforskningen inför granskningen studerades nationella läroplaner från en rad högpresterande utbildningssystem, vilket tydligt visade vilken roll högkvalitativa läromedel spelar när det kommer till att vägleda skolor. Vårt arbete visade att högkvalitativa läromedel hade väsentliga funktioner: de hjälpte lärare att förstå hur brett de bör behandla ämnens olika aspekter; de underbyggde lärares ägarskap; de fungerade som underlag för högkvalitativ bedömning, formativ såväl som summativ. Det var uppenbart att högkvalitativa 11

läromedel inte var för syns skull eller bara användes av gammal vana; de var en del av de högpresterande utbildningssystemens DNA. Jag intresserade mig inte bara för läroböckers strategiska funktioner – den roll de spelat under perioder av förbättring och deras fortsatta inverkan – utan också för läroböckernas karaktäristiska drag, godkännandeprocesser och marknadsföringsarbete. Inledningsvis samlade vi in över 200 läroböcker från USA (Massachusetts), Finland, Hong Kong, Singapore, England, Kanada (Alberta) och Shanghai. Jag fördjupade mig i böckerna och började jämföra dem systematiskt genom att analysera skrivandet utifrån vissa ramar – samma typ av metod utgivare använder sig av för att utveckla läroböcker, vid sidan av en analys av böckernas olika informationselement utifrån vissa ramar. På så sätt granskades de olika informationselementen i varje avsnitt i böckerna – marginalnoteringar, konceptbeskrivningar, språkuppbyggnad, användning av bilder och så vidare. Analysen av såväl funktioner som karaktäristiska drag krävde granskning av inbördes och jämförande forskning för att möjliggöra förståelse för varför böckerna innehöll vissa element och hur dessa fungerade. Även om högpresterande utbildningssystem tenderar att använda sig av statligt godkända läroböcker är tanken att de skulle vara toppstyrda och oföränderliga naiv. Shanghai är fascinerande. Matteläroböckerna inkluderar exempel och frågor som har använts i hundratals år därför att de fungerar och fortsätter att göra det. Men vid sidan av dessa förekommer omfat-

tande lektionsobservationer av lärarforskare i skolor, i syfte att identifiera högkvalitativa lektioner som sedan återspeglas i nästa utgåva av läroböckerna. Läroböckerna är således långt ifrån att bara vara toppstyrda, de är av avgörande betydelse för processen att identifiera bra pedagogik och effektivt sprida den till alla lärare. Vår forskning från de nationer vi granskade visade samma resultat som Reynolds och Farrells forskning från 1996 – det oväntade resultatet att det är de bästa lärarna världen över som i högst utsträckning stödjer användningen av högkvalitativa läroböcker. Detta står i skarp kontrast till situationen i England där många under de senaste två decennierna varit emot läroböcker, vilket satt enorm press på lärare att hela tiden utveckla sitt eget material. Sådant material har oftast bestått av arbetsblad som många gånger hållit långt ifrån samma kvalitet som materialet i andra utbildningssystem. Arbetsbladen framstår ofta för eleverna som något tillfälligt – de används ofta för att sedan tappas bort eller aldrig refereras till igen och därmed går eleverna miste om en känsla för kunskapsområdenas omfattning och progression. En lärobok däremot förkroppsligar ett kunskapsområde på ett tydligt sätt, med aktiviteter och innehåll man kan återkomma till om det behövs och som elever och föräldrar kan se på i förväg, dessutom i form av en noga framtagen struktur som innehåller moment såsom tillämpning och övning. När väl godkända läroböcker användes, anklagades de ofta ur ett instrumentalistiskt perspektiv för att vara snäva och inriktade på specifika aspekter av examinationer för 16- eller 18-åringar, snarare än att innefatta ett heltäckande inlärningsprogram. 13

I mitten av 2000-talet var situationen i England infekterad, med lågt förtroende för och användande av läroböcker och instrumentalistiska uppfattningar om att majoriteten av de som faktiskt användes var snäva. Vår forskning uppmärksammades omedelbart av Storbritanniens regering. Tal av ministrar och kommentarer i pressen skapade nationell debatt. Men istället för att staten fick ta hela ansvaret, gav arbete direkt med förläggarna upphov till en process med brådskande granskning och utveckling – utöver den redan pågående processen av intensiv granskning och reflektion. Utvecklingen har skett med anmärkningsvärd hastighet. På bara två år har England sett uppkomsten av läroböcker med kvalitativa element och en struktur baserad på de bästa läroböckerna världen över, samt en snabbt ökande efterfrågan från skolor. Vår gränsöverskridande forskning om godkännandeprocesser, läroböckernas funktion och lärobokskvalitet har varit en läglig påminnelse om saker vi kanske kollektivt hade glömt och saker vi hade tagit för givna. Inom högpresterande utbildningssystem blir läroböckernas komplexa strukturella roll inte tagen för given – istället är de omsorgsfullt stöttade och marknadsförda. De minskar lärares börda genom att ge lektionsmallar, en djup förståelse för hur ämnen bör behandlas, stötta pågående utvärdering av framsteg och tillåta återgång till ämnen för att förstärka inlärning. De överför och ger uttryck för normer för rättvisa och förmåga – alla elever ska ha tillgång till grundläggande innehåll och idéer – något som är avgörande för utbildningarnas riktning, integritet och sammanhang.

Även historiskt finns exempel som visar på denna sofistikerade förståelse av läroböckernas roll – till exempel den strategiska roll som de spelade i omvandlingen av det finska utbildningssystemet under 1970- och 1980-talet. I början av övergången till ett sammanhängande och enhetligt utbildningssystem granskades alla läroböcker, vilket också varit en stor del i den fortsatta och snabba förbättringen i fråga om rättvisa för att säkerställa att de realiserade de nya målen och värdena för det omfattande utbildningssystemet och gav alla barn tillgång till den nationella läroplanen. Läroböckerna var del av en uppsättning sammankopplade och sammanhängande åtgärder; vid sidan av statligt godkända läroböcker säkerställde aktiv skolinspektion att den nya läroplanen och pedagogiken förverkligade målet om ett helt omfattande utbildningssystem, och betygsprövning genom insamlingsprov gjordes i hela landet i syfte att följa konsekvenserna av reformen. Det är stor skillnad på det finska utbildningssystemet under 80-och 90-tal då förbättringsarbetet pågick, i jämförelse med 2000-talet. Läroböcker fortsatte att vara statligt godkända fram till tidigt 1990-tal – och de läroböcker som de 15-åringar fick som var med i PISA år 2000, när Finland var på topp, fortsatte att följa modellerna som infördes under perioden av statligt godkännande. Läroböcker var en grundläggande del och spelade en nyckelroll i att fastställa strategierna för reformerna under samma period som Finland hade en imponerande förbättring i utbildningsresultaten. Många som kommenterar Finland förbiser den vitala roll som läroböckerna spelade för landets förbättrade utbildningssystem och gör det stora misstaget att utgå från

hur Finland är nu istället för hur det var under tiden det förbättrades. Finska lärare fortsätter att se läroböcker som en utgångspunkt för utbildning. Kanske borde även svenska lärare fundera över den idén. När Sverige nu har granskat skolornas prestationer och oroats av skillnaderna i utbildningsstandard tycks läroböckernas centrala roll vad gäller högkvalitativ pedagogik och rättvis utbildning ha underskattats. Men varför detta prat om läroböcker när världen blir allt mer digital? Om vi vet att högkvalitativa läroböcker har komplexa funktioner och att de fungerar som bäst när de understödjs av sammanhängande modeller för elevförmåga, pedagogik och didaktik borde vi väl ha åtminstone samma förväntningar på digitalt material? Men det är här utmaningen börjar. Kognitiv forskning och forskning om den digitala utvecklingen antyder att det digitala är annorlunda. Singapore övergav ett tidigt försök att gå från sina högkvalitativa matteläroböcker i pappersform till en digital motsvarighet, till följd av en rad svårigheter: klagomål från föräldrar som nu fick mycket svårare att följa upp och hjälpa till med sina barns läxor, problem med apparater och tydligt minskad intensitet i elevers lärande. Detta uppmärksammade oss på det problematiska i att anta att digitala resurser på ett enkelt sätt kan ersätta läroböcker. Den internationella forskningen visar tydligt utmärkande nackdelar såväl

som fördelar med digitala resurser. Unga människor föredrar att läsa på skärmar, dock minns de mindre även om de läser mer; uppfattningsförmågan minskar när det som uppfattas kommer via digitala resurser. Den perceptuella arbetsbelastning det innebär att scrolla, i kombination med skärmflimmer verkar ha negativ inverkan på inlärningsprocesser. Antalet stimulanspunkter är lägre på en skärm jämfört med ett uppslag på två sidor i en lärobok. En lärobok är en fysisk representation av en kunskapskälla, medan det kan vara svårt att få samma känsla från en webbplats. Medan en elev eller lärare kan röra sig fritt framåt och bakåt i en lärobok för att återgå till gamla ämnen eller titta på nya i förväg, kan detta vara svårare när det gäller andra inlärningsmaterial. OECD fann inget samband mellan användning av digitala resurser och förhöjda resultat. Resultaten är tillräckligt markanta för att antyda att digitala förespråkares påståenden måste synas. Men forskning tyder också på att digitala resurser erbjuder stora fördelar. Elever motiveras att läsa mer, särskilt pojkar. Videor och animationer tillåter presentation av idéer och information på ett annorlunda sätt. Elever kan föredra automatiserad återkoppling framför återkoppling från lärare, och vi vet att detaljerad återkoppling gynnar inlärningen. Handledning på distans kan vara en stor tillgång för vissa barn. Faktainsamling vid inlärning kombinerat med nya bedömningsmodeller tycks gynna intresse, engagemang och kunskapsinhämtning.

Skillnaderna mellan papper och skärm hör inte bara ihop med inlärningsmönster. De har även splittrat utbud och marknadsförhållanden. Investeringen i digitalt lärande har varit enorm, med kraftigt statligt stöd i vissa sammanhang. Internationellt har avkastningen till digitala företag hittills inte matchat investeringen. Lärare som har blivit vana vid kostnadsfritt eller mycket billigt digitalt innehåll tar hellre små bitar av innehåll från olika digitala leverantörer, helst gratis, än att binda upp sig till ett dyrt abonnemang. De vill göra sina egna val, inte binda sig till ett enda system. Detta väcker en mycket viktig fråga om den digitala framtiden. Vi ser väl balanserade och hållbara marknadsförbindelser kring högkvalitativa läroböcker i länder som Hong Kong och Singapore – där privata förlag samarbetar på ett sofistikerat sätt med staten – men hur kan vi uppnå balanserade ekonomiska relationer för att säkerställa pålitlig tillgång till digitala material av hög kvalitet? Även om en del människor skulle vilja att vi såg detta som ett naivt val mellan tradition och innovation, mellan papper och det digitala – kan och borde vi närma oss nya möjliga realiteter omsorgsfullt och sofistikerat. Vi borde vara mycket optimistiska över det faktum att vi har en gemensam, stark konsensus om utbildningsmål – om att höja kunskapsresultaten, skapa en rättvisare utbildning och säkra både engagemang för och njutning av, lärande. Vi har börjat förstå vad vi kanske har tagit för givet – det komplexa sättet på vilket pappersbaserade läroböcker stöder dessa

mål och har spelat en nyckelroll i förbättringen av utbildning. Läroböcker är inte någon mystisk legend; just nu stöder de viktiga processer i några av utbildningssystemen med högst kvalitet i världen. Genom att förstå både viktiga funktioner och kvalitetsdimensioner i läroböcker kan vi bättre förstå de kvalitetskriterier vi behöver för att utveckla, anta och implementera digitala resurser. Digitalt är annorlunda, och utvecklare och förespråkare måste motivera vad de gör mot bakgrund av komplicerade bevis rörande funktion, kvalitet och hållbart utbud, inte blint tro på en digital framtid. Läroböcker må ha funnits i århundraden, men det mest högkvalitativa materialet världen över är inte föråldrade reliker från det förflutna; de är en grundläggande del av högpresterande, rättvis utbildning.

Per Kornhall är doktor i systematisk botanik. Han har arbetat som gymnasielektor, undervisningsråd vid Skolverket och som skolstrateg. Han har skrivit flera böcker om skolan. Per Kornhall är ledamot i Kungliga Vetenskapsakademins kommitté för skolfrågor.

”En läromedelsfientlig inställning i Sverige” Man kan på goda grunder hävda att det har funnits en läromedelsfientlig inställning i Sverige. Trots det har svenska lärare fortsatt använda läromedel. Det kan vi tacka skolans inneboende motstånd mot förändring för. Det är inget organiserat eller genomtänkt motstånd, men det finns en inneboende tröghet som gör att lärarkåren trots kritik och uppmaningar att de måste anpassa sig till en snabbt föränderlig omvärld fortsätter att arbeta med vad de upplever fungerar. Ibland hinner forskningsläget förändras innan skolan gör det – och det kan visa sig att lärarna haft rätt hela tiden. Så var det med omsvängningen av synen på lärarledd undervisning. Och så borde det bli i synen på läromedel nu när forskning visar att läromedel kan spela en viktig roll för utvecklingen av såväl elevers som lärares kunskaper. En intressant engelsk studie visar att länder med goda skolresultat i internationella kunskapsmätningar satsar på att producera läromedel av hög kvalitet1. Men man slås vid en läsning av studien också av likheterna mellan attityden till läromedel i England och i Sverige. Författaren av studien citerar en forskare som skriver att: ”Attityden i utbildningskretsar i 21

detta land [England] har varit mer negativ mot läroböcker än i många andra länder, det i en sådan utsträckning att en antiläroboks-anda kan postuleras”2 . Detsamma kan sägas om Sverige. Det är lätt att hitta exempel på läromedelskritiska uttalanden från olika auktoriteter. Bakgrunden till detta verkar vara den extrema uttolkning av konstruktivism eller så kallad progressiv pedagogik som blev förhärskande i Sverige. Egentligen startar den här utvecklingen väldigt tidigt men växer i styrka från 1970-talet och framåt för att dominera lärarutbildningar och styrdokument som tas fram på 1990-talet. Den generella synen blev att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”3 . Man skulle istället i så hög utsträckning som möjligt inte bara ta bort avståndet mellan det stoff som skulle läras in och eleven – utan eleven skulle, helst på egen hand, och med så lite handledning som möjligt, bygga sin egen kunskap. Detta genom verkliga erfarenheter i en lustfylld och luststyrd process. De svenska forskarna Säfström, Månsson & Osman4 har skrivit att “…Sverige är ett intressant fall eftersom, i jämförelse med andra europeiska länder, skiftet mot Oates, T. (2014). Why Textbooks Count: A Policy Paper. Cambridge Assessment. Cambridge University. 2 Ibid. 3 Skolverket (2003) Lusten att lära - med fokus på matematik. Rapport 221. Stockholm: Skolverket. 4 Säfström, C.A.; Månsson, N. & Osman, A. (2015) Whatever happened to teaching? Nordic Studies in Education, 03-04, V35. 5 Broady, D. (1992) Bildningstraditioner och läroplaner. Bilaga i Skola för bildning. Huvudbetänkande av Läroplanskommittén, SOU 1992:94, s. 347-370. 6 Hemmi & Ryve 2015. 1

lärande [istället för undervisning] var ganska extremt i sina konsekvenser…”. Donald Broady skriver5: ”Ett förhållande som gör den svenska utbildningsdebatten unik är att progressivismen så otvetydigt framstod som en statligt legitimerad ideologi. I flertalet länder har progressivistiskt sinnade lärare utgjort en motståndsrörelse.” Matematikdidaktikerna Kirsti Hemmi och Andreas Ryve som jämfört svensk och finsk lärarutbildning skriver6: ”Vi skulle vilja föreslå att den svenska diskursen om klassrumsundervisning bygger på en ganska extrem tolkning av konstruktivism och elevcentrerad undervisning.” Det finns gott om exempel som illustrerar dessa citat. Som när Mats Ekholm, generaldirektör för Skolverket 1999-2003, skrev i Lärarnas tidning att vi hade ”gått från den gamla idén att skolan ska vara ett ställe där barn samlas kring vuxna för att ta del av deras kunskaper”7 . Eller den tidigare skolministern Lena Hjelm-Wallén som i en kommentar till en utredning om skolans inre arbete skrev: ”Utredningen menar att läromedlen verkar styrande och konserverande, då det gäller val av stoff i undervisningen” och att ”det är viktigt att öka lärarens och elevernas intresse för att själva diskutera och bestämma målen för undervisningen och därefter välja stoff och metoder samt hjälpmedel för att uppnå dessa mål”8 . År 1979 oroade sig regeringen med Britt Mogård som skolminister för att till exempel de naturvetenskapliga ämnena innehöll för mycket traditionellt upplagt stoff och skrev i en proposition att undervisningen skulle ”utgå från elevernas verklighetsbild, att bygga vidare på deras nyfikenhet och deras egna frågor. Den välstrukturerade

kunskapsmassa som finns samlad inom olika traditionella ämnen får aldrig vara startpunkt för skolarbetet”. Målet var alltså att lärande skulle uppstå i situationer där varken mål, stoff eller metoder var kända i förväg. Och där läromedel, eller annan struktur, skulle vara en skadligt begränsande faktor. Det verkar också som om kull efter kull av lärarstudenter i Sverige inte bara har fått lära sig att på ett konstruktivt sätt vara kritiska, utan direkt negativa till användning av läroböcker. Söker man bland examensarbeten från lärarutbildningarna hittar man lätt texter med innehåll av typen: ”Under lärarutbildningen … har vi fått ta del av tips och idéer om hur vi kan utforma undervisningen främst utifrån att använda annat material än en lärobok”9 . När dessa studenter kommit ut i skolan har de mött en verklighet där läromedel och läroböcker (av många skäl) är en viktig och omistlig del av arbetet. Detta har skapat spänningar mellan nya lärares verklighet och lärarutbildningarnas idealbild – men också till att lärare upplever sig som dåliga lärare om de använder läromedel. VariatioCiterad i Helldén, Arne (2002) Skola på villovägar. 30 års skolpolitik. Linköping: Futurum. s. 85. 8 Citerad i Enkvist, I. (2016) De svenska skolreformerna 1962 - 1985 och personerna som låg bakom dem. Stockholm: Gidlunds förlag., s. 94. 9 Exempel funna vid en enkel googlesökning 2015. 10 Lärarnas Riksförbund. (2015). Kostnadsökning eller kvalitetsminskning: En rapport om kommunernas kostnader för läromedel. (www.lr.se) 11 Skolverket (2011). Planering och genomförande av undervisningen: För grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan. Stockholm: Skolverket. 12 Lauer, P. A., Snow, D., Martin-Glenn, M., Van Buhler, R. J., Stoutemyer, K., & Snow-Renner, R. (2005). The Influence of Standards on K-12 Teaching and Student Learning: A Research Synthesis. Denver: Regional 7

nerna bland skolor i hur mycket man satsar på läromedel är också stor10. Många huvudmän har uppenbarligen också använt den läromedelsfientliga diskursen för att motivera besparingar. Det är för övrigt typiskt och betecknande att orden läromedel eller lärobok inte nämns någon enda gång i Skolverkets Allmänna råd ”Planering och genomförande av undervisningen”11. Men som den engelska studien pekar på: läromedel är viktiga. De är planerade för att täcka det som bör behandlas under de specifika stadier i skolan de är avsedda för. De kan ge en oerfaren lärare ett viktigt stöd och öka likvärdigheten i undervisningen. Det finns forskning som tydligt pekar mot att det är svårt att utveckla undervisning och implementera nya idéer i klassrum om man inte samtidigt utvecklar bra undervisnings- och stödmaterial12. Kvaliteten på undervisningsmaterial borde haft extra stor betydelse i Sverige där kursplaner alltid har varit relativt generella13. Det är märkligt att läromedel inte har en självklar plats i debatten kring undervisning i Sverige. Inom den internationella forskningen om läromedel har fokus under de senare åren förflyttat sig mot lärarhandledningar och hur dessa används och är konstruerade. Detta eftersom man har insett deras utvecklingspotential för undervisningen14. Väl genomtänkta lärarhandledningar kan fungera som praktiknära professionell fortbildning för lärare. I Sverige skulle lärarhandledningar, om de skapades på ett medvetet sätt, till exempel kunna fungera som en stödjande resurs för lärare att planera och genomföra

lärarledda lektioner. Finland har en sådan tradition sedan 1980-talet. Forskning visar att finska lärare använder dessa lärarhandledningar i stor utsträckning och att de upplever att de hjälper dem förnya deras undervisning15. Finska lärare på låg- och mellanstadiet är, precis som i Sverige, sällan ämnesspecialister och har många ämnen. Då är ett bra lärarmaterial en viktig källa för inspiration och utveckling. En lärare är naturligtvis aldrig en passiv skolaktör som förverkligar ett skrivet manus. Bra undervisning sker när en professionell lärare utifrån sina allmänoch ämnesdidaktiska kunskaper, tidigare erfarenheter och kunskapen om sina unika elever, anpassar undervisningen till en rådande situation. Detta innebär att läromedel och lärarhandledningar bör vara flexibla. I sammanhanget kan nämnas att frågan om analogt eller digitalt är ointressant – man ska använda det medium som passar sig bäst för uppgiften och den kunskap man vill förmedla. Läromedel och lärarhandledningar kan ge en lärare tillgång till en repertoar av Educational Laboratory for Central Region States. Mid-continent Research for Education and Learning (McREL) och Stein, M. K., & Kaufman, J. H. (2010). Selecting and supporting the use of mathematics curricula at scale. American Educational Research Journal, 47(3), 663–693. 13 Hemmi, K., & Berg, B. (2013). Empowerment and Control in Primary Mathematics Reform–The Swedish Case. In C. Bergsten, E. Jablonka & M. Raman (Eds.), Evaluation and comparison of mathematical achievement. Proceedings of MADIF8, Umeå, 24-25 January 2012. Linköping: SMDF. 14 För en översikt på svenska se Hoelgaard, L., Hemmi, K., & Ryve, A. (2015). Teaching by the book. Paper presented at the Nordic research in mathematics education. The Seventh Nordic Conference on Mathematics Education, NORMA 14, 3-6 June 2014, Turku (Åbo), Finland. 15 Pehkonen, L. (2004). The magic circle of the textbook – an option or an obstacle for teacher change. In M. J. Hoines & A. B. Fuglestad (Eds.), Proceedings of the Annual Meeting of the International Group for the Psychology of Mathematics Education (PME) (28th, Bergen, Norway, July 14-18, 2004) (Vol. 1).

undervisningsmetoder, sätt att differentiera undervisningen och möjligheter att följa lärandet som hen inte skulle ha annars. I Sverige har vi inte tagit hänsyn till lärares verkliga villkor och professionella erfarenhet, vilket skapat en osäkerhet där de professionella försökt anpassa sig till det de inte förstår, men som de tror att de måste göra. De handlingar de då utför bottnar inte i deras egen professionella kunskap och erfarenhet. Något som kan leda till en lägre grad av upplevd och verklig självständighet. Skickliga yrkesmänniskor behöver såväl stöd som utmaningar för att utvecklas och alla kan inte utveckla alla hjul själva. Den svenska diskursen som skulle skapa frihet och variation skapade istället enhetlighet och rädsla. Lärare kommer alltid att behöva bra forskningsbaserade och kvalitetskontrollerade material. Inte minst gäller det Sverige och inte minst i tider av förfalskade framställningar i verkligheten är det viktigt att både lärare och elever har tillgång till kvalitetssäkrade kunskapskällor. Forskningsbaserade läromedel och lärarhandledningar kan utgöra en kraftfull resurs för lärare så att de kan genomföra god undervisning och fungera som ett kontinuerligt underlag för fortbildning. Läromedel skulle alltså kunna spela en stor roll i framtidens skola, inte minst om lärarhandledningar till dessa tas fram i samverkan mellan forskare och lärare. Och man kan med stöd i forskning, och tvärtemot 1970-talets minister, hävda att undervisning – i de flesta fall – bör utgå från en ”välstrukturerad” och beforskad ”kunskapsmassa”. 27

Ann-Charlotte Gavelin Rydman har arbetat i skolan sedan 1985 och som rektor i 20 år. Hon är ordförande för Lärarförbundet Skolledare.

”Vi går mot en tid där läromedel spelar större roll” Precis som Per Kornhall har jag noterat den läromedelsfientliga stämning som rått i Sverige. Jag har förstått budskapet så att den lärare som följer ett läromedel bedriver tråkig undervisning och kanske till och med är lite bekväm. Själv har jag helt andra perspektiv på läromedelsstyrd undervisning. En praktikers och verksamhetsansvarigs synsätt. Det är perspektiv som gör att jag känner tacksamhet för att läromedel (analoga eller digitala) ännu finns i klassrummen. De behövs fortfarande och kommer att behövas ännu mer i framtiden. Mina egna intryck från verksamhet och klassrumsbesök är att erfarna lärare ofta förhåller sig ganska fritt till läromedel. Några använder dem sällan och sparsmakat. Andra följer dem kapitel för kapitel, men har ett stort eget förråd av variationer i arbetssätt och innehåll att komplettera med. Ytterligare andra undervisar emellanåt ganska tätt intill läromedlet. De gör det för att de själva valt att göra så, kanske för att de bedömt att undervisningen blir bäst på det 29

sättet eller kanske på grund av brist på planeringstid. Erfarna lärare känner innehållet i kurserna/årskurserna, de vet vad som krävs och har överblick och kontroll. Jag får väl erkänna att jag som rektor sällan har haft tid, eller för all del skäl, att fundera så mycket över de erfarna lärarnas anknytning till läromedel. Det finns oftast för lite skolledartid över till att reflektera över de delar i verksamheten som fungerar bra. En skolledares fokus dras istället mot de delarna i verksamheten där det oftare krävs stöttning och insatser. På så sätt har jag haft större anledning att fundera över läromedlets roll för de oerfarna och/eller obehöriga lärarna. En oerfaren lärare som har en kurs eller en årskurs första gången är naturligtvis inte förtrogen med ämnesinnehållet. Om läraren dessutom saknar aktuella ämneskunskaper är det ofta mycket stoff som ska inhämtas innan hen känner sig säker på hela det innehåll som ska presenteras. Därtill ska den oerfarne läraren bland annat fundera över arbetssätt, utvärdering av elevernas kunskaper och förklaringsmodeller. Även med en mentor vid sin sida är detta många gånger en mycket stor uppgift. Det är också en uppgift som stressar, givet den alltför knappa tid som lärare idag förfogar över. Lite vårdslöst kan man säga att en bra lärobok erbjuder ett slags quickfix till detta problem. Boken ger hela ämnesinnehållet presenterat i sin helhet. Tillsammans med en bra lärarhandledning ges ett slags helhetsförslag till läsårets eller kursens undervisning. Det är ett förslag som läraren sedan, i mån av kapacitet och tid, kan avvika ifrån och förädla. Detta kan naturligtvis kallas för läromedels30

styrd undervisning, men jag skulle snarare säga läromedelsstödd undervisning. Ett annat exempel där läroboken stöder de mest utsatta delarna i undervisningen är något så trivialt som en lektion som en vikare håller. En vanlig instruktion till vikarien kan lyda: ”Gå igenom sidorna 62-64 i boken eller låt klassen läsa själva. Låt dem sedan göra instuderingsfrågorna.” Nuförtiden är det sällan en behörig och erfaren lärare som får denna instruktion utan istället en ung människa som inte har någon särskild utbildning om det som sidorna 62-64 behandlar. En människa som vill göra en insats och som accepterar att jobba för den låga lön som lärarvikarier idag erbjuds. Vikariens lektion blir vanligen inte lika bra som den ordinarie lärarens. Men tack vare läroboken ges vikarien ändå en möjlighet att göra något som ersätter den ordinarie lärarens arbete. Som rektor vill jag naturligtvis att varje lektion i min skola ska leda framåt i förhållande till kursplanernas innehåll. Jag vill helst undvika att vikarielektioner blir något slags uppehållande verksamhet. Tiden till undervisning är alltför knapp. Läromedlet ger en möjlighet att föra undervisningen framåt med knappa instruktioner. Det är en möjlighet som jag vill nyttja i det längsta. Jag uppskattar alltså det stöd som läromedlet ger till de skörare delarna i undervisningsverksamheten. Men en annan sida av detta är att det är de oerfarna och outbildade lärarna som är mest beroende av läromedlet. Det är den grupp som också har minst möjlighet och kapacitet att ifrågasätta innehållet. Mitt stöd till läromedel gäller därför bara om det håller hög kvalitet. Om läromedlet speglar 31

kursplanernas intentioner på ett bra sätt och om det uttrycker sig vettigt i förhållande till jämställdhetsfrågor och andra värdegrundsfrågor. I den bästa av alla världar finns det i varje klassrum erfarna lärare med gott om tid att planera lektionerna. Nu ser det inte ut så. Det blir fler obehöriga och oerfarna lärare. Vi går därför mot en tid där läromedel spelar större roll och där fler lärare kommer att behöva stöd av en lärobok. Detta ställer krav både på läromedelsproducenterna och på skolan som organisation. Läromedelsförlagen behöver vara medvetna om sin viktiga roll och ständigt se över sin produktion i förhållande till krav som ställs. Skolan, skolledarna och lärarna behöver också förhålla sig medvetet till denna situation. Om samma läromedel köps in år efter år av ren slentrian behöver vi skolledare ifrågasätta detta. Vi behöver också ständigt hålla ögonen öppna för att exempelvis identifiera alltför slitna böcker eller läromedel med inaktuellt innehåll. Inköp av nya läromedel ska inte vara en trivial och rutinmässig historia på skolorna. Tvärtom ska vi uppmuntra och organisera så att de erfarna lärarna ges en framträdande roll vid nyinköp och utvärdering av läromedel. Det är ofta inte billigt att köpa in bra läromedel och vi ska använda skolans pengar på ett ansvarsfullt och övertänkt sätt.

Som verksamhetsansvarig praktiker har jag alltså sällan haft anledning att fundera över ordet läromedelsstyrd i den negativa mening ordet haft i debatten. Jag har mest sett läroboken som ett stöd för lärarna och som ett smörjmedel i de delar av verksamheten där det vanligen gnisslar mest. Oavsett ståndpunkt är vi nu på väg mot en situation där beroendet av läromedel i skolorna kommer att öka. Själv uttrycker jag detta som att skolans behov av läromedelsstöd ökar. Ju bättre läromedel desto bättre stöd.

Mats Ekholm är professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet. Hans forskning behandlar hur skolors inre liv påverkar barn och ungdomars utveckling och lärares arbetsliv. Han har varit ledare för skolledarutbildningen i Sverige och generaldirektör för Skolverket och Myndigheten för skolutveckling.

”Lärarna har aldrig lämnat läromedlen i sticket” Människor i vårt land tillbringar i genomsnitt nästan en fjärdedel av sitt liv i utbildningssystemet. De finns i någon form av skola, där huvuduppgiften är att lära. Människan lär genom att ta in intryck från omvärlden och reagera på dem. Hon bygger tankemässiga och känslomässiga strukturer som hon minns. De föreställningar hon skapar inom sig stimulerar till nytt lärande. Hon tar efter andra människor som utgör sociala modeller. Hon lär genom att erövra och vidga sitt språk och fånga begrepp. När hon lär förs dialoger. Människors lärande varierar beroende på att intrycken inte är desamma, för att deras sociala förebilder ser olika ut och för att de omges av olika trånga gränser vad gäller normer, rörelsemöjligheter och resurser. Människor möter också olika utmaningar i sitt tänkande från omgivningen och befinner sig i språkliga situationer som är laddade med olika komplexitet, innehåll och grad av lekfullhet. Variationen i lärande är bland annat beroende av vilka de möter i dialogerna och vilka krav som ställs på gensvar i resonemang och argumentering. 35

Människans lärande varierar också beroende på i hur hög utsträckning hennes vilja är mobiliserad. Aktiviteten att lära kostar energi, många gånger fysisk såväl som mental. Att lära är en rikt sammansatt aktivitet som alla människor utövar. De flesta utövar den livet igenom, en del försöker låta bli att utöva aktiviteten för att hushålla på krafter eller för att de inte är intresserade av att förändra sitt förhållande till omvärlden. Vanligen misslyckas denna hållning eftersom omvärlden envisas med att ändra på sig så att människor tvingas till nytt lärande i alla fall. Vetenskaperna som behandlar människors lärande under utbildningsåren har kommit fram till att ett framgångsrikt lärande gynnas av att den som lär känner sitt eget mönster för att lära. Lärare behöver vara skickliga på att ställa diagnos på elevers lärande och att få varje elev att förstå de egna vägarna till kunskap. Lärare är huvudpersoner i den infrastruktur som omger de unga i skolorna. Lärarna tar initiativ till – och driver – de dialoger som kan utmana elever. De ställer krav på eleverna så att de vågar pröva andra sätt att agera och hittar fram till nya tankemässiga och känslomässiga strukturer. Under uppväxten ställer vi gradvis krav på de unga att bli medvetna om sina egna handlingar och deras konsekvenser för omgivningen. Skickliga lärare stödjer de unga i att själva bedöma den egna kunskapen. Läraren gör också sina egna bedömningar av hur långt respektive djupt som lärandet landat hos eleverna. Infrastrukturen för lärande behöver innehålla bra hjälpmedel för den som lär sig. Texter, burna såväl av

papper som av elektronik, är nödvändiga. För att hämta in väsentlig information gynnas de som lär av att infrastrukturen innehåller rutiner för att möta angelägna frågor vars svar är till nytta, såväl för den som ställer dem som för den som lär sig. Lärare och elever, som får sådana frågor från det omgivande näringslivet eller från offentligt bedrivna verksamheter, inser att skolarbetet kommer till nytta. Eleverna ser att det som de gör är meningsfullt både för egen del och för en vidgad grupp människor. Den utbildningsvetenskapliga forskning, som jag kort har sammanfattat här, är min utgångspunkt när jag har mött Tim Oates och Per Kornhalls texter. Jag har förundrats. Mest över att Kornhall är så uppretad på att elevers lärande är den viktigaste aktiviteten i skolan. Men också över att de båda författarna skriver som om läromedel, och särskilt läroboken, skulle vara på avskrivning i skolorna. Vardagsinsyn såväl som mer systematiska undersökningar, av till exempel Skolverket, visar klart och tydligt att läromedel dagligen används i undervisningen. Varför lägger Oates och Kornhall så mycket krut på ett icke-existerande förhållande? Lärarna har aldrig lämnat läromedlen i sticket, de har stadigt fortsatt att använda dem. Därför är det viktigt att få en vital diskussion om vilka läromedel som används och vilken kvalitet dessa har och kan ha. Oates såväl som Kornhall för resonemang om att skolvärlden blir bättre när läromedel är ordentligt granskade innan de används. Det instämmer jag mer än gärna i. Samtidigt förundras jag över att så mycket av resonemangen handlar om kvalitetskontroll av

läromedel i sådana modeller som Sverige lämnade för decennier sedan. Läromedlen var en av förelöparna till hur det svenska skolsystemet fick ett marknadsekonomiskt tänkande som grund, istället för gemensamhet. Turerna som togs under 1970- och 1980-talet är oåterkalleliga och en detalj av ett större skeende. Då krymptes Statens läroboksnämnd till att vara en nämnd inom Skolöverstyrelsen med uppgift att bevaka objektiviteten i SO-ämnen, för att helt dö ut i Skolverkets famn i början av 1990-talet. Historiskt kan man beklaga att en högt centraliserad kontroll har upphört. Samtidigt kan man glädjas åt att lärare blivit respekterade som professionella, kompetenta att bedöma läromedelskvalitet och i realiteten fattar beslut om inköp och användning av läromedlen. I min läsning av Oates och Kornhall har jag funderat över varför dessa läromedelskunniga debattörer inte för någon ingående diskussion om hur lärares kvalitetsgranskning av läromedel ser ut eller skulle kunna se ut. De skulle med sin sakkunskap kunna berika lärare när de utför sin professionella gärning att bedöma läromedel. De tar inte tag i sådana besvärliga ämnen som att den marknadsberoende läromedelsproduktionen lätt riskerar att anpassa sig till lärartraditioner, istället för att bidra till att maximera elevers lärande. Sådana traditioner som till exempel att låta planeringen av undervisningen helt följa läromedlets uppläggning. Den skickliga läraren använder läromedlen i samspel med sina elever. Hon förmår att finna praktiska lösningar på hur mötena

mellan eleverna och deras intellektuella och emotionella utmaningar ska gestaltas. Det är med den professionella fingertoppskänslan som grund, som läromedel behöver väljas ut. Och den behöver belysas i det nuvarande systemet, inte i en dröm om ett återcentraliserat skolsystem. Att en sådan diskussion nu inte blir förd kanske har att göra med att den behöver gå in på vad som kännetecknar riktigt bra – och mindre bra – lärararbete. För att den diskussionen ska bli givande behöver den ha utbildningsvetenskapens rön som grund.

Lena Hallengren (S) är utbildad som grundskollärare vid Kalmar högskola. Hon blev ledamot av riksdagen 2006. Hon har som statsråd varit ansvarig för förskola, vuxenutbildning och folkbildning. Lena Hallengren är, när hon skriver denna text, ordförande i riksdagens utbildningsutskott och Socialdemokraternas skolpolitiska talesperson.

”Det finns ett behov av ökat statligt ansvarstagande” I skolan fostras våra barn till att bli demokratiska, kunniga och kritiskt granskande medborgare. Därför är skolan central i den svenska modellen. Sverige ska ha en jämlik kunskapsskola i världsklass. För att nå dit behövs övergripande politiska reformer för en förändrad och förbättrad styrning av skolan och en mer rättvis resursfördelning. Men politiken behöver också ge förutsättningar för att stärka skolans inre arbete. Vi vet att det är i undervisningssituationen, i mötet mellan lärare och elev, som lärandet sker. Insatser måste därför riktas mot att ytterligare stärka lärarna i sin yrkesroll och att skapa förutsättningar för lärarna att förbättra undervisningen. I detta arbete är jag övertygad om att ändamålsenliga och väl utformade läromedel kan spela en viktig roll. Jag upplever att frågan om läromedel i ett par decennier spelat en allt för liten roll i debatten, men att det nu finns ett växande intresse för vad som utgör bra läromedel. I den här antologin lyfter Oates och Kornhall intressanta aspekter av läromedlens betydelse. Jag delar bilden av att läromedel av hög kvalitet 41

kan ha en positiv inverkan på såväl undervisningens kvalitet som likvärdighet, och jag tror precis som Oates och Kornhall att läromedel behöver få och kommer att ta större plats i den skolpolitiska debatten framöver. Inte minst tack vare skolans pågående digitalisering och de överväganden som följer i och med denna. Min utgångspunkt är att lärarna är de som bäst är lämpade att utforma undervisningen i klassrummet. Läromedel ska fungera stödjande och bidra till att strukturera lärarens undervisning. Men de behöver samtidigt, som Kornhall framhåller, vara möjliga att användas flexibelt för att undervisningen ska kunna utformas efter elevernas förutsättningar och behov. Det finns studier av matematikundervisning, ett ämne där läroboken traditionellt i hög grad varit styrande, där mindre önskvärda effekter visats, som att lärare har svårt att hålla relevanta genomgångar vid tavlan då eleverna befinner sig på helt olika ställen i läroboken. Läromedel spelar en viktig roll för framgångsrik undervisning, men är ytterst avhängigt kompetenta lärare som flexibelt kan använda dessa som stöd. Oates lyfter en viktig aspekt då han pekar på att användningen av läromedel av hög kvalitet kan minska arbetsbördan och frigöra tid för läraren. Han visar att det motstånd som ofta funnits mot läromedel i England har satt en enorm press på lärare att ägna tid åt att utveckla sitt eget material. Samma tendens finns även i den svenska skolan där lärare i hög

utsträckning använder sig av egenproducerat material. Jag kan hålla med om att det är problematiskt, framförallt om läromedelsmotståndet kommer från andra än lärarna själva. Att som lärare välja vilket läromedel man ska använda är inte alltid helt enkelt. Fram till 1983 kunde staten underkänna läromedel, men i dag finns ingen statlig granskning av läromedel alls i Sverige. Precis som i många andra fall har vi rört oss från ett relativt reglerat system med statlig för- och eftergranskning till ett mycket decentraliserat och marknadsstyrt system. Sedan 1990-talet har vi en ordning där varje skola, och i många fall varje enskild lärare, väljer vilka läromedel de vill använda. Detta ställer stora krav på såväl förlagen som på lärarna. Många lärare vittnar om att tiden inte räcker till för att göra kvalitativa läromedelsgranskningar. Kornhall understryker vikten av att lärare och elever har tillgång till kvalitetssäkrade kunskapskällor i dessa tider av förfalskade nyheter och faktaframställningar. Jag delar hans analys. Vi vet att läromedlen inte alltid är väl anpassade till styrdokumenten. Skolinspektionens kvalitetsgranskning av läromedel i kemi från 2011 visar att en tredjedel av skolorna hade otidsenliga läromedel och att eleverna på hälften av skolorna inte hade någon tillgång till läromedel som täcker väsentliga delar av kemiämnet. Skolinspektionen har tidigare också riktat kritik mot läromedel när det gäller framställningen av etnicitet, religiös mångfald och HBT-frågor. Gestaltningen har inte stämt överens med den värdegrund och de intentioner som finns i

läroplanerna. Mycket tyder också på att användningen av sponsrade läromedel ökar, vilket ställer ökade krav på ett kritiskt förhållningssätt. Jag tror att det finns ett behov av ökat statligt ansvarstagande för dels den forskning och kunskap vi har om läromedel men också om vilka läromedel som används i skolan. Att gå tillbaka till en modell som innebär att staten kan godkänna eller underkänna läromedel ser jag inte som önskvärt, bland annat på grund av risken att läromedel politiseras. Jag tror inte heller att statligt reglerade läromedel per automatik betyder att vi skulle få i alla lägen perfekta läromedel. Men en tänkbar utveckling skulle kunna vara att profession och forskning tillsammans med skolmyndigheter gör rådgivande läromedelsgranskningar. Det skulle exempelvis kunna utformas en struktur för någon form av kvalitetsmärkning. En sådan märkning skulle göra att lärarnas val av läromedel underlättas och att tid frigörs. Det skulle också vara en garant för att läromedel håller en viss kvalitet och berör alla delar av ämnets centrala innehåll. Det är dock viktigt att lärare som vill använda andra läromedel fortsatt ska ha frihet att göra det. Jag tror som tidigare nämnts att professionen är de som har bäst kompetens att avgöra vilka läromedel som passar utifrån undervisningssituation och elevgrupp. Och då kommer vi tillbaka till de övergripande politiska frågorna om skolans styrning. En del i det är att staten och skolhuvudmännen tar ett större ansvar och skapar

strukturer med kapacitet för att sprida den kunskap som finns hos profession och forskning. Det gäller såväl kunskap om läromedel som andra centrala delar av framgångsrik undervisning.

Åsa Fahlén är utbildad som och har varit gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Hon har varit fackligt aktiv. Åsa Fahlén är ordförande för Lärarnas Riksförbund.

”Det finns en stor potential för läromedelsbranschen att bryta ny mark” Fanns det någon lärare i samhällskunskap åren runt millennieskiftet som inte visade filmen American History X för sina elever? Jag har själv gjort det. Flera gånger dessutom. American History X utspelar sig i Los Angeles, förmodligen någon gång under 1990-talet, och handlar om bröderna Vinyard som förlorat sin pappa i ett skottdrama och senare sig själva i en lokal nynazistisk rörelse. Det fanns säkert lika många skäl för lärare att visa filmen för sina elever som det fanns lärare de nämnda åren, men filmen hade några centrala element som gjorde den väl värd att använda i undervisningen och i förhållande till då gällande kursplaner. För det första var den aktuell. Den beskrev en samhällsutveckling och ett tillstånd som många kunde känna igen från svenskt 1990-tal, med gängbildningar, våld och krav på respekt. 47

För det andra lyfte den större frågor och perspektiv. Filmen vilade självfallet på tydliga historiska perspektiv kring nazism och främlingsfientlighet, men den lyfte också angelägna frågor om arbetslöshet, utanförskap och maktlöshet och frågor om varför unga (framförallt män) söker sig till dessa typer av organisationer. För det tredje innehöll såklart filmen också gripande personbeskrivningar och livsöden och beskrev viktiga vändpunkter och avgörande händelser i olika personers liv. Även en spelfilm kan alltså vara ett viktigt läromedel i en lärares undervisning. Jag vet att det finns såväl personer som organisationer som vill värja sig mot detta, som vill ha en snävare definition av vad ett läromedel är. De som gör sådana definitioner utgår ofta från hur produkten skapats; om boken skrivits i syfte att vara ett läromedel, då är den ett läromedel. Jag utgår istället ifrån vad det används för och av vem. Om en lärare använder en spelfilm för att eleverna ska lära sig ett antal saker, då är filmen ett läromedel i den kontexten. Den är ett medel för lärande. Jag skriver inte detta för att kunna landa i en slutsats att läromedelsbranschens dagar är räknade. Inte heller för att välproducerade traditionella läromedel inte har en plats i framtidens skola eller att digitaliseringen kommer att kunna lösa lärandets alla mysterier. Tvärtom.

Jag skriver det för att jag anser att det visar att många saker och ting i skolan är och förblir ungefär som de alltid har varit. Och att vi ska låta det vara precis så. En av de viktigaste utgångspunkterna för framgångsrik undervisning är att läraren har en tydlig bild av vad det är eleverna ska lära sig och kunskaper om vilka förutsättningar individerna och gruppen har för att kunna göra detta. Utifrån detta måste läraren sedan dra en slutsats om vilka undervisningsmetoder och vilka läromedel som behöver användas i just denna grupp och för just detta moment. En viktig insikt är att denna ekvation inte kan landa i samma lösning för alla lärare eller alla elevgrupper. Lärares slutsatser om vilka läromedel och metoder som behöver användas färgas av vilka de är som lärare, vilka styrkor och svagheter de själva har och vilka erfarenheter de har gjort av vad som fungerar för dem och deras elever i olika situationer. Dessa erfarenheter är gjorda genom utprövning av egna och andras idéer, förvärvade från forskning, beprövad erfarenhet, kollegialt lärande och egna erfarenheter. Detta är själva essensen av att ha en autonom lärarprofession. Lärarkåren, och den enskilde läraren, måste stå fria att i en given situation avgöra vilken undervisning, och därmed vilka läromedel, som behövs. Här återkommer betydelsen av välgjorda professionella läromedel. Ju bättre läromedel en lärare har att tillgå, desto bättre förutsättningar och möjligheter får läraren att planera en undervisning som möter elevernas behov. Tillgång till välgjorda läromedel blir härigenom en av flera viktiga faktorer för lärares autonomi!

Här tror jag också att det finns en stor potential för läromedelsbranschen att bryta ny mark. Jag tror att en möjlig utveckling för framtidens läromedel, kanske framför allt lärarhandledningarna, är att ännu tydligare och mer uttalat visa och beskriva hur modeller, övningar och uppgifter är tänkta att fungera. Vad de syftar till att uppnå hos eleverna och vilka eventuella forskningsmässiga utgångspunkter de olika delarna av läromedlen vilar på. Det här kräver att läromedelsföretagen fortsätter att använda erfarna lärare som läromedelsförfattare men också att läromedelsföretagen stärker sitt samarbete med forskarsamhället. En utveckling av detta skulle underlätta för lärarna och ge dem ökade förutsättningar att ägna sig åt det som är läraryrkets kärna, undervisningen. Här har vi ännu bara skymtat början till de möjligheter som finns att i digitala läromedel peka vidare mot externa källor, spelfilmer (!) samt utbildningsvetenskaplig och didaktisk forskning. Framtidens läromedel behöver inte i grunden utvecklas till något de inte redan är idag. De behöver bara bli ännu bättre på det som de redan gör: att skapa goda förutsättningar för lärarna att planera och genomföra en undervisning som möter elevernas behov!

Lotta Edholm (L) har en fil. kand. i statsvetenskap. Hon har varit riksdagsledamot och skolborgarråd i Stockholms stad. Lotta Edholm är idag oppositionsborgarråd och gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad.

”Återupprätta läromedlens roll” Ett ord i rättan tid! Det var min spontana reaktion på Per Kornhalls bidrag i denna antologi. Förhoppningsvis kan vi nu slå sista spiken i kistan för den pedagogiska inriktning som predikades i början av 2000-talet och som i grund och botten ville ge eleven makt att själv bestämma vad hen skulle lära sig, göra läraren arbetslös och avskaffa alla läromedel. De pedagogiska tankegångar som Kornhall beskriver har i grunden skadat svensk skola. Att tankarna inte fått större genomslag beror, som Kornhall skriver, på skolans inneboende motstånd mot förändring. Lärare har fortsatt undervisa och använda sig av läromedel. Jag tror också att för gemene man, det vill säga först och främst föräldrar, så framstår debatten om huruvida läromedel ska användas som väldigt främmande. De utgår i regel från att man använder läromedel i skolan och förväntar sig att barnen ska komma hem med fysiska läroböcker. Debatten har i huvudsak skett inom professionen, mellan lärare och forskare. Efter att ha läst texterna om forskningen kring läromedel väcks många insikter och frågor. För mig som 53

skolpolitiker är de uppfordrande. Vilka slutsatser bör vi och andra verksamma inom skolpolitiken dra? För det första visar Tim Oates forskning att läromedel är en väsentlig del av ett högpresterande skolsystem. De ger lärarna stöd och riktning, ger stöd till lektionsplanering och eleverna översikt. Bedömningen av elevernas utveckling blir formaliserad. Särskilt intressant är beskrivningen av läroböckerna i matematik från Shanghai, som uppdateras kontinuerligt men också innehåller väldigt gamla exempel. Tim Oates menar att man behållit det som fungerar och utvecklat materialet kontinuerligt och att det lett till en framgångsrik undervisning. För alla oss som vill se bättre resultat i svensk skola så blir tillgången på högkvalitativa läromedel därmed i alla högsta grad en politisk fråga. För en lekman framstår det som märkligt att varje lärare själv skulle göra sin lektionsplanering och sina läromedel helt från grunden. Det blir som att uppfinna hjulet gång på gång i varje klassrum – och med olika kvalitet på slutprodukten, det vill säga undervisningen. Med bra läromedel ökar möjligheten till en likvärdig skola där alla elever får möjlighet att nå sin fulla potential. För det andra ökar nu informationsflödet i världen enormt. Det ökar behovet av läromedel. När all information i världen är tillgänglig blir det viktigt hur informationen väljs ut och sammanställs. Att kurera information kommer bli avgörande när digitaliseringen går in i nästa fas. Det är fortsatt svårt att se skogen för

alla träd, och den exponentiellt ökade tillgången till information innebär också en exponentiell ökning av behovet av kvalitativ vägledning i undervisningen. Tim Oates beskriver hur stora investeringar gjorts i digital infrastruktur. Däremot har inte lika stora investeringar gjorts i tillgången till digitala högkvalitativa läromedel. Kornhall menar att frågan om digitalisering i undervisningen blir ointressant om man utgår från ett arbetssätt som fokuserar på den bästa inlärningen. Man använder fysiska eller digitala läromedel som det passar situationen och undervisningen bäst. Den underliggande idén tycks vara att undervisning inte är någon magisk abstrakt sak utan något som det kan forskas på och som kan utvecklas. Det har genom historien utvecklats särskilt framgångsrika undervisningssätt. Det framstår som ett slöseri att inte använda och utveckla det som lärare och läromedelsförfattare (som ofta ingår i yrkesgruppen lärare) arbetat fram under en lång tid. Nyckelorden förefaller vara att använda högkvalitativa läromedel, para dem med välutvecklade lärarhandledningar och att kontinuerligt utveckla det som funkar och ändra det som inte gör det. Att inte använda läromedel blir då nästan ett sätt att säga att det inte finns någon vetenskap inom undervisningen, att det inte går att mäta och utvärdera vad som fungerar. Det är naturligtvis helt felaktigt. Jag misstänker dock att lärare som inte använder läromedel i undervisningen inte gör det av ideologisk övertygelse utan för att de inte fått de resurser som behövs för att köpa in läromedlen. 55

I Sverige är skolan en kommunal angelägenhet och kommunpolitikerna sätter skolans budget. Det innebär att budgeten varierar med kommunens ekonomi och andra åtaganden. Skolpolitiker får i allmänhet redovisat hur mycket pengar skolan behöver, men inte vad pengarna har använts till i detalj. Skolorna bestämmer själva hur mycket pengar de ska, och kan, lägga på läromedel. Extra specifika medel tillförs i allmänhet bara när stora investeringar ska göras, till exempel att köpa in datorer och läsplattor. En sista slutsats jag drar är att vi skolpolitiker måste bli mer involverade i att se till att det finns tillräckliga resurser för att köpa in läromedel. Skolpolitiker bör inte lägga sig i vilka eller vilken sorts läromedel som används, det är upp till professionen att utvärdera, samarbeta och testa sig fram till vad som fungerar bäst. Däremot bör vi titta på möjligheterna för lärare att köpa in de läromedel som de anser att de behöver för att kunna fullfölja sitt uppdrag som lärare. Läromedel bör vara ett grundläggande arbetsverktyg för lärarna, och då ska sådana finnas att tillgå. Att säkerställa det är skolpolitikerna uppgift. Att välja ut läromedel och utifrån dem utveckla undervisningen är lärarens roll. Jag har under min tid som skolpolitiker starkt vänt mig mot den trend som hävdat att kunskap inte är något beständigt, att lärare ska fungera mer som handledare än som undervisande lärare och att eleven lika väl som att få tillgång till läromedel kan söka sin kunskap på nätet. Denna kunskapssyn har varit helt förödande för skolresultaten i Sverige och endast

gynnat barn med en akademisk bakgrund. Barn utan välutbildade föräldrar har lämnats åt sitt öde. Att återupprätta läromedlens roll är avgörande för att Sverige ska kunna återta en topposition bland världens mest högpresterande skolsystem.

Edward Jensinger har ämneslärarexamen i religions- och samhällskunskap. Han har varit gymnasierektor och utvecklingsledare. Edward Jensinger är områdeschef för gymnasieskolan i Malmö stad.

”Det måste skapas material som lärare faktiskt vill använda sig av” Jag menar att det är viktigt att skolan försöker finna goda digitala läromedel och lärresurser för att använda som en väg in i en mer digitaliserad skola. Oavsett våra privata åsikter så är just en mer digitaliserad skola ett mål för skolan att arbeta med. Vi kan på goda grunder hävda att den svenska skolan i dag, i alla fall till delar, har kommit en bit på vägen mot skolans digitalisering. Det är dock inte lika tydligt när vi tittar på just digitala läromedel. I Sverige har vi inte kommit lika långt som en del andra länder när det gäller bruk av digitaliserade läromedel (tänker särskilt på Danmark). Skälen för det kan vara flera men ett är säkerligen att diskussionerna om digitala läromedel ofta handlar om att lärare anser att utvecklingen av, och kvaliteten hos, läromedlen inte riktigt motsvarar de önskemål som lärarprofessionen har. Man talar om ”bok på burk”, PDF-versioner av analoga böcker som inte tagit vara på digitaliseringens alla möjligheter. 59

Detta skapar en negativ inställning till digitala läromedel hos många som jobbar inom skolan (för att nyansera det hela så har denna negativa inställning börjat förändras de senaste åren men den finns fortfarande kvar). När vi kombinerar en negativ inställning till digitala läromedel med att vissa lärare har en negativ inställning till läromedel överhuvudtaget (något Kornhall belyser i sin text) har vi ett problem om vi ska ta Tim Oates forskning om framgångsrika skolsystem, där goda läromedel är en förutsättning för framgång, på allvar. Vi har en skola där läromedel inte fullt ut ses som en resurs (utan mer som en begränsande form) och lärare har bilden av att digitala läromedel inte är bra. Samtidigt ska skolan digitalisera sin verksamhet. Vad händer då? Tja, lärare börjar själva skapa material att använda som läromedel. Men det material som ska användas behöver hålla en god kvalitet. Tim Oates pekar på att det finns kvalitetsbrister när lärare inte använder kvalitetsgranskade läromedel. Det är, för att vara ärlig, rätt vanligt att det material lärare själva producerar varierar i kvalitet. Egenproducerat material kräver att det läggs mycket tid både på själva producerandet men också på kvalitetssäkringen av det som produceras. Denna tid är inte gratis i en skola där just bristen på tid brukar lyftas som ett stort problem. Jag har besökt skolor där just egenproducerat material är det som gäller, till exempel ESSA Academy i Bolton. Där har de skapat en omfattande organisation för att hantera både producerandet och kvalitetssäkringen av

läromedlen. Då kan det bli bra. Men detta är verkligen undantaget som bekräftar regeln. Oftast finns inte en sådan kvalitetssäkring utan alla lärare är lämnade åt sig själva. Skolan och läromedelsproducenterna har en stor uppgift att vända den negativa inställningen hos lärare gällande (digitala) läromedel. Det måste skapas material som lärare faktiskt vill använda sig av. Det kräver att fördelarna med digitalisering, så som simuleringar, animeringar, kommunikation, snabbt informationsflöde, delandekultur och annat måste ingå i sådana läromedel. Då kommer också lärare att välja dessa läromedel i högre utsträckning. Effekten av att skolan har en negativ ingång till digitala läromedel, samtidigt som skolan i stort digitaliseras i allt högre hastighet, blir alltså att många lärare idag själva producerar en stor portion lärresurser till sin undervisning. Jag skulle våga mig på att säga att det är den negativa ingången till (digitala) läromedel som har skapat denna utveckling. Det har, hos vissa lärare och rektorer, ansetts fult att använda sig av ett förproducerat läromedel. Istället har vi fått se en explosion av egenproducerat undervisningsmaterial. Detta är oftast en fantastisk resurs i skolan som stöd och komplement. Men, med det sagt, det går inte att undvika att ta upp att mycket av den tid lärare lägger på att själva producera lärresurser skulle kunna läggas på annat, till exempel på för- och efterarbete av sin undervisning.

Ibland kan jag tänka på det företagsekonomiska perspektivet av att ha ett antal lärare som sitter bredvid varandra och skapar egna lektionsmaterial. Det skapar en ineffektivitet där priset är lärarnas tid. Om vi istället gav lärare tillgång till färdiga, kvalitetssäkrade lärresurser skulle de få mer tid till att förbereda undervisningen – till nytta för eleverna. Och om vi ska (vilket vi förstås ska) skapa en del kompletterande, egenproducerade lärresurser är det rimligt att vi låter en lärare ta huvudansvaret för att skapa material för till exempel procenträkning samtidigt som andra lärare får huvudansvar för andra områden. På så sätt frigörs tid för att förbereda och efterarbeta undervisningen för just den elevgrupp som den enskilda läraren ska möta. Om vi också systematiserar dessa egenproducerade lärresurser och tillgängliggör dem för fler via internet kan än mer tid sparas genom delandekulturen. Jag tycker att det är självklart att de läromedel som skolan använder spelar en viktig roll för skolan och dess kvalitet. Inte minst har Tim Oates belagt detta för oss. Därför är det viktigt att vi på ett tydligare sätt börjar prata om allt det samlade material som utgör elevers lärresurser idag. Vi måste ta ansvar för att alla elever blir utsatta för kvalitativt material. I det sammanhang Tim Oates lyfter är kanske frågan om digitala eller analoga läromedel mer en fråga om tycke och smak. Men om ambitionen i valet av läromedel är mer än att bara ha tillgång till ett bra material kan det vara viktigt att noga överväga valet av läromedel och dess grad av digitalisering. 62

I grunden håller jag med Tim Oates om att läromedlet är en mycket viktig del av kvalitetsaspekten av undervisningen och lärandet. Jag menar att det dock finns skäl att fundera på hur vi kan säkerställa att delar av de läromedel som används i skolan också är digitala. Jag tycker att en god blandning av analogt och digitalt är det som för elever och lärare är mest givande, särskilt om vi också beaktar att skolan har läroplansmål om att skolan ska vara digitaliserad. Huvudsaken blir därför inte formatet på läromedlet utan att läromedlet håller en god kvalitet.

Pernilla Tornéus (M) har arbetat som lärare i elva år. Pernilla Tornéus är ordförande i utbildningsnämnden i Växjö.

”Inte i någon kurs eller på något sätt lyftes frågan om läromedel.” För att alla elever ska nå sin fulla potential krävs det både skickliga lärare och kvalitativa läromedel som på ett ändamålsenligt sätt kan stötta både lärare och elever i den gemensamma kunskapsresan. En utmaning i detta är hur vi ser på kunskap och hur vi värderar den. Det viktigaste för framtidens utbildning tror jag är att läromedlen som används har en tydlig koppling till rådande kunskapskrav och att det finns tydliga kriterier för vad som räknas till ett kvalitativt läromedel. Jag tror även att framtidens läromedel kommer att fokusera på individanpassning på ett helt annat sätt än vad som görs idag. Det behöver inte betyda att det måste vara statlig styrning på vilka läromedel som ska användas. Jag tror att undervisningen blir bättre om det finns en valfrihet för lärarna men de måste få en styrning och vägledning i vilka läromedel som faktiskt uppfyller kriterierna för att möjliggöra en god kunskapsutveckling. Idag är urvalet av vilka läromedel 65

som används i undervisningen helt decentraliserat och avgörs på skolorna. Kvalitetssäkringen ligger i dag på lärarna och indirekt på lärarutbildningen — att man utbildar lärare till att kunna göra bra kvalitetsgranskningar av läromedel och att göra lärarna medvetna om att ingen annan granskar kvaliteten på läromedel. Här kan jag dra paralleller till när jag själv gick lärarutbildningen 1997-2002. Inte i någon kurs eller på något sätt lyftes frågan om läromedel. Som nyutbildad lärare och den enda tyskläraren på en nybildad skola var det jag som fick ta beslut om vilket läromedel som skulle köpas in. Jag hade turen att ändå arbeta på en skola där man ansåg att läromedel var viktiga, så ser det inte ut överallt. Jag anser att lärarutbildningen måste kopplas tydligare till våra skolor, vi har mycket att lära av varandra och det måste vara en ständigt pågående dialog mellan våra lärosäten och våra grund- och gymnasieskolor. I en enkätundersökning som Lärarnas Riksförbund genomförde med lärare på grund- och gymnasieskola 2017 svarade mellan en femtedel och en tredjedel av lärarna att de saknade adekvata läromedel. För att säkerställa en likvärdig skola är det av stor vikt att alla får tillgång till kvalitativa läromedel. Mellan 1938-1974 granskade staten i förväg alla läroböcker som användes i undervisningen oavsett ämne. Man granskade bland annat böckernas överensstämmelse med kursplaner, språk och objektivitet. Från 1974

granskades enbart läroböcker i SO-ämnen. 1983 försvann statens möjlighet att godkänna eller underkänna ett läromedel, men man hade fortfarande möjlighet att avge ett omdöme om det. När Skolöverstyrelsen och Statens institut för läromedelsinformation lades ner 1991 försvann även denna granskning. Det har därefter inte funnits någon statlig förhandsgranskning av läromedlen. Här är det intressant att dra paralleller till Tim Oates forskning som visar att högpresterande utbildningssystem tenderar att använda sig av statligt godkända läroböcker. Vid sidan av dessa förekommer omfattande lektionsobservationer av lärarforskare i skolor, i syfte att identifiera högkvalitativa lektioner som sedan återspeglas i nästa utgåva av läroböckerna. Läroböckerna är således långt ifrån att bara vara toppstyrda, de är av avgörande betydelse för processen att identifiera bra pedagogik och effektivt sprida den till alla lärare. Läromedelsforskningen är dock inte ett enhetligt fält. Det ska nog inte heller vara så då forskningen drivs framåt av kritisk granskning och öppna diskussioner. Här möts textforskare, språkforskare, ämnesdidaktiska experter, historiker, pedagoger och didaktiker med flera. Dessa forskare utgår utifrån sina olika kunskapsintressen och perspektiv och formulerar teoretiska utgångspunkter och metoder för att studera texter eller deras användning. Det finns dock ett antal aspekter som forskare från olika områden är överens om – till exempel att bilden har en informationsbärande roll i framställningen, vikten av att läroböcker är uppdaterade och vikten av att använda digitala texter

på ett annat sätt än traditionella tryckta texter. Ett viktigt komplement till läromedlet är en bra lärarhandledning. Det är även en hjälp för läraren att kunna fokusera på kunskapsuppdraget och minska den administrativa bördan. Forskningen skulle kunna förbättra lärarhandledningen kopplat till läromedel genom att beskriva de svårigheter som elever vanligtvis har. Om en lärare i förväg vet om att en viss typ av uppgifter ofta leder till svårigheter finns möjlighet till en annan förberedelse. Jag tror även att framtidens läromedel kommer behöva vara mer anpassningsbara till individen och olika inlärningsstilar. I en studie med över 800 sjundeklassare har man undersökt hur förändringar i utformningen av en text kan påverka läsförståelsen. Detta skedde genom bearbetning av originaltexterna till att antingen visa på tydligare orsakssamband, ett mer personligt tilltal eller en kombination av de båda. Texter som bearbetats både med avseende på orsakssamband och tilltal visade sig vara mest gynnsamma för elevernas läsförståelse. Speciellt för elever som hade svenska som andraspråk. Kunskaper som dessa måste vi ta till oss och använda oss av. Jag tror att de digitala läromedlen kommer att utvecklas dels för att de är enklare att individanpassa och uppdatera. Om några år tror jag vi kommer ha helt andra digitala läromedel och hjälpmedel än vad vi har idag.

Johanna Jaara Åstrand har varit grundskolelärare i svenska och samhällsorienterade ämnen i Örnsköldsviks kommun. Hon har arbetat vid lärarutbildningen vid Mittuniversitetet och som utvecklingsledare i Örnsköldsviks kommun. Johanna Jaara Åstrand är förbundsordförande i Lärarförbundet.

”Lärarna måste ta kontroll över utvecklingen” Skollagen anger att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Som jag ser det medför det att lärare måste få förutsättningar att kontinuerligt utveckla sin kunskapsbas för att genomföra sitt uppdrag i en föränderlig omvärld. Det behövs såväl kollegialt samarbete som tid och utvecklad metodik för att diskutera och översätta forskningsrön till den egna praktiken. Jag är övertygad om att det behövs fler forskande lärare och att fler lärare får delta i olika forskningsaktiviteter på arbetsplatsen. Det finns idag flera intressanta samarbeten mellan skola och högskola som syftar till ett mer forskningsbaserat arbetssätt i skolan. Dessa goda exempel behöver utvecklas och spridas i större skala. Stegvis ökade forskningsambitioner behöver följas av ökat fokus på vetenskapligt stöd riktat till lärare för att möjliggöra ett så bra arbete som möjligt i klassrummen. Kvalitativa, forskningsbaserade och kollegialt framtagna läromedel som inte enbart, eller ens främst, riktar sig till elever utan också stödjer lärare i 71

att planera sin undervisning är en av flera metoder som kan spela en större roll. Per Kornhall anser att det i Sverige funnits ett minskat intresse för läromedel under många decennier. Han menar till och med att det funnits en läromedelsfientlig inställning. Det är möjligen att hårdra, men kanske har betydelsen av läromedel getts en för undanskymd plats i svensk diskurs om skolans utveckling. Som Kornhall själv understryker har svensk lärarprofession i stort dock fortsatt att i praktiken använda, utveckla och erkänna betydelsen av goda läromedel – även när det inte varit senaste modet hos skolexperter och beslutsfattare. En inte oväsentlig aspekt är hur huvudmännen prioriterar och hur mycket resurser de är villiga att lägga på läromedel. Tyvärr får lärare på svenska skolor ofta brottas med sina huvudmän för att utverka resurser till läromedel. Konsten att förmå de kommunala budgetprocesserna att inte sätta krokben för utveckling och kvalitet är en ständig utmaning, inte minst när det gäller inköp av bra läromedel. En annan utmaning är att se till att de elever som behöver särskilt stöd och tillgängliga läromedel också får det. Specialpedagogiska skolmyndighetens funktion borde ges mer uppmärksamhet och fler skolor borde bli samarbetspartners med myndigheten. Det viktiga för att stärka likvärdigheten i svensk skola är att den enskilde eleven ges läromedel anpassade efter sina behov – inte att alla elever har identiska läromedel.

Tim Oates gör en stor poäng av att den finska skolan hade ett statligt system för läromedelskontroll under 1970- och 80-talen. Oates menar att Finlands försteg framför Sverige i Pisa-mätningar förklaras av just detta. Oates antagande stannar dock vid en obekräftad hypotes. Väldigt många andra förklaringar är möjliga och Finland slutade med detta förfarande för långt över 20 år sedan. Tillåt mig tvivla på att en återgång till tiden då läromedel fordrade en statlig kvalitetsstämpel är kungsvägen till framgång. Som jag ser det ligger en styrka i att en välutbildad lärarprofession själv tar och får ansvar för de läromedel som ska användas och har förutsättningar och utvecklade metoder för att pröva ut och värdera dessa. Jag både tror och hoppas att framtagande av läromedel såväl som utvärdering och granskning av dessa är något som lärarprofessionen i ökad grad kan ges förutsättningar att utveckla arbetssätten kring, dels kollegialt på skolorna och dels ämnesvis genom olika typer av nätverk. En viktig förutsättning är att lärares arbetsbörda minskar så att tiden för den här typen av utvecklingsarbete räcker till. Både Kornhall och Oates vänder sig mot att digitala läromedel skulle kunna ersätta mer traditionella läromedel. Jag anser att varken läromedelsutvecklingen eller elevernas kunskapsutveckling är betjänt av en debatt som polariserar eller bromsar skolans digitalisering.

Digitala resurser har en potential att förbättra, effektivisera och individualisera undervisningen. Inte i all undervisning, inte i alla ämnen eller moment, men i vissa situationer. Det är självklart viktigt att förhålla sig till forskningsresultat som visar på de svagheter och styrkor som finns i användandet av olika digitala verktyg och säkra lärares kompetens och ansvar att bedöma när de ska användas. Det går inte att komma ifrån att den digitala världen är en helt självklar del av barns och ungdomars värld. Den lärarledda utbildningen blir också viktigare i en värld med ett så omfattande överflöd av information och desinformation. Förmågan att tolka och värdera vad som är fakta och kunna sätta in saker i sitt sammanhang är en oerhört viktig uppgift för skolan. Digitala texter och verktyg används dessutom överallt idag – på arbetsplatser, i forskningsvärlden, i samhällsdebatten. Skolan har en självklar roll att hjälpa eleverna hantera de utmaningar och de möjligheter som finns i en digitaliserad värld och att förstå sin omvärld. Oates varning för en oönskad marknadsstyrning är här på sin plats. Lärarna måste ta kontroll över utvecklingen och verkligen få vara experterna på användning av digitala verktyg i undervisningen. Annars riskerar andra krafter kliva in och definiera hur skolan ska jobba. Lärare måste förses med tillräcklig digital kompetens för att avgöra när digitala läromedel är ett positivt

bidrag i undervisningen, när man kan ha ett mixat digitalt-analogt lärande, och när det är lämpligt att lägga undan alla skärmar och använda andra metoder. Bra digitala verktyg kan stödja lärprocesserna, men dåliga kan stjälpa lärandet. Det är inte så annorlunda jämfört med analoga läromedel. För till vilken nytta skulle en lärobok vara som inte vilar på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet?

Erik Bengtzboe (M) studerar industriell ekonomi på KTH. Han har arbetat på Ung Företagsamhet och varit kommunalpolitiker i Nyköping. Han är riksdagsledamot och Moderaternas skolpolitiska talesperson.

”Läromedel är en del av det centrala innehållet i skolan” Att alla lärare och elever i Sverige har tillgång till kvalitativa och moderna läromedel är en förutsättning för att skolan ska kunna ge eleverna de kunskaper som krävs för arbete och fortsatta studier. Ytterst är kvalitativa läromedel en förutsättning för den kompensatoriska skolan, där politiska deviser så som ”det som spelar roll är vart du är på väg, inte var du kommer ifrån” kan bli verklighet. Att läromedel på flera skolor mist sin självklara och viktiga ställning inom undervisningen är olyckligt. Vi vet redan att progressiv pedagogik med lärande som bygger på stora delar eget arbete riskerar att missgynna just de elever som är i störst behov av extra stöd från skolan. Detsamma gäller klassrum utan riktiga läromedel. När det centrala innehållet i undervisningen försvagas och en stor del av ansvaret för inlärningen läggs på den enskilde eleven blir elevens bakgrund avgörande för hur det går i skolan.

Klassrummet ska vara den naturliga platsen för klassresor. Det kräver en skola som i större utsträckning garanterar likvärdighet vad gäller innehållet i undervisningen för att kunskapsinhämtningen aldrig ska styras av elevernas bakgrund. Andra viktiga faktorer är lärarnas kompetens, lärarnas möjligheter att planera och följa upp undervisningen och en skola präglad av trygghet och studiero. Även lärarutbildningarna behöver ses över med reformer som höjer kvaliteten, stärker ämneskunskaperna hos våra blivande lärare och inte tummar på kunskapskraven trots att lärarbristen är stor. Läraren och debattören Isak Skogstad har i en genomgång av kurslitteraturen på lärarutbildningen funnit att den ofta domineras av abstrakta pedagogiska teorier, samtidigt som inslaget av praktisk övning i undervisning är begränsat. Professorn Inger Enkvist har därtill i boken ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem” gjort en gedigen sammanfattning av de politiska beslut och förändringar i bland annat läroplaner som steg för steg underminerat skolans kunskapsfokus. Ytterst var det progressiva pedagogiska skiftet i Sverige något som påtvingades lärarkåren uppifrån. Målet för en modern lärarutbildning bör därför vara att stärka ämneskunskaperna, stärka lärarkåren och dess integritet samtidigt som den politiska styrningen av skolan fokuserar på de större ramverken för en fungerande skola, aldrig detaljstyrning av hur enskilda lärare ska bedriva sin undervisning.

Tim Oates beskriver de gemensamma nämnare som finns bland de högkvalitativa läromedlen i högpresterande utbildningssystem. Hur ser det ut i Sverige? Mellan 1938 och 1991 skedde en statlig förhandsgranskning av läromedel som sedan avskaffades. I dag är det lärarnas uppgift att kvalitetsgranska de läromedel som används. Men i en undersökning gjord av tidningen Skolvärlden (2014) uppger var fjärde lärare att det inte alls finns tid för att granska, värdera och välja läromedel och över hälften av de tillfrågade lärarna säger sig inte hinna med detta i tillräcklig utsträckning. Det är olyckligt och banar väg för att tusentals elever inte får ta del av kvalitetssäkrade och likvärdiga läromedel. Att ge lärare ansvar för att kvalitetssäkra läromedel utan att ge dem riktiga förutsättningar för att utföra ett sådant arbete är dödsdömt. Här behöver Sverige göra ett vägval, antingen genom mer central förhandsgranskning av läromedel eller genom att frigöra mer tid till lärarna. Exemplet från Shanghai pekar också på ett annat allvarligt problem inom svenskt skolväsende, nämligen bristen på skolnära forskning. Det handlar både om lärare som beforskar sin egen praktik och forskning som bedrivs i nära samverkan med skolpraktiken och tar sin utgångspunkt i lärarens frågor, behov och faktiska situationer i klassrummet. Detta visar på vikten av att fortsätta satsa på pedagogisk forskning och uppmuntra till praktiknära forskning som på ett vetenskapligt sätt kan belägga exempelvis vilken typ av undervisning som fungerar bäst för elevernas kunskapsinlärning.

I en diskussion om framtidens läromedel är det oundvikligt att ta upp frågan om digitala resurser. Digitaliseringen av skolan har under senare år varit föremål för kritik, främst då den anklagats för att sakna tillräckligt vetenskapligt stöd och att digitaliseringen bland vissa lärare framstår som påtvingad. Kornhall slår fast att ”…frågan om analogt eller digitalt är ointressant – man ska använda det medium som passar bäst för uppgiften och den kunskap man vill förmedla”. Oates lyfter både fördelar och nackdelar med slutsatsen att vi ”…bör närma oss nya möjliga realiteter omsorgsfullt och sofistikerat.” Svensk skola och våra läromedel bör varken präglas av en traditionsbunden teknikfientlighet eller en aningslös teknikoptimism. Rätt använda kan digitala läromedel utgöra ett utmärkt komplement till undervisningen i form av otaliga anpassningar till elevens kunskapsnivå och direkt återkoppling, samtidigt som det stärker elevernas digitala kompetens. Centralt är dock att processen mot fler digitala läromedel vilar på vetenskaplig grund och att den drivs av lärarna själva. I tider av informationsöverflöd och ”fake news” är det särskilt viktigt att alla elever har goda kunskaper att stå på innan de ombeds värdera och kritisera annan information. Ett kvalitetssäkrat läromedel är inte att jämställa med att själv söka samma information på internet. Läromedel är en del av det centrala innehållet i skolan och ska i stället verka som en bas och språngbräda som eleven sedan kan använda i det källkritiska förhållningssätt som krävs i vårt århundrade. Att belysa betydelsen av kvalitativa läromedel är

dĂ¤rfĂśr en av de viktigaste pusselbitarna i arbetet med att hĂśja kunskaperna i svenska skola.

Olle Burell (S) Ă¤r i grunden arkitekt. Han har varit politiskt aktiv sedan skoltiden och verksam vid Olof Palme International Center. Olle Burell Ă¤r skolborgarrĂĽd i Stockholms stad.

”En läromedelspolicy behövs för att öka likvärdigheten i svensk skola” I bostadssegregationens Stockholm är skillnaderna stora mellan olika skolors grundförutsättningar. Som kommunpolitiker kämpar jag varje dag mot effekterna av det marknadsstyrda skolsystemet och arbetar för att skapa förutsättningar för ökad samverkan och en mer likvärdig skola. Detta både genom att omfördela ekonomiska resurser och sprida kunskap, mellan skolor och till skolor med de tuffaste utmaningarna. Att vi i Stockholms stad som första huvudman i landet har beslutat att ta fram en läromedelspolicy för stadens skolor vilar på det övergripande syftet att ge våra skolledare och lärare bättre förutsättningar att ägna sig åt sitt viktigaste uppdrag - att ge alla barn och ungdomar i Stockholm, oavsett var i staden de bor eller vilken bakgrund de har, möjligheten till en god och likvärdig utbildning. Per Kornhall skriver ”En lärare är naturligtvis aldrig en passiv skolaktör som förverkligar ett skrivet

manus. Bra undervisning sker när en professionell lärare utifrån sina allmän- och ämnesdidaktiska kunskaper, tidigare erfarenheter och kunskapen om sina unika elever, anpassar undervisningen till en rådande situation. Detta innebär att läromedel och lärarhandledningar bör vara flexibla.” Enligt mig är detta en bra sammanfattning av lärarens roll och de behov som dagens läromedel måste uppfylla. Samtidigt så oroas jag av den frustration som våra lärare uttrycker, att de behöver hitta allt mer tid till att pröva nytt, utvärdera och kvalitetssäkra läromedel. I takt med att vi har fått fler aktörer, produkter och verktyg på läromedelsmarknaden har behovet av riktlinjer och vägledning till skolorna ökat. För mig är det självklart att vi som huvudman ska kunna garantera att alla elever och lärare har tillgång till högkvalitativa läromedel. Tim Oates forskning visar att högkvalitativa läromedel spelar en viktig roll i högpresterande utbildningssystem. Men det handlar lika mycket om att kunna försäkra alla stadens elever och föräldrar om att oavsett vilken skola de väljer så kommer det finnas tillgång till bra läromedel. Och att kunna försäkra lärarna om att det finns centrala licenser som underlättar deras vardag, att det finns ett system med en inloggning och att de läromedel de väljer att använda är kompatibla med stadens system så att elevarbeten kan sparas och tillgängliggöras på ett lättare sätt. Allt annat tar tid från undervisningen. Det behövs en läromedelspolicy för att kunna ge vägledning och stöd till skolorna i det nya föränderliga landskap som digitaliseringen av skolan skapar. En

läromedelspolicy för att utvärdera och kvalitetssäkra läromedel, för att förtydliga regler att förhålla sig till inte minst gällande digitala läromedel, för att höja kvalitén ytterligare på de läromedel som finns genom att bland annat de nya rön som den ämnesdidaktiska forskningen ger och för att förtydliga ansvaret mellan skolan och den centrala funktion som finns på utbildningsförvaltningen. Det är viktigt att förtydliga att en läromedelspolicy inte handlar om att begränsa professionens autonomi. Valet av läromedel, lärverktyg och lärarresurser ska som idag i huvudsak göras av lärarna utifrån didaktiska överväganden. Rektorn ansvarar även fortsättningsvis för att det finns tillräckligt med medel i budget för att säkra tillgången till relevanta läromedel. Central förvaltning ansvarar för att relevant stöd finns vad gäller upphandlingsregler, personuppgiftshantering och kompatibilitet med stadens IT-system.

Högkvalitativa läromedel är vetenskapligt förankrade och det är den didaktiska och framför allt den ämnesdidaktiska forskningen som ska ligga till grund för läromedlens innehåll. Ämnesdidaktisk forskning där undervisningen står i fokus bedrivs i första hand av lärare som med vetenskaplig metod och vetenskapligt stöd identifierar problem i undervisningen utifrån den egna praktiken, formulerar användbara forskningsfrågor och utforskar dem för möjliga svar. Denna kunskapsbas har nästan helt saknats i skolan vilket också speglas i läromedlen även om de utgår från beprövad erfarenhet i bästa fall. Stockholms stad

ligger långt framme när det gäller lärardriven ämnesdidaktisk forskning och även på nationell nivå har man börjat förstå vikten av att satsa på detta för att skolan ska få den vetenskapligt förankrade kunskapsbas den behöver. En läromedelspolicy behövs för att fördjupa dialogen med läromedelsbranschen och höja kvalitén ytterligare på läromedel, inte minst genom de nya rön som den ämnesdidaktiska forskningen ger. En läromedelspolicy behövs för att skapa samsyn om det gemensamma uppdraget och för att öka likvärdigheten i svensk skola.

I senare årens intensiva diskussion om skola och utbildning har frågan om läromedlens roll inte funnits med. Samtidigt är läromedlens utformning och användning en avgörande faktor för skolans undervisning, kvalitet och likvärdighet. Den här boken är starten på en ny och nödvändig läromedelsdebatt. Tolv framträdande experter, beslutsfattare och opinionsbildare ger sin syn på framtidens läromedel och – därmed – på framtidens skola. Författarna diskuterar hur lärarens arbete bäst kan stödjas av professionellt framtagna läromedel, förhållandet mellan tryckta och digitala läromedel, hur vi ska säkra god kvalitet och många andra frågor. Medverkande författare är Tim Oates, Per Kornhall, Ann-Charlotte Gavelin Rydman, Mats Ekholm, Lena Hallengren, Åsa Fahlén, Lotta Edholm, Edward Jensinger, Pernilla Tornéus, Johanna Jaara Åstrand, Erik Bengtzboe och Olle Burell.