Korsväg 2015 1 by Korsväg

Per Eckerdal | Vägra hata, våga älska 04 Ann Heberlein | Värt att visa hänsyn 14 Fredrik Ivarsson | Satir har en roll 24 Ola Sigurdson | Poängen är att häckla 36

Korsväg 1 | 2015

Vänskap över Korsväg religionsgränser Premiär! som blogg blogg.svenskakyrkan.se/korsvag

Sidan 6

Korsväg 1|2015

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Motkraft och hopp

et har varit en på många sätt dyster vinter. Knappt hade året börjat förrän terrorn slog till i Paris. Några veckor senare i Köpenhamn. Båda gångerna med konflikten satir–religion som skärningspunkt. Dessutom med klart antisemitiska inslag. Det var lätt att känna förtvivlan. Men vintern har också gett exempel på motkrafter. Uppslutningen på olika aktioner mot terror har varit stor, som när det bildades mänskliga skyddsmurar kring synagogor. Vägra hata-manifestationen var också ett hoppets tecken. Att få höra en rabbin läsa upp en vänskapens budkavel i moskén och en imam läsa samma text i synagogan kändes hoppfullt. Likaså Stärka banden-manifestationen på Hisingen mellan moskén och Brämaregårdens kyrka. Det är inte bara de stora manifestationerna som inger hopp. På interreligiösa centret i Göteborg har Lema, Dinah och Yasmine funnit varandra och blivit vänner över religionsgränserna. Det som förenar dem är att de tror och att de vågar stå för sin tro – fast de tror olika. Sådant ger hopp. I Hyltebruk i gränstrakterna mellan Halland och Småland har Färgaryds församling öppnat ett fredscafé, då många flyktingar flyttat in i ortens tomma lägenheter. Nya och gamla svenskar övar språk – och blir vänner. Hoppfullt även det, särskilt i en bygd där många röstade på ett främlingsfientligt parti i senaste valet. När vi började planera detta nummer av Korsväg var det tänkt att handla om satir, kränkningar och yttrandefrihet. Men allt efter som numret har framskridit, har det kommit att mer och mer handla om motkrafter. Om att våga gå emot ondskan. Om att vägra hata. Yttrandefriheten är självklar för oss, en grundsten i vår demokrati som vi måste slå vakt om. Och satiren har också en självklar plats, så även i kyrkan. Inte minst för att göra upp med skeva gudsbilder, menar prästen och konstnären Kent Wisti. 

Korsväg 1|2015

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Vägra

hata

26 04. 06. 14. 16. 24. 26. 30. 36. 38. 44. 50. 54. 56. 60. 62.

30 Ledare: Vägra hata, våga älska! Olika men ändå lika i gränslös vänskap Ann Heberlein: Värt att visa hänsyn Wisti vill utmana skeva gudsbilder Fredrik Ivarsson: Satiren har en roll i det heliga Satiren måste ha ett gott syfte Fredscafé bygger broar Ola Sigurdson: Poängen är att häckla makten Måste vara tillåtet att vara annorlunda Koranen uppmanar att samarbeta för det goda Kyrkans roll är att vara hoppets röst Tala sant om livet Syftet avgör om skämt är okej Möten över gränser i Vägra hata-aktion Stärkta band mellan kyrka och moské

38 Detta är judendomens viktigaste budskap till världen: det måste vara tillåtet att vara annorlunda! Det säger Peter Borenstein, rabbin och ordförande i Göteborgs interreligiösa råd. Han känner sig inte kränkt av de grova antisemitiska teckningarna eller om man ritar gud med horn och svans. Nej sådana teckningar är han så van vid och han tycker de faller tillbaka på dem som gör dem. Det är människor som har som syfte att håna och förödmjuka.

Korsväg 1|2015

ledare | + Per Eckerdal

Vägra hata, våga älska

ag gick ut tillsammans med kvinnan från kvarterets Coop-butik och passerade den romske tiggaren som satt utanför som vanligt. Hon la en sedel i hans mugg och växlade några vänliga ord. Tysta fortsatte vi hemåt i den kyliga vinterkvällen. Senare när vi satt i vardagsrummet började hon berätta. Hur hon tillsammans med lillasyster och mamma under andra världskrigets slutskede vintern 1945 tagit sin tillflykt till vänner i den lilla Österrikiska staden Lunz am See. Men när ryktet kom att den ryska armén

snabbt närmade sig började människor fly. Den unga mamman med sin två små flickor bestämde sig för att försöka ta sig till en förstad till Wien där det bodde släktingar. Hon stod med sina barn i trängseln på Lunz stationsperrong. Allt var kaos. När händelsevis ett tåg kom trängde sig människor förtvivlat fram, och mamman med sina barn lyckades inte komma med. Men hon vågade inte heller lämna stationen, tåget var enda möjligheten att ta sig därifrån och ingen visste när nästa tåg kunde dyka upp. På kvällen efter tre dygn utan möjlighet att sova och utan någon mat, kom stationsförmannen och sa till barnens

Korsväg 1|2015

mamma: ”Så här kan ni inte fortsätta, barnen måste få sova. Ni får komma med upp i vår lägenhet.” Och nu vintern 2015 berättade kvinnan för mig om hur hon och hennes lillasyster och mamma fick komma in i värmen och hur stationsförmannens fru tog emot dem. De fick mat och de fick låna värdparets sovrum. Stationsförmannen och hans fru tillbringade den natten på sitt köksgolv. Och så sa hon till mig: ”Det är så svårt att lämna mannen utanför Coop och gå hem. Jag vet ju hur det är. Jag tycker att jag egentligen borde erbjuda honom husrum, men det går ju inte. Men jag vet ju hur det är!” Kvinnan bär fortfarande efter 70 år

minnet i sin kropp av vad det innebär att frysa, vara hungrig, utlämnad. Men också vad en människas värme och omsorg kan betyda. Vad det kan innebära att en annan människa lever sig in i min situation. Alla har inte egna erfarenheter av det slag som jag fick höra. Men vi kan ta in andras erfarenheter och vi har förmåga, om vi vill, att försöka leva oss in i andras situation. Samhällsklimatet idag hårdnar. Det blir viktigare att ta avstånd från, förakta, utesluta och hata än att försöka förstå, älska och innesluta.

Bild: Shutterstock

» Då blir det ännu viktigare att vägra hata och istället våga älska. För oss kristna är det en livsstil som borde vara självklar. Det är en livsstil som handlar om praktik, inte teori.

Då blir det ännu viktigare att vägra hata och istället våga älska. För oss kristna är det en livsstil som borde vara självklar. Det är en livsstil som handlar om praktik, inte teori. Inlevelsens hållning behöver vi träna oss i att tillämpa i alla sammanhang. Framför allt i sammanhang där vi själva lever och rör oss. Det kan vara i relation till våra judiska

och muslimska grannar, till flyende av olika härkomst som finner en fristad hos oss, till romska tiggare, till medkristna av olika fromhetsriktningar,

till de som tycker annorlunda än jag, till minoriteter av olika slag. När vi lever oss in i en annan människas situation, blir det ofta lättare att förstå men framför allt blir den andre en medmänniska och inte ett objekt. Förresten, kvinnan som delade sina erfarenheter med mig är min svärmor. Henne tackar jag för minnesskärvan som gav ytterligare djup till uppmaningen: Vägra hata, våga älska! +Per Eckerdal

Korsväg 1|2015

Olika men ändå lika i gränslös vänskap 6

Korsväg 1|2015

 Korsväg 1|2015

Olika, men mest lika. Det känner tjejerna sig som representerar tre olika världsreligioner. – Utgångpunkten är att vi är olika. Att vi kan träffas så här känns som ett statement, säger Dinah, Lema och Yasmine.

re tjejkompisar som hälsar varandra med kramar och slår sig ner för att fika tillsammans. Mycket prat och skratt, lite flams men också en hel del allvar. En väldigt vanlig situation i centrala Göteborg en måndagskväll i februari. Fast ändå inte. De tre delar en speciell erfarenhet: de är troende. Men de bekänner sig till olika religioner. Dinah Borenstein är 22 år. Hon jobbar som lärarvikarie och håller på att lära sig teckenspråk. Hon är uppvuxen i en judisk familj som följer de judiska traditionerna. – Jag är inte så aktiv i judiska församlingen och vill inte säga att jag representerar församlingen, säger hon. Lema Shansab är 19 år. Hon går i en förberedelseklass för gymnasiet eftersom hon bara bott i Sverige i två. Hon är muslim. – Men jag är inte engagerad i någon förening här i Göteborg. Yasmine Moslih Launing är 21 år. Hon läser religionsvetenskap på universitetet och är med i Svenska kyrkan, i Brämaregårdens församling. – Jag har en marockansk pappa som är muslim och en norsk mamma, så jag har fått lite av varje, säger hon. Platsen är interreligiösa Centret på Kyrkogatan i Göteborg. Det var här de tre möttes,

Korsväg 1|2015

och det är här de har sin utgångspunkt. De berättar entusiastiskt. – När Interreligiösa Centret bildades här i Göteborg,… börjar Dinah. – 2012, inflikar Yasmine och tar över: – Då startades Unga Som Tror, som är Interreligiösa Centrets ungdomsgrupp. 2013 bidrog Unga Som Tror till att ungdomsprojektet Tillsammans För Sverige kom till Fryshuset i Göteborg. – Det var inte så många aktiva här då, fortsätter Dinah. Jag var med och försökte styra upp det. Men 2014 blev vi fler. Då kom Yasmine hem från en resa i USA och Lema kom också med. Dinah ler mot de övriga två. – Nu är vi många. Det kom 11–12 nya på Unga Som Tror-mötet i torsdags, säger Yasmine, – Vi vet ju inte hur aktiva de blir, men vi försöker få med dem på utbildningen, fortsätter hon och visar en inbjudan till Tillsammans För Sveriges kurs i interreligiöst ledarskap för ungdomar mellan 16 och 30 år. – Det är 30 deltagare i vårens utbildning. Vi är hjälpledare, säger Dinah. Det är inte helt lätt för Lema, som ännu inte

är så snabb på svenska, att komma in i samtalet men hon hänger med genom leenden och

blickar. När vi kommer in på frågan om religiös identitet berättar hon gärna: – För mig är islam extremt viktigt. Jag vill visa att jag som muslim inte är som alla som har fördomar tror. Många svenskar vet ingenting om islam, de ser det som en extrem religion och drar alla muslimer över en kam. Men islam handlar om individens tro – det är viktigt. För henne betyder vänskapen med Yasmine och Dinah och gemenskapen i Unga Som Tror väldigt mycket. Hon känner i övrigt ett utanförskap på många sätt, säger hon. – Jag ses ibland inte som en riktig muslim för att jag inte har slöja. I det svenska samhället är jag som muslim inte heller helt accepterad. Jag är också invandrare och kvinna. Det är lätt att känna sig ensam.

Lema Shansab

Dinah Borenstein

Dinah och Yasmine lyssnar uppmärksamt och

nickar. Mycket av det Lema säger går igen i deras egna erfarenheter, även om de båda är födda och uppvuxna i vårt land. Känslan av att vara lite annorlunda för att man har en religion i ett för övrigt sekulariserat samhälle, uttrycker Dinah: – Även om det är olika religioner blir jag aldrig ifrågasatt för min religion här, eftersom alla andra också har en religion och förstår vad det innebär, säger hon. Hon berättar att de flesta judiska ungdomar hon känner är sekulariserade. Likadant var det i hennes skola. – Vi har alla så lika bakgrund. Här kan man vidga sammanhangen genom att träffa folk från andra religioner och andra sammanhang. Det är nog just för att jag får möta nya människor, det sociala, som jag gillar att komma hit, säger hon, och Yasmine fyller på: – Jag var med i Kyrkan Unga, och där är ju

Yasmine Moslih Launing Korsväg 1|2015

alla kristna. Här pratar vi på en annan nivå.

Vi är så olika men känner oss ändå väldigt lika.

personer dödats i Köpenhamn. Motivet var religion. Fruktansvärda dåd, som berör både islam och judendomen. Men det är inget som på något sätt påverkar relationerna mellan Dinah och Lema, försäkrar de. – Visst kan det hända att vi kommer in på det spontant, säger Dinah, och Yasmine skjuter in att just Paris-dådet berörde henne på ett personligt plan och att det därför känns viktigt för henne att synas som en del av gruppen religiösa personer i Göteborg genom att stötta manifestationer. – Men även om vi inte pratar om det, så Under helgen har två

vet vi så mycket om varandra och känner med varandra, säger Lema och fortsätter: – Jag har väldigt god relation med Dinah. Därför blir jag arg på att nyheterna rapporterar som om vi var fienden. – Vad har de konflikterna överhuvudtaget med oss att göra? frågar Dinah och slår ut med handen. – Vi bor i Sverige och har inga strider här. Det känns helt fel att ställa oss judar till svars kollektivt för konflikten i Israel. – Ja runt ”Nine eleven” behandlade de mig som om jag var delaktig i det på nåt sätt, fortsätter Lema lika irriterat. – Som om jag skulle få stå till svars för de kristna korstågen då, inflikar Yasmine och gör en min. – Men även jag ifrågasätts. ”Så du är kristen. Tror du på tomten också eller?” får jag höra ibland. Sånt händer inte här på centret, här får vi mötas som vi är. – Alla vi tycker olika, men vi utgår också från att vi tycker olika. Det är ingen som ifrågasätter det. Det är heller ingen som försöker missionera, då hade det inte fungerat, säger Dinah. – Vi hade ett möte här, och då var det en av killarna som ville be. Jag följer inga tideböner i min religion, men som muslim var det viktigt för honom. Det var inget konstigt, exemplifierar Yasmine och Lema infogar: – Ja det finns en stor respekt och tolerans här. Som Dinah sagt så handlar

Korsväg 1|2015

mycket av verksamheten i Unga Som Tror om det sociala, att på trygg mark träffa nya kompisar. Ibland, men inte alltid, pratar man om religion, betonar de. Och det är betydelsefullt. – Det känns skönt att kunna prata om andlighet med någon annan än sin familj, säger Dinah, och de andra håller med. – Och att få höra andra prata om varför de är religiösa, säger Lema. – Här kan man bara vara, och då kommer det naturligt att vi pratar om religion. Det är inte detta att ”nu ska jag förklara för dig vad det handlar om”, utan vi frågar varandra för att vi verkligen är intresserade, säger Yasmine. – Ja, vi jämför ibland våra religioner, till exempel mellan judendom och islam. Det sker spontant, säger Lema. – Både Lema och jag har ju detta med maten, förklarar Dinah. Jag känner ofta att ingen förstår det här med kosherreglerna. För mig är det ju inte alls komplicerat, eftersom jag är uppvuxen med det. Då är det skönt att prata med Lema som också har regler kring maten. Till exempel om att man inte bara kan

skrapa bort fläsket och sen är maten okej. Lema nickar medhåll. Hon ger en bild av hur komplext det kan bli genom att berätta om när hon fastade under ramadan under tiden på asylboendet. – Jag väntade hela dagen på att få äta, och när det sen blev mat på kvällen var det kött som inte var halalslaktat, så jag kunde inte äta i alla fall. De sa att det var för dyrt att köpa halalkött. De tre beskriver drastiskt hur de resonerar

kring inköp när Unga Med Tro ska träffas och alla olika hänsyn som ska tas. – Och när vi äntligen hittat nått bra, då är det palmolja i det! Det vill ju ingen ha. Så till slut är blir det druvor. Ja det är säkrast att hålla sig till det vegetariska. Lema, Dinah och Yasmine har kompisar från flera andra religioner i Unga Som Tror; sikhism, Bahai, hinduism och en rad olika traditioner inom kristendomen som ortodoxi och katolicism. – Och ateism, tillägger Dinah. Yasmine och Korsväg 1|2015

jag är med Interreligiösa centrets styrgrupp. Vi brukar be de vuxna att säga till sina ungdomar att komma hit till våra träffar med möten för Unga Som Tror. – Vi försöker ragga medlemmar ur religioner vi inte vet så mycket om, säger Yasmine. Det är det som är så kul här. Jag visste till exempel inget om sikher. Men så var vi fem personer härifrån som åkte till Bosnien på ett interreligiöst projekt som skulle bygga broar. Vi var ett par från Svenska kyrkan, en judisk tjej och en kille som var sikh. Jag lärde mig massor. I projektet Tillsammans för Sverige åker ibland

de tre och ytterligare en tjej ut till kyrkor, konfirmandgrupper, stiftsgårdar och skolor och berättar sina personliga berättelser. Då kan de få frågor om varför man gör på det ena eller andra sättet i olika religioner. Allt kan de förstås inte svara på. – Jag betonar att jag inte talar för alla judar, att alla judar inte har samma inställning som jag i alla frågor, säger Dinah. – Och jag pratar ju inte ofta om kyrkofadern Augustinus, skrattar Yasmine och tillägger: – Fast jag tycker han är grym! De är stolta över sina religioner! Dinah bär sin

davidsstjärna i guld väl synligt i en kedja runt halsen. – Det är klart att jag har det. Jag är stolt över att vara jude. Men inte på så sättet att jag tycker att jag har en bättre religion än andra. Den passar just mig. Jag är lika stolt över att

Korsväg 1|2015

muslimska kvinnor bär slöja. Jag tycker det är sjukt att man ska behöva dölja sin religion. För Lema är frågan om att bära slöja inte viktig. Men det är inte för att hon vill dölja sin religion som hon valt bort slöjan. – För mig är det viktigare att dölja mitt hjärta än mitt hår, förklarar hon och fortsätter; – När jag kom från Afganistan till Norge började jag läsa om kristendomen, men den gav inte svar på de frågor jag hade. Svaren hittade jag i Koranen. Men det är ju inte den lättaste vägen. Yasmine säger att ingen kan se vilken religion hon tillhör. Många gissar muslim och i andra hand jude. – Jag bär inte min religion utanpå. Jag hade örhängen med kors när jag var ute en kväll. En kille frågade: ”Är du kristen eller nåt?” ”Ja, vadå då? Svara jag. Då sa ha: ”Vad gör du ute på en klubb då?” Dinah och Lema skrattar igenkännande och Lema säger: – Det är skillnad på en fråga som är ett påstående. Som ”du tycker så här va?” och frågor som kommer för att man är nyfiken på riktigt. Hon berättar att hon en gång fick frågan av en

norrman ”Du är muslim va? Vad tycker du om 11 september?” – Vad tycker du om Breivik, frågade jag tillbaka. Han blev arg och sa ”Han representerar inte Norge!” Nej, men 11 september representerar inte alla oss muslimer heller. Men det är klart – när saker och ting sker relaterar de tre händelserna utifrån sitt intresse

för religion – sin egen och de andras. Yasmine säger att hon tänkte i samband med Utöya att ”låt det inte vara en arab.”. – Om man ser det krasst har vi levt lite romantiskt i Sverige och västvärlden . Det har väl bara varit en tidsfråga att något sådant här skulle hända, säger Yasmine, – Ja man tänker ”Oj finns det rasism” fast det egentligen funnits hela tiden, säger Dinah, och så diskuterar de en stund kring att både Lema och Yasmine känt sig bevakade och misstänkliggjorda i affärer. Att de på grund av sitt mörka hår och sina bruna ögon blivit betraktade som potentiella tjuvar. – Jag förstår känslan. Hemskt att det ska vara så , kommenterar Dinah – Det blir en sorts statement att vara här. Att vi träffas känns i alla fall hoppfullt, Det är något bra även om det inte skulle behöva vara nån stor grej alls, fortsätter hon. – Jag vill också visa att jag är här och umgås med er andra. Det är coolt och jättebra, säger Lema. – Och så finns det ju ofta fika här, drar Yasmine till med och lättar på stämningen och får de andra att skratta, Så pratar vi lite om framtiden. Kan man gifta

sig med någon med en annan religion? Lema säger bestämt nej. Det är viktigt att ha samma religion som den man får barn med, säger hon. Dinahs ex var visserligen inte jude, men om hon vill bilda familj på riktigt så följer de judiska traditionerna med. – De är ju mitt liv. Så lite krångligt blir det även om jag inte följer alla sabbatsregler. För Yasmine känns det inte så viktigt att det är en partner som är kristen. ”Jag äter och dricker ju vad som helst.” – Så det kan vara en judisk eller muslimsk

man, men måste vara någon som respekterar religion. När det gäller framtida yrkesval har de tre redan klappat och klart hur det kommer bli: Yasmine vill jobba på en hög politiskt nivå. Kanske i FN. – Då är det viktigt att förstå människor, och jag tror inte att det är så många på den nivån som har så stor kunskap och förståelse om olika religioner. Jag lär mig jättemycket här. Det går ju bra att läsa böcker, men här kan jag bara fråga Lema, Dinah eller någon av de andra och få mycket bättre svar. Dinah är mer inriktad på att arbeta med människor på gräsrotsnivå. Och Lema vill bli journalist. Men även om de gör allt för att hålla konflik-

terna ifrån sig, är de oroade inför framtiden. Det är så många grupper som hatar varandra i Västeuropa. Hatbrotten trappar upp konflikterna. – Jag vill ändå vara optimist, säger Yasmine till slut. – Det är klart att mycket är skit men vi har varandra och centret och alla engagerade människor här. Det är många bra krafter. Vi får inte ge SD nån chans. De andra nickar instämmande när hon avslutar: – Kärleken segrar… men Gud så cheesy det låter …. Deras skratt värmer när fotografen Kristin och jag åter är ute på gatan i den våtkalla februarikvällen. Det finns hopp, trots allt. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell Korsväg 1|2015

krönika | Ann Heberlein

Värt att visa hänsyn

ttrandefriheten är en av de grundläggande friheterna i ett demokratiskt samhälle. Just därför måste vi vårda den ytterst varsamt. Det som är självklart för oss är inte självklart för alla. Vi som lever här, i en västerländsk demokrati kan och får säga vad vi vill och till vem vi vill, hur vi vill och när vi vill. Vi är fria att yttra våra åsikter om allt mellan himmel och jord. Om politiska och religiösa frågor, om stort och smått, sådant som är viktigt och sådant som är utan betydelse. Vi kan skriva långa och seriösa texter som ifrågasätter Guds existens och vi kan skämta om Allah på scen. Allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn, och det är bra.

Ja. Vi får verkligen säga allt. Vi kan säga allt. Måste vi då säga allt? Jag menar att yttrandefriheten är en frihet vi måste hantera med varsamhet och ansvarighet. Vi måste också fundera över hur det vi säger, skriver och gestaltar tas emot och uppfattas av andra. Jag förordar naturligtvis inte censur. Jag talar om hänsyn. Det tycker jag är en fin sak – att ta hänsyn till andra människor. Terrordåden i Köpenhamn är förstås vidriga, liksom attentaten i Paris för bara några veckor sedan. 2015 är redan fläckat av blod, hoten mot det vi betraktar som självklara demokratiska fri och rättigheter kryper allt närmare oss. Köpenhamn. Det är bara några mil ifrån mitt skrivbord i Lund. Det besinningslösa hat som driver männ-

Korsväg 1|2015

iskor att beväpna sig och urskillningslöst skjuta skrämmer mig. Vem som helst kan komma i vägen för deras hat – en dokumentärfilmare, en vakt utanför en synagoga. Sannolikt var det Lars Vilks som var den verkliga måltavlan. Han besökte Köpenhamn för att diskutera satir, konst och yttrandefrihet. Vilks är sedan snart ett decennium en jagad man. Hans teckningar av Muhammed som rondellhund har, beklagligt nog, gjort honom till ett villebråd. I en upprörd kolumn i DN i mitten av februari menade Johan Croneman att Vilks inte fått tillräckligt stöd för sin konst. Han menar att ”Kultursverige” sviker Vilks och avfärdar Vilks som provokatör. Jag delar inte Cronemans uppfattning. I mina ögon är Vilks inte en mysig konstnär på Bjärehalvön. Lars Vilks umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot. I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv? Den relevanta diskussionen handlar inte om varken konstnären eller personen Vilks, utan om principen yttrandefrihet, alltså samma princip som stod i centrum efter massakern på Charlie Hebdos redaktion. Yttrandefriheten måste vara absolut, men måste också värderas i relation till lagstiftning angående hets mot folkgrupp och hatbrott. Vidare måste varje enskild

individ – du, jag, Lars Vilks – fundera över hur vi använder vår frihet och rättighet att yttra oss. Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan. Vi har ett ansvar för vad vi säger, skriver, formulerar och gestaltar – vilka konsekvenser detta får, hur andra människor uppfattar det. Vi försöker lära våra barn att ta hänsyn till andra människors känslor. Vi vill att våra barn ska vara snälla mot varandra. När upphör det att gälla? Vid vilken ålder blir mobbing och trakasserier återigen tillåtet? Om vi tar yttrandefriheten på så stort allvar som vi påstår, om vi förstår hur viktig den är, hur avgörande denna frihet är i ett demokratiskt samhälle så måste vi hantera den bättre. Varje lag, regel eller norm medger ett tolkningsutrymme. Så är det också med yttrandefriheten. Detta ställer naturligtvis höga krav på oss som individer. En snabb titt på twitter vilken dag som helst i veckan kan få en att misströsta. Det är inte konstigt att vi har problem med mobbing i våra skolor, när vuxna betar sig på det här viset. Efter varje framträdande jag gör i teve svämmar sociala medier över av kommentarer som handlar om mitt utseende. Om hur ful jag är, hur gammal jag ser ut, hur tjock jag har blivit. Det där är något alla människor, i synnerhet kvinnor, som rör sig i offentligheten råkar ut för. Är det rimligt att vuxna människor ägnar sig åt sådant

skit, ärligt talat? I akt och mening att försvara yttrandefriheten? Jag tänker att hänsyn är ett bra ord att ha med sig i diskussionen om yttrandefrihet. Om vårt yttersta mål är att leva i en värld som präglas av fred och samförstånd, en värld där vi respekterar varandra och varandras olika livshållningar är hänsynstagande en bra sak. Vi kan försöka tänka på de stora relationerna på samma sätt som vi tänker på de små, nära relationerna. Om jag vet att min sambo inte uppskattar att jag petar tänderna vid matbordet, kanske jag kan undvika det. På samma sätt kan min sambo undvika att klippa naglarna i tv-soffan eftersom jag tycker att det är äckligt. Det handlar inte om förtryck. Det handlar om att visa hänsyn. Om att offra en liten, liten bit av sin egen frihet för att kunna existera i sämja tillsammans med andra människor. Jag tror att det kan vara värt det. Ann Heberlein

Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds universitet och författare.

Bild: Patricia Reyes Korsväg 1|2015

Wisti vill utmana skeva gudsbilder En präst som tecknar satir? Som till och med gjort Jesus som rondellhund? Kent Wisti är inte rädd för att utmana. Men det är våra skeva gudsbilder han vill komma åt. Människans gudslikhet vill han värna. 16

Korsväg 1|2015

Korsv채g 1|2015

ed ”paddan” i knät tecknar han snabbt ett ansikte, lägger till en ironisk kommentar. Sedan sitter den där – satiren. Många av oss skrattar, några känner sig träffade. Och det är så det ska vara. Satir ska utmana. Kent Wisti är född och uppvuxen i småländska Älmhult med en pappa som var bildkonstnär och gravstensgravör och en mamma som arbetade inom vården. Han drömde om att bli präst redan som liten fast familjen inte var särskilt kyrklig. Han utbildade sig till bildkonstnär på KV Konstskola i Göteborg på 90-talet. Men sedan blev det teologi och prästvigning. Istället för att välja det ena valde han båda – präst och konstnär. Efter några år som universitetspräst i Malmö är

han nu församlingspräst i Limhamn vid Öresund i Malmö södra utkanter. I norr sticker Turning Torso upp sin profil över Malmö, i öster kan man ana den skånska slätten bortom motorvägar och köpcentra. I söder ser man Öresundsbron sträcka sig över sundet, i väster syns Köpenhamns siluett, en stad som strax efter intervjun blev skådeplats för terror kopp-

Korsväg 1|2015

lat till satirteckningar och antisemistism. Han är något av en mångsysslare, Kent Wisti; präst och konstnär, dessutom flitig debattör med såväl satirbilder som debattartiklar och tweets (twitter). Åsikter har han i många olika ämnen; diakoni, hemlöshet, sexualitet, barn och lek. I fjol fick han ett pris som ”Mångfaldshjälte” för att han förespråkar dialog mellan religioner och arbetar emot extremism och rasism. Att arbeta som både präst och konstnär ser han

som naturligt, två roller som är närmare knutna till varandra än man kanske först tänker. – Vi har samma mission. För att låna orden av teologen Per-Erik Persson: Vår uppgift är att hjälpa människor att orka leva och våga dö. Tro är en konstnärlig disciplin, menar han, kanske den yttersta. Att kräva tydlighet av tro är som att kräva tydlighet av måleri eller lyrik. Eller att barnen ska leka mer exakt. Någon skulle kanske invända och undra: Var finns Kristus i detta? – Då säger jag som göteborgskonstnären Ragnar Sandberg: När vår inre värld blir lika påtaglig som den yttre, faller de murar som

skiljer dem åt isär, och vi är redan förvandlade. Satiren då. Hur kom du in på den? – Det började för drygt tre år sedan, jag började teckna i mobilen, det var aldrig meningen att det skulle bli satir. Jag gjorde en gubbe med text när moderaterna presenterade en historisk överblick, där de tillskrev sig saker som inte stämde. Och det fick en enorm spridning… Sedan dess har hans teckningar kunnat ses

hos vårdförbudet, TV4s Kalla fakta, Omvärlden, Seglora smedja och tidningen ETC. – Det sprids mycket via sociala medier, hur mycket har jag ingen koll på. Har du några favoritteman? – Det har blivit mest politik, på senare tid mycket om det existentiella. Det är dit jag vill. Det har även blivit en del inomkyrkligt, men det är svårt… – För ett par år sedan försökte jag göra sa-

Korsväg 1|2015

Lek, humor, tro, det konstnärliga skapandet, allt detta är utslag av samma sak, det gudslika i oss. Det är en genuin kraft.

tir i den inomkyrkliga debatten. Det var svårt. All satir står i maktstrukturer, och i Svenska kyrkan är inte de helt entydiga. De flesta ser sig som underdogs och rebeller. Har du någon favorit? – Det är nog Jan Stenmark, men hans bilder har man kanske svårt att se som satir, de vänder sig inåt. Kent Wisti ser lek och humor som motsatser till hatet, och han vill se mer humor i kyrkan. – Absolut, humorn är en del av vår gudslikhet. Lek, humor, tro, det konstnärliga skapandet, allt detta är utslag av samma sak, det gudslika i oss. Det är en genuin kraft. – Satiren ska inte bara resultera i ett garv utan också i ett ställningstagande. Satir som bara kränker är inte bra. – Humorn ger ett nytt perspektiv på verkligheten; perspektiven förskjuts och komik uppstår. Man ser verkligheten bättre när man kan skratta, det klargör perspektiven. Hur viktigt är det att kunna skratta åt sig själv? Många av maktens herrar som är utsatta för satir kan ju inte det; skratta åt sig själva.

Korsväg 1|2015

Och det är då satiren biter… – Det handlar om personlig mognad om man kan skratta åt sig själv. Och kan man det blir satiren verkningslös. Vad är det som gör att satiren biter? – Rädsla. Man är rädd för att tappa ansiktet, att bli ertappad med byxorna nere. Man måste vakta sin rygg. Människor utan humor är det enskilt största hotet mot mänskligheten i dag. Och det enskilt största hotet mot kyrkan är människor som mist sin tillgång till leken. Då växer rädslorna, xenofobin och hatet, menar han. Hur ser det ut i kyrkans värld? Tål vi satir?

För ett par år sedan tog Kent Wisti initiativ till en ”grillning av Gud” (”roasting”, att ”roasta” innebär att skämta på någons bekostnad när denne är närvarande) i en kyrka i Malmö, ett arrangemang som väckte uppmärksamet och blev mycket omdiskuterat. Och kritiserat. – Men det var inte Gud vi drev med i satiren, utan våra vanligaste gudsbilder, säger han. – Som universitetspräst mötte jag många

unga som kom och hade stora problem med sin gudsbild, de var väldigt rädda för en kall och dömande Gud. Att de till slut kan skratta åt sin egen gudsbild är en del i en frigörande process, de kan se det löjeväckande i den gudsbilden. Hur lågt eller högt är taket för satir i Svenska

kyrkan? – Det kan vara både väldigt högt och väldigt lågt. Det finns en åsiktskorridor i Svenska kyrkan, och så länge man befinner sig i den är det högt i tak, men befinner man sig utanför den korridoren blir det ganska snävt. Det kan sägas av oss som är på den liberala sidan, de som är på den konservativa sidan har det trångt. Kent Wisti har också försvarat texten i punkbanet Ebba Gröns låt ”Häng Gud”. ”En gudsbild som beskrivs i Ebba Gröns punkklassiker Häng Gud är en paternalistisk, rasistisk gud som snarare är en tyrann än en tillvarons yttersta angelägenhet. Ändå är detta en gudsbild som ofta tillskrivs kyrkan”, skrev han i en debattartikel, där han också efterlyste nya bilder för det gudomliga, bilder som kan förstås i vår tid. Som sagt, han sticker ut.

Kan man tala om en respektfull satir, eller är det en motsägelse? – Visst är det möjligt. Själv är jag försiktig och sätter sällan ut namn på den jag driver med. Jag skriver ”statsministern” i stället för Stefan Löfvén för att tydliggöra att det är honom i hans roll jag driver med. Och jag vill tro att det går att göra satir om islam utan att kränka stora grupper muslimer. I dagarna har en pastor i Livets ord lämnat för-

samlingen med buller och bång. Efter att ha skrivit böcker om äktenskap och trohet har

Korsväg 1|2015

han nu rymt till sin älskarinna. En personlig tragedi, menar församlingen. Kan man göra satir på sådant? – Ja, det kan och bör man göra. Församlingen ser nu hans ångest och totala misslyckande, men man har inte sett glappet mellan frontsida och skuggsida. Det är ju ett generellt problem att många inte har kontakt med sin skuggsida utan bara visar upp ytan. Det kan man driva med; han talar vackert och klokt i församlingen men knullar runt när ingen ser det. Vad tänkte du när du hörde om dåden i Paris?

– Jag blev förstås bestört, det var så svårt att förstå. Det är väl en grundtanke i all terror, det ska vara svårt att förstå. – Jag hade inte hört talas om tidningen tidigare, inte heller någon av de dödade tecknarna. Självklart ska man stödja deras rätt att ge ut sin tidning, men samtidigt är ju många av

de teckningar jag nu sett både rasistiska och sexistiska. – Jag har ju också svårt att förstå de oerhört hatiska känslor teckningarna väckt i till exempel Pakistan, där de skriker att ”de ska dö som hundar”. Inser att de inte har samma uppdelning i individ och kollektiv som vi har, vi kan inte mötas där vi är nu. Det är okej för oss, men inte för dem. Jag hoppas på en inomislamsk rörelse. Finns det en brist på känsla för det heliga i vår tid? Det är som att den sekulära människan inte förstår hur djupt det heliga sitter hos troende… – Förstår vi det själva? Det har med leken att göra, säger han och berättar om barns lek vid altarringen när han själv sjöng i barnkör, leken uppskattades inte av alla. – Det finns mycket gott i den leken, men vi är rädda för att den ska störa. Vi är rädda för i stället för rädda om. Helighet är ett mellan-

Barnen leker. De springer, de skrattar, de försvinner och återvänder. Sinnet fördjupas, samvetet får rötter men hjärtat får vingar av barnen som hela tiden dyker upp skrattandes i labyrinten. Försvinner och återvänder. Tron får rötter i fundamentet och hoppet får vingar genom leken. Detta är mitt hopp. Detta är min bön för en ekumenisk samling bland Sveriges kristna: Att vi ska leva i leken snarare än i hatet." Ur en debattartikel i Dagen, Kent Wisti skriver om ett besök med barnen i minnesmonumentet över Förintelsen i Berlin.

Korsväg 1|2015

mänskligt fenomen, något som inte går att styra, det bara är där. Det heliga är något genuint och äkta. Han berättar om en erfarenhet från konstsko-

lan. Han hade köpt en dyr kopparplåt, blank och fin, och han var rädd om den. Till hans stora förvåning uppmanade läraren honom att kasta den i golvet och stampa på den. Han måste tappa respekten för plåten, först då kunde han använda den i sin konst. – Ibland behöver vi hoppa på våra gudsbilder för att vi inte ska vara rädda för Gud. Däremot ska vi akta oss för att ha sönder det som är gudslikheten i oss. 

Text & bilder: Lasse Bengtsson

PS Köpenhamn

Efter terroraktionen i Köpenhamn skrev Kent Wisti på facebook: "Jag bekänner mig till en Gud som själv torterats och dött under hädelselagar. Den poetiske snickarsonen från Nasareth som också är den satiriker som betytt mest för världen. Sedan tycker jag att man kan skämta om allt och att man också får göra människor ledsna. Men bara för att det skall vara lagligt och möjligt innebär det inte att man måste eller bör skämta om allt i alla situationer."

En av de äldsta kända bilderna av Kristus är en satir. Den romerska bilden, som närmast tillhör kategorin klotter, kan ha tillkommit när som helst på 100-talet eller 200-talet. Den visar en människa med åsnehuvud som blivit korsfäst och en man som uppenbarligen tillber åsnan. Texten bredvid bilden lyder i översättning: ”Alexamenos tillber gud” (vilket torde uttolkas som att han tillber ”sin gud”). Man har gissat att det är en nidbild av en kristen vid namn Alexamenos. Bilden användes på affischen till "Grillning av Gud" för ett par år sedan.

Korsväg 1|2015

krönika | Fredrik Ivarsson

Satiren har en roll

ona är Bibelns sämsta profet. När Gud säger åt honom att gå mot öster, till den stora staden Nineve, då går han i stället mot väster och tar en båt för att komma så långt bort från Nineve som möjligt. Men Gud griper in och tvingar honom att gå åt rätt håll. Motvilligt predikar Jona för folket i Nineve att Gud ska förgöra deras stad. Sedan sätter han sig utanför staden och väntar på att få se skådespelet. Men invånarna i Nineve gör bättring i säck och aska, både människor och djur. När Jona får veta att Gud bestämt sig för att skona staden, blir han arg. ”Var det inte det jag visste, att du är en nådig och barmhärtig Gud!” Jona tycker att hans möda varit förgäves när det inte blir någon straffdom mot Nineve. Gud tillrättavisar honom och förklarar att även invånarna i Nineve är människor, och djur, som Gud bryr sig om.

Berättelsen om Jona är full av drastiska

överdrifter. Profeten som går i helt motsatt riktning mot Guds befallning; den stora fisken som sväljer honom och kastar upp honom på land oskadd; staden som är så stor att det tar tre dagar att gå igenom den; djuren som gör bättring i säck och aska; profeten som klagar över att Gud är god. De humoristiska överdrifterna signalerar att berättelsen är en satir. Udden är riktad mot dem som på något sätt påminner om den parodiskt usla profeten Jona. Kanske fanns det dåliga profeter som träffades av satiren. Kanske drev Jonas bok med dem som önskade sig straffdomar mot andra folk. Satiren är så allmängiltig att även vi kan ta åt oss av den. Vi kan skratta åt Jona, men kanske skrattar vi då åt oss själva. För det är möjligt att vi också

Korsväg 1|2015

gör motstånd mot Guds goda vilja, precis som Jona. Jonas bok kan läsas som satir i sin helhet. Det gör inte texten mindre angelägen. Snarare tvärtom. Som satir kan vi se tydligare att Jona har ett budskap direkt till oss idag. Även andra avsnitt i Bibeln kan läsas som satir. Ibland kan en sådan läsning öppna nya möjligheter att ta texten till sig. Ett exempel är den kroniskt svårtolkade berättelsen om Job. I berättelsen om Job och hans vänner, är det

vännerna som blir måltavla för satiren. De vill trösta Job genom att förklara för honom hur Gud tänker. Gud är alltid rättfärdig och rättvis, vad som än händer. Därför måste Job ha syndat och nu drabbas han av Guds rättvisa straff. Men Job finner ingen tröst i den förklaringen. Han driver med vännernas pretentiösa anspråk på att förstå Guds tankar. ”Ja visst, ni är ju så kloka, visheten dör nog ut med er!” Vännerna är dåliga tröstare och dåliga teologer. Men det är inte bara Guds apologeter som drabbas av satir i Jobs bok. Gud själv framställs som fåfäng och skrytsam, hjärtlös och lättlurad. I början av Jobs bok skryter Gud över Jobs överväldigande rättfärdighet. Åklagaren, det vill säga Satan, får Gud att slå vad om att Job aldrig ska förbanna Gud, vad som än händer. Gud låter åklagaren ta ifrån Job hans rikedomar, döda hans barn, och slå honom med sjukdom. Allt för att Gud vill försvara sin prestige och vinna vadet mot Satan. Gud förlorar vadet. Job sitter tyst på sin

askhög i sju dagar och sju nätter. Men sedan brister det för honom och han förbannar den dag då han blev född. Han fortsätter med att gå till rätta med Gud, och anklagar Gud

i det heliga för att vara en brottsling och sadist. ”Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han?” Job kräver en bättre och mänskligare Gud, en som visar medkänsla och möter honom i ögonhöjd. ”Du skulle ropa på mig och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat... Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Jag förtärs av längtan.” Det märkliga är att Job får rätt. Gud svarar honom först med en rejäl utskällning. Men sedan säger Gud till vännerna: ”Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job”. Vännerna måste göra bättring och be om Jobs förbön. För Job har sagt sanningen om Gud, när han anklagat Gud för att vara grym och orättfärdig. Det är inte lätt att veta hur vi ska förstå Jobs bok. En helt annan Gud visar sig mot slutet av Jobs bok än den vi mötte i början. Job förbannar Gud, och Gud ger honom rätt. Ett sätt att få ihop bitarna är om vi läser de två första kapitlen som satir. Den barnsliga och empatilösa guden vi möter där är då en falsk gudsbild. Det är vännernas Gud, som de förgäves försvarar. Den fåfänga guden som inte får kritiseras, den håller inte för Jobs rannsakan. I sin brottning med Gud når Job fram till ett möte med den verklige Guden, som har medkänsla med honom och ger honom rätt. Job längtar efter en medkännande Gud. Det fulla svaret på hans längtan kommer senare i Bibeln, när Gud blir människa och sitter tillsammans med oss på alla våra askhögar.

Satir finns också med i berättelserna om Jesus. Ett exempel är när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Det är en parodi på ett kungligt triumftåg. Den segerrike kungen skulle komma ridande på en ståtlig springare, tillsammans med sin armé och sitt krigsbyte. Men Jesus kommer på en lånad åsna med ett följe av tolv dammiga vandrare. Det är inget särskilt imponerande triumftåg. Men folket jublar. Kanske för att de verkligen vill hylla Jesus som sin kung, trots hans lågbudgetvariant av triumftåg. Men man kan också förstå jublet som att publiken spelar med i satiren. De uppskattar hur Jesus driver med deras makthavare och applåderar föreställningen. Satir handlar om att förlöjliga och driva med något för att få fram en poäng. Det är en elak och ibland kränkande form av humor, så den ska användas med urskiljning. Men satiren har sin plats, till och med i Bibeln. Det ger en rikare läsning av Bibeln när vi kan se dimensionerna av satir, ironi och humor. Satiren har en roll i det heliga, när vi låter den ha udden mot makten och mot oss själva. Vi får tro på en Gud som har humor. För hur skulle vi annars kunna ta livet helt på allvar?  Fredrik Ivarsson

Fredrik Ivarsson är kyrkoherde i Varberg. Han har nyligen kommit ut med boken Närvarons sakrament (Argument förlag).

Korsväg 1|2015

Satir måste ha ett gott syfte Yttrandefriheten är en självklar del av vår demokrati. Och till yttrandefriheten hör rätten att publicera satir. Men måste man publicera bara för att man kan och får? Också om publiceringen skapar hat och hotar samexistens mellan religioner? Finns det en gräns? – Det handlar om hur satirens görs och med vilket syfte. Det måste finnas viktiga skäl. Man kan inte såra bara för att man får och visa att man törs, säger Gert Gelotte, journalist på GP.

errordådet i Paris i början av januari skakade om en hel värld. Ännu ett terrordåd där religion tilldelades en huvudroll. Media hade en särskild roll i detta drama. Satiriska teckningar publicerade i en tidning var en utlösande faktor. Teckningar som många uppfattade som grovt kränkande. Satir har en lång tradition på många olika håll i världen, så också i Sverige. Redan Gustav III fick se sig själv på föga smickrande teckningar av C A Ehrensvärd. Satiren har varit ett sätt att ifrågasätta och gissla makten. Men den nu aktuella satiren är inte lika tydligt riktad mot makthavarare. Udden i satiren av profeten Muhammed uppfattas som kränkningar av det som är heligt av muslimer världen över. Gert Gelotte är en av veteranerna på Göte-

Korsväg 1|2015

borgs-Posten. Han har jobbat där i 40 år, kom dit som praktikant från journalisthögskolan och blev kvar. De flesta åren har han jobbat som reporter inom olika fält, sedan 2004 är han på ledarredaktionen som har liberal som politisk profil. Med ”pennan” som redskap kommenterar han stort och smått i den politiska världen. Ibland också den kyrkliga. Gert Gelotte kommer från ett a-religiöst hem, säger han, och kallar sig omvänd hedning. Omvändelsen kom då han var 19 år, och då gick han också in i den katolska kyrkan. Till Svenska kyrkan har han en positiv inställning. – Jag har ju egentligen aldrig lämnat den, eftersom jag gick direkt till katolska kyrkan. Numera är han aktiv i ”Katolsk vision”, en reformkatolsk rörelse som bland annat vill öppna prästämbetet för kvinnor, göra celibatet för präster frivilligt och välkomna homosexuella i kyrkan. – I Sverige är vi en liten rörelse, försvinnande liten, men rörelsen finns i många andra länder och är betydligt större där, säger han. Nå, som publicist på en liberal tidning i Sverige

ser han förstås yttrandefriheten som en hörnpelare i demokratin, något som inte är förhandlingsbart. Men han ser gärna att man tar större ansvar för vad man publicerar. Vad var din första reaktion när du hörde om terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo?

– Förtvivlan… Jag tänkte: Nej, inte detta också! Vad kommer nu detta att leda till i form av allt våldsammare främlingsfientlighet och mera fördomar mot muslimer. Satirens roll är ju att provocera, att med humor klä av makthavare och småpåvar deras maktfullkomlighet. Det har en viss betydelse vem som provocerar vem och i vilket sammanhang. Provokationen är en speciell form av mänsklig kommunikation, eftersom den på ett eller annat sätt avser att reta upp den utsatte. Behöver vi satir?

– Ja, den är ju ett sätt att komma åt makten, om man inte kan göra det på något annat sätt. Om man inte har polis och militär, så har man i alla fall en penna. Men det beror ju också

på ditt eget perspektiv. Om de som tycker att Svenska kyrkan är en maktfaktor gör satir om kyrkan, så kan ju en enskild medlem som står nederst känna sig kränkt. Och kritiserar man påven, så finns det alltid människor som känner sig kränkta. – Der Stürmer (se faktaruta) sparkade med sin satir nedåt för att hetsa mot judarna, häcklande. Det handlar alltså om hur satirens görs och med vilket syfte. Det måste finnas viktiga skäl. Man kan inte såra bara för att man får och visa att man törs. Det är dåliga skäl. – Sedan måste man också veta att muslimer inte är en homogen grupp, alla känner sig inte kränkta av muhammedkarikatyrerna. Man får inte generalisera. De som tycker annorlunda väljer oftast att vara tysta i stället för att kritisera den egna gruppen.

Korsväg 1|2015

Vad är det för skillnad mellan att skratta med och skratta åt? – I Der Stürmer skrattade man åt judarna, helt tydligt. Men när Tage Danielsson häcklade kärnkraftsförespråkarna med sin monolog om sannolikhet, då skattade man med. I de extrema positionerna blir det tydligt. Sedan finns det många lägen däremellan. Jag behöver inte tycka om muhammedkarikatyrer, men jag tycker att de ska vara tillåtna. Satiren fungerar väl bäst som kommunikation

när provokatören och den provocerade delar kulturella referensramar och språk, man har samma nycklar för förståelse. Men så är det ju inte med muhammedkarikatyrerna, där den vita bildade medelklassen kränker många av dem som invandrat och står långt ner på den sociala rangskalan och kanske inte förstår språket. Håller du med? – Nu är det stor skillnad mellan GP och Charlie Hebdo, det är inte självklart att det som publiceras i den senare skulle platsa i GP. Men lever vi i Sverige, måste vi också acceptera att somligt är tillåtet även om jag inte tycker om det. Vi får inte ge upp yttrande- och tryckfriheten. Jag är intolerant mot intoleransen. Vi lever under svenska lagar. Men det tar tid, integration kräver tålamod. Det tog de svenskarna som utvandrat till Amerika tre generationer att bli amerikaner… När fastnar skrattet i halsen? – När jag uppfattar att skämtet är till för att hetsa mot andra människor, då fastnar skrattet i halsen. När syftet är att ge sig på något för

Korsväg 1|2015

att skada. Det ska alltså finnas ett gott syfte. – Tag som exempel Elisabeth Olssons bilder Ecce Homo, som visades i Uppsala domkyrka. Många kände sig kränkta, det var inte lätt att se bilderna. Men det fanns ett tydligt och bra syfte: att synliggöra det förtryck av homosexuella som kyrkan varit en del av. Jag tycker det var en bra utställning, andra fann den kränkande. Bilderna fick mig att tänka till: hur förhåller jag mig till detta? Vi brukar ju säga att man kan se om en handling är god eller ej på dess frukt. Och då kan man ju fråga sig om muhammedkarikatyrerna burit god frukt. Ett exempel är nedbrända kyrkor i Niger som en reaktion på bilderna. Vad tänker du om det? – Det är lätt gjort att man bara ser ett steg, att människor blir kränkta. Men om man ser på en bild av Muhammed med bomber i turbanen, så kan den förstås såra vid en första tanke. Men den kan också leda till att vi funderar över hur vi använder religionen. Använder vi Gud som ett maktmedel för att förtrycka andra? Hur mycket får man skoja med påven? – Att skoja med påven är helt okej, men att hetsa mot kristna och uppmana till att bränna kyrkor, ja då har man gått över gränsen. Syftet i Der Stürmer var att hetsa folk till våldsdåd. Inom journalistiken har man talat om att vara

konsekvensneutral, att man inte tar ansvar för eventuella följder av det man avslöjar. Ibland kan man få intrycket att det också gäller satiren. Håller du med?

När jag uppfattar att skämtet är till för att hetsa mot andra människor, då fastnar skrattet i halsen. – Tanken med konsekvensneutral är, att även om avslöjandet får negativa konsekvenser, så är det bäst om sanningen kommer fram. Det är en vacker teori, jag tror inte den fungerar i praktiken. Journalister jobbar inte i ett vacuum, vi kan inte svära oss fria. Jag måste ju fråga mig: vad är mitt syfte? Är det värt riskerna? Jag kan inte publicera bara för att det är tillåtet. Man har ett personligt ansvar, det kommer man inte ifrån.

zisterna genom att dela ut flygblad, visste de nog att det bara kunde gå galet, ändå gjorde de det. Sophie Scholl sa i sitt försvarstal, att "vi säger det som många tänker men inte vågar säga". Vi måste stå emot vår egen rädsla. Har media en roll för att motverka rädslan? – En svår fråga… I så fall genom att demaskera rädslan och argumentera emot. Genom att bemöta med fakta. Lögnen bygger inte på fakta. 

Efter händelser som dåden i Paris är det lätt att

Text & bilder: Lasse Bengtsson

PS. Sedan intervjun gjordes har Gert Gelotte sagt upp sig på GP i protest mot hur en ny chef för ledarredaktionen tillsatts.

Fakta/ Sophie Scholl

Der Stürmer

Vita rosen (tyska: Weiße Rose) var under andra världskriget en tysk motståndsgrupp som var verksam från juni 1942 fram till den 18 februari 1943. Dess ledare bestod av studenter från universitetet i München, mest kända är syskonen Hans Scholl och Sophie Scholl. Vita rosen propagerade för icke-våldsmotstånd mot den nazistiska regimen. Engagemanget var starkt präglat av medlemmarnas kristna tro. Gruppens viktigaste betydelse var moralisk genom att visa att det fanns tyskar som tog avstånd från nazismen.

Der Stürmer (bokstavligen ”stormaren”) var en antisemitisk och nazistisk veckotidning som utgavs i Tyskland från 1923 och fram till slutet av andra världskriget år 1945. Tidningen utgavs av Julius Streicher, en av Nazitysklands mest kända nazistledare och vän till Adolf Hitler. Der Stürmer var grovt och ohämmat antisemitisk i sin hatpropaganda mot judar. Längst ned på varje förstasida av Der Stürmer stod slagordet Die Juden sind unser Unglück! (”Judarna är vår olycka!”). Materialet i Der Stürmer utgjordes till stor del av tecknade serier. Tidningen är mest känd för sina grovt antisemitiska och stereotypa karikatyrbilder på judar. Judiska personer avbildades som groteskt fula med abnormt stora krokiga näsor. Korsväg 1|2015

Källa: Wikipedia

rädslan sprider sig. Hur kan vi motverka det? – Genom att vägra att vara rädd. Det är svårt… Rädslan är ju en mänsklig egenskap som hjälpt oss att överleva som art. Men man ska inte skrämmas i onödan. När syskonen Scholl (se faktaruta) gjorde motstånd mot na-

Fredskafé bygger broar – Det är inte svenskan som är svår. Det handlar om att tankarna, halva familjen och mitt hjärta är kvar i Syrien. Fatmeh Ramli trevar efter orden. Nyss var hon en väletablerad medelklasskvinna hemma i Damaskus och arbetade som lärare i arabiska. Kriget har förändrat allt. 30

Korsväg 1|2015

Fatmeh Ramli och Carolin Andersson från Studieförbundet Vuxenskolan umgås på fredscaféet. Fatmeh tar alla chanser att träna svenskan. – Jag brukar dricka kaffe med min granne Camilla också, berättar hon. Korsväg 1|2015

et är ombytta roller nu. Fatmeh har själv blivit språkelev och läser svenska för invandrare. Hennes hem är inte längre ett stenhus i ett bergigt Medelhavsland. Sedan sex månader tillbaka bor hon i bruksorten Hyltebruk med granskogen susande på alla sidor. Bordsgrannen Ingrid Nilsson lyssnar uppmärksamt och nickar för att visa att hon hänger med. Ingrid har kommit för Fatmehs skull, så att hon ska få träna på svenskan. Men lika mycket för sin egen. – Jag läste i församlingsbladet Senapskornet och blev nyfiken på vad det här kunde vara, säger Ingrid och fortsätter: – Det är roligt att träffa nya människor och så känns det viktigt att lära känna folk från andra länder. Annars möts man bara på gatan och går förbi varandra. Eftersom Ingrid är arbetslös passar det extra bra med en dagaktivitet. Nu tar hon sig till församlingshemmet varje fredagseftermiddag för att umgås med Fatmeh och de andra. Hyltebruk är Hallands minsta kommun men

den som tar emot flest kommunplacerade flyktingar procentuellt räknat. De nya kommuninvånarna får lägenhet i centralorten eller i något av de mindre samhällena runtom, som Landeryd, Torup eller Långaryd. I byarna har folk snabbt lärt känna sina nya grannar, och församlingarna har länge haft en omfattande stödverksamhet för flyktingarna. I centralorten har det varit svårare att skapa mötesplatser. Misstänksamheten har Pär Petersson

Korsväg 1|2015

grott. I valet i höstas fick Sverigedemokraterna höga siffror i kommunen, över 18 procent. Allt detta har bekymrat diakoniassistenten Pär Petersson i Färgaryds församling (dit Hyltebruks kyrka hör). – När Stora Enso varslade flera hundra anställda skapades en modell här i Hylte för att de bruksanställda snabbt skulle få nya arbeten genom samverkan mellan myndigheterna, företagen och civilsamhället. Den modellen ska nu användas för att integrera flyktingarna, säger han. Pär grunnade som bäst på hur kyrkan skulle kunna bidra i det arbetet, när Claes-Göran Östlund ringde i höstas. Claes-Göran är lärare på utbildningsföretaget

Alpha CE och undervisar vuxna invandrarelever i svenska och svenska samhället. Han hade sett ett stort sug hos sina elever att komma i kontakt med svenskar. Tillsammans formade Pär och Claes-Göran konceptet. Caféet är till för de vuxna SFI-eleverna och intresserade Hyltebor med eller utan kyrklig förankring. Man träffas ett par timmar varje fredag för att prata och fika i all enkelhet. Varje träff bjuder också på musikunderhållning eller en föreläsning. Och namnet, Internationellt fredscafé? – Det är resultatet av en felskrivning. Församlingsbladet skulle gå i tryck och det var bråttom. Då hittade jag på namnet ”Internationellt fredagscafé”. Men när det skulle skrivas in i kommunens projekt ”Integration Hylte”, tyckte de att det stod fredscafé, skrattar Pär.

Pär Peterson poängterar att församlingens integrationsarbete har två lika viktiga komponenter: att ge de nyanlända språkträning och att få svenskarna att upptäcka ”människan bakom slöjan”. Omar Hassan har skyndat sig från tandläkaren för att få en pratstund med Pär och de andra infödda svenskarna.

Maj Johansson, Omar Hassan, Ingrid Johansson och Mansour Al dous må ha olika religioner och språk. Roligt kan man ha ändå.

Korsväg 1|2015

Eyad Stewe och Fatmeh Ramli testar svenskan på Ingrid Nilsson, som svarar på mjukt skorrande skånska. Även hon är inflyttad till Hylte.

En felskrivning som blev en fullträff. – Det är ett mycket bättre namn, fred är något som ofta kommer upp bland våra elever. De har ju upplevt motsatsen, säger Claes-Göran.

många Hyltebor är till flyktingmottagningen, var Pär även beredd på reaktioner inom kyrkan. De har också uteblivit. – Tvärtom känns det som om människor ser kyrkan som mer relevant när vi gör sådant här. Det diakonala arbetet med hembesök Trots att nästan alla flyktingarna är muslimer och sorgegrupper syns ofta inte utåt. Den här från Syrien, Somalia och Afghanistan, har Pär sortens initiativ kan öka trovärdigheten för och Claes-Göran inte mött något motstånd Svenska kyrkan hos ”lagom sekulariserade” mot att verksamheten sker i kyrkans regi och svenskar, som inte nöter kyrkbänken så ofta. lokaler. De ser att vi lever ut evangeliet och ser män– De är inte det minsta rädda för det. En niskan, säger Pär. gång var vi till exempel i kyrClaes Göran märker däkan och Pär höll ett intresremot ute i samhället att det finns en reaktion mot flyksant föredrag. Det var väldigt uppskattat och vår somaliska tingtrycket och att männtolk stod där och översatte iskor saknar en öppen debatt. hur ledigt som helst, säger Han menar att det finns en Claes-Göran. oförsonlighet på båda håll. – Jag känner att det där är – Man gräver vallgravar som inte går att överträda. ett väldigt litet problem som Men var femte Hyltebo är nog mest finns i huvudet hos inte rasist, säger Claes-Gösvenskar. Med tanke på hur kritiska Claes-Göran Östlund ran, som inte är främmande

Korsväg 1|2015

Maj Johansson trodde att det skulle vara svårt att få kontakt när man inte har språket gemensamt. Nu är hon på fredscaféet för fjärde gången och tycker att hon känner Omar Hassan ganska bra. Papper och penna är en bra hjälp i kommunikationen.

för att bjuda in Sverigedemokraterna framöver. Han ser en allmän ängslighet hos svenskar att tala om det som är svårt, något som även gör att många inte vågar närma sig invandrare. Det finns en rädsla för att trampa någon på tårna, till exempel genom att hälsa på fel sätt på en beslöjad kvinna. – Som kristen tycker jag att man ska fråga sig hur man förhåller sig mot sina medmänniskor. Man kan stå upp klart och tydligt för det man står för och samtidigt behandla folk schysst. När Korsväg besöker fredscaféet är det fullsatt. För ett par veckor sedan var Vuxenskolan här och berättade om sina studiecirklar i bland annat matlagning, vilket inspirerade de arabiska kvinnorna till att ställa sig vid grytorna inför dagens träff. Nu langas assietter med tabouleh (persiljesallad) och kobbe (friterade degknyten med köttfärs) fram vid sidan av de svenska småkakorna i församlingshemmet. Dagens föreläsare är idrottsföreningens ordförande. Han berättar om hur bruksar-

betarna en gång startade Hylte IF, hur verksamheten har vuxit och om aktiviteterna på Örnavallen. – Ni är hjärtligt välkomna att börja spela fotboll hos oss. Vi har lag för alla åldersgrupper, både pojkar och flickor. Vi har också byggt en lekplats där man kan hoppa och springa och ta med hela familjen. Det är gratis, berättar ordföranden och blir avbruten av en man längst bak i lokalen. Kan jag komma i kväll? Klockan sex? Det är den idrottstokige, 38-åringe tjänstemannen Ahmed Shehadeh, uppvuxen i Homs och bosatt i Damaskus fram till flykten. Nu spelar han regelbundet boll med kompisarna och åker varje vecka från Rydöbruk till badhuset i Hyltebruk eller Halmstad för att simma. – Jag är bra. Det går snabbt! skrattar han. Men på Örnavallen har han inte satt sin fot. Hittills.  Text: Karin Hylander Bilder: Christel Lind Korsväg 1|2015

krönika | Ola Sigurdson

Poängen med satir är

är är satir roligt? Och för vem? Sådana frågor aktualiseras säkert hos många i efterdyningarna av de tragiska händelserna i Paris den 7 januari 2015, när stora delar av redaktionen hos den franska satirtidningen Charlie Hebdo massakrerades. Charlie Hebdo såg, och ser fortfarande, sin uppgift i att håna och häckla allsköns företeelser i samhället, inklusive religion och religiösa ledare. Man anser sig stå i en fransk upplysningstradition av politisk satir, där bild och text används för att sticka hål på uppblåsta föreställningar om den egna betydelsen eller den egna övertygelsens helighet. Satir är emellertid inte en modern fransk uppfinning, utan återfinns i de flesta tider och kulturer. Vad är den välkända berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem (Matt. 21:1-11), om inte en satir? Jesus tas emot som en kung, ridande på en åsna, och parodierar därmed pretentionerna hos den kung som nog gärna valt ett ståtligare djur för sitt intåg till folkets jubel. Här följer han de bibliska profeternas exempel.

Men är satiren i Charlie Hebdo rolig? Jag har själv svårt att tycka annat än att många av de teckningar som spridits via olika media har något lätt omoget över sig. Påven, profeten Muhammed och andra religiösa ledare porträtteras, grovt karikerade, i olika komprometterande ställningar som nog snarast är menade att vara så kränkande som möjligt – och så direkt som möjligt – för anhängare av respektive tro. För katoliken eller för muslimen – och jag är säker på att det finns något

Korsväg 1|2015

att förargas över också för en protestant som jag – är det knappast roligt. Men poängen med en satir måste inte vara att den är rolig. Den överordnade principen för satiren är att den skall vara maktkritisk och i bästa fall också leda till förändring. Kvickheten är snarare ett medel, och i vissa fall verkar plumphet fungera lika bra som humor. Den innersta poängen med satir är alltså att häckla makten. Men frågan är då vems makt det är man vill häckla. I det nazistiska Tyskland, liksom även i Sverige under samma tid, var det inte ovanligt med grova och förolämpande karikatyrer av judar, karikatyrer som ansågs tillhöra en satirisk genre. I den mån som dessa motiverades av något högre syfte handlade det om att motverka en judisk världskonspiration, ett syfte som vi i dag vet var en bluff. Det handlade i stället om ren och skär antisemitism. Satir kan alltså användas inte bara mot makten utan också av makten, och om man tycker att en satir är lyckad eller inte, beror förmodligen till stor utsträckning på i vilken ände av makten man befinner sig. Franska muslimer, som inte tillhör makteliten i Frankrike i någon större utsträckning, är sannolikt inte särskilt roade av de karikatyrer av profeten Muhammed som Charlie Hebdo publicerat. I ett samhälle som redan på olika vis siktat in sig mot muslimer är det säkert lätt att hålla sig för skratt. Har man inte själv tillgång till media, är det inte nödvändigtvis humorlöshet att inte se poängen med vissa satirer. Som sagt, satir kan sparka både uppåt och nedåt, och tillhör man en grupp som inte uppfattar sig själv som särskilt privilegierad, blir upplevelsen av den en annan än om man själv skulle sitta vid maktens bord. En sak är

att häckla makten att all satir inte är rolig, en annan att all satir inte ens är maktkritisk. Det finns all anledning att försvara satirens existensberättigande. Den kan vara ett potent medel i en viktig kritik av politisk och religiös makt. Mitt eget favoritexempel just nu är den sydafrikanske tecknaren Zapiro som i Mail & Guardian under lång tid häcklat den politiska makten. Den som drabbas av satir kan givetvis tycka att detta är sårande på många sätt, men de personliga känslorna är inte något absolut kriterium på vad som bör publiceras eller inte. Samtidigt innebär detta också att den som har tillgång till media bör använda sitt omdöme och emellanåt rikta en kritisk misstanke mot vems ärenden man själv går. Inte allt som kan publiceras bör publiceras. Så vad gör vi då om omdömet brister hos de som borde veta bättre? Om jag uppfattar att den satir som drabbar mig personligen faktiskt är orättvis och på inget sätt bidrar till en positiv förändring? Att som attentatsmännen slakta delar av redaktionen på Charlie Hebdo är galenskap och långt värre än att publicera satir, hur kränkande den än må vara. Muslimska ledare har med emfas uttalat sig emot terrordådet, vars negativa effekter för islam är långt större än någon satirteckning. Men vad gör man? Svaret är att det inte går att skydda sig mot dåligt omdöme. Yttrandefriheten gäller även för omdömeslösa, och om den inte gjorde det vore det förmodligen illa ställt med denna frihet. Att avgöra vad som är omdömeslöst och vad som inte är det är nämligen inte så enkelt i stunden. Skulle man försöka begränsa satiren till det harmlösa – vilket säkert många förtryckande regimer skulle vara intresserade av – försvinner själva

poängen med den. Omdömeslöshet är vidare inte bara något som drabbar de som medvetet är ute efter att kränka eller häckla. En lika problematisk form är förmodligen den som tar sig uttryck i de fördomar vi själva knappast ens vet om att vi hyser. Den rimliga hållningen är alltså inte att fingra på yttrandefriheten. Den egna känslan av att vara kränkt måste hanteras på ett konstruktivt sätt, snarast genom att uppträda på ett sätt som får fördomarna att komma på skam. Många har redan påpekat det, men det förtjänar att upprepas: ett av offren för attentatet mot Charlie Hebdo var den muslimske polismannen Ahmed Merabet, som försökte stoppa attentatsmännens flykt från redaktionen. Också i mindre dödliga lägen kan han bli en förebild: att försvara människor vars åsikter man inte nödvändigtvis delar är inte bara en liberal princip utan tydligen en muslimsk och säkert också en kristen. Det enda sättet att möta brist på omdöme på allvar är att använda sitt eget. Dessutom kan satir bemötas – med satir: lämpligen en som föredrar det kvicka framför det plumpa.  Ola Sigurdson

Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Korsväg 1|2015

Korsv채g 1|2015

Rabin Peter Borenstein

Detta kan vi bidra med: Det m책ste vara till책tet att vara annorlunda! Korsv채g 1|2015

– Just detta är judendomens viktigaste budskap till världen. Det är inte mycket vi kan komma med, men detta kan vi bidra med: det måste vara tillåtet att vara annorlunda! Det säger Peter Borenstein, rabbin och ordförande i Göteborgs interreligiösa råd.

eter Borenstein kan inte minnas någon antisemitism när han växte upp i Göteborg på 50-talet. Det var en lugn tid, föräldrarna låste inte ytterdörren, ingen ropade jude efter honom. – Människor i hela Europa tyckte att den rasistiska antisemitismen och judeutrotningen var förfärlig, minns Peter Borenstein. Det fanns också en respekt för Israel som tillflyktsort för judar och en acceptans för Israel som nation. Vi sitter i biblioteket hos den judiska församlingen i Göteborg och samtalar. En passande miljö, föreslog Peter med ett leende, eftersom vi judar ju betraktas som bokens folk. Peter själv gör verkligen skäl för att tillhöra bokens folk, professor i neurologi och rabbin som han är. Han är också ordförande för Göteborgs Interreligiösa Råd.

Sexdagarskriget i Israel 1967 förändrade stämningarna minns Peter. – Jag skulle ta studenten i maj och det var precis innan kriget bröt ut. Då fanns det en påtaglig oro i Göteborg och i Sverige. Man oroade sig över hur det skulle gå för Israel, med alla arabstaterna som gick till anfall. – När sen Israel hade fräckheten att klara kriget, då var det inte synd om dem längre. Då väcktes den palestinska nationalismen, araberna började prata om sig som det palestinska folket, något man inte hade gjort tidigare. Nu började hatet mot Israel växa och i släptåg kom också en begynnande antisemitism.

Korsväg 1|2015

– Om man nu ska försöka hitta en skillnad mellan antiisraelism och antisemitism, menar Peter Borenstein, så är den hårfin. Idag är situationen en annan än när Peter växte

upp. Han har själv inte blivit utsatt för grova kränkningar, men glåpord och nedsättande kommentarer hör till vardagsmaten. Men vad kränker honom då? Han känner sig inte kränkt av de grova antisemitiska teckningarna eller om man ritar gud med horn och svans. Nej sådana teckningar är han så van vid och han tycker de faller tillbaka på dem som gör dem. Det är människor som har som syfte att håna och förödmjuka. – Men jag blir kränkt av orättvisa påståenden. Som när det skrivs och sägs att vi judar försöker ta över världen. Eller när egyptisk teve visar filmer om påstådda ritualmord utförda av judar. Kan detta verkligen vara sant, tänker jag och googlar på uppgifterna när jag kommer tillbaka till kontoret. Och ja, mycket riktigt, smutskastningen finns där. I tidskriften Judisk krönika skriver Leo Kramár att den turkiska filmen “Val-ley of the wolves”, den syriska boken “Matza of Zion”, samt den iranska tv-serien “Zahras blå ögon” är alla exempel på nutida ritualmordsanklagelser mot judar. ”Denna anklagelse har överlevt både upplysningen, reformationen och förintelsen. Den dyker upp överallt där antisemitismen är levande”, konstaterar Leo Kramar. På websajten Flashback från 2010 hittar jag:

”Om vi skall tala om ritualmord, så är det något som vissa judar har ägnat sig i årtusenden. Att judarna mördade kristna barn och drack deras blod var anledningen till att de bland

annat blev utslängda ur England på medeltiden. Det är mycket vanligt att man hittar mördade palestinska barn som har tömts på blod. Judarna begår främst människooffer vid judiska högtider.” Och på Facebook, hittar jag en hel hemsida om judiska ritualmord, i januari 2015 skriver man: ”Rituella mord av barn av judar i Ryssland, en video från ryska nyhetsbyrån”. Sen följer en beskrivning om fem muslimska och kristna barn som ”försvunnit” och mördats. – Det här är oerhört kränkande, konstaterar Peter. Att man gör film, klär ut skådespelare till judar, låtsas fånga barn på natten, ”slaktar” barnen så blodet sprutar och i eftertexterna står det sen att detta är autentiskt. – Det kränker mig också när jag får påhopp i mitt vardagsliv, när jag ska stå till svars för sådant jag inte alls har någon koppling till: ”ni judar kontrollerar ju all massmedia” eller ”det är ju inte konstigt om ni judar blir utsatta, när ni uppträder som ni gör i Israel”. Den här sorters kommentarer – möter du dem varje dag? – Nja, kanske inte varje dag, men det är ständigt pågående. Och speciellt om något inträffat i Israel. Peter återkommer gång på gång under vårt samtal till konflikten Israel–Palestina, där han menar att i kritiken mot Israel finns ett stort mått av antisemitism. Han resonerar sig fram: – Går man tillbaka i historien har det funnits antisemitism sen Faraos dagar, före uttåget ur Egypten, men det har bytt skepnad. På medeltiden anklagades judar för att förgifta

brunnar så folk insjuknade i digerdöden, och judar anklagades för att döda kristna barn för att använda rituellt. Under århundraden har kristna människor också anklagat judarna för att ha mördat Gud, alltså Jesus. – På 1800-talet var inte detta resonemang gångbart, det sågs som så absurt som det var. Men nu började en annan slags antisemitism, som handlade om pengar och entreprenörskap. Och sen kom rasläran och en intensiv nationalism spred sig i Europa. Judarna började betraktas som en underlägsen ras men som ville få herravälde i världen. Efter andra världskriget byter antisemitismen

ansikte igen, man anklagar judarna för att ta ett land där de påstås aldrig har varit, ett land som alltid varit palestiniernas. Antisemitismen byter ansikte, men finns alltid kvar, i vissa perioder mer, under andra perioder mindre. – Skrapar man på ytan finns det, även bland väldigt intelligenta människor, underliga föreställningar om hur judar är och hur judar gör. Men alla har inte blivit uppfostrade till att göra skillnad på människor, utan att se alla människors lika värde, försöker jag invända. Med det förhållningssättet blir antisemitismen obegriplig. Och slutsatsen att kritik mot Israel innebär antisemitism, är inte det en tankevurpa? En övertolkning? – För 7–8 år sedan gjordes en stor europeisk undersökning om vad som är det största hotet mot världsfreden, berättar Peter. Då svarade 65 procent Israel. Inte Korea, inte det krig som pågått sen 50 år i Kongo och där 5 miljoner människor har dödats, inte Irans kärnvapen. Korsväg 1|2015

Det är detta det handlar om, att vi är så fräcka att vi förbehåller oss rätten att vara annorlunda.

– Och jämför hur många gånger som Israel har fördömts av FN med hur många resolutioner som fördömt Kina, som avrättar tusentals av sina medborgare, eller Saudiarabien, där fler halshuggs än vad Isis gör. Det är alltid Israel som framhålls. Den politiska analysen du gör nu, att Israel

får mer kritik än vad som vore befogat också mot andra, leder dig den analysen till att detta handlar om antisemitism? – Ja, detta är något annat än en legitim kritik mot en stat. När första intifadan hade skördat sitt 200 offer hade alla europeiska tidningar uppslag om de förfärliga israelerna som med berått mod dödar palestinier, men det framgick inte någonstans att de flesta palestinier var dödade av andra palestinier, eftersom de var misstänkta att gå israelernas ärenden. – I en enda europeisk tidning fanns det en liten notis om att Assad den äldre hade skickat in sina trupper och slaktat alla palestinier, fler än 200 personer, män, kvinnor och barn i en liten palestinsk by på den syriska sidan av Golanhöjden. Han misstänkte att en attentatsman som hade försökt mörda honom, kom från den byn. Intervjun fortsätter att vara en diskussion mellan oss. Kritik mot Saudiarabien för domen om de tusen piskrappen mot bloggaren Raid Badawi betyder inte kritik mot alla muslimer, kritik mot Israel betyder inte kritik mot alla judar, försöker jag hävda. – Men en av de allra vanligast öppningsfrågorna här hemma, berättar Peter är: ”jag förstår inte vad ni håller på med i Israel”. Vi judar, överallt, även här, ställs till svars för vad Israel gör eller inte gör. Jag, som är svensk och som bott hela mitt liv i Göteborg ställs till ansvar. – Jag tror att även om konflikten inte fanns

Korsväg 1|2015

kring Israel, skulle ända antisemitism finnas kvar. Som den forskare han är försöker Peter reda ut vad som kan finnas som orsak till denna uråldriga antisemitism. Han ser tre huvudorsaker: – I antiken när ett folk blev besegrat av ett annat, fick de ta över de nya gudarna och offra till de nya. Ibland kunde man fortfarande också få behålla de gamla. Men så dyker det upp ett folk som inte reagerar så. När assyrierna besegrade oss judar vägrade vi börja offra till deras gudar. När grekerna ockuperar Israel vägrar vi att offra till Zeus. Vi går hellre i krig än börjar tillbe Zeus. – När kristendomen kommer och ska bli hela världens religion, då vägrar judarna erkänna Jesus, trots att de kristna hotar med helvetet. När så Mohammed kommer var han först positiv till judar; det är klart att ni inte vill bli kristna. Men nu kommer islam, kronan av alla religioner och vi vägrar återigen. Så kommer Luther som först var positiv till judarna; jag förstår att ni inte vill bli katoliker, men den reformerade kristendomen, den är den enda sanna, välkomna. Och vi säger återigen nej tack. – Det är detta det handlar om, att vi är så fräcka att vi förbehåller oss rätten att vara annorlunda. – Just detta är judendomens viktigaste budskap till världen. Det är inte mycket vi kan komma med, men detta kan vi bidra med: det måste vara tillåtet att vara annorlunda! Den andra aspekten, menar Peter, att judarna

nästan alltid varit ett minoritetsfolk där de har levat. Judarna är vana vid att vara i minoritet, att vara utsatta. – Den tredje aspekten är att judendomen är

en ”så här ska du leva” religion snarare än en ”så här ska du tro” religion. För att veta hur man ska leva, behöver man studera Tora. Men Toran går ju inte att leva efter, alltså måste den tolkas. – Studerandet, förbättrandet av ens kunskaper och därmed att kunna klara sig bättre i en utsatt position, det har varit ett signum för oss judar. – Så kunskap kan vara en källa till avund och en grund för antisemitism. Under samtalets gång har vaktmästaren på ju-

diska centret tittat in och varnat oss för larmet som kommer att börja tjuta. Ett nytt larm har installerats. Vi har också pratat om var vi kan fotografera Peter, men många av de miljöer vi föreslår tycker de är olämpliga. Säkerhetstänkandet har blivit allt mer påtagligt. Om några dagar kommer en judisk vakt skjutas ihjäl i Köpenhamn, men det vet vi ännu inget om. Avslutningsvis vill jag försöka vända på

samtalets fokus med frågan: kan du tänka dig att du kränker andra? Peters svar är ganska omedelbart: – Min blotta existens kan tydligen kränka andra! Peter bär sin kippa synligt när han är ute och går i centrala Göteborg, men åker han till utkanterna bär han helst hatten över kippan. Han tror att kippan kan provocera. – Men jag har svårt att se att jag egentligen skulle kränka andra. Judendomen tror sig ju inte vara den enda sanna religionen. Det ingår inte i de judiska uttrycken. Inte heller menar judendomen att andra bör konvertera till den. Avslutningsvis frågar jag Peter vad han önskar av framtidens samhällsklimat. – Jag vill att vi talar om saker med dess rätta namn. Att när vi ser påhopp av olika slag mot judar, att det är för att de är judar. Att vi vågar sätta gränser, vågar konstatera: Detta är antisemitism.  Text: Agneta Riddar Bilder. PeO Nilsson Korsväg 1|2015

Imam Yasser Hammoud

Koranen uppmanar oss att samarbeta för det goda, inte för det onda.

Korsväg 1|2015

Korsv채g 1|2015

– Jag kan inte känna skuld för något jag inte gjort, men jag blir ledsen när människor använder religionen på det sättet och marknadsför sin kriminalitet som islam. Imamen Yasser Hammoud är klar i sin uppfattning när han tar avstånd från våld och terror.

et är länge sedan han kom till Sverige, Yasser Hammoud. En decemberdag för 28 år sedan kom han lockad av en vän, som flyttat till Sverige och utmålade det nya landet som paradiset på jorden. – Det var vitt överallt. Och kallt! Hur kunde detta vara paradiset? tänkte jag. En riktig chock! säger han. Men bakom sig lämnade han krigets Libanon, där hade han ingen framtid. Så valet var ganska lätt i alla fall. Han är född och uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger i södra Libanon. Familjen kommer ursprungligen från byn Ako i norra Palestina nära gränsen mot Libanon, men de drevs bort under arabisk-israeliska kriget 1948. Det krig som kommit att kallas nakba (”den stora katastrofen”) av de palestinier som drevs på flykt men som för det judiska folket innebar grundandet av staten Israel. I Libanon hade han börjat en utbildning till elingenjör. Men i mitten på 80-talet blev det ett blodigt inbördeskrig i Libanon, planerna gick om intet. Det var då en vän lockade med ”paradiset”…

I Sverige placerades han först i ett vintrigt Dalarna, kunde sedan flytta till Norrköping där han träffade kvinnan som skulle bli hans fru. Hon hade hela sin stora familj (13 syskon!) i Göteborg, och så kom han till staden som skulle bli hans nya hem.

Korsväg 1|2015

Yasser Hammoud läste färdigt en elingenjörsexamen, men då var det tidigt 90-tal och ekonomisk kris i Sverige, något byggjobb fick han inte. Då utbildade han sig till fritidsledare på nykterhetsrörelsens skola i Mölnlycke. Sedan 18 år är han nu lärare och fritidsledare på Römosseskolan i Angered, en friskola med islam som profil. – Vi följer den svenska skollagen men har koranen och arabiska som tillval, säger han. Under Korsvägs besök lär han en grupp 7-8-åringar recitera verser ur koranen på arabiska. På ”svarta tavlan” (som numera är vit) samsas Astrid Lindgrens Hujedamej med citat ur Koranen. Skolan har totalt 450 elever. Men Yasser Hammoud är inte bara lärare, han är imam också. – Jag började på en muslimsk högskola i Beirut, men kriget gjorde att jag inte kunde fortsätta. I Sverige har jag läst färdigt på distans på Europeiska institutet i Frankrike. Tentorna fick vi göra i Danmark. Utbildningen är fyra år lång, berättar han. Varför ville du bli imam? – Det finns en rekommendation i islam att söka kunskap och förståelse för religionen. Jag hade en dröm att bli imam någon gång och kunna hjälpa människor att lösa sina sociala problem. Och den drömmen har blivit verklighet. För så är det; som imam är man inte bara lärare, man får hjälpa till med mycket mera i människors problem och relationer. Präst och diakon i samma roll, kanske man kan säga. I Göteborg finns det i dag ett 20-tal imamer som är knutna till någon av de muslimska församlingarna, sedan finns det ytterligare ett antal utan församlingsanknytning. Nästan alla har civila jobb vid sidan om uppdraget för att försörja sig. En av de 20 är kvinna.

Korsv채g 1|2015

För oss är frihet och demokrati så viktigt, men det finns de som vill missbruka denna frihet.

– Hon kallas egentligen inte imam, men hon har utbildningen och är lärare för barn och kvinnor, säger han. Hur har samhällsklimatet för invandrare förändrats under dina snart 30 år i Sverige? – När jag kom var det inte så många, folk var nyfikna och vi möttes av värme, många ville ta hand om oss. I dag tror jag inte att man känner sig lika välkommen, det har ändrats. Och på 70-80-talen var ekonomin god och arbetslösheten låg, det var först på 90-talet som det vände nedåt. Då kom också talet om att ”invandrarna tar våra jobb”. Yasser är vice ordförande i Göteborgs interreligiösa råd, arbetet där har betytt mycket för honom, han har fått ett sammanhang med relationer han tidigare haft svårt att tänka sig. – Det är jättespännande att möta varandra där. Vi kan betona det som är lika i våra religioner och förenar oss, men vi kan också se och acceptera olikheterna. – Vi har gjort mycket, men det är mycket kvar. Förhoppningen är att det inte bara blir vi ledare som träffas, utan att också vanliga församlingsmedlemmar kan träffas. Vägra hatamanifestationen var ett bra exempel, då fick jag möjlighet att läsa upp budkaveln i domkyrkan, Brämaregårdens kyrka, synagogan och i Betlehemskyrkan. Det var fantastiskt! Rabbinen från synagogan besökte er i moskén. Hur togs det emot? – Mycket bra. Om någon tyckte det var konstigt, så har det inte kommit till oss, men det fanns säkert de som tyckte annorlunda. – Repet mellan moskén och Brämaregårdens kyrka i Stärka banden-manifestationen var också mycket uppskattat. Du besökte också synagogan med budkaveln. Hur var det?

Korsväg 1|2015

– Det var bra att kunna komma med budkaveln dit. Koranen uppmanar oss att samarbeta för det goda, inte för det onda. Det har kommit som ett budskap från Gud till mig. Vi som är bokens folk uppmanas ju alla att dyrka Gud och ingen annan. Vi har mycket att ge varandra och behöver undanröja missförstånd. Vad tänker du om de nu aktuella terrordåden? – Jag trodde inte att något sådant skulle hända i Europa. För oss är frihet och demokrati så viktigt, men det finns de som vill missbruka denna frihet. Jag tycker inte att det är accepterat att gå över gränserna och kränka andra, antingen det handlar om antisemitism eller kränka muslimer. Man måste visa respekt och hänsyn. Muhammed är helig för 20 miljoner muslimer i Europa, att kränka dem är att visa brist på hänsyn och kunskap. – Men det är förstås inte accepterat att ta till våld som ett svar, absolut inte, då är det bättre att gå till domstol och få det prövat. – Profeten Muhammed var ofta utsatt för kränkningar och smutskastning, men han använde aldrig våld, han reagerade aldrig så. Talar ni om extremismen i moskéerna?

– Ja visst gör vi det, både i fredagsbönen och tillsammans med ungdomar. Vi fördömer våldet och är klart och tydligt emot det. Vi försöker nå dem och når också majoriteten. Men det finns några som lyssnar och tittar på nätet och hör vad andra imamer säger. Dessa imamer har en annan tradition och lever i en annan miljö, och de missleder våra ungdomar. Känner du som muslim skuld för det som händer i världen när terrordåd tillskrivs muslimer? – Jag kan inte känna skuld för något jag inte gjort, men jag blir ledsen när människor använder religionen på det sättet och marknadsför sin kriminalitet som islam. Många har ju

varit kriminella innan de blev islamister, så var det ju med förövaren i Köpenhamn. Göteborg pekas ut som en plats där många rekryterats till terrornätverk. Vad tänker du? – Vi försöker informera genom våra gudstjänster och olika teman och tar klart avstånd från allt det. Vi har haft kontakt med polisen och Säpo, de vill veta och frågar oss, men vi får inte mycket hjälp av dem. De vill ha information men ger ingen. Om vi fått bättre information, hade vi kanske kunnat hjälpa bättre. De senaste dåden i Paris och Köpenhamn har haft tydliga antisemitiska inslag, då de inte bara riktats mot karikatyrtecknare utan också mot judar. Hur kan ni som muslimer motverka antisemitismen? – Det gör ont när man ser hur muslimer utför dåd mot judar som nu senast, men också vi muslimer utsätts för extremisternas attacker,

vi är alla offer när någon angrips. Vi fick besök av synagogan när vi var utsatta för attentat, och jag räknar med att besöka synagogan. Det känns bra när vi man motverka extremismen tillsammans. Yasser Hammoud har fem barn i åldrarna 5–26

år, alla födda och uppvuxna i Sverige. Vad tänker du om deras framtid? – Jag har en dröm om att en av dem ska bli proffs i ishockey, säger han med ett skratt. Han fortsätter sedan med allvar i rösten: – Det är viktigt att lära dem att vi är svenskar med en muslimsk kultur. Men vi har gett dem dubbelnamn, som Adam/Abdullah och Sara/Yasmin. Jag vill inte att de ska få problem på grund att sitt namn…  Text & bilder: Lasse Bengtsson Korsväg 1|2015

Kyrkans roll är att vara hoppets röst Kyrkans roll i konflikter är att vara hoppets röst. För Ingrid Ödquist är det självklart att det kan innebära ett politiskt engagemang. – Vad är politik? Det handlar om livet, skulle jag vilja säga. Hon har egna erfarenheter från att leva i konflikter i såväl Sydafrika som Mellanöstern.

ellan 1999 och 2002 bodde och arbetade Ingrid Ödquist och hennes man Gustaf på Västbanken, utsända av Svenska kyrkan. Efter hemkomsten till Sverige har Ingrid lett ett flertal resor till mellanöstern genom sitt arbete på studieförbundet Bilda. Kan kyrkan engagera sig i politik? Ingrid Ödquist behöver inte vänta på några fler frågor för att börja berätta. Hennes engagemang för människorna i det heliga landet lyser snabbt igenom vårt teoretiska resonemang om kyrka och politik. – Vad är politik? Det handlar om livet, skulle jag vilja säga. Konflikten i Israel/Palestina är inte svartvit. Och det är en helt annan sak att prata om sin vardag, än att betrakta en si-

Korsväg 1|2015

tuation på avstånd. Det görs så mycket på det lokala planet, som inte når fram till oss. Under 1980-talet var Ingrid och Gustaf Öd-

quists hem och arbetsplats också i världspolitikens fokus: Sydafrika. – Kyrkan var engagerad i kampanjen för att få Mandela fri, det var som en dröm när det väl hände! Att sedan få se honom installeras som president var helt enormt. Utsända av Svenska kyrkans mission jobbade Gustaf och Ingrid Ödquist i den lutherska kyrkan i Kimberly, främst med att bygga upp ett ungdomsarbete. – När vi senare fick vi se en del av de här ungdomarna i ledande positioner i samhället, blev det tydligt att kyrkan kunde vara en

plats som ledde ungdomar vidare i samhället, och även in i ett politiskt engagemang för Sydafrika. Kyrkan var vid det här tillfället enda platsen där man verkligen kunde mötas över rasgränserna. Vi kom från väldigt olika sociala sammanhang, men i kyrkan hade vi en gemensam sak att kämpa för. Att de olika kyrkorna stod upp mot apartheid

tillsammans var en viktig faktor för förändring, och trots att de var många, säger Ingrid Ödquist att det handlade om mod. – Det krävdes mycket mod att gå emot regimen och ändå inte använda våld. Det var vi helt klara över, att motståndet inte skulle innebära våld. Att staten tyckte att kyrkan var ett hot mot systemet, det förstod vi när vi skulle förnya uppehållstillståndet. Flera gånger förhalades processen, och det märktes att de inte var speciellt förtjusta i att ha oss kvar. Däremot tror inte Ingrid Ödquist att regeringen i Israel ser kyrkan som ett hot. – Riskerna är snarare på de kristnas sida. Israels regering bygger murar, de kristna försöker bygga sig över, och det är såklart förenat med risk, men man tar den risken. Ansträngningarna i de palestinska kyrkor-

na handlar mycket om att arbeta för en rättvis fred för båda folken. Då behöver man också sprida kunskap om ”den andre”, att skapa förståelse för dem som oftast bara framstår som schablonbilder av en fiende. Det är förstås väldigt svårt för till exempel palestinska ungdomar att möta ungdomar från Israel, ingen av dem har egentligen laglig möjlighet att besöka den andra sidan. Trots det finns det exempel på samverkan över gränsen. Parents Circle - Families Forum (PCFF) är en gemensam palestinsk-israelisk organisation med över 600 familjer, som alla har förlorat en nära familjemedlem som en följd av den långvariga konflikten. Gemensamma aktiviteter har visat att förso-

ning mellan både individer och nationer är möjligt, och det är denna insikt som de försöker förmedla till båda sidor av konflikten. Dessutom vill PCFF visa att försoningsprocessen mellan nationerna är en förutsättning för att uppnå en hållbar fred. – Fredsmanifestationerna vid synagogorna i Oslo och Stockholm nyligen är också fantastiska symboler för vad vi kan göra tillsammans, och visar att medborgarna kan ta iniKorsväg 1|2015

Att vi engagerar oss i den kristna minoriteten i Palestina betyder inte att vi är negativa till judar, även om jag kan vara mycket kritisk till den israeliska regeringen.

tiativ till att definiera hur religioner eller stater kan förhålla sig till varandra. Men det är inte alltid som kyrkans engagemang ses som odelat positivt. Att Mitri Raheb, kyrkoherde i den lutherska kyrkan i Betlehem, blev inbjuden till Svenska kyrkans teologifestival i februari, skapade debatt. – Jag upplever att det alltid blir mer diskussion om partiskhet när kyrkan i Sverige bjuder in palestinier än när man bjuder in judiska företrädare. Naturligtvis är det bra att försöka beskriva konflikten objektivt, men de kristna palestinierna är en trängd minoritet. En del av programmet brukar bestå av mö-

ten med palestinier, och besökarna får träffa kristna i deras hem i Betlehem. Uppskattat av resenärerna, men det ger också upphov till frågor om balans. – Jag tycker det är naturligt för en kyrklig grupp att besöka en annan kristen kyrka. Det läggs ett överdrivet krav på balans på oss. Att vi engagerar oss i den kristna minoriteten i Palestina betyder inte att vi är negativa till judar, även om jag kan vara mycket kritisk till den israeliska regeringen. Svenska kyrkans engagemang verkar så känsligt, på ett teoretiskt sätt. Jag kan vara kritisk till att kyrkan i Sverige inte höjer rösten. Vem är egentligen kyrkans röst? Det är inte så lång väg från ord till handling i Palestina, jag skulle vilja se mer av det i Sverige! Ingrid Ödquist berättar om det centrala i kyr-

kans arbete i Betlehem: att vara hoppets röst. Krigssituationen skadar inte bara kroppen,

Korsväg 1|2015

utan även själen. Muren är en så påtaglig del av livet, man lever bokstavligen i murens skugga: den delar upp familjer, påverkar vardagen och är ett tecken på den ovissa framtiden. I Betlehem har kyrkan låtit kulturen bli ett verktyg för att inte tappa visionen om ett annat liv. Över hälften av den palestinska befolkningen är under 19 år, och behovet av högre utbildning är stort. Dar al-Kalima College i Betlehem är den första kristna högskolan i Mellanöstern som fokuserar på utbildning i konst, multimedia, kommunikation och turism. Högskolans mål är att vara ett forum där unga palestinier kan studera med människor från andra religiösa och kulturella bakgrunder, och genom det främja tolerans och respekt. På sikt räknar man med att bidra till ett nätverk mellan utbildare, teologer, journalister, musiker och konstnärer från Palestina och resten av världen.

Att ta parti för de svaga i samhället och stå upp för mänskliga rättigheter är inte alltid ett lätt beslut. Ingrid Ödquist arbetade två år i Swaziland på 90-talet, och upplevde hur myndigheterna försökte tysta ner all opposition. Många enskilda kristna i Swaziland är politiskt aktiva trots risk för hot, trakasserier och fängelse, men det finns ingen enad kyrklig opinion mot myndigheterna. – Där är ju den politiska situationen helt absurd! Problemet är inte att välja rätt politisk ståndpunkt, utan snarare att välja att engagera sig politiskt överhuvudtaget. Jag tror att kyrkan är ganska splittrad. När polisen för

ett par år sedan låste ute biskopen från hans egen kyrka, för att kyrkan hade bjudit in fackligt aktiva, tänkte jag: ”Yes! Det visar ändå på ett ställningstagande”. Ett sätt att göra motstånd

är att kritisera med humor, karikatyrer är ett sätt att få utlopp för känslor. På den palestinska sidan av muren som skiljer Israel från Västbanken målas bilder, och Ingrid Ödquist berättar om många mail i hennes kontaktnät runt om i världen, med karikatyrer på till exempel Israels samarbete med USA. Men det handlar om att man driver med makten, med makthavare, inte med dem man möter på gatan. I grunden måste det finnas en respekt för människor, menar Ingrid. – I ett mångreligiöst samhälle som är mitt i en konflikt måste man bygga respekt till de man lever tillsammans med. Den religiösa satir jag har sett här i Sverige, känns ofta helt onödig, mer som en egotripp av konstnären. När Ecce homo-utställningen visades samarbetade jag med ortodoxa kyrkor på KFUKKFUM, och där blev det en oerhört kraftig reaktion. Då minns jag att jag tyckte att konstnären utnyttjade sin ställning lite väl mycket. Det är när det inte går att se vad som är syftet med provokationen som jag tycker att man har gått över gränsen. – Yttrandefriheten är viktig, men med den följer också ett stort ansvar, och det är inte självklart att alla har den ansvarskänslan. Jag tycker att humor går jättebra att använda i kritik och debatt, men när det saknas självdis-

tans och det blir humorfritt, då blir det svårt med gränsdragningarna. På båda sidor av muren finns flera goda initiativ som håller hoppet levande. Hoppet om respekt för den andre och om en rättvis fred. – Ett är Rabbis for Human Rights, ett annat är Machsom Watch, en grupp av israeliska kvinnor, som på ideell basis övervakar gränsövergångarna på Västbanken, för att se till att de israeliska soldaterna bemöter människor på ett humant sätt. Det är vanligt med konflikter när palestinska arbetare ska korsa gränsen. Många gånger är soldaterna unga män, och de här kvinnorna kan gå in i en slags modersroll och ge soldaterna råd i konflikter. Efter en cykelolycka i höstas fick Ingrid med

kort varsel ställa in en planerad resa till Israel/ Palestina. Ett beslut som satt långt inne, men siktet är dock inställt på att leda en ny resa i oktober i år. – Kontakterna med omvärlden är väldigt viktiga för att bibehålla hoppet. Förväntningarna på oss kristna i andra delar av världen är att vi ska uppmärksamma dem, besöka dem och berätta om deras situation.

Text & bilder: Tomas Pettersson

Korsväg 1|2015

reflektion | Anna Cöster

Tala sant om livet

risten tro är att tala sant om livet. Det handlar om att inte låta gravens tystnad blir sanning. Det handlar om att vittna om härlighetens Gud, genom bönen, modet och ordet, och inte låta gravens tystnad bli sanning. Hjälper vi varandra med det? Ett avsnitt av Kaliber i P1 handlade för flera år sedan om att vittna. Ungdomar hade blivit utsatta för brott, men vågade först inte vittna på grund av hot om våld och död. Till slut får de ändå mod att tala, och de röster som hörs i programmet visar på befrielse, upprättelse och ro för att sanningen ändå kommit fram. När rädslan fick ge vika blev de som vittnade fria. Ungdomarna berättade att de trots allt ändå var stolta att de orkade berätta.

Någon har sagt, ”att vara kristen och att tala om kristen tro är att tala sant om livet”. Att tala sant är inte lätt. Det är ibland närmare och lättare att tystna eller låta sig tystas. I skrivande stund är diskussionen i media livlig om journalisten Alexandra Pascalidou, som meddelat offentligt att hon inte orkar bära hot och rasistiska påhopp som riktats mot henne. Hon skriver på sin blogg att hon väljer att fly landet för en tid. I böcker, artiklar och i media har hon redan sagt allt om det hon tror och tänker kring allas lika värde. Att en journalist tystas är onekligen något som med rätta möter reaktioner. Journalisten Malin Ullgren beskriver

Korsväg 1|2015

situationen i en krönika (DN 150226). Situationen bekräftar all oro man kan ha för att ett hatstyre tar över och dikterar villkoren för journalistiken, att det inte bara längre är en liten grupp av extremister, utan ett folkstyre, får fäste. I evangelisk-luthersk tradition finns en stark tradition att evangeliet förkunnas genom ordet. Det glada budskapet om att Gud gett människan livet, sänder sin son till världen in i smärtan och döden, och att uppståndelsen visar livets triumf över gravens mörker är det vi har att tro. Vi har ett ansvar för att påminna varandra och orda om att den sanningen. Tystnaden i rädsla, under jord får inte bli sanningen om livet. Ungdomarna som till slut vittnade

säger att de är tacksamma för sina föräldrar, som gick emot deras vilja och polisanmälde så att de ändå blev tvungna att vittna. Vi behöver stötta varandra för att kunna tala sant. I kristen tradition och de bibliska berättelserna finns martyrer. Martyr betyder vittne. Fokus är inte på lidandet eller ett asketiskt liv. Det centrala är vittnet, berättelsen i ord och handling om livets bärande grund. Vittnet om att en levande Gud är förutsättningen för livet. En Gud som dessutom tar sin plats på jorden, dör, men som också uppstår. I Apostlagärningarna berättas om Stefanos. Sammanhanget är att de olika judiska grupperna börjat bli

oense om hur de skall ordna med måltider för änkorna de har ibland sig. De organiserar sig så att några män, däribland Stefanos, får uppgiften att ordna så att änkorna får mat för dagen. Men Stefanos uppfattas snart som störande. De som finns runtomkring säger sig ha hört honom säga att Jesus skall ändra på seder och bruk, och förstöra det som är. Stefanos får frågan om det är sant, och svarar genom att berätta hela frälsningshistorien om hur Gud handlat och handlar. Han börjar sin berättelse med hur härlighetens Gud visat sig för Abraham och att fädernas Gud är knuten till människor och inte till platser. Stefanos berättar om en Gud som lever med i vår historia, som inte bor i tempel som är byggda av människohänder utan är livets och härlighetens Gud. Männen som lyssnar tycker att det är ju bara är för mycket, och blir till slut så ursinniga att de skär tänder, och Stefanos blir så småningom dödad. "Ni skall stå som vittnen, var därför

kloka och oskyldiga på samma gång", säger Jesus. Nobels fredspris gick för några år sedan till Leymah Gbowee. Hon har kämpat för människliga rättigheter i Liberia och drev kampanjen ”Pray the devil back to hell”. Den innebar en mobilisering av lutherska och andra kristna kvinnor för det goda, i bön mot ondskan, våldet,

» Bönen och dansen, klokt och oskyldigt på samma gång. och dödandet. Leymah Gbowee beskriver i en intervju hur kvinnorna dansade på pansarvagnarna. ”Vi dansade militären i ansiktet. Ibland är jag rädd för döden, och jag fruktar för mina barn. Men det enda jag aldrig har varit rädd för är att stå inför viktiga personer och tala uppriktigt. Jag representerar kvinnor som kanske aldrig har möjlighet att gå till FN eller träffa en president. Jag är aldrig rädd för att tala sanning till makten.” Bönen och dansen, klokt och oskyldigt på samma gång. Ungdomarna i Kaliber, Alexandra Pascalidou, Leymah Gbowee och Stefanos är alla vittnen som talar sant om livet, dess avgrunder, utsatthet, helighet och styrkor. Oavsett var vi finns har vi fått livet av härlighetens Gud. Därför är det heligt, och därför är det vår uppgift att tala sant om det. Gör vi det? Och hjälper vi varandra att tala sant när rädslan kryper innanför huden? 

Korsväg 1|2015

Syftet avgör om skämtet är okej Visst får man skämta om tro och religion. Men inte hur som helst. Det finns en gräns. Det tycker styrelsen i Svenska kyrkans unga. – Det gör ont när någon gör narr av det som är heligt för mig, säger Mikael, en av ungdomarna.

istriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift är samlad i Carl Johans församlings lokaler på Kabelgatan i Majorna. Styrelsen är blandad grupp av unga från olika delar av vårt stift. En grupp som tänker och grubblar mycket kring aktuella frågor. Vi för ett öppet samtal om frågor som väckts efter dåden i Paris och Köpenhamn. Men också om olika efterföljder, såsom moskéattacker och utsatta synagogor. Frågor som märkbart berör dessa ungdomar. Starka röster i samhället menar på att man måste kunna få skämta om religion för att kunna väcka debatt och inte kränka yttrandefriheten. Just i det påståendet inleder vi vårt samtal. – Jag tycker absolut att man ska få skämta om tro och religion, men inte hur som helst. Det finns en gräns, säger Josefin Linderås, som till vardags har sitt engagemang i Älvsborgs församling. Gustav Odhem från Backa stämmer in. – Ja, det beror helt på vem det är. Hade jag

Korsväg 1|2015

mött en främling på gatan som skämtade om min tro, hade jag blivit irriterad. Är det någon jag känner reagerar jag inte. – Jag är kluven över vart gränsen går, säger Michaela Rosenqvist, också hon från Älvsborg. Det borde vara okej att skämta om det mesta, men den viktigaste frågan är nog vad det bakomliggande motivet är. Att man i grund och botten får skämta om vad man vill tycker Robert Carlsson från Martin Luther i Halmstad, ordförande för distriktsstyrelsen, är självklart. – Men det är skillnad på att skämta om någonting och att göra narr av någonting. Det är uppsåtet som spelar roll. Karin Jönsson från Harplinge-Steninge är i grund och botten emot satir som en metod att väcka debatt. – Jag tycker inte att man har rätt att skämta om och göra narr av någon annans personliga övertygelse. Ett skämt måste gå åt båda hållen, båda parter ska tycka att det är roligt,

annars är det är att göra narr. Men detta ger ju naturligtvis inte någon rätt att ta en annan människas liv, som i dåden i Paris! En viktig del, som ungdomarna ofta tycker tappas bort, är skillnaden mellan vad man får göra och vad man bör göra. Att få göra något läggs det en juridisk aspekt i. Det är rimligt att få måla en karikatyr av Mohammed, men det betyder inte nödvändigtvis att man bör göra det. – Varför ska jag kränka en annan människa? Det måste ju finnas ett syfte som berättigar det i så fall, säger Mikael Risenfors från Stensjön i Mölndal. Att känna sig kränkt har blivit lite av ett popu-

läruttryck att slänga sig med, och distriktsstyrelsen tycker att det är ett svårt begrepp att förhålla sig till. – Den som känner sig kränkt äger givetvis rätten att göra det, men samtidigt behöver man se till situationen, tycker Josefin. – Vi kan ju inte sluta upp med allt som krän-

ker någon och ständigt hålla tyst. Det är viktigt att kunna väcka debatt. Jag tror att det är farligt när något blir så heligt och sant att det inte finns utrymme för diskussion eller reflektion. Humor och satir är ett bra sätt att hantera sådana frågor, säger Robert. Ungdomarna berättar att de får höra en del

skämt om sin tro, men också att de själva ibland gått över gränsen och skämtat alltför friskt om någon annans tro. – Man får ju höra en del, och om någon gör narr av min tro, då vill jag rent instinktivt göra narr tillbaka, säger Gustav. – Men frågan är vad du får ut av det? Visst kan man göra dåliga saker, som får en att känna sig lite bättre i stunden. Eller så är det en ren impuls för att man är arg eller ledsen. Men det känns inte bra i efterhand, kontrar Josefin och Michaela. – Det gör ont när någon gör narr av något som är för heligt mig. Vi har alla något vi håller som heligt. Men i ett sekulariserat Sverige Korsväg 1|2015

har många svårt att se hur religion kan vara det heliga, säger Mikael. – Samtidigt är det lätt att religion talas om som en börda i humorsammanhang. Tänk vad lite vi hade haft att skämta om, om vi inte fick skämta om religion! Och är det något Jesus sagt är det att vi kommer att bli, så är det hånade. Det är snarare något vi ska vänta oss.

” Måns Johansson

Jag tycker att det är viktigt att trycka på att hat bara föder mer hat. Enda sättet att stoppa det är att visa kärlek.

Karin Jönsson

Korsväg 1|2015

Att skämta om tro är alltså i grunden okej, beroende på vem som gör det och vad uppsåtet är, men att för den sakens skull hämnas med våld anser ungdomarna vara förkastligt. Samtalet glider osökt in på de efterdyningar som dåden i Paris fört med sig, med moskéattacker och hot mot synagogor. De är överens om att vi över religionsgränserna kan och behöver stötta varandra. Michaela tycker att vårt öppna samhälle och all mångfald är till fördel för oss. – Jag känner samhörighet med andra troende oavsett religion. I min klass är jag den enda troende, och många respekterar det, men de förstår mig inte. Hade det funnits någon annan, oavsett religion, så tror jag de hade kunnat förstå mig på ett annat sätt. Robert håller med. – Vi vet var vi kommer ifrån, jag säger Gud och du säger Allah, men det kanske inte är det viktigaste, vi kan ändå mötas och förstå varandra. – Det beror också på vad du har för relation till personen. Vi kommer att hamna i situationer där vi går för långt, men i det kan relationerna mellan religioner också utvecklas, säger Mikael. Han berättar om en metod i religionsdialog som kallas Oups and Ouch. – Det går ut på att jag får ställa en fråga av ren nyfikenhet. Ibland kommer frågorna att

såra och då får du säga «Ouch, det där var inte ok”. Då kan jag backa tillbaka och säga ”Oups, det var inte meningen att såra dig”. Så länge du är beredd på att säga till när du blir sårad, och jag är beredd att backa tillbaka så kan många konflikter avstyras och relationerna utvecklas. Distriktsstyrelsen tycker att kyrkan borde

utnyttja de möjligheter man har att stötta utsatta troende, oavsett religion. – Se bara på manifestationen i Stockholm, där unga muslimer bildade en mänsklig sköld runt en synagoga. I just detta fall var det judar och muslimer, men sådana initiativ är ett utmärkt sätt att visa att vi står upp för varandra, säger Robert. Karin tar vid: – Jag tycker att det är viktigt att trycka på att hat bara föder mer hat. Enda sättet att stoppa det är att visa kärlek. I de här tiderna behöver vi dessutom sätta vårt eget i perspektiv till de som har det svårt och prata om det på alla plan i församlingarna, över generationsgränserna. Måns Johansson, som har sin församlingstillhörighet i Fässberg, menar på att det är viktigt att synas utanför kyrkans väggar. – Svenska Kyrkans Unga deltog i den manifestation på Gustav Adolfs Torg, som hölls efter moskéattackerna i januari. Ett utmärkt tillfälle att synas på! Framför allt ser de kyrkan som en mötesplats där enskilda människor från olika bakgrund kan träffas, umgås och ha roligt tillsammans. Det är kyrkans viktigaste uppgift! 

Text: Kristin Ålöv Bilder: Björn Edvardsson

Josefin Linderås

Mikael Risenfors

Gustav Odhed Korsväg 1|2015

Möten över gränser i Vägra hata-aktion Terror sprider död, hat och rädsla runt om i världen. Men det finns motkrafter. I januari skickade Vägra hata-kampanjen runt en budkavel bland kyrkor, moskéer och synagogor. På Hisingen i Göteborg bildade 600 människor en vänskapens kedja mellan kyrka och moské i aktionen Stärka banden. Navet i möten religioner emellan är Göteborgs interreligiösa center.

öteborgs interreligiösa center startade 2012 med Zana Mohammad som verksamhetsledare, sedan dess har en lång rad seminarier, debatter och föredrag anordnats i lokalerna på Kyrkogatan mitt i Göteborg. Under våren 2015 är temat ”Konst, kultur, religion”.

Korsväg 1|2015

– Det kommer mellan ungefär 25 och 65 personer på program, mest medelålders människor från innerstaden. Vår utmaning är nu att nå ut till förorterna, säger Zana Mohammad. Centret har också haft särskilda program för ungdomar som ”Tillsammans för Sverige” och ”Unga som tror”, några av dem i samarbete med Fryshuset. Vad är de viktigaste erfarenheterna från dessa

tre år? – Att relationerna mellan församlingarna har stärkts. Vänskapsband har skapat goda relationer, och vi har kunnat se vad som är samhällets bästa. Vi har kunnat överbrygga fördomar, och vi känner respekt för varandra även om vi inte alltid förstår varandra, säger Zana. – Ungdomarna har haft lättast för detta, de är alla uppvuxna i Sverige och har gemensamma referensramar. Centret har blivit en plats där de får vara som de är och inte ifrågasätts för att vara religiösa. Och det har stärkt dem i deras egen tro! Årets första stora arrangemang var Vägra hata, som initierats av Sveriges interreligiösa råd. – Vi var noga med att vi ville ha ett göteborgsperspektiv på det, säger Zana. Vi hade två budkavlar som gick runt, en i centrum och en i nordost kring Angered. – Budskapet kändes väldigt viktigt. Det var roligt att vi

Vägra hata-budkaveln överlämnas i Göteborgs moské. Fr v biskop Per, imam Yasser Hamoud, rabbi Hillel Lavery-Yisraeli från Göteborgs synagoga, Mohammed Alti och imam Ahmed Ghanem från moskén.

fick med politikerna, både här i stan och sedan regeringen som tog emot budkavlarna. Jag tror att politikerna har insett hur viktig religionen är som komplement till samhällsorganen, att religionen kan vara en positiv kraft. Kulturminister Alice Bah Kuhnke var ju rörd till tårar då hon tog emot budkavlarna... – Och när statsminister Stefan Löfven efter tragedin i Köpenhamn åkte dit för att delta i en ceremoni, fick representanter för både judar och muslimer följa med i regeringsplanet. Det säger något om hur viktig budkaveln var. Hur vill ni jobba för att nå ut i förorterna? – Jag tror att det är viktigt att stärka banden mellan de samfund som finns där. Då blir det naturligt att när något samfund har problem,

så kan de andra höra av sig och fråga: vad behöver ni hjälp med? På nätet och i sociala medier finns det ju många

som inte vill ha samarbete utan sprider hat och konfrontation... – Alla är inte positiva, det finns de som väljer att inte vara med. Men vi fortsätter, vi vill sprida det goda och ge stöd åt dem som inte vill sprida hat. Men vi får skynda långsamt, att bygga goda relationer mellan människor tar tid.  Text & bilder: Lasse Bengtsson

Mera info http://interreligiosacentret.se/ Korsväg 1|2015

Stärkta band mellan moské och kyrka D

et började med att Marika Palmdahl och prästkollegan i Brämaregården Pontus Bäckström gick till moskén när den hade blivit bombhotad den 10 januari. Folk sov över i moskén då för att skydda den. – Det var lugnt men sorgset, säger Marika Palmdahl. Pontus kom då med idén att skapa en mänsklig kedja mellan kyrkan och moskén, byggnaderna ligger några hundra meter från varandra på Hisingen. – Vi bestämde tidigt, att om vi skulle göra det bra, skulle vi göra allt tillsammans; planera, tänka, formulera vad vill vi… Det kändes stort. Vi pratade mycket med varandra, det har känts så helt, vi vet var vi har varandra, säger Marika. Stärka banden genomfördes en fredag efter

fredagsbönen i moskén, omkring 600 deltog. De flesta kom från moskén eftersom man just varit samlade till bön där, men också många från Svenska kyrkan deltog. – Vi är ju alltid störst i religionsdialogen, roligt att det här blev omvänt, det var en stolthet för dem. Budskapet man enades om för manifestationen blev: ”Vi vill stå sida vid sida för allas rätt att utöva sin tro och sin religion.” – Vi ville visa på en sammanhållning, vi lever i ett samhälle där vi glider ifrån varandra, vi lever i olika verkligheter. Vi tog fasta på det i våra traditioner som förenar. Ett kärleksbudskap skrevs ned på ett kort, på ena sidan formulerat från Matteusevangeliet, den andra sidan formulerat enligt muslimsk tro. Hur ser ert samarbete ut till vardags?

Korsväg 1|2015

– Vi har inte haft så mycket samarbete, men vi hoppas att det nu ska bli annorlunda, detta är bara början. Har ni kommit närmare varandra med denna aktion? – Jag hoppas det. Vi kommer att hälsa på varandra under varandras helger och ta med gåvor. Det är en enkel sak att göra. – Under Stärka banden-manifestationen drack vi kaffe hos varandra, det var säkert hundra här, många som aldrig varit i en kyrka. Och några kvinnor, "kyrktanter", från oss drack kaffe i moskén och blev väldigt väl mottagna. Sådant sätter sig väl… Händer det att ni diskuterar yttrandefrihet och satir? – Nej, men det kanske vore önskvärt… När vi gör saker ser vi inte dem som ”de andra”, vi utgår lätt från att vi tycker likadant. Men skulle samtal vara möjliga? – Det kan vi definitivt ha; om var går gränsen för yttrandefriheten, vad är vårt ansvar. Men det är väldigt olika vad man tycker, den muslimska världen är inte en homogen grupp. De som känner delaktighet i samhället har också lättare för att se vikten av yttrandefrihet. Religionsdialogen började på Hisingen efter

diskoteksbranden 1998, och Marika Palmdahl var med från början. – Då var intresset svalt för samtal mellan olika grupper, många undrade varför vi skulle ha dialog. Men kristen-muslimsk dialog fick ett nytt fokus efter 11 september 2001, det blev en slags prövning: var har vi varandra? – Många upplever det jobbigt med skulden som läggs kollektivt på muslimer, men man

Bild: Clement McKay

måste inte försvara sig. Man kan inte känna skuld för det man inte står bakom. – Zana Mohammad på interreligiösa centret vill få imamrådet att jobba för att anställa en person, som kan jobba med att stötta familjer och ungdomar som riskerar att lockas till extremism. Mycket sprids via nätet, det är svårt att ha kontroll. – Man ska också veta att moskén inte är en åsiktsgemenskap utan en bönegemenskap, precis som vi säger att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap. – Det finns en stor vilja att jobba tillsammans med oss. Ett nästa steg kan vara: hur kan vi bli mer ansvarstagande?

bågsflaggan finns på flera dörrar. De låter oss vara de vi är. Det är bara om man börjar villkora samarbetet, med ”bara om”, som det blir problem, men det har inte skett. – Det finns ingen annan väg när religionen används som drivmedel för hat. Vi måste våga. Och vägra hata.  Text & bild: Lasse Bengtsson

Inte alla är positiva bland kyrkans folk. ”Ska

de vara våra vänner, aldrig” och "se hur de behandlar kvinnor och hbt", är kommentarer Marika fått höra. – Man misstänker att det finns en dold agenda. Samma sak i moskén: ”de vill bara göra oss alla till kristna…” – Men det är tvärt om. Se här i Brämaregården, vi är tre präster som är kvinnor, regnKorsväg 1|2015

Uttalande från Sveriges interreligiösa råd till manifestationen Vägra hata! Över hela världen förekommer våld i religionens namn. I Sverige utsätts judiska institutioner, kyrkor och moskéer för vandalisering och skadegörelse; människor trakasseras och attackeras för att de bär sina religiösa symboler. Det är oacceptabelt i ett samhälle som värnar allas rätt att tro, uttrycka och praktisera sin religion. Som företrädare för olika religioner och trossamfund i Sverige tar vi bestämt avstånd från aggressivitet, hat och våld med religionens förtecken, både när vi blir måltavla och när det skapas i våra egna sammanhang. Vi vill i stället lyfta fram religionernas möjlighet att bidra till samhällsbyggande och demokratisk utveckling i Sverige och världen. I våra religioner finns en etik som betonar ärlighet, rättvisa, vikten av att bry sig om andra och att sträva efter det gemensamma bästa. Människor med olika religiös tillhörighet tror olika, men förenas i strävan efter det goda. Vi vill stå upp för religionsfriheten och Vägra hata! Alla, troende och icke-troende, har till uppgift att försvara det demokratiska samhällets religions- och trosfrihet. Troende i olika samfund vill stödja varandras rätt att utöva sin tro. Vi vill också uppmana politiska företrädare, myndigheter, civilsamhällets organisationer och alla som värnar rättvisa och fred att stå upp för att Vägra hata! Företrädare för olika religioner i Sverige förenas i detta ställningstagande mot religionsfientlighet, muslimhat och antisemitism. Denna text är antagen av Sveriges interreligiösa råd som fungerar som en nationell mötesplats för religiösa ledare. Genom detta upprop vill vi som har undertecknat uppmuntra till solidaritetsmanifestationer: Vägra hata!

Korsväg 1|2015

nya böcker

Gör upp med hederskultur Förr spelade kyrkan och samhällets institutioner en viktig roll för vårt behov av identitet och det viktigaste i livet – hur vi lever tillsammans. Idag har både kyrkan och politiken lämnat utrymmet öppet till ”det kapitalistiska ekonomiska systemet…som sätter upp reglerna för hur vi relaterar till varandra”. Med de varor som vi erbjuds konsumera följer ett ”andligt supplement” som hjälper oss att uppehålla våra relationer och status – vår heder. När vi konsumerar och konsumerar rätt visar vi att vi duger. Detta kallar Patrik Hagman för en ”kapitalistisk hederskultur”. Enligt min mening är det ett genialiskt sätt att fånga in den dominerande kraften i den västerländska kulturen! Idag handlar det inte längre bara om kläder, bilar, resor etc, utan också om skola, vård och omsorg – sådant som vi förr hade gemensamt, men som marknaden nu tar över. Detta system ser nu ut att driva oss mot undergången. Miljön och de fattiga får betala. Klyftorna växer och människor reduceras till kunder. Politik reduceras till att på marknadens villkor handla om att öka tillväxten och istället för att ”ta ansvar för det gemensamma” företräder politiker olika intressen. Hur kan vi göra motstånd mot denna kultur? Hur kan vi gestalta ett annat sätt att leva tillsammans? Det är det som är Hagmans ärende. Han menar att partipolitik ger ringa chans att åstadkomma något av värde. Istället gäller att påver-

K Korsväg

ka genom att bygga gemenskaper: En kombination av synliga protester som kräver mod och gräsrotdemokratiskt arbete som kräver tålamod. Med hjälp av fornkyrkans asketer, de sju dödssynderna, klosterregler Om sann samt urskiljningskonsten visar gemenskap Hagman hur vi kan öva oss i Patrik Hagman ett annat sätt att vara. Artos Författaren menar att kyrkan till stor del har reducerat den kristna tron till att handla om ”människans inre andliga liv”, snarare än om hur vi lever tillsammans. Då blir det naturligt att fråga sig om han själv hamnar i det andra diket och reducerar kristendomen till politik? Svaret är nej. Hagman menar att det viktigaste sättet att bygga gemenskap som gör motstånd är gudstjänst. Han går igenom liturgins alla delar och visar hur de formar och nöter in ett annat sätt att vara människa – en sann gemenskap som visar på Guds rike. Detta är den andra boken i Patrik Hagmans planerade trilogi om kristet motstånd. Jag ser med spänning fram emot den tredje. Hans böcker borde bli kurslitteratur på kyrkliga utbildningar och läsas och diskuteras av alla som reflekterar över vad det innebär att leva den kristna tron i vår värld idag. Sven Svedulf

Nu finns Korsväg som blogg! Där bjuder vi på mer läsning, där kan du kommentera ledare, krönikor och artiklar. Och du kan sprida dem vidare på sociala medier. Logga in på: blogg.svenskakyrkan.se/korsvag

Korsväg 1|2015

nya böcker

Hjärtats lätthet och rymd

Vänlig vägledning till Ignatius

”Den som gått en längre

Det har getts ut flera böcker på senare år om ignatiansk spiritualitet. Ännu en? kan Söka och finna man undra när man får James Gud i allt Martins ”Söka och finna Gud James Martin i allt”. Men det man möter Libris i boken är en vänlig och humoristisk vägvisare till Ignatius väg anpassad till 2000-talets människor. James Martin är amerikansk jesuit, författare och lärare. Ignatius av Loyola, samtida med Martin Luther, har fått en renässans i vår tid, även inom den lutherska kyrkan, framför allt genom retreatrörelsen. Ignatius metod för bibelmeditationer har visat sig hållbar genom sekler; detta att med sinnena gå in i berättelserna och smaka, titta, lyssna, dofta och till slut samtala med Jesus. Bokens främsta förtjänst är att den tar ned mötet med Gud i en mystisk erfarenhet till ett jordnära vardagsliv. Mystikens erfarenheter gör vi inte främst i retreatens tystnad utan i mötet med människor i vår vardag. Ignatius är väl mest känd för sina Andliga övningar, och man kan missledas till att tro att Ignatius väg är något som ska presteras fram i övningar. James Martin lyckas förklara det så att det blir enkelt utan att trivialisera. Ett exempel är det Ignatius kallar examen; att se tillbaka på dagen. Med fem punkter får Martin det att bli enkelt och lätt att ta till sig. Och lätt att praktisera. Boken tar upp olika aktuella teman i vår tid. Pengar och arbete, till exempel, och inte minst synen på fattigdom, ett brännande ämne i dag. Vad gör jakten på materiella rikedomar med oss? Och vem är egentligen fattig? Ignatius väg är ingen quick fix, för visst fordrar den övning. Inte minst i att vara uppmärksam. Det är så vi kan se Gud i allt. Det är mödan värt.

vandring kan nog känna igen den känsla av oemotståndlig Pilgrimens sju frihet som får ens jag att lyfta nyckelord en smula. För det är ju alldeles Hans-Erik ljuvligt att få vandra ut i landLindström skapet, känna att fötterna bär Libris och låta tankar och känslor löpa fritt. Så tänker jag att måsen måste känna sig, när den hittar bärande vind, låter de utbredda vingarna fångas upp och bara glider genom tillvaron. Så vill jag också få flyga högt och fritt i hjärtats lätthet och rymd och med vidgat perspektiv se på livets yttre och inre landskap.” Orden är Hans-Erik Lindströms, pilgrimsprästen och ”uppfinnaren” av de sju nyckelorden som blivit så älskade bland pilgrimsvandrare. Med nyckelorden har han hittat själva essensen i pilgrimsvandringen, vad det är som gör att den lockar och drar. Olika nyckelord för olika människor, olika nyckelord för olika situationer i livet. Hans-Erik har genom åren skrivit många böcker i ämnet, kanske mest omtalad är den lilla pilgrimsboken, en behändig handbok för vandrare som nu har getts ut i den 5:e upplagan. Men behövs det då en bok till, kan man fundera, över detta ämne? Dock välkomnar jag denna bok som passar så bra för läsfåtöljen. Hans-Erik Lindström skriver med lätt penna och en god insikt om det han berättar. Varje nyckelord får en egen berättelse, följt av en fördjupning över nyckelordets ”yttre” och ”inre” mening. Hans-Erik Lindström skriver också om sin egen resa, från den dagen när han nyss fyllt tjugo år och fick en stark gudsupplevelse, när han hörde berättelsen om den barmhärtiga samarien. En upplevelse som borrade sig djupt in i hans hjärta och fick honom att tidigt förstå sambandet mellan det inre livet fördjupning och det yttre samhälleliga engagemanget. Att först få och sedan ge. Agneta Riddar

Korsväg 1|2015

Lasse Bengtsson

på gång

Handlingsplan för konfirmandarbetet Att formulera en handlingsplan för konfirmandverksamheten är en bra och enkel metod för kvalitetsarbete i församlingens konfirmandverksamhet. I riktlinjerna för Svenska kyrkans konfirmandarbete står det att varje församling ska utarbeta en handlingsplan. Handlingsplanen är tänkt att vara ett hjälpmedel för att församlingens målsättning ska omsättas i goda strukturer. Till skillnad från församlingsinstruktionen ska handlingsplanen förändras kontinuerligt, allt eftersom konfirmandarbetslaget ställs inför nya förutsättningar, får nya kunskaper och utvecklar sitt arbete. Välkommen till ”Handlingsplansverkstad för konfirmandarbete” under tre förmiddagar! Dessa inspirationsträffar vänder sig till dig som arbetar med konfirmander och vill få inspiration och energi till att utveckla församlingens konfirmandarbete,

samt skriva en ny, eller utveckla befintlig Handlingsplan för konfirmandarbete. Vid träffarna ges konfirmandarbetslag från olika pastorat och församlingar möjlighet att utbyta tankar och idéer med varandra, samt få inspiration och handledning i arbetet med Handlingsplan för konfirmandarbete.

Faktaruta// Handlingsplansverkstad Datum för 2015: 10/11, 17/11, 1/12 Innehåll:Omvärldsanalys och riktning Utförande: Samverkan, resurser, policy och krisplan Material: Vi använder Riktlinjer för konfirmandarbete samt Dela liv. Hör av dig för önskemål om verkstad nära dig! Kontakt: Konfirmandkonsulent Håkan Widepalm, 031-771 30 23, hakan.widepalm@svenskakyrkan.se

Korsväg 1|2015

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Trosfred anno 1453

ret är 1453. Sultan Mehmet II intar Konstantinopel och utropar sig till Romersk kejsare. Det ottomanska riket breder ut sig i snabb takt. Hela balkanhalvön är nu muslimskt och Ungern står i tur att erövras. Då skriver Nicolaus Cusanus sin bok Om Trosfred. I romanens form sammankallar Gud 17 representanter från världens olika religioner. I en initierad dialog diskuterar de sina skilda ståndpunkter. De 17 kommer fram till att de skulle kunna samexistera med Jerusalem som gemensamt religiöst centrum. Var och en reser hem till sitt för att med sina nyvunna insikter övertyga sina landsmän om Trosfreden. Detta var en tid då kyrkan kunde bränna någon på bål för åsikten att folket borde få ta del av både bröd och vin i nattvarden. Åtta år senare skriver Cusanus en ny bok: Sållning av Koranen. I stället för att fokusera på skillnaderna mellan islam och kristendom, visar han på de likheter som finns. Två frågor inställer sig: Hur kunde Cusanus skriva sådant, utan att komma i onåd? Vad var substansen i hans radikala ekumeniska idé? En viktig orsak till att Cusanus kunde skriva som han gjorde var förmodligen hans position. Om Trosfred skrev han som kardinal i Romerska kyrkan, och när han skrev Sållning av Koranen hade han blivit utnämnd till påvens generalvikarie. (Han påstod till och med att jorden kretsade kring solen, utan

Korsväg 1|2015

att kyrkan reagerade. Något som Galileo blev dömd för 100 år senare.) En annan viktig orsak till Cusanus möjlighet att vara frispråkig, var förmodligen hans diplomatiska skicklighet. Cusanus var från början kyrkojurist och medlare mellan påven och kyrkomötet och mellan Romerska kyrkan och den Tjeckiska nationalkyrkan (Husiterna). Det var också Cusanus som seglade till Konstantinopel och övertygade den bysantinska kejsaren och den ortodoxa kyrkans patriark att möta den romerska kyrkan i Florens 1439, efter 400 år av ömsesidig bannlysning. Substansen i Cusanus grundmurade ekumeniska hållning var en utvecklad tanke om enhet och mångfald. Han var mån om att skilja mellan religionernas centrum och deras periferi. Det vill säga vad som är innehåll och vad som är utövning. Med en modern tolkning av honom skulle man kunna säga att han argumenterade för ”fri konkurrens” i utövning av religion, för att man skulle sporra varandra. Cusanus har kallats för 1400-talets intellektuella gigant. Han skrev ett 20-tal böcker. Vi vet att Leonardo da Vinci, Kopernikus, Descartes och många fler läste Cusanus. Särskilt hans bok Det lärda icke-vetandet (De Docta Ignorantia) var väl spridd. I den beskriver han den kända tankegången att ju mer du vet, desto mer vet du att du inte vet. Denna insikt skapade en ödmjukhet hos Cusanus som genomsyrade hans förhållningssätt gentemot allt från juridik, astronomi till religionsdialog. 