Korsväg 2019 4 by Korsväg

Ordet – makt för vanmäktiga I Jonas Ransgård 6 Normer, makt och kyrka I Jakob Lindkvist 26 Att bli lyssnad på I Josefin Linderås 78

Korsväg 4 | 2019

Unga ledare om makt:

Att ha makt är att ta plats – sin egen ingen annans

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Att ha förmåga till

är jag en gång skulle gå in i ett chefskap hade jag svårigheter att identifiera mig med rollen som chef. Jag kunde inte riktigt säga ordet – att jag var chef. Kanske var det så att ordet chef för mig var laddat med innehåll som jag inte ville identifiera mig med. Jag kom på mig själv med att säga att jag går in som ledare. Det var ett ord som för mig hade fler positiva associationer. För mig var chef den som bestämmer. Att vara ledare associerade jag med den som går tillsammans med medarbetarna och uträttar något gemensamt. Synonymer till chef är exempelvis boss, bas, överordnad, och till ledare: förgrundsgestalt, coach, manager. Att vara chef är att bestämma, besluta och ta ansvar. Det går inte att backa från. När jag kom in i rollen och hörde mig själv säga: Då säger vi så; jag tar ansvar för det. Är det någon som frågar, hänvisa bara till mig. Då kände jag mig mer bekväm i rollen som chef, att ta ansvar var inte laddat med något negativt för mig – snarare tvärt om. Med både chefs- och ledarskap kommer makt. När jag googlar ser jag att makt kan ha två perspektiv (Wikipedia) makt över och förmåga till. Makt över handlar om en relation till exempel mellan människor och då kan det vara nära till hands att associera till negativ maktutövning. Att ha kontroll över någon eller några som står i beroendeställning till mig och utnyttja det för egna syften. Att ha förmåga till är istället den egenskap/förutsättning som gör att en person kan uppnå något som är eftersträvansvärt, på egen hand eller tillsammans med andra. Tillsamman kan vi uppnå mycket mer än vad jag själv kan åstadkomma. Temat för detta nummer av Korsväg är Makt. Vad säger unga ledare, ärkebiskopen och bokmässemedverkande om makt? Hur ser bestämmandet i kyrkan ut? Vilka maktstrukturer är vi del av? Hur tänker du kring makt …?

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Cecilia Nyholm Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Jessica Segerberg

Korsväg 4 | 2019

innehåll

Tema | Makt

18.

34. 04. 06. 11. 18. 26. 30. 32. 34. 37. 41. 44. 48. 51. 53. 56. 60. 64. 69. 70. 76. 78.

Ledare: Makt – att skapa utrymme för andra Krönika: Ordet – makt för vanmäktiga Att ha makt är att ta plats – sin egen, ingen annans Ärkebiskop Antje om makt Normer, makt och kyrka Krönika: Misa inclusiva ger röst åt alla Krönika: Att kunna hjälpa minskar maktlösheten Vardagsmakt – alla kan göra skillnad Makt ställer stora krav på kommunikation Makt provocerar – Om diakonalt ledarskap Makt och vanmakt inom Försvarsmakten Kristnas aningslöshet kan få förödande konsekvenser Krönika: Vi ser framsteg, men vägen är lång … Makt och vanmakt när män slår Maria Magdalena – älskad och förtalad Kyrkan kom med ett hierarkiskt tänkande Medeltida kyrkor mötte olika öden Hoppets två vackra döttrar är vreden och modet Bibelstudium: Psaltaren – Martin Luthers favoritbok Vänligen, Sören: Utkantens hemlighet PS: Att bli lyssnad på

11. Vi använde nog inte ordet makt. Det handlar mer om att bete sig på ett visst sätt, att bli medveten om att man är en förebild och har ansvar i rollen som ledare. Moa Rundqvist

Korsväg 4 | 2019

Ledare | + Susanne Rappmann

Makt – att skapa utrymme för andra

idigare i år tog poeten Lina Ekdahl kontakt med mig för ett kommande bokprojekt om makt. Hon undrade om jag ville prata med henne, och det ville jag gärna. Både för att Lina är en duktig poet och därför att ämnet makt är intressant. Det blev ett givande samtal där det visade sig att vi inledningsvis hade väldigt olika känslor inför själva ordet makt. Lina ryggade tillbaka medan jag själv har en förhållandevis positiv känsla inför ordet makt. För någon vecka sedan hörde Lina av sig och berättade att boken är försenad, men den kommer att publiceras i sinom tid. Jag ser fram emot att få läsa! Till dess finns det nu ett helt nummer av Korsväg med temat makt. Här får du del av olika människors tankar och kanske också tid att själv fundera: Vilka känslor väcker ordet hos dig? Jag tror att vår inställning till makt till stor del beror på våra livshistorier. Hör vi till dem som ofta känner oss maktlösa? Eller hör vi till dem som oftast blir lyssnade på och kan påverka viktiga saker i våra liv? Med åren har insikten om livets orättvisor blivit allt tydligare för mig.

Korsväg 4 | 2019

Nu och då säger vi att livet är en gåva. Det är sant på många sätt, men verkligheten är också att gåvan har väldigt olika innehåll. Förutsättningarna för att ett barn ska överleva sin 5-årsdag är förfärande ojämlika. Våra fysiska och psykiska förmågor skiljer sig åt och ingen enda har valt sina föräldrar. Makt hör också till de saker som är ojämlikt fördelat, till exempel möjligheten att påverka viktiga livsval som var jag kan bo, med vem och möjligheten till försörjning. Tittar jag på mitt eget liv hör jag till vår världs mest priviligierade. Jag har bostad, familj, vänner och i mitt yrkesliv har jag fått ägna mig åt djupt meningsfulla arbetsuppgifter. Jag har haft och har mycket makt, även om också jag har erfarenheter av maktlöshet. Med makt är det ju så, att jag både kan ha och sakna makt vid samma tillfälle. Mina möjligheter att påverka klimatförändringarna är begränsade men i egenskap av biskop väger mitt ord tungt i flera sammanhang. Men med makt följer också ansvar – och om det är något i ordet som får mig att rygga tillbaka så är det just den

insikten. Hur använder jag min makt på bästa sätt? I juletid blir vi påminda om Guds sätt att använda sin makt. Gud blir människa och begränsar sig själv. Spädbarnet ligger där och lika utlämnat som något annat barn åt andra människors praktiska omsorg och kärlek.

För mig är det viktigt att den som har makt tar ansvar för den och använder den. Ett sätt är att aktivt begränsa sig och därmed skapa utrymme för andra. Den tanken tar jag med mig in i årets adventsfasta. + Susanne Rappmann

Korsväg 4 | 2019

Krönika | Jonas Ransgård

Ordet – makt för vanmäktiga

emat för detta första nummer av Korsväg med mig som ansvarig utgivare är: Makt. Vi belyser ämnet på flera olika sätt och hoppas att detta nummer ger både läsupplevelser och tillfällen att reflektera över makt – egen och andras. Ordet makt skapar många associationer, både positiva och negativa. Kanske tänker vi på formell makt eller rent av vapenmakt. Den formella rätten att avgöra vilka rättigheter eller skyldigheter någon har är kanske det första vi tänker på i Sverige. På alltför många håll handlar det om att med vapen i hand tvinga någon till eller hindra någon från att göra något. I dagarna var det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den föll varken för vapenmakt eller för lagstiftning. Murens fall är en tydlig symbol för de förtrycktas möjligheter att göra motstånd också mot en förkrossande övermakt, genom ordet. Glädjescenerna vid Brandenburger Tor fastnar på näthinnan. Tysklands återförening var ingalunda oproblematisk och skillnaderna mellan väst och öst är tydliga också trettio år senare, men icke desto mindre är murens fall tecken på något nytt, på att livet bryter fram också där läget känts

Korsväg 4 | 2019

hopplöst. I källaren i det stora köpcentret på Potsdamer Platz ligger ett litet inomhus-Legoland och där kan man nu se murens fall i en animerad legoinstallation. Från fängelse och nutid till leksak och dåtid. I vidden av vad ”ordets makt” kan betyda fastnar jag för vilken makt orden har också när man saknar andra maktmedel. Historien ger oss många exempel på detta: hur till synes oövervinnerliga regimer undergrävs av att de uppfattas som orättfärdiga. Berlinmuren är ett stort exempel som berör många, men ordet som maktmedel ser vi i många vardagliga situationer också. Från barnens förhandlingar om veckopeng, spel- och läggtider till diskussioner på arbetsplatsen, förhandlingar i kyrkoråd och stiftsstyrelser. Kanske har man övertaget som förälder, kanske har man fler röster i rådet, men på något sätt och i någon mån behöver man ändå förhålla sig till orden, till sakargumenten. En journalist på Göteborgs-Tidningen intervjuade mig en gång om budgeten för Göteborgs kommun. Han frågade: ”Varför lägger ni förslag när ni vet att ni blir nedröstade?” Jag svarade: ”Vi kanske får rätt i

Foto: Thomas Quine. www.flickr.com/photos/quinet/7731156872

längden”. Vi kanske förlorar omröstningen men vinner debatten? Vårt förslag kanske läggs fram av någon annan nästa gång för att det är bra? Eller också ändrar vi oss för att någon annans förslag var bättre? Orden vi använder betyder mycket. De kan lyfta, glädja och stärka. De kan sänka, såra och skada. I en samtid där tempot drivs upp tappas ordens nyanser i hastigheten lätt bort. Den mest dräpande formuleringen blir den som uppmärksammas. Många efterfrågar fora där orden får behålla sitt

värde, där man hinner nyansera sig, där man kan väga för och emot. Jag tänker att Korsväg kan vara en sådan plats – en tidskrift att hålla i handen, där ett ämne får ta plats på sidorna och antalet tecken är tillräckligt för att belysa en fråga någorlunda allsidigt. Vi hoppas du får god läsning! Jonas Ransgård Stiftsdirektor, Göteborgs stift

Korsväg 4 | 2019

MAKT ”Det måste vara det närmaste en teologisk förpliktelse för dagens bibelläsare att lära känna Bibelns tolkningshistoria, hur bibeltexter har använts som dödliga vapen mot vissa grupper i samhället, hur förtryck och folkmord har rättfärdigats med bibelreferenser, hur dessa vidrigheter har fortgått i samhällen som präglats av högtidligt tal om alla människors syskonskap /…/ få kombinationer är så kraftfulla som den som har världslig makt i sin ena hand och auktoritativa ideologiska texter i sin andra hand.” Jesper Svartvik, Bibeltolkningens bakgator

”Jag (ägnade) frustrerande mycket tid åt att informera vita människor, inklusive mina lärare, om sådant de var okunniga om /…/ Om någon drog rasistiska skämt var det meningen att jag antingen skulle flina och hålla god min eller vända den pinsamma incidenten till en lärdom om olikhet, tolerans och humor /…/ Bara för att ni inte ska tro att det här är något gammalt och överspelat, så blev jag klar med min doktorsexamen i december 2010.” Roxane Gay, Bad Feminist

”… Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt för sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka. — Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

Hans Christian Andersen, Kejsarens nya kläder Bild: Ivo Kruusamägi - Own work, CC BY-SA 4.0, https:// commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48127118

Korsväg 4 | 2019

”Kunskap är makt” Francis Bacon

”Om ’kvinnofrågan’ verkar trivial beror det på att maskulin arrogans har förvandlat den till ett ’gräl’, och när man grälar kan man inte resonera förnuftigt” Simone de Beauvoir, Det andra könet Skylt från apartheid-eran i Sydafrika, förbjuden sedan 1990.

”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar lördag 28 september 2019 hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut” Desmund Tutu, Godhet har makt över ondskan, Svensk psalm 782

hunberg ket la medier

Bild: Villfarelser/Mathias Leclér

”Det är först när alla inom den bibliska religionen som delar visionen om det jämlika lärjungaskapet förenar sig med kvinnornas ekklesia som evangeliet blir förkunnat i hela världen. Bara då kan vi på ett rättvisande sätt berätta om vad våra försystrar har uträttat – det som inte får glömmas. När vi bryter bröd och delar vin förkunnar barasin Kristi lidande, och året. terar lista fördöd tredje ociala medier går vi inte uppståndelse utan också det bibliska lik, är som sigdenganska Det handlar inte Toppen religionens kvinnor genomgå.” personen Greta, menfått tidigare år har Joakim

ochFiorenza, JonnaHon Lundell legat etta, gan är ju enElisabeth bredSchüssler får inte glömmas bilden av henne i år innehas förstaplatsen av ser våra barn och Therése Lindgren. – Det har verkligen varit därför sugs vi in.

Thunberghamnar hamnar påpå tolfte platsplats i årets i årets maktb gretaGreta thunberg tolfte Maktbarometer. Bild: Mary Altaffer, ur Göteborgsposten lördag 28 sept 2019

Korsväg 4 | 2019

Bild: M

KorsvĂ¤g 4 | 2019

Linnea

Sandra

Tobias

Moa

Hur ska man få någon att vilja det man vet är bra? – Diskret sätta ett frö genom att berätta om något viktigt och kul. Skapa nyfikenhet. Men tjata aldrig. Det är det dummaste, säger Linnéa Johansson Olin, pedagog och tidigare ungdomsledare. Sandra Larsson, Tobias Magnusson och Moa Rundqvist är alla ungdomsledare i Närhetens kyrka i Kil.

Att ha makt är att ta plats – sin egen, ingen annans ”… din är makten och äran, i evighet. Amen.” Men det är inte bara Herren som har makt i kyrkan. De unga ledarna i Kil funderar över vad begreppet betyder i deras vardag, en sen onsdagskväll med lekar och mässa, bland konfirmander och gosedjur.

tt ha makt och möjlighet att påverka sitt eget eller en annan människas liv till det bättre, det är något av det finaste jag vet, säger Linnea Johansson Olin. Hon har gått samtliga steg i kyrkans utbildning Ung ledare och vikarierar nu som pedagog i Kils pastorat. Att känna tillhörighet, att bli lyssnad på och tagen på allvar. Allt det ryms i en grupp där ledarskapet är bra, menar Linnea. Dit hör också att få, ta och dela makt. – Men makt förpliktigar. En ledare respekterar och ser alla. Här säger vi snälla saker. Det är ingen självklarhet överallt. Sandra Larsson, en av sex unga ledare som deltar runt konfirmanderna i Närhetens kyrka, ger sin definition. – För mig är makt synonymt med ansvar. Hon går steg två i utbildningen och har hunnit vara ledare i några olika grupper. – Visst har vi en del att säga till om, mer än konfirmanderna. Vi blir ett mellanting mellan dem och de vuxna ledarna och vi kan påverka upplägg och innehåll. Det är samling i Linnéas arbetsrum för att

gå igenom kvällens program: Lekar, en trosbekännelsetävling, förklara treenigheten utifrån en fidget spinner, Moas berättelse från resan till Israel, mässa med Gunilla … men först fika. Och några gosedjur. – De är sköna att hålla i och få hänga med. Moa Rundqvist och Tobias Magnusson är redan igång i köket. De är också steg två-ledare som Sandra och har nyligen tillbringat en intensiv internathelg på kursgården Flämslätt i Skara. Där fick de fördjupa sig i ledarskap, resonera och testa sina egna tankar mot kyrkans värdegrund. – Men vi använde nog inte ordet makt. Det handlar mer om att bete sig på ett visst sätt, att bli medveten om att man är en förebild och har ansvar i rollen som ledare, säger Moa. Hon tar leken som exempel, den hon snart ska leda på mjuka mattan med de nästan jämnåriga konfirmanderna. – Jag vet att det kan kännas skämmigt att leka, samtidigt som det är kul. Att jag då genom att göra och leda kan få igång dem, den makten gillar jag. – Då förändrar jag något till det bättre. Korsväg 4 | 2019

Jag har lärt mig att leda, samarbeta och att ta plats.

Sandra och Tobias ser också hur de själva vågar mer i takt med att ledaransvaret ökar. Det är väl också någon sorts makt, fast över sig själv och sina rädslor, resonerar de. – Från början var jag blyg och tyckte inte om att prata inför andra, men jag har blivit av med den där scenskräcken, säger Tobias. Hur de tre hamnade i rollen som unga ledare minns de knappt, men det var i alla fall inte en religiös övertygelse som förde dem till kyrkan. – Innan konfan var jag icke-troende. Nu är jag mest förvirrad. Men jag känner mig som en del av föreningen. Och för det behöver man inte vara superkristen, säger Moa. Kompisar, trivsel och tillhörighet gjorde att de stannande kvar efter konfirmationen. – Och lite slumpen. Jag visste inte ens vad jag gick på, trodde att unga ledare hörde till konfan och tog emot inbjudan för att vara snäll, säger Tobias. Han skrattar åt minnet och tror att hans väg mot ledarskap kanske inte är helt representativ, men nog kom många till steg 1-kursen utan att ha tänkt igenom valet särskilt noga. Det kändes som en naturlig fortsättning på konfirmationen. – En ledarskapsutbildning är väl ok att ha på cv:t typ, så tror jag många tänker. Sen upptäcker man att man lär sig saker man har nytta av. För Moa var inte konfirmationsundervisningen ett helt fritt val. – Mamma pushade mig. Hon sa att konfa är ett bra sätt att lära känna sig själv bättre. Och det hade hon rätt i. Sen var det helt upp till mig om jag ville konfirmera mig. Det där med självkännedom gäller också för ledarutbildningen, tycker Moa. Genom praktiska övningar, dilemman och diskussioner stärks jaget.

Korsväg 4 | 2019

– Man måste tänka och ta ställning. Det gör att man förstår sig själv. Och andra. Att den som leder och har inflytande över en grupp är hyfsat trygg i sig själv är jätteviktigt, tror de unga ledarna. Linnéa, som gått alla tre ledarstegen, berättar om sin egen utveckling, från tyst 14-årig konfirmand, som aldrig tidigare haft kontakt med kyrkan, till dagens 20-åring med anställning som pedagog i församlingen. – Jag har lärt mig att leda, samarbeta och att ta plats. Blygheten finns kvar, i tanken. Men jag övervinner oftast det jag först inte vågar. Att ha makt är att ta plats – sin egen, ingen annans – och att stötta andra att göra samma sak, resonerar Linnea. Motsatsen, att vara maktlös och inte kunna påverka varken sin egen eller någon annans situation, är en förfärlig känsla. Det är klart att makt kan missbrukas och blir då något negativt, som vid mobbning och förtryck av olika slag, men man behöver inte utgå från det, tycker hon. Makt betyder inflytande och möjlighet att bestämma. – Allt handlar ju sen om hur makten används. Linnéa gör jämförelser mellan ledarskap i olika miljöer. – I skolan styr de stökiga. De tar mest plats och får mest uppmärksamhet. Både i klassrummet och i korridorerna. Det är dom man ser upp till. Det funkar så ända upp till nian. De säger roliga saker, törs synas och höras. – Jag ville också ta plats men kom aldrig dit. Jag var tråkig och tyst. Linnéa ägnade sig länge åt olika idrotter – ridning, fotboll och innebandy. Inom lagsporter betonas samarbete och stöttning men prestationen är alltid i fokus. Målet är att

Kompisar, trivsel och tillhörighet gjorde att de stannande kvar efter konfirmationen.

vinna. Den som gör bäst prestationer får mest uppmärksamhet. Det är hennes erfarenhet. Och med tiden kommer toppningen. – Vi hade kul, jag var okej och det var aldrig någon som var taskig. Men jag var aldrig någon starplayer. Skolan är också prestation. Plikt dessutom. Åtminstone i grundskolan. – Som elev har man inte så mycket att säga till om. Läraren har makten över undervisningen och betygen. För att ta sig vidare gäller det att prestera. I kyrkan mötte Linnea en annan syn på prestation och lärande. – Jag var fortfarande blyg och tyst men här

gav de mig en chans. De unga ledarna kom ihåg saker om mig och frågade efter min åsikt. Det var en annan respekt. Alla skulle få tid att prata. Och vi lärde oss saker utan prov och betyg. Men att få ordet var läskigt, minns Linnea. – Först fick jag panik, men det blev lättare för varje gång. Jag behövde inte prata men jag fick ändå möjligheten. Och till slut var det till och med lite kul att bli lyssnad på. De unga ledarnas roll under konfatiden var helt avgörande för Linnéa. – De var bara något år äldre än jag. De hade vettiga saker att göra och säga. Och de var bra på att få in alla i gruppen. – Vi hade kul, tack vare dom. Korsväg 4 | 2019

Med den insikten startade hon sitt eget kyrkliga ledarskap. Och Linnea månar om att föra känslan vidare. Hon hänger i hallen. Kvällskonfan är slut men ledargänget har ingen brådska hem. Att en vidöppen entrédörr ut mot novembermörkret kyler luften påverkar inte pratlusten. – Vad gillar ni mest att göra? Linnea vill ha idéer till sin egen idé om att dra igång måndagsträffar för unga ledare. Efter jul tänker hon erbjuda möjligheten att ses varje vecka, för att diskutera tro och bibel, prata ledarskap och umgås. – Baktävlingar, vi kan göra bibelkaka, föreslår Moa. Hon förklarar gången, om hur olika bibelställen styr ingredienserna. Vispa 3 Jeremia 17:11 med 1,5 dl Andra Moseboken 15:25 och 1 msk Första Samuelsboken 14:25. – Det är ett kul sätt att lära sig hitta i bibeln. Kaotiska minnen av tidigare skapelser beskrivs detaljerat. För mycket salt, för lite fikon, kladdigt … – Lukta och smaka på degen, det är knepet om man vill vinna. Och vinna vill man. Fast nu är det kyrkan och då är det pris till alla eller ingen som gäller, påminner Linnéa. Ibland räcker det med äran. Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

Korsväg 4 | 2019

Unga ledare i siffror Karlstads stift har utbildat unga ledare alltsedan 2011. Ungdomarna utbildas i tre steg. Ett steg per läsår och med början efter konfirmationen. Varje år är cirka 400 tonåringar inskrivna i utbildningen. De kommer från 16 olika församlingar/pastorat i Karlstads stift. De senaste fem åren har cirka 2050 ungdomar deltagit i ledarutbildningen. Under ett genomsnittligt år går 170 steg 1, 115 steg 2 och 95 steg 3. Steg 1 innehåller cirka 20 utbildningstimmar. Utslaget på alla som gått steg 1 sedan 2013 blir det 18 860 utbildningstimmar. De första som gått alla 3 stegen är födda 1995. De som går steg 3 i dag är födda 2002. Mellan åren 2014 och 2019 har 667 unga ledare åkt till Oslo och följt i förintelsens och Utöya-attentatets fotspår. Källa: Karlstads stiftskansli

Korsväg 4 | 2019

Vilken makt har du?

Elicia Welander

Robin Grytzelius Sundler

Ålder: 14 I kyrkan: Konfirmand i Kils pastorat Bor: Rudstorp utanför Kil

Ålder: 24 I kyrkan: Prästpraktikant i Kils pastorat Bor: Uppsala

– Jag har mycket makt över mig själv men inte över någon annan. Och det vill jag heller inte ha. Däremot kan jag ha inflytande över andra genom att ge tips och trix, så att kompisar eller till exempel min lillasyster väljer bättre alternativ. Men det är mer att vägleda, inte att ha makt.

– Jag har makt över min tid, över mina studier. Jag bestämmer när jag vill vara ledig och hur hårt jag ska studera. I det här sammanhanget, bland konfirmanderna, har jag makt att säga ifrån.

Benjamin Johansson Ålder: 15 I kyrkan: Ung ledare i Kils pastorat Bor: Getmossen utanför Kil – Jag har makt över mig själv. Jag gör i princip det jag vill såvida det inte är olagligt. Som ung ledare har jag lite makt, till exempel att säga till om det blir för högljutt i gruppen.

Korsväg 4 | 2019

Vi frågar!

Gunilla Sjöö

Anki Johansson

Ålder: 55 I kyrkan: Präst i Kils pastorat Bor: Karlstad

Ålder: 54 I kyrkan: Kantor i Kils pastorat Bor: Ulvsby utanför Karlstad

– Det där är en stor och svår fråga. Jag vet att jag har viss makt i min yrkesroll men jag är inte så bekväm med den. Makt ger mig negativa associationer, men så behöver det ju inte vara. Folkets makt är till exempel något bra och den makt som mitt ämbete ger kan jag använda på ett positivt sätt. Att människor lyssnar på det jag säger ger mig möjlighet att prata om det jag tycker är viktigt.

– Makt, oj då. Det är ett hårt och starkt ord. Jag vill värna om demokratiska beslut och lyssna in andra men som ledare har jag ändå kanske någon form av makt. Jag har mandat att besluta vissa saker och makt att ta initiativ. Som körledare lyssnar jag in körens tankar och förslag, vad de vill sjunga men slutligen är det jag som fattar beslutet om vad som är gångbart och det är kanske någon form av makt.

Korsväg 4 | 2019

Ärkebiskop Antje om makt:

Av den som har anförtrotts makt, av den kan också förväntas mycket N

u dags för vår ärkebiskop! Med de orden välkomnades Antje Jackelén upp på scenen vid en konferens om datasäkerhet. En internationell konferens med över fyrahundra gäster från näringsliv, samhälle och akademi. – Säkert en brokig skara, sett till kyrkotillhörighet, men ändå användes titeln ”vår” ärkebiskop. Det ger en fingervisning om den informella makt som mitt uppdrag innebär. Det är ett viktigt uppdrag. Korsväg möter Antje Jackelén på Bokmässan i Göteborg, intervjun är bokad månader i förväg. Antje har ett digert program, många vill lyssna på henne, många vill ha henne med på seminarier, vill intervjua henne. I, som det sägs, ett av världens mest sekulariserade länder, är intresset för Svenska kyrkans högsta ledare mycket stort. Det visade sig inte minst när ärkebiskopen inte gick till högtids-

Korsväg 4 | 2019

sammankomsten för Svenska Akademin. – Akademin var i kris och det kan hända oss alla. Men jag kunde inte stödja sättet de hanterade krisen, jag ville inte legitimera det, därför uteblev jag. – Men jag tror inte något jag sagt eller gjort vållat så mycket reaktioner. Det kom mail, vykort, jag blev stoppad på gatan, alla medier berättade om det. Minst 95 procent var positiva. Folk tyckte; det är bra att kyrkan visar ryggrad. Detta är ett bra exempel på den informella, symboliska makt, som kyrkan har. Att kyrkan förväntas vara ett moraliskt rättesnöre för hela samhället, inte bara arbeta internt. En makt som kanske är ännu viktigare än den formella makten. Men ärkebiskopen vill ändå betona att den formella makten också är viktig. – Jag sitter ju ordförande i flera sammanhang och där finns också en makt som det gäller att förhålla sig till och använda på ett klokt sätt.

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. (Romarbrevet 1: 16)

Ordet makt, vilka associationer får du? – Jag företräder den makt som ifrågasätter mycket av den traditionella makten. Jesus vände ju på detta: Den som är den störste av er ska vara som den yngste. Jag har inte kommit för att härska utan för att tjäna. – Makt är något som finns och som man måste förhålla sig till, analysera, kritisera när det behövs. Om jag själv har makt, ska jag utöva den så att den tjänar gemenskapen, det gemensamma goda. Så med Bamsespråk, den som har mycket makt måste vara mycket snäll! Med makten följer ju också ansvaret? – Jag tänker på liknelsen som Jesus berättar om talenterna, om gåvorna. Den som har fått mycket, av den kan förväntas mycket. Så den som har anförtrotts makt, av den kan också förväntas mycket. Så visst finns det en motsvarighet, ju mer makt, ju mer ansvar. Men det kan vara svårt att se om makten utövas på ett bra sätt. Därför är det viktigt med demokrati, med transparens. Antje Jackelén har många gånger under sitt liv tagit på sig ansvarsfulla poster. Hon är född i Tyskland 1955 och studerade teologi där, men också i Uppsala och vigdes till präst i Stockholms stift 1980. Hon har arbetat som församlingspräst på olika håll i Sverige, och doktorerade i Lund med avhandlingen Zeit und Ewigkeit, som finns i en svensk populärvetenskaplig utgåva, Tidsinställningar. Efter att ha arbetat som europaansvarig för

ett centrum för teologi och naturvetenskap i Kalifornien och som lärare i systematisk teologi i Chicago valdes hon till biskop i Lund. 2013 valdes hon till ärkebiskop, som första kvinna. Hon är gift med Heinz, också han präst i Svenska kyrkan och tillsammans har de två döttrar. Hur känner hon då själv inför detta ansvar hon fått, och tagit emot, under åren? – Jag minns när jag såg min allra första artikel i tryck, den hade rubriken ”Om att erövra det självklara och viljan att beröra och beröras”. Så när jag varit i sammanhang, där jag nästan fått be om ursäkt att jag finns med, så har jag ändå försökt erövra självklarheten i att vara delaktig. – Då, i början på nittiotalet, jag var i Korsväg 4 | 2019

Det är inte för att gräva ner våra gåvor som Gud har gett oss dem, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

35-årsåldern, försökte jag utgå från devisen: Jag har något att komma med som kan beröra er och ni har något att komma med som kan beröra mig. Vad var det som fick dig att inse detta? – Jag vet inte, för artikeln handlade egentligen inte om manligt/kvinnligt, eller om makt, men jag leddes till denna slutsats och den insikten har jag faktiskt levt med sedan dess. Det måste vara en skön insikt; jag är den jag är, jag har rätt att vara här, jag har en funktion, jag har en begåvning som jag ska använda mig av – och om jag inte gör det har jag inte tagit mitt ansvar … – Ja, där stämmer liknelsen om talenterna, han som gräver ner och inte arbetar med gåvan, det går ju inte så bra för honom. Det är inte för det som Gud gett oss våra gåvor. När vi möts på Bokmässan använder sig sannerligen Antje Jackelén av sina gåvor. Hon framträder på åtta olika seminarier, hon talar om kvinnors roll, om klimatkris, om möte mellan religioner, om ansvar i en politisk turbulent tid förutom alla de intervjuer hon gör. Hon finns på sociala medier, har en egen podd – hon är i högsta grad närvarande i det offentliga rummet, något som ju stärker den informella makten och ansvaret. – Det är en makt som bygger på förtroende. Att bygga upp ett förtroende kan ta lång tid, men det går snabbt att rasera det. Och vi ska ju förkunna evangeliet i tid och otid! Antje har, under de fem åren som ärkebiskop, fått utstå många försök att rasera hennes förtroende, riktiga hatkampanjer. Hur är det att förhålla sig till? – Det har varit en läroprocess. Första gången var det riktigt jobbigt. Det kändes som att jag var på en ö och de skjuter pilar mot

Korsväg 4 | 2019

mig hela tiden. Då var det bara att försöka freda sig och överleva. – I det läget analyserar man nog inte så mycket, det gjorde vi efteråt. En del i den bearbetningen har varit att titta på andra håll. Det är sorgligt att se men samtidigt tröstande, att kvinnor råkar värre ut än män. Det finns många belägg för det. Vad är det som triggar hatarna, vad är det du säger som gör att de går igång? – Det började med ärkebiskopsvalet. Tidigare hade det inte sagts så högt, men nu började det synas i sociala medier. Hon är utlänning, dessutom tyska och kvinna. Till slut fanns det på den riktigt högerradikala scenen, som kryddade ännu mer och spred internationellt. I den falangens världsbild är kanske inte en utländsk kvinna vår ärkebiskop? – Nej, och dessutom säger jag att kristen tro inte gör skillnad på människor efter nationalitet. Bibeln är full med uppmaningar att värna främlingen, att värna de utsatta. – Då säger de till mig att jag inte är kristen. Eller de säger att jag egentligen är muslim som vill islamisera Sverige, bara för att jag sagt att religionsdialog är viktig. Vi kan inte förvänta oss fred i världen om de största religionerna, som tillsammans omfattar mer än 50 procent av jordens befolkning, inte lever i fred med varandra. – De förvrider medvetet och försöker underminera det förtroende jag har. Ju mer förankrad den strukturella makten är, ju mer riktar man in sig på person. Det blir personangrepp och försök till karaktärsmord. Det har jag sett väldigt tydligt och det hjälper mig att förstå mekanismerna. Ärkebiskop Antjes ansvar för kyrkans roll i samhället är viktigt, men hur är det med den

kristna trons position i vårt samhälle? Om man söker på internet efter till exempel änglar blir nästan alla svar från det vi kallar New Age, en ny tidsålder. Det är en strömning av idéer med inslag av teosofi, ekosofi och astrologi och där ockulta företeelser förekommer. Ditt ansvar, innefattar inte det också det teologiska samtalet, samtalet om tron? – Ja, det är ju den största uppgift jag har, att försöka ge röst åt evangeliet. Och för att uttrycka evangeliet behövs olika språk. Vi ser att kunskapen om kristen tro har gått ner så radikalt. Hur gör vi då? – Ibland frestas eller trängs vi till att förenkla så mycket att vi tappar ”vårt fackspråk”. Men om vi inte använder också de stora och hemlighetsfulla orden, då accelererar kunskapsförlusten ännu mer. Vi ska inte blygas

för att använda vårt språk, men på ett sätt som inte bygger barriärer utan broar. – Ingen har bett om ursäkt för att vi behövt lära oss nya ord som app och android, ord som vi inte kunde. Så vi ska inte be om ursäkt för att vi har ord som handlar om det djupaste, det viktigaste i vårt liv. Om vi då tar änglar som ett exempel på språket, vad är en ängel? Finns de på riktigt, vem har sett dem, är de sändebud, vad gör de, har de vingar? Frågan lockar fram ett leende! – Det finns en likhet mellan änglar och helgon. Alla döda är inte helgon, men alla helgon är inte döda. Så alla änglar är inte osynliga. Vi kan säga till en annan människa, du blev en ängel för mig. Korsväg 4 | 2019

– Änglar är hälsningar från Gud. De kan vara väldigt olika, de kan komma till oss som en tanke. Det mest allmänförståeliga är kanske detta med änglavakt. Vi sitter i vårt avskilda rum på Bokmässan, tiden är utmätt, mycket ska hinnas med. Så vi lämnar de synliga och osynliga och ger oss i kast med något betydligt mer handfast, kyrkans makt ur ett historiskt perspektiv. – Kyrkan tog ett oerhört maktkliv under Konstantin när kristendom blev statsreligion. Vi vet att kyrkan i allians med den världsliga makten kan, och har lett till övergrepp och det är fortfarande så idag. – I vårt grannland Polen ser vi nu till exempel, hur alliansen mellan rådande politiska regim och det kyrkliga etablissemanget leder till förtryck av hbtq-personer och tillbakagång för genusfrågor. – Kyrkan ska vara kyrka i kritisk solidaritet med staten. När kyrkan lierar sig med makten och går den statliga maktens ärenden då blir det farligt. Om vi då lyfter blicken och ser den globala maktstrukturen, hur tänker du då? – Den populistiska makten är ofta förknippad med kvinnoförakt. Jag har länge pratat om fyra farliga p i vår tid, och då menar jag polarisering, populism, protektionism och postsanning (ett nytt ord som innebär att känslor och personliga uppfattningar påverkar den allmänna opinionen mer än objektiva fakta). – Jag var på Svenska Kyrkans Ungas riksårsmöte förra året då en ung kvinna menade att det finns ett femte p och det är patriarkatet. Hon har så rätt, för det är just patriarkatet som samverkar med och förstärker de andra farliga fyra p. Det är viktigt att se.

Korsväg 4 | 2019

Är alltså många av makthavarna patriarkala? – Ja, president Trump absolut, det finns många exempel från honom. Som när han tyckte att han behövde förminska Greta Thunberg på det sättet han gjorde. Han upplever henne som konkurrent om uppmärksamheten, det tål han inte och då blir det detta förminskande. – Tyvärr så flyttas då uppmärksamheten från saken till personen. Detta förminskande händer ju oftare kvinnor än män, det finns forskningsbelägg för det. Svenska kyrkan i framtiden, hur tror du det kommer att bli? Hur mycket kan kyrkan ha kvar sin roll? – Jo, vi bärs ju av ett hopp som har sin grund i tron, i evangeliet. Gud överger oss inte, Kristus är vår medvandrare och förebild och Anden tröstar, förmanar och utmanar. Det tror jag på. – Men kyrkan kommer att förändras, genom att vi med stor sannolikhet blir färre medlemmar i förhållande till hela folkmängden i vårt land. Det kommer bli viktigare att vi är en del i ett världsvitt nätverk. – Många medlemmar betyder mycket resurser, betyder att vi kan ha många anställda som är välutbildade, vi kan ha bra lokaler, vi kan ha så mycket. – Samtidigt ser vi ju, om vi tittar ut över världen, att det inte är storleken det kommer an på, utan att kraften till syvende och sist sitter i något annat, i troheten till evangeliet. Jag tänker på den lutherska kyrkan i Polen, den är otroligt liten, inte ens en procent av befolkningen. Men vilken skillnad de gör! De märks i sitt sätt att vara kyrka. – Antisemitismen har en lång historia i Polen, men den ökar nu på grund av den retorik

som finns där. Då arrangerade kyrkan en konferens om frihet och demokrati på det judiska museet i Warszawa. På ett teologiskt sätt fick nationella och internationella talare belysa frågorna. Om tjugo år, tror du folk på gatan kommer säga ”vår” ärkebiskop? – Ja, det tror jag. Förväntan på kyrkan är väldigt stor i vårt samhälle. Jag tänker att Sverige är inte så sekulariserat som det sägs. Vi har nästan hjärntvättats till att säga; jag är inte troende, jag är inte religiös. Men tänk på alla som tänder ljus och blir stilla. Studier visar att det är fler som ber än som säger sig tro på Gud. Här finns hela denna goda förväntan kvar på kyrkan. – Det är viktigt att vi berättar den berättelsen, både utåt och inåt för oss själva. Evangeliet är absolut inget att skämmas för! Text: Agneta Riddar Foto: Mikael Ringlander

Matteus 25:15-28 Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna Korsväg 4 | 2019

Med en mening - vad är makt för dig?

Sara Lövestam

Sven Årnes

Författare Makt innebär att ha möjlighet att påverka. Det kan vara väldigt olika i olika situationer och på väldigt många nivåer. Men det handlar alltid om möjligheten att påverka situationen.

Journalist och veniat Jag tycker att vi måste prata mer om den positiva makten att förändra. Om makt som ansvar. Det är ett perspektiv på makt som måste lyftas fram mer.

Cristina Grenholm

Jonas Eek

Kyrkosekreterare, Sekretariatet för teologi och ekumenik Makt innebär möjlighet och den måste hanteras ansvarsfullt och med omsorg om dem som berörs.

Präst och opinionschef Verbum Makt är möjlighet och ansvar men rymmer faran att missbrukas. I Bibeln associeras makt ibland med kraft – makt som en kraft att befria och förändra. Det gör mäktiga personers ibland kraftlösa intryck närmast parodiska.

Korsväg 4 | 2019

Vi frågar!

Esther Kazen

Kent Wisti

Generalsekreterare Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd Makt är möjlighet att påverka! (… både sig själv och andra, och med potential till både positiva och negativa konsekvenser.)

Präst, målare, tecknare, grafiker, författare och satirtecknare Delad vanmakt är allmakt!

Caroline Krook

Martin Schibbye

Biskop emerita, Svenska kyrkan Makt kan vara att mobilisera så mycket våld så man kan få andra att lyda men makt kan också vara att älska så mycket att andra kan förändras. Kampen står hela tiden mellan våldets makt och kärlekens makt.

Journalist, chefredaktör Blankspot Den första paragrafen i regeringsformen är välkänd, men jag tycker den andra är minst lika vacker om hur makt ska utövas: ”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Korsväg 4 | 2019

Normer, makt och kyrka

Du kommer väl i tid, tränger dig väl inte före i kön eller står upp på rätt ställe i gudstjänsten? Det är fascinerande att se hur många oskrivna regler det finns – idéer och ideal kring hur vi förväntas bete oss, leva och se ut för att vara normala och passa in. Oskrivna regler skapar normsystem som ibland blir till hinder för den som inte passar in i normen. Normerna finns överallt, på Facebook, i skolan, på arbetet. Kyrkan är inget undantag. I arbetet med processmodellen Regnbågsnyckeln blir frågan om normer en viktig del. 26

Korsväg 4 | 2019

ormer ger ofta trygghet – en ram att handla inom. Det finns normer som är helt nödvändiga för att samhället ska fungera – t ex kopplade till demokratin. Normer kan också begränsa och utesluta – för den som inte passar in i ramen. Normer skiftar beroende på tid, plats och sammanhang. Normer kan t ex vara kopplade till kön, ålder, nationalitet eller sexuell läggning. ”Som kille ska du gilla …” ”Som pensionär ska du ägna dig åt …” eller ”alla vet ju att svenskar är …”. Allt är frid och fröjd om jag passar in i normen. Att tillhöra eller följa normen ger till och med

tillgång till makt. Ju närmare det normativa jag befinner mig, ju mer makt har jag. Tillhör jag normen behöver jag inte anstränga mig för att passa in, det handlar ju bara om mitt normala beteende. Därför tänker oftast inte den som tillhör normen på vilken makt den har. När jag däremot inte tillhör normen blir det uppenbart att jag inte har tillgång till makten och detta resulterar ofta i någon form av utanförskap. Jag blir en avvikare. Normen är det som förväntas av mig, tills något annat bevisas. Jag förväntas vara heterosexuell tills jag kommit ut, jag förväntas gilla kaffe tills jag förklarat att jag inte dricker det, jag förväntas gilla fotboll som kille tills jag sagt något annat. Så länge normen handlar om hur vi ska stå i kön på Ica så kan många av oss hantera även ett brott mot normen. Om brottet mot normen istället handlar om något som berör mig på djupet, min identitet, så finns risk att livsutrymmet begränsas: Om jag är homosexuell i ett heteronormativt samhälle, lever i ensamhushåll i en stark tvåsamhetsnorm, har annan religion, nationalitet, annat språk eller ålder än det som är normen i sammanhanget etc. Avvikelse mot denna norm kan göra att jag får en annan position, begränsade möjligheter och kan bli ifrågasatt på många sätt. Olika normer är aldrig helt isolerade från varandra. Föreställningar om kön, sexualitet, kroppens funktionalitet, etnicitet är bara några av de saker som det skapas normer kring. Alla dessa normer sammanflätas, vilket gör att vi sammantaget får tillgång till makt eller får avstå från makt – får vara med eller hamnar utanför. Under åtta år arbetade jag i Bergsjöns församling som församlingspedagog. Tiden

präglades för mig av mångfald och möten med människor som tänkte, levde och uttryckte tro på många olika sätt. Olika normer mötte ständigt varandra. Ofta på ett helt annat sätt än jag tidigare varit van vid. Mitt i denna miljö kände jag en stor frihet att verkligen vara den jag är, på ett sätt jag aldrig gjort förut. Även om förorten många gånger härbärgerar stora utmaningar så kan mångfalden just där dölja en stor frihet. När alla andra är olika, med mångfaldens rikedom, då kan också jag få vara den jag själv i grunden är utan att behöva utmärka mig. Samtidigt hade jag som vit man också många privilegier som många andra i Bergsjön aldrig kom i närheten av. Som vit, heterosexuell man med fast arbete fick jag tillgång till makt genom det svenska normsystemet. Ibland upplever jag normerna starkare i kyrkan än i övriga samhället. Det finns ett otal förhållningssätt och oskrivna regler som gäller i kyrkans sammanhang. Något som de flesta konfirmander känner av i början av konfirmandtiden. Kanske beror det på att kyrkan har många traditioner som sträcker sig långt bak i tiden och mönster som är svåra att bryta. Traditionerna kan skapa trygghet, men kan också innehålla mönster som är svåra att begripa. Det behövs oftast ganska stor kunskap för att förstå de normer som kyrkan bär på. Om jag inte passar in i normen finns också risk att jag inte kommer in i gemenskapen. Sedan 2018 har allt fler församlingar och pastorat börjat arbeta med Regnbågsnyckeln, en processmodell med sikte på en mer inkluderande kyrka där mångfalden och öppenheten får större plats. En viktig del i det arbetet är att synliggöra vilka normer som finns i församlingen, med fokus på HBTQ-området. Korsväg 4 | 2019

Många gånger innebär dock normkritiken att den som tillhör normen behöver lämna ifrån sig makt

Processen innebär en möjlighet att skapa plats för den som hamnat utanför normen. Svenska kyrkan uttrycker ofta och på många sätt att alla är välkomna. Om uttrycket ska bli till konkret handling så behöver kyrkan också ha ett inkluderande förhållningssätt. Inkludering innebär också att granska det som exkluderar – att vara normkritisk. Det handlar inte om att rensa bort alla normer, utan istället att se kritiskt på hur normerna påverkar de sammanhang vi befinner oss i. Nästa steg innebär att vara normkreativ. Några av normerna kanske är onödiga och andra behöver omformas. Att ändra invanda normer behöver inte nödvändigtvis innebära en försämring för gruppen som tillhörde normen. Det kan till och med vara utvecklande. Det finns insatser som är nödvändiga för vissa, och bra för många och inte skadligt för någon. Många gånger innebär dock normkritiken att den som tillhör normen behöver lämna ifrån sig makt, utmana sig med att se med andra ögon och få fler perspektiv från den som tidigare stått utanför normen. När någon avviker från normerna och exkluderas är det inte så sällsynt att fokus blir främst på den som blir exkluderad, även om avsikterna är att hjälpa personen. Fokus kan till slut bli på att vi ska tolerera den som avviker, tolerera att unga vill uttrycka sig med annan musik i gudstjänsten eller tolerera kvinnan som bär slöja. Ett helt annat sätt att hantera samma fråga är att granska normen och se vad det är som exkluderar i normen – tänka normkritiskt. Fokus blir då inte på individen, utan på normen och sammanhanget. Genom att synliggöra normen finns också möjlighet att hitta kreativa lösningar för att bli mer inkluderande i sammanhanget. Varje gång detta

Korsväg 4 | 2019

sker utmanas maktordningarna kopplade till normerna. Språket är en viktig del i inkluderingen. Vi behöver fundera över vilka normer språket bär på. Hur kan församlingen t ex uttrycka sig på ett inkluderande sätt när kallelser skickas till ”föräldramöte” för konfirmandgruppen? Att skriva ”Välkommen, mamma och pappa till konfirmanden” är ju exkluderande för dem som lever i en annan familjekonstellation än kärnfamiljsnormen. Det spelar också roll hur vi uttrycker oss i gudstjänsten, t ex i förbönen. Om bönen ständigt uttrycker att vi ber för dom (stackars) människorna (långt borta) som behöver vår hjälp, så inkluderar vi ju inte de människor i rummet som också behöver förbön. Jag tror istället att vi behöver utgå från att alla alltid finns representerade i rummet och att vi som ber också finns med i bönerna. Ibland behöver vi ställa frågan vem vi ser som företrädare för församlingen eller vilka ser vi som församlingens kärna eller normgrupp. Är det alla medlemmar, de förtroendevalda, de som går i gudstjänsten, ideella eller de anställda. Den grupp som är norm i församlingen tillskrivs också informell makt. Makt att sätta prägel på församlingen. Det är kanske inget anmärkningsvärt, men det är desto viktigare att fundera över om det finns grupper som sällan eller aldrig ses som församlingens kärna eller norm. Grupper som barn och unga, invandrare, eller de som inte följer normer i samhället i övrigt riskerar också att bli förminskade till besökare i församlingen. Kanske blir ibland dessa grupper objekt för församlingens godhet och hjälp. Det krävs medvetenhet och mod för att ändra på detta. Vem tänker vi oss som norm i kyrkorummet när gudstjänsten planeras? För vem är gudstjänsten främst anpassad? Vilka har

Foto: Magnus Aronson /Ikon

makt att påverka, medverka och sätta prägel? Människor med makt och ansvar i församlingen har både möjlighet och skyldighet att möjliggöra människors egenmakt och delaktighet. Kanske borde kyrkan också tänka på att medlemmen har grundläggande rättigheter. Medlemmen har rätt att få ut något av sitt medlemskap. Rätt att bli inkluderad. Kyrkan behöver vara en plats för befrielse från det som binder oss. De föreställningar om hur vi bör vara som normerna bygger upp låser oss ofta till att inte bli dem vi i grunden är skapta att vara. Vi kommer alltid behöva arbeta med normer och inkludering i församlingen om vi ska vara trovärdiga. För detta behöver vi redskap. Lotta Björkman som är pedagog, författare och expert på normkritisk pedagogik, talar om att normkreativa föränd-

ringar kan genomföras både som makro- och mikrohandlingar. Makrohandlingarna handlar om att analysera och granska maktstrukturer kopplade till normer på ett övergripande plan för att kunna satsa på större strukturella förändringar. Mikrohandlingarna handlar om inkluderande handlingar i vardagens möten och arbete. Lotta vill lyfta fram det som sker i det lilla sammanhanget som den verkliga revolutionen. Det är de saker var och en kan göra för att bryta ner det som begränsar i normer. Här kan det handla om något så litet som blickar som visar stöd och kärlek. Jakob Lindkvist Verksamhetsutvecklare, Sensus studieförbund Processledare Regnbågsnyckeln

Korsväg 4 | 2019

Krönika | Sofia Jantén & Miriam Drewes

Misa inclusiva ger röst åt alla

”

Homosexuallitet är ingen sjukdom, homofobi är det.” Det är Julio, pastor i den lutheranska ILCO-kyrkan i Costa Rica, som säger det. Hans ord startar en diskussion om evangeliet, där dagens text från Jesu tid kopplas till nutid och vardagen i församlingen. Bibeltexten handlar om utsatta människor med spetälska och om rädslan från allmänheten. Texten kopplas till dagens rädsla mot bland annat transpersoner och homosexuella. Hur de på liknande sätt blir utstötta och nedtystade av samhället, som om det vore en farlig sjukdom. Vi är två svenska tjejer på utbytet ”Ung i världsvida kyrkan” i Costa Rica. Den lutheranska kyrkan här, ILCO, har en mässa som kallas Misa Inclusiva. När vi först kommer in i gudstjänstsalen, lite halvt stressade av att vi är sena, ser vi några sitta där i ringen lugnt väntandes på att fler ska komma in. Vi sätter oss ner och medan vi väntar börjar alla sjunga psalmer. Man kan inte missa prideflaggan i mitten av ringen och ett kors som även det har ett pridetema. Redan från första minuten vet vi att detta är ett ställe som är inkluderande för alla. Vi är fyra nya personer på plats, så istället för att börja predikan får vi först lära

Korsväg 4 | 2019

oss namnen på de andra i församlingen och själva presentera oss. Just denna bit är ett exempel på hur denna gudstjänst ger makt. Genom gemenskapen de skapar genom gudstjänsten. Att man inte bara lyssnar på prästen som håller i temat HBTQ utan att vi alla är del av en gemenskap. Alla är välkomna och det innebär att alla ska kunna göra sig synliga. Men detta är bara början. Vi sjunger tillsammans, ber tillsammans och lyssnar på predikan. När evangeliet lästs upp börjar prästen med sina tankar och sedan deltar alla som vill i diskussionen. Hur kan man koppla just detta till vårt dagliga liv? Hur kan vi använda denna kunskap för att skapa högre acceptans? Och vad är svårigheterna vi måste gå igenom för att leva våra liv? Meningen som stannar kvar hos oss längst är ”homosexualitet är ingen sjukdom, homofobi är det”. Den sägs efter att en transkvinna kopplat hennes och andras upplevelser till hur människor med spetälska behandlades förr. Just hur denna gudstjänst välkomnar alla med öppna armar och att många vi träffade går dit varje lördag för att vara delaktiga visar oss hur viktig denna

Foto: Miriam Drewes

gudstjänst är. Det ger en person plats att prata och vara sig själv utan någon rädsla om att bli dömd. De som deltar får möjligheten att dela med sig av egen makt. Efter att själv ha blivit del av denna gemenskap kan de även påverka andra. En som var där bjöd med en vän som hade rest i flera timmar just för denna gemenskap, som stärker HBTQpersoner. De som har lyckan att hitta hit, hittar även en samhörighet för resten av livet. Denna gudstjänst har gett folk ett säkert ställe att vara sig själva i flera år

och har med det gett makten att våga vara som de är och visa sig stolta till alla som varit där. Gemenskap är att få dela med sig av sina tankar och känslor i en grupp där man känner att en blir hörd. Vi kommer aldrig glömma denna inkluderande gudstjänst för den gav en röst och därmed makt till alla i salen. Miriam Drewes Karlstads stift

Sofia Jantén Göteborgs stift

Korsväg 4 | 2019

Krönika | Eva Ånhammar

Att kunna hjälpa minskar maktlösheten

ör oss som arbetar med diakoni är den nedrustning som skett i samhället jämte den ökande psykiska ohälsan en utmaning. Då jag för sju år sedan började arbeta som familjediakon i Falkenberg mötte jag upprepat och i växande omfattning ensamstående föräldrar. Deras livssituationer var i överensstämmelse med den statistik som visar att 1/3 (76 % kvinnor) lever i relativ fattigdom då inkomsterna inte täcker nödvändiga utgifter vilket påverkar hälsa och livslängd. I första hand har efterfrågats mat de sista dagarna innan barnbidraget kommer som vållat bekymmer i kombination med en tung livssituation och avsaknad av nätverk. Mat är akut och nödvändigt, men då många skäms över den situation de hamnat i och isolerar sig, är behovet av värdighet och upprättelse också angeläget. Många lever i utanförskap vilket påverkar barnens självbild och möjligheter till utveckling. Existentiell hälsa bygger bl a på upplevelse av mening, sammanhang och att erfara hopp. Utifrån det inbjöds måndagen innan barnbidrag några familjer som jag lärt känna, till en måltid. Det ”mindre försöket” slog väl ut och numera dukar vi fint och välkomnande

Korsväg 4 | 2019

till 70-100 personer. Efter maten finns möjlighet att pyssla, leka och samtala. Andakten i slutet av kvällen, behöver vara konkret, kortfattad och anpassad till de förutsättningar som finns då barnen, liksom de flesta av föräldrarna, har diagnoser inom NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Efter andakten serveras efterrätt och innan familjerna går hem får de med sig mat, blöjor och hygienartiklar. Vid behov också kläder och skor. Inför jul och påsk gör vi sammankomsterna extra festliga och under höst- och sportlov ser vi till att familjerna får extra mat med sig hem eftersom skollunch då inte serveras. Polis, brandkår och bibliotekspersonal inbjuds med jämna mellanrum. Då många av barnen inte lämnar Falkenberg under sommarlovet ordnar vi en resa till Liseberg som blir en upplevelse att berätta om då skolan börjar. Vi får ofta höra att barnen längtar att komma till middagarna eftersom man där ”kan vara sig själv”. Inför jul- och sommarlov samlar vi in mat utanför stormarknad för att påminna om att inte alla kan köpa det de behöver. Vi informerar och synliggör barnfattigdom på olika sätt vilket resulterat i att många vill bidra; klipp-

Foto: Johannes Frandsen /Ikon

ning på salong, mat från restauranger, privatpersoner och lokala producenter, bröd från bagerier, presentkort på idrottsanläggningar och konditorier. Teaterbiljetter skänks från kultur- och fritidsförvaltningen och pengar från föreningar och ordenssällskap. En god resurs finns hos de kvinnor som hört om vårt arbete och startat gruppen ”mammor hjälper mammor”. Exempelvis kan de via Facebook efterlysa kläder och cyklar. Att kunna hjälpa minskar maktlöshet. I takt med att familjerna känt sig trygga har konfirmation och dop efterfrågats och församlingens präster kommer därför på besök. I samband

med dop har vi ordnat fest. Då några av barnen mist fäder som varit kriminella har vi ordnat ”sorgegrupp”. Det mindre sammanhanget vi med försiktighet började i, växte snabbt och idag har närmare 300 personer passerat i ”enastående föräldrar”. Flera av de föräldrar som kom i början, har kommit vidare i livet, börjat studera eller arbeta och kan bättre försörja familjen. Eva Ånhammar Familjediakon i Falkenbergs pastorat Leg psykolog, vidareutbildad i neuropsykologi, personlighetsdiagnostik och handledning

Korsväg 4 | 2019

Vardagsmakt - alla kan göra skillnad – När man litar blint på auktoriteter i religiösa sammanhang leder det ofta till att församlingarna förväxlar de religiösa ledarna med Gud själv. Elaine Eksvärd vet vad hon talar om. Inte bara för att hon är retoriker och nu under många år eftertänksamt lyssnat på hur människor talar och uppför sig. Hon är bloggare, föreläsare och författare till böcker som Härskarteknik, Snacka snyggt och Vardagsmakt. 34

Korsväg 4 | 2019

on var under några år medlem i Stockholm Karisma Center, en frikyrkoförsamling knuten till pingströrelsen. Karisma startades 1996 och gick i konkurs 2005. – Då hade jag brutit med min pappa och behövde en pappa i himlen, berättar Elaine på sin blogg. Karisma passade som handen i handsken i mitt liv då. Jag var okritisk och blev fanatisk i min tro.

När man litar för mycket på auktoriteter får de oproportionerligt stor makt.

– Men jag hade stora problem med den hierarkiska maktstrukturen, något som bibeln inte alls förespråkar. När Jesus kom fick alla tillgång till honom. – I Karisma, var det män som var pastorer. Männen som skulle ställa sig först, innan resten av församlingen fick göra det. Jag förstod aldrig de kulturella fenomen som förekom, fenomen som det inte fanns stöd för i bibeln. Maktstrukturerna Elaine såg i kyrkan gjorde att hon blev intresserad av den sortens maktmissbruk som också finns i politiken, i sportens värld, i underhållningsbranschen. – När man litar för mycket på auktoriteter får de oproportionerligt stor makt. Och andras syn på en själv kan påverka den egna självbilden. Elaine berättar i sina böcker om många olika sorters makt vi kan försöka genomskåda hos andra och hos oss själva. En av de viktigaste är auktoritetsmakten. Auktoritet är en social överenskommelse om att det finns de som vet mer än andra på ett visst område. Redan i det antika Grekland visste retorikens fader Aristoteles att det var tre komponenter som krävdes för att man skulle få folk att lyssna på ens budskap: trovärdighet, välvilja och nyfikenhet. I sin bok om vardagsmakt visar Elaine på flera exempel på hur utseende, kläder, kroppsspråk påverkar oss. Den som vill stärka sin auktoritet behöver skilja sig från mängden, markera att man inte tillhör flocken, utan är flockens ledare. – För att vi ska kunna följa flockledaren måste vi se, veta vem hen är, skriver Elaine. Därför kan det vara ett misstag om läraren klär sig som eleverna, om hen vill ha auktoritet.

Det går att stärka någons auktoritet, likaväl som det går att förminska den. Det beror på hur vi andra i rummet uppför oss, menar Elaine. Som på mötet när ingen lyssnar på den yngre kvinnan. Då kan den äldre kollegan lyfta henne genom att instämma i det hon säger, eller intresserat fråga henne om hennes åsikt. Det går också att auktoritetssänka någon genom att aktivt visa ointresse när denne pratar, när mobiltelefonen dyker upp så fort någon ska säga något. – Då kan man vänligt fråga om man ska vänta med att prata tills den andre är klar med mobiltelefonen, föreslår Elaine. Vi återgår till faran med auktoritetsmakten i kyrkan. När ledarna gör sig till tolk för Gud själv. – Att som pastor påstå att Gud har talat med honom om mitt liv, det är förmätet, menar Elaine. Att tro sig själv ha en direktlänk till universums skapares tankar och visioner, det skulle jag kalla högmod! Hon minns också att en man, som kal�lades profet, kom till kyrkan och sa att hon var menad att gifta sig med en speciell man i församlingen. Gud säger det, sa ”profeten”! – Trots det här har jag fortfarande en stark tro på Gud. Det har varit en tröst och en styrka att ha en fader i himlen när jag inte haft någon på jorden. Men hur började Elaines fascination över hur vi kommunicerar med varandra? – Det var egentligen bara en lyckträff, minns hon. Hon hade läst lite retorik i gymnasiet och hittade sen en kurs i katalogen för Södertörns högskola. Den klassiska retoriken handlar ofta om Korsväg 4 | 2019

sättet att tala i en talarstol, till en publik. Men Elaine lockades mer av det vardagliga språket. – Jag upptäckte att jag hittat en guldgruva, något alla kunde ta till sig av. Det blev nästan som en mission. Boken Härskarteknik har sålt i mer än 200 000 ex och handlar inte bara om män som förtrycker kvinnor eller chefer som missbrukar sin makt. Det är något som vi alla, oavsett kön, ålder och position använder mot varandra, men vi vet inte när och hur det sker. Boken Vardagsmakt är, enligt Elaine en självhjälpsbok för att ta tillbaka kontrollen över sin vardag. Folk blir kvar i dåliga relationer, behandlas dåligt på jobbet eller jobbar över i timmar. Allt beroende på maktstrategier man inte ser. Efter utbildningen i retorik var det en tuff tid. Elaine hade inte så mycket pengar, hade inga kontakter, försökte få jobb men folk förstod inte vad retorik var. Men så fick hon jobb på en PR-byrå och på en tidning. Hon träffade folk som trodde på henne och så var hon ihärdig. 2005 skickade hon helt frankt ett brev till SvT. Hon tyckte nyhetsuppläsarna borde ha ett bättre kroppsspråk. Och sen ringde hon dem. – De blev faktiskt glada, de sa att det inte var så vanligt att folk kontaktade dem på det sättet. Så sen fick jag komma dit och föreläsa. – Då säger många att jag är kaxig, att jag har gott självförtroende. Men det handlar inte om det, utan om att jag har hittat ett riktigt bra verktyg som kan hjälpa alla. Det vill jag dela med mig av. Nu i höst har Elaine lagt ut en ny trevare. Hon har hört av sig till Hovets PR-avdelning och erbjudit sig att prata retorik med kungen …

Korsväg 4 | 2019

När hon skulle börja blogga, hade hon några kunder som frågade hur man ska göra för att få folk att lyssna på nätet. Eftersom hon själv ville försöka förstå, så kontaktade hon Isabella Löwengrip ”Blondinbella” och fick tips och råd av henne. – Men bloggen blev så mycket större än jag hade kunnat ana, berättar hon. Jag hade inte räknat med att bli en av Sveriges tio största bloggare! Elaine finns också på en annan podd, socionompodden, eftersom hon, tillsammans med Patrik Sjöberg, driver organisationen Tre ska bli noll, i syfte att upplysa om barns rätt till sin egen kropp, integritet och för att inga fler barn ska utsättas för sexuella övergrepp. I sin bok Medan han lever berättar Elaine om det kanske största maktmissbruket av alla, om hur hennes eget liv har formats av de regelbundna sexuella övergrepp som hon utsattes för av den som borde ha stått för tryggheten – hennes egen pappa. I boken berättar hon om tiden på 80-talet i Stockholmsförorten, när hennes föräldrar separerade. Boken är skriven ur det lilla barnets perspektiv. På samma sätt som hon vill hjälpa oss se härskartekniker i vardagen, vill hon uppmuntra läsaren att hålla ögonen öppna för signaler på övergrepp på andra barn i vår tid. – Jag vill att vuxna som finns i närheten av yngre barn, vare sig det är i skolan, kyrkan, barnomsorgen eller föreningslivet ska förstå att de kan göra skillnad. Text: Agneta Riddar Foto: Jesper Anhede

Makt ställer stora krav på kommunikation Vågar vi tala om makt i kyrkan? Och vem har i så fall makten? Kyrkoherden? Kyrkorådet? Eller politiska partier? ”Att säga att man inte har makt är att smita undan sitt ansvar” säger Lars Björksell. Han är stiftsadjunkt med ansvar för ledarskap och organisation. Och han kallas in när det krisar i församlingarna. Korsväg 4 | 2019

I dag talar vi om den gemensamma ansvarslinjen

venska kyrkan får då och då kritik för brister i arbetsmiljön. I en undersökning fackförbundet Vision gjorde i fjol svarade 35 procent att den psykosociala arbetsmiljön blivit sämre. Dåligt ledarskap och stress, angavs som de största problemen. Lars Björksell har arbetat fyra år på Göteborgs stift. Att hjälpa församlingarna med dess ledarskap är en av hans huvuduppgifter, ibland inbjuden av församlingarna, ibland utskickad av biskopen för att bringa ordning. I vilken mån beror dålig arbetsmiljö på oklar maktstruktur? – Det är klart att man måste ha koll på var slutar ditt ansvar och var börjar mitt, men ju mer man fokuserar på gränsen, ju mer gnissel upplever jag att det är. Det handlar om att förtydliga och se det gemensamma ansvaret. Ju mer krut man lägger på det som skiljer, desto mer problem får man. Tidigare har det i Svenska kyrkan funnits det man kallat den dubbla ansvarslinjen. Kyrkoherden hade ansvar för sitt, kyrkorådet för sitt. Det är sedan ett tiotal år en förlegad modell. I dag talar vi om den gemensamma ansvarslinjen. Kyrkoordningen är numera tydlig på denna punkt. Har det blivit tydligare ansvarsfördelning i församlingarna med denna nya skrivning, eller dimmigare? – Jag tycker det har blivit tydligare. Det är lätt att fokusera på dem där det inte funkar. Men i stiftet har vi 69 kyrkoherdar och kyrkoråd, och det är i en handfull enheter det gnisslar. På de flesta ställen är det ett gott samarbete. Har denna nya syn landat ute i församlingarna?

Korsväg 4 | 2019

– Det landar långsamt, vi är människor och det kan ta tid att ändra i rutiner. Det är arbetsgivarens uppgift att jobba med en bra delegationsordning. Tidigare hade man ofta väldigt detaljerad delegation, nu har vi vänt på synsättet. Kyrkoherden har det samlade ansvaret att leda och fördela arbetet, och det gäller all verksamhet. Kyrkoherden måste ha en långtgående delegation. Det sättet att tänka ger möjligheter, alla är tryggare i sina roller, både som kyrkoherde och som förtroendevald. Det händer ju att kyrkoherdar köps ut, ofta till stora kostnader och under stor medial uppmärksamhet. Handlar det då om vem som har den yttersta makten? – Ja, men i grunden handlar det om dålig kommunikation, ofta om att inte kunnat dela målbild, vart man ska, eller vilket tempo man ska ha i arbetet. Det är ett nederlag varje gång. En maktkamp? – Det blir det. Kyrkorådet är den som har makten, om det håller sig till de lagar vi har och inte går in på det uppdrag prästen har från biskopen. – Visst handlar det om makt, men det börjar i kommunikationen. Om det bränner till finns ingen möjlighet att säga, att här slutar kyrkorådets ansvar, här börjar kyrkoherdens. Det är skrivet så att man ska komma överens. Det ställer stora krav på kommunikationen. Vågar man tala om makt i kyrkan? Det är ju ofta man hör någon säga, att ”jag har ingen makt”? – Det är laddat… Vår kyrkas Herre talade inte om makt, Jesus var inte ute efter någon posi-

Lars Björksell säger att vi inte ska frånsäga oss makten, det är rent av fegt. Men det finns också en risk att makten stiger enskilda människor åt huvudet. Det är en risk som alltid finns och det heller inte bra.

tion. Men om vi ser makt i betydelsen att kunna förändra, då skulle vi kunna använda ordet mer. – Ordet makt har blivit så missbrukat och kopplas samman med makt för den egna personen. Men Jesus säger att den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare. – Att säga att man inte har makt är bara ett sätt att smita undan sitt ansvar. Säger en kyrkoherde det, blir det en väldigt otydlig organisation. – Vi ska inte frånsäga oss makten, det är fegt, utan vi ska använda oss av makten. Samtidigt ska vi vara väldigt försiktiga när makt stiger enskilda människor åt huvudet, och den risken finns alltid. Som Montesquieu sa: All makt korrumperar. – Greta Thunberg är ju intressant, kanske krävs det en funktionsvariation för att inte lockas av makten, hon säger ju: Ta ert ansvar! Kyrkan är ju en speciell arbetsgivare, många anställda kommer dit präglade av sin egen tro. Hur spelar det in i arbetsmiljön? – Här kan det skära sig ibland, då det vi arbetar med ligger så nära det egna hjärtat,

och det kan vara svårt att acceptera det man inte själv gillar. Men samtidigt är det viktigt att se att Svenska kyrkan är en arbetsplats, det blir inte bra när alla har en egen firma och gör som man själv vill, då har man inte haft en tydlig ledning. Det blir en dålig arbetsmiljö om alla gör som de själva vill. Stiftet har numera en modell för det man kallar verksamhetsstyrning, där klargörs de förtroendevaldas roll i styrningen genom att mål sätts upp, sedan är det anställdas och ideellas roll att konkretisera dessa mål och arbeta i den riktningen. Fungerar denna modell bra? – Ja. Det är ungefär en tredjedel av församlingarna i stiftet som jobbar enligt denna modell. Den ställer krav på de förtroendevalda att formulera målen tydligt och säga, att detta och detta ska prioriteras, åt det här hållet ska vi gå. Anställda får formulera handlingsplaner. Rollfördelningen tycker jag är väldigt viktigt, det är inget snack utan det är de förtroendevaldas uppgift att ange kursriktningen. Om man inte gör det, blir det lätt hela havet stormar. Korsväg 4 | 2019

Den som pekar med hela handen och utnyttjar sin position som chef, vad ska man säga om en sådan? – Den som är tvungen att säga ”jag är chef”, den har formellt rätt, men gör man det, har man förlorat mycket av sitt ledarskap. Man måste vara både chef och ledare. Chefen ska kunna avtal och ramar, ha struktur på samtal, kunna rehabilitering… Ledarskap handlar om att lyssna och samla, att få med sig övriga på ”hit ska vi gå”. Den som försöker leda genom att säga ”jag är chef” har redan förlorat. De ledarskapsprogram vi jobbar med ska hjälpa människor att bli en bra chef. Hur är det då med kyrkan och den världsliga makten, om kyrkans roll i politiken? Då och då beskylls kyrkan för att vara politisk, ibland också för att vara vänster. Har kyrkan någon makt i det sammanhanget? – Min inställning är att kyrkan ska vara politisk i den meningen att hon vill förändra samhället. Annars tar inte kyrkan sitt hela ansvar. Men däremot kan kyrkan inte vara partipolitisk. Svenska kyrkan ska inte vara någons, hon ska vara sin egen, inte vara megafon åt någon gruppering. – När det sägs att Svenska kyrkan är för politisk, så vittnar det om att kyrkan är med i debatten och formulerar hur vårt samhälle ska se ut, hur ska vi bete oss mot varandra. – Klimatfrågan har ju hamnat på en vänster-högerskala, och det är livsfarligt för en sådan ödesfråga. Vill man arbeta med stora omställningar för att klara klimatkrisen, så sägs att man är vänster. Den som säger så är inte insatt. – Man måste kunna ifrågasätta kapitalismen, vi behöver ett annat ekonomiskt system som inte utnyttjar människor och är förödan-

Korsväg 4 | 2019

de för hela skapelsen. Men om den kritiken bara kommer från vänster, är det mycket olyckligt. För tjugo år sedan var Svenska kyrkan en röst i periferin när det gäller samhälle och politik. Numera är kyrkan ofta inbjuden som en samtalspartner, så exempelvis på höstens bokmässa, där ärkebiskop Antje Jackelén var med och diskuterade klimatet i flera paneler. – Om kyrkan hamnar i periferin, beror det på att vi som är engagerade i kyrkan tycker att vi är i periferin. Jag tycker det är utmanande att möta minoritetskyrkor, som den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica, eller den lutherska kyrkan i Palestina. De ser som sin uppgift inte bara att finnas till för de egna, utan för att tjäna samhället. I Costa Rica spelar kyrkan en oerhört mycket större roll än vad som motsvarar de några tusen medlemmarna. Känner vi oss i periferin, sitter det i våra huvuden. Han tar ett samtal på bokmässan mellan Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman och förre ärkebiskopen KG Hammar som exempel, då Wiman sa om kyrkan att ”ni kan sätta ord på de existentiella utmaningarna som klimatet ställer oss inför. Ingen annan kan göra det”. Text & foto: Lasse Bengtsson

Makt provocerar Om diakonalt ledarskap Kyrkans sociala arbete, kamp för rättvisa, Guds händer, diakonalt ledarskap, kyrkans omsorg om svaga och utsatta, profetisk diakoni, röstbärare, … Kyrkans diakoni beskrivs på olika sätt, eller olika sidor av diakonin beskrivs med olika ord.

iakonens möjlighet att omfatta de olika rollerna som diakonin har påverkas av många faktorer, varav ledarskapet är en. Under en utbildningsdag på temat Makt provocerar med diakonen och föreläsaren Anna Moilanen arrangerad av Göteborgs stift lyftes frågan om det diakonala ledarskapet som en viktig faktor. I Svenska kyrkan är det ett fåtal diakoner som har arbetsledande uppgifter i sin tjänst. Siffran har förvisso stigit under senare år från 3 procent till 4 procent av ca 1 100 vigda diakoner med tjänst i Svenska kyrkan. Det kan jämföras med prästerna där det är 33 procent som har arbetsledande ställning. – Står det något i Kyrkoordningen om att diakoner inte kan bli chefer, är de därför vi är så få, frågar Anna Moilanen retoriskt. Ja, konstaterar hon, Kyrkoordningen är glasklar när det gäller kyrkoherderollen, den kan endast en präst ha. När det gäller den nya titeln församlingsherde så gäller samma princip

även om församlingsherde inte finns reglerat i Kyrkoordningen. Däremot kan diakonen inneha alla andra chefstjänster i kyrkan precis som de andra profilerna också kan. Trots det lyser diakoner på ledande ställning med sin frånvaro. Vad kan det bero på undrar Anna? Idag är det få annonserade chefstjänster som riktar sig till diakoner. Göteborgs stift ligger i framkant som det stift som har mest diakoner på ledande positioner och Anna säger att det är tydligt att stiftet gjort en satsning vilket Korsväg 4 | 2019

Göteborgs stift ligger i framkant som det stift som har flest diakoner på ledande positioner, konstaterar Anna Moilanen.

hon hoppas att andra stift ska ta efter. – Ni går i bräschen och ni trampar stig här i Göteborg. Det är inte alltid så lätt och ni kommer att möta motstånd men heja er, ni gör ett jättejobb peppar Anna. Tyvärr är det också så att det inte alltid är så lätt att få diakoner att söka till de chefstjänster som annonseras ut. Anna tror att detta kan handla om den nedärvda historien som finns hos diakoner där tjänandet står i centrum. Det bär emot att vara chef och få personalansvar som innebär att du får makt och måste ta obekväma beslut. – Det är helt enkelt så att diakoner kan ha svårt att identifiera sig i chefsrollen. Makten måste vi vara medvetna om när vi går in i en chefsroll. Makt är en funktion, den stiger vi in i och ut ur. Jag är först Anna, sedan diakon och sedan chef. När det uppstår spänning

Korsväg 4 | 2019

är det inte om mig det handlar utan om min funktion som chef. Vi behöver göra makten mindre personlig och känslomässig. Den är inte farlig. – Jag tror det är viktigt för oss att också lyfta frågan om genus när vi pratar chefskap i kyrkan. Vi har ett tredelat ämbete, biskop, diakon och präst och mellan oss ska det inte finnas någon hierarkisk ordning. Ändå verkar det finnas en rådande hierarki när vi landar i verkligheten då möjligheten för alla ämbeten att få chefstjänster i Svenska kyrkans är begränsad. Anna tror att detta grundar sig i vår diakonala historia där diakonissorna fick gifta sig först 1967 och där diakonibegreppet översattes med betydelsen att tjäna. – När jag gick på Ersta för 20 års sen så fick jag lära mig att diakoni betydde att tjäna och

detta är något som präglar diakonin än idag säger Anna. Hon berättar att i Nya Testamentet nämns begreppet diakoni 98 gånger och alla i olika kontexter. Det går inte att exakt säga vad diakoni är eller betyder och framförallt går det inte ordagrant att översätta det till det samhälle vi har idag. – Senare forskning visar att diakoni inte bara kan ges betydelsen tjäna utan också betyder att utföra ett uppdrag. – Biskoparna är tydliga med att diakonin ska vara kontextuell vilket innebär att ett diakonalt arbete måste se annorlunda ut i Biskopsgården här i Göteborg jämfört med Norrlands inland. Vår uppgift är att anpassa diakonin utifrån den kontext vi befinner oss i. Men när vi lever kvar med vigningslöften som är skrivna 1987 och som bygger på en äldre kontext kan vi fråga oss om diakonin idag är just kontextuell? Jag ställer mig frågan om vi inte är något ur tiden. – Församlingens diakoni är allas ansvar och diakonerna ska leda det diakonala arbetet säger biskoparna. Vad innebär det för oss, undrar Anna? – Vi måste reflektera kring vad som är min roll som diakon och vad som är församlingens roll. Diakonerna har de diakonala glasögonen precis som prästerna ska ha de teologiska glasögonen. Vi diakoner måste ta ett helikopterperspektiv och börja arbeta mer strategiskt. I ett diakonalt arbete innebär det att vi som församling ska se de svaga och utsatta och stå på de förtrycktas sida. Det är diakonens roll att se till att församlingen har det fokuset, att vi arbetar mot ett rättvisare samhälle och blir en röstbärare för de som inte har en egen röst. Det betyder inte att vi som diakoner ska utföra allt detta arbete, det är församlingens gemensamma ansvar, men diakonen ska peka ut en riktning

och ge församlingen de strategiska verktyg som behövs. Därför är det viktigt att diakoner finns med i ledningsgrupper och kan vara med och påverka församlingens arbete. Anna lyfter också ett annat perspektiv på makt och ledarskap. Diakoner som vigs idag har en hög akademisk utbildning och nästan alltid en lång yrkeserfarenhet i botten. När de vigs till en tjänst och får sin första anställning blir det ofta en krock mellan de förväntningar som ställs på diakonen och diakonens egen syn på hur ett diakonalt församlingsarbete ska bedrivas. Det är därför inte helt ovanligt att diakoner väljer att sluta sina tjänster efter några år. – Krocken handlar många gånger om att det finns en diakonal kunskapsbrist hos förtroendevalda och kyrkoherdar som ska styra, leda och organisera det diakonala arbetet. Hur höjer vi kunskapen om diakoni hos de styrande inom kyrkan? Vem har bäst kunskap om diakoni inom kyrkan? Om vi frågar vem som har bäst kunskap om ekonomi, fastighet eller juridik så är svaret givet. – De kyrkoherdar som har valt att anställa diakoner på ledande positioner uttrycker med emfas att det är ett vinnande koncept för församlingarna. Det är också så att undersökningar visar att Svenska kyrkans medlemmar vill att deras medlemsavgifter ska gå till diakoni. – Om diakonin ska vara ett kvalitativt arbete i vår kyrka behöver kunskapen höjas. Kunskapen höjs när det finns diakoner på ledande positioner inom kyrkan. Så på frågan om ett diakonalt ledarskap behövs är mitt svar ett rungande JA. Vad är ditt? Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2019

En pastor på internationellt uppdrag har en varierad tjänst, här ser vi en pastor som döper en soldat i Mali. Foto: Privat

Makt och vanmakt i kyrkans arbete inom

Försvarsmakten Sten Elmberg har arbetat 22 år som fältprost inom Försvarsmakten och har varit ansvarig för den militära själavården. En kväll i oktober samtalar vi om Guds makt och vanmakt, människans ansvar och varför kyrkan finns inom försvaret. Sten hoppar mellan glada anekdoter och djupa tankar om livet medan ett spännande arbetliv flätas fram och teodicéproblemet analyseras.

om fältprost skickade Sten ut 110 pastorer på uppdrag i Mali, Afghanistan, Bosnien och fler platser runt om i världen. Pastorer som inte själva ska delta i strid men som under sex månader lever med soldaterna, samtalar med dem och behöver vara beredda på att ta till självförsvar, i en väpnad konflikt. Under vårt samtal blir det tydligt att detta yrke har varit kontroversiellt och omdiskuterat inom kyrkan. Det är märkbart att Sten många gånger har förklarat varför han anser att kyrkan behövs inom Försvarsmakten. Trots att så varit fallet i närmare 500 år hörs det att Sten är van att både förklara och försvara kyrkans roll där. Han berättar att kyrkan finns med för att göra en viktig sak för freden, för att vara samtalsstöd till soldaterna, för att fungera som en brobyggare mot lokalbefolkningen genom deras religiösa företrädare och för att visa på

Korsväg 4 | 2019

ett sätt att leva där alla människor har lika värde och det finns jämlikhet mellan män och kvinnor. Gång på gång säger Sten: – Det är i försvaret men inte av försvaret. Vi finns i Försvarsmakten, men är av kyrkan. Under styrkornas utlandsresor är det många soldater som vänder sig till den utsända fältprästen. Sten säger att soldaternas utbildningstid i Sverige är viktig för fältprästen, som då gör sig bekant med dem innan de åker iväg tillsammans. Det byggs på så sätt upp ett förtroende redan före avresan och sedan finns fältprästen tillgänglig när det behövs. Jag frågar Sten vad soldaterna brukar behöva prata med fältprästen om och förväntar mig ett svar inriktat på deras yrke och vad de upplever i de väpnade konflikterna. Men det första Sten svarar är att det alltid i livet dyker upp personliga frågor. Det händer saker i soldaternas liv på hemmaplan, någon kanske har anhöriga som mår dåligt, en annan förlorar en släkting och går in i sorg. Sådant händer på hemmaplan medan soldaten är bortrest på en främmande plats. Då finns fältprästen där, som ett stöd. – Det är inte alltid idag att soldaten är aktivt kristen, men det kanske finns en förhoppning ändå. En tilltro till något som finns. Samtidigt som livet fortgår på hemmaplan så är soldaterna under uppdragen placerade

Korsväg 4 | 2019

i väpnade konflikter, och även detta väcker frågor att föra samtal med fältprästen om. Sten beskriver att människorna i Försvarsmakten vet sitt ansvar, sin makt och möjlighet med de vapen de bär, och samtidigt är mycket medvetna om sin egen sårbarhet. Många gånger under vår diskussion om fältprostens yrke känns teodicéproblemet väldigt aktuellt. När jag frågar Sten om det betonar han att Gud har gett mandat åt människan, och vi kan inte skylla på Gud för det onda som händer. – Att ondskan finns beror ofta på maktbegär och egoism. Sten har ingen tyngd i rösten när han tydligt säger att människan har ett stort ansvar, för hela mänskligheten. – Teodicéfrågan är alltid, alltid svår. Det har alltid funnits en diskussion kring den, och det är viktigt att den finns, för den är lite grann utav en kompass i livet. Han utvecklar resonemanget att människor behöver reflektera kring frågan om Gud och det onda som finns. Både att fördjupa sin egen gudsbild och att reflektera kring den situation man befinner sig i. Detta för att kunna ta sitt ansvar och försöka bära världen vidare för kommande generationer. Sten försöker själv fördjupa sig i bibelns texter, vilka han beskriver som en ledstjärna.

Han beskriver vikten av att se sitt ansvar, inte bara över sitt eget liv utan också genom att se andra människors behov. Så refererar han till bibelns kanske mest återgivna citat, om att älska sin nästa såsom man älskar sig själv, och betonar att det ligger mycket i de orden. – I bästa fall kan vi både se och uppfatta att vi har ett ansvar, att det stora ansvaret ligger hos oss. Text: Agnes Hillert

När vi vridit och vänt på teodicéproblemet ur många vinklar – Guds makt och vanmakt, människans makt och vanmakt, Försvarsmaktens makt och vanmakt – vänder Sten reflektionen mot sig själv. – Jag försöker ibland som 66-åring fundera på det här: vad har jag haft för tankar? Har jag drivits av evangeliet eller av egoism? Man måste vara självrannsakande.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Korsväg 4 | 2019

Vad är teodicéproblemet? Teodicéproblemet är en frågeställning som kan beskrivas med orden: ”Hur kan det finnas ondska i världen om Gud har skapat den och om Gud dessutom är god, vet allt och har all makt?” (www.ne.se)

5 bibelord som väckt eftertanke hos Sten Elmberg Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)

Du skall älska din nästa som dig själv. (Mark 12:31) Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. (Rom 7:19) Låt inte solen gå ner över er vrede. (Ef 4:26)

Sten Elmberg på en krigsförbandsövning i Småland under en andakt som lyfte sorgebearbetning, hur vi kan minnas och hedra soldater som stupar och känna hopp inför framtiden. Sten Elmberg berättar om hur manliga och kvinnliga fältpräster kompletterar varandra inom militär själavård, i Slovenien på konferensen International Military Chiefs of Chaplains Conference. Foto: Privat

Korsväg 4 | 2019

Kristnas aningslöshet kan få förödande konsekvenser Annika Hamrud, journalist och författare, med böcker om Sverigedemokraterna och Queerkids bakom sig, gav i våras ut reportageboken Fundamentalisterna, om situationen för homosexuella i Uganda. En fasaväckande bok om barbariskt våld, hat, tortyr och förföljelse.

nnika Hamrud konstaterar att Svenska kyrkan har tagit till sig hennes bok Fundamentalisterna. – Även om Svenska kyrkan inte finns i de sammanhang jag beskriver i boken. Det gläder mig. Likaså har de etablerade frikyrkorna blivit oroade, de vill försöka göra något för att förbättra situationen, säger Annika har arbetat med boken i fyra år och vi får följa gripande livsöden, i Uganda, men också i Sverige. Hon skildrar hatet mot homosexuella. Hon intervjuar och berättar om människor som isolerats, förföljts, torterats och dödats för att de älskat fel personer. Hon har följt predikanter, aktivister, två homosexuella kvinnor och en homosexuell man. En av kvinnornas flickvän mördades brutalt tillsammans med trettio andra på grund av sin sexuella läggning. Den andra kvinnan har tvingats fly hemmet och att överge sina barn. Mannen heter Fred och bor numera i Sverige. Nu hoppas Annika på en diskussion och belysning i medierna av de svenska församlingar som, kanske utan att förstå, stöder hatet i Uganda. Vid sidan av de gripande livsödena

Korsväg 4 | 2019

Det är livsfarligt och det är därför jag ville berätta

försöker Annika förklara hur utvecklingen i Uganda har kunnat ske, nästan i det tysta. 2009 kom ett lagförslag som inoffficiellt kallades ”kill the gays bill”. Lagen röstades igenom i december 2013, men utan förslag om dödsstraff, som ursprungligen fanns med. Lagen hette The Antihomosexuality Act. Efter kraftiga reaktioner från omvärlden och hot om indraget bistånd, ogiltigförklarades lagen av konstitutionsdomstolen. Men nu är det dags igen. Nu vill etikminstern lägga fram ett lagförslag för parlamentet som kommer innefatta dödstraff för homosexuella handlingar.

När Annika Hamrud framträdde på Se människan-scenen under Bokmässan i Göteborg menade hon att utvecklingen i Uganda är en direkt konsekvens av de evangelikala kyrkor som på kort tid etablerat sig överallt i landet. Efter terrorväldet under Idi Amins regim på 1970-talet har landet härjats av etniska krig och fattigdom, men det var först när de amerikanska högerradikala frikyrkorna gjorde sin entré i landet som hbtq-människor utsågs till hela nationens fiende. – Efter den amerikanska pastorn Scott Livelys besök i landet 2009, inbjuden av den stora Hillsongkyrkan i Kampala briserade förföljelsen mot homosexuella. Lively målade ut homosexuella som arkitekterna till både den spanska inkvisitionen och folkmordet i Rwanda, och menar att Uganda måste försvara sig mot den ”homosexuella elitens” försök att fånga landets barn. Livelys besök blev startskottet för en besatthet av homohat bland landets många evangelikala kyrkor. Våldet mot hbtq-personer

sanktionerades genom tusentals gudstjänster varje vecka, bland annat i den stora Hillsongkyrkan.

Annika Hamrud skriver i sin bok Fundamentalisterna att stora delar av kyrkans verksamhet finansieras av den kör av ugandiska barnhemsbarn, Watotokören, som flygs runt jorden för att uppträda i systerförsamlingar, bland annat här i Sverige. – Fundamentalisterna är framförallt amerikanska högerkristna missionärer som inte verkar förstå vad deras predikningar leder till i form av våld, hot och mord mot homosexuella. Det finns även svenska frireligiösa församlingar som skickar missionärer för att predika en mycket fundamentalistisk kristendom. Hon identifierar kopplingar mellan svenska församlingar och hatkyrkor i Uganda – inte djupa samarbeten, men man ingår i samma internationella nätverk. Det gäller framför allt Hillsong och IHOP (International house of prayer). Annika menar att allt detta handlar om makt, om maktstrukturer. – Att peka ut de homosexuella är ett sätt att få mer makt, ett sätt att ena landet mot en fiende. Att använda hbtq-personer som något dåligt innebär att ta bort fokus från mycket annat som är problematiskt, fattigdomen eller korruptionen till exempel. Uganda är ett av världens mest mångkulturella folk. För att ena folket beskriver man ett hot – ett hot från homosexuella. Men de kunde lika gärna ha valt en annan grupp, en etnisk grupp som skedde i Rwanda. – Det här kan kännas främmande för de missionärer som kommer från Sverige, där Korsväg 4 | 2019

våld är långt borta, att förstå att deras mission kan få oerhörda konsekvenser. Förhoppningen är att några ska inse vad de orsakar, säger Annika Hamrud. – Det är livsfarligt och det är därför jag ville berätta om det blodiga krig som landet plågats av så länge och att deras mission kan få oerhörda konsekvenser. Förhoppningen är att några ska inse vad de orsakar, säger Annika Hamrud. Du skriver i boken att många kristna församlingar i Sverige är aningslösa. Hur menar du? – I Sverige kanske man kan säga att ni kommer att brinna i helvetet, utan att det leder till att grannarna mördar dig. Men det kan få förödande konsekvenser att säga i Uganda. Boken Fundamentalisterna har fått många genomarbetade recensioner och Annika har fått en hel del reaktioner. – De etablerade frikyrkorna har blivit oroade, de har förstått vad jag vill berätta. Jag har varit inbjuden till Betlehemskyrkan i Göteborg (Equmeniakyrkan) och det blev bra samtal. Det verkade som de flesta läst boken. – Däremot upplever jag att ledarna i de mer evangelikala kyrkorna inte vill ta uppgifterna till sig. Men då har jag fått mail från medlemmar som är mycket upprörda över att ledarna inte agerar. Hillsong och deras ledande pastor Andreas Nielsen har jag inte lyckats få någon kommentar från. Kommer boken att spela roll? Kan den bidra till att förbättra situationen för homosexuella i Uganda. – Vet inte. Men om alla som åker dit predikar om Jesu kärlek och inte om hat, så tror jag det spelar roll. I en intervju med tidningen Journalisten

Korsväg 4 | 2019

svarar Annika att hon hoppas att den kristna pressen kommer ta upp de här frågorna. – Jag tror bara de evangelikala själva kan stoppa våldet i Uganda. Liberaler från väst och FN kan inte påverka. Myten om ”homomaffian” har tagit över. Det enda som kan rädda människorna från att utsättas för våld och mord är att predikningarna börjar handla om Jesus kärlek, och att ingen har rätt att sätta sig över Gud. Först då har man en chans att rädda människor, men än så länge har få predikanter inom de grupperna varit intresserade av att engagera sig i det. Joel Halldorf, teologen och författaren skrev i Expressen i somras om boken Fundamentalisterna: På tal om avstånd så är det 75 korta mil mellan homohatets viktigaste kyrka i Uganda och det sjukhus där Nobelpristagaren Denis Mukwege, som också är pingstpastor, opererar våldtagna kvinnor i grannlandet Kongo. Två kvistar på samma kyrkogren, två syskon i samma familj. Som pingstvän är det lätt att glädja sig över Mukwege – men då måste man också gråta över Uganda. Inte bara sola sig i glansen av det goda, utan göra allt för att komma till rätta med det onda.

Text: Agneta Riddar Foto: Mikael Ringlander

Krönika | Celiwe Dlamini

Vi ser framsteg, men vägen är lång … Power in relation to men and women in South Africa and Swaziland contexts

ag föddes och växte upp i Swaziland, nuvarande Eswatini. I detta kungarike lärde jag mig då mycket som till stor del numera har förändrats. Det finns många frågor att diskutera, men jag vill bara nämna några få. Under min uppväxt var det självklart att en ensamstående kvinna inte kunde ansöka om mark för att bygga ett hus; man behövde en son eller make och om de inte fanns, be en manlig släkting att hjälpa till med ansökan. För mig betydde detta att kvinnor var maktlösa och beroende av en man för sin säkerhet och för att bli erkända. Detta har dock sedan dess förändrats, då kvinnors rättigheter har förbättrats. Efter 1994 flyttade jag till Sydafrika för att studera och arbeta och märkte då att det var en helt annorlunda omgivning. I vissa områden fanns det många ensamstående kvinnor som var självständiga, medan få kvinnor då var i ledande ställning. Detta klargjorde för mig att det är en strid om makten mellan män och kvinnor. Den bristande maktbalansen mellan män och kvinnor har funnits i kulturens och samhällets grundinställning,

något som har spritt sig från samhällsgemenskapen in i kyrkans liv. Maktfördelningen mellan man och kvinna har studerats vidare, särskilt för att analysera det alltmer påtagliga könsbaserade våldet. Sådana begrepp som maskulinitet och patriarkat har utpekats som bidragande till våld. Maskulinitet innebär då en tolkning av manlighet inom en viss kultur eller samhälle, som innebär att mäns ställning i samhället, religionen och familjen liksom förhållandet till kvinnor, barn och andra män bestäms av en viss kultur eller samhällsordning. Denna tolkning av manlighet har blivit en sådan börda att det vållar bitterhet hos människor som inte når en viss samhällsnivå. Vi har vuxit upp i en omgivning där mannens ställning i samhälle, kyrka och familj är så viktig. En man måste äga boskap, bil, hustru/ kvinnor, barn, ett hem, annars är han inte en riktig man. Då definitionen av patriarkatet diskuteras som en form av social organisation i vilken kulturella och samhälleliga trossatser och mönster accepterar, stödjer och vidareutvecklar

Korsväg 4 | 2019

Celiwe Dlamini är präst i ”Evangelical Lutheran Church in Southern Africa ELCSA-ED”, ett av Göteborgs stifta vänstift. Foto: Magnus Aronson /Ikon

äldre och mäktigare mäns dominans över kvinnor och yngre män. Samhället har tvingat män att styra över både kvinnor och barn och fått dem att tro att de verkligen har mer makt. Här måste det klargöras att inte alla män fortsätter att se livet på ett sådant patriarkalt sätt. Somliga män upplever en konflikt mellan sin identitet och vad som förväntas av dem av deras kultur. En negativ följd av denna konflikt är mansdominans och våld. Alla män är dock inte inne i en identitetskamp, alltså är inte heller alla män våldsamma. Vårt samhälle har upplevt så mycket våld, särskilt mot kvinnor och barn. Märk väl att dessa är fysiskt svaga utan möjlighet att skydda sig. I de flesta fall är våldet såväl fysiskt, känslomässigt och ekonomiskt som

psykiskt. Detta är kvinnornas största utmaning, eftersom kvinnor och barn dödas brutalt, inte av främlingar utan av sina partner. När det gäller ledarskap, ser vi nu stora framsteg med kvinnor i ledande ställning, både i kyrka och samhälle. I den lutherska kyrkan i mitt stift har vi fått den första kvinnliga domprosten, vald av medlemmar, i de flesta fall män. Medlemmarna samarbetar synnerligen bra med henne. Detta är ett stort framsteg på vägen mot att verkligen erkänna kvinnors potential. Det finns mycket mer att göra i vårt samhälle, såsom stärkandet av både män och kvinnor och samhällets betydelse för ett sunt förhållande mellan män och kvinnor. Celiwe Dlamini Präst i Sydafrika (Översättning Britta Olinder)

Korsväg 4 | 2019

Makt och vanmakt när män slår När en man slår kvinnan i den nära relationen är det lätt att tänka i termer av makt. Men ofta menar mannen att det handlar om en känsla av vanmakt.

ucas Gottzén är vålds- och mansforskare och professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. I höstas var han på Bokmässan i Göteborg för att berätta om sin senaste bok Av det känsligare slaget som handlar om män och mäns våld mot kvinnor. Mäns våld handlar om känslor, skriver författaren. Våldsamma män är förbannade, kåta, irriterade och frustrerade. De utsatta

kvinnorna och barnen lever i rädsla för att det kan hända igen. Men våldet rör också upp känslor hos andra. När mäns våld diskuteras i tidningar, tv och sociala medier framstår de män som utövar våld som motbjudande. De är värda vårt hat och vår avsky. De är kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och tafsande killar på festivaler. De är ”dom andra”. – Vägen till våldet, då? Jo, det kan vara en stormig relation som allt mer trappas upp. Korsväg 4 | 2019

Foto: Mikael Ringlander

Mannen kanske börjar känna sig trängd, han börjar försöka kontrollera kvinnan för att få kontroll. Sen trappas allt upp succesivt. Lucas Gottzéns bok bygger på intervjuer med män och deras berättelser om sitt fysiska och sexuella våld. Hur de själva tänker kring våldet, deras skam och rädsla för vad andra ska tycka, deras frustration och ilska när de blir uthängda som våldsverkare. – Männen vill minimera sitt eget ansvar och skuldbelägger kvinnan, förklarar Lucas. De, och andra runtomkring, är extremt tysta om vad som hänt, alla vill vara ”en sjyst kille” och ingen vill att ens kompis ska vara en våldsverkare. – Tystnaden finns också bland de kriminella, där finns ju en hederskodex ”man slår inte kvinnor, barn och djur”. Lucas, som nu i minst tio år forskat kring ämnen kring maskulinitet, menar att en förklaringsmodell till mäns våld är att vi lever i ett patriarkat (Patriarkat ”fadersvälde” är ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner domineras av män).

Korsväg 4 | 2019

Foto: Magnus Aronson /Ikon

– Men det är ett lite för enkelt svar, det är ganska komplexa frågor. Frågar man männen själva är det snarare en känsla av vanmakt. – Om vi pratar våld i en nära relation, kan det handla om att få kvinnan att göra saker som mannen vill. Det kan vara att ställa upp på sex, att hon inte är tillräckligt bra kvinna på olika sätt, det kan handla om kontroll. – Men våld är snarast det sista medlet du kan ta till. Lucas menar att våld är något de allra flesta inte vill ägna sig åt. Den mest perfekta makten är den mjuka makten när jag får den andre att göra vad jag vill, utan att använda hot eller våld. President Bashar al-Assad i Syrien är ett bra exempel, menar Lucas. Innan kriget i Syrien bröt ut regerade president Assad med denna ”mjuka” makt. För att kunna ha sin maktposition måste han ha allierade. Hans allierade, olika stammar och olika grupperingar, tjänade på att Assad var är vid makten. Det är den perfekta makten som vilar på allierade, men den är extremt ostabil. Det som sen hände i Syrien var att hans maktmonopol undergrävdes på olika sätt och det var då han började med dessa extrema former av våld.

där sårbarhet bland män inte är så » Mengångbartvi leverochi deten fårkulturkonsekvenser för män och deras hälsa.

Lucas menar att det också finns en historisk koppling mellan män och våld. Män har förväntats, och förväntas fortfarande att utföra våld i alla möjliga sammanhang. Mycket av det har varit godkänt våld som utövats av militär och polis. Men det finns också våld mot andra män som inte fördöms lika mycket när det finns runt våra fotbolls arenor. Våld i nära relationer har de senaste tjugo åren blivit allt mer ifrågasatt i en svensk kontext, men lever du i en kultur där våld är accepterat och kopplas ihop som ett manligt attribut, så kommer det finnas mer våld. Därmed bör våldet minska ju mer jämställt ett samhälle är. En annan aspekt av våldet är föreställningen om mäns emotionella oförmåga, där känslokontroll är centralt. Lucas skriver om den brittiske sociologen Victor Seidler som menar att ”som män lär vi oss att behandla emotioner och känslor som tecken på svaghet. Det gör det svårt att hantera våra känsloliv och relationer.” – Denna rädsla för svaghet får oss att inte vilja visa känslor, eftersom svaghet hotar vår innersta känsla av manlighet, skriver Lucas.

Lucas knyter an till det kristna budskapet. Att Gud inte kommer och tvingar på människor en viss tro eller viss relation utan istället utgår ifrån det extremt sköra och det är det som teologin bygger på. Om man pratar om maskulinitet, så förknippas ju inte det med det extremt sköra? – Nej, vi har en tendens att beskriva manlighet som att det inte har med skörhet och känslor att göra. Jag försöker visa på att det inte stämmer historiskt och det finns andra berättelser att berätta. – Men vi lever i en kultur där sårbarhet bland män inte är så gångbart och det får konsekvenser för män och deras hälsa. De söker inte till sjukhus, de vill inte söka hjälp eftersom de är män och ska klara sig själva. Bra karl reder sig själv! Lucas menar att han har ett ansvar att belysa de här frågorna. Dels för att han är forskare och därmed ska föra ut sin forskning, men också för att han är feminist och vill att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Han känner också ett ansvar att delta i den allmänna debatten, i undervisning, i media, i olika uppdrag.

Lucas berättar att han kommer från Argentina och är uppvuxen i en frikyrka. Där fanns en typ av manlighet som var ganska patriarkal och maskulin, men ändå känslosam och pietistisk. – Som min far till exempel. Jag har i min barndom fått se honom svag, fått se honom gråta. Det har naturligtvis gjort något med mig. Om hur jag vågar visa känslor, hur jag vågar vara som person. – Så jag tror att vi, framförallt heterosexuella män, i relation till våld behöver våga vara mer svaga, våga visa känslor.

– Jag är glad att få finnas med i Korsväg, för i kyrkan finns också den andra traditionen med män och känslor. Det kan ses som en styrka att vara nära sitt känsloliv. Det är fint om vi kan bidra till att hjälpa pojkar och unga män att ha nära till sina känslor! Text: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2019

Maria Magdalena – älskad och förtalad För några år sedan skrev jag en bok om Maria Magdalena. Det är en historisk bok som leder in i vår egen tid och har påverkat den. Att skriva om Maria Magdalena var lika spännande som att läsa en deckare. Där fanns allt: förtal, förfalskningar och massmord!

in bok är framför allt en kvinnohistoria – om en kvinna i den första kristna kretsen och hur man såg på henne. Det som hände Maria Magdalena händer också kvinnor idag. Man kan säga att hon var ett tidigt offer för #metoo. Därför har boken undertiteln – ”älskad och förtalad”. Det är inte mycket som står om Maria Magdalena i Bibeln. Hon nämns bara när hon och Jesu moder Maria står vid korset och när hon, enligt Matteus, Markus och Lukas evangelierna, går till graven tillsammans med Jesu moder och Jesu moders båda halvsystrar Maria Salome och Maria Kleopas. I Johannesevangeliet kommer hon ensam till graven och möter den uppståndne Jesus och han talar till henne. I Bibelns evangelier nämns alltid Maria Magdalena tillsammans med Jesu familj när de står vid Jesu kors och när de står vid den öppna graven och hon nämns alltid först – före de andra. Det måste betyda något – Maria Magdalena var viktig.

Korsväg 4 | 2019

De medeltida berättelserna om de mest kända helgonen och martyrerna finns i Legenda aurea – Gyllene legender. De är nedtecknade av Jacobus de Voragine, (1230-1298) dominikan och ärkebiskop av Genua. Han har bland annat skrivit en biografi över Maria Magdalena ”La légende de Sainte Marie Magdaleine” och den ingår i hans verk Legenda aurea. I min bok illustreras legenden med Maria Magdalenas altarskåp/helgonskåp från 1400-talet från Härads kyrka i Södermanland (bild på sidan 59). Det berättas att Maria Magdalenas moder var ättling till Israels kungahus, Mackabéernas prästerliga hasmoneiska hus, som regerade i Jerusalem från år 166 f.Kr. till den romerska ockupationen under general Pompejus. Googla på Maria Magdalena så får ni se hur dyrbara kläder och smycken hon har! Traditionen berättar att hon var av en rik släkt! Hon har alltid ett litet krus i handen. Det är en symbol för henne, därför att hon kom till graven för att smörja Jesu döda kropp.

Maria Magdalena avbildas alltid med ett alabasterkrus med balsam. Maria Magdalena var enligt Bibeln den som fann Jesu grav tom och den första som vittnade om hans uppståndelse. Bild: Anna Hedstrand (privat ägo).

Maria Magdalena var, liksom alla de andra lärjungarna, tvungen att fly för sitt liv efter Jesu död. Först bodde hon några år i Egypten där det fanns judiska bosättningar och därefter kom hon enligt legenden till södra Frankrike omkring år 44 e.Kr. En legend berättar att Maria Magdalena kom med båt till södra Frankrike tillsammans med sina syskon Marta och Lasarus. I en annan legend kom hon tillsammans med Jesu moders två halvsystrar som hette Maria

Salome och Maria Kleopas. Maria var ett mycket vanligt namn vid denna tid och skapar ibland problem med vilken Maria som åsyftas. De kom i land i vid den franska kusten väster om Marseille och platsen fick namnet Saintes Maries-de-la Mer. Med på båten fanns en ung flicka som hette Sara och hon utgavs för att vara tjänarinna. Sara betyder prinsessa på hebreiska. Enligt traditionen så hade Maria Magdalena en dotter med sig till Frankrike. Om Sara berättas att hon blev romernas skyddshelgon. Nina Burton berättar i ”FloKorsväg 4 | 2019

Kulten av Maria Magdalena hade vuxit sig stark. Traditionen berättar att Jesus och Maria Magdalenas barn blev anfäder till den första frankiska kungaätten merovingerna. Frankrikes symbol är den franska liljan och den anses komma från gamla judiska mynt som var präglade med svärdslilja. Den franska kungaätten Bourbon har franska liljan i sitt vapen. Den franske kungen Ludvig XI (1461–1481) hävdade bestämt Maria Magdalenas dynastiska ställning i Frankrikes kungliga ättelinje. Kort efter den franska revolutionen skrev dominikanermunken Père Lacordaire ett upplysande verk med titeln Saint Marie Magdaleine. Den mest kända Maria Magdalena kyrkan måste vara den i Paris! Under Napoleon-tiden väcktes intresset för Maria Magdalena igen. Napoleon beslöt 1806 att uppföra kyrkan som ett minnesmärke, ”ett tempel till ära av den stora armén”. Den är byggd som ett grekiskt tempel. Madeleinekyrkan blev färdig 1842 under Napoleons yngre broder Lucien Bonapartes tid. Den står nu som ett monument över 1800-talets dyrkan av Maria Magdalena.

Korsväg 4 | 2019

Foto: Anita StjernLöf-Lund

dernas bok” om den svarta Sara. Varje år den 24 maj strömmar romer till Camargue från hela Frankrike för att hylla sitt skyddshelgon, den svarta Sara. I stor procession bärs Saras skulptur ut från kyrkan och ner till den strand där hon en gång hade stigit iland och där ska hon välsigna vattnet. Det är en levande tradition än i vår tid!

Många menar att legender och traditioner bara är påhittade historier och fantasier, därför att de inte går att bevisa. Men år 448 kom en lag på att alla skrifter som inte överensstämde med den nicenska trosbekännelsen skulle förstöras och brännas. Så alla bevis är borta – trodde man – tills man år 1945 hittade undangömda skrifter i Nag Hammadi i Egypten. Traditionerna i Frankrike och i England går inte att bevisa – men de visar i varje fall vad folk trodde. Det romerska riket delades år 395 i västromerska och östromerska riket och vi fick en katolsk och en ortodox kyrka. Denna delning medförde att kyrkorna fick olika karaktär. Enligt den ortodoxa traditionen anslöt Maria Magdalena sig till Jesu moder Maria och lärjungen Johannes i Efesos, där hon senare dog och blev begravd. Hennes reliker fördes år 886 till Konstantinopel och senare flyttades de till Laterankyrkan i Rom. Båda gångerna berodde flyttningen på muslimernas framfart. Maria Magdalena blev aldrig förklarad för prostituerad och hora i den grekiska och ryska ortodoxa kyrkan! Där förblev hon myrrabärerskan som kom till Jesu grav. Det är endast i den katolska kyrkan hon betraktades som prostituerad. På 500-talet händer något drastiskt! Påven Gregorius den Store tolkade in den icke namngivna synderskan i Lukasevangeliet som Maria Magdalena! Hade kulten av Maria Magdalena blivit ett hot mot den katolska kyrkan?

överallt i världen där » Sannerligen, evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne. (Mark 14:9)

På 1200-talets slut ansåg påven Innocentius III att han behövde en botgörerska och då använde han sig av Maria Magdalena som redan hade ett skamfläckat rykte. Eftersom Maria Magdalena inte skrivit någon bekännelse, skrev han själv hennes bekännelse och hon gjordes till förebild för den ångerfyllda och bekännande synderskan. I slutet på legenden om Maria Magdalena beger hon sig till en grotta i bergen utanför Saint-Maximin-la-Sainte-Baume, som betyder ”helig grotta”. Där levde hon i ständig bön i 30 år. Till slut hade hennes kläder blivit så trasiga att hon endast hade sitt långa hår att dölja sig med. Detta kunde den katolska kyrkan acceptera! Den här rollen fick hon av den katolska kyrkan. Därför är undertiteln på min bok ”Älskad och förtalad”. Till Saint-Maximinla-Sainte-Baume kommer varje år tusentals turister för att beskåda hennes grotta! För konstnärer har Maria Magdalena, som skyler sin nakna kropp med sitt långa hår, varit ett populärt motiv. Gå gärna in och googla på Maria Magdalena – där finns många porträtt av henne! Först i samband med Andra Vatikankonsiliet förklarades Maria Magdalena 1969 i den katolska kyrkan vara kvinnan vid korset och vid graven och ingenting annat! Alltså hon blev rentvådd efter nästan 1500 år! Och först nu kunde hon bli officiellt helgonförklarad! Monica Sjögren Nordgren

Korsväg 4 | 2019

Kyrkan kom med ett hierarkiskt tänkande Nej, de första kyrkorna byggdes inte på gamla kultplatser för att manifestera makt över gamla hedniska tempel och riter. Det finns det inga belägg för, säger Jes Wienberg, professor i Lund. Om någon har koll på det så borde det ju vara han. I 30 år har han hållit på med kyrkoarkeologi.

yrkbyggena var gemensamma projekt och lade grunden för socknarna och skapade sammanhållning i bygden, säger forskarna. De var både sociala och andliga projekt. I tusen år har kyrkorna varit en del av vårt kulturarv. De berättar om hur människor levde och trodde i forna tider. Men också om hur samhället var ordnat, vilka som hade makt och status och vilka som inte hade. I avhandlingen Mellan makten och himmelriket har arkeologen Ing-Marie Nilsson gått på djupet bland Hallands medeltidskyrkor för att lägga pussel om kyrkorna och deras roll,

Korsväg 4 | 2019

både kulturellt och sakralt. Hennes handledare var Jes Wienberg, själv avled Ing-Marie Nilsson tyvärr för ett par år sedan. När kristendomen kom till Skandinavien i brytningen mellan vikingatid och medeltid byggdes träkyrkor. Och med trä är det ju så att det lätt förgås – de finns inte kvar. Men sannolikt firades de första gudstjänsterna inte i någon kyrka utan i storgårdarnas hallbyggnader hemma hos någon aristokrat eller hövding, som omvänts till kristen tro. Träkyrkor har man funnit vid arkeologiska utgrävningar och kunnat datera till 1000-talet,

enkla byggnader med ett kor och långhus. Kunskapen att bygga i trä fanns sedan tidigare. – Sedan när vi kommer till nästa fas, att bygga i sten, behövdes hantverkare utifrån. De ledande i samhället med sina kontakter såg till att det kom utländska specialister som kunde mura, så är det också med de första tegelbyggnaderna under 1100-talet, säger Jes Wienberg. Järnålderns fornborgar var ”kallmurade”, att använda murbruk var en ny teknik som kom till Danmark på 1020-talet, Varnhem är bland de första i Sverige med tekniken, också det på 1000-talet. Vad var drivkraften när man började bygga kyrkor, var det för att skapa rum för gudstjänst eller för att manifestera makt och prestige?

– Forskningsmässigt har man funderat på detta över tid och ställt det profana mot det sakrala. Visst har det funnits makt och social prestige, man kan få olika svar i forskningen. Ing-Marie Nilsson såg kyrkobyggandet lokalt. När man går samman och bygger i socknarna, så är det en kombination av de två, man gör det gemensamt. – Hon jämför också med korstågen, det har man ofta tolkat som att adelssöner måste ha något att göra, eller att man ska återta det av muslimer erövrade Jerusalem. Det har pendlat mellan det sekulära och andliga. När hon jämför med korstågen, ser hon byggandet av kyrkor som en gåva till Gud, man gör det tillsammans och skapar ett kollektiv och en identitet. Så var det också i socknarna, något Korsväg 4 | 2019

som förde samman människor, man skapade något gemensamt och fick därmed en identitet. – Det himmelska Jerusalem hade nog då en oerhört viktig symbolisk roll. Det finns ju en uppfattning att man byggde kyrkorna på eller vid gamla kultplatser för att markera makt över de gamla gudarna … – Nej, det stämmer inte. Det brukar ligga häften i kyrkorna, som påstår att så är fallet. Men det finns inget belägg för det. Det kan finnas enstaka fall på en gammal gravhög, men nej, det finns det inget belägg för det, och uppfattningen har övergivits för flera årtionden sedan, slår Jes Wienberg bestämt fast. – Precis som man bygger kyrkor i dag där folk bor, så gjorde man också på medeltiden. De första kyrkorna är i många fall byggda på en större gård, de första träkyrkorna var ofta byggda i en sådan miljö. Då var kyrkan en byggnad bland andra på gården. De första som gjorde tjänst i kyrkan jobbade kanske på gården. – Flera bönder kan också ha gått samman och byggt mellan gårdarna. Men vid någon kultplats, nej … – Man kan ibland se att kyrkan byggts där man tidigare hade hallen, det ger en social kontinuitet, kyrkan ligger i samma miljö där de som styrde tidigare bodde, det är det som är den röda tråden. Kanske var det hövdingen, kanske var det hans bror som blev präst på gården. Ville man manifestera makt med kyrkobyggnaden, visa vem som hade den världsliga makten i trakten? – Det var nog dubbelt. När man bygger gör man det säkert av fromhet, av tro, men det går in i varandra. Man visar att man har resur-

Korsväg 4 | 2019

serna att bygga, men det går inte att skilja ut från varandra. För att förstå måste man iklä sig den tidens språk, man levde i ett religiöst universum. Att som i dag skilja heligt och sakralt från det profana och sekulära kom med moderniteten långt senare. Hur såg hierarkin i samhället ut på tidig medeltid? Träldomen avskaffades ju inte formellt förrän 1335 i Sverige, något tidigare i Danmark? – Det fanns ett tydligt ståndssamhälle som hade sina rötter i kyrkans sätt att tänka: Oratores, de som ber och har kontakt med Gud, präster och munkar. Bellatores, de som försvarar, krigarna och aristokratin. Det tredje ståndet var laboratores, de som arbetar, bönder och hantverkare. Så småningom kom ett fjärde stånd, merkantores, köpmännen. Kyrkans uppfattning var att alla behövdes, och man identifierades genom vilket stånd man tillhörde. – Både oratores och bellatores uppfattade nog sig själva som överst i den hierarkin. Hur synlig var den världsliga hierarkin i kyrkobyggnaden? – Det har diskuterats väldigt mycket. Det finns ju kyrkor med vapensköldar längst fram, i några har det funnits upphöjda och bredare platser för aristokratin. I kyrkan representerade koret frälsningen, långhuset representerade livet, man var på väg genom livet mot frälsningen. Koret var oratores plats, långhuset var laboratores. Sedan kommer tornet, som ofta var en plats för dem som låtit bygga kyrkan, de kunde ha en egen våning i tornet med öppning mot långhuset. I Husaby kyrka är det tydligt. De kunde också få sina gravar under tornet.

som i dag skilja heligt och sakralt från det profana och » Attsekulära kom med moderniteten långt senare.

– Men tornet som byggdes i väster var inte bara en maktsymbol, det var också en religiös symbol för Jerusalem. Att skilja mellan profant och sakralt var alltså främmande för medeltidsmänniskan. Såväl kung som biskopar hade fått sitt uppdrag ”av Guds nåde” (Dei gratie), furstemakten var en ordning som legitimerades av kyrkan. Man skulle underkasta sig såväl Gud som konung. – Kyrkan kommer med ett hierarkisk tänkande för att stödja och underhålla en kungamakt och aristokratin. Det var säkert också ett av skälen till att kristendomen införs. Ärkebiskopen satt med i riksrådet, ofta biskopar också, tillsammans med stormän. Rådet fungerade som rådgivare åt kungen. I avhandlingen poängterar Ing-Marie Nilsson kyrkobyggandets roll som identitetsskapare i socknen. Tillsammans med marknadsplats och tingsplats var kyrkan en viktig samlingsplats. – Det är Ing-Marie Nilssons idé att kyrkobyggandet var något man gjorde tillsammans, och samtidigt var man med och skapade ett lokalsamhälle. Du kunde och skulle bidra med arbete, timmer från skogen, sten från åkern, och mycket behövde göras. Det fanns några få specialister som gjorde murarna, fönstren, taken. Genom att göra allt detta tillsamman skapade man en lokal identitet. Det fanns ett religiöst syfte, men skapade också sammanhållning, säger Jes Wienberg. Kärleken till sockenkyrkan har alltså djupa rötter. Fanns det någon arkitekt som talade om hur man skulle bygga? – Vid stora byggen vet man namnet på

byggmästaren, på senare tid också arkitekten. Det fanns någon som har kunskap om att organisera arbetet, i de flesta fall inom socken. Men vi vet inte hur det gick till, det finns inga källor som vi kan komma åt. När Mårup kirke, en liten romansk stenkyrka från 1200-talet på Jyllands västkust, hotade att rasa ned i havet på grund av erosionen, plockades den ned bit för bit. Då kunde man se hur den en gång hade byggts och räkna ut att bygget hade tagit fem år. – Hur fort det gick berodde på vilka resurser man hade, säger Jes. Nu var det inte bara i livet klasskillnaderna var synliga. Så också i döden. På kyrkogårdarna fanns en social uppdelning. De som fick begravas inne i kyrkan under medeltiden måste ha bidragit till kyrkan, och då oftast någon från aristokratin. Plus biskopar och abbotar. Sedan utanför närmast kyrkan lades kungens män, sedan fria bönder, sedan frigivna trälar, till slut övriga trälar. Kriminella hamnade utanför. I tidig medeltid begravdes man inte familjevis, männen lades söder om kyrkan, kvinnor norr om. Närmast kyrkan begravdes man i stenkistor, lite längre bort i träkistor, de fattiga sveptes i tyg. Väl på andra sidan får vi tro att hierarkin var borta. Text & foto: Lasse Bengtsson

Ing-Marie Nilssons avhandling heter Mellan makten och himmelriket. Perspektiv på Hallands medeltidskyrkor. Utgiven 2009.

Korsväg 4 | 2019

Medeltida kyrkor mötte olika öden Att bygga en kyrka under medeltiden var något man gjorde tillsammans. Samtidigt som man skapade ett tempel för gudstjänst skapade man ett lokalsamhälle. En socken. Och kyrkan hamnade oftast mitt i byn. Sedan har de medeltida kyrkorna gått olika öden till mötes.

Korsväg 4 | 2019

Torpa medeltidskyrka ligger vackert på en ås strax nordost om Varberg. I väggen kan man se spår av tidigare glugg och dörr.

an behöver inte åka långt i Halland för att finna en kyrka med medeltida anor. Men alla är de mer eller mindre ombyggda. Och somliga är rivna och bevarade som ruiner. Ett intressant exempel är Torpa kyrka, vackert belägen på en ås ett par mil nordost om Varberg. Området kring Viskans dalgång är en gammal kulturbygd med många fornminnen. Kristendomen kom tidigt till dessa trakter. Några kilometer västerut ligger Åskloster, där ett cistercienserkloster grundades på 1100-talet. Munkarna där kunde slå tegel, och sannolikt är det tegel därifrån som finns i murarna på Torpa kyrka. Kyrkans äldsta delar är från tidigt 1200-tal. Den äldsta kyrkan bestod av ett långhus och ett kor, mellan dem finns en triumfbåge. Allt typiskt för en romansk stenkyrka från denna

tid. Den första kyrkan hade inga fönster, bara små gluggar. Kyrkan har sedan byggts om och till allt eftersom behoven varierat. Redan på 1400-talet förlängdes kyrkan och fick ett vapenhus. Tornet byggdes på 1770-talet och ersatte då en äldre klockstapel. I interiören är den längsgående läktaren en ovanlighet. Äldst bland inventarierna är dopfunten i sten från medeltiden. På 1700-talet ersattes den av en funt i trä, den gamla fick då göra tjänst som vattenho åt djuren på en närliggande gård. På 1930-talet kom den tillbaka till kyrkan. Taket i kyrkan är också från 1700-talet, målningarna är gjorda av Ditlof Ross och Jacob M Hultgren och visar ”Nådens ordning” samt olika bibliska motiv. I 800 år har kyrkan varit en samlingspunkt i bygden. Och så är den än i dag.

Den längsgående läktaren är unik för kyrkan. Ett sätt att få plats med fler besökare. I taket kan man lära sig nådens ordning.

Korsväg 4 | 2019

Ruinen av Gödestads medeltida kyrka är vacker på sitt sätt, där den ligger vid Himleån och vittnar om gångna tider.

Några kilometer söderut ligger Gödestads medeltida kyrka, som gick ett annat öde till mötes. I dag är den en ruin. När kyrkan var i dåligt skick i slutet av 1800-talet beslöt bygdens män att göra som på många andra håll – riva och bygga nytt. Den gamla kyrkan byggdes vid ett vad över

Himleån, troligen någon gång under 1300-talet. Den nya kyrkan i Gödestad reser sitt höga torn ett par kilometer norrut, där byn Gödestad är samlad i dag. Kyrkan är väl synlig från vägen där stora skaror far mot Ullared och konsumtionens moderna tempel. Text & foto: Lasse Bengtsson

Kyrkvärden Lars Anderson i Tolfsgård hade ”egen kostnad och möda osparad” vid ombyggnaden på 1700-talet. Dopfunten är medeltida. Under en period fick den tjäna som vattenho åt djur på en gård. Sedan 30-talet finns den åter i kyrkan.

Korsväg 4 | 2019

Hoppets två vackra döttrar är vreden och modet Vad är en rimlig kristen hållning när klimatet skenar och jorden far illa? Det undrar författaren och pastorn Peter Halldorf. Och i sin nya bok Därför sörjer jorden försöker han ge svar.

tt ge svar är viktigt i en tid när många utanför kyrkans väggar insett att klimatkrisen också är en andlig kris och vänder sig till kyrkan för att få vägledning. Peter Halldorf är långt ifrån ensam om att reflektera över den världsvida kyrkans roll och behovet av hopp. Nyligen skickade Svenska kyrkans biskopar ut en reviderad utgåva av ett biskopsbrev om klimatet, där de efterlyser ”mod, tillit och kraft för att stå emot uppgivenhet och våga de förändringar som är nödvändiga”. I kristen tro finns grund för hopp och handlingskraft, slår de fast. Påven Franciskus skrev för några år sedan en ”encyklika angående omsorgen om vårt gemensamma hem” med rubriken Om klimathot och ojämlikhet, en radikal bok där han efterlyser en global ekologisk omvändelse. Och slutdokumentet från ett nyligen avslutat katolskt biskopsmöte i Brasilien om Amazonas innehåller ett upprop för hållbarhet och ansvarstagande, där talar man om ”ekologisk synd”. Omsorg om och ansvar för hela skapelsen lyfts alltså in i den dagliga bikten och omvändelsen. Halldorf då? För ett par år sedan kom hans nästan 800 sidor tjocka tegelsten om profeten Jeremia, Alla himlens fåglar har flytt. Den nya Därför sörjer jorden (Silentium förlag) kan ses som en efterskrift till denna. ”Under mitt arbete med profeten Jeremia skrev sig den

Korsväg 4 | 2019

profetiska traditionen in i min kropp på ett sätt jag inte kunnat skaka av mig”, skriver han och påpekar, att profeternas röster talar rakt in i vår tids omvälvande kriser. Han inspireras även av en lång rad andra kyrkofäder, teologer och författare. Litteraturlistan är lång. Det är lika bra att säga det från början: jag uppskattar boken oerhört mycket! Och förundras över att det profeterna förmedlade för två och ett halvt tusen år sedan kan ha sådan relevans i dag. ”Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar och fiskarna i havet dör.” (Hos 4:3) Kan texten vara mer aktuell än när rapporterna kommer om hur många arter som försvunnit från jordens yta? Halldorf skriver: ”Precis som dagens klimatforskare – eller som unga aktivister som Greta Thunberg – söker profeten förtvivlat efter ett språk starkt nog för att skaka om och väcka, att få sitt folk att välja omsorgens väg i stället för försummelsens. ’Hur ska jag få er att vakna? Vad ska jag göra för att ni ska vända om? Men de bara upprepar sitt svar: Det vill vi inte’”. Det är lätt att associera till Greta Thunbergs tal inför FN-delegaterna för en tid sedan, då hon utbrast: ”How dare you?!” Peter Halldorf är tydlig då han skärskådar dagens ekonomiska system: ”Vi måste

Foto: Silentium förlag

komma ur den kapitalistiska konkurrens- och tillväxtlogiken med dess idé om ständigt ökad konsumtion som måttet på det goda livet eller vägen till att lösa problemen. Eller annorlunda uttryckt: vi behöver upphöra att i praktiken avfärda Jesu bergspredikan som romantisk villfarelse.” Boten, i dess ursprungliga betydelse – en handling som läker de sår synden orsakat – är att begränsa vår framfart på en sargad jord. Halldorf tar stöd i såväl skapelseteologi som i Guds löfte till sitt folk och i eskatologin, läran om den yttersta tiden. Han varnar för att uppfattningen att ”nya himlar och en ny jord” är något som är skilt från den jord vi lever på, det leder oss fel. ”Om Gud själv blir människa, och dessutom som skapad varelse försonar hela skapelsen med sig, säger det sig

själv att varje föreställning om att Gud till sist ska rata denna skapelse och ersätta den med ett nytt kosmos, knappast kan kallas kristen”, skriver han, När det gäller hoppet, citerar Halldorf Augustinus, ”störst av allt är hoppet”, och fortsätter sedan om hoppets två vackra döttrar, vreden och modet. Vrede, så att det som inte bör ske inte sker, mod så att det som bör ske kan ske. Hopp är en gemensam akt, därför behövs goda gemenskaper och hoppfulla förtätningar, som kan vara tecken på en annalkande vändning i historien. Förmår kyrkan vara det? Och på så sätt bli ”en guide till glädjen i ett enklare liv”! Lasse Bengtsson Korsväg 4 | 2019

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Psaltaren – Martin Luthers favoritbok

r den Bibelns mest lästa bok? Kanske. Oavsett: den har varit älskad genom årtusendena, och människor har lärt sig delar av den utantill. Vi talar såklart om Psaltaren, Martin Luthers favoritbok. Psalmer, på grekiska psalmoi, betyder ”lovsånger”, och Psaltaren är en samling med 150 psalmer av mycket olika ursprung och genrer från olika perioder av Israels historia. Många av psalmerna i Psaltaren hörde förmodligen hemma i Jerusalems tempel, och Psaltaren har ibland också kallats för ”templets sångbok”. Templet var i antiken gudomens boning. Gudar ansågs bo på berg och därför är de flesta antika tempel också byggda på berg. Jerusalems tempel är inget undantag, det är byggt på Sion, tempelberget i Jerusalem. I Bibeln kallas det följdenligt för ”Herrens berg” eller ”hans heliga berg”. Nåväl; templet var platsen för många av psalmerna i Psaltaren – men vad kan vi säga om själva boken? Psaltaren är indelad i fem delar. Kanske för att motsvara de fem moseböckerna? Av de 150 psalmerna är närmare hälften, 73 stycken, tillskrivna kung David. De har alla det hebreiska prefixet ”le” (till/av) framför sig. Det går

Korsväg 4 | 2019

således att översätta ”Av David” eller ”Till David”. En hel grupp psalmer, Ps 73-83, tillskrivs en viss Asaf, en annan grupp, Ps 42-49 tillskrivs Koras söner. De senare var förmodligen en kör med tempelsångare, vi kan därför tänka oss att de psalmerna eventuellt var skrivna ”för” snarare än ”av” Koras söner. Flera av titlarna refererar dessutom till specifika händelser i kung Davids liv, till exempel Psalm 51. Det är således inte helt enkelt att förstå Psaltarens indelning, men mycket talar för att det ursprungligen funnits flera olika sångböcker, som på ett senare stadium satts samman. För detta talar till exempel att det finns dubbletter i Psaltaren; psalm 14 och 53 är identiska, likaså finns hela psalm 70 insprängd i psalm 40:14-18. Likaså är psalmerna 3-41 samtliga Davidspsalmer, kan man tänka att de ursprungligen fanns i en egen sångsamling? Varje psalm har såklart sin egna, unika historia, men vi kan ändå se vissa genomgående genrer. Den absolut vanligaste genren i Psaltaren är klago-psalmen. En typisk klagopsalm är psalm 22, den psalm som Jesus reciterade på korset. En klagopsalm börjar ofta med ett anrop (”Min Gud, min

går i trosviss förtröstan (”Hela jorden skall besinna Herrens verk och vända om till honom, alla folk och stammar skall tillbe inför honom.”). Vändningen i slutet är ett genomgående drag i alla klagopsalmer, vilket har fått vissa forskare att föreslå att det här kanske fanns ett liturgiskt inslag där prästen gick in och sa något, innan vändning-

Illustration: Maria Karlberg Back

Gud, varför har du övergivit mig?”), följs sedan av en beskrivning av situationen (”Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte …) som följs av en bön om hjälp och befrielse (”skynda till min hjälp! Rädda mig undan svärdet, rädda mig ur hundarnas våld!”). Ett typiskt drag för klagopsalmen är sedan att den vänder i slutet, och klagan över-

Korsväg 4 | 2019

en. För såklart fanns det liturgiska delar i Jerusalems tempel, men i Psaltaren har vi – liksom i moderna psalmböcker – endast med församlingssången. Klagopsalmen är den vanligaste genren i Psaltaren, nästan var tredje psalm i boken är en klagopsalm. En annan genre som ryms i Psaltaren är hymnen, eller lovpsalmen, och vi har ett typiskt exempel i psalm 8. Hymnerna börjar och slutar ofta (men inte alltid) med ett sorts omkväde. Så är det i psalm 8, som inramas av orden ”Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden!” (v 2 och 10). Det skulle kunna vara så att detta omkväde sjöngs av hela församlingen, och att en solist framförde texten som sedan följer: ”Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun …”. I denna del beskrivs varför vi vill lovsjunga Gud, och texten handlar om och beskriver skapelsens storhet. Ja, Gud har gjort människan ”nästan till en gud”. Orden ”allt lade du under hans fötter” syftar förmodligen på den kungapall som man lade huvudet på när man fick audiens hos kungen. Människan har med andra ord skapelsen i sin hand. Det gäller att hantera den makten ansvarsfullt. Men det finns såklart fler genrer i psaltaren: vishetspsalmer (till exempel Ps 1 och 119), kungapsalmer (Ps 2), tackpsalmer (Ps 139). Och sedan finns

Korsväg 4 | 2019

det såklart en hel del psalmer som inte går att dela in i någon specifik genre. Till dessa hör psalm 23, herdepsalmen. Psalm 23 är inte bara den mest kända psalmen utan dessutom en psalm som många människor lärt sig utantill. Jag tänker inte försöka tolka den – den talar så bra för sig själv: En psalm av David. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

aktuella böcker

Psalmerna som utgör vårt minne

Introduktion till etiken

På Kyrkomusikersymposium All din nåd är möttes jag av en mäktig kör i Va- öppen famn sakyrkan. En av välkomsttalarna - Psalmernas tog upp ”Den stora glömskan”, sjungna teoloatt de bibelberättelser som förut gier var allmänkunskap nu var i stort Susanne Wigorts okända för de flesta. Kvar fanns Yngvesson några kända psalmer. Kopplingen till musiken gör att Verbum texterna berör mer och är lättare att komma ihåg. För dop-, bröllops- och begravningsgäster som mer sällan annars besöker en gudstjänst är psalmtexter nog det främsta sättet att möta kyrkans lära. Vilken gudsbild möter vi då i psalmtexterna? Detta intressanta och angelägna ämne har Susanne Wigorts Yngvesson tagit sig an på ett varmt och omsorgsfullt sätt i All din nåd är öppen famn. I kapitlen ”Kärleken”, ”Döden” och ”Livet” går hon igenom vad psalmerna har att säga om dessa centrala ämnen i tron. Med psalmer från flera århundraden samlade i samma bok får man också en bild av hur olika aspekter av tron betonats i olika tider. Undersökningen bland präster och kyrkomusiker om vilka psalmer som är vanligast i olika sammanhang och vilka psalmer ”alla” kan är intressant både för musikintresserade och för statistiknörden. Till de som flest anser att alla kan hör 199 Den blomstertid nu kommer, 248 Tryggare kan ingen vara och 297 Härlig är jorden. Tydligt är att det är melodin snarare än texten som avgör vilka psalmer som sjungs frekvent. Wigorts Yngvesson presenterar också en metod för läsarens egen psalmanalys och fördjupning av psalmteologin – ett tankeväckande sätt att stimulera till fördjupning och reflektion.

Detta är en introduktionsbok till Etik etikens spännande värld. Boken granskar föreställningar om rätt Elena Namli och Carl-Henric och fel, gott och ont, rättvisa och orättvisa. Många intressanta Grenholm och invecklade frågor presente- Studentlitteratur ras: Vad är moral? Hur vet vi om något är rätt? Finns det något som är gott i sig? Författarna har en ambition att introducera ämnet som sådant men också att stimulera läsaren till att utveckla egen förmåga att förstå och argumentera i moraliska och etiska frågor. Olika teorier inom ämnesområdet presenteras och granskas: dygdetik, utilitarism, kantiansk etik och etisk teori. Författarna argumenterar för en modifierad form av kantiansk etik där respekten om alla människors lika värdighet intar en central betydelse. Boken behandlar tillämpad etik ingående: politisk etik, miljöetik, biomedicinsk etik och sexualetik. Feministisk etik ges stort utrymme. Läsaren får också inblick i skilda religioners etik som kristen etik men också judendomens och muslimsk etik. Författarna säger i sitt förord att de inte bara erbjuder en distanserad överblick över etikämnet utan tar ställning i de frågor som diskuteras. Inför moraliska dilemman framhåller de att det är viktigt att undvika såväl likgiltighet som moraliserande förhållningssätt. Deras förhoppning är att få kritiska och engagerade läsare kring frågor som är svåra att besvara men nödvändiga att förhålla sig till. Den ambitionen tycker recensenten att boken väl lever upp till särskilt i de avsnitt som berör tillämpad etik som t.ex. svåra frågor inom biomedicinsk etik som argument för och emot eutanasi. Hans Almer

Jonas Ransgård

Korsväg 4 | 2019

aktuella böcker

Missionärer var ofta kvinnor

Att upptäcka din inre munk

Ellen Lundmark från Västerås Missionärerna startade sin missionsgärning och Jonas Jonsson flickläroverk i Usilampatti i Indien Verbum 1930. Hon var en av Svenska kyrkans mest framgångsrika missionärer. Hon fick sin kallelse som 16 åring och som 28 åring startade hon sin verksamhet Usilampatti och stannade i 37 år. Hon förändrade och förbättrade villkoren för flickor framför allt. Hon gick hem till mödrarna runt om i byarna och med kärlek och tålamod övertygade hon dem på deras eget språk att deras döttrar också skulle få tillgång till utbildning. Hon såg till elevernas alla behov, mat, kläder, utbildning, bostad, stipendier och hälsovård. Ellen hade ingen egen familj men blev som en mor och svärmor för sina elever och mormor till deras barn. Hon hjälpte till med äktenskap och bröllop. Professor Malikka Punniyavathi sa att ”Hon var inte en utländsk missionär som prackade på lokalbefolkningen en annan religion, utan en slags skyddsängel av kött och blod mitt bland folket, särskilt bland kvinnorna. Ellen är en av de många missionärer och ett gott exempel bland Svenska kyrkans missionärer som tjänstgjorde i främst Asien och Afrika 1874-1974. Det var runt 800 stycken som reste ut för sprida kristendom. Men det fanns också de som ville sprida västerländsk kultur och civilisation. Detta blev inte lik framgångsrikt i längden som Ellens mission. Biskop emeritus Jonas Jonson berättar både om de goda och de dåliga exemplen i sin bok.

Verktyg för ett gott liv, är det Munken inom något den nutida människan är dig i behov av? I en tid när vi överAnnika Spalde sköljs av budskap om vad ett sådant liv bör innehålla, allt från Argument ny trendig inredning till upplevelser under resor till exotiska platser? Diakonen och aktivisten Annika Spalde tycker det, och hon har vänt sig till den helige Benedikt för att få vägledning. Han skrev ned sin klosterregel på 500-talet, och den blev vägledande för den medeltida klosterväckelsen. Men i dag? Spalde tycker att vi ska upptäcka munken inom oss. Ordet munk var ursprungligen könsneutralt och stod för ”den som är inriktad på ett enda” – livet med Gud. Det är en till formatet liten och lättläst bok men rik på innehåll. Jag är liksom Spalde övertygad om att vi alla behöver hjälp och vägledning i vår navigation i vardagen. Spalde citerar påve Franciskus: Vi behöver ”en profetisk och kontemplativ livsstil med djup glädje och frihet från konsumtionsbesatthet”. Spalde ger 15 verktyg för vardagen, som exempel Se skönheten, Naturvakenhet, Sträva mot enkelhet, Gästfrihetens gåva. Alla med rötter i benediktinsk tradition. Ett kapitel handlar om att skapa en egen livsregel, på slutet finns ett upplägg för att använda boken i samtalsgrupp. Och jag tror boken kommer till sin rätt i en grupp så att vi inte frestas att genomföra ännu ett ego-projekt.

Gunilla Lindén

Korsväg 4 | 2019

Lasse Bengtsson

aktuella böcker

Den djupa längtan efter Gud

Om kyrkorådsarbete idag

Kurkiala lyckas fånga en andlig längtan som är mänsklig, sårbar När själen går och klarsynt. En sanningssägare i exil Mikael Kurkiala om de hinder som finns i vår rationella kultur. Han sätter in se- Verbum kulariseringens inre längtan i ett viktigt sammanhang där både analysen och gestaltandet behövs. Och jag undrar om kyrkan som varumärke ibland villar bort sig. Han har under lång tid levt med Lakotaindianer och lyfter fram deras enkelhet när det gäller heliga platser. Den djupa längtan inom oss som söker relationen till Gud handlar om att skala av snarare än att bygga upp. Personligt och sårbart delar Kurkiala sin längtan efter motsvarande i vår trostradition. Och jag tänker att vi behöver öva oss i att skala av yttre banér. Kurkiala samlar sina föreläsningar, sina erfarenheter, sin längtan och sin vetenskaplighet och bjuder på ett smörgåsbord med en gemensam komponent, nämligen balansgången mellan fler sätt att förhålla sig till världen. Kurkiala väljer att översätta Religion med att binda samman delar till en helhet. Att inte veta var jag är för att ta mig dit jag ska, leder till vilsenhet. Och jag håller med; Vi människor behöver sätta oss i ett sammanhang, släppa Jagets GPS. Begreppet rena relationer nämns: Att relationer konsumeras och har en nyttoaspekt. Resonemanget är klokt och tanken otäck. Om det är så, har kyrkan ett mycket viktigt ärende för att motverka. Sekulariseringen stänger dörrar mot livets mångfald och rikedom. Känslorna finns där och vill ut. Under ytan, i oss själva, utan resultat men efterlämnar spår. Och jag tänker; ja tro ger spår inga resultat.

Kyrkoråden i Svenska kyrkan Tillitens har sedan deras tillkomst på gemenskap 1800-talet haft en central – teologiska betydelse för församlingaroch praktiska nas liv och verksamhet. Under reflektioner om de senaste decennierna har kyrkoråd förändringar i kyrkoordningen och tillkomsten av stora pastorat Niclas Blåder samt ökade krav gällande arVerbum betsgivaransvar och antikvariska regler lett till allt större tyngd på kyrkoråden. För att arbetet i ett kyrkoråd ska fungera behövs, förutom god kompetens i de frågor som rådet ansvarar för, också ett gott samtalsklimat. Man behöver gemensamt kunna reflektera kring arbetsuppgifter och beslut och förtroendefullt samarbeta med kyrkoherden. Stiftsprosten i Stockholm, Niklas Blåder, har skrivit en bok där han i titeln understryker dessa mjuka värden som oundgängliga för ett gott arbete i kyrkorådet – Tillitens gemenskap. Boken är en presentation av en bred kvantitativ studie och en intervjubaserad kvalitativ studie av kyrkoråd samt hans reflektioner kring utfallet. Boken utgör en värdefull presentation av hur kyrkorådsarbete kan fungera i Svenska kyrkan idag. Titeln och ansatsen lovar dock mer än vad boken erbjuder. Det är lätt att uppfatta att boken ska ge handfast hjälp med att få kyrkorådsarbetet att fungera bättre. Visst finns det en hel del i boken som man kan använda i sitt eget kyrkorådsarbete, främst i det korta fjärde kapitlet, men bokens huvudsakliga styrka är studien som boken presenterar och författarens teologiska reflektioner kring dess utfall.

Ida Hallström Åsman Lars Björksell

Korsväg 4 | 2019

Vänligen | + Sören Dalevi

Utkantens hemlighet

mvändelse var ett centralt begrepp för Jesus, och en viktig del av hans budskap: ”Guds rike är här – omvänd er!” (Mark 1:15). Bokstavligt går ordet för omvändelse på grekiska, metanoeo, att översätta med ”Tänk annorlunda”. Och detta är en nyckel för den kyrkliga makten och det kyrkliga ledarskapet i framtiden: att vi vågar tänka nytt och annorlunda, och inte som alla andra. Här ligger en hemlighet förborgad, som är tydlig när man tittar på kyrkohistorien: det är nämligen ofta i periferin och i utkanten som det spännande sker. Inte i Rom eller i Uppsala, utan snarare i Färgelanda eller Östmark. Den ryske författaren Joseph Brodsky har i ett sammanhang skrivit om ”utkanternas hemlighet”. Hur utkanten inte är den plats där tillvaron tar slut, utan tvärtom är den plats där vi kan möta en annan verklighet. Låt oss ta berättelsen om David och Goljat som exempel. Men inte berättelsen om hur David hugger huvudet av Goljat, utan det som händer strax innan, i Första Samuelsboken 17:3840: ”Så klädde han (Saul) David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan

Korsväg 4 | 2019

spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ”Nej, med allt det här kan jag inte gå” sade han till Saul, ”jag har aldrig gjort det förr”. Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade i sin herdeväska, sin ränsel”. Hur hade kampen mellan David och Goljat slutat om David hade mött jätten med kung Sauls rustning? Men David tar inte på sig en rustning som inte passar, han går istället till det som är hemma för honom. Han tänker annorlunda, kanske just därför att han kommer från utkanten. På så sätt vågar han lita på att Gud kan använda honom, att litenhet kan besegra storhet. Som ledare och som kyrka kommer vi annars lätt in i bilden av att ett framgångsrikt ledarskap saknar misslyckanden och tillkortakommanden, att framgångsrika ledare saknar svaghet. Så är det inte: ”Det som ingenting var utvalde Gud” (Första Korinthierbrevet 1:28). För som det var med David, så är det med makt och ledarskap generellt: det handlar om att identifiera sina styrkor,

och sedan använda sig av dem. Framförallt kan vi lära detta: att i striden akta sig för att ta på sig en rustning som passar någon annan, men som inte passar oss. Ta inte på dig en rustning som inte passar, hur storslagen och imponerande den än må se ut. Var dig själv! Vi kan lita på att Gud kan använda oss ändå, trots våra svagheter och tillkortakommanden. Gud tänker annorlunda. Och det är just detta som är utkantens hemlighet: det är bara genom att

vara i och komma från utkanten som man kan förstå att en jätte kan fällas med en slunga och fem släta stenar. Ja, det är i utkanten som vi lär oss att tänka annorlunda och leva i omvändelse. + Sören Dalevi

Texten är tagen från ett häfte som biskop Sören skrivit om ledarskap, Kristus går alltid mot strömmen: Teologiskt ledarskap i Karlstads stift. Du hittar häftet här: www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/kristus-gar-alltid-mot-strommen

Korsväg 4 | 2019

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Josefin Linderås

Att bli lyssnad på

ag kommer fortfarande ihåg hur det var när jag var liten och gick till affären för att handla middag. Jag kände mig så stor och viktigt med inköpslistan och pengarna hårt tryckta i handen. En bra dag höll känslan i sig ända till kassan, då det i stort sett alltid kom någon vuxen och trängde sig i kön. Jahapp, där fick jag. Där har du din plats på jorden, lilla gumman, hoppas du nu förstår vem som har makten. Ett barn kan förvisso ha stor makt över andra barn, men sällan mer än så. När man är ung och känner sig maktlös gentemot vuxenvärlden är det viktigt med en plattform där man kan enas och tillsammans uträtta något. Det är det som är så fint med Svenska Kyrkans Unga, där jag har haft mycket engagemang. Organisationen ger unga människor en ärlig chans att uttrycka sin åsikt. Det är märkligt att bli myndig och märka hur folks attityd förändras. Fram till ganska nyligen var jag under 18 år och således ett barn i samhällets ögon. När jag sedan blev vuxen kände jag mig inte särskilt annorlunda på insidan, men under åren som gått har det blivit tydligt att jag faktiskt har mer makt. Nu visas jag ofta respekt av människor jag möter. Det är intressant hur snabbt man vänjer sig vid makten. Förra året gick jag på folkhögskola. Av skolan behandlades jag återigen som ett barn, snarare än en likställd vuxen. Det var minst sagt frustrerande att aldrig riktigt bli tagen på allvar. Jag har ju varit i den situationen i större delen av mitt liv, men det kändes

annorlunda när jag hade fått chans att smaka på makten. Kanske kan jag därför nu förstå lite bättre varför många män har så svårt att se patriarkatet och vita människor hävdar att de ”inte ser hudfärg”. För har man makten vill man ogärna släppa den. Min erfarenhet säger dock att för individen är makt inte nödvändigtvis bara en positiv känsla. Under en period i mitt liv hade jag en hel del makt inom en grupp på internet, något som kändes lite obehagligt. När jag förstod hur mycket jag kunde påverka folk kände jag en press att inte göra något fel. Jag fick insikt i att med makt följer också ansvar. Det är ju därför vi har en demokrati. För att inte all makt ska ligga på en persons axlar. I filmen ”Harry Potter och fången från Azkaban” säger Dumbledore: ”Ett barns röst, hur ärlig och sann den än är, är meningslös för dem som har glömt hur man lyssnar.”. Och även om jag i många fall är av åsikten att Dumbledore inte borde anförtros att berätta hur man ska behandla barn, så tycker jag det här citatet är väldigt fint. Han pekar på något som vi alla behöver ta till oss. Den som har glömt kan alltid vända sig till barnkonsekvensanalysen, ett fantastiskt verktyg för att motverka barns maktlöshet. Om man blir lyssnad på kan man påverka och då blir man en del av makten. Josefin Linderås Förtroendevald, ideell och anställd i Svenska kyrkan