Hur toleranta ska vi vara mot intolerans?

Vi måste vara optimister! Att inte vara det är destruktivt och spelar de negativa krafterna i händerna. Vi måste ständigt anstränga oss för demokrati och mänskliga rättigheter, det kommer inte automatiskt.

Gerald Nagler vet vad han talar om. Han är grundare av och hedersordförande för den ideella människorättsorganisationen Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter), som han grundade för snart 40 år sedan.

Gerald menar, att trots alla negativa signaler vi läser om varje dag, allt hot och hat som sprids, så har vi ändå anledning att vara optimister. Idag vet nämligen alla vad mänskliga rättigheter är. Begreppet behöver inte förklaras, det finns på allas agenda, i media, bland politiker, kulturarbetare, företagsledare, i kyrkan.

När Korsväg når Gerald är han och hustrun Monica i bostaden i New York. Vi bestämmer att ses i Stockholm, Gerald ska bara hinna med att träffa människorättsaktivister i Turkiet först…

Vi ses hemma hos Gerald Nagler, hustru Monica möter oss i dörren, hon är på väg ut för en promenad. Den smakfulla lägenheten bär spår av ett långt liv, Gerald har nyss fyllt 90 år. Dignande bokhyllor, tjocka magasin på svenska och engelska, konstverk.

Till Sverige kom han som tvååring med sina föräldrar av judisk börd från Wien. Uppväxtåren präglades av medvetenhet om judarnas utsatta situation.

– Mina föräldrar hade ett öppet hus, det fanns alltid en flykting i soffan hemma hos oss, som berättade om hemskheter och fasor. För dem var det självklart. Mina ungdomsår blev präglade av det som hände i Europa.

Det var troligen den bakgrunden som gjorde att Gerald, 52 år gammal, hörsammade uppmaningen från sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov till människor i hela världen att grunda organisationer för mänskliga rättigheter. Den framfördes av Sacharovs fru i samband med att hon mottog Nobels fredspris 1975 i makens ställe.

Samma år undertecknades Helsingforsavtalet av 35 länder, däribland Sovjet, vilket innehöll utfästelser om mänskliga rättigheter. För att

tillvarata dessa på papper fästade rättigheter krävdes emellertid en enveten kamp, visade det sig.

Fram till dess hade Gerald Nagler, som den ekonom han är, arbetat i det familjeägda grossist- och importföretaget. Han följde Sacharovs uppmaning och grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter hemma i sitt kök på Lidingö utanför Stockholm tillsammans med sin fru Monica. – Vi hade ingen budget, ingen personal och inget kontor, men ett starkt engagemang för att stödja dissidenter där de var förföljda, minns han.

Så småningom bildades en paraplyorganisation för den internationella Helsingforsfederationen i Wien, där Gerald blev chef. Idag har Civil Rights Defenders ca 80 personer anställda och arbetar över hela världen.

Vi talar en stund om vilka avtrycken blir när man engagerar sig för mänskliga rättigheter. Ibland blir det väldigt tydligt, ibland är avtrycken inte lika synliga.

Gerald minns kraften av arbetet med mänskliga rättigheter under det kalla kriget. Europa delades efter andra världskriget och dissidenterna (personer som aktivt motarbetar den rådande ordningen) i öst förföljdes svårt. De trakasserade och fängslades.

– Så föll Berlinmuren och dissidenter blev presidenter! Ja, Václav Havel blev president i Tjeckoslovakien och flera av de andra dissidenterna fick framträdande poster i samhället. Det var en oerhört positiv utveckling. Utan kampen för mänskliga rättigheter hade aldrig muren fallit utan våld!

Men Gerald berättar också om dissidenter som inte blev demokrater.

– Ett avskräckande exempel är Victor Orban som vi nu läser om i tidningarna varje dag. Han var en intelligent, ambitiös antikommunist och medlem i den ungerska Helsingforskommittén. Han fick ett stipendium av George Soros (född ungrare, nu amerikansk finansman) för att studera i Cambridge. Men när muren föll gick Victor Orban över till att bli en extrem populist. Han, som alla populister, behöver ett hatobjekt och en syndabock. Orban använde sig av gammal ungersk antisemitism och gjorde Soros till syndabock. Han har fört en primitiv, otäck, populistisk hatkampanj mot Soros och det har tyvärr spridit sig också till andra länder.

Men varför bytte Victor Orban sida? – Han ville ha makt! I en tid när politiken primitiviseras och brutaliseras så kan han använda de gamla beprövade metoderna med syndabock och hatobjekt. Jag har ju precis kommit hem från Turkiet där president Erdogan för en motsvarande, otäck och hemsk politik.

Vi kommer in på den ökande antisemitismen som blossat upp. Polariseringen mellan ”vi” och ”dom”. I Ungern, men också i Sverige. Gerald menar att man måste göra en distinktion mellan två olika sorters antisemitism.

– Det finns dels den primitiva, populistiska antisemitismen som kommer underifrån. Vi ser det idag i Frankrike, men också i Sverige. Den motarbetas av staten, av regeringen, av myndigheterna. Det är en annan antiseminitism är den vi ser i Ungern. Den är dirigerad uppifrån, där man utnyttjar gamla antisemitiska attityder. Ska man försöka förstå det här måste man göra den distinktionen.

I förra numret av Korsväg fanns en artikel om förföljelserna mot hbtq-personer i Uganda. En förföljelse som styrs ”uppifrån”.

Gerald Nagler är affärsman, människorättsaktivist och grundare av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, numera Civil Rights Defenders. Vid 90 års ålder är han fortfarande aktiv. De mänskliga rättigheterna är alltid hotade överallt, säger Gerald. Därför måste vi vara vaksamma och försöka bekämpa tendenser som är farliga.

Där hbtq-personerna utsetts till hatobjekt och syndabockar. Gerald minns Balkankrigen och liknande fenomen.

– Jag var oerhört engagerad på Balkan under kriget. Där såg man det tydligt. När Tito, Jugoslaviens president, föll så skapade man hatobjekt. Serber uppmanades att hata kroater, kroater att hata albaner och bosnier. Så rulllade det på och när man väl introducerat hat i ett samhälle får det en snöbollseffekt. Många dras med som inte har ett dugg med det hela att göra.

Vi vänder tillbaka till Sverige i vårt samtal, vi jämför med andra tider, andra strider under Geralds långa liv. Han menar att vi egentligen lever i en liten paradisisk bubbla. Vi har det oerhört bra även om det finns vissa bitar man kan vara kritisk mot. Men om man tittar på proportionerna, så har vi i Sverige det helt fantastiskt. Så vi kan verkligen vara optimistiska.

Men kan de mänskliga rättigheterna i Sverige vara hotade?

– De är alltid hotade överallt. Därför måste vi vara vaksamma. Vi måste försöka bekämpa tendenser som är farliga. Jag vill inte gå in på de partipolitiska debatterna i Sverige, men det finns farliga varningstecken.

– Jag vill på alla sätt ta avstånd från Sverigedemokraterna. Jag är chockerad över att så många människor inte förstår den faran. Detta är en ny dimension i svensk politik. En fråga jag ställer mig – och som jag inte har svar på är: Hur tolerant ska jag, vi, vara mot intolerans?

De senaste åren har det svängt mycket i det svenska samhället och det har gått fort. Trots att vi, enligt Gerald, lever i en paradisisk bubbla, finns det oerhört mycket hat. Var kommer det ifrån? Har det alltid funnits?

– Hatet har funnits hela tiden, minns skriverierna runt Olof Palme. Vilket enormt hat det fanns mot honom. Det var chockerande, jag hade inte förstått att det fanns så mycket. – Att hatet bubblar upp nu beror naturligtvis på de sociala medierna, där vem som helst kan skriva vad som helst. Folk blir vana vid att läsa primitiva, små snuttar på Twitter. Det blir allt ovanligare med anständiga analyser. Idag kan vem som helst kalla sig journalist och behöver inte ta ansvar för vad de skriver.

Vi måste vara optimister. Att vara pessimist är destruktivt och spelar bara dem i händerna, som vi vill bekämpa. »

Arbetet för mänskliga rättigheter har kommit att påverka familjen Naglers liv på flera plan.

Jag jämför med min egen Amnestygrupp i Ljungskile som funnits i 40 år. Många brev har skrivits, många kampanjer har genomförts och säkert har gruppens arbete bidragit till att fångar fått bättre förhållanden och kanske till och med släppts fria. Men det största avtrycket kanske ändå är på hemmaplan. Hur gruppen de första åren fick förklara vad mänskliga rättigheter innebar, att det inte var ett ”vänsterprojekt”. Hur gruppen idag har ett gott anseende i samhället.

Jag minns en insamlingsdag när vi stod med våra bössor utanför affären och skramlade pengar mot trafficking i Rumänien. En vän till mig la pengar i bössan och gick in och handlade. Han kom ut med en aha-upplevelse, han hade lagt ner mer pengar på att köpa fågelfrö än till traffickingoffer. Så då blev det mer pengar i bössan …

Gerald ler igenkännande, arbetet för mänskliga rättigheter har verkligen vunnit i längden. Människorättsorganisationer har vuxit explosionsartat och idag måste alla ta hänsyn till deras rapporter. Det är också viktigt att komma ihåg hur det ihärdiga, ständiga arbetet kan påverka också det egna livet. – Om man ser sig om i världen och läser tidningen varje dag, då förfaller man lätt till pessimism. Det vänder jag mig emot. Vi måste vara optimister. Att vara pessimist är destruktivt och spelar bara dem i händerna, som vi vill bekämpa. Vare sig det är herr Åkesson eller herr Orban eller herr Trump.

– Därför är berättelsen om Amnestygruppen i Ljungskile hoppfull. Engagemanget och effekten på hemmaplan sprider sig som ringar på vattnet. När jag började 1982 med mänskliga rättigheter, förstod folk inte vad jag menade. Idag är det ett begrepp!

Det är symptomatiskt att Geralds och Monicas dotter Camilla Nagler är generalsekreterare för Teskedsorden, en stiftelse för mångfald och tolerans. Den grundades av tidningen Vi 2006, inspirerad av den israeliske författaren Amos Oz insiktsfulla bok ”Hur man botar en fanatiker”.

Han skriver att människor agerar på tre olika sorters sätt vid en brand. Den första kategorin springer så långt bort de bara kan och ser sig inte om. Den andra kategorin skriver upprörda inlägg till ansvariga om vems fel det var att branden bröt ut. Den tredje kategorin försöker hitta något att släcka elden med. Hittar man ingen spann att ösa vatten i, tar man en kopp. Hittar man ingen kopp, tar man en tesked. Alla kan göra något, är slutsatsen för att släcka den farliga eld som fanatismen utgör i dagens värld.

Också Monica Nagler har, förutom engagemanget i Svenska Helsingforskommittén, varit ordförande för Svenska Pen, som engagerar sig för fängslade författare.

– Under de tio år vi bodde i Wien, när jag var chef för alla Helsingforskommittéer i öst och väst, kunde Monica besöka och ha kontakt med olika författare bakom järnridån.

Gerald och Monica har nu barn, barnbarn och barnbarnsbarn och arbetet med mänskliga rättigheter har givetvis präglat hemmet på olika sätt.

– Jag har haft ett privilegierat liv, konstaterar Gerald. Jag har fått möjlighet att arbeta med människor jag beundrar och som jag högaktar. Människor som, ofta med ett högt pris, har kämpat för demokrati, mänskliga rät

tigheter och mänsklig värdighet. De har betytt mycket för mig, min familj och för samhällets utveckling över huvud taget.

Kanske kan ordet mänsklig värdighet vara ett nyckelord, när vi funderar över hur vi vill att det ska vara och vad vi kan göra? Mycket av det vi ser är inte värdigt oss människor?

– Det är beklagligt att det är så lätt att driva fram primitiva känslor hos människor, genom att skapa en ”vi” och ”dom” attityd. Att skapa motsättningar istället för att se det vi har gemensamt.

Har detta med utbildning att göra? – Nej tyvärr inte, du ser så många exempel på intelligenta, utbildade människor, som spelat med. Så, nej tyvärr. Även om man alltid säger att utbildning är en nyckel, men jag tror inte på det. Om inte utbildning kombineras med moral och etik!

Vi försöker sammanfatta vårt samtal som pendlat över tid och rum, dåtid och nutid, borta och hemma.

– Vi måste alla anstränga oss hela tiden, konstaterar Gerald. Demokrati och mänskliga rättigheter kommer inte automatisk. Vi måste alla ta ställning till den mycket svåra frågan om tolerans. Hur toleranta ska vi vara mot intolerans?

Det får bli en hemläxa till alla som läser Korsväg!

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg möter Gerald och Monica Nagler i bostaden i Stockholm. Gerald är grundare av och hedersordförande för människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Monica har, förutom engagemanget i Svenska Helsingforskommittén, varit ordförande för Svenska Pen.