Ett sällsamt stift firar 400 år

Motsatsernas mötesplats, så kan Göteborgs stift beskrivas. Men också som ett stift i gränsland där det kristna hoppet predikades på nytt språk och i nya former. I år fyller Göteborgs stift 400 år.

Göteborgs stift är ett sällsamt stift, på en gång det mest begabbade och mest älskade i den svenska kyrkan, lika omskrivet som missförstått, ofta lika misskänt av sina okritiska beundrare som av sina oförstående kritiker”. Så inledde den nyblivne biskopen Bo Giertz sitt förord till bildverket Göteborgs stift i ord och bild, som gavs ut 1950. Inget annat stift i Svenska kyrkan har en så förtätad historia som Göteborgs stift. Den 26 juli 1619 utnämndes den berömde poeten Sylvester Johannis Phrygius (1572–1628) till kyrkoherde i den ännu inte grundade staden Göteborg. Den 26 april 1620 bekräftades utnämningen av Phrygius som kyrkoherde och superintendent över ”de undersåtar, som tillförne i Nylödöse bott hava”. Superintendent var titeln på stiftschefen i de nya ”stift” som vid denna tid inrättades i olika delar av Sverige, först som avlastning, sedan för att försvenska nya provinser. I Göteborg gällde bådadera. Sin lön fick Phrygius med Fässbergs pastorat som prebende (av det medeltida præbenda = kosthåll). Han bodde på Fässbergs prästgård.

Till den nya superintendentian lades Askims, Sävedals, Ö.Hisings, Vättle, Ale, Flundre, Bollebygds, Marks och Kinds härader i Västergötland, samt till 1658 Mo härad i Småland. Att den nya kyrkliga indelningen genomfördes innan staden Göteborg förverkligats var framsynt, man kan till och med säga modernt, ungefär som när småkyrkorna på 1950-talet ibland fanns på plats redan före bebyggelsen i de nya storstadsområdena. Det såg hoppfullt ut.

Migrationen var en viktig orsak till stiftets tillkomst. I sin fullmakt för Phrygius betonade Gustav II Adolf att åtskilliga nationer skulle komma att slå sig ner i Göteborg. Därför kunde ”mycket sällsynt förelöpa och sig tilldraga”. Tyskar och holländare betydde mycket här. De var till stor del kalvinister och arminianer. De senare hade med sig egen predikant, som undervisade barnen och ledde hemliga andaktsstunder. Detta förskräckte Phrygius, som lät avlägsna honom. År 1623 fick tyskarna rätt att bygga egen kyrka, kalla egen präst och hålla egna gudstjänster, förutsatt att prästen var av den rena evangeliska läran, alltså lutheran. De ”främmande” trosbekännarna tolererades i viss mån, dvs de fick rätt till luthersk nattvard och begravning om de behöll sin tro för sig själva. Utåt kunde man inte vara annat än lutheran. Enheten i tron betraktades som förutsättning för rikets politiska enhet, och

Gustavi domkyrka 1633, rekonstruerad av Sigfrid Ericson 1904, är den första av tre domkyrkor på samma plats. Den förstördes i en brand 1721. Den nya kyrkan som då byggdes brann ner 1802. Den nuvarande kyrkan stod klar 1805, men invigdes först 1827 då stod tornet färdigt.

Sylvester Johannis Phrygius utnämndes 26 juli 1619 till kyrkoherde i den ännu inte grundade staden Göteborg. Den 26 april 1620 bekräftades utnämningen av Phrygius som kyrkoherde och superintendent. Foto: Håkan Berg.

olikheter som ett hot. Men inom sig fick de tro och hoppas som de ville. Det är ett perspektiv som inte har mist sin aktualitet. Än idag framförs ibland argumentet att den personliga tron skulle vara något enbart invärtes, som inte får ta sig offentliga uttryck.

Både tillväxt och försvenskning har präglat Göteborgs stift. Stiftet växte snart: 1646 tillkom Halland, 1658 södra Bohuslän (Älvsyssel), och 1693 norra Bohuslän (Vikorne), som först hört till Karlstads superintendentia. När Zacharis Klingius den 17 mars 1665 utnämndes till stiftschef, blev superintendenturen biskopsstift. Han hade varit ”ockupationsbiskop” på Själland, och ville förbli biskop. Göteborgs stift, som bestod av delar av Skara, Lunds och Oslo stift, bedömdes redan då som synnerligen svårskött.

Det var en dramatisk och hotfull period för kyrkan och för vanliga människor. Många ville behålla sina gamla lagar och seder, och stora delar av befolkningen var länge dansksinnade. Försvenskningen genomfördes raskt: prästerna skulle bära svensk prästdräkt och predika på svenska. Man skulle sjunga svenska psalmer och hålla svenska ”ceremonier”. Därför släcktes altarljusen när det var dagsljus. På prästmötet i Göteborg 1685 antogs enhälligt ett program för försvenskningens genomförande. Den kristna tron var densamma, men den skulle nu ta sig andra uttryck. Hot och

Gemensamt har varit Bibelns betydelse för förkunnelsen och för enskildas fromhetsliv.

hopp låg nära varandra. Ännu på 1710-talet flydde en del präster till Norge.

Strukturellt genomfördes ”försvenskningen” inte helt förrän på 1900-talet. Södra och mellersta Halland behöll den danska prägeln med små pastorat, en präst och två församlingar. Det svenska systemet med komministrar på landsbygden var där okänt.

Under 1900-talet har stiftet blivit mindre. Ö.Karup övergick 1972 till Lunds stift, en del av Östad 1975 till Skara stift, dit även Åsunden (tidigare Gällstad) fördes 2010. Samtidigt överfördes Rommele pastorat. 2018 fördes Kinnarumma och Seglora till Skara stift. Smärre justeringar har gjorts åt andra hållet: 1953 fick Torup ett område från Växjö stift, och 1968 fördes Valbo-Ryr från Karlstads till Göteborgs stift. 1927/1949 blev Hishult av med sina skånska delar.

Har stiftet en särprägel? Ja, Göteborgs stift har ända från början varit en motsatsernas mötesplats. Seger och nederlag drog gränserna tvärs igenom bygder som förut hört samman. Det kristna hoppet predikades på nytt språk och i nya former. Stiftets andliga historia präglas av kyrkväckelser som har förnyat detta hopp. Väckelsen från Henric Schartau spreds under 1800-talet över stora delar av stiftet. Den rymmer en spänning mellan att principiellt och konservativt hålla fast vid det gemensamma, kollektiva i kyrkolivet, och en radikal inriktning på allvaret i den enskilda människans möte med Gud. Hoppet skulle inte bara vara gemensamt, utan personligt kristet. Den nyevangeliska väckelsen fick stort inflytande i själva Göteborg, som också blev ett centrum för den ungkyrkliga rörelsen, som med nya verksamhetsformer sökte möta hotet från sekulariseringen.

Den kyrkliga splittringen har i sig varit ett hot. Gång på gång har hoppfulla nyansatser förenat. Så var det i början av 1900-talet med missionen, sedan med diakonin, och med småkyrkorörelsen.

Gemensamt har varit Bibelns betydelse för förkunnelsen och för enskildas fromhetsliv. Även radikala, kyrkokritiska strömningar har utgått från bibelordet. Ett karakteristiskt drag är att antalet kyrkobesökare i Göteborg inte är större än i de andra storstäderna, men de som går i kyrkan, gör det regelbundet och ofta. Den andliga temperaturen upplevs som högre antingen det gäller hot eller hopp.

Anders Jarlert Präst och professor i kyrkohistoria

Jeremias bok – ett 2 500 år gammalt brev

Ett hoppingivande budskap i ett mer än två och ett halvt tusen år gammalt brev

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. (Jeremia 29:11–14)

Detta torde vara de oftast citerade verserna i profeten Jeremias bok. Detta bibelord har gett ett oräkneligt antal bibelläsare både näring och bäring, inte minst i svåra stunder.

Det historiska sammanhanget är att stora delar av folket i Sydriket under femhundratalet före vår tideräkning hade förts i exil till Babylon. Drygt hundra år tidigare hade assyrierna på ett liknande sätt angripit och besegrat Nordriket. Det är alltså synnerligen svåra tider för folket. Därför skrev Jeremia ett brev och skickade det till dem som hade deporterats till Babylon. Det är en hisnande tanke att vi i Jeremias bok kan läsa ett brev som skrevs för mer än två och ett halvt tusen år sedan! Detta bibelstudium vill uppmärksamma tre aspekter i detta inflytelserika och hoppingivande avsnitt i Jeremias bok.

Guds avsikter. Det som nämns allra först är Guds avsikter – eller som det som står i 1917 års översättning: ”jag vet väl vilka tankar jag har för Er”. Det hebreiska substantiv som används här är machashavah, vilket är besläktat med orden på modern hebreiska för ”dator” (machshev) och ”miniräknare” (machshevon). Både den stora datorn och den lilla miniräknaren räknar och beräknar, men det finns ett annat sätt att räkna och beräkna, och det är det som beskrivs i 1 Moseboken 15:6, vilken är en av de viktigaste bibelverserna i den protestantiska traditionen: ”Och Abraham trodde Herren, och därför räknade han honom som rättfärdig.” Det hebreiska ordet bakom ”räknade” (chashav) är språkligt besläktat med de tidigare nämnda orden; ändå är det en stor skillnad mellan miniräknarens räknesätt och Guds tankesätt om oss människor. Faktum är att vi inte vet hur orden om Abrahams gudsförhållande ska tolkas: vem är egentligen vem i den versen? Är det, som den vanligare tolkningen hävdar, Gud som räknar Abraham som rättfärdig? Eller betyder versen i stället, vilket allt fler bibelforskare hävdar, att Abraham trodde

på Herren och litade på att Guds löfte var sant? Båda tolkningarna är möjliga, och kanske behöver vi inte välja mellan den ena och den andra översättningen eftersom båda har så mycket att säga oss. Det som förenar båda tolkningarna är att det finns ett fundamentalt förtroende och en tilltro i relationen mellan Gud och Abraham. Är det detta budskap som profeten Jeremia vill förmedla till dem som har deporterats till Babylon? Att det trots allt finns en framtid och ett hopp för dem?

Guds framtid. Det sedvanliga hebreiska ordet för ”framtid” är ’atid, men här används ett annat ord, nämligen acharit. Av det svenska ordet ”framtid” framgår det att vi tänker oss att det är något som ligger just ”fram-för” och ”in-för” oss. Men med det hebreiska ordet acharit är det helt annorlunda. Det är besläktat med ordet för ”rygg” (achor). Det sägs ofta att historiesynen i de hebreiska texterna kan liknas vid en person som ror en roddbåt: personen vänder ryggen mot framtiden, och har Illustration: Maria Karlberg Back

i stället blicken stadigt fäst vid något i det förflutna, kanske vid ett land- eller sjömärke, någonting som finns där för att underlätta för oss som navigerar i ibland farliga farvatten. Den bilden understryker att ingen av oss vet hur det ska bli; vi vet bara hur det har varit, och då får vi fästa blicken vid det som Gud redan har gjort för oss. Framtiden är okänd, men, liksom för roddaren, hjälper det förflutna oss att finna vägar framåt. Vägen framåt är inte bara okänd, den kan även vara oväntad. Ordet acharit påminner nämligen även om orden acher och acheret, som betyder ”annorlunda”. Budskapet till dem som hade deporterats till Babylon var att framtiden kunde bli annorlunda. Det måste inte förbli såsom det nu är. Det mest oväntade kan ske.

Femtio eller sjuttio år i exil. Det finns olika sätt att beräkna hur lång den babyloniska exilen var. Ett sätt är att beräkna den till femtio år: då avser vi tiden från templets förstörelse år 587 f.Kr. till året då den persiske konungen Kyros år 537 f.Kr. i ett dekret proklamerade att de judar som befann sig i exil skulle få återvända till sitt hemland. Ett annat sätt är att börja räkna exilen från den första vågen av deportationer, nämligen 605 f.Kr. Då blir exilen ungefär sjuttio år lång. För mig är orden från profeten Jeremias bok för evigt förknippade med en gudstjänst i Sankt Peters klosters kyrka i Lund. Året var 1986, och ester, letter och litauer i exil hade samlats för att ge uttryck för sitt hopp om att deras länder en dag skulle bli fria igen. Från Sovjetunionens ockupation 1940 till slutet på tvångsannekteringen 1991 förflöt drygt femtio år; från oktoberrevolutionen 1917 till Berlinmurens fall i november 1989 förflöt drygt sjuttio år. Kanske är detta bara miniräknarens sätt att räkna och beräkna, kanske är detta bara tillfälligheter, men kanske är det ändå tankeväckande tillfälligheter? När jag firade gudstjänst i den fullsatta kyrkan den ljumma sommarkvällen, när jag såg de tre baltiska flaggorna, när jag hörde språken talas, och när jag lyssnade till kyrkoherdens predikan över Jeremia 29:11, då kunde jag inte ana att bara tre år senare skulle öststaternas väg till frihet inledas, vilket för dem var en framtid (acharit) som var helt annorlunda (acheret).

Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Bibelhänvisningar En framtid och ett hopp: Jer 29:11–14. Guds ”räknesätt” och synsätt: 1 Mos 15:6 Skildring av den babyloniska exilen: Jer 39–43. Hoppet om det vi inte ser: Rom 8:24–25. Tro, hopp och kärlek: 1 Kor 13:12–13.

Öva empati och samarbete

Alla som undervisar vet att tryggheten i rummet är a och o för att kunskapande överhuvudtaget ska kunna göras. Som ledare har jag en fantastisk möjlighet och ett stort ansvar. När vi vill vara effektiva och spara tid är det ändå lätt hänt att det praktiska och estetiska ses såsom onyttigt. Författarna David Oest, dramaledare och skådespelare, och Jonna Ekdahl, dramapedagog och skådespelare gör en annan bedömning. I sin rättframma enkelhet ger de exempel på varför, vad och hur fantasi, lek och kreativitet bidrar till att vi ”vågar lite till, tar ytterligare ett steg och växer lite grann”.

Boken tjänar med råge som konkret redskap. Här finns övningar sorterade efter behov, tydliga instruktioner, goda inledningar och författarnas bästa tips. Den är generös. Lätt att använda och följa. Det lekfulla lärandet skapar trygghet och tillit i en grupp, övar förmågan till koncentration, samarbete och bekräftelse. Genom att utmana egna känslor ökar den empatiska förmågan. Som yrkesmänniska ropar jag ”yes!” och som privatperson ser jag att boken kan tjäna som partyhöjare.

På samma gång påminner boken om vad det är att vara människa och blir ett korrektur till vår samtid. Trygga grupper är inget som är fast och statiskt. Trygga grupper behöver ges förutsättningar, skapas och underhållas. För det krävs medvetna val och strategiska verktyg. Vi är i första hand människor bland människor och då behöver vi öva vår koncentration, samarbetsförmåga och empati. Jag ser redan fram emot att författarna skriver en uppföljare.

Beata Åhrman Ekh Dramaövningar för alla. Verktyg för att bygga trygga grupper. Jonna Ekdahl David Oest Argument förlag aktuella böcker

Mångreligiös miljö

”Min ledstjärna har varit att min forskning ska ha betydelse och vara av värde i församlingars liv och arbete”

Med den utgångspunkten har den nyblivne stockholmsbiskopen Andreas Holmberg skrivit en avhandling som granskar hur många av Svenska kyrkans församlingar befinner sig i ett nytt landskap, vilket präglas av mångkulturalitet och mångreligiositet. Dessutom har kyrkotillhörigheten sjunkit och den gamla statskyrkoidentiteten ter sig alltmer främmande.

Holmberg har närstuderat två kyrkor och ett nätverk: Bergsjöns kyrka i Bergsjöns församling i Göteborgs stift och Vårby Gårds kyrka i S:t Mikaels församling i Stockholms stift samt nätverket Framtiden bor hos oss. Nätverket samlar församlingar som utmärks av stadsmiljö, mångreligiös miljö, låg tillhörighet till Svenska kyrkan och ett aktivt sätt att arbeta med de frågor som väcks av förutsättningarna.

Ibland kan teologi och teologisk arbete tolkas som något som enbart speciellt utbildade kan ägna sig åt. Författaren vänder på perspektivet och lyfter fram det levda församlingslivet som utgångspunkten i sin forskning. Den levda teologin skapas när vi människor möts till gudstjänster och församlingsliv i hela sin bredd.

Lyckas Holmberg att följa sin ledstjärna? Absolut! Avhandlingens första del är en direkt hjälp för många församlingar att reflektera över sitt eget liv. Dess andra del är inte mindre viktig men vänder sig i första hand till den som vill gräva djupare och se hur Holmberg ställer sina resultat i relation till annan nutida svenskkyrklig teologisk forskning.

Lars Björksell Kyrka i ett nytt landskap Andreas Holmberg Artos Academic

Samtalets betydelse

Praktverk om psalmer

Att mötas längs vägen är ett samtal via brev mellan två pensionerade biskopar. I mejl till varandra delar de tankar, funderingar, frågor och svar eller snarare reflektioner utifrån den andres frågor för att sedan låta associationerna leda vidare.

Jag kräver inte att du ska ha svar på alla mina frågor men jag behöver bara få formulera dem. Det är som att det går lite lättare att stå ut, när frågorna ändå får ord, skriver biskop Esbjörn.

Jag skulle vilja ställa en motfråga, svarar biskop Hans-Erik. Gör det inte skillnad att formulera frågor om jag får tro att tillvaron har ett hjärta som klappar för mig, om det finns ett öra som lyssnar till mig … När jag läser växer ett minne fram. Jag är barn och följer med mor och far till äldre släktingar eller prästkollegor till far, där det inte finns barn i huset. Under och efter middagen sitter jag och lyssnar till de vuxnas samtal. Jag är inte uttråkad, istället är jag intresserad och lyssnar till de vuxnas goda samtal. Om vad minns jag inte, men jag minns känslan att få vara med i samtalet om än bara som lyssnare. Det är en god och andäktig känsla.

Den känslan upplever jag idag också, t ex när vi blir sittande kvar efter middagen och jag inte rusar ut med disken för att hinna koka kaffe innan nyheterna på tv börjar. När samtalet får fortsätta och vi delar tankar med varandra, båda vardagligheter och våra inre tankar.

Stunderna när samtal får tiden att stanna en stund är värdefulla. Biskoparnas samtal i boken är ett sådant tillfälle att ta vara på. Jag läser andäktigt vidare …

Torgny Lindén Mötas längs vägen – att låta tron utmanas av livet Esbjörn Hagberg Hans-Erik Nordin Libris Redan när vår nuvarande psalmbok stod klar 1986 väcktes en idé hos några av de ansvariga att sammanställa en bok med kommentarer kring psalmernas texter, musik och tillkomsthistoria. Det dröjde dock innan bokprojektet kunde finna sin form och arbetet komma igång. Wessmans musikförlag axlade till slut ansvaret och Per-Olof Nisser, med bakgrund bland annat som sekreterare i 86:ans Psalmbokskommitté, fick uppdraget som huvudredaktör. Tillsammans med P-O har ett trettiotal skribenter varit inblandade i projektet.

När nu hela Psalmernas väg står färdigt är det ett tioårigt projekt som går i mål och som resulterat i ett vackert praktverk om fyra band. I de tre första banden behandlas psalmerna nr. 1-700. I band 4 kommenteras därutöver text och musik i Verbums och EFS tillägg samt Psalmer i 2000-talet.

I Psalmernas väg finner vi texter som utvecklar innehåll och teologi i psalmernas texter såväl när det gäller originaltexter, översättningar som bearbetningar. Varje psalm har också genomarbetade musikkommentarer. Att både kvalificerade textoch musikkommentarer återfinns inom samma pärmar är ovanligt. Psalmernas väg blir därför en unik guldgruva för oss som arbetar med psalmer om det så är som psalmsjungande lekmän, kyrkomusiker, präster, körsångare eller annat. Psalmernas väg rymmer också en omfattande notapparat för den som vill fördjupa sig ytterligare textligt eller musikaliskt, kanske med hjälp av den studiehandledning som Sensus färdigställt.

Så, gå gärna psalmernas väg, sjung, läs och lär! Psalmernas väg P-O Nisser, I Selander, H Bernskiöld Wesmans musikförlag

Enkelt om det svåra

Kerstin Dillmar, sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen tar i denna fristående fortsättning på de två tidigare gemensamma böckerna, utgångspunkt i att vi som människor emellanåt lever i skillnad mellan hur det faktiskt är och önskan om hur det skulle vara. Det är ett existentiellt skav som ska tas på allvar och inget som har med ohälsa att göra. Istället behöver vi uppriktiga rum där vi kan sortera, gestalta, stå ut och förundras över livet såsom det faktiskt är. Bokens ämne blir frågan om själavårdens verktyg och uppdrag i detta rumsbyggande. De rör sig varsamt fram. Tar hjälp av konsten som tolkningsmodell. Utgår från en adaptiv samtalsmodell och fokuserar människans upplevelse av identitet, relationer och mening. Bokens titel Rum för livet fångar på samma gång bokens övertygelse, ämne och metod.

Författarna skriver enkelt om det som är svårt. Uppmuntrar flera perspektiv och tolkningar för att upptäcka handlingsutrymme. De knyter ihop alla delarna i en helhet där teologins ’uppståndelse tro’ snarare än ’odödlighets tro’ är grejen. Påskens rörelse från död till liv ”kan hända flera gånger. Om och om igen” i en människas liv konstaterar de. Framtiden är möjlighetens rum på alla sätt. Läs, bara läs! Att de i en passus begränsar själavårdare till pastorer, präster och diakoner hoppas jag är ett misstag. Själavårdande samtal har vi allihopa. Tillsammans skapar vi rum för det liv som rör sig från det outhärdliga till det uthärdliga dagligen. Boken är alltför viktig för den typen av särskiljande. Rum för livet Kerstin Dillmar Lars Björklund Argument förlag

Beata Åhrman Ekh aktuella böcker

Om sorg för små och stora

Den första är en bok från Arguments förlag skriven av Linda Palm och illustrerad av Johanna Lundqvist Björn som riktar sig till små förskolebarn. Den handlar om olika slags sorg. Hur det känns att bli lämnad på förskolan, om att vara arg och ledsen, känna sig ensam samt när någon har dött. Det är lite text och fina bilder som kan ligga till grund för ett samtal om det som känns svårt. Sorg på olika sätt Linda Palm Johanna Lundqvist Björn Argument Barn som sörjer Marie Rehnstam Verbum

Från Verbum kommer boken Barn som sörjer skriven av prästen Marie Rehnstam. Hon har erfarenhet av barn som sörjer och ger många goda, kloka och praktiska råd. Hon delar upp olika sorters sorg beroende av hur nära den döda stått barnet och på vilket sätt de dött. Hennes klokaste råd är att låta barn i alla åldrar vara med så mycket som möjligt och att aldrig underskatta eller utesluta barn i sorgeprocessen. Jag har själv erfarenhet av dödsfall av olika sort som drabbat barn både privat och professionellt och kan säga att den här boken är den bästa jag läst i ämnet och dessutom är den liten och lättläst. Den borde vara obligatorisk för präster, diakoner och alla som arbetar med barn.

Gunilla Lindén