Ett sällsamt stift firar 400 år Motsatsernas mötesplats, så kan Göteborgs stift beskrivas. Men också som ett stift i gränsland där det kristna hoppet predikades på nytt språk och i nya former. I år fyller Göteborgs stift 400 år.
G
öteborgs stift är ett sällsamt stift, på en gång det mest begabbade och mest älskade i den svenska kyrkan, lika omskrivet som missförstått, ofta lika misskänt av sina okritiska beundrare som av sina oförstående kritiker”. Så inledde den nyblivne biskopen Bo Giertz sitt förord till bildverket Göteborgs stift i ord och bild, som gavs ut 1950. Inget annat stift i Svenska kyrkan har en så förtätad historia som Göteborgs stift. Den 26 juli 1619 utnämndes den berömde poeten Sylvester Johannis Phrygius (1572–1628) till kyrkoherde i den ännu inte grundade staden Göteborg. Den 26 april 1620 bekräftades utnämningen av Phrygius som kyrkoherde och superintendent över ”de undersåtar, som tillförne i Nylödöse bott hava”. Superintendent var titeln på stiftschefen i de nya ”stift” som vid denna tid inrättades i olika delar av Sverige, först som avlastning, sedan för att försvenska nya provinser. I Göteborg gällde bådadera. Sin lön fick Phrygius med Fässbergs pastorat som prebende (av det medeltida præbenda = kosthåll). Han bodde på Fässbergs prästgård. Till den nya superintendentian lades Askims, Sävedals, Ö.Hisings, Vättle, Ale, Flundre, Bolle bygds, Marks och Kinds härader i Västergötland, samt till 1658 Mo härad i Småland.
76
Korsväg 1 | 2020
Att den nya kyrkliga indelningen genomfördes innan staden Göteborg förverkligats var framsynt, man kan till och med säga modernt, ungefär som när småkyrkorna på 1950-talet ibland fanns på plats redan före bebyggelsen i de nya storstadsområdena. Det såg hoppfullt ut. Migrationen var en viktig orsak till stiftets
tillkomst. I sin fullmakt för Phrygius betonade Gustav II Adolf att åtskilliga nationer skulle komma att slå sig ner i Göteborg. Därför kunde ”mycket sällsynt förelöpa och sig tilldraga”. Tyskar och holländare betydde mycket här. De var till stor del kalvinister och arminianer. De senare hade med sig egen predikant, som undervisade barnen och ledde hemliga andaktsstunder. Detta förskräckte Phrygius, som lät avlägsna honom. År 1623 fick tyskarna rätt att bygga egen kyrka, kalla egen präst och hålla egna gudstjänster, förutsatt att prästen var av den rena evangeliska läran, alltså lutheran. De ”främmande” trosbekännarna tolererades i viss mån, dvs de fick rätt till luthersk nattvard och begravning om de behöll sin tro för sig själva. Utåt kunde man inte vara annat än lutheran. Enheten i tron betraktades som förutsättning för rikets politiska enhet, och
