Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något

Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något

– Vårt arbete med de ensamkommande flyktingarna här i Tanums pastorat är sannerligen en framgångssaga. Vi känner visserligen oro för en del av killarna som behöver fortsatt stöd, men sammantaget är det lyckosamt. Det blir också ett kvitto på att vi tänkt och gjort rätt!

Anna Salén är församlingspedagog med diakonal inriktning, men också integrationssamordnare. Korsväg träffar henne tillsammans med Jan Sinclair, en av alla de ideella Tanumsbor som engagerat sig i arbetet med de ensamkommande ungdomarna som kom 2015. Han vill betona hur viktiga pengarna, som betalats ut från Göteborgs stift, varit.

– Kommunens pengar har varit ett bidrag, men stiftets pengar har varit helt avgörande, menar han.

Kan detta arbete tända ett hoppets tecken? Har det spelat någon roll för bygden, för er själva, för killarna?

– För bygden har det spelat en otroligt viktig roll, säger Jan. Det är så många som varit engagerade, så det har getts en motbild mot de negativa attityderna i media, i samhället. Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något. Alla känner någon som varit engagerad. – Varje vecka får jag väldigt positiv respons från människor jag knappt känner, tillägger Anna.

Korsväg har kommit på besök för att få höra om kyrkans arbete med de ensamkommande och med integrationsarbetet. Vi inleder besöket med en liten rundvandring i det ganska nya församlingshemmet, som ligger strax intill kyrkan i Tanumshede.

Ljusa, luftiga, öppna lokaler. Plats för lek och umgänge, samlingssal som kan rymma många. Mindre avskilda rum för samtal. Det är tyst och stilla. Men Anna berättar att stillheten regelbundet bryts av full aktivitet med barngrupper, konfirmander, samtalsgrupper, mångkulturella språkcaféer, körer … Pastoratet har också en egen kyrkbåt, ”Ann-Marie”. Tanums pastorat bildades 2018 och omfattar hela Tanums kommun med orter som Tanumshede, Fjällbacka, Grebbestad, Kville,

Arbetar man tillsammans går det att uträtta mycket, konstaterar Anna och Jan.

Hamburgsund, Svenneby, Resö m.fl. Tanum befinner sig på historisk mark. Här finns de världsunika hällristningarna och mystiska vikingalabyrinter. Här finns kustland och jordbruksbygd. Här finns kustnära kyrkor och sockenkyrkor.

Genom sammanslagningen har nu pastoratet 15 kyrkor och 50 olika byggnader, stora som små.

Och det var till dessa bygder som ett trettiotal ensamkommande ungdomar kom 2015. Och det är i dessa bygder de flesta av ungdomarna troligtvis kommer ha sin framtid.

– Ja, det tror jag, säger Anna. Majoriteten av dem kommer vilja stanna, börja jobba när de är klara med skolan, etablera sig här.

– De hade ju möjlighet att byta skola när de fick tillfälligt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen. Vi trodde att en del tänkte flytta till Stockholm, eftersom det kanske finns bättre möjligheter där. Men alla stannade kvar, även om en del nu studerar i Dingle eller i Uddevalla.

Anna och Jan är samspelta. De kompletterar varandra under samtalet, kommer med inpass. De har olika ingångar i arbetet med de ensamkommande, men de verkar stå på samma värdegrund. Vad har format dem?

Anna är född och uppvuxen i Grebbestad och åkte till USA som aupair i tjugoårsåldern. Där träffade hon kristna som gjorde så gott intryck på henne, så hon började tro på Gud.

– Jag behövde det då, tryggheten och glädjen de förmedlade. Så när jag kom hem engagerade jag mig i Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Då var jag varken döpt eller konfirmerad. – Så träffade jag mina barns far och han hade ett förflutet med arbete i Afrika. Jag hade hela mitt liv känt en längtan att få komma dit. Så det blev så, i fyra år var de i Kenya och Tanzania och arbetade med olika biståndsprojekt. År som kom att påverka Anna mycket.

– Ja, jag blev mer grundad. Inte annorlunda, snarare blev vissa sidor i mig förstärkta. Som att jag förstod att relationer är viktigare än prestationer. Det var så tydligt i Afrika och det har jag försökt föra med mig.

Jans bakgrund är annorlunda. Uppvuxen i Lunden i Göteborg, men sen flyttade familjen till Kortedala.

– Det var ett förortsområde som verkligen präglade mig. Vi uppfostrades i gammaldags, ärlig arbetarmiljö genomsyrat av solidaritet och en insikt om vikten av att kämpa för sina rättigheter. Jag kommer ihåg när jag som 5 åring fick följa med mormor till försäkringskassan och hon satte in 3.20:- och förklarade att det var en försäkring om morfar skulle bli sjuk. Alla de jag träffade var medvetna om kampen under 20-30-talet för bättre villkor.

– Jag har också fått uppleva hur mormor och farmor fick ”egna” pengar när de blev folkpensionärer. De hade ju varit hemmafruar i alla år och fått pengar till hushållskassan av sina män. Då höjdes också gåvan till mig, minns Jan med ett leende, då låg alltid en femma under skrivbordsunderlägget, när mormor varit på besök.

Jan vet att uppväxten verkligen har präglat honom, liksom somrarna på landet och i jordbruket. Han blev byggnadsingenjör på gymnasiet, läste in en fil kand i statistik, matte och det som sen skulle kallas IT. Han arbetade på Statistiska Centralbyrån men så småningom startade han och hans fru ett företag med IT. De fick flera stora projekt med Scania i Sverige, Ryssland, England och Brasilien.

– Genom resorna och projekten blev vi verkligen stärkta i att inte göra skillnad på människor, att se alla människors lika värde.

Agapes Vänner arrangerade en fest för ensamkommande, volontärer och anställda, Tillsammans Framåt. Med information, glädje, mat och musik. Gruppen från Tanum med boendesamordnare Christer Lockner och Anna Sahlén.

2002 flyttade de till Tanum och Jan utbildade sig till djurskötare. Så vid sidan av ITjobben blev han avbytare inom lantbruket. – Men det häftigaste var väl egentligen när jag träffade Chafafadine från Tchad på djurskötarutbildningen. Vi blev väldigt bra kompisar och gjorde ett stort projekt ihop. Vi, främst han, jobbade ihop 300 000 kronor, bildade en förening och köpte sex stora Scaniabilar på militär överskottsauktion. Sen åkte vi runt i bygderna, tiggde och köpte begagnade jordbruksredskap. Vi lyckades fylla två bilar helt fulla och skickade ner alla bilarna till Tchad. Efter lite förvecklingar och förseningar kom allt fram. Det var sannerligen ett projekt med handfast bistånd och en stor upplevelse för mig!

Så 2015 kom Överförmyndarnas upprop efter gode män och Jan anmälde sig. Efter att ”hans” killar blivit myndiga, eller uppskrivna i ålder har han fortsatt sitt engagemang.

Nu sitter han med i styrelsen för den ideella föreningen Agapes Vänner i Uddevalla, Munkedal och Tanum.

När de ensamkommande först kom var det Tanums kommun som samarbetade med Migrationsverket. Men när killarna fyllde 18 år slog skolan larm och bad kyrkan om hjälp. Risken var uppenbar att de skulle flyttas till Migrationsverkets anläggning på Restad Gård i Vänersborg. De skulle förlora sin skola, sina nätverk, det sammanhang där de börjat rota sig. Eftersom pastoratet har många byggnader började man inkvartera ungdomarna bland annat i församlingshem, privata familjehem och folk som har stugor på tomten.

Jan och Anna är glada över samarbetet mellan Agapes Vänner, kyrkan och skolan.

– Lärare och andra från skolan har verkligen varit solidariska och medmänskliga. Utan dem hade det aldrig blivit så bra, säger de båda. Arbetar man tillsammans går det att uträtta mycket, konstaterar Anna och Jan. Det blir som ringar på vattnet och det gäller både enskilda och organisationer. För pengar från stiftet har pastoratet till exempel kunna anställa boendestöjdare.

– Vi ordnade en kontaktperson till varje kille, berättar Anna. Det betyder att vi alla; jag som anställd, kontaktpersonerna, Agapes Vänner, läxläsare m fl har kunnat göra det så bra som möjligt.

– Volontärerna behövs fortfarande, men på ett annat sätt nu. Många av killarna är ganska självgående. Orosmolnen för hur det ska gå för dem finns fortfarande, men vi har stor tillförsikt inför framtiden!

Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson