Vänligen, Sören: Ibland måste man bara hitta en väg

Ibland måste man bara hitta en väg

Bibeln kryllar av profeter. Ja, hela 16 av Gamla testamentets böcker är just profetböcker. Det finns mycket som skiljer dem åt, men de har tre saker gemensamt:

1. De förkunnar dom och omvändelse. 2. De utför symboliska handlingar. 3. Efterhand börjar de även tala om hopp.

När jag läste Greta Thunbergs bok No one is too small to make a difference så ryggade jag därför till. För det var länge sedan jag läste en nutida text som så starkt i sitt tilltal och i sitt språk påminner om Gamla testamentets profeter. Här finns det starka, direkta domstilltalet: ”Det är de mångas lidande som får betala för de fåtaligas lyx”. Eller hennes sätt att läxa upp FN: ”Skäms!”. Och hennes symbolhandlingar: till exempel att segla över atlanten. Det finns ett ord som ofta förknippas med profeter: apokalyps. Ordet apokalyps betyder ”uppenbarelse”. Och det kommer, liksom så många andra av våra ord, från Bibeln. Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, heter just apokalypsis Johannou på grekiska. Det är en bok som haft mycket stor påverkan på vårt samhälle, inte minst eftersom den talar om jordens undergång. Det fick till följd att människor under årtusenden trott att världens ände skulle vara här mycket snart; att Gud skulle straffa världen och förgöra den genom svält, krig och miljökollaps. Det är ingen överdrift att hävda att många människor långt in i 1900-talet väntade på jordens undergång just på grund av Johannes Uppenbarelse.

Det som idag gör Johannes Uppenbarelse aktuell är att oavsett om vi är kristna eller ej, så inser vi med önskvärd tydlighet att apokalypsen riskerar att vänta oss runt hörnet. Men i motsats till vad man trott under årtusendena innan oss, så är det inte Gud som straffar oss med svält, krig och miljökollaps.

Det visade sig att vi klarade av den biten själva.

Årtusenden av väntan på världens undergång har satt djupa spår i den västerländska människans medvetande. Vi har, tror jag, därför ibland ett omedvetet behov av att se och frukta världens undergång, att överdriva hoten, trots att väldigt få av oss läser Uppenbarelseboken idag. När jag växte upp på 1970- och 80-talen fanns till exempel en överhängande rädsla för att världen skulle gå under i ett kärnvapenkrig.

Det var en högst verklig rädsla, kalla kriget mellan Sovjet och USA kändes in på bara skinnet. På en kvart skulle allt kunna vara över. Sedan försvann detta hot, men ersattes ganska så snart av ett annat: miljöförstöringen. Låt oss ta skogsdöden som exempel. Skogar dog plötsligt under 1980-talet, och man trodde det rörde sig om försurade marker. All skog i Sverige riskerade att gå under. Det hade varit en mardröm om man betänker att stora delar av Karlstads stift består av just skog. Men inte heller denna apokalyps blev av, och när jag talar med insatta bedömare har man än idag inget bra svar på vad som hände. Vad vi vet är att skogen klarade sig och att den inte dog ut. Samma sak var det med ozonhotet på 1990-talet, som innebar att solen

skulle stråla ihjäl oss på grund av det minskade ozonlagret. Här lyckades vi faktiskt avvärja hotet genom minskad användning av ozonfarliga gaser.

Men nu har vi ännu en katastrof som väntar runt hörnet, klimatkollapsen, och den fantasi och motivrikedom som används när vissa beskriver den får mig närmast att tänka på språket i Johannes uppenbarelse.

Jag är övertygad om att vi kan hantera klimatkrisen. Men det kräver att vi gör som vid ozonkrisen: tar oss samman och agerar. Än är det inte för sent. ”Ibland måste man helt enkelt bara hitta en väg” för att säga det med Gretas ord.

+Sören