Få hatbrott klaras upp

Under 2018 anmäldes 7 090 hatbrott till polisen. En ökning med 29 procent sedan 2013. Största delen rubriceras som rasistiska/främlingsfientliga. Mörkertalet är stort, hur stort är det ingen som vågar uppskatta. Och endast tre procent klaras upp.

– Vi ska i en särskild studie titta på hur fallen hanteras i rättskedjan, säger Sara Westberg, utredare på Brå.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har sedan 2008 publicerat statistik över anmälda hatbrott. Den senaste rapporten publicerades i höstas och gäller 2018.

Enligt definitionen innebär hatbrott att någon angrips på grund av sin uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, religiösa tro, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Internationellt råder viss oenighet om definitionen, dock är enigheten stor om att hatbrott är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.

Hatbrott räknas inte som ett specifikt brott, utan det definieras av gärningspersonens motiv. Sedan 2008 kan polisen markera i sitt system för ärendehantering om ett anmält brott är ett misstänkt hatbrott.

Den största kategorin av hatbrott hade 2018 främlingsfientliga/rasistiska motiv, de svarade för 69 procent. I denna kategori ingår även det afrofobiska och det antiromska motiv. Sexuell läggning identifierades som motiv i elva procent av anmälningarna, medan islamofobiska motiv utgjorde åtta procent. Antisemitiska, kristofobiska och andra antireligiösa hatbrott stod för fyra procent vardera, och en procent av samtliga hatbrott kategoriserades som transfobiska.

Antalet anmälda brott har alltså ökat markant 2013–2018. Den största delen av ökningen är fall där det saknas målsägande. Antalet anmälningar med en fysisk målsägare har däremot legat på en relativt jämn nivå. Varför är det så?

– Det är inget som kommit nu, utan det beror på att vi på Brå för första gången särredovisar anmälningarna i denna rapport. Det rör sig ofta om anmälningar från kommuner och kollektivtrafik om exempelvis klotter, även från skolor och föreningar, säger Sara Westerberg, en av författarna till rapporten.

Det är inte en särredovisning som generellt görs utan det är något som vi på Brå för första gången har tagit fram specifikt för den senaste rapporten

Troligen är mörkertalet stort, alltså att den som drabbas av ett hatbrott låter bli att anmäla. Går det att uppskatta mörkertalet?

– Det är svårt. Om man tittar på siffrorna i en annan undersökning Brå har gjort, Nationell

Antal anmälda brott med hatbrottsmotiv Motiv sexuell läggning 2013: 625 2018: 756 +21 % Islamofobiska 2013: 327 2018: 562 +72 % Kristofobiska 2013: 191 2018: 292 +53 % Antisemitiska 2013: 193 2018: 278 + 44 % Antiromska 2013: 233 2018: 109 - 53 % Afrofobiska 2013: 980 2018: 915 - 7 % Främlingsfientliga rasistiska 2013: 3 999 2018: 4 865 + 22 % Totalt hatbrott 2013: 5 508 2018: 7 092 + 29 % Källa: Brå Rapport 2019:13 ”Hatbrott 2018”

trygghetsundersökning, är uppgifterna väldigt varierande mellan olika brottstyper och mellan olika år. Om man ser på dem som uppgett att de utsatts för homofobiska hatbrott 2014, sa 40 procent att de anmält, 2015 var siffran 11 procent. Det kan skilja sig väldigt mycket.

Kan man dra slutsatsen att det är färre än hälften av dem som utsätts för hatbrott som anmäler?

– Ja, det kan man nog säga. Viljan att anmäla att man utsatts för ett hatbrott kan påverkas av många olika faktorer som rädsla för repressalier, bagatellisering av brottet, att man känner skam, att man misstror rättsväsendets förmåga att klara upp brottet.

Generellt var de vanligaste brottstyperna olaga hot och ofredande, men vid antisemitiska brott var hets mot folkgrupp vanligast. När det gällde kristofobiska motiv var skadegörelse/klotter vanligast. Andelen våldsbrott har minskat och låg 2018 på sju procent av anmälningarna.

Den vanligaste brottsplatsen var allmän plats som gator och torg, 22 procent. Internet kom därefter med 15 procent, 13 procent skedde i anslutning till den utsattes hem.

Andelen hatbrott som klaras upp är låg, endast tre procent av 6 420 fall som anmäldes 2016 betecknades som uppklarade och bundna till en förövare i juni 2019. Nästan hälften, 47 procent, direktavskrevs, vilket innebär att polisen inte gjorde någon utredning alls. Att polisen sällan kan binda en gärningsperson till brottet gör att det är svårt att få en samlad bild av densamme. I en fjärdedel av samtliga hatbrott bedöms relationen mellan förövare och offer som ”ej relevant”. När det gäller brott som riktats mot en specifik person eller grupp var gärningspersonen obekant i 42 procent av fallen, i 27 procent var gärningspersonen ytligt bekant med den utsatta.

Uppklaringsprocenten är ju väldigt låg, tre procent. Vad tänker ni om det?

– Ja, så är det. Därför ska vi göra en särskild studie av handlagda brott för att följa dem i rättskedjan för att se hur det ser ut. Vissa av brotten är ju svåra att utreda. Vid exempelvis klotter eller anonyma avsändare på internet är det svårt att binda en gärningsperson till brotten.

Brå fick i fjol ett särskilt uppdrag av regeringen att göra en fördjupad granskning av islamofobiska hatbrott. Granskningen är tänkt att ge mer kunskap så att förebyggande arbete mot rasism kan stärkas. Rapporten ska vara klar i mars 2021.

Lasse Bengtsson