Antisemitismen finns där

Kippa på när man går på stan?

– Nja, jag vet inte vad som skulle hända, jag blir nog lite nervös och ser mig över axeln.

Nej, Tom Schulewitz känner sig inte helt bekväm med att signalera sin judiska tillhörighet när han rör sig på stan i Varberg.

Ändå är det stor skillnad på hur synlig antisemitismen är i en småstad som Varberg jämfört med exempelvis Göteborg. Men den finns.

Varberg skiljer sig inte från andra småstäder i landet. Antisemitismen är sällan synlig – men den finns. Också i Varberg. Stiftelsen Expo noterade 2016 ökade nynazistiska aktiviteter i Varberg. Och när den 88-årige Förintelseöverlevanden Mietek Grocher i april 2015 skulle hålla en föreläsning på stadens gymnasieskola, klev ett gäng nynazister in i aulan för att markera sin närvaro, tysta men hotfulla.

Den judiska gruppen i Varberg är inte särskilt stor, kring 25 individer, ungefär hälften av vad den var på 90-talet. Tom Schulewitz flyttade till Varberg från Göteborg i mitten på 80-talet och var 1994 med och bildade Varbergs judiska förening.

– Vi var ett antal människor som kände varandra och som firade högtiderna tillsammans. Våra barn började bli så stora att vi ville ordna någon form av undervisning för dem. Det fanns undervisning i Göteborg, men det kändes långt att resa. Efter att ha haft kontakt med överrabbinen Morton Narrow i Stockholm startade vi föreningen, som formellt är en underavdelning till Judiska församlingen i Göteborg.

Föreningen hyrde en lokal i ett industriområde.

– Vi ville få barnen att lära sig saker och traditioner, om helger och lite hebreiska. Det var inte så religiöst. Varannan söndag kom två tjejer som undervisade våra barn. De hade väldigt roligt. Även vi vuxna samlades och fikade. Några överlevande var med och de sa: tänk om detta hade funnits när våra barn var små …

Nu är barnen stora och utflyttade, inte alla är aktiva i någon judisk församling. Men man samlas till högtider som chanukka och pesach hemma hos någon familj.

Ett annat fenomen som blivit vanligare är blandäktenskap, något som blivit alltmer accepterat, och långt ifrån alla väljer att konvertera till judendom.

– De som väljer att konvertera är ofta de

Några viktiga judiska högtider i korthet

Rosh hashana betyder årets huvud och är början på en tio dagar lång period av botgöring och reflektion. Rosh Hashana ger tillfälle att reflektera över vilka personer man kan ha sårat under året som gått och personligen sluta fred och be dessa om förlåtelse.

Jom kippur, försoningsdagen, är årets heligaste dag inom judendomen. Dagen avslutar de tio dagar av botgöring och reflektion som inleds med Rosh hashana. Detta är en dag då man ber Gud om förlåtelse för sina synder. Sukkot, lövhyddohögtiden, är ursprungligen en skördehögtid. Många judar bygger lövhyddor i trädgården eller i synagogan. Man äter gärna sina måltider i hyddan. Syftet är att minnas det judiska folkets långa vandring i öknen.

Vid Simchat Torah, Torahfesten, avslutas årets läsning av Torahn och man börjar om på nytt. Torahrullarna bärs sju varv runt synagogan under sång och dans.

Chanukka, ljusfesten, är en åtta dagar lång fest till minne av återerövrandet av det judiska templet i Jerusalem år 165 f.v.t. Varje kväll tänder man ett nytt ljus i den åttaarmade chanukka-ljusstaken. Purim firas till minne av när drottning Ester använde sitt mod och sin list för att rädda judarna undan ett planerat folkmord i Persien. I synagogan läses Esters bok. Purim är en glädjefull högtid som ofta firas med maskerad.

Shabbat, på svenska sabbat, är den bibliska samt judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills ”tre stjärnor syns” på lördag kväll.

Källa: Multireligiösa almanackan (Sensus) och Wikipedia

som är aktivt kristna, de har tron med sig och vill gå in i det nya. Barnen tillfrågas när de är 18 år om de vill gå med i den judiska församlingen. Tom Schulewitz egen familjehistoria kan ses som en tämligen typisk judisk sådan. Mammans familj kom till Sverige från Altona utanför Hamburg 1890, släktens anor kan innan dess spåras till Amsterdam, innan dess till Portugal, innan dess Spanien. Då är vi nere på 1400-talet.

– De var sefardiska judar, säger Tom. Dessa bodde i Spanien i god sämja med morerna (araber) i flera hundra år, men jagades bort av de kristna kungarna som erövrade Spanien från morerna.

Pappans släkt kom till Sverige från Litauen, farfar var dragon och ryttmästare på kungliga hovstallet K1 i Stockholm. Under andra världskriget och Förintelsen fanns de alltså i relativ säkerhet i Sverige. Ändå har Tom många släktingar som tvingades upp på tågen mot förintelselägren i öster. Han har försökt spåra dem i de digitala register av berättelser av vittnen som finns och som ständigt byggs på med nya uppgifter, inskannade dokument på hebreiska.

– Min mormors mamma hette Baruch, som betyder välsignad, det är ett vanligt namn, och det fanns också många i registren, konstaterar han.

Men till slut fann han några spår, vittnen som hade rest tillsammans med hans släktingar på tåget mot Auschwitz.

– Så hemskt att läsa det här, tänkte jag, och sedan tänkte jag att jag inte ska hålla på med det … Samma sak upplevde han vid ett besök i Auschwitz och Birkenau.

– I Birkenau var mycket borta, så det var svårt att uppleva grymheten. I Auschwitz fyllde berget av hår mig med äckel… Men väskorna! Ägarna hade skrivit så ordentligt sitt namn och sin adress, och där står jag som klistrad och läser Hamburg på flera av dem. Min fru fick dra mig därifrån … Han poängterar att judendomen inte har sin identitet i Förintelsen.

Hur mycket hänger den judiska identiteten samman med det gemensamma minnet som det judiska folket har och vårdar, från uttåget ur Egypten till Förintelsen?

– Ja, den bibliska historien är ju ett gemensamt minne. Uttåget var bara början, vi vet inte slutresultatet.

Har det judiska folket alltid varit ett vandrande folk?

– Om man tänker riktigt noga, så ja, så är det. Abraham är född i Ur i Kaldeen, han trivs inte där han är utan han ger sig iväg. Hans far tillverkade avgudar, han tycker han vill ha ett mer personligt förhållande till Gud, inte till träfigurerna, han vill ha en chef för alltihop. Han drar, och Gud talar till honom: Det finns ett land … Men det finns redan ett folk som bor där. Samma historia som i dag.

– När det är ett taskigt läge med maten, drar de till Egypten för att få mat. Jesus familj drar till Egypten för att tillfälligt gömma sig. Alltid varit medveten om att man kan fly … Tillsammans har han och hans hustru åtta barn, nu vuxna och spridda över landet. Är hela din familj praktiserande?

– Nej, bara jag, säger han med ett skratt. Det Den bibliska historien är ett gemensamt minne.

är bara en dotter som gjort bat mitzvah, men de är alla ändå mer eller mindre knutna till församlingen.

– Man behöver inte vara religiös för att vara jude, man har ändå fötterna i judiska traditio- nen. Även om man är ateist finns det tre saker man bär med sig i traditionen: omskärelse av pojkar, firandet av chanukka och mezuzah. Mezuzah är en pergamentrulle som sätts över dörrposten i hemmet med citat från fem- te Mosebok: ”Hör Israel, Herren är vår Gud…”. Detta som en påminnelse om Guds närvaro. – Den ska finnas där man går in och ut, säger Tom.

Antisemitismen, hur synlig är den i Varberg? – Den finns, men man märker inte mycket av den, även om det finns nazister här, säger han. Men det finns också en annan slags antise- mitism, en politisk. Man får gärna vara emot Netanyahu och dessa figurer och kritisera Israels politik, men man gör en massa skumma nidgrejer. Jag blir så trött på det.

Han berättar om ett tillfälle då Palestina- gruppen hade en aktivitet i Brunnsparken, någon hade då en halsduk med en text tryckt på arabiska.

– Jag hade en vän som kan arabiska med mig, och vi kunde läsa att det stod ”Död åt ju- darna”. Jag till säger till killen: är du medveten om vad det står? När jag berättar, säger han: så kan det inte vara … Kolla med någon som kan arabiska, svarade jag. Han tog av sig halsdu- ken, men när vi passerade en stund senare, hade han tagit på den igen.

– Det är okunskap, jag tror inte att de står för det.

Den politiska antisemitismen som kommer med människor som flytt från Mellanöstern till Sverige är ett problem, de tar med sig kon-

flikten och värderingar från det land de lämnat.

– De tittar på arabisk teve och tar in en egyptisk serie, som är så fruktansvärt antisemitisk, de får höra den propagandan hela tiden. Det är svårt att få bukt med, de kan inte sortera vad som är vad och säger dumma saker på ren jävelskap.

Tom har sällan på sig kippan på stan, varken i Varberg eller Göteborg. Kippan är den klassiska och symbolmättade huvudbonaden för judiska män, den bärs som ett tecken på vördnad för Gud.

Osäkerheten om vad som kan hända är för stor.

– Nja, jag vet inte vad som skulle hända, jag blir nog lite nervös och ser mig över axeln.

I Göteborg har det hänt att judar med kippa blivit nedslagna. Men kippan kan också skapa positiva reaktioner, frågor som öppnar för respektfulla samtal.

Hur är relationen till de kristna kyrkorna? – Den har blivit bättre, men det finns enskilda medlemmar som är väldigt rabiata, säger han och berättar om en vaktmästare i en kyrka i Göteborg som var väldigt antisemitisk. I Göteborg har kyrkor och synagogor ett gott samarbete kring olika aktioner och minnesdagar, inte minst i det interreligiösa rådet.

I Varberg då?

– Det har inte hänt något här, men det är kanske dags att göra något interreligiöst …

Text & foto: Lasse Bengtsson

Livlina till Subbe fyr

Subbe fyr lyser vit bland klipporna söder om Varberg, ett stenkast från Apelvikens kustsanatorium.

När det är mörkt skickar den sina regelbundna ljussignaler ut över Kattegatt. På 40-talet var den ett riktmärke för en särskild trafik – ”Livlinan” från Jylland, som räddade judar och motståndsmän från det av nazisterna ockuperade Danmark.

Det uppskattas att mellan 700 och 1 000 flyktingar kom över Kattegatt från Jylland, och åtminstone 110 av dem landsattes i Varberg, det visar uppgifter i Varbergspolisens arkiv.

I en rapport heter det: ”Onsdagen den 20 oktober 1943 klockan 7.45 förmiddagen inkom å polisstationen överkonstapeln vid marinpolisposteringen härstädes K.A. Olbin, medförande 5 stycken män, vilka samma dag klockan 6.30 av en fiskebåt blivit landsatta på utsidan av en av kajerna till hamnen och vilka förklarat sig vara flyktingar från Danmark. Omedelbart efter det männen blivit satta iland, hade båten åter gått till havs. Båtens namn eller hemort vore icke känd.” Livlinan hade en övergripande organisation, ”Dansk Hjælpetjeneste”, och byggde på ett väl utvecklat kontaktnät på båda sidor om havet. Danska poliser var djupt engagerade i rörelsen, själva transporterna utförds oftast av fiskare med tillgång till båtar. I början var det mest judar som räddades, efterhand också många motståndsmän och poliser. På svenska sidan var bland annat kuranstalten Helsjön, nu folkhögskola, uppsamlingsplats för flyktingar.

Så småningom kom Gestapo organisationen på spåren, efter att ha torterat några ledande medlemmar fick man namn och kunde slå till natten till den 24 januari 1945. Livlinan var krossad.

(Uppgifterna är hämtade från ett reportage i Hallands Nyheter 15/10 2003)