Konfirmandresa till Auschwitz

Konfirmandresa till Auschwitz: Det kan vara jobbigt, men det är en plikt att orka

– Vi ska till en begravningsplats. Här dog över en miljon människor. Om några veckor åker Kristinehamns alla konfirmander och deras ledare till Auschwitz. I 25 år har församlingen rest till Polen. – Vi gör det för att lära och för att aldrig glömma betydelsen av alla människors lika värde, säger Anna Pollack, pedagog.

Schindler’s List, Spielbergs hyllade filmklassiker, rullar i församlingshemmet. Den tystnad som vanligtvis aldrig finns i en sal full av tonåringar är mer talande än kvällens alla ord.

Då och då bryter en mikrofonröst genom koncentrationen. Prästen Malin Lindgren kommenterar för att öka förståelsen. Hon aviserar platser i Krakow som gruppen kommer att besöka och uppmärksammar viktiga detaljer i själva handlingen. – En klocka byter ägare, och fler judar får arbete i Schindlers fabrik.

Den svartvita filmen med den dokumentära känslan är tre timmars smärtsam påminnelse om nazisternas massmord. Förnedring, hat, avrättningar – allt tränger nära. Men Schindler’s List är också en berättelse om hopp, om hur en enda person kan göra skillnad.

Efteråt samlas konfirmanderna i smågrupper tillsammans med sina ledare och pratar om vad de sett.

– Man vet ju att allt har hänt. Fast ändå, det är svårt att greppa, tycker Amelia Lundgren. Tankar fångas och fler frågor än svar formuleras.

– Nazisten som prickskjuter judar från sin balkong. Av alla vidriga scener så är den värst. Han njuter av det, som om han dödade råttor, sä

ger Elias Haag. Hur är det möjligt? Man mår illa. Hjärntvätt, grupptryck, feghet. Det kan vara förklaringar, tror konfirmanderna, mekanismer som de också kan identifiera i sin egen tid. Kan det hända igen? – Klart det kan. Och på sätt och vis hän

”Vi når många, fler för varje år. 55 procent av alla kyrkotillhöriga 14-åringar i Kristinehamn konfirmerar sig,” berättar Anna Pollack. ”Flera av dem förklarar att de kommer till kyrkan för att ta reda på hur det är att ha en tro. De är nyfikna på hur kristna kan tänka, vara och resonera”. En röd tråd i konfirmandarbetet är alla människors lika värde.

der det ju redan, fast inte i samma omfattning. Världen är full av ondska.

Samtalet fortsätter, om ansvar och det egna valet. Det som självklart finns men som inte alltid är så lätt. En diskussion om språkbruk tar fart. Judar, svarta, araber, homosexuella, många hånas och får nedsättande namn, det är vardag.

– Det förekommer hela tiden, säger killarna, särskilt on-line.

Tjejerna bekräftar jargongen. Och att få bryr sig, fast det inte är okej. Om två veckor kommer de 69 konfirmanderna och deras ledare att vandra i Förintelsens spår. Pirret är påtagligt. För 14-åringar, som för första gången åker bort en längre tid utan sin familj, kan oro handla om allt från vem man får sitta bredvid på planet, till mötet med platsen för gaskamrar och järnvägsramp. Om Schindler’s List Schindler’s List är en amerikansk dramafilm från 1993, regisserad av Steven Spielberg och skriven av Steven Zaillian. Den är baserad på boken Schindlers ark av Thomas Keneally.

Filmen tar oss till naziockuperade Polen i början av Andra världskriget. Gradvis får vi se hur den judiska befolkningen berövas sina rättigheter, och tvingas bo i ghetton och bära davidsstjärnan. Titelpersonen, Oskar Schindler, driver en emaljgodsfabrik med judiska anställda, samtidigt som han har god relation med nazisterna. Han är ingen typisk filmhjälte, men han inser under filmens gång hur mycket han kan göra för att rädda iallafall en liten procent judar från en säker död.

Liam Neeson gör titelrollen och Ralph Fiennes spelar nazisten Amon Göth, i två av 1990-talets mest hyllade filmprestationer. Filmen vann sju Oscarutmärkelser, bland annat för Bästa film och Bästa regi. – Jag vet inte vad jag kommer att känna under den här resan. Det kanske blir hopp och död på samma gång, funderar Carl Ros Hedlund.

Kristinehamns församling har rest till Polen med konfirmander sedan 1994. Till en början var det en av många valbara inriktningar men sedan 15 år tillbaka är allt konfirmandarbete i pastoratet samlat runt ett tema: Alla människors lika värde. Grupperna träffats en gång i veckan under hela läsåret och resan till Auschwitz ingår för den som vill. Nästan alla följer med. I år är det fyra som väljer att stanna hemma, i fjol var det ingen.

Resan lockar. Antalet konfirmander ökar. Anna Pollack är den av ledarna som varit med längst och står för tydlig kontinuitet. Hon vet vad som behövs för att klara vistelsen; mat, sömn, rutiner och gemenskap. En bra guide som pratar svenska är också en förutsättning. Genom att vara många ledare, inte minst de unga konfirmandledarna har en bärande roll, finns tid att se och möta allas behov.

– Reaktionerna kan vara väldigt olika. Och ja, det kan vara jobbigt, men det är en plikt att orka. Vi måste veta vad som hänt. Det är viktigt, så att det aldrig får fäste bland mänskligheten igen. Anna säger att hon själv känner sig alldeles matt, så här efter Schindler’s List, trots att hon sett den förut och till skillnad från konfirmanderna vet vad som väntar i mötet Reaktionerna kan vara väldigt olika. Och ja, det kan vara jobbigt …

med SS-Hauptsturmführer Amon Göth.

Hon samlar sin grupp i ring runt två stora levande ljus. – Tack för att ni kom och tittade på den här viktiga filmen. Gud, vi ber att du ska vara hos oss och ta hand om det som vi känt.

Orden förefaller spontana i stunden, som att hon tillsammans med tonåringarna lämnar ifrån sig sin förtvivlan och inriktar sig på det som går att förebygga och förändra. – Den tjugotredje åker vi. Att integrera Förintelsen i undervisning om kristendom tycker Anna faller sig helt naturligt. Mänskliga rättigheter och kristen tro går hand i hand.

– Alla människors lika värde, det var verkligen vad Jesus kämpade för. Och den judiska historien är våra kristna rötter.

Malin påminner om att kristna också har ett särskilt ansvar eftersom det historiskt används kristna argument för förföljelser av judar.

– Argument som vi i dag inte håller med om. Svenska kyrkan är långt ifrån ensam om att ta grupper till Auschwitz. Skolor, fackförbund, politiska partier, ideella organisationer – arrangörerna är många men formerna skiljer sig åt. Att samlas i stillhet och bön, att tillsammans dela smärtan och lämna den vidare till Gud, är ett viktigt kännetecken då kyrkan arrangerar.

– Att stå inför något så stort och ofattbart som Förintelsen, då behöver man hjälp. Man är så tom och det är så tungt. Ord blir bara platta. Men att samlas i en enkel bön, tystnad och gemenskap, det hjälper. Det handlar om att dela upplevelsen, säger Anna. De unga ledarna som tidigare deltagit som konfirmander minns särskilt andakten kvällen efter besöket i Auschwitz.

– Det är en stund att gå in i sig själv och släppa många känslor, säger Alma Modin.

Hon berättar också om en samling vid gravstenarna i Birkenau.

– Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång. De unga ledarna går andra året i kyrkans treåriga ledarskapsutbildning. Resan till Polen är ett konkret steg mot mer ansvar.

– Man ska ha koll på sin grupp, räkna in alla och finnas för dom, förklarar Albin Wik.

Anna går igenom dagsscheman och rutiner med ledarna. Strukturen är nödvändig.

– De unga ledarna steppar upp ordentligt. De behövs på riktigt och det känner de. Det är en otrolig tillgång att vi är så många runt konfirmanderna.

Anna, som gjort samma resa i nio år, tycker att ungdomarna blir mer mogna och tar mer ansvar för varje år. Det är den enda skillnad hon kan komma på.

– De första åren var det mer röj. Eller så har det med mig att göra, att jag var mindre tydlig i början. Det kanske är den största skillnaden, att vi ledare ändrar oss.

Hon syftar på de vuxna, de kyrkligt anställda, pedagogerna och prästerna som har det yttersta ansvaret för gruppen. De är sju personer. Att ge sig iväg med runt hundra konfirmander och unga ledare kan innebära, om inte problem, så åtminstone vissa utmaningar.

– Det finns alltid de gôrstöddiga, men de får sällan gehör. Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång.

Anna berättar att det varit tillfällen då hon känt oro, och tänkt tanken ”hur ska det gå” men att den visat sig obefogad. Hennes erfarenhet är att allvaret drabbar alla. Det tar sig visserligen olika uttryck, allt från tystnad och tårar till nackvärk. Men att befinna sig där mer än en miljon människor mist livet, det tillför en helt annan dimension än att på distans läsa och prata om massmordet. – Därför är den här resan så viktig, att vi åker tillsammans och på plats upplever detta med våra kroppar. Förutom alla förberedelser under konfirmationstiden då tonåringarna på olika sätt närmat sig frågor om livet och döden och den kristna tron, finns också det viktiga arbetet med Projekt Polen. Anna förklarar att på plats i Krakow, då gruppen besöker museet i det som var det judiska gettot, får konfirmanderna skapa en fiktiv person. Friheten är stor, de får bestämma allt runt personen, ålder, familj, bostad med mera.

Hur såg livet ut för den som levde här för 80 år sedan? Och vad hände med personen under kriget? Fram till den 27 januari 1945 då Auschwitz befriades? Statistiskt sett var det få judar som lämnade platsen levande.

Under varje kväll i Krakow jobbar konfirmanderna med sin person utifrån vad de sett och upplevt under dagen. – Det händer väldigt mycket i det arbetet, tycker Anna.

De fiktiva personerna och deras öde får sedan följa med hem till Kristinehamn. I en gudstjänst med temat Alla människors lika värde berättar konfirmanderna med både ord och bilder om sina karaktärer från Krakow. Kyrkan fylls av familj och vänner. Upplevelserna delas än en gång.

– Det brukar bli väldigt fint med mycket ljus och musik. Känslan då är att vi går från mörker till ljus.

Att det finns gott om tid hemma efter resan är viktigt för att hinna bearbeta upplevelsen. Konfirmation blir det tidigast i maj.

Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg Känslan då är att vi går från mörker till ljus.

”Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång”, minns de unga ledarna. Resan till Auschwitz kostar Kristinehamns pastorat cirka 600 000 kronor. ”Viktigast av allt är att fler ungdomar hittar en plats i kyrkan och trivs. Det går inte att sätta en prislapp på det”, säger kyrkorådets ordförande Sofia Westerdahl.