Martin Luther och judarna

Om vi bara ser på Förintelsen och Luther, när vi talar om judehat, kan det bli en ursäkt för att inte tala om de stora sammanhangen. Hela vår västerländska historia genomsyras av judehat, antijudaism och antisemitism. Ser vi inte den större bilden, då riskerar vi att bereda ny mark för de mörka krafterna i världen.

Under 1980-talet rasade i Tyskland den så kallade historikerstriden. Frågan var om förintelsen av judarna var en unik historisk händelse. Majoriteten av den tyska historikerkåren menade att Förintelsen var något unikt – åtminstone given det avsedda antalet mördade och den industrialiserade formen. Men det har sedan dess funnits kritiska röster mot denna tes. Att förneka Förintelsens singularitet betyder dock inte att Förintelsen förnekas eller att dess grymheter förminskas. De allra flesta historikerna som kritiserade de som påstod att Förintelsen var unik har varit mycket noga med att påpeka att Förintelsen är en absolut avgrund i hela historian.

Historikern Egon Flaig pekade på en självklarhet när han kritiserade påståendet om singularitet: Alla historiska händelser är i och för sig unika. Andra, bland annat prästen och senare förbundspresidenten i Tyskland, Joachim Gauck, menade att det kan vara kontraproduktivt eller farligt att hävda Förintelsens singularitet: Den skulle därmed bli det absolut onda som på sätt och vis finns utanför den mänskliga erfarenheten. Förintelsens ondska, grymhet och lidande som skapades av helt vanliga människor skulle således till och med förminskas.

Själv är jag tveksam till att det var främst (men inte bara) tyska historiker som underströk Förintelsens singularitet. Det kan nämligen vara ett uttryck för en felriktad nationalism: ”Vi (tyskarna) var i alla fall bäst på att vara sämst!” Åtminstone kan tanken om Förintelsens singularitet leda till historielös bekvämlighet: Eftersom man vet att Förintelsen är det absolut onda och att det måste avvisas, har man gjort sitt och måste inte bry sig om annat.

Den största risken är alltså att tanken om Förintelsens unicitet kan leda till moralisk lathet: Vi accepterar att Förintelsen var det värsta som någonsin kunde ske – och blundar för det onda i andra tider eller i vår tid. Att bestrida det unika med Förintelsen betyder alltså inte att Förintelsen och nazidiktaturens folkmord förminskas utan kan rentav understryka det lidande som människor åsamkade andra. Samtidigt finns det insikten om att människans förmåga att skapa individuellt och kollektivt lidande alltid har varit ofantligt stort.

En norsk kollega berättade för mig att han en gång höll ett föredrag om Martin Luther för präster och biskopar i Svenska kyrkan. Inställningen han mötte där var följande: ”Vadå,

Otfried Czaika är professor och stiftsteolog i Karlstads stift. I denna artikel utgår han ifrån 1980-talets historikerstrid i Tyskland, då historiker menade att Förintelsen var något unikt. Otfried menar att det finns en stor risk med ett sådant synsätt som kan leda till moralisk lathet. En risk att vi blundar för det onda i andra tider eller i vår tid.

Luther? Honom behöver vi inte. Han var ju emot judarna!” Om man har denna inställning måste man givetvis också ta konsekvenserna: Att lägga en våt filt av glömska över hela vår historia och börja om från en kulturell nollpunkt (vilket förvisso är en omöjlighet). Eftersom Europas kultur in till vår tid är genomsyrad av antijudaism och antisemitism. De som vill sortera ut Luther och hans antisemitism ur det historiska minnet använder honom nämligen bara som syndabock. Antisemitismen före, under och efter Luthers tid var ett utbrett fenomen, dessvärre. Humanisten Johannes Reuchlin var en av de första icke-judiska lärda som kunde hebreiska och gav ut hebreiska texter. Detta ogillades skarpt av den romerska kyrkan, i synnerhet teologerna i Köln. År 1513 möter vi den senare reformatorn Luther bland de som kritiserar dessa konservativa teologer och som försvarar de judiska texterna. Sen, när reformationen var ung, påpekade Luther i sin skrift Dass Jesus Christus ein geborener Jude sei (Att Jesus Kristus är född som jude) något som faktiskt först under senare tider blev konsensus i bibelvetenskapen: Jesus var jude! Där uttryckte han sitt

hopp om att judarna skulle förstå att reformationen äger den rätta tolkningen av bibeln och ansluta sig till reformationen. Så blev det inte. Senare, år 1543, publicerade Luther två skarpt antijudiska skrifter: Von den Juden und ihren Lügen (Om judarna och deras lögner) och kort därefter Vom Schem Hamephorasch und vom Geschlecht Christi (Om Schem Hamephorach och om Kristi släkte) – enligt kyrkohistorikern Thomas Kaufmann den ”lortigaste” texten ur Luthers penna.

Vad hade skett? Hur kunde Luther ändra sin åsikt om judarna? Många har hänvisat till att han var gammal, sjuk och besviken när han skrev dessa skrifter. Och visst, det är nog så: kroppen ville inte längre så som tidigare, hans ena dotter hade dött och varken judarna hade blivit evangeliska eller hela kyrkan reformerats. Men det kan på sin höjd tjäna som delförklaring. Det finns ett mera närliggande skäl varför Luther publicerade dessa skrifter: Två år tidigare hade Luthers mest poängterade motståndare Johannes Eck gett ut en bok om judarna (Ains Judenbüchlins verlegung…), där alla medeltida fördomar mot judarna dansar balett: De mördar barn, förgiftar brunnar mm. Men vad mer är: De som följer reformationen är som judar, eftersom de inte erkänner den enda, rätta, sanna (katolska) kyrkan! Det var vanligt att beskriva sina motståndare som ”judar” eller ”turkar” – men så genomtänkt hade reformationens anhängare aldrig tidigare anklagats för att vara som judar. Luthers antijudiska skrifter är alltså del av den konfessionella sandlådan: Eftersom reformatorerna hade anklagats att vara som judar ser Luther nu också till att vara emot judarna för att visa att han är rätt kristen. En strategi för stunden, men förödande i längden: När antisemitismen gror på allvar i Europa – på 1800- och 1900-talet – hänvisade man till att en auktoritet som Luther var emot judarna.

Det finns dock en markant skillnad mellan Eck och Luther: Luther försöker främst med bibeln i handen motbevisa judisk tro och judiska skrifter. Han anknyter i mycket mindre grad till den traditionella antijudiska polemiken. Trots de smaklösa utfallen mot judarna och kravet på utdrivning från evangeliska territorier understryker Luther i Om judarna och deras lögner att konverterade judar borde behandlas som fullvärdiga samhällsborgare. Teologen Dietrich Bonhoeffer som betalade med sitt liv för sin kamp mot nazismen och som hade tagit parti för judarna gjorde detta inte bara med hänvisning till Luthers skrift Att Jesus Kristus är född som jude utan också till den senare: Nazisterna förföljde nämligen alla som var av judisk härkomst oavsett om de var praktiserande judar eller om deras familjer var kristna, ateister eller vad som helst. För Luther var det inte en fråga om ”ras” eller ”blod” utan om ”religion” – de som hade omvänt sig skulle vara fredade.

Eftersom Luther åtminstone ser konverterade judar som fullvärdiga medlemmar i samhället bör hans sena skrifter om judarna kanske främst beskrivas som ”antijudiska” och inte ”antisemitiska”. I detta avseende skiljer han sig för övrigt från många andra: Humanisten Erasmus som oftast framställs som 1500-talets upplyste och tolerante man hävdade att även en döpt jude alltid förblir en ”halv jude”. Han lovordade också Frankrike för att det inte fanns några kristna kättare, judar eller halvjudiska konvertiter där.

I Spanien och Portugal skedde sedan 1200-talet otaliga systematiska övergrepp mot judarna. Judar mördades, fördrevs och tvångs-

Också Luther var en felbar, syndig människa. Riktigt från vettet ibland.

konverterades. Under Luthers tid var den iberiska halvön praktiskt taget ”judefri”. Men så började man också förfölja conversos, katoliker som en gång hade konverterade judar i släkten. De skulle elimineras eftersom de hade fel ”blod”. Många conversos mördades, många utvandrade – bland annat till Amsterdam, Grekland, Brasilien eller till Hamburg och andra tyska städer. Medan många andra territorier hade blivit närmast ”judefria”, fanns det en större judisk minoritet i det tysk-romerska riket. Kejsaren där var judarnas beskyddare. I slutet på 1500-talet förbjöd kejsaren till och med Luthers skrift Om judarna och deras lögner. Redan flera årtionden tidigare hade rådet i den evangeliska staden Strassburg förbjudit Luthers skrift Vom Schem Hamephorasch. Trots att det fanns så mycket mörker under 1500-talet, fanns det alltså några ljusglimtar. Zürichreformatorn Heinrich Bullinger hade ingen förståelse alls för Luthers antijudiska utfall och Nürnberg-reformatorn, och hebraisten, Andreas Osiander skrev på hebreiska till den judiske lärde Elias Levita och distanserade sig totalt från Luthers obsceniteter.

Att förklara är inte samma sak som att försvara. En blick på senmedeltidens och reformationsårhundradets judehat avslöjar att mörkret är avsevärt större än Luthers utfall mot judarna. Att Andreas Osiander inte kunde sluta upp till den antijudiska tidsandan visar att det också fanns sansade människor. Luthers, Erasmus, Ecks och andras judehat framstår därför dock som ännu mörkare. Luther var inget helgon. Det var inte bara andra utan också han själv medveten om. Han var en människa som människor är flest. Som teolog har han nog själv beskrivit hela saken bäst: människan är alltid samtidigt både rättfärdiggjort och syndare (simul justus et peccator). Också Luther var en felbar, syndig människa. Riktigt från vettet ibland. Inskränkt och otrevligt. Såsom folk är flest.

Vi får faktiskt inte stirra oss blind på varken Förintelsen eller Luthers antijudiska skrifter. Förintelsen är som sagt en avgrund i mänsklighetens historia och Luther var från vettet när han skrev om judarna. Men om vi bara ser på Förintelsen och Luther riskerar vi att ta det som en billig ursäkt för att inte tala om de stora sammanhangen. Saken är nämligen mycket större och värre än så. Hela vår västerländska historia genomsyras av judehat, antijudaism och antisemitism. Och om vi inte ser den större bilden utan bara skyller på våra mentala syndabockar – ja då bereder vi ny mark för de mörka krafterna i världen. Den antisemitismen som igen har smugit sig in de senaste åren i många europeiska länder skall vi inte förminska genom att peka på något ”unikt” eller använda Luther som syndabock.

Otfried Czaika Stiftsteolog, Karlstads stift Professor i tidig modern kyrko- och kulturhistoria MF – Norwegian School of Theology, Religion and Society, Oslo