Martin Luther och judarna Om vi bara ser på Förintelsen och Luther, när vi talar om judehat, kan det bli en ursäkt för att inte tala om de stora sammanhangen. Hela vår västerländska historia genomsyras av judehat, antijudaism och antisemitism. Ser vi inte den större bilden, då riskerar vi att bereda ny mark för de mörka krafterna i världen.
U
nder 1980-talet rasade i Tyskland den så kallade historikerstriden. Frågan var om förintelsen av judarna var en unik historisk händelse. Majoriteten av den tyska historikerkåren menade att Förintelsen var något unikt – åtminstone given det avsedda antalet mördade och den industrialiserade formen. Men det har sedan dess funnits kritiska röster mot denna tes. Att förneka Förintelsens singularitet betyder dock inte att Förintelsen förnekas eller att dess grymheter förminskas. De allra flesta historikerna som kritiserade de som påstod att Förintelsen var unik har varit mycket noga med att påpeka att Förintelsen är en absolut avgrund i hela historian. Historikern Egon Flaig pekade på en självklarhet när han kritiserade påståendet om singularitet: Alla historiska händelser är i och för sig unika. Andra, bland annat prästen och senare förbundspresidenten i Tyskland, Joachim Gauck, menade att det kan vara kontraproduktivt eller farligt att hävda Förintelsens singularitet: Den skulle därmed bli det absolut onda som på sätt och vis finns utanför den mänskliga erfarenheten. Förintelsens ondska, grymhet och lidande som skapades av helt vanliga människor skulle således till och med förminskas. Själv är jag tveksam till att det var främst
34
Korsväg 1 | 2020
(men inte bara) tyska historiker som underströk Förintelsens singularitet. Det kan nämligen vara ett uttryck för en felriktad nationalism: ”Vi (tyskarna) var i alla fall bäst på att vara sämst!” Åtminstone kan tanken om Förintelsens singularitet leda till historielös bekvämlighet: Eftersom man vet att Förintelsen är det absolut onda och att det måste avvisas, har man gjort sitt och måste inte bry sig om annat. Den största risken är alltså att tanken om
Förintelsens unicitet kan leda till moralisk lathet: Vi accepterar att Förintelsen var det värsta som någonsin kunde ske – och blundar för det onda i andra tider eller i vår tid. Att bestrida det unika med Förintelsen betyder alltså inte att Förintelsen och nazidiktaturens folkmord förminskas utan kan rentav understryka det lidande som männi skor åsamkade andra. Samtidigt finns det insikten om att människans förmåga att skapa individuellt och kollektivt lidande alltid har varit ofantligt stort.
En norsk kollega berättade för mig att han
en gång höll ett föredrag om Martin Luther för präster och biskopar i Svenska kyrkan. Inställningen han mötte där var följande: ”Vadå,
