Korsväg 2020 1 by Korsväg

En kringvandrande ikon? | Jesper Svartvik 18 Religionens synlighet utmanar | Marie Demker 42 Krönika: Mobilisera mot hatet | Lisa Bjurvald 60

Korsväg 1 | 2020

Gerald Nagler fortsätter kämpa för mänskliga rättigheter:

Hur toleranta ska vi vara mot intolerans?

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Det var en annan tid, eller …

Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Cecilia Nyholm Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Bildbank: Getty Images

ihop

Omslagsbild: Magnus Aronsson

Vi hör

Korsväg 1 | 2020

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

Tema:

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 3 | 2017

ag är säkert inte ensam i min generation om att ha samlat frimärken i ungdomen. Hos många ligger det säkert en frimärkssamling i en låda på vinden. När vi flyttade till Göteborg för några år sedan både flytt- och döstädade vi. Vi ville resa med lätt bagage och övervägde därför varje sak vi tog med oss. Frimärkssamlingen var en sak som inte skulle följa med, men två förstadagsbrev och en serie om sex frimärken som är förknippat med starka minnen behöll jag. I elvaårsåldern, i mitten av 60-talet, reste jag med far och mor i forna DDR och dåvarande Tjeckoslovakien. Bara att resa bakom järnridån var en upplevelse, att se Brandenburger Tor och muren från ”andra hållet” och att vara övervakade. På väg mot Prag besökte vi koncentrationslägret Theresienstadt. Då var Förintelsen inte något jag kände till eller hade någon bild av. Det är i alla fall så jag minns det. I Prag blev vi guidade av en judinna som suttit på just Theresienstadt och vars man dödades på ett förintelseläger. Hon visade oss runt i judiska gettot, vi besökte den judiska kyrkogården och en synagoga där väggarna var fylla av namn och personuppgifter på judar som förts bort och dödats. Hon pekade ut namnet på sin man. Sedan tog hon med oss till ett postkontor och sa att vi borde köpa några frimärken. Det var minnesmärken med judiska motiv, flera som jag kände igen. Det visade sig att frimärksserien drogs tillbaka efter påtryckningar från Sovjetunionen under de dagar vi var i Prag. Därför har jag dessa frimärken som ett värdefullt minne. Efter besöket i Theresienstadt och judiska gettot i Prag har jag starka bilder som följt mig genom livet. Jag är tacksam för att far och mor tog mig med dit. Jag kan tänka mig att det kanske inte var helt självklart att göra det; det var en annan tid då, eller … Detta nummer av Korsväg har som tema hat – hot – hopp. Viktig läsning i alla tider!

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

En kring

vandrande ikon?

| Jesper Religionens Svartvik synlighet 18 utmanar Krönika: | Marie Demk Mobilisera er 42 mot hatet | Lisa Bjurv ald 60

Korsvä g 1 | 2020

Gerald Nag ler fort kämpa för mänskligsätter a rättighe

ter: Hur toler mot int anta ska vi va olerans? ra

innehåll

Tema | Hat –hot – hopp

14.

23. 04. 08. 14. 18. 23. 30. 32. 34. 38. 42. 46. 50. 52. 58. 60. 62. 68. 74. 76. 80. 86. 88.

Ledare: Stå på modets sida Hur toleranta ska vi vara mot intolerans? Vi är alla olika och vi är stolta över oss … Människan – en kringvandrande ikon? Konfirmandresa till Auschwitz Alla som vill ska kunna följa med Resor till Auschwitz stärker ungdomarna Martin Luther och judarna Bibeltolkning är inte oskyldigt Religionens synlighet utmanar sekulära normer Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något Det nya landet – vi arbetar vidare Det gives icke något val Få hatbrott klaras upp Krönika: Mobilisera mot hatet Är vi kyrka på nätet blir alla möten heliga Antisemitismen finns där … Krönika: Oberoende vad fursten säger finns en rätt Ett sällsamt stift firar 400 år Bibelstudium: Jeremias bok – ett 2 500 år gammalt brev Vänligen, Sören: Ibland måste man bara hitta en väg PS: Att finna själens ädelmetaller

52. Henrik Arnstad har skrivit böckerna ”Hatade demokrati” och ”Älskade fascism”. Han får utså dagliga hot. Trots en mörk bild av framtiden finns ändå hoppet där. De små stegen spelar roll.

Korsväg 1 | 2020

Ledare | + Susanne Rappmann

Stå på modets sida

älkommen till ett nytt nummer av Korsväg. Temat denna gång är hat – hot – hopp. Det ligger snubblande nära temat för årets fastekampanj: Stå på modets sida! En kampanj som sätter ljuset på alla människors rätt att leva ett liv fritt från våld. För knappt ett år sedan befann jag mig i Kungälvs församlingshem. Det var 1 maj och Nordiska motståndsrörelsen hade bestämt sig för att demonstrera där. När detta blev känt så valde församlingarna i staden att bjuda in till en samling med föredrag och bön. Demokratiminister Amanda Lind kom, liksom experter på högerextrema rörelser och salen kom att bli överfull. Många kände behov av att sluta upp för att ta avstånd från högerextremism och antisemitism. Att med sin närvaro bjuda hatet motstånd och rent fysiskt ställa sig på modets sida. Vid lunchtid uppstod en paus. Då bestämde jag mig för att gå ut och titta på demonstrationen. Där, ensam, bredvid marscherande muskulösa män i vita skjortor och svarta kängor, så kände jag mig allt annat en modig. Snarare som lärjungarna när de styr stegen mot Jerusalem. Evangelisten Markus skriver: De var nu väg upp mot

Korsväg 1 | 2020

Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, andra som följde med var rädda. (Markus 10:31) Situationen gjorde mig helt enkelt rädd, en känsla som klingade av när jag tog mig tillbaka in i församlingshemmet. Hot, hat och våld är förfärande påtagliga i vårt samhälle. Det är lätt att bäva och förlora hoppet. Kanske är det därför som jag tycker att det är så trösterikt att det står, att lärjungarna bävar och är rädda. Jesu närmaste vänner är vanliga människor, sådana som du jag. Fastekampanjens uppmaning att Stå på modets sida! riktas inte till de tvärsäkra, utan till oss vars mod från tid till annan sviktar. Vi som själva behöver hopp för att leva – och vi är många. Men det lilla mod vi har, det behövs. För läget är bekymmersamt. Men så var det också för Jesus den gången då han gick upp till Jerusalem. Ändå gick han, och han gick först. Så tänker jag mig att Jesus går före också idag när vi ger oss ut i evangeliets tjänst, för allas rätt till ett liv utan hot, hat och våld. Vi vet att inte ens Jesus kom undan. Han drabbades både av hat och våld. Det finns inga garantier för den som väljer att vandra kärlekens och försoningens väg.

Hur ska vi då våga? Jag fick tillbaka hoppet när jag såg det välfyllda församlingshemmet. Att göra saker tillsammans ger kraft. Liksom vilan i dopets löfte: där Gud lovar, inte evig lycka, men väl att vara närvarande alla dagar till tidens slut.

Och när rädslan slår klorna i mig, så tänker jag på lärjungarna och att jag är kallad till efterföljelse. Det är helt i sin ordning att bävande gå bakom vår Mästare. +Susanne Rappmann

Korsväg 1 | 2020

HAT HOT HOPP ”Människan är en ”homo narrans” – utan berättelser kan hon inte leva, för hur skulle något bli begripligt utan dem? Det är därför som historia som bygger på fakta och där drivkraften är förståelse sällan varit viktigare än nu, när myter och mörka sagor om hur det ”egentligen” har varit skapar berättelser som legitimerar bestialiskt våld och krig.” Yvonne Hirdman, Sörmlands museeum Varför är historia viktigt?

”Varje gång jag stack fram hakan efter livets karamell, fick jag alltid nåt tillbaka i form av en kyss eller smäll. Om jag växer eller går sönder står jag ändå inte still./…/ Det är livsfarligt att leva man kan faktiskt rentav dö! Så håll alla dörrar öppna, för en dag är det dags att ta adjö.” Barbro Hörberg, Håll alla dörrar öppna

”Hopp är relationellt. Ingen människa kan hoppas bara för sig själv – genuint hopp kräver gemenskap, solidaritet och respekt för varandra och för omvärlden. Medan optimism hyser tron på systemets ostörda fortsättning, uppstår hopp ur kärleken och radikalt hopp ur gudomlig nåd.” Werner Jeanrond, Hoppets dynamik (utkommer på Verbum i juni 2020)

Korsväg 1 | 2020

Vill du veta mer? Det finns mycket material på nätet om hat och hot som ger hopp, kolla in följande: • Attention.se/natkoll – nätkoll är ett projekt med syfte att öka tryggheten på nätet för unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Här finns skrivet material och filmer för föräldrar, lärare och barn.

”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Too-ticki i Trollvinter av Tove Jansson

• Levandehistoria.se

”Ett realistiskt hopp /…/ skyddar från handlingsförlamning, frigör kraften att agera och upprätthåller erfarenheten av mening”

– en myndighet med uppdrag att bland annat främja demokrati och mänskliga rättigheter

Antje Jackelén, Samlas kring hoppet

• Näthatshjälpen – är ett verktyg för civilsamhällets organisationer och dig som utsätts eller ser andra utsättas för näthat för stöd och hjälp i hur man kan arbeta förebyggande mot näthat

”Även om världen går under imorgon planterar jag mitt äppleträd idag”

• Rfslungdom.se – här finns stöd och tips från ungdomsförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. Organisationen arbetar för en värld där alla ska få vara sig själva på sina villkor och mot diskriminering, våld och negativ särbehandling.

• Statensmedierad.se/ nohate – här finns information till vuxna i barns närhet och No hate Speech Movement, en kampanj mot näthat

• Tänk till.se – Produceras av Utbildningsradion (UR) och hittas i deras egen Youtubekanal och är ungas berättelser om näthat och andra ämnen.

Martin Luther

hat

hot

hopp

stark motvilja, avsky

varning, hotelse

förhoppning, förväntan

kärlek tillgivenhet ömhet

tröst lindring löfte försvar

förtvivlan tröstlöshet fruktan oro Göran Walter, Ord och motsatsord.

”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” Första Petrusbrevet, kapitel 3, vers 15 Korsväg 1 | 2020

Hur toleranta ska vi vara mot intolerans? Vi måste vara optimister! Att inte vara det är destruktivt och spelar de negativa krafterna i händerna. Vi måste ständigt anstränga oss för demokrati och mänskliga rättigheter, det kommer inte automatiskt.

erald Nagler vet vad han talar om. Han är grundare av och hedersordförande för den ideella människorättsorganisationen Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter), som han grundade för snart 40 år sedan. Gerald menar, att trots alla negativa signaler vi läser om varje dag, allt hot och hat som sprids, så har vi ändå anledning att vara optimister. Idag vet nämligen alla vad mänskliga rättigheter är. Begreppet behöver inte förklaras, det finns på allas agenda, i media, bland politiker, kulturarbetare, företagsledare, i kyrkan.

När Korsväg når Gerald är han och hustrun

Monica i bostaden i New York. Vi bestämmer att ses i Stockholm, Gerald ska bara hinna med att träffa människorättsaktivister i Turkiet först… Vi ses hemma hos Gerald Nagler, hustru Monica möter oss i dörren, hon är på väg ut för en promenad. Den smakfulla lägenheten

Korsväg 1 | 2020

bär spår av ett långt liv, Gerald har nyss fyllt 90 år. Dignande bokhyllor, tjocka magasin på svenska och engelska, konstverk. Till Sverige kom han som tvååring med sina föräldrar av judisk börd från Wien. Uppväxtåren präglades av medvetenhet om judarnas utsatta situation. – Mina föräldrar hade ett öppet hus, det fanns alltid en flykting i soffan hemma hos oss, som berättade om hemskheter och fasor. För dem var det självklart. Mina ungdomsår blev präglade av det som hände i Europa. Det var troligen den bakgrunden som gjorde att Gerald, 52 år gammal, hörsammade uppmaningen från sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov till människor i hela världen att grunda organisationer för mänskliga rättigheter. Den framfördes av Sacharovs fru i samband med att hon mottog Nobels fredspris 1975 i makens ställe. Samma år undertecknades Helsingforsavtalet av 35 länder, däribland Sovjet, vilket innehöll utfästelser om mänskliga rättigheter. För att

Korsväg 1 | 2020

tillvarata dessa på papper fästade rättigheter krävdes emellertid en enveten kamp, visade det sig. Fram till dess hade Gerald Nagler, som den ekonom han är, arbetat i det familjeägda grossist- och importföretaget. Han följde Sacharovs uppmaning och grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättig heter hemma i sitt kök på Lidingö utanför Stockholm tillsammans med sin fru Monica. – Vi hade ingen budget, ingen personal och inget kontor, men ett starkt engagemang för att stödja dissidenter där de var förföljda, minns han. Så småningom bildades en paraplyorganisation för den internationella Helsingforsfederationen i Wien, där Gerald blev chef. Idag har Civil Rights Defenders ca 80 personer anställda och arbetar över hela världen. Vi talar en stund om vilka avtrycken blir när

man engagerar sig för mänskliga rättigheter. Ibland blir det väldigt tydligt, ibland är avtrycken inte lika synliga. Gerald minns kraften av arbetet med mänskliga rättigheter under det kalla kriget. Europa delades efter andra världskriget och dissidenterna (personer som aktivt motarbetar den rådande ordningen) i öst förföljdes svårt. De trakasserade och fängslades. – Så föll Berlinmuren och dissidenter blev presidenter! Ja, Václav Havel blev president i Tjeckoslovakien och flera av de andra dissidenterna fick framträdande poster i samhället. Det var en oerhört positiv utveckling. Utan kampen för mänskliga rättigheter hade aldrig muren fallit utan våld! Men Gerald berättar också om dissidenter som inte blev demokrater. – Ett avskräckande exempel är Victor Orban

Korsväg 1 | 2020

som vi nu läser om i tidningarna varje dag. Han var en intelligent, ambitiös antikommunist och medlem i den ungerska Helsingforskommittén. Han fick ett stipendium av George Soros (född ungrare, nu amerikansk finansman) för att studera i Cambridge. Men när muren föll gick Victor Orban över till att bli en extrem populist. Han, som alla populister, behöver ett hatobjekt och en syndabock. Orban använde sig av gammal ungersk antisemitism och gjorde Soros till syndabock. Han har fört en primitiv, otäck, populistisk hatkampanj mot Soros och det har tyvärr spridit sig också till andra länder. Men varför bytte Victor Orban sida? – Han ville ha makt! I en tid när politiken primitiviseras och brutaliseras så kan han använda de gamla beprövade metoderna med syndabock och hatobjekt. Jag har ju precis kommit hem från Turkiet där president Erdogan för en motsvarande, otäck och hemsk politik. Vi kommer in på den ökande antisemitismen

som blossat upp. Polariseringen mellan ”vi” och ”dom”. I Ungern, men också i Sverige. Gerald menar att man måste göra en distinktion mellan två olika sorters antisemitism. – Det finns dels den primitiva, populistiska antisemitismen som kommer underifrån. Vi ser det idag i Frankrike, men också i Sverige. Den motarbetas av staten, av regeringen, av myndigheterna. Det är en annan antiseminitism är den vi ser i Ungern. Den är dirigerad uppifrån, där man utnyttjar gamla antisemitiska attityder. Ska man försöka förstå det här måste man göra den distinktionen. I förra numret av Korsväg fanns en artikel om förföljelserna mot hbtq-personer i Uganda. En förföljelse som styrs ”uppifrån”.

Gerald Nagler är affärsman, människorättsaktivist och grundare av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, numera Civil Rights Defenders. Vid 90 års ålder är han fortfarande aktiv. De mänskliga rättigheterna är alltid hotade överallt, säger Gerald. Därför måste vi vara vaksamma och försöka bekämpa tendenser som är farliga.

Där hbtq-personerna utsetts till hatobjekt och syndabockar. Gerald minns Balkankrigen och liknande fenomen. – Jag var oerhört engagerad på Balkan under kriget. Där såg man det tydligt. När Tito, Jugoslaviens president, föll så skapade man hatobjekt. Serber uppmanades att hata kroater, kroater att hata albaner och bosnier. Så rul�lade det på och när man väl introducerat hat i ett samhälle får det en snöbollseffekt. Många dras med som inte har ett dugg med det hela att göra. Vi vänder tillbaka till Sverige i vårt samtal, vi jämför med andra tider, andra strider under Geralds långa liv. Han menar att vi egentligen lever i en liten paradisisk bubbla. Vi har det oerhört bra även om det finns vissa bitar man kan vara kritisk mot. Men om man tittar på proportionerna, så har vi i Sverige det helt fantastiskt. Så vi kan verkligen vara optimistiska. Men kan de mänskliga rättigheterna i Sverige vara hotade? – De är alltid hotade överallt. Därför måste vi vara vaksamma. Vi måste försöka bekämpa tendenser som är farliga. Jag vill inte gå in på

de partipolitiska debatterna i Sverige, men det finns farliga varningstecken. – Jag vill på alla sätt ta avstånd från Sverigedemokraterna. Jag är chockerad över att så många människor inte förstår den faran. Detta är en ny dimension i svensk politik. En fråga jag ställer mig – och som jag inte har svar på är: Hur tolerant ska jag, vi, vara mot intolerans? De senaste åren har det svängt mycket i det

svenska samhället och det har gått fort. Trots att vi, enligt Gerald, lever i en paradisisk bubbla, finns det oerhört mycket hat. Var kommer det ifrån? Har det alltid funnits? – Hatet har funnits hela tiden, minns skriverierna runt Olof Palme. Vilket enormt hat det fanns mot honom. Det var chockerande, jag hade inte förstått att det fanns så mycket. – Att hatet bubblar upp nu beror naturligtvis på de sociala medierna, där vem som helst kan skriva vad som helst. Folk blir vana vid att läsa primitiva, små snuttar på Twitter. Det blir allt ovanligare med anständiga analyser. Idag kan vem som helst kalla sig journalist och behöver inte ta ansvar för vad de skriver. Korsväg 1 | 2020

vara optimister. Att vara pessimist är destruktivt » Viochmåste spelar bara dem i händerna, som vi vill bekämpa.

Arbetet för mänskliga rättigheter har

kommit att påverka familjen Naglers liv på flera plan. Jag jämför med min egen Amnestygrupp i Ljungskile som funnits i 40 år. Många brev har skrivits, många kampanjer har genomförts och säkert har gruppens arbete bidragit till att fångar fått bättre förhållanden och kanske till och med släppts fria. Men det största avtrycket kanske ändå är på hemmaplan. Hur gruppen de första åren fick förklara vad mänskliga rättigheter innebar, att det inte var ett ”vänsterprojekt”. Hur gruppen idag har ett gott anseende i samhället. Jag minns en insamlingsdag när vi stod med våra bössor utanför affären och skramlade pengar mot trafficking i Rumänien. En vän till mig la pengar i bössan och gick in och handlade. Han kom ut med en aha-upplevelse, han hade lagt ner mer pengar på att köpa fågelfrö än till traffickingoffer. Så då blev det mer pengar i bössan … Gerald ler igenkännande, arbetet för mänskliga rättigheter har verkligen vunnit i längden. Människorättsorganisationer har vuxit explosionsartat och idag måste alla ta hänsyn till deras rapporter. Det är också viktigt att komma ihåg hur det ihärdiga, ständiga arbetet kan påverka också det egna livet. – Om man ser sig om i världen och läser tidningen varje dag, då förfaller man lätt till pessimism. Det vänder jag mig emot. Vi måste vara optimister. Att vara pessimist är destruktivt och spelar bara dem i händerna, som vi vill bekämpa. Vare sig det är herr Åkesson eller herr Orban eller herr Trump. – Därför är berättelsen om Amnestygruppen i Ljungskile hoppfull. Engagemanget och effekten på hemmaplan sprider sig som ringar på vattnet. När jag började 1982 med

Korsväg 1 | 2020

mänskliga rättigheter, förstod folk inte vad jag menade. Idag är det ett begrepp! Det är symptomatiskt att Geralds och Moni-

cas dotter Camilla Nagler är generalsekreterare för Teskedsorden, en stiftelse för mångfald och tolerans. Den grundades av tidningen Vi 2006, inspirerad av den israeliske författaren Amos Oz insiktsfulla bok ”Hur man botar en fanatiker”. Han skriver att människor agerar på tre olika sorters sätt vid en brand. Den första kategorin springer så långt bort de bara kan och ser sig inte om. Den andra kategorin skriver upprörda inlägg till ansvariga om vems fel det var att branden bröt ut. Den tredje kategorin försöker hitta något att släcka elden med. Hittar man ingen spann att ösa vatten i, tar man en kopp. Hittar man ingen kopp, tar man en tesked. Alla kan göra något, är slutsatsen för att släcka den farliga eld som fanatismen utgör i dagens värld. Också Monica Nagler har, förutom engagemanget i Svenska Helsingforskommittén, varit ordförande för Svenska Pen, som engagerar sig för fängslade författare. – Under de tio år vi bodde i Wien, när jag var chef för alla Helsingforskommittéer i öst och väst, kunde Monica besöka och ha kontakt med olika författare bakom järnridån.

Gerald och Monica har nu barn, barnbarn och

barnbarnsbarn och arbetet med mänskliga rättigheter har givetvis präglat hemmet på olika sätt. – Jag har haft ett privilegierat liv, konstaterar Gerald. Jag har fått möjlighet att arbeta med människor jag beundrar och som jag högaktar. Människor som, ofta med ett högt pris, har kämpat för demokrati, mänskliga rät-

tigheter och mänsklig värdighet. De har betytt mycket för mig, min familj och för samhällets utveckling över huvud taget. Kanske kan ordet mänsklig värdighet vara ett nyckelord, när vi funderar över hur vi vill att det ska vara och vad vi kan göra? Mycket av det vi ser är inte värdigt oss människor? – Det är beklagligt att det är så lätt att driva fram primitiva känslor hos människor, genom att skapa en ”vi” och ”dom” attityd. Att skapa motsättningar istället för att se det vi har gemensamt. Har detta med utbildning att göra? – Nej tyvärr inte, du ser så många exempel på intelligenta, utbildade människor, som spelat med. Så, nej tyvärr. Även om man alltid säger att utbildning är en nyckel, men jag tror inte på det. Om inte utbildning kombineras med moral och etik! Vi försöker sammanfatta vårt samtal som

pendlat över tid och rum, dåtid och nutid, borta och hemma. – Vi måste alla anstränga oss hela tiden, konstaterar Gerald. Demokrati och mänskliga rättigheter kommer inte automatisk. Vi måste alla ta ställning till den mycket svåra frågan om tolerans. Hur toleranta ska vi vara mot intolerans? Det får bli en hemläxa till alla som läser Korsväg! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg möter Gerald och Monica Nagler i bostaden i Stockholm. Gerald är grundare av och hedersordförande för människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Monica har, förutom engagemanget i Svenska Helsingforskommittén, varit ordförande för Svenska Pen. Korsväg 1 | 2020

Vi är alla olika och vi är stolta över oss … … vi hjälper varandra när det är svårt. Vi stöttar och kramar om varandra, för det är okej att vara annorlunda. Tillsammans är vi starka när vi är med varandra.

rden är Hoppets gängs egna och de sägs varje onsdag när gänget träffas i Norrstrandskyrkan och som in ledningsord i våra gudstjänster. Vi ansvarar för en mässa varje månad och i Norrstrands kyrkan i Karlstad har Hoppets gäng sin självklara plats. Våra söndagsmässor skapar vi tillsammans, var och en efter förmåga, och dessa är välbesökta av både stora och små. Alla är vi i behov av särskilt stöd ibland. Det är bara lite olika hur mycket stöd och hur ofta vi behöver det. Behovet av stöd säger ingenting om vilka vi är som människor eller vad som gör oss till dem vi är. Alla behöver vi gemenskap och tillhörighet. Vi människor utvecklas genom våra relationer till varandra och i Hoppets gäng blir detta så tydligt. Vi får komma precis som vi är och bidra på vårt sätt,

Korsväg 1 | 2020

var och en med sina unika egenskaper och gåvor, in i mötet, samtalet och gemenskapen. I Hoppets gäng är det okej att vara annorlunda, men historiskt sett så har det som varit annorlunda tonats ner och gömts undan. Forskning och vård av människor med funktions variationer har ofta handlat om att normalisera det avvikande vilket tvärtom har ökat utanförskap, begränsat människor och i förlängningen gjort att människor värderats olika. Men att vara kyrka handlar om att höja blicken. Om att se våra olikheter som möjligheter. Om att ge varandra plats och att på så sätt skapa nya inkluderande normer. Tillsammans är vi starka när vi är med varandra! Text: Anna Bohlin-Christensson Foto: Øyvind Lund

Hoppets gäng startar varje onsdagsträff med dropin-fika. Deltagarna kommer oftast direkt från jobb och skola. – Att ha förmånen att få arbeta med Hoppets gäng är ren nåd. Onsdagsträffarna och våra gudstjänster är något av det allra bästa jag får göra i mitt jobb, säger Anna Bohlin-Christensson, präst i Norrstrands församling och ansvarig för Hoppets gäng.

Korsväg 1 | 2020

Idag övar Hoppets gäng drama inför nästa gudstjänst – Emelie kröns till kung! Psalmer till gudstjänsten ska väljas ut och provsjungas. Jacob och Charlie använder tecken som stöd, som de sjunger ”Regnbågssången” som Mirjam har komponerat och skrivit text till.

Korsväg 1 | 2020

Människan – en kringvandrande ikon? Förintelsen planerades inte i förväg. Det var en gradvis förändring av samhället som skedde. Nazisternas folkmord på det judiska folket växte fram. Förintelsen beskrivs ibland som en lång ångestfylld mardröm, men den var en verklighet.

är de ryska trupperna den 27 januari 1945 anlände till Auschwitz, utrotningslägret utanför den polska staden Oswiecim, fann de 7 650 fångar – det fanns där bara 7 650 överlevande. Alla andra var borta: tio dagar tidigare hade 58 000 tvingats ut på en dödsmarsch, och innan dess hade varje dag tusentals människor mördats med hjälp av den dåtida världens bästa teknik: tillfångatagande, tågtransporter, selektion, gaskammare, Zyklon B-gas och krematorieugnar. Folkmordet på Europas judenhet var som mest intensivt 1942: under sju veckor från juli till september mördades 25 000 människor varje dag: gamla och unga, män och kvinnor – alla skulle mördas. Historikern Christopher Browning har påpekat att 80 procent av Förintel-

Korsväg 1 | 2020

sens offer levde i mars 1942, och att mindre än ett år senare var förhållandet det omvända: då var 80 procent mördade. Under tio år undervisade jag i Jerusalem. Till

mina kurser brukade jag inbjuda professor Yehuda Bauer. Denne nestor inom forskningen om Förintelsen trollband alltid mina studenter. Hans allra första mening brukade vara It is important to remember that the Holocaust wasn’t pre-planned. (”Det är viktigt att minnas att Förintelsen inte planerades i förväg”.) Sedan började han kristallklart, pedagogiskt och sakligt berätta – dag för dag, månad för månad, år för år – hur nazisternas folkmord på det judiska folket framväxte. Den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942.

Jesper Svartvik är präst, forskare och stiftsteolog i Karlstads stift. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria. I denna artikel tar han schackpjäser till hjälp för att förklara synen på judenheten och judendomen: bondepjäserna, drottningen och kungen.

Det var då de träffades som hade i uppgift att verkställa Die Endlösung der Judenfrage (”Den slutgiltiga lösningen på det judiska problemet”). 1942 hade nazisterna varit vid makten i nästan tio år. Men redan 1920 antogs det tyska nazistpartiets partiprogram. Något annat partiprogram antogs aldrig. Med andra ord gällde det ända till krigsslutet 1945. Vad står det i partiprogrammet? Bland annat understryks följande: Endast folktyskar [Volksgenossen] kan bli medborgare. Folktysk kan endast den vara som är av tyskt blod, oavsett religion. Därför kan ingen jude räknas som folktysk. I detta partiprogram från 1920 sägs det alltså

klart och tydligt att nazisterna menade att judar inte kunde bli tyska medborgare. På

1930-talet bojkottades judiska affärer, förbjöds judar att inneha statliga tjänster, blev det förbjudet för judar att ha relationer med ickejudar. Och redan under 1940-talets första år är det industrialiserade folkmordet ett faktum. Eller annorlunda uttryckt: I december 1924 fick de tre procent av rösterna, tio år senare fick nazisterna mer än 43 procent av rösterna, och ytterligare tio år senare mördade de tiotusentals människor varje dag. Direkt efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades och försämrades judars villkor i Tyskland. Det året antogs fyrtiotvå lagar som begränsade judars möjligheter att studera, handla och arbeta. Under 1934 antogs ytterligare nitton lagar, under 1935 ytterligare tjugonio, under 1936 ytterligare tjugofyra, Korsväg 1 | 2020

under 1937 ytterligare tjugotvå lagar. Och så fortsatte det år efter år. Allt blev successivt värre: Judar förtalades, förödmjukades och trakasserades, judiska affärer bojkottades, judiska jurister, läkare, statstjänstemän avskedades, Nürnberglagarna infördes, vilket bland annat innebar att judar fråntogs sitt medborgarskap. Försämringen skedde steg för steg, men alla dessa steg gick i samma riktning. Fem år är en kort tid i mänsklighetens historia – men det är stora skillnader mellan 1933 (då Hitler kom till makten) och 1938 (året för Kristallnatten), och ytterligare fem år senare, 1943, kunde generalen Jürgen Stroop i sin rapport till Berlin stolt utbrista: Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr! (”Det finns inte längre något judiskt bostadsområde i Warszawa”). Och i begynnelsen fanns partiprogrammet från 1920. Ibland beskrivs Auschwitz, Birkenau, Majdanek, Sobibor, Treblinka och de andra lägren som ”mardrömslika” – men författaren Primo Levi påminner oss i det avslutande stycket i sina memoarer Fristen om att det värsta inte är att Förintelsen var som en flera år lång ångestfylld mardröm – eftersom den ju var en verklighet. Det fruktansvärda är att den värld som vi idag lever i, att hoppet om en bättre morgondag, att allt det som vi eftersträvar, att det ska visa sig vara en dröm, en illusion – och att den drömmen en dag ska slås sönder, och att vi väcks av rop från det förgångna. Liksom Levi än en gång hörde gryningskommandot från Auschwitz – Wstawac! (”uppstigning!”) – hör vi förnedrande ord som vi aldrig trodde skulle uttalas mer. Vi upplever en miljö som vi aldrig trodde kunde frodas igen, och vi möter konspirationsteorier som vi trodde vår civilisation hade vuxit ifrån en gång för alla.

Korsväg 1 | 2020

Vi talar ibland om antisemitismen som ”det

längsta hatet”. Antisemitismen är belagd redan i antika texter – och den finns än i vår tid. Även kristna har såväl i historien som i vår egen samtid varit fångar i ett tankesystem som instrumentaliserar judenheten och judendomen. Låt mig ge tre modeller med hjälp av schackbrädets pjäser.

I den första modellen liknas judar vid schack-

brädets bondepjäser, som är den minsta och minst rörliga, minst viktiga och minst värda pjäsen. Varje schackspelare har nog upplevt att bönderna på schackbrädet någon gång stått i vägen för pjäserna på den bakre raden. Bönderna måste därför offras för att de viktigare, mer betydelsefulla, mer värda pjäserna ska få mer utrymme. Den som instrumentaliserar judar på detta vis menar att de står i vägen – att världen skulle vara bättre efter ett bondeoffer. I denna första modell tecknas ett motsatsförhållande mellan judisk och kristen tro. Ett annat synsätt kan också det illustreras med hjälp av ett schackspel. Det finns nämligen en regel som säger att en bonde som når den sista raden förvandlas till en annan pjäs, oftast till en drottning. Detta kal�las promovering eller förvandling. Judar kan alltså fortfarande liknas vid de egna åtta bondepjäserna. Enligt denna uppfattning är bonden visserligen värd vår uppmärksamhet och uppskattning – men bara därför att den i det långa loppet ska bli något annat än vad den är. Om bara bonden går i en viss riktning kan den en dag – på den yttersta raden, på den yttersta dagen – förvandlas till en drottning. Annorlunda uttryckt: det är bara på grund av hoppet om att judar en gång ska bli kristna som de beaktas och beskyddas. Även denna modell ger uttryck för en instrumentalisering.

människa dör är det som om en hel värld går under; » Närnär enen människa räddas är det som om en hel värld räddas.

Den ”teologiserar” judenhet och judendom i så hög grad att vi tenderar att glömma det allra mest grundläggande, nämligen att vi först och främst är människor. Därför vill jag förespråka en tredje modell,

också denna gång med hjälp av schackbrädet. Utgångspunkten är Psaltaren 55:19 där det står ki ve-rabbim haju ‘immadi. Vad betyder detta? Kanske ”många stod inför mig” eller ”det är som om många var framför mig”? I 1917 års översättning står det: ”de äro många som stå mig emot.” Att texten är gåtfull framgår av de många tolkningsförslagen. Jag har redan citerat en person vid namn Levi; nu följer ett citat av en annan levit. Oförglömlig är nämligen den utläggning som tillskrivs Rabbi Jehoshua ben Levi, som var verksam under tidigt 200-tal efter Kristus. Han menade att framför varje människa vandrar Guds änglar, och framför änglarna går en budbärare som högt tillkännager: tenu maqom le-iqonin shel haQadosh barukh hu (”Bereden väg för den Helige, välsignad vare han”).

Denne rabbin menade att psaltarpsalmen kan

påminna oss om att varje människa är skapad be-tselem Elohim, ”till Guds avbild”. Hans tolkning om änglarna och härolden tydliggör hur medveten han var om att be-tselem så att säga egentligen är avsett för kungligheter. (Ord som brukar användas om kungligheter överförde han ju till var och en av oss.) Eftersom varje människa är skapad be-tselem är det som om hon vore en drottning. Det är också intressant att texten här använder ett grekiskt lånord: bakom hebreiskans iqonin återfinns grekiskans eikôn och eikonion (jfr det svenska ordet ”ikon”). Inom alla de tre abrahamitiska religionerna återfinns – i högre eller lägre

grad – tanken att Gud inte kan och inte får avbildas. Och ändå – eller kanske just därför – menade alltså rabbinen att varje människa bör betraktas såsom en kringvandrande ikon. Den som vårdar och vördar denna ikon ser något av vem Gud är. En människa är inte som en bondepjäs på schackbrädet som lättvindigt kan offras. Det är inte heller så att hon har ett värde bara därför att hon en dag kan bli något annat än vad hon nu är: en drottning. Nej, hon bör betraktas redan nu som vore hon en drottning eller en kung, ke-ilu malkah, ke-ilu melekh. Om varje pjäs är som en kung eller drottning innebär det att varje gång en pjäs förloras blir det schack matt, som faktiskt betyder att ”kungen är död”. Med ett uttryck hämtat från den rabbinska litteraturen: ”När en människa dör är det som om en hel värld går under; när en människa räddas är det som om en hel värld räddas.” Visst blir det svårare att spela schack med bara kungar och drottningar på brädet, men vår uppgift är inte att spela ett kosmiskt schackparti utan i stället det som på hebreiska heter le-taqqen ‘olam: att hela en sargad och söndersliten värld. Och en omistlig del i denna kallelse är värnandet om människovärdet. Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Korsväg 1 | 2020

Vi frågar!

Mycket hotar livet och livsmiljön, vad ger dig hopp?

Thao Vendel Arenavärd och student, Karlstad

– När jag ser människor hjälpa andra, både på sociala medier och i vanliga livet. Till exempel när det uppstår en kris i världen och folk gör insamlingar, det ger mig hopp. Det gör det också när människor engagerar sig för jämställdhet och mot rasism.

John Agnesson Cykelhandlare, Göteborg/Hönö

– Jag upplever att hoppet har två brofästen. Det första är friheten i ett enklare liv, i mitt fall mycket kopplat till att vi i familjen gjort oss av med bilen och teven. Det andra är tron på en Gud som älskar och har omsorg om allt levande. 22

Korsväg 1 | 2020

Konfirmandresa till Auschwitz:

Det kan vara jobbigt, men det är en plikt att orka – Vi ska till en begravningsplats. Här dog över en miljon människor. Om några veckor åker Kristinehamns alla konfirmander och deras ledare till Auschwitz. I 25 år har församlingen rest till Polen. – Vi gör det för att lära och för att aldrig glömma betydelsen av alla människors lika värde, säger Anna Pollack, pedagog.

chindler’s List, Spielbergs hyllade filmklassiker, rullar i församlingshemmet. Den tystnad som vanligtvis aldrig finns i en sal full av tonåringar är mer talande än kvällens alla ord. Då och då bryter en mikrofonröst genom koncentrationen. Prästen Malin Lindgren kommenterar för att öka förståelsen. Hon aviserar platser i Krakow som gruppen kommer att besöka och uppmärksammar viktiga detaljer i själva handlingen. – En klocka byter ägare, och fler judar får arbete i Schindlers fabrik. Den svartvita filmen med den dokumentära känslan är tre timmars smärtsam påminnelse om nazisternas massmord. Förnedring, hat, avrättningar – allt tränger nära. Men Schindler’s List är också en berättelse om hopp, om hur en enda person kan göra skillnad.

Efteråt samlas konfirmanderna i smågrupper tillsammans med sina ledare och pratar om vad de sett. – Man vet ju att allt har hänt. Fast ändå, det

är svårt att greppa, tycker Amelia Lundgren. Tankar fångas och fler frågor än svar formuleras. – Nazisten som prickskjuter judar från sin balkong. Av alla vidriga scener så är den värst. Han njuter av det, som om han dödade råttor, sä-

ger Elias Haag. Hur är det möjligt? Man mår illa. Hjärntvätt, grupptryck, feghet. Det kan vara förklaringar, tror konfirmanderna, mekanismer som de också kan identifiera i sin egen tid. Kan det hända igen? – Klart det kan. Och på sätt och vis hänKorsväg 1 | 2020

”Vi når många, fler för varje år. 55 procent av alla kyrkotillhöriga 14-åringar i Kristinehamn konfirmerar sig,” berättar Anna Pollack. ”Flera av dem förklarar att de kommer till kyrkan för att ta reda på hur det är att ha en tro. De är nyfikna på hur kristna kan tänka, vara och resonera”. En röd tråd i konfirmandarbetet är alla människors lika värde.

Korsväg 1 | 2020

Reaktionerna kan vara väldigt olika. Och ja, det kan vara jobbigt …

der det ju redan, fast inte i samma omfattning. Världen är full av ondska. Samtalet fortsätter, om ansvar och det egna valet. Det som självklart finns men som inte alltid är så lätt. En diskussion om språkbruk tar fart. Judar, svarta, araber, homosexuella, många hånas och får nedsättande namn, det är vardag. – Det förekommer hela tiden, säger killarna, särskilt on-line. Tjejerna bekräftar jargongen. Och att få bryr sig, fast det inte är okej.

– Jag vet inte vad jag kommer att känna under den här resan. Det kanske blir hopp och död på samma gång, funderar Carl Ros Hedlund. Kristinehamns församling har rest till Polen med konfirmander sedan 1994. Till en början var det en av många valbara inriktningar men sedan 15 år tillbaka är allt konfirmandarbete i pastoratet samlat runt ett tema: Alla människors lika värde. Grupperna träffats en gång i veckan under hela läsåret och resan till Auschwitz ingår för den som vill. Nästan alla följer med. I år är det fyra som väljer att Om två veckor kommer de 69 konfirmanderstanna hemma, i fjol var det ingen. na och deras ledare att vandra i Förintelsens Resan lockar. Antalet konfirmander ökar. Anna Pollack är den av ledarna som varit spår. Pirret är påtagligt. För 14-åringar, som med längst och står för tydlig kontinuitet. Hon för första gången åker bort en längre tid utan vet vad som behövs för att klara vistelsen; mat, sin familj, kan oro handla om allt från vem man får sitta bredvid på planet, till mötet med sömn, rutiner och gemenskap. En bra guide som pratar svenska är också en förutsättning. platsen för gaskamrar och järnvägsramp. Genom att vara många ledare, inte minst de unga konfirmandledarna har en bärande Om Schindler’s List roll, finns tid att se och möta emaljgodsfabrik med judiska allas behov. anställda, samtidigt som han Schindler’s List är en ameri– Reaktionerna kan vara har god relation med naziskansk dramafilm från 1993, väldigt olika. Och ja, det kan terna. Han är ingen typisk regisserad av Steven Spielberg vara jobbigt, men det är en filmhjälte, men han inser under och skriven av Steven Zaillian. Den är baserad på boken filmens gång hur mycket han plikt att orka. Vi måste veta Schindlers ark av Thomas kan göra för att rädda iallafall vad som hänt. Det är viktigt, Keneally. en liten procent judar från en så att det aldrig får fäste bland Filmen tar oss till naziockusäker död. mänskligheten igen. perade Polen i början av Andra världskriget. Gradvis får vi se hur den judiska befolkningen berövas sina rättigheter, och tvingas bo i ghetton och bära davidsstjärnan. Titelpersonen, Oskar Schindler, driver en

Liam Neeson gör titelrollen och Ralph Fiennes spelar nazisten Amon Göth, i två av 1990-talets mest hyllade filmprestationer. Filmen vann sju Oscarutmärkelser, bland annat för Bästa film och Bästa regi.

Anna säger att hon själv

känner sig alldeles matt, så här efter Schindler’s List, trots att hon sett den förut och till skillnad från konfirmanderna vet vad som väntar i mötet Korsväg 1 | 2020

Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång.

med SS-Hauptsturmführer Amon Göth. Hon samlar sin grupp i ring runt två stora levande ljus. – Tack för att ni kom och tittade på den här viktiga filmen. Gud, vi ber att du ska vara hos oss och ta hand om det som vi känt. Orden förefaller spontana i stunden, som att hon tillsammans med tonåringarna lämnar ifrån sig sin förtvivlan och inriktar sig på det som går att förebygga och förändra. – Den tjugotredje åker vi. Att integrera Förintelsen i undervisning om kristendom tycker Anna faller sig helt naturligt. Mänskliga rättigheter och kristen tro går hand i hand. – Alla människors lika värde, det var verkligen vad Jesus kämpade för. Och den judiska historien är våra kristna rötter. Malin påminner om att kristna också har ett särskilt ansvar eftersom det historiskt används kristna argument för förföljelser av judar. – Argument som vi i dag inte håller med om. Svenska kyrkan är långt ifrån ensam om att ta grupper till Auschwitz. Skolor, fackförbund, politiska partier, ideella organisationer – arrangörerna är många men formerna skiljer sig åt. Att samlas i stillhet och bön, att tillsammans dela smärtan och lämna den vidare till Gud, är ett viktigt kännetecken då kyrkan arrangerar. – Att stå inför något så stort och ofattbart som Förintelsen, då behöver man hjälp. Man är så tom och det är så tungt. Ord blir bara platta. Men att samlas i en enkel bön, tystnad och gemenskap, det hjälper. Det handlar om att dela upplevelsen, säger Anna.

Korsväg 1 | 2020

De unga ledarna som tidigare deltagit som konfirmander minns särskilt andakten kvällen efter besöket i Auschwitz. – Det är en stund att gå in i sig själv och släppa många känslor, säger Alma Modin. Hon berättar också om en samling vid gravstenarna i Birkenau. – Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång. De unga ledarna går andra året i kyrkans

treåriga ledarskapsutbildning. Resan till Polen är ett konkret steg mot mer ansvar. – Man ska ha koll på sin grupp, räkna in alla och finnas för dom, förklarar Albin Wik. Anna går igenom dagsscheman och rutiner med ledarna. Strukturen är nödvändig. – De unga ledarna steppar upp ordentligt. De behövs på riktigt och det känner de. Det är en otrolig tillgång att vi är så många runt konfirmanderna. Anna, som gjort samma resa i nio år, tycker att ungdomarna blir mer mogna och tar mer ansvar för varje år. Det är den enda skillnad hon kan komma på. – De första åren var det mer röj. Eller så har det med mig att göra, att jag var mindre tydlig i början. Det kanske är den största skillnaden, att vi ledare ändrar oss. Hon syftar på de vuxna, de kyrkligt anställda, pedagogerna och prästerna som har det yttersta ansvaret för gruppen. De är sju personer. Att ge sig iväg med runt hundra konfirmander och unga ledare kan innebära, om inte problem, så åtminstone vissa utmaningar. – Det finns alltid de gôrstöddiga, men de får sällan gehör.

KorsvĂ¤g 1 | 2020

Foto: Diana Stjernius Drewstad.

Känslan då är att vi går från mörker till ljus.

Anna berättar att det varit tillfällen då hon känt oro, och tänkt tanken ”hur ska det gå” men att den visat sig obefogad. Hennes erfarenhet är att allvaret drabbar alla. Det tar sig visserligen olika uttryck, allt från tystnad och tårar till nackvärk. Men att befinna sig där mer än en miljon människor mist livet, det tillför en helt annan dimension än att på distans läsa och prata om massmordet. – Därför är den här resan så viktig, att vi åker tillsammans och på plats upplever detta med våra kroppar. Förutom alla förberedelser under konfirmationstiden då tonåringarna på olika sätt närmat sig frågor om livet och döden och den kristna tron, finns också det viktiga arbetet med Projekt Polen. Anna förklarar att på plats i Krakow, då gruppen besöker museet i det som var det judiska gettot, får konfirmanderna skapa en fiktiv person. Friheten är stor, de får bestämma allt runt personen, ålder, familj, bostad med mera. Hur såg livet ut för den som levde här för 80 år sedan? Och vad hände med personen under kriget? Fram till den 27 januari 1945 då Auschwitz befriades? Statistiskt sett var det få judar som lämnade platsen levande. Under varje kväll i Krakow jobbar konfirmanderna med sin person utifrån vad de sett och upplevt under dagen.

Korsväg 1 | 2020

– Det händer väldigt mycket i det arbetet, tycker Anna. De fiktiva personerna och deras öde får sedan följa med hem till Kristinehamn. I en gudstjänst med temat Alla människors lika värde berättar konfirmanderna med både ord och bilder om sina karaktärer från Krakow. Kyrkan fylls av familj och vänner. Upplevelserna delas än en gång. – Det brukar bli väldigt fint med mycket ljus och musik. Känslan då är att vi går från mörker till ljus. Att det finns gott om tid hemma efter resan är viktigt för att hinna bearbeta upplevelsen. Konfirmation blir det tidigast i maj. Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

”Vi bad. En del grät. Det var gemenskap och trygghet på samma gång”, minns de unga ledarna. Resan till Auschwitz kostar Kristinehamns pastorat cirka 600 000 kronor. ”Viktigast av allt är att fler ungdomar hittar en plats i kyrkan och trivs. Det går inte att sätta en prislapp på det”, säger kyrkorådets ordförande Sofia Westerdahl.

Korsväg 1 | 2020

Alla som vill ska kunna följa med

Kristinehamns pastorat satsar cirka 600 000 kronor varje år för att kunna erbjuda konfirmanderna en resa till Auschwitz. – Det ska vara gratis för alla, det är en jämlikhetsfråga, säger Kerstin Fahlén (C).

on var med som förtroendevald redan under 1990-talet, då de första resorna genomfördes. Kerstin beskriver den tidens konfirmationsundervisning som ett smörgåsbord med diverse inriktningar. Det var dans, skidor, fotboll och olika resmål. Sett i backspegeln tycker hon att det är på sin plats att vara lite självkritisk. – Jag vet inte hur mycket de lärde sig om kyrkan och den kristna tron. Det går säkert att hitta ingångar från olika håll. Men att som i dag samla alla konfirmander under temat Mänskliga rättigheter och erbjuda ett besök i Auschwitz tycker hon är betydligt mer genomtänkt. – Alla människors lika värde är en grundpelare i den kristna tron.

Resan till Polen blev snabbt populär. Hur

Korsväg 1 | 2020

många ungdomar från Kristinehamn som deltagit genom åren vet hon inte, säkert fler än tusen. Men resan blev också en budgetfråga där de förtroendevalda hade olika uppfattning. Borde inte konfirmanderna betala en avgift? De som hade svårt att själva finansiera resan skulle kunna söka bidrag från kyrkan, föreslog vissa. Kerstin Fahlén protesterade då som nu. – Ska det göras en resa ska den vara gratis för alla. Inget barn ska behöva avstå på grund av att familjen inte har råd. Tanken om behovsprövat bidrag avfärdar hon helt. – Barn är lojala. De säger att de inte vill åka om de vet att familjens ekonomi är ansträngd. Som lärare är hon van vid att inga aktiviteter i skolan får kosta. Samma sak ska gälla i kyrkan, tycker hon. – Det är absolut en fråga om jämlikhet. Det blev som Kerstin ville den där gången på 1990-talet och sen har budgetposten klubbats igenom år efter år. Sofia Westerdahl (POSK) kyrkorådets nuvarande ordförande ser ingen anledning att ändra på det. – Barn- och ungdomsarbetet är prioriterat

och vi har en väldigt väl fungerande verksamhet. 55 procent av 14-åringarna konfirmerar sig och många blir kvar i ungdomsarbetet, säger hon. Att antalet ökar är självklart positivt, men det medför också ökade kostnader för varje år samtidigt som kyrkans intäkter minskar. – Så är det och 600 000 är en stor post, men samtidigt ska konfirmationsundervisningen innehålla två läger. Åker vi inte till Polen ska gruppen någon annanstans, och det kostar också. De förtroendevalda i Kristinehamn är eniga

om att konfirmanderna ska fortsätta att åka till Auschwitz. De närmaste två åren är finansierade. Däremot håller Sofia Westerdahl öppet inför framtida möjligheter att hitta sponsorer, ordna loppis eller på annat sätt dra in en del av de pengar som behövs. – Viktigast av allt är att fler ungdomar hittar en plats i kyrkan och trivs. Det går inte att sätta en prislapp på det, säger hon.

Auschwitz-Birkenau 1940–1945 Auschwitz-Birkenau var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger, som bestod av tre stora lägerkomplex samt ett fyrtiotal satellitläger. Det var det största och mest brutala nazityska lägret. Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner räknades som judar av nazisterna. Omkring en miljon av dessa människor mördades i lägret. De flesta av dem i gaskamrarna. Därutöver mördades även många andra i lägret. Av dessa var omkring 75 000 polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter. Källa: Forum för levande historia

Text: Helena Söderqvist Foto: Diana Stjernius Drewstad

Korsväg 1 | 2020

Resor till Auschwitz stärker ungdomarna Hallå där Lars Stiernelöf, länssamordnare i arbetet mot våldsbejakande extremism i Värmland, tidigare demokratiutvecklare i Sunne kommun och som under åren 2006 till 2015 gjort 33 resor med grupper till Auschwitz. När började resorna till Förintelsens minnesplatser?

– Redan på 1950-talet, men då var det i huvudsak historiker, politiker och personer i ledande befattningar som åkte dit. Utbildningsresor med elever började i slutet av 1980-talet och blev vanliga under 1990-talet.

Varför skedde det just då?

– Ofta var det på förekommen anledning. Det fanns stora problem med högerextremism. Värmland var och är fortfarande ett av de starkaste fästena i landet för vit-makt-rörelsen. Att statsminister Göran Perssons vid den här tiden tog initiativ att starta en omfattande informationsinsats om Förintelsen var avgörande. 1998 kom boken ”Om detta må ni berätta”. Fem år senare bildades myndigheten Forum för levande historia, med uppdraget att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Vilka ordnar resorna?

– De har genom åren arrangerats både av kommuner och civilsamhällets olika aktörer, till exempel studieförbund och fackförbund, olika kyrkor och samfund. Toleransprojektet, som startade i Kungälv efter mordet på John Hron 1995, har fått stor spridning i de värmländska kommunerna. Många skolor har jobbat enligt den modellen. För tillfället har Årjäng och Kil pågående projekt. Skiljer det sig något mellan arrangörerna?

– Ja, det skiljer vad man fokuserar på. Vissa är mer inriktade på det historiska skeendet, andra på personliga öden. När man reser med yngre har berättelserna vunnit mest gehör, att man försöker greppa individen i skeendet. Sekulära resor koncentrerar sig enbart på mänskliga rättigheter medan de religiösa också lyfter in ett Gudsperspektiv. Vilka resultat går att se av resorna?

– I Sunne såg vi otrolig skillnad på ungdomarna före och efter resorna, bland annat hur de bemötte konflikter och orättvisor. De blir ödmjukare och får en bättre förståelse. Jag 32

Korsväg 1 | 2020

Jag tror att kyrkan ser behovet när inte skolorna åker i samma utsträckning som förr.

tycker också att de reagerar på rasism på ett annat sätt och tar fajten för människors lika värde. Åker du till Auschwitz så sätter det sig djupare i själen. Man förstår vad som kan hända om vi i demokratin inte har alla människors lika värde som utgångspunkt. Gör man de här resorna på ett bra sätt stärker man ungdomarna, det är min erfarenhet. Hur är ”ett bra sätt”?

– Resan måste vara välplanerad. Och det måste finnas tid, både före och efter. Att studera och förstå innan man åker är en förutsättning. Sen krävs reflektion på plats och ett gediget efterarbete. Den som leder måste vara vaksam över vilka processer som sätts i gång. Reaktionerna kan vara väldigt olika och komma långt efteråt. Att bearbeta upplevelsen är viktigt. Går det att se skillnader på orter där många ungdomar kontinuerligt studerat Förintelsen och genomfört resor till Polen?

– Genom åren har vi fått signaler från polisen att våldsbrotten minskat. Vi ser också att ett heltäckande värdegrundsarbete i högstadiet gör eleverna bättre förberedda för gymnasiet. Men än finns inga forskningsresultat inom området. Ett fyraårigt projekt inleddes vid Göteborgs universitet förra året. Exkursionsresor med elever till Förintelsens minnesplatser ska studeras. Så vi kommer att få mer kunskap.

blir väldigt personbunden, intresset hos rektorer och kommunalråd är ofta avgörande. Det hänger också på att det finns eldsjälar som driver resorna och ordnar sponsorer. Konfirmandresorna däremot har ökat. Jag tror att kyrkan ser behovet när inte skolorna åker i samma utsträckning som förr. Och globalt sett ökar resorna till Auschwitz. Det har aldrig varit så många besökare som nu. I Polen åker till exempel alla skolelever dit. Flest utländska besökare kommer från Israel, Tyskland och de skandinaviska länderna. Hur många besökare klarar Auschwitz att ta emot?

– Smärtgränsen är nästan nådd, i alla fall i Auschwitz 1, där kan det bli köbildning och trängsel. Risken är att det påverkar upplevelsen. Birkenau däremot är annorlunda. Det är så stort och grupper kan alltid finna ställen att dra sig undan. Sen finns det andra platser som man kan åka till, jag vet att i Kils kommun har man inom ramen för Toleransprojektet gjort resor både till Bosnien och Israel. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Hur ser det ut i dag, fortsätter resorna?

– Ja, men i Värmland är det färre skolor som åker. Verksamhet som inte är lagstadgad Korsväg 1 | 2020

Martin Luther och judarna Om vi bara ser på Förintelsen och Luther, när vi talar om judehat, kan det bli en ursäkt för att inte tala om de stora sammanhangen. Hela vår västerländska historia genomsyras av judehat, antijudaism och antisemitism. Ser vi inte den större bilden, då riskerar vi att bereda ny mark för de mörka krafterna i världen.

nder 1980-talet rasade i Tyskland den så kallade historikerstriden. Frågan var om förintelsen av judarna var en unik historisk händelse. Majoriteten av den tyska historikerkåren menade att Förintelsen var något unikt – åtminstone given det avsedda antalet mördade och den industrialiserade formen. Men det har sedan dess funnits kritiska röster mot denna tes. Att förneka Förintelsens singularitet betyder dock inte att Förintelsen förnekas eller att dess grymheter förminskas. De allra flesta historikerna som kritiserade de som påstod att Förintelsen var unik har varit mycket noga med att påpeka att Förintelsen är en absolut avgrund i hela historian. Historikern Egon Flaig pekade på en självklarhet när han kritiserade påståendet om singularitet: Alla historiska händelser är i och för sig unika. Andra, bland annat prästen och senare förbundspresidenten i Tyskland, Joachim Gauck, menade att det kan vara kontraproduktivt eller farligt att hävda Förintelsens singularitet: Den skulle därmed bli det absolut onda som på sätt och vis finns utanför den mänskliga erfarenheten. Förintelsens ondska, grymhet och lidande som skapades av helt vanliga människor skulle således till och med förminskas. Själv är jag tveksam till att det var främst

Korsväg 1 | 2020

(men inte bara) tyska historiker som underströk Förintelsens singularitet. Det kan nämligen vara ett uttryck för en felriktad nationalism: ”Vi (tyskarna) var i alla fall bäst på att vara sämst!” Åtminstone kan tanken om Förintelsens singularitet leda till historielös bekvämlighet: Eftersom man vet att Förintelsen är det absolut onda och att det måste avvisas, har man gjort sitt och måste inte bry sig om annat. Den största risken är alltså att tanken om

Förintelsens unicitet kan leda till moralisk lathet: Vi accepterar att Förintelsen var det värsta som någonsin kunde ske – och blundar för det onda i andra tider eller i vår tid. Att bestrida det unika med Förintelsen betyder alltså inte att Förintelsen och nazidiktaturens folkmord förminskas utan kan rentav understryka det lidande som männi skor åsamkade andra. Samtidigt finns det insikten om att människans förmåga att skapa individuellt och kollektivt lidande alltid har varit ofantligt stort.

En norsk kollega berättade för mig att han

en gång höll ett föredrag om Martin Luther för präster och biskopar i Svenska kyrkan. Inställningen han mötte där var följande: ”Vadå,

Otfried Czaika är professor och stiftsteolog i Karlstads stift. I denna artikel utgår han ifrån 1980-talets historikerstrid i Tyskland, då historiker menade att Förintelsen var något unikt. Otfried menar att det finns en stor risk med ett sådant synsätt som kan leda till moralisk lathet. En risk att vi blundar för det onda i andra tider eller i vår tid.

Luther? Honom behöver vi inte. Han var ju emot judarna!” Om man har denna inställning måste man givetvis också ta konsekvenserna: Att lägga en våt filt av glömska över hela vår historia och börja om från en kulturell nollpunkt (vilket förvisso är en omöjlighet). Eftersom Europas kultur in till vår tid är genomsyrad av antijudaism och antisemitism. De som vill sortera ut Luther och hans antisemitism ur det historiska minnet använder honom nämligen bara som syndabock. Anti semitismen före, under och efter Luthers tid var ett utbrett fenomen, dessvärre.

Humanisten Johannes Reuchlin var en av de första icke-judiska lärda som kunde hebreiska och gav ut hebreiska texter. Detta ogillades skarpt av den romerska kyrkan, i synnerhet teologerna i Köln. År 1513 möter vi den senare reformatorn Luther bland de som kritiserar dessa konservativa teologer och som försvarar de judiska texterna. Sen, när reformationen var ung, påpekade Luther i sin skrift Dass Jesus Christus ein geborener Jude sei (Att Jesus Kristus är född som jude) något som faktiskt först under senare tider blev konsensus i bibelvetenskapen: Jesus var jude! Där uttryckte han sitt Korsväg 1 | 2020

hopp om att judarna skulle förstå att reformationen äger den rätta tolkningen av bibeln och ansluta sig till reformationen. Så blev det inte. Senare, år 1543, publicerade Luther två skarpt antijudiska skrifter: Von den Juden und ihren Lügen (Om judarna och deras lögner) och kort därefter Vom Schem Hamephorasch und vom Geschlecht Christi (Om Schem Hamephorach och om Kristi släkte) – enligt kyrkohistorikern Thomas Kaufmann den ”lortigaste” texten ur Luthers penna. Vad hade skett? Hur kunde Luther ändra sin åsikt om judarna? Många har hänvisat till att han var gammal, sjuk och besviken när han skrev dessa skrifter. Och visst, det är nog så: kroppen ville inte längre så som tidigare, hans ena dotter hade dött och varken judarna hade blivit evangeliska eller hela kyrkan reformerats. Men det kan på sin höjd tjäna som delförklaring. Det finns ett mera närliggande skäl varför Luther publicerade dessa skrifter: Två år tidigare hade Luthers mest poängterade motståndare Johannes Eck gett ut en bok om judarna (Ains Judenbüchlins verlegung…), där alla medeltida fördomar mot judarna dansar balett: De mördar barn, förgiftar brunnar mm. Men vad mer är: De som följer reformationen är som judar, eftersom de inte erkänner den enda, rätta, sanna (katolska) kyrkan! Det var vanligt att beskriva sina motståndare som ”judar” eller ”turkar” – men så genomtänkt hade reformationens anhängare aldrig tidigare anklagats för att vara som judar. Luthers antijudiska skrifter är alltså del av den konfessionella sandlådan: Eftersom reformatorerna hade anklagats att vara som judar ser Luther nu också till att vara emot judarna för att visa att han är rätt kristen. En strategi för stunden, men förödande i längden: När antisemitismen gror på allvar i Europa – på 1800- och 36

Korsväg 1 | 2020

1900-talet – hänvisade man till att en auktoritet som Luther var emot judarna. Det finns dock en markant skillnad mellan Eck och Luther: Luther försöker främst med bibeln i handen motbevisa judisk tro och judiska skrifter. Han anknyter i mycket mindre grad till den traditionella antijudiska polemiken. Trots de smaklösa utfallen mot judarna och kravet på utdrivning från evangeliska territorier understryker Luther i Om judarna och deras lögner att konverterade judar borde behandlas som fullvärdiga samhällsborgare. Teologen Dietrich Bonhoeffer som betalade med sitt liv för sin kamp mot nazismen och som hade tagit parti för judarna gjorde detta inte bara med hänvisning till Luthers skrift Att Jesus Kristus är född som jude utan också till den senare: Nazisterna förföljde nämligen alla som var av judisk härkomst oavsett om de var praktiserande judar eller om deras familjer var kristna, ateister eller vad som helst. För Luther var det inte en fråga om ”ras” eller ”blod” utan om ”religion” – de som hade omvänt sig skulle vara fredade. Eftersom Luther åtminstone ser konverterade judar som fullvärdiga medlemmar i samhället bör hans sena skrifter om judarna kanske främst beskrivas som ”antijudiska” och inte ”antisemitiska”. I detta avseende skiljer han sig för övrigt från många andra: Humanisten Erasmus som oftast framställs som 1500-talets upplyste och tolerante man hävdade att även en döpt jude alltid förblir en ”halv jude”. Han lovordade också Frankrike för att det inte fanns några kristna kättare, judar eller halvjudiska konvertiter där. I Spanien och Portugal skedde sedan 1200-talet otaliga systematiska övergrepp mot judarna. Judar mördades, fördrevs och tvångs-

Också Luther var en felbar, syndig människa. Riktigt från vettet ibland.

konverterades. Under Luthers tid var den iberiska halvön praktiskt taget ”judefri”. Men så började man också förfölja conversos, katoliker som en gång hade konverterade judar i släkten. De skulle elimineras eftersom de hade fel ”blod”. Många conversos mördades, många utvandrade – bland annat till Amsterdam, Grekland, Brasilien eller till Hamburg och andra tyska städer. Medan många andra territorier hade blivit närmast ”judefria”, fanns det en större judisk minoritet i det tysk-romerska riket. Kejsaren där var judarnas beskyddare. I slutet på 1500-talet förbjöd kejsaren till och med Luthers skrift Om judarna och deras lögner. Redan flera årtionden tidigare hade rådet i den evangeliska staden Strassburg förbjudit Luthers skrift Vom Schem Hamephorasch. Trots att det fanns så mycket mörker under 1500-talet, fanns det alltså några ljusglimtar. Zürichreformatorn Heinrich Bullinger hade ingen förståelse alls för Luthers antijudiska utfall och Nürnberg-reformatorn, och hebraisten, Andreas Osiander skrev på hebreiska till den judiske lärde Elias Levita och distanserade sig totalt från Luthers obsceniteter. Att förklara är inte samma sak som att försvara. En blick på senmedeltidens och reformationsårhundradets judehat avslöjar att mörkret är avsevärt större än Luthers utfall mot judarna. Att Andreas Osiander inte kunde sluta upp till den antijudiska tidsandan visar att det också fanns sansade människor. Luthers, Erasmus, Ecks och andras judehat framstår därför dock som ännu mörkare. Luther var inget helgon. Det var inte bara andra utan också han själv medveten om. Han var en människa som människor är flest. Som teolog har han nog själv beskrivit hela saken bäst: människan är alltid samtidigt både rätt-

färdiggjort och syndare (simul justus et peccator). Också Luther var en felbar, syndig människa. Riktigt från vettet ibland. Inskränkt och otrevligt. Såsom folk är flest. Vi får faktiskt inte stirra oss blind på varken Förintelsen eller Luthers antijudiska skrifter. Förintelsen är som sagt en avgrund i mänsklighetens historia och Luther var från vettet när han skrev om judarna. Men om vi bara ser på Förintelsen och Luther riskerar vi att ta det som en billig ursäkt för att inte tala om de stora sammanhangen. Saken är nämligen mycket större och värre än så. Hela vår västerländska historia genomsyras av judehat, antijudaism och antisemitism. Och om vi inte ser den större bilden utan bara skyller på våra mentala syndabockar – ja då bereder vi ny mark för de mörka krafterna i världen. Den antisemitismen som igen har smugit sig in de senaste åren i många europeiska länder skall vi inte förminska genom att peka på något ”unikt” eller använda Luther som syndabock. Otfried Czaika Stiftsteolog, Karlstads stift Professor i tidig modern kyrko- och kulturhistoria MF – Norwegian School of Theology, Religion and Society, Oslo

Korsväg 1 | 2020

Bibeltolkning är inte oskyldigt I alla tider har Bibeln använts till att legitimera olika saker, bland annat förtryck och att svärta ner det judiska arvet. Mikael Larsson vill i undervisning och forskning se på Bibelns mångfald, att den är ett bibliotek och ett myller av olika genrer och ett myller av teologiska ställningstaganden.

i måste komma bort från polariseringen mellan Gamla och Nya Testamentet och göra upp med den ersättningsteologi som lever kvar i praktiken. Alltså tanken att den kristna kyrkan ersätter det judiska folket som Guds utvalda folk, att Gamla Testamentet uppfattas som den mörka fond som evangeliets ljus ska bli ännu tydligare mot. Mikael Larsson vänder sig mot den starka förenklingen av förståelsen av Bibeln som han möter då och då. Mikael är forskare och docent i Gamla Testamentets exegetik (texttolkning) och har undervisat i bibelvetenskap i två decennier. Just nu undervisar han bland annat blivande diakoner, pedagoger och musiker på kyrkans utbildningsinstitut. – Många känner ett stort främlingskap inför texterna. Främlingskapet blir så stort att det inte resulterar i en brottning med texterna, något som jag tycker är nödvändigt! Inte bara med Gamla testamentet utan också med Nya testamentet. – Paulus kan ju vara ganska brysk, till exempel i Galaterbrevet där han inte drar sig för att häckla och håna sina motståndare och kraven på den kristne kan kännas som orimliga.

Korsväg 1 | 2020

Mikael funderar över om detta är en förändring i samhället eller om han har börjat känna sig gammal! Han tänker att människor alltid har ”förhandlat” med texterna, men studenterna han möter idag vet inte hur man gör. – De verkar så obekanta med att göra det, så jag har funderat mycket över varför det är så. Mikael är uppväxt i Västerbotten och där han växte upp var det fortfarande självklart att vara kyrkligt engagerad. På gymnasiet var det fullkomligt självklart att man läst sin Bibel, det var en norm att man skulle ha en viss nivå av bibelkännedom och alla undervisades mycket ingående om texterna. Som Torgny Lindgren och Sara Lidman skriver, så var det självklart att umgås med bibelfigurerna. Att vara ute med Paulus när han led skeppsbrott, det var som att det hänt i granngårn, minns Mikael. Det här var kanske ett speciellt väckelsearv, men det har ändå förvånat mig mycket att blivande kyrkomedarbetare kan känna sig så främmande för texterna. Den stora satsningen om lärande som Svenska kyrkan initierat och som Korsväg skrev om i höstas, är naturligtvis ett sätt att

För mig är det en käpphäst att använda hela Bibeln, säger Mikael Larsson forskare och docent i Gamla Testamentets exegetik. Det går aldrig att läsa Bibeln som ett blankt blad. Vi kommer alltid med ett bagage och vi kan vara medvetna om vårt bagage eller så är vi det inte.

möta detta. Lärandet behövs inte bara för alla som sitter i kyrkbänken, för samhället i övrigt, utan också för kyrkans egna medarbetare. Skolverkets förslag att slopa antiken och tona ner kristendomen i läroplanen visar tydligt på förändringen i samhället. – Detta speglar att Bibeln fått en svagare ställning som del av kulturarvet, menar Mikael.

Korsväg möter Mikael i Uppsala, på den teologiska institutionen. Vi har promenerat dit genom Engelska Parken och Pelle Svanslös Lekpark, båda parker som ger många associationer som kan ge upphov till tolkningar. Korsvägs tema om hat – hot – hopp kan naturligtvis också ge upphov till många associationer för en exeget! Vi talar om våldet i Bibeln, som finns närKorsväg 1 | 2020

varande inte bara i Gamla Testamentet, utan också i nya. – För mig är det en käpphäst att använda hela Bibeln, säger Mikael, och att man aldrig kan läsa Bibeln som ett blankt blad. Vi kommer alltid med ett bagage och vi kan vara medvetna om vårt bagage eller så är vi det inte. Jag tycker det är ohederligt att säga att man bara läser rakt upp och ned. Om man tänker sig schablonbilden av Bibeln, att GT rymmer mycket hot och hat

och NT står för kärleken, den så kallade ersättningsteologin du hänvisar till. Kan den schablonbilden också påverka vår syn på det judiska folket och på kristna? – Ja, absolut, så har det använts. ”Våldet i Gamla testamentet” har i den kristna tolkningshistorien använts för att svärta ned hela det judiska arvet. Uppgörelsen med den stereotypen är vi inte klara med. Mikael erinrar om debatten när Bibel 2000 kom och när författaren Eva Moberg skrev i tidskriften Ordfront, där hon liknade Jahve vid Hitler och Stalin och liknade honom vid en fullblodsnazist. Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att Gamla testamentet innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud”. – Konsekvensen blir att man lånar sig till en antisemitisk retorik, menar Mikael. Så hela tankefiguren med att kontrastera Gamla testamentet mot det Nya gäller det att vara uppmärksam på, inte minst i vår tid. Är det farligt att göra det, menar du? – Ja, nu när högernationalismen växer, ser man dessutom att nationalistiska grupper gör anspråk på det kristna arvet. Jag läste nyligen några artiklar om Anders Behring Breiviks bibelanvändning i hans manifest 2083. För honom fungerar Bibeln inte som ett freds dokument utan som ett sätt att legitimera det nationalistiska projektet, också militärt. I vårt samtal återvänder vi till bibeltolk-

ningen. Mikael menar att bibeltolkning inte är oskyldigt. I alla tider har man kunnat använda Bibeln till att legitimera mycket, till exempel

Korsväg 1 | 2020

Bibeltexterna skildrar männi skans hela existens, hennes misslyckanden och framGud är den som bestraffar i tredje och fjärde led, gångar.

apartheid i Sydafrika. Så Mikael vill i sin undervisning och delvis också i sin forskning se på Bibelns mångfald. Det är inte en text; det är ett bibliotek, ett myller av olika genrer, ett myller av teologiska ställningstaganden. – Många har en föreställning om att allt som skildras i Bibeln ska vara uppbyggligt och alla personer ska vara föredömen. Istället är det ju så att bibeltexterna skildrar människans hela existens, hennes misslyckanden och framgångar. Väldigt mycket handlar om när människan inte lyssnar, när människan går emot det Gud har tänkt. – Ingenting är för mörkt för att få finnas i Bibeln. Om man själv är så utsatt, har blivit så totalt utblottad och förnedrad, är det inte konstigt om man kan hata sin fiende så mycket att man önskar livet ur dess barn, säger Mikael och hänvisar till ”hämndpsalmen” (Ps 137) med ord om att krossa fiendens späda barn mot klippan. Mikael menar att många av de här texterna är en utmaning för oss i den rikare delen av världen. Men för utsatta grupper runt om i världen betyder texterna mycket. De talar om Guds rättvisa, som kommer en dag. – Inget är för svårt eller för fult för Gud. Också våra sämsta sidor får finnas inför Gud och när vi närmar oss Gud i bön då avslöjas vi. Om vi bär på hat kommer det fram i en uppriktig bön. Så tänker jag att man kan tänka inför de här hämndpsalmerna. Om vi avslutar vårt samtal i hoppet? Nog är

det så, att mycket av det vi läser i Bibeln talar om hoppet? – Det beror faktiskt helt på hur man läser, men visst finns det ett enormt hopp i Bibeln.

men den som förlåter in till tusende ledet. Och ur Gamla Testamentet kan vi lyssna till Jesaja, skriven 700 år f Kr om det kommande fredsriket: Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.

Eller en annan text ur Jesaja som används

också idag för kristna i Nordkorea som levt i förtryck i över 70 år, för alla krigströtta, utsatta människor i Syrien och Irak, i Jemen och Nigeria, hotade människor i Afghanistan, alla flyende för IS terror, kämpande flyktingar på Medelhavet, alla utsatta människor oavsett nationalitet och religion: Trösta mitt folk Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna att hennes vedermöda är slut. Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg 1 | 2020

Religionens synlighet utmanar sekulära normer Religionsfrihet handlar idag om religionens plats i samhället som helhet: religionens betydelse, roll och värde. Inte i första hand om individens val. Det är religionens plats i samhällslivet som är den avgörande konfliktfrågan.

ör 69 år sedan, år 1951, fick Sverige religionsfrihet. Lagen erkände vars och ens rätt att tro och att utöva sin religion, att delta i religiösa gemenskaper. Men framförallt gav den varje individ rätten att inte behöva tillhöra något trossamfund alls. Först år 1951 fanns möjligheten att lämna Svenska kyrkan, eller andra trossamfund, utan att bli medlem i något annat av staten godkänt samfund. Att religionsfrihet betyder frihet från kyrkan har länge varit en stark föreställning i Sverige. Möjligen beror det på att lagen från 1951 främst uppfattades som befriande från tvånget att tillhöra ett trossamfund. Men även

den lagen skyddade den enskildes rätt till tro och att tillhöra en religiös gemenskap efter eget val. Och numera är Europakonventionen införlivad i svensk lag (1995) och Svenska kyrkans roll regleras genom den särskilda lagen om Svenska kyrkan (1998). I dagens lagstiftning är rätten att tro – eller inte tro – mycket starkt skyddad, liksom rätten att utöva sin religion, ensam eller tillsammans med andra. Är då religionsfriheten hotad i vårt land? I en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet år 2017 sa sig 42 procent av svenskarna uppfatta religionsfriheten hotad,

Tabell A Svenska folkets inställning till invandrares rätt att fritt utöva sin religion i Sverige, 1993–2017 (%) År Instämmer helt/ helt riktigt

1993 1997 1999 2004 2007 2009 2011 2013 2015 2016 2017 19

Den redovisade siffran utgör endast andelen som svarat instämmer helt alternativt helt riktigt. Endast personer som besvarat frågan är medtagna, vet ej-svar är borträknade ur p rocentbasen. Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1993–2017.

Korsväg 1 | 2020

helt eller delvis. Och det är en ökning jämfört med 2012 då 31 procent ansåg att religionsfriheten var hotad. (Demker 2018) Hur kan vi förstå bilden av en allt mer hotad religionsfrihet i Sverige? Jag menar att en stor del av hotet handlar om migration och andra religioner än kristendom, särskilt islam, som blivit synliga i det svenska samhället. Islam är den religion som flest svenskar har en negativ inställning till. Under de senaste åren har det inte skett några stora förändringar i synen på islam. Mer än hälften av svenskarna var 2018 negativt inställda till islam, ungefär lika stor andel som 2005. De som blivit lite mindre negativa är kvinnor och personer under trettio år. Samtidigt har dock sambandet mellan partipolitiska hållningar å ena sidan och synen på islam å den andra stärkts. Enkelt uttryckt har personer politiskt till höger oftare en negativ syn på islam än personer till vänster i politiken. Inställningen till andra religioner – som judendom, kristendom – men också till ateism, är mindre negativ än till islam. Kristendomen är den mest uppskattade religionen, men synen på kristendom har också blivit mindre positiv.

Samtidigt har attityden till judendom blivit mer positiv. (Weibull 2019) Givet att svenskarna uppfattar ett ökat hot mot den svenska religionsfriheten blir det intressant att fråga sig hur svenskarna ställer sig till invandrares religionsfrihet. I tabell A framgår att stödet för invandrares religionsfrihet har ökat fram till 2015 för att därefter minska. Paradoxalt nog var stödet för invandrares religionsfrihet 2017 också påtagligt lågt bland dem som ansåg att religionsfrihetens ställning i Sverige var hotad. Bland dem som helt höll med om att religionsfrihetens ställning i Sverige var hotad stödde 26 procent invandrares religionsfrihet helt eller delvis. Bland dem som inte såg några hot mot religionsfriheten var andelen istället 74 procent. (Demker 2018) Förklaringen till att en stor grupp svenskar anser att religionsfriheten i Sverige är hotad samtidigt som invandrares religionsfrihet inte har starkt stöd är sannolikt att hotet mot religionsfriheten uppfattas vara just invandringen, alltså främmande religioner med traditioner, seder och bruk. En sannolik tolkning av svarsmönstren Korsväg 1 | 2020

Tillför kyrkor och andra religiösa aktörer ett särskilt värde i ett gott samhälle? Det är en av de frågor som striden står om, säger Marie Demker professor i statsvetenskap. Foto: Johan Wingborg.

är alltså att det inte är religionsfriheten som princip som uppfattas vara hotad utan istället religionsfriheten för den som antingen är kristen ”på svenskt vis” eller kanske inte är så trakterad av religion överhuvudtaget. Den svenska föreställningen om religion och religionsutövning har präglats starkt av en luthersk tolkning som lett till vad många kallat en privatisering av religionen, samt en närmast fundamentalistisk uppfattning om stat och religion som åtskilda. Svensk sekularism kännetecknas också av ett likställande mellan religion och en kollektivistisk och/ eller patriarkal kultur, något som sätts på sin spets av religiösa uttryck som rör familjelivet och jämställdhet. Frågan om omskärelse av pojkar, hijab för kvinnor och abortmotstånd är exempel på sådana religiösa uttryck. Hela den sekulära norm som haft ett primat i Sverige ifrågasätts nu av att religionen gestaltas i samhället – vilket i den post-sekulära tid vi lever i idag även gäller kristendomen – genom synliga uttryck och tydliga krav på erkännande. (Demker 2016a) Individens val är utgångspunkten. En

intervjustudie kring religionsfrihetens gränser, där ett antal utvalda personer som professionellt konfronterats med dessa gränser intervjuats av mig visar att förståelsen av religionsfrihet som en individuell rättighet är en gemensam utgångspunkt. (Demker 2016b) Och den utgångspunkten skiljer sig knappast alls åt mellan företrädare för religiösa inriktningar eller för den sekulära sfären. Istället är det i synen på religionen som socialt fenomen, alltså uppfattningen om religionens betydelse, roll och värde i vårt samhälle som uppfattningarna skiljer sig åt. Har gudstjänstfriande, helgtraditioner och riter ett unikt och själv-

Korsväg 1 | 2020

Striden om religionsfriheten idag handlar om religionens plats i samhällslivet som helhet.

ständigt värde för samhällsutvecklingen? Är religiöst förankrade argument och ståndpunkter bärande delar i en demokratisk debatt? Tillför kyrkor och andra religiösa aktörer ett särskilt värde i ett gott samhälle? Det är om dessa frågor striden står. Religionsfriheten är en positiv frihet. Den garanterar den religiösa medborgaren rätten att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra, men också rätten att byta religion eller övertygelse. De företrädare för olika inriktningar som intervjuats i studien är rörande överens om att grunden för religionsfriheten är medborgarens, ja människans, fria val och ovillkorliga rätt att vara eller inte vara troende på det ena eller det andra sättet. Och det finns enighet bland de intervjuade företrädarna om att denna rättighet bör ha ett starkt skydd av en engagerad statsmakt. Men, precis som Europakonventionen anger, så skyddar religionsfriheten inte bara individens rätt att välja utan också utövandet av religionen enskilt eller i grupp och i form av gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. I utövandet blir religion också ett samhälleligt fenomen. Statsmakten var länge lierad med den religiösa makten i Sverige, den

sekulära normen kunde därför härbärgera ett visst mått av kristna ritualer. Men med en sekulär stat, eller ännu hellre en neutral, blir religionens synlighet i samhället också en synlighet för pluralismen. Striden om religionsfriheten idag handlar om religionens plats i samhällslivet som helhet. Vi lever i ett pluralistiskt samhälle där sekularism inte längre är samtalets självklara utgångspunkt, vilket utmanar mångas uppfattningar. Istället är det individens rätt till ett val som är en gemensam nämnare. Konstruktiva samtal kring religionsfrihetens gränser och statens skydd av densamma borde därför lämna diskussionen om individens val för att istället fokusera på den avgörande konfliktfrågan – religionens samhälleliga betydelse, roll och värde. Marie Demker Professor i statsvetenskap och Dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet

Delar av texten har tidigare publicerats i Demker 2018 samt i en debattartikel i tidningen Dagen 20161104.

Referenser Demker, Marie (2016a). Vilken plats vill kyrkan ha i den offentliga debatten. I Bäckström A & A Wejryd (red) Sedd, men osedd. Om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. Verbum Stockholm. Demker, Marie (2016b). Religious Liberty in Democracy: Between Individual Tolerance and Democratic Inclusion. Nordic Journal of Religion and Society, no 1:18-35.

Demker, Marie (2018) Oförändrat motstånd mot flyktingmottagning men stärkt hotbild kring religion och svensk kultur i Ulrika Andersson, Anders Carlander, Elina Lindgren & Maria Oskarson (red) Sprickor i fasaden. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Weibull, Lennart (2019) Synen på trosuppfattningar i Sverige i Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg & Annika Bergström (red) Storm och stiltje. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Korsväg 1 | 2020

Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något – Vårt arbete med de ensamkommande flyktingarna här i Tanums pastorat är sannerligen en framgångssaga. Vi känner visserligen oro för en del av killarna som behöver fortsatt stöd, men sammantaget är det lyckosamt. Det blir också ett kvitto på att vi tänkt och gjort rätt!

nna Salén är församlingspedagog med diakonal inriktning, men också integrationssamordnare. Korsväg träffar henne tillsammans med Jan Sinclair, en av alla de ideella Tanumsbor som engagerat sig i arbetet med de ensamkommande ungdomarna som kom 2015. Han vill betona hur viktiga pengarna, som betalats ut från Göteborgs stift, varit. – Kommunens pengar har varit ett bidrag, men stiftets pengar har varit helt avgörande, menar han. Kan detta arbete tända ett hoppets tecken? Har det spelat någon roll för bygden, för er själva, för killarna? – För bygden har det spelat en otroligt viktig roll, säger Jan. Det är så många som varit engagerade, så det har getts en motbild mot de negativa attityderna i media, i samhället. Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något. Alla känner någon som varit engagerad.

Korsväg 1 | 2020

– Varje vecka får jag väldigt positiv respons från människor jag knappt känner, tillägger Anna. Korsväg har kommit på besök för att få höra

om kyrkans arbete med de ensamkommande och med integrationsarbetet. Vi inleder besöket med en liten rundvandring i det ganska nya församlingshemmet, som ligger strax intill kyrkan i Tanumshede. Ljusa, luftiga, öppna lokaler. Plats för lek och umgänge, samlingssal som kan rymma många. Mindre avskilda rum för samtal. Det är tyst och stilla. Men Anna berättar att stillheten regelbundet bryts av full aktivitet med barngrupper, konfirmander, samtalsgrupper, mångkulturella språkcaféer, körer … Pastoratet har också en egen kyrkbåt, ”Ann-Marie”. Tanums pastorat bildades 2018 och omfattar hela Tanums kommun med orter som Tanumshede, Fjällbacka, Grebbestad, Kville,

Korsväg 1 | 2020

Arbetar man tillsammans går det att uträtta mycket, konstaterar Anna och Jan.

Hamburgsund, Svenneby, Resö m.fl. Tanum befinner sig på historisk mark. Här finns de världsunika hällristningarna och mystiska vikingalabyrinter. Här finns kustland och jordbruksbygd. Här finns kustnära kyrkor och sockenkyrkor. Genom sammanslagningen har nu pastoratet 15 kyrkor och 50 olika byggnader, stora som små. Och det var till dessa bygder som ett trettiotal ensamkommande ungdomar kom 2015. Och det är i dessa bygder de flesta av ungdomarna troligtvis kommer ha sin framtid. – Ja, det tror jag, säger Anna. Majoriteten av dem kommer vilja stanna, börja jobba när de är klara med skolan, etablera sig här. – De hade ju möjlighet att byta skola när de fick tillfälligt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen. Vi trodde att en del tänkte flytta till Stockholm, eftersom det kanske finns bättre möjligheter där. Men alla stannade kvar, även om en del nu studerar i Dingle eller i Uddevalla. Anna och Jan är samspelta. De kompletterar varandra under samtalet, kommer med inpass. De har olika ingångar i arbetet med de ensamkommande, men de verkar stå på samma värdegrund. Vad har format dem? Anna är född och uppvuxen i Grebbestad och åkte till USA som aupair i tjugoårsåldern. Där träffade hon kristna som gjorde så gott intryck på henne, så hon började tro på Gud. – Jag behövde det då, tryggheten och glädjen de förmedlade. Så när jag kom hem engagerade jag mig i Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Då var jag varken döpt eller konfirmerad. – Så träffade jag mina barns far och han hade ett förflutet med arbete i Afrika. Jag hade hela mitt liv känt en längtan att få komma dit. Så det blev så, i fyra år var de i Kenya och

Korsväg 1 | 2020

Tanzania och arbetade med olika biståndsprojekt. År som kom att påverka Anna mycket. – Ja, jag blev mer grundad. Inte annorlunda, snarare blev vissa sidor i mig förstärkta. Som att jag förstod att relationer är viktigare än prestationer. Det var så tydligt i Afrika och det har jag försökt föra med mig. Jans bakgrund är annorlunda. Uppvuxen i Lunden i Göteborg, men sen flyttade familjen till Kortedala. – Det var ett förortsområde som verkligen präglade mig. Vi uppfostrades i gammaldags, ärlig arbetarmiljö genomsyrat av solidaritet och en insikt om vikten av att kämpa för sina rättigheter. Jag kommer ihåg när jag som 5 åring fick följa med mormor till försäkringskassan och hon satte in 3.20:- och förklarade att det var en försäkring om morfar skulle bli sjuk. Alla de jag träffade var medvetna om kampen under 20-30-talet för bättre villkor. – Jag har också fått uppleva hur mormor och farmor fick ”egna” pengar när de blev folkpensionärer. De hade ju varit hemmafruar i alla år och fått pengar till hushållskassan av sina män. Då höjdes också gåvan till mig, minns Jan med ett leende, då låg alltid en femma under skrivbordsunderlägget, när mormor varit på besök. Jan vet att uppväxten verkligen har präglat honom, liksom somrarna på landet och i jordbruket. Han blev byggnadsingenjör på gymnasiet, läste in en fil kand i statistik, matte och det som sen skulle kallas IT. Han arbetade på Statistiska Centralbyrån men så småningom startade han och hans fru ett företag med IT. De fick flera stora projekt med Scania i Sverige, Ryssland, England och Brasilien. – Genom resorna och projekten blev vi verkligen stärkta i att inte göra skillnad på människor, att se alla människors lika värde.

Agapes Vänner arrangerade en fest för ensamkommande, volontärer och anställda, Tillsammans Framåt. Med information, glädje, mat och musik. Gruppen från Tanum med boendesamordnare Christer Lockner och Anna Sahlén.

2002 flyttade de till Tanum och Jan utbildade sig till djurskötare. Så vid sidan av ITjobben blev han avbytare inom lantbruket. – Men det häftigaste var väl egentligen när jag träffade Chafafadine från Tchad på djurskötarutbildningen. Vi blev väldigt bra kompisar och gjorde ett stort projekt ihop. Vi, främst han, jobbade ihop 300 000 kronor, bildade en förening och köpte sex stora Scaniabilar på militär överskottsauktion. Sen åkte vi runt i bygderna, tiggde och köpte begagnade jordbruksredskap. Vi lyckades fylla två bilar helt fulla och skickade ner alla bilarna till Tchad. Efter lite förvecklingar och förseningar kom allt fram. Det var sannerligen ett projekt med handfast bistånd och en stor upplevelse för mig! Så 2015 kom Överförmyndarnas upprop efter gode män och Jan anmälde sig. Efter att ”hans” killar blivit myndiga, eller uppskrivna i ålder har han fortsatt sitt engagemang. Nu sitter han med i styrelsen för den ideella föreningen Agapes Vänner i Uddevalla, Munkedal och Tanum. När de ensamkommande först kom var det

Tanums kommun som samarbetade med Migrationsverket. Men när killarna fyllde 18 år slog skolan larm och bad kyrkan om hjälp. Risken var uppenbar att de skulle flyttas till Migrationsverkets anläggning på Restad Gård

i Vänersborg. De skulle förlora sin skola, sina nätverk, det sammanhang där de börjat rota sig. Eftersom pastoratet har många byggnader började man inkvartera ungdomarna bland annat i församlingshem, privata familjehem och folk som har stugor på tomten. Jan och Anna är glada över samarbetet mellan Agapes Vänner, kyrkan och skolan. – Lärare och andra från skolan har verkligen varit solidariska och medmänskliga. Utan dem hade det aldrig blivit så bra, säger de båda. Arbetar man tillsammans går det att uträtta mycket, konstaterar Anna och Jan. Det blir som ringar på vattnet och det gäller både enskilda och organisationer. För pengar från stiftet har pastoratet till exempel kunna anställa boendestöjdare. – Vi ordnade en kontaktperson till varje kille, berättar Anna. Det betyder att vi alla; jag som anställd, kontaktpersonerna, Agapes Vänner, läxläsare m fl har kunnat göra det så bra som möjligt. – Volontärerna behövs fortfarande, men på ett annat sätt nu. Många av killarna är ganska självgående. Orosmolnen för hur det ska gå för dem finns fortfarande, men vi har stor tillförsikt inför framtiden! Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson

Korsväg 1 | 2020

Det nya landet – vi arbetar vidare

Korsväg 1 | 2020

övergått till fasta tjänster och församlingarna har avsatt medel i sina ordinarie budgetar till arbetet med integration. 13 pastorat i Göteborgs stift har fått del av årets kyrkomötesmedel på 25 miljoner för arbete med integration men det finns ytterligare församlingar som arbetar. Dessutom flera som lägger ner mycket arbete på de unga vuxna som kom som ensamkommande. De behöver just nu allt stöd de kan få med både livet och skolan. Det är spännande att se hur arbetet växer och gror. Många församlingar gör stora insatser och de har inriktat sig på lite olika saker. Svenska kyrkan är en samhällsaktör och någon att räkna med! Detta möter jag i de olika nätverk som vi finns i. Det finns HOPP för Sverige! Eva Glemme Stiftsadjunkt för frågor kring migration och integration i Göteborgs stift

Foto: Tomas Pettersson

n av de viktigaste uppgifterna som vi har just nu i Sverige och i kyrkan är att arbeta med integration/inkludering. Ja inte vi ensamma utan tillsammans med dem som kommit till Sverige från ett annat land, en annan kultur. Vi behöver göra detta arbete gemensamt och mötas i denna uppgift. Integration är relationer! Integrationsarbetet har pågått länge i vårt land men fick en kraftig skjuts hösten 2015 då 163 000 personer sökte asyl i Sverige. Många har fått olika typer av uppehållstillstånd (UT) Andra har blivit utvisade och en del väntar fortfarande på besked. I år räknar Migrationsverket att det ska komma 23 000 personer. De som fått UT behöver hjälp med språket, bostad, arbete och att lära känna svenskar. I Göteborgs stift har flera församlingar arbetat med integration i många år och arbetet är en självklar del av församlingens liv. Detta gäller flera av göteborgsförsamlingarna som en gång var med och startade nätverket ”Framtiden bor hos oss”. För andra började detta arbete 2015. Först tog man emot flyktingar och allteftersom de fick UT och ville stanna på orten började något annat. Redan 2015 avsatte Kyrkomötet och även Göteborgs stift medel till arbetet med både asylsökande och de som fått UT. Kyrkomötet avsatte 2016 75 miljoner och 2017-2019 60 miljoner per år. En del av medlen har också gått till ACT Svenska kyrkans arbete bland flyktingar i norra Afrika och i Mellanöstern. Göteborgs stift avsatte under tre år 8 miljoner, 2016-2018. 32 församlingar/ pastorat har fått del av medlen och c:a 20 projekttjänster har tillkommit med olika anställningsgrad. En del av tjänsterna har

”Det nya landet” – en inspirationsdag kring integration i Kungsbacka 2018. Med på inspirationsdagen var bl a Neamat Albayati, Katarina Hultstrand, Eva Glemme och Linda Törner Halvordsson och Akram Albayati (sittande).

Vi frågar!

Mycket hotar livet och livsmiljön, vad ger dig hopp? Mattias Dackhammar Ungdomsledare, Onsala

– Det kan vara svårt för många att finna hopp idag, men jag brukar påminna mig själv om hur världen såg ut för 150 år sedan. Då drabbade krig och förtryck fortfarande nästan alla människor i världen. Blev du sjuk var dina chanser att överleva betydligt sämre. – På 150 år har vi gjort stora framsteg i kommunikation, globalisering och medicin. Idag kan du prata med någon på andra sidan världen och på så sätt bilda band och broar mellan kulturer och religioner. – Jag menar inte nödvändigtvis att vi har löst problemen, men vi har gjort otroligt många framsteg tillsammans – på några ynka procent av de år som vår art har existerat. Det ger mig hopp.

Johan Strandberg

Anna Ludvigsson

Göran Linderoth

Universitetsadjunkt i maskinteknik, Skåre

Församlingspedagog, Landvetter

Pensionär, Hajom

– Våra barn. Den yngre generationen ser möjligheter till förändring och förbättring. I höst kanske det står hundra Gretor på Karlstads universitet, som vill lära sig om hållbar utveckling och vad ingenjörer kan bidra med? Vi måste anpassa våra kurser och lägga till ämnen, inte fortsätta i gamla hjulspår. Det tar tid men jag tycker det ger hopp för framtiden.

– Vad ger mig hopp? Människors kraft och vilja att hjälpas åt och verka för det goda, tycker jag är det som ger hopp. – Jag tror att många människor vill engagera sig och bidra till förbättringar, men det är inte alltid man vet hur, var och på vilket sätt.

– Det är så lätt att för tvivla när vi översköljs av all information om hoten mot mänskligt liv på jordklotet. – Klockan är kvart i tolv, men vi blir allt fler som inser nödvändigheten av förändring. Förändring av hur vi behandlar vår planet. Det ingjuter hopp. Hopp i stället för förtvivlan. Korsväg 1 | 2020

Henrik Arnstad är historiker, vetenskapsjournalist, författare och debattör med inriktning på populärvetenskaplig historia och fascism. Det har gjort att han får utså hot och hat, med dagliga mordhot.

Det gives icke något val Henrik Arnstad är hotad och hatad för sin forskning och för offentligheten kring den. Han målar en mörk bild av framtiden och han ser ingen som helst räddning för demokratin i världen. Men vågar man tro kan man försätta berg.

ndskan har på något sätt blivit en accepterad del av vår samtid, som den inte var för några år sedan. Om vi definierar ondska som en brist på medkänsla, en tomhet i själen, då syns den tydligare i det offentliga samtalet idag än för bara några år sedan. Henrik Arnstad är historiker, vetenskapsjournalist, författare och debattör. Han studerar förändringar och tendenser i samhället och har forskat mycket kring andra världskriget. Han menar att vi idag har ett hårdnande klimat, ute i världen men även i Sverige. Att allt fler inte bryr sig om att det drunknar flyktingar på Medelhavet, att människor som tigger utanför affären har ett eländigt liv, att man rycker på axlarna och inte lyfter ett finger för att lindra andra människors lidande. – Jämför med världen efter kalla krigets slut, världen efter 1991, berättar Henrik. Vilken glädje! Då trodde vi – nu kommer vi leva i demokrati, jämlikhet, broderskap.

Korsväg 1 | 2020

Korsväg har fått komma hem till Henrik där

han bor på söder i Stockholm. I lägenheten, som också är hans kontor, finns böcker och åter böcker. Men också flera ukuleles och långbåge med pilar. Han är en mångfacetterad man, sjunger, spelar, tävlar, boxas, debatterar, framträder, undervisar. Intervjun varvas med citat på dialekt eller andra språk och nu brister han ut i Beethovens 9:a, EU:s hymn: ”Hatet måste vi begrava, fred för syster och för bror. Fred på jorden, fred på haven, fred för alla barn på jord.” – Jag kommer ihåg hur glada vi alla var, när muren föll. Nu är allt löst. Men vi släppte garden. Henrik berättar vidare: Då kom en ny rörelse. Den föddes i Kina, i och med massakern på Himmelska Fridens torg. Då trodde vi, nu kommer diktaturen att falla där, precis som i Sovjetunionen. Men istället för att förhandla med demokratistudenterna sköt man ner dem med stridsvagnar. Vad regimen i Kina då ville

Korsväg 1 | 2020

Intervjun varvas med citat på dialekt eller andra språk och nu brister Henrik ut i Beethovens 9:a, EU:s hymn: ”Hatet måste vi begrava, fred för syster och för bror. Fred på jorden, fred på haven, fred för alla barn på jord.”

säga var att det går bra att ha kapitalism och marknadsekonomi samtidigt med en totalitär regim. Detta lyssnade ledare i Afrika till och fortsatte på samma sätt. Sen kom Putin i Ryssland med samma koncept och så stora delar av Europa och Latinamerika. Detta bygger på en egoism, vi kan kalla det ondska, som vi inte har utmanat – så är vi här idag. – Den svenska kyrkan är en av de starka organisationer som står emot utbredningen av egoismen. Därför älskar jag den svenska kyrkan. Henriks senaste bok Hatade demokrati, de inkluderande rörelsernas ideologi och historia från forntid till idag är en fortsättning på den förra boken Älskade fascism, om de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. En bok som enligt Anders Wejrud, ärkebiskop emeritus, är en av de viktigaste böckerna i vår tid. Hur hamnade han här, Henrik Arnstad? Med att ge sig i kast med dessa gigantiska forskningsprojekt?

Korsväg 1 | 2020

– Jag började jobba som journalist på 80-talet och då ville jag bli allmänbildad. Jag gjorde det till ett projekt för mig själv. Jag köpte böcker om kriminologi för att förstå, för då var jag kriminalreporter. Henrik var också intresserad av historia och hittade en kurs på universitetet som hette historia för journalister – och sen var han fast! – Jag förstod att historia inte handlar om att veta när saker har hänt utan historia är det vetenskapliga studiet av förändring. Hur förändras saker? Hur sker ickeförändring? Det öppnade upp helt nya vyer för mig. Henrik berättar om när de på kursen gick igenom den s k midsommarkrisen 1941 när Sverige beslutade släppa igenom de tyska infanteridivisionerna. Då pekade läraren på en bild av utrikesminister Günther och sa: ser ni att det är något skumt med Günther, säger han, Günther vet redan vilket beslutet ska bli. Detta satte ju igång Henriks journalisthjärna, så elva år senare kunde han ge ut en tegeltjock biografi över den gåtfulle utrikesministern,

den första i sitt slag. Samtidigt blev det en sammanställning om Sverige under andra världskriget.

Trots att alla tror att Hitler ska bestå gömmer man ändå judar.

Men Henrik betalar ett pris för sin forskning

och för offentligheten kring den. Han är med i TV-debatter, finns på sociala medier, syns på Se Människan-scenen under Bokmässan, kommer till en liten ABF lokal i Trollhättan. Han får dagligen mordhot och hot om trakasserier. Henrik hänvisar till den unge författaren Wilhelm Moberg som när det svenska vinter kriget bryter ut 1939 skriver en fantastisk dikt: ”Jag måste stå det onda emot, det gives icke något val för mig.” – Det är klart, alla dessa hot har inneburit ett stort lidande för mig, men jag hoppas på det bästa. Men även om jag kommer att fara illa av detta, kan jag inte överge min plikt att göra något gott för mina medmänniskor. Jag kan inte offra det av personliga skäl, känner jag. – När jag läser källmaterialet kring andra världskriget, så ser jag de maktlösa. Trots att alla tror att Hitler ska bestå gömmer man ändå judar, ändå försöker man formulera sig och stå det onda emot. För det gives icke något val, känner vissa. Henrik berättar om Torgny Segerstedt, huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning i Göteborg och mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen. – Nu efteråt hyllar vi honom, men av sin samtid blev han föraktad, eftersom han är helt kompromisslös.

Henrik har levt med mordhot sedan 2006. Ho-

ten kommer på mail och Twitter, ibland också på telefon. Han svarar inte om han inte känner

igen numret. För det mesta kan han hantera det. – Men ibland, om det varit en jobbig dag. Om jag kanske bråkat med någon jag tycker om. Då går det rätt in i hjärtat. Men andra dagar tänker jag, att så länge hoten kommer bevisar de att någonting jag gör, gör jag ändå rätt. Annars skulle de hota någon annan. Men Henrik polisanmäler inte hoten, han tycker inte det är någon idé. Ärendet avskrivs snabbt. Han minns en gång när flygblad täckte trottoaren, där han bor. – Det var flygblad med mitt porträtt på och det stod landsförrädare, dig ska vi döda eller något sådant. Det var säkert tusen flygblad så jag ringde polisen. Då sa vakthavande, vi åker inte på nedskräpning. Vi skickar inte en patrull om någon kastar en fimp på gatan heller. Budskapet till mig var: tro inte att du är något …

Henrik har en mörk bild av framtiden. Han ser ingen som helst räddning för demokratin i världen. Inte något demokratiskt hopp, ingen ledargestalt. Ingen modern Martin Luther King eller Rosa Parks. – Det finns strimmor av människor som gör bra saker i världen, säger Henrik, men ingenstans ett demokratiskt ledarskap, ingenstans en samlande kraft. Med denna dystra framtidsbild försöker jag hoppfullt peka på Greta Thunberg och Gretaeffekten. Det är ju en enorm rörelse över hela världen på väldigt kort tid och Greta har gjort stora avtryck. – Vi lever i en Facebookvärld! Vi trycker på gilla när Greta gör något bra, men vi går inte ut och gör något drastiskt. Jämför med franska revolutionen, med kvinnornas marsch till Korsväg 1 | 2020

Henrik har en mörk bild av framtiden. Fler och fler stater blir nationalistiska och populistiska. Men vem kunde tro att tro att Berlinermuren skulle raseras och Sovjetunionen upplösas. Det visar på hoppet som hela tiden finns där.

Versaille där de krävde bröd till barnen. – Vi trycker på gillaknappen och blir förvånade när inget förändras. Men vi ser också, nästan dag för dag, hur ondskan vinner mer legitimitet. Att förbjuda romer att tigga, det var ju från början en extrem ståndpunkt. Nu är det verkligt i kommun efter kommun! Men är Henriks bild av framtiden så mörk. Menar han att allt fler stater i Europa kommer bli nationalistiska, populistiska stater? Även Sverige? – Vi kommer inte avskaffa demokratin till namnet, men vi kommer kanske ha folkomröstningar som förbjuder moskéer, som förbjuder romer utanför affärerna och så säger vi: detta är demokratisk fattade beslut. Henrik jämför med Tyskland. 1936 var förmodligen Adolf Hitler den mest populära statschefen i världen. Det finns uppskattningar att 80-90 procent av tyska folket avgudade Hitler. Folk hade jobb, det var välstånd, tyskar var den finaste rasen på jorden!

Korsväg 1 | 2020

Men finns det inte en gnutta hopp i Henriks framtidsspaning? Menar han verkligen att det är så mörkt framöver? – Vi vet att vi kommer in i mörka perioder, mörka tider med våld och hat. Att vi gör varandra illa för att komma uppåt själv, att trampa nedåt. Det är något vi ser idag bland många ledare. Men vi vet också att det vänder. – Hade någon sagt 1988 att Sovjetunionen inte längre kommer att finnas om ett år och Berlinmuren skulle raseras. Östtyskland finns inte, vi ser hur det faller som ett korthus framför våra ögon. – Det visar på hoppet som hela tiden finns där. Vågar man tro på det kan man försätta berg, bokstavligt! Vi kan göra det lilla. De små stegen och också de spelar roll! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Om du bevittnar ett brott med misstänkt hatmotiv Om du bevittnar ett brott, ingrip om möjligt eller ring 112 om situationen är akut (annars 114 14). • Observera vad som händer. • Om möjligt, filma eller fotografera. • Uppmärksamma så många detaljer som möjligt. • Skriv ner dem så snart du kan. • F örsök att ge ett signalement som gör att polisen kan känna igen gärningspersonen. • Lyssna! Vad sägs medan brottet pågår? •S äg till polisen att du är vittne. Vad du sett eller hört kan vara mycket viktigt för polisutredningen. •O m du ser något på nätet som är brottsligt, ta en skärmdump och kontakta polisen. Kom ihåg att det är viktigt att alla vi som värnar om demokratin och alla människors lika rätt står upp för våra medmänniskor och visar att vi är fler än de som hatar!

Om du utsätts för ett pågående brott eller om någonting akut händer, ring alltid 112! Vill du anmäla ett brott i efterhand, ring 114 14, besök en polisstation eller anmäl via webben! • Om du upplever att du blivit kränkt eller på annat sätt utsätts för ett brott, gör en polisanmälan. Du behöver inte ha klart för dig vad det rör sig om för brott, det får polisen avgöra. • Tycker du att det är svårt att anmäla, ta hjälp av någon du litar på eller en organisation som kan vara ett stöd. • Var så tydlig som möjligt i din anmälan. Ange vad som har hänt och vilken relation du har till den som utsatt dig för brott. Berätta varför du uppfattar att just du blev utsatt. Ju tydligare du är, desto snabbare kan polisen identifiera brott och motiv och börja utreda. • Finns vittnen till brottet, lämna deras kontaktuppgifter till polisen. Vad vittnen har sett och hört kan vara väldigt viktigt för att bevisa vad som har hänt. • Har brottet hänt på internet, spara en skärmdump på det du uppfattat som brottsligt. • Under ett pågående angrepp kan det vara svårt att uppfatta saker omkring. Om möjligt, försök att komma ihåg signalement (utseende, klädsel, dialekt/språk). Vad säger personen till dig, hur sägs det? Försök att komma ihåg så gott du kan och skriv gärna ner vad du minns. Har du möjlighet, fotografera eller filma.

VI&DOM är en vandringsutställning producerad av Polismuseet i Stockholm, i samarbete med ungdomar. På Stadsmuseet i Göteborg pågår den till 16 augusti.

• Får du skador är det viktigt att en läkare får titta på dem. Polisen tar gärna in journalanteckningar på skador som uppkommit vid brottet. Det är också bevis. Har du möjlighet, fotografera skador själv så snart som möjligt, om inte en läkare gör det.

Korsväg 1 | 2020

Få hatbrott klaras upp

nder 2018 anmäldes 7 090 hatbrott till polisen. En ökning med 29 procent sedan 2013. Största delen rubriceras som rasistiska/främlingsfientliga. Mörkertalet är stort, hur stort är det ingen som vågar uppskatta. Och endast tre procent klaras upp. – Vi ska i en särskild studie titta på hur fallen hanteras i rättskedjan, säger Sara Westberg, utredare på Brå. Brottsförebyggande rådet (Brå) har sedan 2008 publicerat statistik över anmälda hatbrott. Den senaste rapporten publicerades i höstas och gäller 2018. Enligt definitionen innebär hatbrott att någon angrips på grund av sin uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, religiösa tro, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Internationellt råder viss oenighet om definitionen, dock är enigheten stor om att hatbrott är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde. Hatbrott räknas inte som ett specifikt brott, utan det definieras av gärningspersonens motiv. Sedan 2008 kan polisen markera i sitt system för ärendehantering om ett anmält brott är ett misstänkt hatbrott. Den största kategorin av hatbrott hade 2018 främlingsfientliga/rasistiska motiv, de svarade

Korsväg 1 | 2020

för 69 procent. I denna kategori ingår även det afrofobiska och det antiromska motiv. Sexuell läggning identifierades som motiv i elva procent av anmälningarna, medan islamofobiska motiv utgjorde åtta procent. Antisemitiska, kristofobiska och andra antireligiösa hatbrott stod för fyra procent vardera, och en procent av samtliga hatbrott kategoriserades som transfobiska. Antalet anmälda brott har alltså ökat markant 2013–2018. Den största delen av ökningen är fall där det saknas målsägande. Antalet anmälningar med en fysisk målsägare har däremot legat på en relativt jämn nivå. Varför är det så? – Det är inget som kommit nu, utan det beror på att vi på Brå för första gången särredovisar anmälningarna i denna rapport. Det rör sig ofta om anmälningar från kommuner och kollektivtrafik om exempelvis klotter, även från skolor och föreningar, säger Sara Westerberg, en av författarna till rapporten. Det är inte en särredovisning som generellt görs utan det är något som vi på Brå för första gången har tagit fram specifikt för den senaste rapporten Troligen är mörkertalet stort, alltså att den

som drabbas av ett hatbrott låter bli att anmäla. Går det att uppskatta mörkertalet? – Det är svårt. Om man tittar på siffrorna i en annan undersökning Brå har gjort, Nationell

Antal anmälda brott med hatbrottsmotiv Motiv sexuell läggning 2013: 625 2018: 756 +21 % Islamofobiska 2013: 327 2018: 562 +72 % Kristofobiska 2013: 191 2018: 292 +53 % Antisemitiska 2013: 193 2018: 278 + 44 % Antiromska 2013: 233 2018: 109 - 53 % Afrofobiska 2013: 980 2018: 915 -7% Främlingsfientliga rasistiska 2013: 3 999 2018: 4 865 + 22 % Totalt hatbrott 2013: 5 508 2018: 7 092 + 29 % Källa: Brå Rapport 2019:13 ”Hatbrott 2018”

trygghetsundersökning, är uppgifterna väldigt varierande mellan olika brottstyper och mellan olika år. Om man ser på dem som uppgett att de utsatts för homofobiska hatbrott 2014, sa 40 procent att de anmält, 2015 var siffran 11 procent. Det kan skilja sig väldigt mycket. Kan man dra slutsatsen att det är färre än hälften av dem som utsätts för hatbrott som anmäler? – Ja, det kan man nog säga. Viljan att anmäla att man utsatts för ett hatbrott kan påverkas av många olika faktorer som rädsla för repressalier, bagatellisering av brottet, att man känner skam, att man misstror rättsväsendets förmåga att klara upp brottet. Generellt var de vanligaste brottstyperna olaga hot och ofredande, men vid antisemitiska brott var hets mot folkgrupp vanligast. När det gällde kristofobiska motiv var skadegörelse/klotter vanligast. Andelen våldsbrott har minskat och låg 2018 på sju procent av anmälningarna. Den vanligaste brottsplatsen var allmän plats som gator och torg, 22 procent. Internet kom därefter med 15 procent, 13 procent skedde i anslutning till den utsattes hem. Andelen hatbrott som klaras upp är låg,

47 procent, direktavskrevs, vilket innebär att polisen inte gjorde någon utredning alls. Att polisen sällan kan binda en gärningsperson till brottet gör att det är svårt att få en samlad bild av densamme. I en fjärdedel av samtliga hatbrott bedöms relationen mellan förövare och offer som ”ej relevant”. När det gäller brott som riktats mot en specifik person eller grupp var gärningspersonen obekant i 42 procent av fallen, i 27 procent var gärningspersonen ytligt bekant med den utsatta. Uppklaringsprocenten är ju väldigt låg, tre procent. Vad tänker ni om det? – Ja, så är det. Därför ska vi göra en särskild studie av handlagda brott för att följa dem i rättskedjan för att se hur det ser ut. Vissa av brotten är ju svåra att utreda. Vid exempelvis klotter eller anonyma avsändare på internet är det svårt att binda en gärningsperson till brotten. Brå fick i fjol ett särskilt uppdrag av regeringen att göra en fördjupad granskning av islamofobiska hatbrott. Granskningen är tänkt att ge mer kunskap så att förebyggande arbete mot rasism kan stärkas. Rapporten ska vara klar i mars 2021. Lasse Bengtsson

endast tre procent av 6 420 fall som anmäldes 2016 betecknades som uppklarade och bundna till en förövare i juni 2019. Nästan hälften, Korsväg 1 | 2020

Krönika | Lisa Bjurvald

Mobilisera mot hatet

ag hinner inte mer än sätta fing rarna mot tangentbordet för att skriva den här krönikan om rasistiskt hat, innan det plingar till i mobilen. En ny masskjutning har inträffat i tyska Hanau och gärningsmannen, som därefter tagit sitt eget liv, misstänks ha högerextrema motiv. Han var ”En av oss”, som den norska journa listen Åsne Seierstad döpte sin bok om 22 juli-terroristen Anders Behring Breivik till. För trots de senaste årens insatser såväl lokalt som på hög politisk nivå, behandlas rasistiskt hat och våld annorlunda av det vita majoritets samhället än när gärningsmannen är ”den andre”. Tidningarna tvekar längre inför att sätta ordet ”terrorism” i sina rubriker, eventuella psykiska störningar utforskas före ideologiska motiv. Men faktum är att radikaliserade män och kvinnor har mycket gemensamt helt oavsett etnicitet och religion, oavsett vilken extrem ideologi de bekänner sig till – och det blir allt svårare för ungdomar att värja sig mot propagandan dessa grupper och adepter sprider online. Redan 2013 granskade jag fenomenet i boken Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur). Läget har tyvärr inte

Korsväg 1 | 2020

förbättrats, tvärtom. Idag har vi en uppsjö av nya sociala medie-kanaler, IT-jättar som fortfarande står passiva och en ännu mer sofistikerad medie- infrastruktur hos hatspridarna, vars sajter är förrädiskt lika ”normala” medier. Inte minst för en ung målgrupp med ofta bristfällig förmåga till källkritik. Vuxengenerationen har inte hängt med och lärt sig vikten av föräldrafilter och regelbundna diskussioner om vad de unga stöter på online. I många fall uppvisar även landets mammor och pappor störda nätbeteenden med surfberoende och svårigheter att koppla ned (och av). Ålder är ingen garanti för visdom; den hatare som för två år sedan dömdes för att ha hotat mig och en journalistkollega med halshuggning och stympning visade sig vara en 55årig kvinna från Norrland. Så vad ska vi i det ”normala” demokratiska samhället göra? Det första steget är att erkänna kopplingen mellan orden som sprids på nätet och de hatbrott som våra minoriteter utsätts för. Det andra är att inse hur sårbara våra unga är. Varje hetsande kommentar, varje fördomsfull eller insinuant artikel om judar, svarta, muslimer, invandrare, kvinnor, journalister eller

politiker bidrar till att sänka tröskeln för vad som är acceptabelt att vräka ur sig i Sverige idag. Normaliseringen av näthatet bereder väg för mordiska attacker, men också för att nyfascister och ultranationalister ska utnyttja det demokratiska systemet till sin fördel. Vem behöver 1990-talets gatukamp med kängor och bombarjackor, när folket är så vana vid att höra argument som att ”muslimerna är anledningen till att Sverige kollapsar” att de är beredda att lägga sin röst på tidigare öppet nazistiska partier? Som styrelseledamot i stiftelsen Teskedsorden är jag aktiv i vårt nya utbildningsprojekt Att lära av Utøya, där lärare från utvalda svenska skolor utbildas i att motverka extremistiska ideologier, yttranden och beteenden som inte får tolereras i skolans korridorer. Men civilsamhällets organisationer bär en tung börda och är ofta under bemannade och underfinansierade. Alla goda krafter – religiösa ledare, ungdomsförebilder inom populär-

kulturen, museichefer, antirasistiska lokalpolitiker, listan kan göras lång – måste nu göra en omvänd högerextrem strategi: gå samman och mobilisera mot hatet. Vi måste finna modet att stå upp för våra medmänniskor var det än krävs: på bussen, i insändare till lokaltidningen, i klassrummen och vid offentliga demonstrationer, även om det känns obekvämt. För det lär inte bli lättare. Hatets lockrop når på sina håll öronbedövande nivåer. Vi måste börja tala om vad som faktiskt står på spel: ingenting mindre än själva demokratin. Lisa Bjurvald Författare och styrelseledamot i stiftelsen Teskedsorden

Teskedsorden är en ideell organisation som arbetar för mångfald och ett öppet Sverige där allas rättigheter respekteras, med skolprojekt, utbildning och opinionsbildning för demokrati och mänskliga rättigheter.

Korsväg 1 | 2020

Svenska kyrkan är gemenskap och ett stöd i glädje och sorg, i vardag och högtid. Du hittar oss i kyrkor och församlingshem runt om i Sverige, men också på nätet, i de sociala medierna Facebook, Instagram, Twitter och i våra bloggar. (www.svenskakyrkan.se/sociala-medier)

Är vi kyrka på nätet blir alla möten heliga Vi ska inte berätta om kyrkan, utan vara kyrka. Det är Svenska kyrkans sociala medier-redaktions strategi. Redaktionen vill skapa ett församlingshem på sociala medier, en trygg plats att vara på för att prata om tro och om livet.

u är också älskad, du är också förlåten, ditt liv kan också ha en mening. Charlotte Frycklund ser mig i ögonen och jag känner att hon menar vad hon säger. Hon har just gett ett exempel på bemötanden på sociala medier. När Twitterkontot fylls av hat är det viktigt att komma ihåg att bakom kommentaren finns en människa, som ska bemötas som en människa. Charlotte menar att hon kan och ska skriva som om hon stod framför personen och hon är övertygad om att orden landar. Charlotte är nätpräst på sociala medier på Svenska kyrkans kansli i Uppsala som arbetar med Facebook, Instagram och Twitter. Redaktionen har funnits i sex år. Man har märkt av

Korsväg 1 | 2020

det hårdnande klimatet, men som Charlotte framhåller är redaktionens huvuduppgift att vara kyrka på nätet. – Vi ska inte berätta om kyrkan, utan vara kyrka. Då blir ju alla möten heliga. En del möten blir samtal där jag kan lära mig något, eller lära ut något om tron. Det är riktiga, viktiga och värdefulla samtal med väldigt många människor. Lina Beutler är samordnare för gruppen och har arbetat på redaktionen sen starten och hon har fått en bra överblick över de olika kanalerna och hur de yttrar sig. – Twitter är åsikter, opinionsbildning, propaganda, påverkan, ironi, satir och allt blandas till en enda soppa och det skapar ett klimat som bubblande lava. Våra kanaler på

Korsväg 1 | 2020

Juryns motivering: ”Genom att se internet som en del av sin arbetsplats når prästen Charlotte Frycklund och Svenska kyrkan de som inte alltid känner sig bekväma med att prata i det fysiska rummet. Där finns hon till hjälp för alla, barn såväl som vuxna, som behöver någon att prata med om livets små och stora problem.”

Charlotte Fryklund är Svenska kyrkans nätpräst. I februari blev hon utsedd till Månadens Nätängel av mySafety Försäkringar. Priset delas ut till någon person eller organisation som gör det där lilla extra i arbetet mot näthatet.

Instagram och Facebook har mycket mer karaktär av ett församlingshem, i grunden en trygg plats att vara på för att prata om tro och om livet. – Det är fint att människor kan få kontakt med kyrkan på ett ställe där man känner sig trygg, bakom sin skärm eller telefon. Så egentligen tycker jag inte att hatet är en så stor del 64

Korsväg 1 | 2020

av vår vardag. Det finns där, vi förhåller oss till det, men det tar inte över. Vi jobbar ganska hårt med att inte låta det styra oss. Men hatet mot Svenska kyrkan har hårdnat

och förändrats. Idag kommer hatet i vågor, mer välregisserat med färdigskrivna manus, än bara enskilda människor som vräker ur sig något.

– Det kan handla om en bild man har av Svenska kyrkan, berättar Charlotte, en bild som kanske handlar om den absurda, men numera väl förankrade tanken, att Svenska kyrkan håller på att bli muslimsk. Ulrica Robsarve, redaktionens nyaste medlem, berättar att hon kom till redaktionen för ett halvår sedan. Då trodde hon att hon skulle vara tvungen att ”klä sig i pansar”! – Men så farligt har det inte alls varit och jag ser också det goda vi gör, att vi verkligen möter människor. En kvinna skrev till mig, tack för att du ger mig tröst. Då blir man ju varm i hela kroppen. Vi kan nå människor på ett sätt som passar dem, det förstod jag inte från början. Att chatta med någon kan ge båda parter en otrolig kraft. – Vi har gjort en sida på vår webplats: Gå till källan, berättar Charlotte med adress svenskakyrkan.se/gatillkallan. Där finns ca femton rubriker där vi bland annat utreder vissa påståenden kring Svenska kyrkan som inte är sanna. Som till exempel att: Svenska kyrkan är vänstervriden, att Svenska kyrkan plockar ner kors från kyrkorna, att Greta Thunberg är utsedd till Kristi efterträdare, att Svenska kyrkan tycker att alla ska bli hbtqmänniskor eller muslimer. Här ska man kunna få ett snabbt svar, men sen också en fördjupning och även en källförteckning. Sidan har avgjort avlastat redaktionen. – Jag tror inte heller att folk förstår att andra uppfattar deras språk som hårt, kommenterar Lina. De är inne i sin bubbla, där det är ett acceptabelt språk. Men så går man utanför och där reagerar man på språkbruket. Lina berättar vidare om hur de jobbar. När något händer gör redaktionen en fråge- och svarslista man kan ha till hjälp. Då ska ingen

i redaktionen sitta ensam, utan man ska turas om att dra. I redaktionen ska man finnas för varandra, genom arbetet, genom att samtala. I värsta fall koppla in företagshälsovården. – Det är länge sedan det behövdes, vi har byggt strukturer för att skydda oss om något skulle hända. Vi är väldigt uppmärksamma mot varandra, om hur vi mår. Sen har vi också varandra som ventil.

Är det botar eller verkliga människor som hatar? – Både ock, kommenterar Charlotte, men det är svårt att avgöra vad som är riktiga konton och vad som inte är det. – Vi har som utgångspunkt att alla är riktiga människor, vi kan inte avfärda någon. Vi måste visa att vi är här och lyssnar. Ibland kommer något som är flera år gammalt. Då talar vi om att det är gammalt och inte stämmer. Men för dem är det aktuellt, därför ska vi bemöta det. Det finns också en stor motrörelse mot hatet

på sociala medier. Prins Carl Philip och prinKorsväg 1 | 2020

Vi ska inte berätta om kyrkan, utan vara kyrka. Så formulerar Svenska kyrkans sociala medier-redaktion sitt uppdrag. I redaktionen ingår bl a prästen Charlotte Fryklund och kommunikatörerna Lina Beutler och Ulrika Robsarve.

sessan Sofia skapade en stiftelse som vill vara en samlande kraft i arbetet mot näthat, som vänder sig till såväl barn och unga, som skola, föräldrar, organisationer, myndigheter och beslutsfattare. Han, prinsen, som kämpade för att kunna läsa och skriva och som berättade öppet om sin dyslexi. Hon som blev prinsessa, en vanlig ung kvinna som varit med i en doksusåpa. – Jag blev väldigt ställd över det enorma hat som riktades mot mig som person, har prinsessan Sofia berättat i en intervju med DN. Jag var ändå inte ensam på något sätt, jag var 25 år och så pass gammal att jag kunde förstå. Men det är något som händer med en, emotionellt, när folk skickar så mycket hat. – Den satsningen är väldigt viktig, menar Charlotte, vi är med i den. Jag är här-rörelsen finns också. Det finns många som vill sätta ner foten. Det märks så tydligt under vårt samtal att

Lina, Ulrica och Charlotte har lärt sig mycket

Korsväg 1 | 2020

om hur sociala medier fungerar. I redaktionen ingår också Fredrik Hardt, som är pappaledig och Jiang Millington, som just idag arbetar hemifrån. Den kunskapen kan också medarbetare runt om i landet få del av. Det finns utbildningar, som stiften bjuder in till. – Men det viktigaste vi vill säga, menar Charlotte, är att ingen ska sitta ensam med detta. Och försök få till möten med varje människa. Säg hej, var personlig. Tänk kommentarsfälten som ett församlingshem där man kan få till bra möten. Rensa bort det som är hatiskt. Om någon säger en sak som är elakt mot någon annan i kommentarsträdet, så är det vårt ansvar att städa, så det blir en trygg plats. – Det händer också att det lokalt kan blossa upp en fråga, berättar Lina. Då är det lite olika hur det går till. Vi kan bli kontaktade eller så är det vi som tar kontakt. När den svåra bussolyckan hände i Sveg, så ringde jag direkt till kyrkoherden. Jag noterar att ni inte har någon närvaro på sociala medier, sa jag. Kan vi hjälpa till?

Vi vill tala om Jesus om Gud, om livet, om sorgen.

– Men vi är väldigt noga med att inte trampa in i församlingarnas arbete. Vi kan vara till hjälp, vi kan vara stöd och vi kan vara bollplank. Men vi bestämmer inget. På nationell nivå kan vi aldrig fatta ett beslut angående en församling. Medieredaktionen är också själva aktiva, de

reagerar inte bara på det som kommer. De menar att de bedriver själavård. – Vi vill tala om Jesus, säger Lina, om Gud, om livet, om sorgen. På Twitter vill vi till exempel berätta om uttalanden som våra biskopar gör.

– Just nu lyfter vi bibelordet kärlekens lov. Tänk hur det offentliga samtalet skulle låta om vi faktiskt lyssnade till kärlekens lov från Korintierbrevet: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Därför får du Korsväg! Korsväg skickas gratis till alla anställda och förtroendevald i Göteborgs stift och Karlstads stift. Adresserna hämtas ur Svenska kyrkans adressregister Kyrksam. Registreringen i Kyrksam görs av respektive pastorat/församling. a Tema: Vi hör Korsväg 3 | 2017 ihop

vik 18 ikon? | Jesper Svart En kringvandrande Demker 42 het utmanar | Marie Religionens synlig 60 | Lisa Bjurvald hatet mot Krönika: Mobilisera

Korsväg 1 | 2020

De hushåll som tidigare fått två exemplar av Korsväg kommer fortsättningsvis endast få ett exemplar. Genom samarbete med ett företag som hanterar adressregister (GDPR-säkert) kan vi nu sortera bort personer på bostadsadressnivå. Det är den vars förnamn kommer först i alfabetet som adresseras för Korsväg. På så sätt sparar vi både pengar och miljö.

Tipsa om Korsväg! Utöver dessa två grupper skickar vi även Kors-

fortsätter Gerald Nagler skliga rättigheter: kämpa för män

a vi vara Hur toleranta sk s? an er ol mot int

väg till ideella medarbetare och intresserade. I registret över ideella kan stiftet lägga till och ta bort adresser utifrån läsares önskemål. Vet du någon som borde få Korsväg, tipsa personen att mejla till goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se. Vi är glada över att kunna skicka Korsväg till drygt 10 000 mottagare.

Jonas Ransgård, ansvarig utgivare Korsväg 1 | 2020

Antisemitismen finns där …

ippa på när man går på stan? – Nja, jag vet inte vad som skulle hända, jag blir nog lite nervös och ser mig över axeln. Nej, Tom Schulewitz känner sig inte helt bekväm med att signalera sin judiska tillhörighet när han rör sig på stan i Varberg. Ändå är det stor skillnad på hur synlig antisemitismen är i en småstad som Varberg jämfört med exempelvis Göteborg. Men den finns. Varberg skiljer sig inte från andra småstäder i

landet. Antisemitismen är sällan synlig – men den finns. Också i Varberg. Stiftelsen Expo noterade 2016 ökade nynazistiska aktiviteter i Varberg. Och när den 88-årige Förintelseöverlevanden Mietek Grocher i april 2015 skulle hålla en föreläsning på stadens gymnasieskola, klev ett gäng nynazister in i aulan för att markera sin närvaro, tysta men hotfulla.

Den judiska gruppen i Varberg är inte särskilt

stor, kring 25 individer, ungefär hälften av vad den var på 90-talet. Tom Schulewitz flyttade till Varberg från Göteborg i mitten på 80-talet och var 1994 med och bildade Varbergs judiska förening. – Vi var ett antal människor som kände

Korsväg 1 | 2020

varandra och som firade högtiderna tillsammans. Våra barn började bli så stora att vi ville ordna någon form av undervisning för dem. Det fanns undervisning i Göteborg, men det kändes långt att resa. Efter att ha haft kontakt med överrabbinen Morton Narrow i Stockholm startade vi föreningen, som formellt är en underavdelning till Judiska församlingen i Göteborg. Föreningen hyrde en lokal i ett industri område. – Vi ville få barnen att lära sig saker och traditioner, om helger och lite hebreiska. Det var inte så religiöst. Varannan söndag kom två tjejer som undervisade våra barn. De hade väldigt roligt. Även vi vuxna samlades och fikade. Några överlevande var med och de sa: tänk om detta hade funnits när våra barn var små … Nu är barnen stora och utflyttade, inte alla är aktiva i någon judisk församling. Men man samlas till högtider som chanukka och pesach hemma hos någon familj. Ett annat fenomen som blivit vanligare är blandäktenskap, något som blivit alltmer accepterat, och långt ifrån alla väljer att konvertera till judendom. – De som väljer att konvertera är ofta de

Några viktiga judiska högtider i korthet Rosh hashana betyder årets huvud och är början på en tio dagar lång period av botgöring och reflektion. Rosh Hashana ger tillfälle att reflektera över vilka personer man kan ha sårat under året som gått och personligen sluta fred och be dessa om förlåtelse. Jom kippur, försoningsdagen, är årets heligaste dag inom judendomen. Dagen avslutar de tio dagar av botgöring och reflektion som inleds med Rosh hashana. Detta är en dag då man ber Gud om förlåtelse för sina synder.

Sukkot, lövhyddohögtiden, är ursprungligen en skördehögtid. Många judar bygger lövhyddor i trädgården eller i synagogan. Man äter gärna sina måltider i hyddan. Syftet är att minnas det judiska folkets långa vandring i öknen.

Purim firas till minne av när drottning Ester använde sitt mod och sin list för att rädda judarna undan ett planerat folkmord i Persien. I synagogan läses Esters bok. Purim är en glädjefull högtid som ofta firas med maskerad.

Vid Simchat Torah, Torahfesten, avslutas årets läsning av Torahn och man börjar om på nytt. Torahrullarna bärs sju varv runt synagogan under sång och dans.

Shabbat, på svenska sabbat, är den bibliska samt judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills ”tre stjärnor syns” på lördag kväll.

Chanukka, ljusfesten, är en åtta dagar lång fest till minne av återerövrandet av det judiska templet i Jerusalem år 165 f.v.t. Varje kväll tänder man ett nytt ljus i den åtta armade chanukka-ljusstaken.

Källa: Multireligiösa almanackan (Sensus) och Wikipedia

Korsväg 1 | 2020

som är aktivt kristna, de har tron med sig och vill gå in i det nya. Barnen tillfrågas när de är 18 år om de vill gå med i den judiska församlingen.

Den bibliska historien är ett gemensamt minne.

Tom Schulewitz egen familjehistoria kan ses

som en tämligen typisk judisk sådan. Mammans familj kom till Sverige från Altona utanför Hamburg 1890, släktens anor kan innan dess spåras till Amsterdam, innan dess till Portugal, innan dess Spanien. Då är vi nere på 1400-talet. – De var sefardiska judar, säger Tom. Dessa bodde i Spanien i god sämja med morerna (araber) i flera hundra år, men jagades bort av de kristna kungarna som erövrade Spanien från morerna. Pappans släkt kom till Sverige från Litauen, farfar var dragon och ryttmästare på kungliga hovstallet K1 i Stockholm.

Under andra världskriget och Förintelsen

fanns de alltså i relativ säkerhet i Sverige. Ändå har Tom många släktingar som tvingades upp på tågen mot förintelselägren i öster. Han har försökt spåra dem i de digitala register av berättelser av vittnen som finns och som ständigt byggs på med nya uppgifter, inskannade dokument på hebreiska. – Min mormors mamma hette Baruch, som betyder välsignad, det är ett vanligt namn, och det fanns också många i registren, konstaterar han. Men till slut fann han några spår, vittnen som hade rest tillsammans med hans släktingar på tåget mot Auschwitz. – Så hemskt att läsa det här, tänkte jag, och sedan tänkte jag att jag inte ska hålla på med det …

Korsväg 1 | 2020

Samma sak upplevde han vid ett besök i Auschwitz och Birkenau. – I Birkenau var mycket borta, så det var svårt att uppleva grymheten. I Auschwitz fyllde berget av hår mig med äckel… Men väskorna! Ägarna hade skrivit så ordentligt sitt namn och sin adress, och där står jag som klistrad och läser Hamburg på flera av dem. Min fru fick dra mig därifrån …

Han poängterar att judendomen inte har sin

identitet i Förintelsen. Hur mycket hänger den judiska identiteten samman med det gemensamma minnet som det judiska folket har och vårdar, från uttåget ur Egypten till Förintelsen? – Ja, den bibliska historien är ju ett gemensamt minne. Uttåget var bara början, vi vet inte slutresultatet. Har det judiska folket alltid varit ett vandrande folk? – Om man tänker riktigt noga, så ja, så är det. Abraham är född i Ur i Kaldeen, han trivs inte där han är utan han ger sig iväg. Hans far tillverkade avgudar, han tycker han vill ha ett mer personligt förhållande till Gud, inte till träfigurerna, han vill ha en chef för alltihop. Han drar, och Gud talar till honom: Det finns ett land … Men det finns redan ett folk som bor där. Samma historia som i dag. – När det är ett taskigt läge med maten, drar de till Egypten för att få mat. Jesus familj drar till Egypten för att tillfälligt gömma sig. Alltid varit medveten om att man kan fly … Tillsammans har han och hans hustru åtta barn, nu vuxna och spridda över landet. Är hela din familj praktiserande? – Nej, bara jag, säger han med ett skratt. Det

är bara en dotter som gjort bat mitzvah, men de är alla ändå mer eller mindre knutna till församlingen. – Man behöver inte vara religiös för att vara jude, man har ändå fötterna i judiska traditionen. Även om man är ateist finns det tre saker man bär med sig i traditionen: omskärelse av pojkar, firandet av chanukka och mezuzah. Mezuzah är en pergamentrulle som sätts över dörrposten i hemmet med citat från femte Mosebok: ”Hör Israel, Herren är vår Gud…”. Detta som en påminnelse om Guds närvaro. – Den ska finnas där man går in och ut, säger Tom. Antisemitismen, hur synlig är den i Varberg?

– Den finns, men man märker inte mycket av den, även om det finns nazister här, säger han. Men det finns också en annan slags antisemitism, en politisk. Man får gärna vara emot Netanyahu och dessa figurer och kritisera Israels politik, men man gör en massa skumma nidgrejer. Jag blir så trött på det. Han berättar om ett tillfälle då Palestinagruppen hade en aktivitet i Brunnsparken, någon hade då en halsduk med en text tryckt på arabiska. – Jag hade en vän som kan arabiska med mig, och vi kunde läsa att det stod ”Död åt judarna”. Jag till säger till killen: är du medveten om vad det står? När jag berättar, säger han: så kan det inte vara … Kolla med någon som kan arabiska, svarade jag. Han tog av sig halsduken, men när vi passerade en stund senare, hade han tagit på den igen. – Det är okunskap, jag tror inte att de står för det. Den politiska antisemitismen som kommer med människor som flytt från Mellanöstern till Sverige är ett problem, de tar med sig konKorsväg 1 | 2020

Korsväg 1 | 2020

Livlina till Subbe fyr

flikten och värderingar från det land de lämnat. – De tittar på arabisk teve och tar in en egyptisk serie, som är så fruktansvärt antisemitisk, de får höra den propagandan hela tiden. Det är svårt att få bukt med, de kan inte sortera vad som är vad och säger dumma saker på ren jävelskap. Tom har sällan på sig kippan på stan, varken

i Varberg eller Göteborg. Kippan är den klassiska och symbolmättade huvudbonaden för judiska män, den bärs som ett tecken på vördnad för Gud. Osäkerheten om vad som kan hända är för stor. – Nja, jag vet inte vad som skulle hända, jag blir nog lite nervös och ser mig över axeln. I Göteborg har det hänt att judar med kippa blivit nedslagna. Men kippan kan också skapa positiva reaktioner, frågor som öppnar för respektfulla samtal. Hur är relationen till de kristna kyrkorna? – Den har blivit bättre, men det finns enskilda medlemmar som är väldigt rabiata, säger han och berättar om en vaktmästare i en kyrka i Göteborg som var väldigt antisemitisk. I Göteborg har kyrkor och synagogor ett gott samarbete kring olika aktioner och minnesdagar, inte minst i det interreligiösa rådet.

I Varberg då?

– Det har inte hänt något här, men det är kanske dags att göra något interreligiöst … Text & foto: Lasse Bengtsson

Subbe fyr lyser vit bland klipporna söder om Varberg, ett stenkast från Apelvikens kustsanatorium. När det är mörkt skickar den sina regelbundna ljussignaler ut över Kattegatt. På 40-talet var den ett riktmärke för en särskild trafik – ”Livlinan” från Jylland, som räddade judar och motståndsmän från det av nazisterna ockuperade Danmark. Det uppskattas att mellan 700 och 1 000 flyktingar kom över Kattegatt från Jylland, och åtminstone 110 av dem landsattes i Varberg, det visar uppgifter i Varbergspolisens arkiv. I en rapport heter det: ”Onsdagen den 20 oktober 1943 klockan 7.45 förmiddagen inkom å polisstationen överkonstapeln vid marinpolisposteringen härstädes K.A. Olbin, medförande 5 stycken män, vilka samma dag klockan 6.30 av en fiskebåt blivit landsatta på utsidan av en av kajerna till hamnen och vilka förklarat sig vara flyktingar från Danmark. Omedelbart efter det männen blivit satta iland, hade båten åter gått till havs. Båtens namn eller hemort vore icke känd.” Livlinan hade en övergripande organisation, ”Dansk Hjælpetjeneste”, och byggde på ett väl utvecklat kontaktnät på båda sidor om havet. Danska poliser var djupt engagerade i rörelsen, själva transporterna utförds oftast av fiskare med tillgång till båtar. I början var det mest judar som räddades, efterhand också många motståndsmän och poliser. På svenska sidan var bland annat kuranstalten Helsjön, nu folkhögskola, uppsamlingsplats för flyktingar. Så småningom kom Gestapo organisationen på spåren, efter att ha torterat några ledande medlemmar fick man namn och kunde slå till natten till den 24 januari 1945. Livlinan var krossad. (Uppgifterna är hämtade från ett reportage i Hallands Nyheter 15/10 2003)

Korsväg 1 | 2020

Krönika | Erik Lysén

Oberoende vad fursten säger finns en rätt

”

Oberoende vad fursten säger finns en rätt”, sjöng den gamla popgruppen Hansson de Wolfe United på utsålda konserter i slutet av 1980-talet. Det kändes väldigt aktuellt i en tid när apartheid rådde i Sydafrika, Sovjetkommunismen höll människor i ett järngrepp och människor försökte överleva militärdiktaturerna i Latinamerika. På många håll i världen idag tvingas människor återigen att leva sina liv i skuggan av ledare som trakasserar och hotar dem när de står upp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati. Det är som att vi har fallit tillbaka i tiden. Act Svenska kyrkans samarbetspartner runt om i världen tvingas i denna nya, osäkra värld vara modiga på ett sätt som påminner om 1980-talets kamp för frihet. Alldeles nyss samtalade jag med min indiska väninna R om vad det innebär att vara kristen och feminist i Indien, där nationalistiska tongångar skapar en allt större rädsla bland minoritetsgrupper i landet. I Zimbabwe har vi beredskapsplaner för att skydda kyrkliga ledare när de utsätts för nya mordhot. I Guatemala går den lutherska prästen José Pillar i täten för urfolkens rätt till skog och vatten-

Korsväg 1 | 2020

källor, vilket är förenat med livsfara. I Palestina får våra kyrkliga samarbetspartner hantera vreden från en ung generation som ser drömmen om en livskraftig, självständig palestinsk stat gå om intet, när Donald Trump i sin så kallade fredsplan ger grönt ljus för israelisk annektering av en stor del av Västbanken. Vårt eget svenska samhälle är inte skyddat, även här växer hatkörer på sociala medier som riktas mot de ledare och medmänniskor som står upp för en human asyl- och flyktingpolitik, eller talar om vikten av interreligiös dialog. Går det att känna tillförsikt och hopp i denna tid av tilltagande oenighet och växande populism? Kanske inte om vi fastnar i den stora, svepande bilden av världen. Men om vi går djupare så ser vi ju alla dessa modiga kvinnor och män som ofta bärs av en tro om att alla människor är skapade till Guds avbild och är lika värda och att kränkningar av människors liv och rättigheter står helt i motsats till evangeliet om Jesus Kristus. Hoppet lever i de människor som agerar för sin nästa, och som inte låter sig tystas eller passiveras av ”furstar” som trampar på människors värdighet

och rättigheter. Jag har haft förmånen att få träffa många modiga människor och efter varje sådant möte glöder mitt inre. Tänk att det finns så många människor som vågar stå på modets sida och värna alla människors rätt till ett liv i trygghet och säkerhet. Jag har också sett det stora engagemang som finns i våra egna församlingar i

Sverige, både för flyktingar och för Act Svenska kyrkans samarbetspartner runt om i världen. Att få vara en del av en kyrka som så konkret gestaltar sin tillhörighet till den världsvida kyrkan, det fyller mig verkligen med hopp! Erik Lysén chef för Act Svenska kyrkan

Korsväg 1 | 2020

Ett sällsamt stift firar 400 år Motsatsernas mötesplats, så kan Göteborgs stift beskrivas. Men också som ett stift i gränsland där det kristna hoppet predikades på nytt språk och i nya former. I år fyller Göteborgs stift 400 år.

öteborgs stift är ett sällsamt stift, på en gång det mest begabbade och mest älskade i den svenska kyrkan, lika omskrivet som missförstått, ofta lika misskänt av sina okritiska beundrare som av sina oförstående kritiker”. Så inledde den nyblivne biskopen Bo Giertz sitt förord till bildverket Göteborgs stift i ord och bild, som gavs ut 1950. Inget annat stift i Svenska kyrkan har en så förtätad historia som Göteborgs stift. Den 26 juli 1619 utnämndes den berömde poeten Sylvester Johannis Phrygius (1572–1628) till kyrkoherde i den ännu inte grundade staden Göteborg. Den 26 april 1620 bekräftades utnämningen av Phrygius som kyrkoherde och superintendent över ”de undersåtar, som tillförne i Nylödöse bott hava”. Superintendent var titeln på stiftschefen i de nya ”stift” som vid denna tid inrättades i olika delar av Sverige, först som avlastning, sedan för att försvenska nya provinser. I Göteborg gällde bådadera. Sin lön fick Phrygius med Fässbergs pastorat som prebende (av det medeltida præbenda = kosthåll). Han bodde på Fässbergs prästgård. Till den nya superintendentian lades Askims, Sävedals, Ö.Hisings, Vättle, Ale, Flundre, Bolle bygds, Marks och Kinds härader i Västergötland, samt till 1658 Mo härad i Småland.

Korsväg 1 | 2020

Att den nya kyrkliga indelningen genomfördes innan staden Göteborg förverkligats var framsynt, man kan till och med säga modernt, ungefär som när småkyrkorna på 1950-talet ibland fanns på plats redan före bebyggelsen i de nya storstadsområdena. Det såg hoppfullt ut. Migrationen var en viktig orsak till stiftets

tillkomst. I sin fullmakt för Phrygius betonade Gustav II Adolf att åtskilliga nationer skulle komma att slå sig ner i Göteborg. Därför kunde ”mycket sällsynt förelöpa och sig tilldraga”. Tyskar och holländare betydde mycket här. De var till stor del kalvinister och arminianer. De senare hade med sig egen predikant, som undervisade barnen och ledde hemliga andaktsstunder. Detta förskräckte Phrygius, som lät avlägsna honom. År 1623 fick tyskarna rätt att bygga egen kyrka, kalla egen präst och hålla egna gudstjänster, förutsatt att prästen var av den rena evangeliska läran, alltså lutheran. De ”främmande” trosbekännarna tolererades i viss mån, dvs de fick rätt till luthersk nattvard och begravning om de behöll sin tro för sig själva. Utåt kunde man inte vara annat än lutheran. Enheten i tron betraktades som förutsättning för rikets politiska enhet, och

Gustavi domkyrka 1633, rekonstruerad av Sigfrid Ericson 1904, är den första av tre domkyrkor på samma plats. Den förstördes i en brand 1721. Den nya kyrkan som då byggdes brann ner 1802. Den nuvarande kyrkan stod klar 1805, men invigdes först 1827 då stod tornet färdigt. Korsväg 1 | 2020

Sylvester Johannis Phrygius utnämndes 26 juli 1619 till kyrkoherde i den ännu inte grundade staden Göteborg. Den 26 april 1620 bekräftades utnämningen av Phrygius som kyrkoherde och superintendent. Foto: Håkan Berg.

olikheter som ett hot. Men inom sig fick de tro och hoppas som de ville. Det är ett perspektiv som inte har mist sin aktualitet. Än idag framförs ibland argumentet att den personliga tron skulle vara något enbart invärtes, som inte får ta sig offentliga uttryck. Både tillväxt och försvenskning har präglat Göteborgs stift. Stiftet växte snart: 1646 tillkom Halland, 1658 södra Bohuslän (Älvsyssel), och 1693 norra Bohuslän (Vikorne), som först hört till Karlstads superintendentia. När Zacharis Klingius den 17 mars 1665 utnämndes till stiftschef, blev superintendenturen biskopsstift. Han hade varit ”ockupationsbiskop” på Själland, och ville förbli biskop. Göteborgs

Korsväg 1 | 2020

stift, som bestod av delar av Skara, Lunds och Oslo stift, bedömdes redan då som synnerligen svårskött. Det var en dramatisk och hotfull period för kyrkan och för vanliga människor. Många ville behålla sina gamla lagar och seder, och stora delar av befolkningen var länge dansksinnade. Försvenskningen genomfördes raskt: prästerna skulle bära svensk prästdräkt och predika på svenska. Man skulle sjunga svenska psalmer och hålla svenska ”ceremonier”. Därför släcktes altarljusen när det var dagsljus. På prästmötet i Göteborg 1685 antogs enhälligt ett program för försvenskningens genomförande. Den kristna tron var densamma, men den skulle nu ta sig andra uttryck. Hot och

Gemensamt har varit Bibelns betydelse för förkunnelsen och för enskildas fromhetsliv.

hopp låg nära varandra. Ännu på 1710-talet flydde en del präster till Norge. Strukturellt genomfördes ”försvenskningen” inte helt förrän på 1900-talet. Södra och mellersta Halland behöll den danska prägeln med små pastorat, en präst och två församlingar. Det svenska systemet med komministrar på landsbygden var där okänt. Under 1900-talet har stiftet blivit mindre. Ö.Karup övergick 1972 till Lunds stift, en del av Östad 1975 till Skara stift, dit även Åsunden (tidigare Gällstad) fördes 2010. Samtidigt överfördes Rommele pastorat. 2018 fördes Kinnarumma och Seglora till Skara stift. Smärre justeringar har gjorts åt andra hållet: 1953 fick Torup ett område från Växjö stift, och 1968 fördes Valbo-Ryr från Karlstads till Göteborgs stift. 1927/1949 blev Hishult av med sina skånska delar. Har stiftet en särprägel? Ja, Göteborgs stift

har ända från början varit en motsatsernas mötesplats. Seger och nederlag drog gränserna tvärs igenom bygder som förut hört samman. Det kristna hoppet predikades på nytt språk och i nya former. Stiftets andliga historia präglas av kyrkväckelser som har förnyat detta hopp. Väckelsen från Henric Schartau spreds under 1800-talet över stora delar av stiftet. Den rymmer en spänning mellan att principiellt och konservativt hålla fast vid det

gemensamma, kollektiva i kyrkolivet, och en radikal inriktning på allvaret i den enskilda människans möte med Gud. Hoppet skulle inte bara vara gemensamt, utan personligt kristet. Den nyevangeliska väckelsen fick stort inflytande i själva Göteborg, som också blev ett centrum för den ungkyrkliga rörelsen, som med nya verksamhetsformer sökte möta hotet från sekulariseringen. Den kyrkliga splittringen har i sig varit ett hot. Gång på gång har hoppfulla nyansatser förenat. Så var det i början av 1900-talet med missionen, sedan med diakonin, och med småkyrkorörelsen. Gemensamt har varit Bibelns betydelse för förkunnelsen och för enskildas fromhetsliv. Även radikala, kyrkokritiska strömningar har utgått från bibelordet. Ett karakteristiskt drag är att antalet kyrkobesökare i Göteborg inte är större än i de andra storstäderna, men de som går i kyrkan, gör det regelbundet och ofta. Den andliga temperaturen upplevs som högre antingen det gäller hot eller hopp. Anders Jarlert Präst och professor i kyrkohistoria

Korsväg 1 | 2020

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Jeremias bok – ett 2 500 år gammalt brev

tt hoppingivande budskap i ett mer än två och ett halvt tusen år gammalt brev Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. (Jeremia 29:11–14) Detta torde vara de oftast citerade verserna i profeten Jeremias bok. Detta bibelord har gett ett oräkneligt antal bibelläsare både näring och bäring, inte minst i svåra stunder. Det historiska sammanhanget är att stora delar av folket i Sydriket under femhundratalet före vår tideräkning hade förts i exil till Babylon. Drygt hundra år tidigare hade assyrierna på ett liknande sätt angripit och besegrat Nordriket. Det är alltså synnerligen svåra tider för folket. Därför skrev Jeremia ett brev och skickade det till dem som hade deporterats till Babylon. Det är en hisnande tanke att vi i Jeremias bok kan läsa ett brev som skrevs för mer än två och ett halvt tusen år sedan! Detta bibelstudium vill uppmärksamma tre aspekter i detta in-

Korsväg 1 | 2020

flytelserika och hoppingivande avsnitt i Jeremias bok. Guds avsikter. Det som nämns allra först är Guds avsikter – eller som det som står i 1917 års översättning: ”jag vet väl vilka tankar jag har för Er”. Det hebreiska substantiv som används här är machashavah, vilket är besläktat med orden på modern hebreiska för ”dator” (machshev) och ”miniräknare” (machshevon). Både den stora datorn och den lilla miniräknaren räknar och beräknar, men det finns ett annat sätt att räkna och beräkna, och det är det som beskrivs i 1 Moseboken 15:6, vilken är en av de viktigaste bibelverserna i den protestantiska traditionen: ”Och Abraham trodde Herren, och därför räknade han honom som rättfärdig.” Det hebreiska ordet bakom ”räknade” (chashav) är språkligt besläktat med de tidigare nämnda orden; ändå är det en stor skillnad mellan miniräknarens räknesätt och Guds tankesätt om oss människor. Faktum är att vi inte vet hur orden om Abrahams gudsförhållande ska tolkas: vem är egentligen vem i den versen? Är det, som den vanligare tolkningen hävdar, Gud som räknar Abraham som rättfärdig? Eller betyder versen i stället, vilket allt fler bibelforskare hävdar, att Abraham trodde

Guds framtid. Det sedvanliga hebreiska ordet för ”framtid” är ’atid, men här används ett annat ord, nämligen acharit. Av det svenska ordet ”framtid” framgår det att vi tänker oss att det är något som ligger just ”fram-för” och ”in-för” oss. Men med det hebreiska ordet acharit är det helt annorlunda. Det är besläktat med ordet för ”rygg” (achor). Det sägs ofta att historiesynen i de hebreiska texterna kan liknas vid en person som ror en roddbåt: personen vänder ryggen mot framtiden, och har

Illustration: Maria Karlberg Back

på Herren och litade på att Guds löfte var sant? Båda tolkningarna är möjliga, och kanske behöver vi inte välja mellan den ena och den andra översättningen eftersom båda har så mycket att säga oss. Det som förenar båda tolkningarna är att det finns ett fundamentalt förtroende och en tilltro i relationen mellan Gud och Abraham. Är det detta budskap som profeten Jeremia vill förmedla till dem som har deporterats till Babylon? Att det trots allt finns en framtid och ett hopp för dem?

Korsväg 1 | 2020

i stället blicken stadigt fäst vid något i det förflutna, kanske vid ett land- eller sjömärke, någonting som finns där för att underlätta för oss som navigerar i ibland farliga farvatten. Den bilden understryker att ingen av oss vet hur det ska bli; vi vet bara hur det har varit, och då får vi fästa blicken vid det som Gud redan har gjort för oss. Framtiden är okänd, men, liksom för roddaren, hjälper det förflutna oss att finna vägar framåt. Vägen framåt är inte bara okänd, den kan även vara oväntad. Ordet acharit påminner nämligen även om orden acher och acheret, som betyder ”annorlunda”. Budskapet till dem som hade deporterats till Babylon var att framtiden kunde bli annorlunda. Det måste inte förbli såsom det nu är. Det mest oväntade kan ske. Femtio eller sjuttio år i exil. Det

finns olika sätt att beräkna hur lång den babyloniska exilen var. Ett sätt är att beräkna den till femtio år: då avser vi tiden från templets förstörelse år 587 f.Kr. till året då den persiske konungen Kyros år 537 f.Kr. i ett dekret proklamerade att de judar som befann sig i exil skulle få återvända till sitt hemland. Ett annat sätt är att börja räkna exilen från den första vågen av deportationer, nämligen 605 f.Kr. Då blir exilen ungefär sjuttio år lång. För mig är orden från profeten Jeremias bok för evigt förknippade med en gudstjänst i Sankt Peters klosters

Korsväg 1 | 2020

kyrka i Lund. Året var 1986, och ester, letter och litauer i exil hade samlats för att ge uttryck för sitt hopp om att deras länder en dag skulle bli fria igen. Från Sovjetunionens ockupation 1940 till slutet på tvångsannekteringen 1991 förflöt drygt femtio år; från oktoberrevolutionen 1917 till Berlinmurens fall i november 1989 förflöt drygt sjuttio år. Kanske är detta bara miniräknarens sätt att räkna och beräkna, kanske är detta bara tillfälligheter, men kanske är det ändå tankeväckande tillfälligheter? När jag firade gudstjänst i den fullsatta kyrkan den ljumma sommarkvällen, när jag såg de tre baltiska flaggorna, när jag hörde språken talas, och när jag lyssnade till kyrkoherdens predikan över Jeremia 29:11, då kunde jag inte ana att bara tre år senare skulle öst staternas väg till frihet inledas, vilket för dem var en framtid (acharit) som var helt annorlunda (acheret). Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Bibelhänvisningar En framtid och ett hopp: Jer 29:11–14. Guds ”räknesätt” och synsätt: 1 Mos 15:6 Skildring av den babyloniska exilen: Jer 39–43. Hoppet om det vi inte ser: Rom 8:24–25. Tro, hopp och kärlek: 1 Kor 13:12–13.

aktuella böcker

Öva empati och samarbete

Mångreligiös miljö

Alla som undervisar vet att Dramaövningar tryggheten i rummet är a och för alla. Verko för att kunskapande överhu- tyg för att vudtaget ska kunna göras. Som bygga trygga ledare har jag en fantastisk möj- grupper. lighet och ett stort ansvar. När vi Jonna Ekdahl vill vara effektiva och spara tid är David Oest det ändå lätt hänt att det prakArgument förlag tiska och estetiska ses såsom onyttigt. Författarna David Oest, dramaledare och skådespelare, och Jonna Ekdahl, dramapedagog och skådespelare gör en annan bedömning. I sin rättframma enkelhet ger de exempel på varför, vad och hur fantasi, lek och kreativitet bidrar till att vi ”vågar lite till, tar ytterligare ett steg och växer lite grann”. Boken tjänar med råge som konkret redskap. Här finns övningar sorterade efter behov, tydliga instruktioner, goda inledningar och författarnas bästa tips. Den är generös. Lätt att använda och följa. Det lekfulla lärandet skapar trygghet och tillit i en grupp, övar förmågan till koncentration, samarbete och bekräftelse. Genom att utmana egna känslor ökar den empatiska förmågan. Som yrkesmänniska ropar jag ”yes!” och som privatperson ser jag att boken kan tjäna som partyhöjare. På samma gång påminner boken om vad det är att vara människa och blir ett korrektur till vår samtid. Trygga grupper är inget som är fast och statiskt. Trygga grupper behöver ges förutsättningar, skapas och underhållas. För det krävs medvetna val och strategiska verktyg. Vi är i första hand människor bland människor och då behöver vi öva vår koncentration, samarbetsförmåga och empati. Jag ser redan fram emot att författarna skriver en uppföljare.

”Min ledstjärna har varit att min Kyrka i ett nytt landskap forskning ska ha betydelse och vara av värde i församlingars Andreas liv och arbete” Holmberg Med den utgångspunkten har Artos Academic den nyblivne stockholmsbiskopen Andreas Holmberg skrivit en avhandling som granskar hur många av Svenska kyrkans församlingar befinner sig i ett nytt landskap, vilket präglas av mångkulturalitet och mångreligiositet. Dessutom har kyrkotillhörigheten sjunkit och den gamla statskyrkoidentiteten ter sig alltmer främmande. Holmberg har närstuderat två kyrkor och ett nätverk: Bergsjöns kyrka i Bergsjöns församling i Göteborgs stift och Vårby Gårds kyrka i S:t Mikaels församling i Stockholms stift samt nätverket Framtiden bor hos oss. Nätverket samlar församlingar som utmärks av stadsmiljö, mångreligiös miljö, låg tillhörighet till Svenska kyrkan och ett aktivt sätt att arbeta med de frågor som väcks av förutsättningarna. Ibland kan teologi och teologisk arbete tolkas som något som enbart speciellt utbildade kan ägna sig åt. Författaren vänder på perspektivet och lyfter fram det levda församlingslivet som utgångspunkten i sin forskning. Den levda teologin skapas när vi människor möts till gudstjänster och församlingsliv i hela sin bredd. Lyckas Holmberg att följa sin ledstjärna? Absolut! Avhandlingens första del är en direkt hjälp för många församlingar att reflektera över sitt eget liv. Dess andra del är inte mindre viktig men vänder sig i första hand till den som vill gräva djupare och se hur Holmberg ställer sina resultat i relation till annan nutida svenskkyrklig teologisk forskning.

Beata Åhrman Ekh

Lars Björksell Korsväg 1 | 2020

aktuella böcker

Samtalets betydelse

Praktverk om psalmer

Att mötas längs vägen är ett Mötas längs samtal via brev mellan två vägen – att pensionerade biskopar. I mejl låta tron ut till varandra delar de tankar, manas av livet funderingar, frågor och svar eller Esbjörn Hagberg snarare reflektioner utifrån den Hans-Erik Nordin andres frågor för att sedan låta Libris associationerna leda vidare. Jag kräver inte att du ska ha svar på alla mina frågor men jag behöver bara få formulera dem. Det är som att det går lite lättare att stå ut, när frågorna ändå får ord, skriver biskop Esbjörn. Jag skulle vilja ställa en motfråga, svarar biskop Hans-Erik. Gör det inte skillnad att formulera frågor om jag får tro att tillvaron har ett hjärta som klappar för mig, om det finns ett öra som lyssnar till mig … När jag läser växer ett minne fram. Jag är barn och följer med mor och far till äldre släktingar eller prästkollegor till far, där det inte finns barn i huset. Under och efter middagen sitter jag och lyssnar till de vuxnas samtal. Jag är inte uttråkad, istället är jag intresserad och lyssnar till de vuxnas goda samtal. Om vad minns jag inte, men jag minns känslan att få vara med i samtalet om än bara som lyssnare. Det är en god och andäktig känsla. Den känslan upplever jag idag också, t ex när vi blir sittande kvar efter middagen och jag inte rusar ut med disken för att hinna koka kaffe innan nyheterna på tv börjar. När samtalet får fortsätta och vi delar tankar med varandra, båda vardagligheter och våra inre tankar. Stunderna när samtal får tiden att stanna en stund är värdefulla. Biskoparnas samtal i boken är ett sådant tillfälle att ta vara på. Jag läser andäktigt vidare …

Redan när vår nuvarande psalm- Psalmernas väg bok stod klar 1986 väcktes en P-O Nisser, idé hos några av de ansvariga att I Selander, sammanställa en bok med kom- H Bernskiöld mentarer kring psalmernas texWesmans ter, musik och tillkomsthistoria. musikförlag Det dröjde dock innan bokprojektet kunde finna sin form och arbetet komma igång. Wessmans musikförlag axlade till slut ansvaret och Per-Olof Nisser, med bakgrund bland annat som sekreterare i 86:ans Psalmbokskommitté, fick uppdraget som huvudredaktör. Tillsammans med P-O har ett trettiotal skribenter varit inblandade i projektet. När nu hela Psalmernas väg står färdigt är det ett tioårigt projekt som går i mål och som resulterat i ett vackert praktverk om fyra band. I de tre första banden behandlas psalmerna nr. 1-700. I band 4 kommenteras därutöver text och musik i Verbums och EFS tillägg samt Psalmer i 2000-talet. I Psalmernas väg finner vi texter som utvecklar innehåll och teologi i psalmernas texter såväl när det gäller originaltexter, översättningar som bearbetningar. Varje psalm har också genomarbetade musikkommentarer. Att både kvalificerade textoch musikkommentarer återfinns inom samma pärmar är ovanligt. Psalmernas väg blir därför en unik guldgruva för oss som arbetar med psalmer om det så är som psalmsjungande lekmän, kyrkomusiker, präster, körsångare eller annat. Psalmernas väg rymmer också en omfattande notapparat för den som vill fördjupa sig ytterligare textligt eller musikaliskt, kanske med hjälp av den studiehandledning som Sensus färdigställt. Så, gå gärna psalmernas väg, sjung, läs och lär!

Torgny Lindén Ulrika Melin Lasson

Korsväg 1 | 2020

aktuella böcker

Enkelt om det svåra

Om sorg för små och stora

Kerstin Dillmar, sjukhuspräst på Rum för livet Akademiska sjukhuset i Uppsala och Kerstin Dillmar Lars Björklund, kaplan på SigtuLars Björklund nastiftelsen tar i denna fristående Argument förlag fortsättning på de två tidigare gemensamma böckerna, utgångspunkt i att vi som människor emellanåt lever i skillnad mellan hur det faktiskt är och önskan om hur det skulle vara. Det är ett existentiellt skav som ska tas på allvar och inget som har med ohälsa att göra. Istället behöver vi uppriktiga rum där vi kan sortera, gestalta, stå ut och förundras över livet såsom det faktiskt är. Bokens ämne blir frågan om själavårdens verktyg och uppdrag i detta rumsbyggande. De rör sig varsamt fram. Tar hjälp av konsten som tolkningsmodell. Utgår från en adaptiv samtalsmodell och fokuserar människans upplevelse av identitet, relationer och mening. Bokens titel Rum för livet fångar på samma gång bokens övertygelse, ämne och metod. Författarna skriver enkelt om det som är svårt. Uppmuntrar flera perspektiv och tolkningar för att upptäcka handlingsutrymme. De knyter ihop alla delarna i en helhet där teologins ’uppståndelse tro’ snarare än ’odödlighets tro’ är grejen. Påskens rörelse från död till liv ”kan hända flera gånger. Om och om igen” i en människas liv konstaterar de. Framtiden är möjlighetens rum på alla sätt. Läs, bara läs! Att de i en passus begränsar själavårdare till pastorer, präster och diakoner hoppas jag är ett misstag. Själavårdande samtal har vi allihopa. Tillsammans skapar vi rum för det liv som rör sig från det outhärdliga till det uthärdliga dagligen. Boken är alltför viktig för den typen av särskiljande.

Den första är en bok från Arguments förlag skriven av Linda Palm och illustrerad av Johanna Lundqvist Björn som riktar sig till små förskolebarn. Den handlar om olika slags sorg. Hur det känns att bli lämnad på förskolan, om att vara arg och ledsen, känna sig ensam samt när någon har dött. Det är lite text och fina bilder som kan ligga till grund för ett samtal om det som känns svårt.

Sorg på olika sätt Linda Palm Johanna Lundqvist Björn Argument Barn som sörjer Marie Rehnstam Verbum

Från Verbum kommer boken Barn som sörjer skriven av prästen Marie Rehnstam. Hon har erfarenhet av barn som sörjer och ger många goda, kloka och praktiska råd. Hon delar upp olika sorters sorg beroende av hur nära den döda stått barnet och på vilket sätt de dött. Hennes klokaste råd är att låta barn i alla åldrar vara med så mycket som möjligt och att aldrig underskatta eller utesluta barn i sorgeprocessen. Jag har själv erfarenhet av dödsfall av olika sort som drabbat barn både privat och professionellt och kan säga att den här boken är den bästa jag läst i ämnet och dessutom är den liten och lättläst. Den borde vara obligatorisk för präster, diakoner och alla som arbetar med barn. Gunilla Lindén

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 1 | 2020

Vänligen | + Sören Dalevi

Ibland måste man bara hitta en väg

ibeln kryllar av profeter. Ja, hela 16 av Gamla testamentets böcker är just profetböcker. Det finns mycket som skiljer dem åt, men de har tre saker gemensamt: 1. De förkunnar dom och omvändelse. 2. De utför symboliska handlingar. 3. Efterhand börjar de även tala om hopp. När jag läste Greta Thunbergs bok

No one is too small to make a difference så ryggade jag därför till. För det var länge sedan jag läste en nutida text som så starkt i sitt tilltal och i sitt språk påminner om Gamla testamentets profeter. Här finns det starka, direk ta domstilltalet: ”Det är de mångas lidande som får betala för de fåtaligas lyx”. Eller hennes sätt att läxa upp FN: ”Skäms!”. Och hennes symbolhandlingar: till exempel att segla över atlanten. Det finns ett ord som ofta förknippas med profeter: apokalyps. Ordet apokalyps betyder ”uppenbarelse”. Och det kommer, liksom så många andra av våra ord, från Bibeln. Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, heter just apokalypsis Johannou på grekiska. Det är en bok som haft mycket stor påverkan på vårt samhälle, inte minst eftersom den talar om jordens undergång. Det

Korsväg 1 | 2020

fick till följd att människor under årtusenden trott att världens ände skulle vara här mycket snart; att Gud skulle straffa världen och förgöra den genom svält, krig och miljökollaps. Det är ingen överdrift att hävda att många människor långt in i 1900-talet väntade på jordens undergång just på grund av Johannes Uppenbarelse. Det som idag gör Johannes Uppen barelse aktuell är att oavsett om vi är kristna eller ej, så inser vi med önskvärd tydlighet att apokalypsen riskerar att vänta oss runt hörnet. Men i motsats till vad man trott under årtusendena innan oss, så är det inte Gud som straffar oss med svält, krig och miljökollaps. Det visade sig att vi klarade av den biten själva. Årtusenden av väntan på världens

undergång har satt djupa spår i den västerländska människans medvetande. Vi har, tror jag, därför ibland ett omedvetet behov av att se och frukta världens undergång, att överdriva hoten, trots att väldigt få av oss läser Uppenbarelseboken idag. När jag växte upp på 1970- och 80-talen fanns till exempel en överhängande rädsla för att världen skulle gå under i ett kärnvapenkrig.

Det var en högst verklig rädsla, kalla kriget mellan Sovjet och USA kändes in på bara skinnet. På en kvart skulle allt kunna vara över. Sedan försvann detta hot, men ersattes ganska så snart av ett annat: miljöförstöringen. Låt oss ta skogsdöden som exempel. Skogar dog plötsligt under 1980-talet, och man trodde det rörde sig om försurade marker. All skog i Sverige riskerade att gå under. Det hade varit en mardröm om man betänker att stora delar av Karlstads stift består av just skog. Men inte heller denna apokalyps blev av, och när jag talar med insatta bedömare har man än idag inget bra svar på vad som hände. Vad vi vet är att skogen klarade sig och att den inte dog ut. Samma sak var det med ozonhotet på 1990-talet, som innebar att solen

skulle stråla ihjäl oss på grund av det minskade ozonlagret. Här lyckades vi faktiskt avvärja hotet genom minskad användning av ozonfarliga gaser. Men nu har vi ännu en katastrof som

väntar runt hörnet, klimatkollapsen, och den fantasi och motivrikedom som används när vissa beskriver den får mig närmast att tänka på språket i Johannes uppenbarelse. Jag är övertygad om att vi kan hantera klimatkrisen. Men det kräver att vi gör som vid ozonkrisen: tar oss samman och agerar. Än är det inte för sent. ”Ibland måste man helt enkelt bara hitta en väg” för att säga det med Gretas ord. +Sören

Korsväg 1 | 2020

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Att finna själens ädelmetaller

ör några år sedan fick jag anledning att revidera min uppfattning om vad sabbat är. Som många hade jag skapat mig en bild av vad man i judisk tradition inte får göra. Och den listan kan ju göras lång och upplevas som tämligen omöjlig eller dyster. Men så fick jag under en resa till Israel besöka en synagoga med namnet Kehilat kol haneshama* i Jerusalem och delta i en sabbatsgudstjänst en fredagskväll. Det är en ”reformerad” synagoga, män och kvinnor sitter tillsammans. Det var en av de gladaste gudstjänster jag varit med om! Alla sjöng med lust och glädje i sångerna – a cappella. Rabbinen dunkade takten med handen i bordet. Efter första sången reste sig alla upp, vände sig mot dörren och bugade, så hälsade man ”Drottning Sabbat” välkommen. Fest och glädje? Inför en dag då man nästan inget får göra? Jag var minst sagt förundrad. Rabbi Joshua Heschel (1907–1972) beskriver något av sabbatens hemlighet så här: ”Den sjunde dagen är ett palats i tiden som vi bygger. Det är gjort av själ, glädje och tystlåtenhet. Genom att skära bort arbetet och tekniken kommer vi in i en annan sorts medvetande, en annan tidsdimension och en annan atmosfär, en gruva där man kan finna själens ädelmetaller.” Så, vad kan våra judiska syskon lära oss i den kristna traditionen? Rytmen ligger nedlagd i skapelsen; arbete och vila måste få växla. Modern forskning visar att det ökande antalet utbrända och

stressade inte beror i första hand på mycket arbete, utan att vi inte ger oss tid att vila. Modern teknik lockar oss att vara uppkopplade dygnet runt. Kan vi återerövra sabbaten, vilodagen? Det kan finnas en nyckel till frihet här, frihet från prestation. Under sabbaten skapar jag inte, den återskapar mig. Det man gör på sabbaten är frikopplat från nyttan/pengarna. Det kan ge utrymme för lust och glädje, tid att följa sitt hjärtas innersta längtan. Författaren Tomas Sjödin, som är väl bekant med judisk tradition, skriver i boken Det händer när du vilar: ”Att fira sabbat i det judiska tänkandet är inte bara ett sätt att avstå från arbete. Det är framför allt ett sätt att vara tillsammans, skapa fest och öppna sig för andra krafter än marknadskrafterna.” Viktigt är att komma ihåg Jesu ord, när han kritiserade de skriftlärdas rigorösa tolkningar av sabbatsbudet, att ”sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mark2:27). Numera plingar det till i min smarta mobil varje lördag kl 18. En påminnelse om att nu är det dags att stänga av och i stället glädjas över ”själens ädelmetaller”. Lasse Bengtsson

* Namnet betyder Församlingen Allt som lever och andas, hämtat från Ps 150:6. Hemsida: www.en.kolhaneshama.org.il/prayers

Korsväg 2020 1

Articles inside

PS: Att finna själens ädelmetaller

Är vi kyrka på nätet blir alla möten heliga

Krönika: Oberoende vad fursten säger finns en rätt

Vänligen, Sören: Ibland måste man bara hitta en väg

Ett sällsamt stift firar 400 år

Antisemitismen finns där

Krönika: Mobilisera mot hatet

Det gives icke något val

Det nya landet – vi arbetar vidare

Få hatbrott klaras upp

Vi har visat att det verkligen finns folk som gör något

Religionens synlighet utmanar sekulära normer

Bibeltolkning är inte oskyldigt

Resor till Auschwitz stärker ungdomarna

Martin Luther och judarna

Konfirmandresa till Auschwitz

Hur toleranta ska vi vara mot intolerans?

Människan – en kringvandrande ikon?

Ledare: Stå på modets sida

Alla som vill ska kunna följa med

Vi är alla olika och vi är stolta över oss