Människan – en kringvandrande ikon?

Förintelsen planerades inte i förväg. Det var en gradvis förändring av samhället som skedde. Nazisternas folkmord på det judiska folket växte fram. Förintelsen beskrivs ibland som en lång ångestfylld mardröm, men den var en verklighet.

När de ryska trupperna den 27 januari 1945 anlände till Auschwitz, utrotningslägret utanför den polska staden Oswiecim, fann de 7 650 fångar – det fanns där bara 7 650 överlevande. Alla andra var borta: tio dagar tidigare hade 58 000 tvingats ut på en dödsmarsch, och innan dess hade varje dag tusentals människor mördats med hjälp av den dåtida världens bästa teknik: tillfångatagande, tågtransporter, selektion, gaskammare, Zyklon B-gas och krematorieugnar. Folkmordet på Europas judenhet var som mest intensivt 1942: under sju veckor från juli till september mördades 25 000 människor varje dag: gamla och unga, män och kvinnor – alla skulle mördas. Historikern Christopher Browning har påpekat att 80 procent av Förintelsens offer levde i mars 1942, och att mindre än ett år senare var förhållandet det omvända: då var 80 procent mördade.

Under tio år undervisade jag i Jerusalem. Till mina kurser brukade jag inbjuda professor Yehuda Bauer. Denne nestor inom forskningen om Förintelsen trollband alltid mina studenter. Hans allra första mening brukade vara It is important to remember that the Holocaust wasn’t pre-planned. (”Det är viktigt att minnas att Förintelsen inte planerades i förväg”.) Sedan började han kristallklart, pedagogiskt och sakligt berätta – dag för dag, månad för månad, år för år – hur nazisternas folkmord på det judiska folket framväxte. Den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942.

Jesper Svartvik är präst, forskare och stiftsteolog i Karlstads stift. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria. I denna artikel tar han schackpjäser till hjälp för att förklara synen på judenheten och judendomen: bondepjäserna, drottningen och kungen.

Det var då de träffades som hade i uppgift att verkställa Die Endlösung der Judenfrage (”Den slutgiltiga lösningen på det judiska problemet”). 1942 hade nazisterna varit vid makten i nästan tio år. Men redan 1920 antogs det tyska nazistpartiets partiprogram. Något annat partiprogram antogs aldrig. Med andra ord gällde det ända till krigsslutet 1945. Vad står det i partiprogrammet? Bland annat understryks följande: Endast folktyskar [Volksgenossen] kan bli medborgare. Folktysk kan endast den vara som är av tyskt blod, oavsett religion. Därför kan ingen jude räknas som folktysk.

I detta partiprogram från 1920 sägs det alltså klart och tydligt att nazisterna menade att judar inte kunde bli tyska medborgare. På 1930-talet bojkottades judiska affärer, förbjöds judar att inneha statliga tjänster, blev det förbjudet för judar att ha relationer med ickejudar. Och redan under 1940-talets första år är det industrialiserade folkmordet ett faktum. Eller annorlunda uttryckt: I december 1924 fick de tre procent av rösterna, tio år senare fick nazisterna mer än 43 procent av rösterna, och ytterligare tio år senare mördade de tiotusentals människor varje dag.

Direkt efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades och försämrades judars villkor i Tyskland. Det året antogs fyrtiotvå lagar som begränsade judars möjligheter att studera, handla och arbeta. Under 1934 antogs ytterligare nitton lagar, under 1935 ytterligare tjugonio, under 1936 ytterligare tjugofyra,

under 1937 ytterligare tjugotvå lagar. Och så fortsatte det år efter år. Allt blev successivt värre: Judar förtalades, förödmjukades och trakasserades, judiska affärer bojkottades, judiska jurister, läkare, statstjänstemän avskedades, Nürnberglagarna infördes, vilket bland annat innebar att judar fråntogs sitt medborgarskap. Försämringen skedde steg för steg, men alla dessa steg gick i samma riktning. Fem år är en kort tid i mänsklighetens historia – men det är stora skillnader mellan 1933 (då Hitler kom till makten) och 1938 (året för Kristallnatten), och ytterligare fem år senare, 1943, kunde generalen Jürgen Stroop i sin rapport till Berlin stolt utbrista: Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr! (”Det finns inte längre något judiskt bostadsområde i Warszawa”). Och i begynnelsen fanns partiprogrammet från 1920.

Ibland beskrivs Auschwitz, Birkenau, Majdanek, Sobibor, Treblinka och de andra lägren som ”mardrömslika” – men författaren Primo Levi påminner oss i det avslutande stycket i sina memoarer Fristen om att det värsta inte är att Förintelsen var som en flera år lång ångestfylld mardröm – eftersom den ju var en verklighet. Det fruktansvärda är att den värld som vi idag lever i, att hoppet om en bättre morgondag, att allt det som vi eftersträvar, att det ska visa sig vara en dröm, en illusion – och att den drömmen en dag ska slås sönder, och att vi väcks av rop från det förgångna. Liksom Levi än en gång hörde gryningskommandot från Auschwitz – Wstawac! (”uppstigning!”) – hör vi förnedrande ord som vi aldrig trodde skulle uttalas mer. Vi upplever en miljö som vi aldrig trodde kunde frodas igen, och vi möter konspirationsteorier som vi trodde vår civilisation hade vuxit ifrån en gång för alla. Vi talar ibland om antisemitismen som ”det längsta hatet”. Antisemitismen är belagd redan i antika texter – och den finns än i vår tid. Även kristna har såväl i historien som i vår egen samtid varit fångar i ett tankesystem som instrumentaliserar judenheten och judendomen. Låt mig ge tre modeller med hjälp av schackbrädets pjäser.

I den första modellen liknas judar vid schackbrädets bondepjäser, som är den minsta och minst rörliga, minst viktiga och minst värda pjäsen. Varje schackspelare har nog upplevt att bönderna på schackbrädet någon gång stått i vägen för pjäserna på den bakre raden. Bönderna måste därför offras för att de viktigare, mer betydelsefulla, mer värda pjäserna ska få mer utrymme. Den som instrumentaliserar judar på detta vis menar att de står i vägen – att världen skulle vara bättre efter ett bondeoffer. I denna första modell tecknas ett motsatsförhållande mellan judisk och kristen tro.

Ett annat synsätt kan också det illustreras med hjälp av ett schackspel. Det finns nämligen en regel som säger att en bonde som når den sista raden förvandlas till en annan pjäs, oftast till en drottning. Detta kalllas promovering eller förvandling. Judar kan alltså fortfarande liknas vid de egna åtta bondepjäserna. Enligt denna uppfattning är bonden visserligen värd vår uppmärksamhet och uppskattning – men bara därför att den i det långa loppet ska bli något annat än vad den är. Om bara bonden går i en viss riktning kan den en dag – på den yttersta raden, på den yttersta dagen – förvandlas till en drottning. Annorlunda uttryckt: det är bara på grund av hoppet om att judar en gång ska bli kristna som de beaktas och beskyddas. Även denna modell ger uttryck för en instrumentalisering.

När en människa dör är det som om en hel värld går under; när en människa räddas är det som om en hel värld räddas. »

Den ”teologiserar” judenhet och judendom i så hög grad att vi tenderar att glömma det allra mest grundläggande, nämligen att vi först och främst är människor.

Därför vill jag förespråka en tredje modell, också denna gång med hjälp av schackbrädet. Utgångspunkten är Psaltaren 55:19 där det står ki ve-rabbim haju ‘immadi. Vad betyder detta? Kanske ”många stod inför mig” eller ”det är som om många var framför mig”? I 1917 års översättning står det: ”de äro många som stå mig emot.” Att texten är gåtfull framgår av de många tolkningsförslagen. Jag har redan citerat en person vid namn Levi; nu följer ett citat av en annan levit. Oförglömlig är nämligen den utläggning som tillskrivs Rabbi Jehoshua ben Levi, som var verksam under tidigt 200-tal efter Kristus. Han menade att framför varje människa vandrar Guds änglar, och framför änglarna går en budbärare som högt tillkännager: tenu maqom le-iqonin shel haQadosh barukh hu (”Bereden väg för den Helige, välsignad vare han”).

Denne rabbin menade att psaltarpsalmen kan påminna oss om att varje människa är skapad be-tselem Elohim, ”till Guds avbild”. Hans tolkning om änglarna och härolden tydliggör hur medveten han var om att be-tselem så att säga egentligen är avsett för kungligheter. (Ord som brukar användas om kungligheter överförde han ju till var och en av oss.) Eftersom varje människa är skapad be-tselem är det som om hon vore en drottning. Det är också intressant att texten här använder ett grekiskt lånord: bakom hebreiskans iqonin återfinns grekiskans eikôn och eikonion (jfr det svenska ordet ”ikon”). Inom alla de tre abrahamitiska religionerna återfinns – i högre eller lägre grad – tanken att Gud inte kan och inte får avbildas. Och ändå – eller kanske just därför – menade alltså rabbinen att varje människa bör betraktas såsom en kringvandrande ikon. Den som vårdar och vördar denna ikon ser något av vem Gud är.

En människa är inte som en bondepjäs på schackbrädet som lättvindigt kan offras. Det är inte heller så att hon har ett värde bara därför att hon en dag kan bli något annat än vad hon nu är: en drottning. Nej, hon bör betraktas redan nu som vore hon en drottning eller en kung, ke-ilu malkah, ke-ilu melekh. Om varje pjäs är som en kung eller drottning innebär det att varje gång en pjäs förloras blir det schack matt, som faktiskt betyder att ”kungen är död”. Med ett uttryck hämtat från den rabbinska litteraturen: ”När en människa dör är det som om en hel värld går under; när en människa räddas är det som om en hel värld räddas.”

Visst blir det svårare att spela schack med bara kungar och drottningar på brädet, men vår uppgift är inte att spela ett kosmiskt schackparti utan i stället det som på hebreiska heter le-taqqen ‘olam: att hela en sargad och söndersliten värld. Och en omistlig del i denna kallelse är värnandet om människovärdet.

Jesper Svartvik stiftsteolog i Karlstads stift

Mycket hotar livet och livsmiljön, vad ger dig hopp?

Thao Vendel

Arenavärd och student, Karlstad – När jag ser människor hjälpa andra, både på sociala medier och i vanliga livet. Till exempel när det uppstår en kris i världen och folk gör insamlingar, det ger mig hopp. Det gör det också när människor engagerar sig för jämställdhet och mot rasism.

John Agnesson

Cykelhandlare, Göteborg/Hönö – Jag upplever att hoppet har två brofästen. Det första är friheten i ett enklare liv, i mitt fall mycket kopplat till att vi i familjen gjort oss av med bilen och teven. Det andra är tron på en Gud som älskar och har omsorg om allt levande.