Människan – en kringvandrande ikon? Förintelsen planerades inte i förväg. Det var en gradvis förändring av samhället som skedde. Nazisternas folkmord på det judiska folket växte fram. Förintelsen beskrivs ibland som en lång ångestfylld mardröm, men den var en verklighet.
N
är de ryska trupperna den 27 januari 1945 anlände till Auschwitz, utrotningslägret utanför den polska staden Oswiecim, fann de 7 650 fångar – det fanns där bara 7 650 överlevande. Alla andra var borta: tio dagar tidigare hade 58 000 tvingats ut på en dödsmarsch, och innan dess hade varje dag tusentals människor mördats med hjälp av den dåtida världens bästa teknik: tillfångatagande, tågtransporter, selektion, gaskammare, Zyklon B-gas och krematorieugnar. Folkmordet på Europas judenhet var som mest intensivt 1942: under sju veckor från juli till september mördades 25 000 människor varje dag: gamla och unga, män och kvinnor – alla skulle mördas. Historikern Christopher Browning har påpekat att 80 procent av Förintel-
18
Korsväg 1 | 2020
sens offer levde i mars 1942, och att mindre än ett år senare var förhållandet det omvända: då var 80 procent mördade. Under tio år undervisade jag i Jerusalem. Till
mina kurser brukade jag inbjuda professor Yehuda Bauer. Denne nestor inom forskningen om Förintelsen trollband alltid mina studenter. Hans allra första mening brukade vara It is important to remember that the Holocaust wasn’t pre-planned. (”Det är viktigt att minnas att Förintelsen inte planerades i förväg”.) Sedan började han kristallklart, pedagogiskt och sakligt berätta – dag för dag, månad för månad, år för år – hur nazisternas folkmord på det judiska folket framväxte. Den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942.
