Helsingborgs historia del 1, bok 2 - Den äldre medeltiden (1925)

f ml |

h

Ja

<

L • K .„K$mg;-£ SÜ^gfer-S^ ijmj

ée3»ä^^Lc*jV#>} P® iS? i«K^3j5& j|ff*ggy5lp?r' '25^si^'k^^Säk»

i^SiSÉ1’' - -te SBSäß üea.

3^21 iä»*v^Sa ^1

> wäSa lS&=£Sg .t«

Wif^y JFi* * r* WÜlf

Lojg, ^tMp-iSMgt

iEL'«0. m fTISBi

lsf5|$BBe-r-|S^

Ü

53Ka/,<

.

f

m AM ,vf'^ yüp

y

li-« «ffåEnhiSf

HÄLSINGBORGS HISTORIA UTGIVEN

EFTER

UPPDRAG

AV

STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER

REDAKTION AV

L. M. BÅÅTH

ANDRA DELEN, I

HÄLSINGBORG MCMXXXIII

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG utgiven av

DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE under redaktion av

L. M. BÄÄTH II: 1 DEN SENARE MEDELTIDEN

HÄLSINGBORG 1

9 3 3

Denna del av Häld ing b o rgd Hidtoria är tryckt i Uppoala 1933 hoö Almqvist e3 JPäkdelld B o kt ry c ke r i-A .-B. Illustrationerna i kopp ardj up try ck från Nordisk Ro tog ravy r i Stockholm.

Papper från G ry c kö b o Bruk.

Initialer och vig nett av Akke Kumlien

Av detta arbete är en numrerad b ib liofilupp lag a på linne lumpp app er tryckt i 110 exemplar $}>

I distribution bos Aktiebolaget Killbergs bokhandel Hälsingborg

edan första delen av Hälsingborgs historia år 1925 publicerades, har den av stadsfullmäktige tillsatta historikkommittén förberett verkets fortsättning.

Av olika anledningar har utgivandet av andra delen blivit fördröjt, vilket emel­ lertid med hänsyn till dess innehåll varit en fördel, emedan därigenom möjlig­ gjorts utnyttjande av det omfattande och för stadens medeltidshistoria viktiga material, som under de senare åren framkommit.

Särskilt ha de utgrävningar,

som av Hälsingborgs museum företagits på området omkring Kärnan under slutet av år 1931 och större delen av år 1932 i detta hänseende varit av betydelse, lik­ som de undersökningar, som 1930 och 1931 kunnat utföras i samband med repa­ rationsarbeten i Mariakyrkan.

Publicerandet av det genom grävningarna vunna materialet har nödvändiggjort viss ökning av det för verkets byggnadshistoriska avsnitt beräknade utrymmet.

Då härtill kommer, att den egentliga stadshistorien också krävt ett betydligt större omfång, än vad ursprungligen tänkts, har andra delen fått sådan omfatt­ ning, att kommittén av praktiska skäl funnit det lämpligast att uppdela densamma på tvenne volymer, del II: 1 och II: 2, av vilka den förra härmed offentliggöres, medan den andra, som föreligger i korrektur, utkommer under början av år 1934* Andra delens huvudparti är den av verkets redaktör, förste arkivarien, fil. dr L. M. Bååth i föreliggande del II: 1 författade framställningen av stadens medel­ tidshistoria 1250—1536* Liksom i verkets första del har även i andra delen åt fackmän uppdragits för­ fattandet av vetenskapliga specialundersökningar på sådana områden, där större utförlighet i framställningen varit önskvärd.

Så har riksheraldikern, friherre

Harald Fleetwood behandlat stadens sigill och vapen, medan del II: 2 innehåller intendenten, fil. lic. Torsten Mårtenssons undersökningar av stadens medeltida byggnadshistoria jämte en uppsats om medeltida myntfynd från Hälsingborg av amanuensen, fil. lic. N. L. Rasmusson.

V

Kommittén vill härmed uttala sitt tack till verkets medarbetare för deras be­ tydelsefulla insatser på skilda områden och riktar detsamma i främsta rummet till verkets redaktör, dr L. M. Bååth, som förutom sitt författarskap även haft att utarbeta den plan, som kommittén följt vid bokens utgivande.

Sedan första delen av Hälsingborgs historia utkom, har kommitténs dåvarande ordförande, generaldirektören K. J. Beskow samt en av dess första ledamöter, hamn­ kassören Harald Thornberg, avlidit. Till båda står kommittén i tacksamhetsskuld för deras intresserade arbete. Som deras ersättare ha av stadsfullmäktige insatts ingenjören Harald Bergengren och läroverksadjunkten Nils G. Enert. Kommit­ téns ordförande är sedan 1926 stadsingenjören Sigfrid Ewald och dess vice ord­ förande överläraren Hjalmar Forsberg.

Genom publicerandet av verkets andra del har skildringen av stadens i politiskt avseende kanske viktigaste skede, dess medeltid, blivit avslutad. Kommitténs för­ hoppning är, att verket i dess nuvarande form och omfattning skall icke blott till­ fredsställa en större allmänhet, utan även uppfylla de krav, som från vetenskap­ lig sida kunna framställas, och att de nu utkomna delarna skola motsvara de kost­ nader, som staden nedlagt på utredningen av sin historia. Utgivandet av verket har varit möjligt tack vare det stora intresse, som Hälsingborgs stadsfullmäktige ägnat denna fråga och de anslag, som av dem ställts till kommitténs förfogande.

Häl singborg i december 1933.

'ßlu* aJfy'M'iu

vi

FÖRORD

, ORELI GGANDE DEL II: i av Hälsingborgs historia har jag tillfredsstäl­ lelsen att härmed överlämna i allmänhetens händer.

Med hänvisning till ovanstående meddelande från historikkommittén torde jag i egenskap av det historiska verkets redaktör få erinra om några huvuddrag i det arbete, som — beträffande Hälsingborgs forntid och medeltid — nu föreligger avslutat.

Den av mig framlagda och av stadsfullmäktige den 15 okt. 1918 godkända planen för utarbetande av Hälsingborgs stads historia avsåg en sammanhängande skildring från älsta tid till våra dagar. I följd härav har materialanskaffningen fortsatt utöver medeltidens period till 1658 eller till freden i Roskilde, samt dess­ utom under Skånes svenska tid förts vidare fram till 1700-talet. Betydande sam­ lingar av excerpter och avskrifter ha sålunda till övervägande del hopförts av mig i danska och svenska arkiv och bibliotek, vilka samlingar tillhöra Hälsingborgs stad för att vid ett eventuellt fullföljande av ovannämnda plan tjäna som material till stadens historia under nyare tid. Men redan för medeltidens period har det visserligen yngre materialet från 15—1600-talen visat sig oumbärligt, då det i flera fall — och detta gäller isynnerhet byggnadshistorien i del II: 2 — retrospektivt belyser medeltida förhållanden.

Uppdraget att redigera Hälsingborgs historia har synts mig innebära ett krav från stadens sida på allsidig utredning. Jag har fattat min uppgift så, att ej en­ dast den egentliga stadshistorien, utan också vissa förgreningar av densamma ut­ gjorde föremål för vetenskaplig specialforskning. Huvudstommen i verket, eller stadens historia, som det ålåg mig att författa, skulle därigenom suppleras med för densamma belysande specialuppsatser. Hälsingborgs historia 1085—1536 om­ fattar nära ett halvt årtusen, men redan dess förhistoria har krävt ingående studier till förklaring av stadens topografi, dess talrika fornlämningar och dess

VII

Förord älsta bebyggelse.

Förhistorien representeras i del I av följande bidrag: Uno

Sundelin, Hälsingborgstraktens geologiska historia, Bror Schnittger, Hälsingborgstrakten under forntiden, Jöran Sahlgren, Hälsingborgstraktens ortnamn och slutligen, som bilaga, Torsten Mårtensson, Fasta fornlämningar inom Häl­ singborgs stads område.

Dessa bidrag till Hälsingborgs historia äro alster av

framstående vetenskapsmän, som arbetat med undersökningar i primärt material och framlagt hittills föga eller alls intet kända forskningsresultat. Det är ett upp­ båd av lärdom, som möter redan i Hälsingborgs forntidshistoria. Jag bevarar i tacksam hågkomst två av mina medarbetare, vilka gått bort i förtid: Bror Schnitt­ ger och Uno Sundelin. Historikkommittén har gjort sig i hög grad förtjänt om vetenskapen genom att bekosta dessa och här nedan nämnda undersökningar. Jag tackar dess ordförande Sigfrid Ewald för hans insiktsfulla förståelse i frågor rö­ rande verkets redigering samt övriga herrar ledamöter för ett förtroendefullt och fruktbärande samarbete.

Såsom kommittén redan meddelat, har plats även i andra delen av detta verk anvisats åt särskilda forskningsuppgifter. Stadens medeltida arkeologi och historia ha genom Torsten Mårtenssons grundliga forskningar ytterligare försvarat sin ursprungliga ställning som ett andra huvudparti av Hälsingborgs historia.

Framställningen av Kärnans och Mariakyrkans byggnadshistoria har så mycket mer blivit en arkeologisk forskningsuppgift, som skriftliga källor nästan alldeles saknas.

De först i slutet av 1931 igångsatta grävningarna kring Kärnan ha givit

utomordentliga resultat.

Jag betonar det nära samband, som måste förefinnas

mellan arkeologi och historia, och i detta särskilda fall ha flera av de på båda hål­ len uppnådda forskningsresultaten tillkommit samtidigt och under inbördes växel­ verkan. Jag har all anledning att med livlig erkänsla skatta mitt för övrigt mång­ åriga medarbetarskap med byggnadshistoriens författare, Torsten Mårtensson, mycket högt. Han har medverkat vid utarbetandet av stadsplanens historia, och han har dessutom haft i uppdrag att även i del II ombesörja illustreringen.

I detta sammanhang har heraldiken gjort en betydelsefull insats, i det att den av riksheraldikern frih. Harald Fleetwood verkställda undersökningen av Hälsingborgs stads sigill och vapen belyst vissa historiska och arkeologiska spörs­ mål. Det har därjämte synts mig vara av behovet påkallat, att sigillen som värde­ fulla källor till Hälsingborgs historia beaktades. Föreliggande del rymmer ett heraldiskt bildmaterial, bestående till största delen av reproduktioner efter avgjutningar av i danska riksarkivet befintliga hövitsmanssigill, vilka avgjutningar på ett förtjänstfullt sätt utförts av frih. Gustaf Fleetwood.

VIII

Förord Under forskningarnas fortgång uppkommo även mynthistoriska spörsmål. Häl­ singborgs myntfynd gåvo anledning till det bidrag om Hälsingborgs medeltida mynt, vilket författats av Nils Ludvig Rasmusson och ingår i del II: 2. Mynt­ historiens betydelse för stadsväsendets historia i Skåne synes emellertid först då kunna närmare fastställas, sedan motsvarande undersökningar för andra fynd­ orter presterats.

Det gäller om Hälsingborg kanske mer än om någon annan skånsk medeltids­ stad, att dess historia först då kommer till sin fulla rätt, när den betraktas ur rikshistoriens och den skånska landshistoriens synpunkter och mot deras bakgrund.

Häri ligger den egentliga förklaringen, att min framställning av Hälsingborgs medeltid tagit ett relativt stort omfång i anspråk. Jag har velat tillgodose den nationalekonomiska forskningens intresse av en sådan framställning, som grundar sig på dess egna arbetsmetoder, även om svårigheter därvid möta på grund av otill­ räckligt källmaterial, vartill kommer, att »ekonomisk historia» ännu är ett oskrivet kapitel i nordisk stadshistorisk forskning. Flera huvudpunkter i städernas för­ valtning i det medeltida Skåne äro därjämte föga eller icke alls utforskade. Min framställning måste därför betraktas som ett försök; den är i själva verket ett tidsödande vägröjningsarbete. Det är min övertygelse, att den genomförda indel­ ningen av Hälsingborgs historia skall bereda läsaren större överskådlighet och lätthet att lära känna stadens liv och öden under dess händelserika medeltid. Trots bristerna i mitt arbete vågar jag hoppas, att detsamma skall vittna om min strävan att göra boken lättläst och läsbar, men också att uppnå grundlighet i forskning och framställning, om vars svårigheter endast fackmannen kan bilda sig en närmare föreställning. Såsom verket i sin helhet för medeltidens period nu föreligger, fram­ står det som ett slags kompendium av svenska vetenskapsmäns olika bidrag till Danmarks historia.

Det är min förhoppning, att dansk historisk forskning häri

skall finna ett vänskapligt uttryck från svensk sida.

Det är naturligt, att hjälp och bistånd kommit mig till del företrädesvis från Danmark. Jag uttalar min livliga erkänsla till tjänstemännen i Rigsarkivet i Kö­ penhamn, i första rummet dess chef, riksarkivarien L. Laursen; arkivarien dr.

William Christensen, som med sin enastående kännedom om källmaterialet och genom sin beredvillighet att tillställa mig vissa av sina anteckningar befordrat mitt arbete; arkivarien Emil Marquard, som vid upprepade tillfällen bistått mig och dessutom utfört vissa undersökningar för Hälsingborgs stad, och arkivarien P. B. Grandjean, som lämnat värdefulla upplysningar i heraldiska spörsmål. Jag erinrar mig också det bistånd, jag erhållit av bibliotekarien vid Universitets-

IX

Förord biblioteket i Köpenhamn Alfred Krarup samt — utom Danmarks gränser — av bibliotekarien vid Universitetsbiblioteket i Helsingfors dr. Aarno Maliniemi.

Till min kollega, landsarkivarien i Vadstena Ernst Nygren, frambär jag mitt vänskapliga tack för flera uppgifter och anvisningar, varmed han riktat mina forskningar. Jag tackar även mina medarbetare, riksheraldikern frih. Harald Fleetwood och amanuensen Nils Ludvig Rasmusson, samt fil. kand. Sophie Carlander för hennes översättning från latinet av en skrift (bil. A). Jag har slutligen att erkänna det förtjänstfulla biträde, som fröken Hilda Wahlström lämnat mig under arbetets gång, i synnerhet vid korrekturgranskningen och vid uppgörandet av person- och ortregistren.

Sjörup, Stocksund, i december 1933.

L. M. BJJth.

X

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

DEN SENARE MEDELTIDEN Häls ingborgs medeltid 1250—1 536 av L. M. Bååth............................

3

Stadsl ag och privilegium................................................................................

4

Topografisk historia..........................................................................................

Stadsplanen s. 19—67. Stick och kartor s. 19, hamn, strand, kyrka s. 28; bebyggelse s. 38; torg s. 44; stadsplanens historiska byggnad s. 53- — Hus och gårdar s. 67—75. — Stadens mark s. 75—80.

19

Ekonomisk historia..............................................................................................

Köpstaden s. 81—84. — Stadens gäster s. 84—96. — Varuhandel s. 96—182. Inledning s. 96; organisation av varuhandeln s. 99; lokal och regional varutillförsel s. 106; utländska varor s. 114; sill s. 127; hästar och oxar s. 132; spannmål s. 139; Hälsingborgs handelsgeografiska läge s. 140. — Sillfisket s. 146—154- — Hantverk och gillen s. 154—169. — Befolkningsmängden s. 170—182.

81

Förvaltningshistoria..........................................................................................182 Kungsgård och borgfred s. 182—195. — Kommun och stadsfred s. 195 —209. — Borgmästare och råd s. 209—268. Borgmästare s. 209; råd­ män, antal s. 213; valbarhet s. 214; rättsskydd i ämbetet s. 217; skattfrihet s. 217; stadskällare s. 218; stadsskrivare s. 218; kämnär s. 220; stadens handlingar och sigill s. 221; rättsskipning; stadens ting s. 223; rådstuga s. 228; borgstuga s. 233; torgpoliti s. 234; torgfred, bodar och stånd s. 235; mynt, mått och vikt s. 236; kontroll över brödet s. 238; kötthandel s. 240; fiskförsäljning s. 24T; ölförsäljning s. 242; vinför­ säljning s. 245; ämbeten och gillen s. 246; finansförvaltning s. 247; midsommargäld s. 247; stadsskatt s. 230; stadstull s. 253; accis s. 256; vrakrätt s. 258; försvar s. 260; borgeleje s. 262; gengärd s. 265; politi s. 265; vakthållning, renhållning s. 266; byggnadspoliti s. 267. — Bor­ garen s. 268—279. — Byfogden s. 279—288. — S. Maria s. 288—303; skolan s. 299. — S. Nicolai s. 303—317. — S. Petri och S. Clemens (S. Olai, Heligkor skapellet) s. 317—318. — Slottet s. 318—337.

Politisk historia...................................................................................................337 Inledning s. 337; perioden 1250—1331 s. 339; perioden 1332—1360 s. 346; perioden 1361—1369 s. 360; perioden 1370—1385 s. 373; perio­ den 1386—1536 s. 385.

Hälsingborgs stads sigill och vapen av Harald Fleetwood .

. . 445

BILAGOR.......................................................................................................................... 457 REGISTER till I och II: 1......................................................................................... 468

XI

ANVÄNDA BETECKNINGAR HR

= Hanserecesse.

HUB

= Hansisches Urkundenbuch.

Ko 1 derup Rosenvi nge

= Samling av gamle danske Love, utg. av J. L. A. Kolderup-Rosenvinge (1821 —1846).

LUB

= Lübeckisches Urkundenbuch.

Privilegier I

= Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer.

1523), utg. av Nils Herlitz, Stadshistoriska institutet 1927.

Privilegier II

= Privilegier etc. Andra delen (1523—1560), utg. av Ernst Nygren, Stadshistoriska institutet 1932.

Första delen (1251 —

Repert orium I = Repertorium diplomaticum regni danici medisevalis. Fortegnelse over Danmarks Breve fra Middelalderen, udg. ved Kr. Erslev. Bd 1—4. 10®5—1450 (1894—1912).

Repertorium 11= Repertorium etc. Series secunda. Fortegnelse etc. 2 Rcekke, udg. ved William Christensen. Bd 1—5. 1451—15°4 (1928-—-1933).

RÄTTELSER OCH TILLÄGG Sid.

8 rad

»

^7

»

»

80»

1 nedifrån dtår Joh. M uppifrån 3 nedifrån

»

336

»

5 uppifrån

»

343

»

6

»

läd Paul Johs.

»

Gentofta

»

Lensmaend

» Gantofta » Lensmand

» »

1536

»

Enksdotter »

Håkansdotter

I hg. 55 och 57 ha resp. sigill blivit förväxlade.

Sid. 160. »

XII

Om tegelbrännerier jfr s.

7.

285. Till antalet byfogdar lägges Ebbe Nilsson 1537 enl. bil. F. S. 464.

DEN SENARE MEDELTIDEN

HÄLSINGBORGS MEDELTID

AV

L. M.

BJJth

JST0R1EF0RSKNINGENS ANVÄNDNING av de tre stora epokerna: forntid, medeltid och nyare tid tjänar till att underlätta översikten av ett i och för sig ostyckat och oändligt fortlöpande sammanhang i den mänskliga ut­ vecklingen. Den historiska litteraturen blir därigenom periodvis utbildad, och den strävar att alltjämt binda den vetenskapliga forskningens erfarenheter och resul­ tat vid nämnda epoker, inom vilka forskningen bedrives efter sina särskilda meto­ der och i mån av tillgång på material.

Den nordiska medeltidens slut har i Sverige satts till 1527, men i Danmark till 1536. Synpunkten är kyrklig och bestämmes efter tiden för reformationens för­ statligande i Västerås och i Köpenhamn. Men Hälsingborg har icke spelat någon ledande roll uti Danmarks kyrkliga liv, och den politiska kris, som reformationen delvis medförde, övergick Hälsingborg utan nämnvärda skakningar i dess stadso

väsen. Aret 1336 är ingen epokbildande tidpunkt i Hälsingborgs historia. Icke heller kan sådan egenskap tillskrivas 1250, som skulle beteckna övergången mellan äldre och yngre medeltid. Ingenting vore oriktigare än att föreställa sig motsatsen.

Vilka de verkliga skedena i stadens historia före 1540-talet må ha varit, kan svårligen utrönas.

Ty det bevarade källmaterialet räcker på långt när icke till

för att besvara denna fråga.

Det kräves — liksom för varje stads historia

överhuvudtaget — tillräcklig fullständighet i materialet för en undersökning, som har till uppgift att fullfölja vissa, för stadens historia grundläggande huvudlinjer: ekonomiska, juridiska, administrativa, kyrkliga och politiska.

Handel, förvalt­

ning, krig m. m. äro ägnade att spela rollen av epokbildande krafter.

3

HäLoing borgo medeltid 1250 — 1536

STADSLAG OCH PRIVILEGIUM Ehuru källorna till Hälsingborgs historia, såsom vi närmare skola finna i det följande, till största delen gått förlorade, återstår dock ett i avskrift befintligt ma­ terial av principiell betydelse för en framställning, som tar sikte på det antydda centrala innehållet i stadens historia, nämligen dess privilegiebrev och stadsrätter.

Huruvida detta material motsvarar de anspråk, som forskningen i nämnda syfte måste uppställa, är en fråga av så elementär vikt, att den ensam föranleder detta kapitel om källorna till Hälsingborgs historia. En källkritisk undersökning av det stadsrättsliga materialet kan icke lämnas ur sikte, även om den för läsaren kan väntas bli en tålamodsprövande inledning till vad detsamma har att förtälja om vår stads öden.

Vi förutsätta först den formella behandlingen av dessa källor, deras ut­ nyttjande samt metoden härför.

Vill man sålunda vinna t. ex. en ekonomisk

skildring, måste beaktas, att där ett ekonomiskt innehåll överhuvudtaget sak­ nas, kan icke heller ekonomisk historia skrivas, ty bristen på dylikt källma­ terial bör ej ersättas av nationalekonomiska doktriner för såvitt med ekono­ misk historia menas dokumentariskt grundad framställning av de ekonomiska företeelserna. Men det är nödvändigt, att det material, som finns, så utnyttjas, att nationalekonomisk skolning därvid förenas med källkritisk historieforskning.

Motsvarande gäller om administrativ historia, rättshistoria o. s. v.

De stads­

rättsliga källorna, ehuru till sin beskaffenhet av juridisk art, äga ej blott ju­ ridiskt, utan även ekonomiskt och administrativt innehåll. Det ekonomiska inne­ hållet är en så mycket värdefullare tillgång för stadshistorisk forskning, som stadsekonomien ju måste utgöra det väsentliga i stadens liv. Detta gäller i särskilt hög grad om den medeltida staden, vars utmärkande egenskap var dess ekonomiska och juridiska samt även politiska individualism, varigenom staden isolerade sig emot landsbygd och andra städer, stundom övergående till krigiska förvecklingar.

Ekonomiskt sett hade staden att bekymra sig om sin egen självförsörjning inom eget område och kringliggande landsbygd.

En sådan ställning borde befria stadens historia från lydnadsförhållande till rikets politiska historia, därest materialet vore tillräckligt för att hävda självstän­ digheten. Utan ledande källkritiska förutsättningar har dock forskningen i eko­ nomisk historia, långt ifrån att hävda sin egen ställning, tvärtom sökt att inpassa

Staddlag och privilegium sina doktriner inom den politiska historiens äldre och yngre medeltid. Sålunda anser man sig ha funnit, även med avseende å stadsväsendet, att den förra perio­ den skulle utmärkas av en mer eller mindre »sluten hushållning», d. v. s. i huvud­ sak konsumentens egen produktion av sina varor. Denna företeelse betyder, att varuomsättning eller handel i den begynnande stadsbildningen ännu icke nått så­ dan omfattning, att den hunnit bli föremål för offentlig organisation

en upp­

gift, som slutfördes under senare medeltid och i den utsträckning, att av handel och näringar skapades faktiskt monopol till förmån för stadens egna borgare, men till nackdel för »främlingar».1 För Hälsingborgs historia synes denna eko­ nomiska åskådning icke haft någon bevislig historisk innebörd med avseende å periodindelningens fasthet.2 Tvärtom intog Hälsingborg vid medeltidens slut i eko­ nomi och förvaltning status quo. Observeras detta, kan intet missförstånd vållas därav, att det på forskningens n. v. stadium förblir en fördel och även en vinst att hålla sig inom det traditionella arbetsfältets område och att sålunda i föreliggande del föra skildringen av Hälsingborgs historia till medeltidens slut.

Det medeltida källmaterialet till Hälsingborgs historia har före det 13. århund­ radets ingång aldrig kunnat vara omfattande. I första delen av detta arbete har framhållits (s. 176), att man under »äldre medeltid» skrev mera sällan, och när så skedde, skrevs det litet. Det var i första rummet kyrkans prelater, som begag­ nade sig av det skrivna ordet för att ordna kyrkans angelägenheter med det världsliga samhället. Kungen gav vanligen muntliga order under sina resor i ri­ ket, och den oskrivna sedvanerätten kände man tillräckligt till för att en uppteck­ ning skulle synas obehövlig.

Under senare medeltid blev det visserligen allt mer

vanligt att fästa händelserna i skrift, men mycket ofta skedde detta icke, emedan dokumentet i många fall mera tjänade som en uppteckning för minnets skull än för den juridiska bevisningens, vilken nöjde sig med det personligen avlagda vittnesintyget, varom dokumentet understundom, särskilt ifråga om fastighetsaffärer, fick tjäna till erinran. Alldeles särskilt gäller det om de medeltida städernas till synes mest utförliga handskrifter, stadslagar och privilegier, att de — varom när­ mare i det följande — likväl äro ofullständiga så tillvida, att de ingalunda äro att anse som fulla uppteckningar av rådande sedvänjor, av vilka mycket förblev oskri1 En sammanfattning av den ekonomiska historieforskningens ståndpunkter i ämnet föreligger bl. a. bos Josef Kuliseber, Allgemeine Wirtschaftsgeschichte I. Das Mittelalter (Handbuch der mittelalterlichen und neuren Geschichte 1928). Eli F. Heckscher, Den ekonomiska historiens aspekter s. 1 IF. (Hist. Tidskr.

1930). — 2 Köpenhamns s. k. älsta stadsrätt 1254 innehåller bl. a. förbud för icke-borgares, eller de s. k. gästers fria handel, en lagstiftning, som otvivelaktigt är en uppskrivning av redan under ännu äldre medel­ tid gällande sedvana, varom närmare i Ekonomisk historia.

Kj0benhavns Dipl. I, n. 16.

5

HäULngborgd medeltid 1230—133^ vet. I allmänhet kan det sägas om det medeltida stadshistoriska materialet, att det upplyser blott endels, varför mycket har inträffat, som väl hade förtjänat att i skrift bevaras åt kommande tiders forskning. Det är under sådana omständighe­ ter lätt att inse, vad det har att betyda för en fullständigare utforskning av Häl­ singborgs historia, att dess medeltida och även senare källmaterial i det när­ maste har gått förlorat.

Vad som finns kvar består av några spridda urkunder,

såsom brev o. dyl., privilegier, stadsrätter samt annalistiska uppgifter i krönikor.

Lauritz Weibull har i sin undersökning av »Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden» visat, att en omfattande förstörelse drabbat Skånes medeltida sam­ lingar i domkyrkors, sockenkyrkors, klosters och städers arkiv och bibliotek. Re­ dan under medeltiden uppbrunno eller spolierades vid ett par tillfällen Lunds dom­ kyrkas arkiv. Också ha dess räkenskaper och jordeböcker gått fullständigt för­ lorade.

Det kan här upplysningsvis antecknas, att en mängd av domkyrkans

brev, väsentligen av ekonomiskt innehåll, införts på 1490-talet i en kopiebok på pergament (registrum ecclesiae Lundensis), numera förvarad i svenska riksarkivet.

Det fanns i medeltida sockenkyrkor en arkivkista, men därifrån är numera obe­ tydligt kvar, varjämte klo sterarki ven i det närmaste äro förlorade.

De kyrkliga arkivens öde bör tillskrivas reformationens revolutionära fana­ tism gent emot den hävdvunna kyrkliga odlingen. I Hälsingborg förstördes, utom flera kyrkor, även dess förnämsta bildningshärd, dominikanerklostret, från vars bibliotek några band ännu finnas bevarade. Stadsarkiven undgingo icke heller ett liknande öde, ehuru reformationen var angelägen att bevara dem, icke minst i syfte att bevaka det borgerliga samhällets rättigheter mot den gamla kyrkans rättsanspråk.

Stadsarkivens förstörelse i större eller mindre omfattning förorsa­

kades av eldsvådor och krig.

För Lunds vidkommande föreligger en berättelse

om den förtärande eld, som berövat staden »boskap och gods, nåder och privile­ gier», såsom kung Valdemar förklarar i privilegiebrevet för Lund 1361.1 Under nyare tid och in på 1600-talet har den röde hanen härjat ytterligare i de skånska städerna.

Vad Hälsingborg särskilt beträffar, har staden hårdare än måhända någon annan skånsk stad drabbats av krigets olyckor, utsatt som orten var för angrepp i sin egenskap av fästning. Säkerligen har stadens arkiv förlorat en del redan un­ der medeltiden, då flera eldsvådor lade staden mer eller mindre i aska. Den åt­ minstone med säkerhet kända tillintetgörelsen av stadsarkivet inföll under det 1 Privilegier, resolutioner ock förordningar för Sveriges städer. Första delen (1251 —1523) utg. av Nils Herlitz (Stadskistoriska institutet 1927) n. 278; citeras Privilegier I.

6

Stadslag och privilegium skånska kriget med Danmark 1676—79. I sina besvär hos riksdagen i Stockholm 1687 anförde nämligen Hälsingborgs borgerskap, »huruledes uti sista kriget Häl­ singborgs stads archivum blev av fienden så alldeles spolierat, att icke några ori­ ginaldokument vid rätterna äro att igenfinna». Faktum är, att stadens handlingar intill nämnda tidpunkt aldrig mera kommit till rätta.1 Det finnes knappt någon av stadens egna handlingar bevarad. Det är endast tack vare en lycklig tillfällig­ het, som vi känna till stadens medeltida privilegier.

Under det att Malmö stads

privilegier ännu finnas i original bevarade som en vacker samling i stadsarkivet, påträffas Hälsingborgs endast i dåliga avskrifter i de danska och svenska riksar­ kiven. I anledning av sin förestående kröning hade nämligen Fredrik III i ett cir­ kulärbrev 29 juli 1648 uppmanat även städerna i Skåne, »att de strax och med det allerforderligaste en riktig designation och kopia under stadssigill framskicka på alla privilegier, som en var köpstad haver och nu i bruk och observans hos dem äro och som de förmena till förestående kröning konfirmation på att vilja erhålla».2 Hälsingborgs stads borgmästare, råd och borgerskap insände i anledning här­ av den 1 nov. 1648 avskrifter av sina privilegier och stadsrätter från år 1414 till 1648 med begäran, att privilegierna »uti alla sina innehållandes punkter och ar­ tiklar» måtte stadfästas. Dessa punkter utgjorde ett urval, »det viktigaste», som av magistraten fortfarande ansågs vara gällande rätt.3 Redan den 30 nov. erhöll Hälsingborg av kungen stadfästelsebrev, gällande dock endast hans företrädares, Kristian IV:s privilegiebrev för Hälsingborg.4 Då detta emellertid i sin ordning 1 Riksarkivet. Städernas skriv, till Kungl. Maj:t 1686 § 8. I sista kriget blev stadsarkivet »av fienden så alldeles spolierat, att icke några originaldokument vid rätterna äro att igenfinna. Dock presumeras, att någre av de förre magistratspersoner skulle hava dem uti förvaring, men för varjehanda orsakers skull ej ville dem från sig leverera» varför anhålles, att sådana »misstänkelige personer, som excusera sig samma dokumenter att hava, måtte utan vidlyftig process vid rätten där neder purgera sitt jurament, emedan man dem intet kan beskylla, allenast hava dem suspect, hälst dem sådana dokumenter haver varit krediterat». — Det säges också, att arkivet var i Mariakyrkan enligt ett koncept till »Specifikation på de gårdar och vå­ ningar, som förmedelst fästningens defensions skull nu uti Hälsingborg äro nederbrutna ock ödelagda». Så nämnes, »vad som är ruinerat såväl som borttagit från kyrkan, nämligen löftet i klockaretornet . . . samt alla stadens protokoller, brev och obligationer med stadens sigill och kyrkans, skolans och hospitalets fundationer och privilegier».

Rådhusets arkiv i Hälsingborg, vol. Resolutioner.

det ofta bruk att förvara arkiv i kyrkor.

Redan under medeltiden var

L. Weibull, Halmstads rådhusarkiv s. 153 (Hist. Tidskr. för

Skåneland I). — 2 Rigsarkivet. Siellandske Tegnelser 31 (i6/(8—1650), fol. 17. —3 En icke bestyrkt avskriftssamling, sign. »Sverige, Helsingborg, no 87» insänd i anledning av kungl. missiv 29 juli 1648, förva­ ras i Rigsarkivet, Köpenhamn. Men en officiellt, med stadens signet (numera spår därav) vidimerad avskriftssamling av samma innehåll förvaras i Riksarkivet, Stockholm, sign. »Städernas privilegier 1717, 2».

Vidimationen lyder (f. 108): Detta forskreffne att ware ret Copie aff Helssingborg stads Privilegier vdi dansche Kongers tid bekomne och confirmerade, testeras med woris stads secret her neden under. Datum Helssingborg d. 15 januari 1663.» — 4 Rigsarkivet. Skaanske Tegnelser 6, f. 34. Secher, Forordninger V, n. 367.

7

HäUingborgd medeltid 12g 0 —1536 stadfäster föregående konungs privilegier, kan den successiva bekräftelsen vid varje tronskifte anses innebära, att stadens alla privilegier undan för undan för­ klarats giltiga.

Hälsingborg insände sålunda avskrifter av sina egna privilegie-

brev av år 1414, den 24 sept. (24 febr.) 1440, den 22 sept. 1477, den 30 juni 1483,

1484, 1514 ock den 27 juli 1529. Samtliga dessa brev, utom det sistnämnda, ha publicerats 1927 av Nils Herlitz i den för forskningen betydelsefulla publikationen »Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer I. 1231 —1323».

Bland avskrifterna finns dessutom en urkund av år 1413, vilken visar sig vara identisk med ett i original ännu bevarat privilegiebrev från Malmö den 4 maj s. å.1 Detta brev innehåller icke endast ekonomiska och administrativa, utan även judiciella föreskrifter och framträder därigenom snarare som stadsrätt än privilegium, om med det senare begreppet icke avses en särskild, civil- eller pro­ cessrätt åsyftande karaktär. Samma omdöme gäller tvenne i avskriftssamlingen befintliga stadsrätter, nämligen Kristoffers av Bayern 14432 och Hans' 1487.3 Ingendera av dessa tre »stadslagar» har veterligen i original officiellt tillställts Hälsingborg av kungen, men icke desto mindre ansågos de av Hälsingborgs magi­ strat 1648 som gällande lag.

I nämnda serie av privilegiebrev torde från kungens synpunkt böra inbegri­ pas allenast de urkunder, som utfärdats med Hälsingborg som adressat eller m. a. o. voro specialprivilegier för Hälsingborg utan att avse någon annan stad. Från magistratens sida åter synes privilegiebegreppet ha varit mindre snävt begränsat, enär magistraten insände avskrifter även av de ovannämnda stadsrätterna 1443 och 148/, ehuru dessa icke utfärdats för Hälsingborg. Det lyckades dock varken Hälsingborg eller andra Skånestäder att få dessa lagar sanktionerade av kungen och utgivna i tryck till allmän efterlevnad. Ehuru stadslagarna sålunda förblevo utan officiell bekräftelse, användes de likväl fortfarande i praxis. Icke heller Kristian V stadfäste dem och Hdjesteret förklarade 1673, att de skulle anses vara helt bortfallna.4 Vid bedömandet av det värde, som de båda stadsrätterna kunna äga som me­ deltida källor till Hälsingborgs historia, är magistratens uppfattning av deras gil­ tighet för rättsskipningen en given utgångspunkt. Magistraten handlade på äm­ betets ansvar, när den uppfyllde det kungliga brevets 1648 uppmaning att under »stadens sigill» ingiva till regeringen alla sådana »privilegier», som staden hade Privilegier I, nr 289.

Laurits Weibull, .Malmö stads urkundbok. — 2 Kobenbavns Diplomatanum I,

s. 163. Kolderup-Rosenvinge, Samling av gamle danske Love V, s. 512, s. 145. — 3 Kolderup-Rosenvinge V, s. 522. — 4 Job. Jprgensen, Udsigt over den danske Retskistorie I. Retskilder, s. 126.

Stadslag och privilegium och »nu i bruk och observans hos dem äro». Det gällde sålunda att framlägga allenast gällande rätt. Det måste förutsättas, att stadens högsta juridiska myn­ dighet icke minst vid ett dylikt tillfälle satt inne med kännedom om, vad som var lag och rättspraxis. Möjligt är, att det anförda uttrycket »i bruk och observans» företer någon gradskillnad ifråga om lagtillämpningen, men i huvudsak måste ut­ trycket i dess officiella avfattning avse gällande rätt, såsom den brukades och ob­ serverades i förekommande rättsfall. Därför har magistraten också i de ingivna avskrifterna flerstädes utelämnat ej längre gällande bestämmelser, såsom det längre fram i detta arbete kommer att närmare visa sig. Det är därför ur den officiellt rättsvårdande synpunkten, icke ur arkivalisk eller samlaresynpunkt, som forsk­ ningen har att uppfatta magistratens yttrande i företalet till sin avskriftssamling: »Först befinnes Hälsingborgs birkerätt, skriven på pergament och inbunden i en bok med gammalt beslag och innehåller ibland andra efterskrivna artiklar». Det betonades sålunda särskilt, att icke hela »birkrätten», utan endast en del därav hade avskrivits.

Ser man närmare på det sålunda gjorda utdraget ur birkrätten, visar det sig, att av dess 36 §§ endast de fyra första äro att betrakta som utdrag ur den skånska birkrätten 1326, alla de övriga ur den Köpenhamnska köpstadsrätten 1443. Tro­ ligt är, att Hälsingborgsboken försvunnit med stadens arkiv under 1676 års dansk­ svenska krig, ty den finns veterligen icke i behåll bland den mängd av medeltida laghandskrifter, som förvaras i vissa större nordiska bibliotek och arkiv. Men det sätt, varpå magistraten talar om sin gamla lagbok, hänvisar oss till några exemplar av dylik laghandskriftstyp, som vi i första delen av detta arbete (s. 253) kallade »Hälsingborgsexemplar» av skånska stadslagen. Av särskilt intresse äro två samtidiga, till 1460-talet hörande handskrifter i den Arne-Magneanske Sam­ ling i Köpenhamns universitetsbibliotek, signerade AM 25, 40 och AM 28, 40.1 En reproduktion av en sida i den senare visar paleografiskt en dylik ungefärlig tids­ bestämning (fig. 1). Den är genomgående skriven av en person, som enligt hand­ stilen möjligen har skrivit båda, nästan ordagrant överensstämmande sinsemel­ lan. I dessa, liksom i andra Hälsingborgsexemplar, förekommer först birkrätten 1326, därefter köpstadsrätten 1443. De äro försedda med följande inledning i AM 28: »Thettse ser then rseth, som man kaller birkse raeth, then i hselsingborgh ser gifluen oc kiöpstseder i Danmark skulle holdse oc rsettse elfter, som scrivet ständer oc ladhe ther intet i, som the ickse villse baedhrse, ther rsetthen siddhse».2 1 Scblyter, Skånelagen, s. LVI, n. 34 ock s. LVIII, n. 39, den senare föres till »slutet av lßide årbund-

radet», vilket är en för sen tidsbestämning enligt paleografiska skäl. — 2 Denna inledning, mer eller mindre varierande, förekommer i de flesta av de i Hälsingborgs bistoria I, s. 254, not 1 uppräknade bandskrifterna.

2 — 31215.

9

HäLdingborgj medeltid 1250 — 1536 Det är den skånska birkrätten 1326, som denna inledning avser, men icke 1443 års köpstadsrätt, som bar sin egen rubrik: »Item ber effter f0lger kiöpstaede raetten», daterad Köpenhamn 1443 (utan dag). Denna köpstadsrätt bar följande inledning: »Wi Cristofer metb Guds nade etc. Göre vitberlicbt allae men, som nw serae oc kommas skullae atb vy effter vort elskelige rads rad haffwe wnt oc giffuet oc wnnae oc giffue vore elskelige borgmaestere, radmaen oc menige borgbere oc menicbed i Kippmennebaffn oc i allae andrae kiöpstaeder, ath haffue, nydae oc brwgae tesse efterscbriffne articlae, priuilegia, friibedb oc nade atb forne vore kiöpstaeder mwae tber aff forbaethres oc i godbe skellige styrelsae boldes» etc.

Denna inledning eller promulgation är ord för ord lika med den, som förekom­ mer i det ännu bevarade originalet till stadsrätten för Köpenbamn, utfärdat av Kristoffer av Bayern, endast med den skillnad dock, att efter ordet »Kiöpmennehaffn» tillagts: »oc i allae andrae kiöpstaeder», liksom även, att »vore kiöpstaeder» fått ersätta »wor kppstetb Köpenbaffn» i nämnda original.1 Denna föränd­ ring bar tillgått så, att stadsrätten i vissa kopior, såsom just i de ovannämnda Hälsingborgsexemplaren, utan officiell sanktion kommit att omfatta hela riket.

Denna »allmänna köpstadsrätt» 1443 kar aldrig utfärdats av kungen ocb bar ej heller påträffats i original.

Det var ett exemplar av denna typ — birkrätten 1326 ocb köpstadsrätten 1443 — som magistraten hade 1648, men magistraten bar på grund av misstag låtit ordet »birkrätt» i den inledande rubriken gälla även köpstadsrätten. Det saknas anledning att ifrågasätta det långvariga »bruk ocb observans», som magi­ straten synes vilja särskilt betona med talet om bokens höga ålder. I själva ver­ ket står magistratens uppfattning om de båda lagarnes giltighet för rättsutövningen i god överensstämmelse med förloppet av den medeltida lagstiftningen i skriftlig form å stadsväsendets område. Det är ett ämne, som för en riktig uppfattning av Hälsingborgsprivilegiernas värde som historiska källor icke får vara obekant och nu påkallar vår uppmärksamhet.

I de fall, att privilegiebrev, som utfärdats för viss stad, icke numera förebgga som original, utan som avskrifter, kan forskningen dock i regeln antaga, att ori­ ginal verkligen funnits, men gått förlorat. Ifråga om stadsrätter gäller icke detta förhållande i samma utsträckning. Stadsrätterna äro tdl övervägande delen icke bevarade i original. Deras tillkomst bar ett skiftande ursprung. Å ena sidan åter­ går en del lagbandskrifter i avskrift till sitt ännu bevarade original. Å andra si­ dan ha många lagbandskrifter aldrig haft något officiellt original, utan få anses 1 Kj0benhavns Diplomatarium I, n. 127.

IO

Staddlag och privileglian återgå till en ursprunglig källa av bearbetade rättstraditioner, som icke längre existerar ocb vars närmare beskaffenhet därför icke med säkerhet kan utrönas.

Handskrifter av det senare slaget tillhöra i regel den grupp, som plägar kallas »privatarbeten». En kritisk undersökning av laghandskrifterna har att i första rummet utgå från deras antydda dubbla proveniens.

Lagbandskrifter, som befinnas vara kopior av original, vanligen promulgerade av kungen, t. ex. Köpenhamnsrätten

hänvisa endast till lagens utskrivning

i exemplar för skilda städers behov. Det kan därvid, såsom nyss anmärktes, före­ komma, att vissa bestämmelser, som hade lokal giltighet endast för den stad, för vilken själva originalet ursprungligen utfärdats, t. ex. Köpenhamn, uteslötos i den avskrift, som gjordes för en annan stads räkning, t. ex. Hälsingborg. Om det så­ lunda ledes i bevis, att ett dylikt exemplar av stadslagen legat till grund för en annan stads rättsskipning och förvaltning, beror detta vanligen därpå, att stads­ rätt från »moderstaden» upptagits av »dotterstaden», vilket m. a. o. innebär, att den senare bildat ett nytt jurisdiktionsområde för moderstadens stadslag. Man kan på detta sätt följa utbredningen av moderstadens lagar som ett offentligt auk­ toriserat rättssystem.

Beträffande däremot de stadslagar, som benämnas »privatarbeten», är frågan om deras betydelse som historiska källor sammansatt av olika problem. I första rummet är anledningen till deras tillkomst att söka i den medeltida rättsuppteckningens egenart att återgiva just så mycket av rådande bruk och rättssedvänjor, som det ansågs behövligt att fästa i skrift. Det fanns mycken stadsrätt i form av sedvanerätt, vilken aldrig uppskrevs utan att tvingande yttre anledning därtill förelåg, ofta i det fall, att en yngre stad önskade begagna den äldre stadens rätts­ sedvänjor. Då samma behov icke förelåg för den gamla staden, som levde på sina fast rotade traditioner, kunde det egendomliga förhållandet uppkomma, att en »dotterstad» var rikt begåvad med skriven lag, under det att moderstaden där­ emot endast nödtorftligen hade antecknat sin rätt.1 En annan förklaring till uppkomsten av »privatarbeten» kan sökas däri, att en auktoriserad lag under tidens lopp på icke-officiell väg omsvarvades eller änd­ rades till att bättre motsvara rättsutvecklingens gång, varvid även nya rättssed­ vänjor kunde uppskrivas.

Ingen tvekan synes råda inom den rättshistoriska forskningen, att lagar av de 1 Jfr Jorgensen, Udsigt over den danske Retskistorie I. Retskilder, s. 125; Sckröder-Kiinsskerg, Lekrkuck der deutscken Recktsgesckickte, s. 7^0 ff. (6. Aufl. 1922). Magdekurg kade, ekuru en ketydande mo­ derstad, mest »privatarbeten», under det att Strasskurg, trots sin rika stadsrätt, icke utövade något större inflytande på andra städer.

HäLdlng borgd medeltid 1230—1536 båda huvudkategorierna, nämligen officiella lagar i original eller avskrift, och pri­ vatarbeten, som tillkommit utan statligt ursprung, hade enahanda rättskraft. Man har kallat de förra lagböcker (lagar), de senare rättsböcker.1 För den medeltida rättsuppfattningen gick sedvanan före den skrivna rätten, som till en väsentlig del var uppteckning av den förra. Det finns ingen anledning att påstå, att vissa medeltida laghandskrifter utgjorde prov på juridisk kammarlärdom. De innehöllo praktiska, för rättslivet avsedda bestämmelser, men voro icke vetenskapliga arbeten.

Bredvid officiella stadsrätter möta såväl inom som utanför Nordens

gränser stadsrätter av privat ursprung, vilka lika väl kommo till användning.

Det har i detta sammanhang sitt intresse att veta, huru laghandskrifter kunde uppstå. Schlyters lärda beskrivningar av dessa källor samt hans med oerhört nit samlade varianter till den av honom i »Sveriges gamla lagar» publicerade texten ur den laghandskrift, som bland alla andra synts honom vara den bästa, blottar det omfattande arbete, som medeltidens yrkesskrivare nedlagt på att kopiera lag­ böcker. Språkhistoriska forskare ha undersökt det svenska medeltida språkets dialekter inom olika landskap med hjälp av laghandskrifterna; skrivarne voro ju från olika platser i landet, och även ortografiskt skilde de sig från varandra i stavningen. Särskilt gäller det om stadslagarna, att de medgiva på språkliga grun­ der slutomdömen om deras ursprungliga lokalisering. I några få fall har skriva­ rens namn och t. o. m. datum för fullbordandet av utskriften påträffats. Det hela ger en åskådlig bild av en skrivareproduktion, som ofta föranleddes av beställ­ ning från den stad, som behövde ett exemplar av gällande lag.

Skrivarearbetet

kunde även bestå i att följa äldre lagar för en ny kodifikation.2 Den rättssökande vände sig till stadens borgmästare för att få besked om det för hans syfte nödvän­ diga lagrummet, som mot avgift för honom upplästes ur »stadens lagbok».3 De allmänna stadslagarna 1443 och 1487 anses vara privatarbeten eller ut­ skrivna exemplar till stadens behov, i det förra fallet av den auktoriserade Köpenhamnsrätten av samma år, i det senare åter efter en källa, som saknar spår av officiell autenticitet. I båda fallen, oavsett ursprungsfrågan, var i princip för resp. stad, som ägde avskrifter av dessa stadsrätter, rättsgiltigheten icke förty lika betydande beträffande såväl 1443 som 14^>7 årens allmänna stadslagar. Från 1 C. v. Amira, Reckt, s. 42 f. (Grundriss der germaniscken Pkilologie II, 2 1890). diske Retskilder, s. 33 (Nordisk Retsencyklopsedi 1890).

Södermannalagen, s. 174

E. Hertzberg, De nor­

L. M.. Bååtk, En eller tvänne redaktioner av

(Hist. Tidskrift 1903). — 2 K. A. Eckhardt, Die mittelalt. Recktsquellen der

Stadt Bremen, s. 13 ff. (Schriften d. Bremer Wissensck. Ges. H. 5. 1931). — 3 Natanael Beckman, Stu­ dier 1 outgivna fornsvenska handskrifter, s. 56, 121 f., 19^ och passim (Sami. utg. av Svenska fornskriftsällsk. 151.

12

1917).

Stadélag ocb privilegium andra arkiv än Hälsingborgs på 1670-talet förstörda stadsarkiv ka visserligen en­ staka brev och andra handlingar kunnat hämtas till belysning av stadens i dun­ kel höljda medeltidshistoria. Men detta material är till innehållet endast indirekt upplysande och av periferisk betydelse. Det lämnar oss i sticket, när det gäller att närmare söka utforska stadens väsen, vare sig i ekonomiskt, administrativt, kyrk­ ligt eller politiskt hänseende.

Stadslagar och privilegier äro däremot mycket

innehållsrika källor, särskilt på de båda förstnämnda områdena.

Att giltigheten av en viss lagtext förutsätter, att lagen också i dess helhet äger gällande kraft, är för nutida rättsuppfattning självklart. Kunde däremot icke un­ der medeltiden vissa delar av lagen vara i bruk, andra däremot icke? Och varest gällde en lag? Dessa frågor äro av mindre historiskt intresse för den senare me­ deltidens stadsrätt i Sverige. Redan så tidigt som vid mitten av 1300-talet hade i detta land en rik sia g, Magnus Erikssons allmänna stadslag, utfärdats. Trots Kristiern II:s försök 1522 att skapa motsvarande rikslag för Danmarks städer1, gjorde tvärtom partikularism sig alltjämt gällande inom den danska stadsrätten.

Man möter därför icke en, utan en serie av stadslagar, även inom Skåne. Vilka av dessa lagar gällde i praxis för Hälsingborg? Svaret härpå kan ges genom att konstatera likformighet mellan vissa lagar, i det att dessa tillhopa så småningom utgjorde ett rättssystem, en samfälld rätt, som kan anses i viss mån motsvara den rikssvenska roll, som den svenska stadslagen spelade. Det är ett kapitel om ge­ mensam stadsrätt för samtliga städer inom Skåne, till vilket vi nu övergå.

I första delen av detta arbete har visats, huru Hälsingborg och Lund som Skånes älsta städer lånade sin rätt till den åren 1322—27 grundlagda och på­ började staden Halmstad. I 1322 års privilegiebrev fick nämligen denna nya hal­ ländska stad tullfrihet på Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo samt dessutom »alla andra friheter och nåder, som våra älskliga borgare Lundamän och Hälsingborgsmän av oss klarliga beskrivit hava».2 Detta uttalande visar, att Hälsingborgsrätten redan då var avfattad i skriftlig urkund. Det älsta skånska privile­ giet i skriftlig uppteckning har utfärdats av kung Kristoffer för Vä (Kristianstad) redan år 1253.3 Vi ha emellertid ett annat privilegiebrev för Halmstad från 1327, då Knut Porse, hertig av Halland, konfirmerade stadens rätt till »all den frihet och nåd, som Lundamän och Hälsingborgsmän fritt hava av vår älskelige herre konung Valdemar»4, d. v. s. Valdemar Eriksson, som året förut, eller 1326, gjorts 1 Kolderup-Rosenvinge, Samling a£ gamle danske Love IV, s. 13^, § 133.

Kungens promulgation

inneböll, att den nya ordmantian skulle ensam gälla i Danmark gent emot köpstädernas privilegier utom i det fall, att de innekölle »några saker», som icke insatts i ordinantian. —■ 2 Privilegier I, n. 268. — 3 Pri­ vilegier I, n. 260.

Hälsingborgs bist. I, s. 252. — 4 Privilegier I, n. 270.

Häbingborgj medeltid 1250 —1336 till kung över Danmark efter den fördrivne Kristoffer. Enligt rådande tolkning skulle därmed åsyftas den skånska birkrätten eller stadslagen, som övervägande är av privaträttslig natur, men just i de s. k. Hälsingborgsexemplaren av Skåne­ lagen erbållit några administrativa bestämmelser, delvis förekommande i privilegiebreven.1 Efter bruklig terminologi bör emellertid i uttrycken »fribet ocb nåd» också inbegripas rena privilegiebrev. Under 1/[oo-talet blev stadsrätten alltmer kodifikation av privaträtt ocb av privilegier med ekonomiskt innehåll.

En sådan

rättsutveckling representerade 1413 års privilegiebrev för den nyanlagda staden Landskrona.2 Detta förhållande belyser i hög grad omfattningen av den i Skåne gällande stadsrätten. I nämnda grundläggningsbrev för Landskrona uttalade kungen den förhoppningen, att »mycken allmoge må boende varda» i den nyanlagda staden Landskrona, som skulle förlänas med dels birkrätt (d. v. s. den skånska stadsla­ gen 1326), dels »alla andra fribet ocb privilegier i alla punkter ocb artiklar, som våra köpstäder Lund, Malmö eller några våra köpstäder i Skåne» hade erbållit.

Hälsingborg nämnes icke vid namn, ehuru staden måste ba åsyftats. Innebörden av Landskronabrevet är fullt tydlig: hela den rättsutveckling, som intill dess hade slut­ förts inom det skånska stadsväsendet, tillerkändes den nykomna staden Landskrona.

Det vore emellertid alldeles oriktigt att antaga, att summan av den skånska stads- ocb privilegierätten innehades av Landskrona, under det att de övriga stä­ derna blott hade delar därav, eller m. a. o., att Landskrona vore den enda skånska stad, som hade fullständig stadsrätt. Förhållandet måste ses ur en helt annan syn­ punkt. Halmstad ocb Landskrona äro historiska exempel på ett äldre ocb ett yngre stadium inom den skånska stadsrättens historia beträffande legaliseringen av nygrundade städer. Det äldre skedet representeras av de gamla städerna Lund ocb Hälsingborg som »moderstäder» för rättsöverföringen på en ny stad.

Det yngre skedet behärskas av Lund ocb Malmö inom och av Köpenhamn utom det skånska stadsrättssystemet. Malmö första privilegiebrev år 1353 bar ett syn­ nerligen omfattande innehåll. På Malmö överförde kung Magnus Eriksson de sedvänjor ocb förordningar (consuetudines et statuta), som Lund innehade genom stadfästelse av samme kung.3 Redan några år senare, den 23 dec. 1360, fick Malmö ett ännu vidlyftigare privilegiebrev av den nyblivne kung Valdemar, vilket klart visar Malmö egenskap av betydande köpmansstad. Lund hade då drabbats av Schlyter, Skånelagen, Addit. IV, A, B. — 2 Jfr följande uttryck dels i Valdemars bandfästning 1326: »Pnvilegia ... et eorum statuta, que byark dicuntur» (Hälsingborgs bist. I, s. 255), dels i Landskrona privilegiebrev 1^13. »den rättigbet att bava . . . som birkerätt beter ocb alla andra fribet ocb privilegier», dels slutligen 1 1^-^3

kopstadsrätt: »artiklar, privilegier, fribet ocb nåd». — ^ Privilegier I, n. 276.

StadoLag och privilegium en förödande eldsvåda, i vilken stadens privilegier gingo förlorade. På begäran erhöll staden därför den 7 jan. 1361 ett längre, med Malmöprivilegiebreven 1353 och 1360 merendels likalydande brev.1 Den officiella överföringen av dels Lunds privilegier 1353 på Malmö, dels Malmö privilegier av 1353 och 1360 samt Lunds 1361 på Landskrona år 1413 hade samma anledning: de båda städernas rättsliga kompetensförklaringar genom kungligt dekret. Men en gammal stad kunde — såsom vi redan nämnt — med stöd av sina fasta traditioner på eget bevåg skaffa sig utan kungamaktens sär­ skilda bistånd avskrifter av vad andra städer ansågos ha fått mera utförligt upp­ satt i skrift, och som för stadens traditionella rättsvård och förvaltning kunde lämpligen användas till följd av den förmån, som formell rätt i och för sig erbju­ der. De gamla medeltidsstäderna hade ju sin rätt uppskriven i det knappaste la­ get; det övriga var oskriven tradition eller sedvänja, vilka privilegiebreven ofta åsyftade med det latinska ordet consuetudines. Först under senare hälften av 1200-talet uppdyker sedvanerätten sporadiskt i skrift, vare sig i spridda brev, pri­ vilegier eller stadsrätter, utan att dock en avslutad och fullständig kompilation någonsin kom till stånd under medeltiden. Det har sagts, att huvudbeståndsde­ len av den medeltida stadsrätten förblev oskriven sedvana, ej blott i den nordiska, utan även i den tyska stadsrätten.2 Lund och Hälsingborg hade vid tiden för den begynnande rättsuppteckningen länge levat efter sin traditionella sedvanerätt, och Lundaprivilegiebrevet 1361 tillkom ju av tillfällig orsak — ur ruinerna efter bran­ den reste sig en ny stad. Men det var dock ingen ny stad i rättslig mening, som sålunda uppstod; tvärtom var det Lunds gamla rätt, som i skrift utförligt kodifie­ rades utan att någon som helst överföring av annan stads rätt på Lund ägde rum.

Hälsingborg var kanske Skånes älsta stad även i rättsligt avseende, men ingen yttre anledning till motsvarande formella rättsuppteckning synes ha förelegat på Magnus Erikssons tid. Måhända förtjänar härvidlag det förhållandet vederbör­ ligt avseende, att kungen valt Hälsingborg till sin skånska residensstad, och att hans hövitsman och fogde svarade från slottet för stadens säkerhet, men därmed också för dess närmare beroende av kungen. Den medeltida riksförvaltningen ut­ övades även genom kungens personliga order vid hans besök i landsorten. Stats­ maktens inflytelser torde — såsom vi skola se i det följande — ha gjort sig gäl­ lande i Hälsingborg på annat sätt än i Lund, som lydde mer eller mindre under 1 Privilegier I, n. 277, 278.

1361 års brev beskrives som ett kvarblivande »vid alla fribeter, seder ocb

statuter, som dem äro givna av våra förfäder». — 2 Scbröder-Kiinssberg, Lebrbucb der deutscben Recbtsgescb., s. 74o. P. Rebme, Gescbicbte des Handelsrechts, s. 119 (191.4).

HäLdlngborgj medeltid 12go —1536 ärkebiskopen, men genom att begära uppskrivning av sin stadsrätt från 1361 er­ kände därmed också Lund behovet av statsmaktens officiella stöd.

Rättsöverföring från stad till stad, från »moderstad» till »dotterstad», var i själva verket en formell och skriftlig procedur, varför det var fördelaktigt att bland de städer, som levde i ett likformigt rättstillstånd, välja den eller dem, som av någon orsak hade den bästa och fylligaste skriftliga kodifieringen av det gemensamma rättssystemet. Enligt medeltida betraktelsesätt innebär det faktum, att Lund och Malmö särskilt nämndes under senare medeltid, Hälsingborg och andra skånska städer däremot inrangerades i det allmänna uttrycket »andra köp­ städer i Skåne», icke något som helst stöd för en förmodan, att en principiellt mindre gynnad ställning innehades av de senare inom den skånska stadsrätten.

Lund och Malmö hade under senare medeltid de mest detaljerade uppteckning­ arna av gällande stadsrätt. Men under det att Lund efter 1361 icke erhöll nya privilegiebrev av motsvarande juridisk-ekonomisk karaktär, fick däremot Malmö tvenne sådana, nämligen den 5 maj 1415 ocb den 16 februari 1487.1 Med 1400talet försvinner också Lund ur moderstädernas krets för att lämna plats för Malmö, Skånes största stad. Den alltjämt fortgående utjämningen av ursprung­ liga divergenser i den skånska stadsrätten stod hädanefter för samtliga Skånes städer i Malmö stads tecken.

Malmö privilegiebrev 1415 utgjorde hörnstenen i den skrivna skånska stads­ rätten till medeltidens slut och även därutöver. Det var i huvudsak identiskt med 1360 års privilegiebrev och representerade därmed en i sina äldre fåror fortgå­ ende skånsk rättsordning. Brevet bekräftades också vid varje regentskifte.2 Det är ingen överraskning, att i 1648 års samling av Hälsingborgs privilegier även finna 1415 års brev, av skrivaren kopierad så, att »Malmö» utbyttes mot »köp­ städerna», icke mot »Hälsingborg», och att vissa rent lokala bestämmelser för Malmö utelämnades. Skrivaren lade givetvis icke till några motsvarande bestäm­ melser för Hälsingborg; i så fall hade kopisten ju övertagit lagstiftarens höga •• värv. Aven Landskrona hade ett exemplar av 1415 års stadsrätt, sannolikt blott en avskrift därav.3 Malmö, Landskrona, Lund och Hälsingborg voro alltså för­ enade i gemensamma rättsförhållanden.

1 Privilegier I, n. 289, 344. — 2 Jfr stadfästelser av Kristolfer av Bajern 1440, Kristiern I 1449, Hans 1483 ock Kristiern II 1518. Privilegier I. n. 296, 309, 336, 402. —3 Privilegier I, n. 290. N. Herlitz kommenterar (s. 327) krevet utförligt. Då intet original vore känt, vore det dock möjligt, att Landskronabrevet kunde vara ett »privatarbete» på grundvalen av Malmöbrevet, som ju ännu linns i original bevarat.

Hälsingborgsbrevet är icke försett med särskilt nummer i Herlitz’ privil „giesamling, enär det icke kunde an­ tagas, att det utfärdats för staden. Denna förutsättning saknar dock betjdelse för frågan om brevets rätts-

MtÖtfERA LXCACANT

B7S

SaPIZNTZS

^84950127644

Fuj. 2. Hähingborgé stad och doll. Kopparstick.

Vig- i658 av D. yjletoner efter C ivitaleo orbia lerrarmn (omkr. l^So.)

ituiife f S Cvnoit

i.

S-&*

ßaU

K/itfte**«

$. ytUttt p>m*e1

1

?- Mani yh’uirr Ficj. j. Södra delen av v laden Lund.

P/anoktoo från lg8o-lalel av Andere Söre noen Vedel. (Rigoarklvet, Köpenhamn.)

Stadolag och privilegium Detta rättssystem kan med hänsyn till dess källor kallas det skånska med Lund och Hälsingborg som ursprungliga »moderstäder».1 Vid sidan om detta system fram­ trädde på 1400-talet ett annat, nämligen det Köpenhamnska. I Malmö stadsar­ kiv förvaras två pergamentsbrev i original, innehållande ett för Malmö av kung Hans utfärdat, synnerligen omfattande privilegiebrev av den 16 febr. 14872, som fick avläggare för Landskrona den 24 mars 14893 och för Halmstad den 16 febr. 14984, båda möjligen återgående till nu förlorade original och häntydande på rättsöverföring på officiell väg.

Malmöbrevet 1487 ansluter sig så nära till Köpenhamns

stadsrätt 1443, att det tidigare ansetts vara utdrag därur. Då det emellertid finns i original fortfarande bevarat i Malmö stadsarkiv, är varje tvivel om dess själv­ ständighet upphävt.

Originalet bevisar sålunda säkert, att Köpenhamnsrätten

av 1443 års typ officiellt överfördes av kungamakten på Malmö, sedan dock en del artiklar uteslutits, andra åter tillagts för staden eller i övrigt utformats på ett annat sätt. Sådana tillägg saknas i Hälsingborgs avskrift av 1443 års stadsrätt — ett kopistverk, men icke desto mindre av rättslig betydelse. Tidpunkten för den Köpenhamnska stadsrättstypens inträngande i Hälsingborg framskymtar däri, att laghandskriften AM 28, såsom förut nämnts, hör till omkring 1460-talet, eller i varje fall före den tid, då Malmö erhöll sin officiella redaktion av Köpen­ hamnsrätten genom privilegiebrevet 1487. Liksom Magnus Erikssons stadslag var rikslag i Sverige, kan det sägas, att Köpenhamnsrätten 1443 blev en liknande lag för de flesta danska städerna.

Då vi i Hälsingborgssamlingen 1648 finna ett

exemplar även av den s. k. kung Hans' stadsrätt 1487, utbildad efter 1443 års stadsrätt, bekräftas härmed den likformighet i de båda städernas ställning inom Köpenhamnsrättens område, som bestämmes av 1443 och 1487 årens stadsrätter, vilka ej mindre än Malmö stadsrätt 1415 äro att erkänna som källor till Hälsing­ borgs historia.5

'k Till de två grupperna av rättskällor, nämligen specialprivilegier och stadsrät­ ter, bör läggas ännu en tredje: privilegiebrev för Skånes städer. Ur den sistkraft för Hälsingtorg; tvärtom kunde en avskrift väsentligen betyda detsamma ur denna synpunkt som ett utfärdat original. — 1 I Privilegier I, s. 506 visar Herlitz med en tablå den skånska stadsrättsuniformiteten genom förekomsten av i kuvudsak gemensamma punkter i privilegiebreven för Malmö 1353/ 1360 ocb 1415, för Lund 1361, Ronneby 1387 ocb Landskrona 1415. Hälsingborg kunde ba tillagts, visserligen ur annan synpunkt än den använda. — 2 Privilegier I, n. 3dd- — 3 Privilegier I, n. 3^9. — 4 Privilegier I, n. 355. — Den av mig framlagda uppfattningen om rättsöverföring ocb lagstiftning i officiell form med tendens till likartat rättstillstånd bar i vissa huvudsakliga punkter utvecklats särskilt av M. Mackeprang, Dansk Kjobstadsstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV, s. 2^—30 (1900).

Häblngborgj medeltid 1250 —1536 nämnda gruppen har avskriftssamlingen 1648 för Hälsingborg endast ett brev, nämligen av den 21 okt. 1499.1 I detta brev, liksom i ett annat av den 13 juli 15022, bekräftade kung Hans det älsta bevarade brevet för de skånska städerna, vilket hade utfärdats av hans företrädare, Kristiern I, den 9 mars 1481.3 Detta brev torde dock icke ha utställts i särskilt exemplar för varje stad, varom även det för­ hållandet synes antyda, att originalet är känt och finns bevarat i danska Rigsarkivet. Utom detta brev och dess båda nyss nämnda stadfästelsebrev, finnas yt­ terligare två privilegiebrev av annan typ, nämligen av den 4 mars 1516 och den 10 febr. 1521.4 Dessa urkunder ha icke heller utställts i särskilda originalexem­ plar för varje stad.

Det förklarades nämligen i 1502 års brev, att detsamma

skulle »bliva här i Malmö hos borgmästare och rådet, alla våra köpstäder här i Skåne till godo och bestånd». Och 1516 års brev skulle gälla för »köpstadsmän i Skåne och besynnerligen våra kära undersåtar i Malmö». Samtliga brev för­ varas i original i Malmö stadsarkiv, och sannolikt är, att Malmö borgmästare tillställt städerna avskrift.5

Malmö intog sålunda en ledande plats bland de

skånska städerna, när det gällde deras samfälda och rättsligt formulerade intres­ sen, en ställning motsvarande den huvudroll, staden innehade inom den skånska stadsrättens område. Städernas gemensamma möten höllos vid landstinget i Lund.

Man känner till en anteckning om ett dylikt möte av 1503, då landstingsskrivaren Arild Jensen den 22 juli uppläste kung Hans' öppna brev om köpenskap, varmed tydligen åsyftades det ovannämnda privilegiebrevet 1502.6 På baksidan av detta i original bevarade brev finns en samtida anteckning: »Malmö byss breff ath alle köpsteder skulle forsambles en tiid om aret och ath kpbmenene skulle köpslaa i the steder, som thee ligge utij». Det är ännu en påminnelse om den tid, då Malmö stad hade att förvara de kungliga originalförordningar, som i sin mån auktorise­ rade en samfäld skånsk stadsrätt. I ett visst sammanhang härmed kan man ställa privilegiebrevet den 25 mars 1527 för Malmö angående accis, vilket skulle gälla med några undantag även för övriga städer i Skåne.

Slutligen har en fjärde grupp av privilegier uppkommit, nämligen för Dan­ marks städer. Dit höra förordningarne den 14 juli 1530 och 24 aug. 1537.7 1

Privilegier I, n. 357. — 2 Privilegier I, n. 363. — 3 Privilegier I, n. 333. — 4 Privilegier I, n. 395

och 4°5- — 5 Landskrona ock Ystad erköllo i mars 1516 privilegieexemplar av samma innehåll som Malmö s. å. (n. 395). — 6 Riksarkivet. Specifikationen f. 446 v. — 7 Privilegier II, varav i form av korrektur ut­ givaren, förste arkivarien Ernst Nygren, välvilligt låtit mig taga del.

Staddplanen

TOPOGRAFISK HISTORIA Stadsplanen Ordet »stadsplan» är visserligen modernt och angiver en genom karta och förordning stadgad plan för en stads bebyggelse. Men stadsplanebegreppet är icke blott tekniskt eller administrativt, utan kan med fullt fog fattas historiskt.

Det har befunnits vara ett allmänt förekommande förhållande, att den medeltida stadens bebyggelse utvecklats regelbundet ur naturligt givna eller på förhand ut­ stakade riktlinjer. Om ändamålsenligheten i den medeltida stadsbebyggelsen vitt­ nar redan det förhållande, att bebyggelsen erhållit en sådan fasthet, som bestått provet på motståndskraft gent emot senare tiders växlande krav på förändringar i den gamla stadsplanen. Den historiska forskningen får i själva verket redan i den medeltida stadsplanen direkta anknytningspunkter till stadens ursprungliga väsen och livsvillkor, vilkas uppdagande även för Hälsingborgs vidkommande för­ klarar flera eljes med nutida synpunkt oförenliga egendomligheter i stadens topo­ grafiska karaktär.

En dylik undersökning av medeltida stadsplaner har också blivit en synner­ ligen viktig uppgift för stadshistorisk forskning, som under de senare årtiondena vunnit en av sina betydelsefullaste resultat i den upptäckten, att stadsplan är »fastställd historia», enär den representerar summan av bebyggelseutveckling.1 Stadsplanen i medeltidsstäder är ett ännu fortlevande minne från avlägsen upp­ komsttid och fjärran öden. I Norden ha visserligen 1600-talets ivriga stadsplaneregleringssträvanden gått mer eller mindre hänsynslöst fram över den medeltida stadens mer skenbara än verkliga oregelbundenhet i stadsplanen, men sällan har det därvid gått därhän, att även ursprungligheten helt utplånats.

Den medeltida stadsplanen kan anses som mer eller mindre »förstelnad».

Bland de krafter, som konservera stadsplanen, inställer sig i första rummet ett rättsligt moment i form av den enskilda äganderätten till tomt och mark, liksom • •

å andra sidan det allmännas rätt till gator och torg. Aven i Hälsingborg har staden alltid vakat över, att gator sedan »Arilds tid» icke tillstängdes av nå1 Jfr Wilb. Neumann, Der Stadtplan als geschichtliche Urkunde (Mitt. aus der Livländiscken Gesck.

XXI, Heft 1,19x1). Mellan Elbe ocb Memel bar forskningen på grundva) av stadsplanens uppgifter kunnat påvisa omkring 300 stadsgrundläggningar av planmässig natur under 1200-talets senare bälft, ocb sam­ tidigt byggdes omkring 500 gotiska kyrkor. !9

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 gon.1 Den urgamla konservatism, som så starkt inrymmes i äganderättens begrepp, tillät icke gärna någon rubbning i tomtarealen, vars gränslinjer invid granntomt ock allmän farväg eller gatumark noga bevakades mot eventuella intrång. Därigenom blevo såväl tomter som gatulinjer orubbade, ock de förete ännu i dag i medeltida städer påtagliga egendomligketer, som ofta tillköra det första ursprungliga bebyg­ gelseskedet. Även om elden lade staden i aska, förblevo dock tomt- ock gatugränserna i regeln oförändrade, ock endast den köga överketens maktbud kunde un­ derstundom bryta udden av denna rättsliga konservatism. Framför den enskildes rätt gingo stadens ock rikets intressen, som icke fingo kindras, så ofta som det blev nödvändigt att anlägga befästningar eller draga fram allmän väg över enskild mark, i vilka fall den enskilde ägde rätt att kräva skälig ersättning. Det var ett expropriationsförfarande, som framträder redan i 1254 års förordning för Köpenkamn ock upprepas i alla följande förordningar ock stadsrätter.2 Den enskilda äganderätten bör ifråga om Hälsingborg i kög grad ka kraftigt understötts av topografiska förkållanden. Stadens belägenket nedanför den karak­ teristiska landborgen ock på ett strandområde, som under medeltiden ägde mindre bredd än nu, tvang ju bebyggelsen att utbreda sig i ovanligt kög grad i längd­ riktningen utmed Öresund. I bredden kunde staden icke tillväxa med mindre än att ytterligare strandområde kunde vinnas från kavet, vilket också skett i betydlig utsträckning genom utfyllningar i vattnet.

Mot landborgen i öster var vägen en gång för alla stängd. Den medeltida stadsplanen kar icke efterlämnat några spår, som skulle visa, att den omfattat platån, även sedan staden, enligt vad vi närmare förklarat i första delen av detta verk, under det 12 årk. börjat uppväxa nedanför landborgen, ock den bekövde till långt in i nyare tid icke keller större utrymme, än vad som kär erbjöds för bebyggelsen. Man kan kelt kort uttrycka det topografiska elementet i Hälsing­ borgs stadsplan så, att de kinder, som naturen på antytt sätt uppreser ännu i dag, ka motverkat omkastningar i stadsplanen, så mycket kellre, som ett ändamålsenligt utnyttjande av densamma vanns med den minsta svårigketen först i periferien av bebyggelsen, eller i norr ock söder om stadens ännu bekållna medeltida centrum 1 Riksarkivet, Skånska kommissionens arkiv CC, s. 780. Staden anköll den 18 april 1670, att ingen matte tillatas att »igenkygga nagra gator eller strede, som av Arilds tid väg ock strede legat kava, såsom kär 1 staden skett är, 1 det att radmannen Otto Baldtserssen ock korgaren Simon Jönsson en gata mellan dem inkyggt kava, som kallades Langestej», vilken körde utläggas igen, varom magistraten kade att kesluta.

Andra exempel kunna anföras. Jfr Torsten Mårtensson, Torg ock rådkus i 1600-talets Hälsingkorg, s. 24, 28, 30 (Hälsingkorgs Museum. Årsskrift 1928). — 2 Kj0kenkavns Dipl. I, n. 16, punkterna 9, 10; n. 33 (ar 1294). p- 10; n. 127 (ar 1443)’ P- 7* Kolderup-Rosenvinge, Sami. af gamle danske LoveV, s. 552 (år M87) P- 95- Privilegier I, n. 344 (Malmö 1487), p. 23; jfr n. 349 ock 355.

20

Stadsplanen mellan Kärnan och stranden. Här var emellertid stadens »city», som i sitt strä­ vande efter ökat utrymme sökte vinna detta i bredden och icke i längden av det smala strandområdet, en utveckling, som tenderade västerut mot Sundet utan att följa lagen om det minsta motståndet. Andra krafter måste härvid ha varit mera verksamma än de rent topografiska. Därom vittnar också stadsplanen, som i sin mån uppenbarar äldre förhållanden som orsaker till citybildningen och därigenom blir liksom en historisk källa för topografisk forskning.

Om stadsplanens bevarade ursprunglighet skalle forskningen lättast kunnat döma med ledning av stadsvyer, kartor och urkunder från medeltiden. M.en nor­ diska stadsvyer från denna tid saknas, och stadskartor upprättades icke förrän under nyare tid, varjämte för Hälsingborgs stads historia råder den i förra delen av verket så ofta påtalade bristen på erforderligt arkivaliskt medeltida källma­ terial, som emellertid helt säkert i icke ringa grad skulle ha kunnat uppvägas av nya fynd i jorden, därest systematiska grävningar i stadens äldre delar företagits.

Det är nämligen anmärkningsvärt, huru redan vid tillfälligtvis utförda grävningar många och viktiga resultat vunnits för belysningen av den historiska frågan om ursprunglig stadsplan och bebyggelse i Hälsingborg.

Den nyare tidens stadsplanekartor äga emellertid för medeltida städer ett retrospektivt källvärde, enär stadsplanen »förstelnat». Även äldre avbildningar av städer äro värdefulla källor. Utan tillhjälp av dessa kartor och bilder kan forskningen icke lokalt bestämma de rent skriftliga handlingarnas spridda upp­ gifter, som dock ofta vanligen äro sparsamma.

Den älsta bilden av Hälsingborg från omkring 1589 har återgivits redan i första delen av detta verk (I, fig. 171).

Under 1400-talets sista årtionden började man allmänt göra stadsvyer, som dock voro så schematiskt tecknade, att städerna ofta nog icke kunde igenkännas.

Tack vare emellertid träsnittets fulländning och det samtidigt därmed uppkomna medvetna strävandet att göra autentiska stadsvyer redan vid 1500-talets ingång, har stadsvyns realism kommit att för denna period betyda ett utomordentligt medel för forskningen vid dess försök att topografiskt och konsthistoriskt åskåd­ liggöra den medeltida stadsbilden. Reformationstidens viktigaste geografiska verk, Sebastian Minister’s »Cosmographiae universalis libri VI», som f. ö. märkligt nog dedicerades till Gustav Vasa, utkom efter sin första upplaga år 1544 i ej mindre än 44 upplagor. Under det att de älsta upplagornas stadsvyer voro synnerligen schematiska, blevo däremot de senare upplagornas så mycket mer verklighets­ trogna, tack vare den nya insikten, att det uppväckta allmänna publikintresset för

21

Haloing borg o medeltid 1250 —1536 geografien kunde ytterligare stegras endast genom möjligheten att fa ett åskådligt begrepp om städernas faktiska utseende. Münster införskaffade salunda geogra­ fiska meddelanden från allmänheten, borgmästare och råd samt andra myndig­ heter, vilka även insände officiella avbildningar av sina städer. Dessa inkomna upplysningar bearbetades av konstnärer, som gjorde merendels utmärkta träsnitt.1 I Münsters verk saknas visserligen stadsvy över Hälsingborg, men det har dock omnämnts, emedan det med sin växande realism blev föregångare till det omkr. 50 år yngre verket, Georg Brauns stora stadsbok, vanligen kallad Theatrum urbium.

Georg Braun var född i Köln och tillbragte där sin levnad med undantag för de längre perioder, då han var på resor i olika länder för utgivningen av sin monumentala stadsbok. Han blev 1577 kanik vid stiftskyrkan S. Georg i Köln.

Stadsboken utgavs i sex delar 1572—1618 och benämndes »Civitates orbis terrarum» eller »Världens städer», i vars band IV, som utkom 1589, bilder av Hälsing­ borg och andra skånska städer äro införda. En annan upplaga av den Braunska stadsboken är känd från 1600-talets mitt, utgiven i 5 band på Johannes Janssonii officin i Amsterdam, av vilka det sista bandet bär titeln »Theatrum praecipuarum urbium Europae plagam» eller »Skådeplats av Nordeuropas förnämsta städer».

Här förekommer ovannämnda bild av Hälsingborg ånyo och utan annan skiljak­ tighet än att den färglagts, men dessutom påträffas en bild av Helsingör, som saknas i den förra upplagan. Det är en teckning från omkr. 1582, signerad »H. Knibber» å originalet, som för några år sedan blev funnet i Hälsingborg samt numera förvaras i Nationalmuseets arkiv i Köpenhamn. Tecknaren var Fredrik II:s hovmålare Hans Knieper. Den skänktes antagligen i ett annat exemplar till Brauns stadsbok av Hieronymus Scholaeus, vilken var en av de många pseudo­ nymer, under vilka ståthållaren Henrik Rantzau dolde sig.

Han antages ha

lämnat även den beskrivande texten till bilden av Helsingör och Kronborgs slott.2 Jämföres Kniepers teckning med den osignerade bilden av Hälsingborg, är skillnaden mellan dem i det tekniska utförandet och i perspektivbehandlingen så stor, att Knieper icke ens kan misstänkas ha avritat Hälsingborgs stad. Kniepers bild utmärkes av artistisk behandling och konstnärlig realism, under det att Häl1 Jfr Isak Collijn, Samling av äldre stadsvyer ock kistoriska planscker i Kungl. Biblioteket, s. XXII ff.

(Stockholm 1915). — 2 Fr. W^eilback, Kronborg, s. 308 (Helsing0r i Sundtoldstiden 1^26—1857 I).

Re­

produktion av två Knieperbilder av Helsingör. Amsterdamupplagan är icke, såsom W. säger, odaterad; den föres till mitten av 1600-talet ock Nordeuropas städer förekomma 1 del V, under det att de föregående beröra andra delar av Europa. — Biografiska uppgifter om Braun lämnar Ed. Wiepen, Bartkolomäus Bruyn der ältere und Georg Braun (Jakrbuck des Kölniscken Gesckicktsvereins 3, 1916).

22

StaddpLanen singborgsbilden är avfattad i den vanliga schematiska och stereotypa formen i Brauns stadsbok. Sannolikt har Franz Hogenberg själv gjort ritningen eller ge­ nom S. Novellanus låtit utföra den, ty han var med denne, likaledes ordinarie med­ arbetare i Brauns verk, just året 1588 i Danmark och levererade därifrån talrika blad till Brauns stadsboks fjärde band, som var det sista, i vilket han medarbe­ tade. Hogenberg som raderade tillsammans med S. Novellanus Fredrik II:s lik­ tåg i Roskilde s. å., torde ha avlidit 1590,1 Georg Brauns egentliga arbete bestod i att redigera textmaterialet. Han upp­ giver, att myndigheter och enskilda personer lämnat honom, vanligen på hans egen begäran, upplysningar om sina städer, som skulle avbildas för stadsboken. Liksom beskrivningen av Helsingör synes ha utgått från en så tillförlitlig penna som den lärde Henrik Rantzaus, hade motsvarande av Hälsingborg lämnats på Brauns eller Hogenbergs begäran av Mogens Madsen.2 Genom noggrannhet och veder­ häftighet ifråga om text- och bildmaterial vann Braun samtidens förtroende i så hög grad, att han enligt egen förklaring nästan mot sin vilja tvangs att utgiva ännu en del, band V, emedan de mest förträffliga män från avlägsna trakter av Europa översände till honom stadsbilder jämte beskrivningar med uppmaning att fortsätta publikationen.

Det allvarliga försöket att skaffa tillförlitliga texter och bilder har skänkt Brauns verk icke blott samtidens förtroende, utan även den vetenskapliga forsk­ ningens erkännande för viss realistisk vederhäftighet trots lätt påvisbara felaktig­ heter, vanligen uppkomna ur det brukliga sneda fågelperspektivet i stadsbilden.

Brauns Hälsingborgsbild kan betraktas som en god historisk källa.3 Det torde vara känt, att nämnda bild oförändrad utgavs 1638 av D. Meisner.

Till denna har fogats, liksom till andra stadsbilder, en allegorisk figur i förgrun­ den av moraliserande innehåll, som icke har något med stadens historia att skaffa (fig. 2).4

Beträffande det kartmaterial, som retrospektivt är ägnat att belysa den me­ deltida stadsplanen, har möjligen en skiss över Hälsingborg en gång funnits i riks1 Allgemeines Lexikon der bildenden Künstler bd. 17. Art. Hogenberg. — 2 Bil. A.

Jfr Hälsing­

borgs bistoria I, s. 160 IF. — 3 L. M. Bååtb, Helgeandsholmen ocb Norrström I, s. 97 IF. (1916) bar med uteslutande ledning av Stockholms stadsräkenskaper ocb andra källor identifierat så gott som varje detalj i Hogenbergs stadsbild av Stockholm beträfFande Helgeandsholmen ocb Norrströmstrakten. — L. Weibull, Lund på 1580-talet, bekräFtar riktigheten av vissa arkitektoniska drag i teckningen av katedralen, även om 1 andra punkter Felaktigheter Föreligga. — 4 D. Meisner, Libellus novus politicus civitatum, som utkom i 8 delar 1638. etc.

En senare uppl. 1678 kallas »Sciographia Cosmica. Das ist neues emblematisches Büchlein»

JFr C. Frank-Christensen, Et gammelt Ribebillede, s. 2^2 (Fra Ribe Amt, 7 Bind, 1929).

JfrD.

Meisner, Thesaurus philopoliticus.

23

Haiding borgs medeltid 1250 —1536 historiografen Anders Sörensen Vedels samlingar i Kongel. Bibliotek i Köpen­ hamn. Där finns av bans Kand en — visserligen lösligt hopkommen — skiss till Lunds stadsplan, men den är dock av visst värde för jämförande undersökning med Hälsingborgs stadsplan (fig. 3).1 Den älsta kartan med Hälsingborgs stads­ plan torde en i fortifikationsarkivet i Stockholm bevarad fortifikationskarta be­ visligen få anses vara (fig, 4).2 Påskrifterna härröra visserligen från Erik Dahlberghs egen hand och från en tidpunkt, som måste sättas tidigast till mars 1658.3 Men Dahlbergh har för sitt utkast till fortifikation omkring staden haft till hands en karta med stadsplan mellan 1640—1654* vilket dock i denna form stannade på papperet. Kartan återgår således till en äldre stadsplanekarta. Samtidig med denna är en i Kongel. Bibliotek förvarad skiss till stadsplan och fortifikation, dock endast inom den gamla ringmuren, vilken karta är av särskilt intresse ifråga om strandlinjens ännu icke av fortifikationsarbeten förändrade kontur (fig. 8).4 Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt en odaterad men från 1655—58 här­ stammande karta, enär den utvisar det verkliga omfånget av stadsplanen efter den omfattande rivning av en mängd byggnader qch den indragning av deras tomtmarker, som ägt rum för den av Fredrik III 1654 beslutade och 1658 till stor del redan fullbordade fästningsgördeln runt omkring staden, som å kartan också riktigt angives. Denna kartas författare var den bekante danske kartografen Johannes Mejer, vilken anses vara den förste kände stadsplaneritaren i Skåne.

Det har icke i något fall kunnat påvisas, att han skulle haft äldre stadskartor att gå efter, utan hans material utgjordes uteslutande av hans egna undersökningar och mätningar på platsen, i följd varav hans kartor också tillerkänts framstående topografiskt värde för forskningen. En förteckning över Mej ers kartor över Skåne, Halland och Blekinge, Bornholm och Gotland med städer och fästningar, upptager icke mindre än 82, för vilka Mejer under åren 1655—1658 utfört och även hunnit avsluta stora fältundersökningar vid den tid, då Roskildefreden skilde provinserna från Danmark. Samlingen blev dock aldrig i sin helhet tryckt; den förvaras nu­ mera i Kongel. Bibliotek i Köpenhamn. Två Hälsingborgskartor föreligga av 1 L. Weibull, Kartor över staden Lund ocb dess jordar före 1705 (1919). — 2 Torsten Mårtensson, Torg och radhus 1 1600-talets Hälsingborg, s. 38 f., fig. 8 (Hälsingborgs Museum, Årsskrift 1928). — 3 Erik Dablbergbs första befattning med Skånes fästningsverk inträffade, när ban 1 mars 1658, efter den njrss slutna freden 1 Roskilde, åtföljde Karl X Gustav till Skåne ocb 1 Hälsingborg besiktigade därvarande fästningsverk samt möjligen även uppgjorde dessein till dess förstärkande. Som kommendant 1 Malmö från 1661 ocb som generalkvartermästare 167^— 95 bade Dablbergb vid skilda tillfällen besökt Hälsingborg ocb ritat andra kartor över staden. Ernst Ericsson ocb Erik Vennberg, Erik Dablbergb, bans levnad ocb verksamhet till 300-årsminnet 1625-—1925. L.W:son Muntbe, Fortifikationens bistoria. — 4 Tryckt T. Mår­ tensson, anf. arb. s. 39, fig. 9. Kongel. Bibi. sign. 191 1, n. 1^50 Hälsingborg n, 22.

M

(Fortifikationsarkioel, Stockholm.)

lug. g. Förslag till fortifikation i Hälsingborg. i6go-talet.

Fig. g. Karla över H Hiding borg av Johannes Aleijer. i6go-talet.

(Kongel. Bibliotek, Köpenhamn.)

Fig. 6. Plan m> Håbingborg. 1660-talet, (Fortijikatioiuaifzwet, Stockholm.)

2k

■ÄlV /Lulrot. «

VA

ä^*öv.KÄ.

*

^

/fy. 7. Karta över Hälsingborg ar Johannes Aleijer. 1650-talet.

(Kongel. Bibliotek, Köpenhamn,)

K ig. 8. Planskiöé ao Hälsingborg. Omkr. 1650. (Kongel. Bibliotek, Köpenhamn.)

Stadsplanen Mejers hand, nämligen »Grundriss von der Stadt und Festung Helsingborg in Luge herrid(l) in Schoonnen» (fig. 5) och »Helsingborg in Schonen bein Ore Sunde» (fig. 7). De äro utförda i rakt fågelperspektiv enligt utsatt skalmått samt, liksom alla Mejers kartor, rektangulära plattkartor, vilka uppkommo ur den på 1600-talet allmännast brukliga cylinderprojektionen.1 Mejer tecknar ej vackert — även Hälsingborgskartorna utmärka sig för tyngd och klumpighet. De grova svarta linjerna bidraga särskilt till detta intryck. De markera fullständigt kvartersindelningen av stadsplanen samt antyda dessutom tomtstyckningen, men de­ taljarbetet har helt lämnats åsido.

Ett större antal svenska fortifikationskartor före 1680, då Hälsingborgs fäst­ ning raserades, äro bevarade i fortifikations- och krigsarkiven i Stockholm. Några danska fortifikationskartor förvaras i Kongel. Bibliotek. Gör man ett urval i av­ sikt att konfrontera dem mot Mejers karta, framträder överensstämmelsen i stadsplaneteckningen säkrast i tvenne i fortifikationsarkivet befintliga kartor, den ena daterad 1666, den andra odaterad (fig. 6)2, men enligt sitt innehåll samtidig med den förra. Dessa överensstämma sinsemellan fullständigt; dock utmärker sig den senare för något noggrannare precision vid t. ex. återgivandet av de medeltida Storgatornas brutna gränslinjer samt här och var växlande bredd. Samma om­ sorg — möjligen än mer preciserad — visas Storgatorna även i en originalkarta i krigsarkivet, undertecknad av Karl XI den 4 mars 1674, men denna karta är ej blott fortifikationskarta, utan jämväl regleringskarta, särskilt för de västra kvar­ teren, och visar en genomförd parallellism i stället för den medeltida ursprunglig­ heten. Mejers karta visar sig vid jämförelse hålla strecket utom ifråga om preci­ sionen i kvarterslinjerna, som han ganska summariskt behandlat.

Fortifikationskartorna beteckna för övrigt det framsteget inom kartografien, x

att stadsplanerna kommo att upprättas i rakt fågelperspektiv, under det att exem­ pelvis Brauns stadsvyer utfördes i snett fågelperspektiv.3 Det har sitt särskilda topografiska och byggnadshistoriska intresse att undersöka, huru dessa olika me­ toder inverkat på avritningen av vår stad under 1500-talets senare hälft.

Staden framställes hos Braun i fågelperspektiv från väster, men i verkligheten fanns det icke någon utsiktspunkt från sjösidan, varifrån tecknarens öga skulle kunnat fånga hela staden, ännu mindre Kärnans högt upp belägna borgområde.

1 Herman Richter, Skånes karta från mitten av 1500-talet till omkring 1700, s. 64 ff. från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar 1929).

(Meddelanden

P. Lauridsen, Kartografen Johan­

nes Mejer (Hist. Tidsskr., Raskke 6, bd 1, 1887—88). Den senare kartan har intet egentligt värde för före­ liggande undersökning av stadsplanen, men reproduceras dock för kännedom. — 2 Tryckt Mårtensson, anf. arb., fig. 3, 4. — 3 Herman Richter, anf. arb., s. 69, not 13.

4 — 31215.

25

Häüuigborgd medeltid i 2jo

i536

Från sjöbryggan bar konstnären — ban må ba varit Hogenberg, Novellanus eller någon annan — icke kunnat se mer än de närmaste busen. Icke desto mindre bar ban likväl individualiserat varje hus i staden och t. o. m. avritat de inom Kärnans ringmur dolda byggnaderna. En sådan bild är ett konstruerat perspektiv, som skulle saknat varje historiskt värde, om den icke återgav verkliga ting. I över­ ensstämmelse med den uppgift, som bestämde utarbetandet av de Hogenbergska stads vy erna i Brauns Tbeatrum urbium, eller syftet att återgiva varje stads egen karakteristik, bar konstnären även för Hälsingborgs vidkommande strävat mycket långt för att tillika få fram de enskilda busens utseende. Detta skedde genom att vrida perspektivet mot norr. Man vann därmed framför allt, att arkitekturen framträdde mera fullständigt än vad som skulle blivit fallet, om busen avbildats i deras faktiska läge med blott en sida mot väster. Därav förklaras också den eljes föga begripbga teckningen av Mariakyrkan, som i sitt faktiska ost-västliga läge endast visar tornfasaden mot väster, men å sticket står snett mot norr, var­ igenom även den eljes osynliga borisontalarkitekturen framträder för åskådaren.

Kyrkan var ju Hälsingborgs märkvärdighet, som för den europeiska publiken borde särskilt presenteras i Brauns verk, för resten i den övliga schablonen för alla städer med avseende på kyrkor, slott ocb fästningar. Tecknaren måste ba gått omkring i Hälsingborg ocb ritat av busen vart för sig, mer eller mindre sum­ mariskt, och därefter hopsatt sin delvis konstruerade, i huvudsak dock realistiska perspektivbild av staden.

Det avsiktliga åsidosättandet av det verkliga läget för byggnaderna förklarar också vissa egendomligbeter i bilden av Kärnans borgområde. Den ovala formen av ringmuren är enligt flera 1600-talskartor fullt riktigt återgiven, vilka dock å andra sidan visa, att porttornet med vindbrygga ocb buvudingången till borgen låg mot öster ocb icke så långt söderut, som sticket söker göra troligt. Tecknaren ville tydligen visa även vindbryggan ocb ingången, som ju från väster äro helt osynliga, ocb ban bar därför med avsikt vridit något på ringmuren, sådan ban såg den från en punkt sydväst från Kärnan. Även i övriga detaljer, t. ex. ifråga om det fyrsidiga murtornet nära ingången ocb Rundelens koniska tak, är sticket fullt riktigt, varemot ringmurstornen ursprungligen torde ba varit flera.

Stickets realism eller värde för retrospektiv belysning av det medeltida Häl­ singborg kan således icke avvisas. Spörsmålet om stadens verkliga omfång vid medeltidens slut enligt stickets proportioner bar sitt givna anspråk på att besvaras. Är borgområdet av den rätta storleken i förhållande till stadsområdet ocb vice versa? Mogens Madsen kommenterar bilden med det uttalandet, att borgen »är

Stadsplanen synnerligen stor, så att den nästan ser ut som en liten stad för sig», och att muren »omfattar hela borgen jämte ganska många för borginvånarnes dagliga bruk av­ sedda byggnader».

Av kartorna framgår exakt, att största bredden av borgområdet i nord—syd­ lig riktning utgjorde nära 50 rhenländska roder eller omkr. 180 meter.1 Till Storga­ tans hela längd förhåller sig denna bredd ungefär som 4 : 1, d. v. s. gatans längd är fyra gånger nämnda bredd, eller omkr. 200 roder, d. v. s. c:a 720 meter. Det kan icke vara en tillfällighet, att även i 1500-talets stadsvy råder proportionen 4:1. Tack vare nämligen det förhållandet, att n. v. Storgatan och tvenne tvär­ gator återgivits av tecknaren, blir det möjligt att jämföra nämnda stadsvy med stadsplanen på 1650-talet. Om man på sticket från brotornet vid ingången till borgen drager en rät linje till skeppsbryggan, träffar den in på n. v. Norra Kyrkogatan, vilket också bekräftas av kartorna. En annan linje, parallellt dra­ gen med den nämnda, från det nordligaste tornet å ringmuren, skär den andra, mot stranden gående tvärgatan. Vid jämförelse med Mejers karta och en nutida visar det sig, att tecknaren åsyftat den från öster kommande landsvägen, men icke nuvarande Långvinkelsgatan, utan den forna s. k. Strömmen, varav Strömgränd numera är en rest, som fortgår ned till n. v. Kullagatan.2 Det blir på grund härav ett faktum, att vyn över Hälsingborg på 1580-talet har i huvudsak riktiga proportioner. I det följande blir det tillfälle att i ett särskilt sammanhang närmare påvisa ifrågavarande kartors överensstämmelse sinsemellan och med nutida kartor. Även ifråga om gatusystemets medeltida karaktär är sticket upplysande genom det klart framträdande sambandet mellan land och hav, symboliskt uttryckt i de utanför redden seglande krigs- och handelsskeppen. Stadsplanens sålunda präg­ lade väsen är ett starkt framträdande drag i stadsvyn, såsom den föreställde 1500talets Hälsingborg. Genom att betona korsningen av vertikalt och horisontalt 1 Mejer tar använt flera skalmått. Han räknade den skånska milen till 5 latitudminuter oet indelade den därefter i ruter oet fot. På Hälsingborgskartorna använde tan, liksom å andra stadskartor, Själlandsalnen, som toll 2 fot (2^ tum), varav gingo 6 fot på ruten. Rictter, anf. arb., s. 71, not. 16. Erik Datltergt använde till skalmått 1 rod = 6,2 alnar = 12,4 fot = 3,6 m.

Datlbergt begagnar å den s. k. älsta

fortifikationskartan över Hälsingborg (ovan reproducerad som fig. 4), två skalor, med varandra parallella, den övre i »roder», den nedre i »alnar», varav nämnda beräkning direkt framgår. Han antecknade på kartan, att avståndet från staden över Sundet till Kronborgs slott utgjorde 1,207 roder eller 7,583 alnar. Förf. har på annan väg kommit till samma resultat beträffande samtida fortifikationskartor över Stocktolm. Ut­ redningar rör. statens mark oet tomter i Stockholm, verkställda genom riksarkivet V, s. 32 (1913). — 2 Vä­ garna genom Långvinkelsgatans ravin äro på 16oo-talskartorna icke desamma som i våra dagar. Vägen delades redan vid Bomgränden.

Södra grenen, som svängde runt borgplatån, var den s. k. Strömmen,

sedermera på 1680-talet ersatt av Springpostgränden. T. Mårtensson, Torg oet Rådtus, s. 7, 22 ff. Ström­ men utgjorde den naturliga nedfarten rakt på stranden.

27

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 ledande vägar antyder tecknaren stadsplanens dåtida organism, och vi urskilja tre väsentliga delar därav: hamnen, torget och Mariakyrkan, vilka nedanför den allt överskyggande borgen uppe på höjden stå i sådan förbindelse inbördes, att gatorna synas tjäna särskilda ändamål i försvarets, sjöfartens och handelns tjänst.

Ur denna synpunkt blir stadsplanen en frukt av medeltida kultur. ★ Vi erinra oss från Hälsingborgs äldre medeltid, att bebyggelsen ursprungligen var uppe på landborgen och omfattade först och främst den n. v. Slottshagens område. Där var borgen och i dess omedelbara grannskap voro köpmanskyrkan S. Clemens och sockenkyrkan S. Peter belägna, båda från romansk tid. Dessa kyrkor voro sandstensbyggnader, den senare troligen förut träbyggnad, såsom redan påvisats (I, s. 211). De äro vittnesbörd om bebyggelse och befolkning under avlägsen tid i omedelbart hägn av bor gen. Vi veta av Hälsingborgs histo­ ria under äldre medeltid, att S. Clemenskyrkan var de främmande köpmännens särskilda kyrka, och detta faktum antyder, att borgstaden hade icke blott militär, utan även ekonomisk betydelse. Hälsingborg var ju också redan på 1100-talet torgstad, » by med torg» eller, på latin, villa forensis (I, s. 251). Då köpmännen kommo från mer eller mindre avlägsna orter, även bortom haven, har en direkt väg till stranden, varest båtar och fartyg lade till, blivit en naturlig konsekvens av behovet att finna den kortaste vägen eller det minsta avståndet mellan »borg­ staden» och havet. Mejer visar, huru landsvägen från det östra Skåne klyver sig ett stycke utanför borgens ringmur och liksom en tång omfattar densamma genom två vägar, den ena i n. v. Långvinkelsgatans eller, rättare sagt, den forna Ström­ mens ravin, den andra i Badstubackens.1 Genom stadsplanen sträva båda dessa vägar att så rakt som möjligt uppnå hamnen, den långt utskjutande bryggan.

Det finns ingen starkare tendens uppenbarad i stadsplanen än just denna lands­ bygdens dragning mot havet, vartill vi återkomma i det följande. Den tendensen existerade med all säkerhet som ursprunglig beståndsdel i stadsplanen, även om det älsta belägget för påståendet, att sjöbryggan eller hamnen varit mitt för n. v. Norra Kyrkogatans mynning, icke kan fås fram ur någon äldre källa än 1580talets bild av Hälsingborg i Brauns stadsbok.

Men uppgiften att bevisa ursprunget och förhistorien till detta läge ur topo­ grafisk synpunkt leder vår särskilda uppmärksamhet på hamnens beskalfenhet under medeltiden.

1 Det torde Kär upplysas, att stadsfullmäktige nyligen (1931) ersatt det äldre »Bads tuback en» med det yngre »Hallbergs trappor» som namn å platsen.

28

Stadsplanen Sundelin har i detta verk lämnat upplysningar även om havskustens geolo­ giska historia. Av en karta över Tapeshavets största utbredning vid Hälsingborg framgår, att bygden sjunkit så djupt, att landborgens krön utgjorde kustlinjen (I, pl. i). Hela området mellan havet och nämnda landavsats, på vilket staden är byggd, har alltså fordom täckts av Tapeshavets salta vatten. I Tapeshavet har klappersten, strandgrus och fin sand bildats av sediment ur landborgen, täc­ kande ifrågavarande strandområde. Kartan visar dessutom, att landborgens kust mot Tapeshavet fortgick i en tämligen obruten linje. När Hälsingborgsbygden åter höjde sig ur detta hav, skedde det till en så stor utsträckning, att en torrlagd kustremsa uppkom nedanför den branta landavsatsen, numera uppgående inom staden till c:a T/2 km. Även den nya kustlinjen erhöll i stort sett samma raka förlopp, som den högre upp belägna kustlinjen mot Tapeshavet fordom haft (I, s. 48).

Geologiska krafter ha icke medfört nämnvärda inskärningar i form av vikar, och havets erosion har icke heller vållat någon annan förändring än de obetyd­ liga uppgrundningar och utgrävningar vid stranden, som man observerar med lätthet, t. ex. vid Pålsjöstrand. Dessa bestå av sandavlagringar norr om i vatt­ net utskjutande föremål, under det att däremot söder om dem utgrävning i form av inbuktning är en icke mindre karakteristisk företeelse (fig. 9). Stranden vid Hälsingborg är en öppen havskust och saknar sålunda naturlig hamn såsom det näraliggande Råå, som äger en liten flodhamn. Ravinerna i landborgen — dalarna i Pålsjöskog, Hälsovägen samt de små »hängdalarna» ovanför Södra Storgatan — äro däremot minnen av så djupa inskärningar, att de kunna tänkas under en viss tid ha varit vikar i Tapeshavet.

Strandens tillgänglighet för sjöfart icke blott vid Hälsingborg, utan även vid den skånska kusten i allmänhet försvårades av de ringa djupförhållandena. Sun­ delin visar med ledning av en kartskiss av Öresunds botten vid Landskronas yp­ perliga naturliga hamn, som i detta avseende utgör undantag, att en submarin dalfåra eller ränna förekommer på c:a 8—12 meters djup som fortsättning av Sax­ åns utlopp.

Det förefaller sannolikt — fortsätter Sundelin — att en liknande

underhavsfåra, ehuru av mindre dimensioner, som framgår även inom Hälsing­ borgs hamnområde, är av samma ålder och ursprung. Den kan vara bildad av det vattendrag, som genom Hälsans dalgång utmynnar i havet och under fastlandstiden torde ha nått ett gott stycke längre mot söder. Till belysning härav anlitar Sundelin en skiss över djupet i Hälsingborgs hamn 1862, före vilket år ingen muddring i inloppet torde ha företagits (I, s. 42, fig. 52). Liksom den sub-

29

Haiding borgd medeltid 1250 —1336 marina dalfåran skapat Landskronas naturligt goda hamn, skulle lämpliga djup­ förhållanden även vid Hälsingborg i sin mån fått bestämma plats för stadens hamn.

Det är emellertid redan av hamnens medeltida historia klart, att den s. k. submarina dalfåran, även om dess existens ur geologisk synpunkt skulle anses berät­ tigad, fullständigt saknat varje praktisk betydelse för valet av hamn vid det älsta Hälsingborg. Tyvärr har Sundelin mätt djupförhållandena enligt 1862 års nyss­ nämnda karta i meter i stället för fot, varför redan detta missöde avför från diskus­ sionen frågan om djupets inflytande på valet av hamnplats nedanför Mariakyrkan.

Då hamnen ur praktisk synpunkt kunnat väljas var som helst utmed stadens över­ allt likartade strand, återstår det tydligen endast att räkna med det fasta landets topografi. Strandlinjens kontur under äldre medeltid lämnade en bred strand­ remsa rakt nedanför borgen och kyrkan; där fanns det bättre utrymme än något norrut för lastningsplats och hamn, dit man dessutom kom från borgen på kor­ taste vägen. Landsvägen från söder sammanstötte nämligen på detta bredare strandområde med den raka gångvägen nedanför branten från borgen, varjämte den östra landsvägen smög sig så tätt intill platåns avrundade brant, att den — såsom en rekonstruktionskarta visar (fig. 10) — erhöll en naturlig, sydvästlig rikt­ ning till ovannämnda skärningspunkt, varest tre vägar alltså möttes, vilken punkt blev den valda platsen för båtarnas tilläggning. Därigenom ha landsvägarna i denna skärningspunkt kommit att förenas med sjövägarna, för vilka samtliga ham­ nen blev det gemensamma slutmålet.

Visserligen visar strandlinjen vid den geologiskt likartade Helsingörskusten en betydande inskärning söderut från staden, varigenom en vik, kallad Svingelbukten, bildats, men även om ett visst skydd för fartyg skulle kunnat beredas i åmyn­ ningen av denna bukt, har den varit jämförelsevis betydelselös såsom hamn.

Sjöfartsförhållandena voro i stort sett icke mindre riskabla i Helsingör än i Hälsingborg, även om den utskjutande sandreveln, där Kronborgs slott ligger, na­ turligt skyddade mot Kattegatt. Men det faktum, att S. Olai kyrka icke uppför­ des inne i Svingelbukten, utan allt sedan omkr. 1200 har legat på samma ställe som nu och nära intill öppen strand inom Erik av Pommerns stad, talar bestämt för, att den tidens sjöfart likväl kunde begagna stranden inom närmaste räckhåll från kyrkan och den omkring densamma uppkomna bebyggelsen. Sedan staden, tack vare Sundstullens införande under Erik av Pommern och goda privilegier, hastigt utvecklat sig, har det givetvis blivit nödvändigt att sörja för bättre hamn­ förhållanden för att mottaga de stora fartyg, som kommo för att erlägga Sunds-

3°

Staddp länen tullen. Det talas 1536 om Peder Skrams slottshamn vid Kronborg, och intill den­ samma låg tullboden under 1/(oo-talet för Sundstullens skull.1 Överallt vid Sundets stränder voro naturligt goda hamnar sällsynta. Snett söderut på andra sidan Sundet hade det stora internationella fiskläget vid Dragör mycket dåliga hamnförhållanden. Strömskärningen hade dock bildat ett smalt »ör» eller en sandrevel, som tjänade till lä åt båtarna. I stranden grävdes kana­ ler för dem att gå in i.2 Mellan Amager och Skanör var sillfisket rikast och sjö­ trafiken i följd därav livligast, i synnerhet på Skanör, beläget på den långt ut­ skjutande halvöns norra del, där Höllviken i öster gav ankarplats åt större far­ tyg, medan mindre torde ha använt Bakdjupets grunda vatten, utanför vilket fortfarande en sandrevel ligger som skyddande mur.

Ystad uppkom vid myn­

ningen av en liten å, varest en »flod»hamn bildades av naturen genom det stora revet och en bred sandbank med en morän till ryggrad, som går ut till havs och som i någon mån kan ha underlättat angöringen av åmynningen genom att tjäna som vågbrytare mot den hårda sydostvinden.3 Vid den betydande hanseatiska staden Rostock voro de naturliga betingelserna för en tillräckligt djup hamn de sämsta möjliga. Enär floden Warnow har flera utlopp i havet, måste mänskliga ansträngningar inrikta sig på att genom fördäm­ ningar och bålverk av stenkistor tilltäppa en del utlopp, så att erforderlig ned­ skärning av botten ägde rum vid ett huvudutlopp, nämligen vid Warnemünde, som var jämförelsevis bäst skyddat mot stormar från havet och därför kunde lämpligen bli Rostocks uthamn. Om dessa arbeten på förstärkning av sanddy­ nerna vittnar en mängd medeltida dokument.4 De flesta O ster sjöhamnars djup överskred icke 10—12 fot.5 I belysning av alla dessa fakta blir man mindre benägen att betrakta de me­ deltida hamnförhållandena i Hälsingborg som särskilt olyckliga. De voro icke sämre än på andra håll i Skåne, med undantag dock för det nära belägna Råå och Landskrona. Ännu så sent som på 1860-talet gick strandlinjen från Pålsjö täm­ ligen rakt till de s. k. Hallarna — i vattnet utskjutande sandstensformationer — och vidare i en båge inåt till tullhuset och hamnbassängen, varifrån strandlinjen 1 Helsing0r i Sundtoldstiden 1^26—1857 I, s. 170.

Lauritz Pedersen uttalar sig svävande om den

äldre bebyggelsens ocb bamnens läge, som Hugo Mattbiessen med allt skäl bestämmer till trakten av S. Olai kyrka. Ibid. II, s. 20. — 2 Cbr. Nicolaisen, Amagers Historie I, s. 50 (1907). — 3 Helge Nelson, De svenska städernas ocb de stadslika orternas läge, s. 73 f. (1918).

Hans Wåblin, Ystad, s. 6 (Svenska

kulturorter 7, 1928). — 4 Kuno Voss, Der Seehafen des Stadt Rostock in seiner gescb. Entwickelung bis zum dreissigjäbrigen Kriege (Jahrbücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte u. Altertumskunde 1928). — 5 Walther Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt I, s. 532 (1915).

jHaiding borg é medeltid 1250 — 1536 fortsatte söderut i ännu en båge inåt.

Den återfinnes på 1600-talets fortifika-

tionskartor.

Strandlinjens kontur företer vissa skiljaktiga detaljer på flera kartor från om­ kring 1640—1680. Ett karakteristiskt huvuddrag utgör en stark inbuktning av strandlinjen söder om skeppsbryggan. Det älsta tillståndet uppvisar i sitt orörda skick en naturlig ursprunglighet av geologisk natur eller av havets erosion, varom vi redan gjort antydan. Lösa delar bortskaffas av vattnets tryck och stötar, var­ jämte ström- och vindförhållanden vid den skånska västkusten medföra sandavlagringar mot i vattnet utskjutande hinder för sandens fortsatta spridning, i följd varav utbuktning av strandlinjen inträffar. Det är denna företeelse, som den älsta kartan omkr. 1640 tydligt uppenbarar (fig. 8).1 Den något konkava strandlinjen böjer sig starkt i västlig riktning nedanför n. v. Lilla Strandgatan och väster om n. v. Grand Hotels tomt för att vid det norra brofästet återtaga sin första rikt­ ning. Avbrottet vållas av ett litet näs, vars södra strandlinje enligt skalan (rhenländska roder) är icke mindre än 30 roder eller 112 meter lång, vilket numera betyder ett ungefärligt avstånd mellan nämnda vändpunkt för stranden och Mag­ nus Stenbocks staty. Vi ha direkt historiskt belägg på, att denna strandlinje var medeltida. I ett annat sammanhang kommer att närmare meddelas, att detta strandområde framträdde mycket tydligt under grävningar vid grundläggningen av Grand Hotel, och att därvid talrika medeltida fynd gjordes.

Med hänsyn därtill, att havsnivån sedan medeltiden praktiskt taget är oför­ ändrad, uteslutes det antagandet, att strandområdet i Hälsingborg på grund av landets höjning skulle kommit att ökas i nämnvärd grad.2 Att nämnda område på 1640-talet var mer än 100 meter bredare än under äldre medeltid, framgår bl. a. därav, att svallade skärvor av tegel påträffats i strandsanden så långt österut, vilket område alltså fordom sköljts av havet. Gjorda fynd ådagalägga enligt be­ skrivning i det följande, att den ursprungliga medeltida strandlinjen vid nor­ malt vattenstånd nått ungefär fram till de n. v. Strandgatorna samt fortsatt i stort sett parallellt med sträckningen Kullagatan—Bruksgatan (fig. 11).

Nämnda näs eller udde kan därför icke anses vara ursprunglig geologisk före­ teelse, såsom fallet är med »Hallarna». Vi finna ingenting mindre än ett exempel på den ovan påpekade, för Skånes västkust typiska och åtminstone numera all­ mänt välbekanta landvinning, som uppkommer i lovart om bryggor eller andra 1 Bland fortifikationsarkivets i Stockkolm kartor över huvudstaden är den älsta från 1630-talet, lik­ nande ovannämnda karta för Hälsingborg, och utvisar de genom erosionens kraft uppkomna strandlinjerna.

L. M. Bååth, Helgeandsholmen och Norrström I, s. 10, fig. 2. — 2 F. Bergsten, Changes of level on the coasts of Sweden (Geografiska annaler 1930).

Fig. g. Sandavlag ringar vid i vattnet ntékjutande ötenbrgggor. PäLjö strand.

& PETfy

S. CLC.ME.li5

AMALIA

Fig. 10. Rekonstruktion av den äldre medeltida étrandstaden i Hä Ling borg (Del. T. Alårlenédon.)

Fig. ii. Den äldre medeltida ö bandlinjen och o l randlinjen vid tåoo-lalele mitt, inlagda pä modern étadokarta.

S taddplanen utbyggnader i vattnet på grund av den avlagring av sand, som havet, särskilt vid storm, åstadkommer (fig. 9). Dylika företeelser i större mått av mera färskt datum påträffas t. ex. vid Kopparverkshamnen och vid Viken norr om staden. För att skydda stranden på de ställen, som havet söker bortrycka, har staden numera byggt ett bålverk i form av strandskoning medelst stenkistor, mellan vilka sandavlagring undan för undan bildas, omsider skapande ytterligare markområde och ny strandlinje till den föregående. Det kan med ledning av dessa erfarenheter an­ tagas, att man även under medeltiden känt till konsten att vinna mark åt den växande staden i dess citybildning vid hamnen genom anläggande av mindre stenbryggor ut i vattnet. En medeltida berättelse innehåller också, att staden K0ge på Själlands ostkust fick sin hamn 1411 förstärkt med bålverk och 1430 nedsänktes stenkistor. Bålverket bestod av nedslagna pålar, invändigt beklädda med bräder.1 Kristiern I föreskrev i sin förordning 1461 för Köpenhamn, att varje ägare av tomt »vid stranden» skulle ha färdigt bålverk, varmed uppenbarligen menades visst strandskydd mot havet.2 Denna bestämmelse återfinnes dock ej i 1487 års stadsrätt.

Det fordras emellertid närmare kännedom om medeltida hamnförhållanden för att kunna besvara den frågan, vilka byggnadsverk tillhört hamnen och huru­ vida dessa varit av den beskaffenhet, att marktillväxt uppkommit genom sandavlagring vid hamnen i Hälsingborg.

Sundets flacka stränder vållade särskilda svårigheter för lastning och lossning av skeppen. I Skanör och Falsterbo måste redan på 1300-talet varorna vid loss­ ning föras ombord på pråmar och från dessa på vagnar, som körde ut ett stycke i vattnet för att möta pråmen. På samma sätt gick det i omvänd ordning till vid lastning. Det hela leddes av kungliga tjänstemän, som tillhandahöllo vagnkarlar och pråmförare mot särskild taxa.

Tyskarne sökte och erhöllo ofta rätt att

ha sina egna pråmar och vagnar.3 Vid Dragör rådde likartade förhållanden.4 Under höstmarknaden i Malmö skulle iakttagas, att ingen vagnkarl åkte i stran­ den, förrän pråmen stannat, att ingen förde upp sina varor annat än med pråm, att ingen tog sill ur vagnarna utan ägarens lov, att ingen förköpare åkte eller red i stranden, och att ingen köpman eller borgare red i havet, innan »korgen» fallit.

Varorna skulle utskeppas endast vid vissa platser, såsom vid Fiskestraede, Gråbröderstraede och straedet mellan dem.5 1 Otto Smith, K0ge havn f0r aar 1700, s. 60 (Aarb0ger udg. af Historisk Samfund for Kjäbenhavns Amt 1922). — 2 Kjobenhavns Dipl. I, n. 151. — 3 Dietrich Schäfer, Das Buch des lübeckischen Vogts auf Schonen, s. LXXXI ff., 2. verb. Aufl. (Hans. Geschichtsquellen 1927). — 4 Chr. Nicolaisen, Amagers Historie I, s. 50 (1907). — 5 Schlyter, Skånelagen V: 6, punkterna 7, 8, 33, 34, 42> 43' Korgen var ett .slags vimpeltecken, som kunde hissas upp och ned.

5 — 31215.

33

HäUingborgj medeltid 12g0 —1536 Samtliga dessa bestämmelser gällde de extraordinära förhållanden, som rådde vid de stora höstmarknaderna, då större varuomsättning och större folkströmning uppkommo än vad den ordinarie hamnen kunde mottaga. Men de återspegla dock det ordinarie tillståndet inom Sundsstädernas hamnar. De rättsliga källorna innehöllo i allmänhet föga mera av den i praxis iakttagna hamnordningen än vad som för främlingarnas skull behövde uppskrivas.

Stadgan 129/f för Köpenhamn om­

talar dels »hamnen» inom staket (punkt 83), dels »bron» (punkt zf). Enligt i/fd3 års stadsrätt låg hamnen inom bommen och i väster stenbron (punkt 42), var­ jämte en annan bro var av trä (punkt /f/f). Stenbron var dock enligt punkt 49 stenlagd väg och kan därför icke tolkas som brygga eller ett slags kaj inom ham­ nens område. Det fanns icke en utskjutande brygga av sådan längd, att stora och djupgående fartyg kunde angöra den för lastning och lossning, enär det före­ skrevs, att gäster, som icke hade egna skepp och båtar, skulle in- och utskeppa sina varor allenast med borgarnes pråmar, vilket för övrigt antyder privilegium på pråmtrafikens inkomster i hamnen. Pråmen var således även i Köpenhamn det vanliga transportmedlet för fraktgods mellan fartyg och strand (bron).

Däremot slapp man ifrån omlastning i de norska havshamnarna redan på 12oo­ talet. I Bergen och Tönsberg lade skeppen till vid bryggor, men efter verkställd lossning måste de ofördröjligen lägga sig på redden för att lämna plats för nästa inkomna fartyg. Vad Oslo beträffar, voro djupförhållandena sådana, att sjöfar­ ten bäst tillgodosågs genom anläggning av endast två stora »utstickarebryggor», Biskopsbryggan och Kungsgårdsbryggan — förutom privata småbryggor.1 * III Den besvärliga omlastningen i de grunda Öresundshamnarna kunde helt eller delvis undvikas, om bron eller den stenlagda stranden antingen breddades ut i sjön eller ersattes av en utstickarebrygga av sådan längd, att den nådde till ett djup av omkr. 7 fot, vilket i genomsnitt torde varit tillräckligt för icke allt för •• stora skepp. Aven vid en så betydande hamn som Lübecks kunde stora fartyg av 100 läster och med full last icke ingå, förrän en del av lasten lämpats över i pråmar.2 Beträffande Hälsingborg var det ännu på 1830-talet nog med ett djup av 7—11 fot i hamnbassängen. I 1487 års stadsrätter för Köpenhamn och Malmö har den ändring gjorts av de ovan refererade bestämmelserna i 1443 års stads­ rätt, att »bro» utbytts mot »brygga», varjämte förbudet för gäst att begagna an­ nan pråm än borgares helt bortfallit. Pråmtrafiken hade dock ej upphört, men 1 Oscar Albert Johnsen, Ttfnsbergs Historie, Bind I, Middelalderen, s. 290 (1929). Edv. Bull, Kristia­ nias Historie I, s. 196 (1922).

C. Nicolaisen, Kjöpstaeder i Middelalderen, s. 344 (Norsk Hist. Tidsskr.,.

III Rsekke, I, 1890). — 2 Walther Vogel, Gesch. der deutschen Seeschiffahrt, s. 532.

34

Stad dp Länen den utgjorde t3rdligen ej längre ett juridiskt privilegium för borgerskapet.1 Sä­ kert torde vara, att begreppet »brygga» icke nödvändigt täcker begreppet »bro», utan alltid betyder utbyggnad i sjön antingen genom i vattnet mot större djup ut­ ökad strandskoning eller en verklig utstickarebrygga — allt i överensstämmelse med den särskilda strandens beskaffenhet. Stadslagen behöll från 1443 års stads­ lag »stenbro» i betydelsen av stenlagd väg vid tomt och gör alltså en klar skill­ nad mellan brygga och bro.2 Djupkurvorna å en karta över Hälsingborgs hamn 1862 (I, fig. 52) visa ett djup av endast 1—4 fot så långt ut från stranden, att det behövdes en längre ut­ stickarebrygga till åtminstone 7 fots djup för att mottaga större fartyg. Så länge denna brygga saknades, har även i Hälsingborg pråmtrafik mellan fartyg ute på redden och stranden måst äga rum. Under denna tid har strandskoning genom bålverk av trä och sten blivit en oavvislig nödvändighet för hamnens skyddande mot havet, även om den bestod av smärre bryggor. Det är möjligt, att en enda utskjutande skeppsbrygga tillkommit redan vid mitten av 1400-talet. Borgmästare och råd i Hälsingborg erhöllo 1532 konungens order att mot förmånen att be­ hålla accisen av all dricka i staden bygga en god »skeppsbro», som icke borttoges av vattnet, och där man kunde väl uppskeppa och utskeppa hästar och annat gods.3 Det säges sålunda, att bron var skeppsbro och följaktligen avsedd för angöring av skepp, samt att denna bro möjliggjorde en fördelaktig in- och utlastning av hästar. Det framgår vidare av sammanhanget, att havet tagit en äldre brygga, varför den nya skulle byggas stark nog. Med hänsyn till djupförhållandena måste denna skeppsbro varit en utstickarebrygga, då inga skepp, utan blott pråmar och båtar kunde lägga till vid själva stranden eller dess småbryggor. Kniepers förut omtalade teckning av 1500-talets Helsingör visar oss en rad småbryggor samt mindre båtar liggande på land. Motsvarande bör förutsättas för Hälsingborg, men Brauns tecknare hade intresse endast för skeppsbron i sin schematiska bild av staden. Att föra levande kreatur över i pråmar eller simmande till fartyget på redden torde vid blåsigt väder ha varit förenat med de största svårigheter.

Den stora kreaturs exporten från Hälsingborg på 1500-talet hade redan under medeltiden begynt, varom närmare i kapitlet »Ekonomisk historia». Om stadens 1 Jfr i det följande »Ekonomisk kistoria» ock köpmannen i Malmö Ditlev Enbeck, som ketalte pråmpen­ ningar. — 2 I Köpenkamn var den s. k. Högkron en kro över vattendraget mellan slottet ock staden. Den var utanför kamnen ock ägde vindbrygga. Kungen förbjöd 29U

skepp bundos fast vid bron, som

därigenom bortrycktes eller skadades, varför pålar skulle nedslås utanför bron för fartygens förtöjning. Det förbjöds därjämte att kasta barlast ock orenligket 1 »kamnen», som enligt kungl. brev 5At 1^65 skulle rensas.

Kjpbenkavns Dipl. I, n. 137, 152. — 3 Fredrik I:s danske Registranter, s. 393.

35

Hählngborgo medeltid 12go — 1536 myndigheter 1532 måste så att

säga

tillgripa rusdrycksmedlen för skeppsbrons

underhåll, synes trafiken snart nog ha burit sig själv. Genom öppet brev 1561 erhöll nämligen staden taxa på de avgifter, som skulle erläggas för kreatur och varor på »färjebron vid Hälsingborg». Dessa inkomster skulle användas till brons effektiva underhåll, enär den så ofta drev bort och ödelädes av storm och hög­ vatten, att borgerskapet icke utan denna hjälp kunde hålla skeppsbron ordent­ ligt i stånd.1 Dess utseende känna vi av Brauns stick 1589, där ett av de stora fartygen på redden angjort bryggans yttre del mitt emot två mindre segelfartyg av en typ, som tyder på kustbåt eller färjebåt till Helsingör, under det att längst inne småbåtar på grunt vatten ligga förtöjda.

Inga dokument omförmäla något om hamnen; icke ens detta namn förekommer, såsom vi sett, att det i Köpenhamn var fallet. Det talas i 1414 års privilegiebrev allenast om »stranden». »Hamnen» i Köpenhamn var ett inom bom och staket avstängt område, men Hälsingborgsstrandens beskaffenhet som öppen havskust har redan i och för sig gjort en motsvarande anordning av »hamn» omöjlig. Den öppna stranden med erforderliga anordningar för trafikens behov fick vara nog som Hälsingborgs hamn. Det föreskrevs vidare, att stadens borgare voro skyldiga att hålla sina färjor i gott skick för färden mellan Själland och Hälsingborg. Inga ytterligare skepp av vad slag som helst finge fogdarna kräva, utan detta bleve kungens sak, i fall riket skulle komma i krig. Den ordinarie färjetrafiken hade givetvis ett ordnat färjeställe på stranden, liksom skeppstrafiken hade sina intres­ sen att bevaka på samma plats. Så visar hamnens i korthet antydda historia på västerut fortsatta hamnbyggnadsarbeten, broläggningar och utstickarebryggor, som verkliga orsaker till det topografiska fenomenet, att strandområdet genom den ovan beskrivna avlagringen vid 1600-talets mitt hade ökats i bredd med mer än 100 meter sedan 1200-talet, under det att däremot strandlinjens naturliga ur­ sprunglighet söder om bryggan och en linje, tänkt dragen från Grand Hotels tomt och till Magnus Stenbocks staty, i huvudsak bevarats, där den icke genom direkta utfyIlningar något ökats.2 För medeltidens sjöfart hade den svårtillgängliga Skånekusten likväl en stor användbarhet, som i hög grad minskade olägenheterna av dålig hamn. Råå fisk­ läge vid Råå-åns mynning hade visserligen en god flodhamn, men lyckades likväl aldrig bli uthamn åt Hälsingborg på grund av stadens överlägsna belägenhet vid Kancelliets Brevb0ger, s. 62.

iß6i

8.

Samma verkan av uppskoljnmg av sand ocli även tång

genom sekler påträffas bl. a. i den ovannämnda staden Köge, där kustlinjens form ständigt ändrades och hamnen åter och åter drogs allt längre mot öster. Otto Smith, anf. st. s. 60.

36

Stadsplanen den kortaste överfarten till Själland, ett faktum av principiell betydelse för det stora och bördiga baklandets avsättningsmöjligheter för sina produkter.

Det har sitt intresse att med hänsyn till stadens topografiska läge vid Sundet taga del av de hanseatiska källornas uppgifter om sjöfarten på Hälsingborg. Det nämnes ofta under hansestädernas krigsföretag mot Skåne på 1360-talet och be­ sittning därav efter Stralsundsfreden 1370, att deras fartyg »lågo framför Häl­ singborg» eller »framför Hälsingborgs slott», och att de »avseglade därifrån».1 Det hade befallts 1371, att »åtskilliga skepp, som voro framför Hälsingborg, skulle där bliva liggande. En del av dem strandade, andra åter seglade sin väg utan tillstånd.»2

Samtidigt berättas, att på den tid, då hansestädernas skepp »lågo

framför Hälsingborg», inträffade det, att ett preussiskt fartyg, lastat med mjöl, seg­ lade in i Sundet. Då kommo danskarna från Köpenhamn och togo skeppet. När tyskarna, »som lågo framför Hälsingborg», sågo detta, bemannade de två skepp på samma dag och togo det rövade skeppet med dess last tillbaka från danskarna.3 Upprepade gånger omtalas, att den vanliga typen av handelsskepp, koggen, be­ sökte Hälsingborg. 1376 blev sålunda en kogg från staden Kampen i Flandern tagen »framför Hälsingborg»4 och 1377 förliste en annan kogg, tillhörande en viss Kristian Riideger, »framför Hälsingborg».5 Under 1400-talet hade krigsfartygen vid Hälsingborg till uppgift att bl. a. bevaka Sundet. Erik av Pommern lät 1428 »framför Hälsingborg» utrusta två stora skepp, bemannade med krigsfolk, för att avsegla till Elbe. Rådet i Hamburg nämner detta i sitt brev den 9 april 1428 till rådet i Lübeck, som ombedes att undsätta Hamburg mot den danske kungen, vilken kapat flera hansans skepp, när de från England kommo inseglande i Sundet.6 Lik­ nande öde drabbade 144° mellan Hälsingborg och Helsingör engelska skepp, som föllo i den danske kungens händer. Dessa bemannades sedan av danskarne för att användas mot holländarne i Sundet, och ersättning för skeppen betalades till engelsmännen av Peter Oxe, hövitsman på Helsingörs och Hälsingborgs slott.7 Dessa notiser visa, att Hälsingborgs hamn under medeltiden var både handelsoch örlogshamn, där fartygen också kunde ligga längre tider. Uttrycket »framför Hälsingborg» innebär, att fartygen förankrat på redden eller vintertid dragits upp på land, vilket också kunde ske med stora fartyg. En hamn i ordets nutida 1 Hanserecesse (H R) I, s. 2/(o, Recess i Wismar 1363 2S!t) 1365 27/3; s. 326, Recess Recess i Stralsund 1371

i

s.

30^, 307, Recess i Stralsund 1364 ^Ig,

Rostock 1365 5/io. HR II, s. 86, Recess i Stralsund 1374 2Slj. — 2 H R II, s. 28

,10. — 3 H R II, s. /fl, Möte i Stralsund. — 4 H R II, s. 131, Recess i Stralsund

1376 *4/6. — s HR III, s. 105, 1378 3I/i2; H R IV, s. 123, § 3 Förhandlingar med Danmark 1393. — 6 Liibeckisches Urkundenbuch (L U B) VII, s. 125, 1^(28 9U; Hansisches Urk.-buch (HUB) VI, n. 766, 1^28 l0/n. — 7 LUB VII, s. 851, 1^4° 23'6> s* 861, 1^4° 20 37

Hälsingborgs medeltid 1250 — 1536 bemärkelse hade Hälsingborg icke. De strandade fartygen behöva icke nödvän­ digt tagas som intäkt för påståendet om »hamnens» osäkerhet, ty strandningen kan ha ägt rum just vid Hälsingborg under pågående segling. Men det förefaller som om Hälsingborgs egenskap av sjöstad för handeln och för marinen trots topografiska hinder haft stor betydelse även för Danmarks starkaste fästning under medeltiden. ★ Att bebyggelse skulle uppkomma i trakten närmast intill hamnen är i och för sig endast vad man kan vänta. Vi erinra oss Saxos beskrivning av Hälsingborg 1180: »Där hade mycket folk församlats för fiskefångstens skull och upptagit stranden med tätt intill varandra liggande bodar». Bebyggelsen hade redan då blivit tät. Det var vid 1100-talets mitt, som de danska städerna med anor från vikingatid kunde, tack vare riksförsvarets framgångar i att trygga stränderna mot fienden, flytta till hamnen eller utvidga sig åt detta håll (I, s. 230).

I det se­

nare fallet uppkom under hägnet av borgen en slags förstad (suburbium), som hade föga eller intet att göra med försvaret, utan var helt vigd åt handeln. Borgstaden hade militär, dess strandstad ekonomisk karaktär, vare därmed dock ej sagt, att borgstaden vore utan betydelse för handeln. Denna dualism var en typisk medel­ tida företeelse i städernas liv. Det måste ha varit en tid (900—1100-talet), då lantbefolkningen samlade sig vid försvarspunkter, fästningar, ty besättningen var en viktig konsumerande faktor.1 På Saxo's tid hade allaredan tendensen till för­ flyttning av det ekonomiska livet från borgstaden till stranden blivit en verklighet, även om man icke vet, om bebyggelsen då hunnit ordna sig på ett så planmässigt sätt, att en första stadsplan börjat uppkomma (I, s. 234). Denna fråga samman­ hänger enligt medeltidens kultur så strängt med den ekonomiska företeelsen: torg och kyrka, att den icke kan besvaras utan att man känner till den tidpunkt, då bebyggelsen hyste så stor befolkning, ordinarie eller temporär, att den bildade församling eller socken med egen kyrka. Det är också av forskningen allmänt erkänt, att kyrkobygget var en av de viktigaste agglomererande krafterna för en stadsbildande befolkning i den äldre medeltiden.2 Hitintills har man vetat, att S. Maria kyrka enligt ett dokument av den 20 augusti 1299 då existerade som färdig sockenkyrka, men hennes ålder på den tiden har varit okänd. Vi ha därför icke heller kunnat förlägga villkoren för stadsplanemässig bebyggelse vid stranden till någon bestämd tid (I, s. 279).

1 Werner Sombart, Der moderne Kapitalismus I, s. 152 med anförd litteratur i ämnet (2. Aufl. 1916).

■

2 Sombart, anf. arb. I, s. 167 med litteraturuppgifter.

38

S tad dplanen Vid reparationsarbeten i Mariakyrkan 1928—1931 gjordes emellertid märk­ liga fynd, som Torsten Mårtensson beskriver i sitt kapitel om Mariakyrkan i detta verk. Resultatet bar sitt särskilda historiska intresse i den helt nya upp­ täckten, att Mariakyrkan ursprungligen funnits till som romansk sandstenskyrka, vilken varit föremål för om- eller tillbyggnad, då tegel — delvis av annan karak­ tär än i den nuvarande kyrkan — ävenledes kom till användning, innan denna äldre kyrka avlöstes på 1/(oo-talet, sannolikt under Erik av Pommern, av den n. v. tegelkyrkan, i vars murverk och pelare man inlade av besparingsskäl det gamla sandstens- och tegelmaterialet, så långt det räckte till eller kunde användas. Man har exempel på alldeles likartat ursprung för en senare tegelkyrka i Vårfrukyrkan i Odense, vars romanska föregångare i granit har liknat hundratals landsortskyrkor, som i det 12. årh. uppfördes i Danmark.1 Tegelmaterialets införande i Danmark kan spåras tidigast omkr. 1160, och dess allmännare användning tillskrives Valdemar I, såsom varande en av hans förtjänster, enligt den i hans grav i Ringsted funna blyplattan med inskrift om hans märkliga bedrifter, däribland också den, att han byggde Dane virkemuren av bränd sten, d. v. s. tegel. Det är en byggnadshistorisk period, som plägar räk­ nas från omkr. 1160—1230, en politisk storhetstid för Danmark på grund av dess välde över de baltiska kustländerna till Estland. Till denna period hör bland de många nya, danska kyrkorna även S. Olai kyrka i Helsingör, uppförd omkr.

1200 i romansk tegelarkitektur. Den ingår blott till en liten del i den n. v. Olaikyrkan från 1400-talet, som i sitt äldre byggnadsskick först omtalas i ett påvebrev 1295.2 Dess läge var, såsom fortfarande är fallet, nere vid stranden »på Halsen», i vilket hänseende strandläget icke är mindre utpräglat än Mariakyrkans i Häl­ singborg, som i sin ordning omtalas först i den ovannämnda urkunden av 1299.

Men det stämmer väl med Hälsingborgs anciennitet och betydelse som stad fram­ för Helsingör, att Mariakyrkan icke, som S. Olai, var den enda kyrkan i staden.

Mariakyrkan måste också anses vara äldre än S. Olai, emedan hon i sitt älsta skede var byggd av sandsten — att tegel även använts, kan ej för närvarande utrönas — vilket material alldeles saknas i S. Olaikyrkans murverk. Därmed måste också Mariakyrkan föras till en äldre byggnadsperiod, då Lunds domkyrka, från vars stildrag influens i den älsta Mariakyrkan kan spåras, byggdes färdig omkr. 1130—1180, stenkyrkornas sista tid.3 Denna vedertagna konsthistoriska 1 Cbr. Axel Jensen, Kirkernes Bygningsbistorie, Odense Bys Historie, s. 511 ff. (1926). — 2 Helsing0r i Sundtoldstiden I, s. 192; II, s. 20 (1929). Namnet S. Olai är först från lzfoo-talet. — 3 Jobnny RoosvaU Den baltiska Nordens kyrkor (Föreningen Urds skrifter II, 192^).

39

Haiding b orgd medeltid 1250 —1536 kronologi leder sålunda till den slutsatsen, att Mariakyrkan torde ka byggts senast vid periodens slut, då Vårfrukyrkorna i Aalborg, Viborg och Odense kommo till jämte många andra stenkyrkor, vilka avlöste de gamla träkyrkorna.

Det

var en kyrkobyggnadstid, som präglades av den romanska arkitektur, vilken från Väst-Europa inkom med byggherrarne till domkyrkorna i Ribe, Slesvig och Lund.

Dessa arkitekter själva eller deras efterföljare byggde flera Skånekyrkor.1 Det bör numera förutsättas, att den av Saxo omtalade strandbebyggelsen i Hälsingborg hunnit bli en självständig stadsdel mot slutet av 1100-talet, enär den i kyrkligt avseende uppnått en sådan stadga, att den organiserat sig som särskild socken med sin egen kyrka. Det är det historiskt märkliga i den nya upptäckten av en sandstenskyrka, helgad åt Jungfru Maria, att Hälsingborgs stad redan under det 12. årh., mot vad man förut vetat, hade ännu en sockenkyrka utom S. Petri och eventuellt S. Clemens uppe vid borgen. Det är ännu ett intyg på sta­ dens egenskap av handelsstad till följd av det på 1100-talet så rika sillfisket vid Hälsingborgskusten och den därav föranledda handeln även med andra varor än sill. Kyrkorna på höjden ha tydligen icke varit tillräckliga för den befolkning, som, ordinarie eller temporär, enligt Saxo uppehöll sig vid hamnen och givetvis även bebyggt närmaste omgivningen. Den tanken, att Mariakyrkan legat från början på landborgens höjd eller att sandstenen skulle ha tillhört en annan kyrka, som nedrivits, är såväl ur byggnadsteknisk som allmän historisk synpunkt ogrun­ dad. Ett dylikt antagande strider mot den katolska kyrkorättens, den kanoniska lagens, uppfattning av kyrkobyggnads och kyrkogårds sakrosankta natur.

Mer

än en Mariakyrka har givetvis icke med samma namn funnits i en och samma stad.2 Förflyttning förutsatte påvens tillstånd, vilket också iakttogs vid dominikanerkyrkans i Hälsingborg flyttning 13613, men ett sådant tillstånd torde veter­ ligen sällan gällt någon sockenkyrka i Norden. Däremot kunde någon gång reli­ kerna flyttas, likaledes med påvligt tillstånd, till annan kyrka, som av någon or­ sak skulle gjmnas som vallfartsort för de botfärdiga, vilka, samtidigt med att de dyrkade de heliga föremålen, riktade kyrkan med gåvor.

Det har icke kunnat undgås, att åtskilligt av vad som redan förut sagts om stadsbildningen på Hälsingborgs strand under äldre medeltid har måst rekapitu1 Om denna kulturströmning från Rike som Skånes älsta anknytningspunkt till västra kontinenten, se Mattbiessen, Middelalderlige Byer, med det instruktiva kapitlet: Det store Traek over Ribe, s. 81, 95 (1927).

William Anderson, Ribe Domkirke, s. 299 (Fra Ribe Amt 1929). — 2 I Lund fanns det visserligen två Mariakyrkor, men den ena kallades »den mindre Mariakyrkan» (Maria minor) till klar ocb bestämd skill­ nad från »den större Mariakyrkan» (Maria major), som låg utmed St. Tomegatan. Hans W^åblin, Lund, s. 16 (1924). — 3 Ny Kirkebistonske Samlinger V, s. 850 if.

4°

Staddp Länen leras, sedan det genom upptäckten av en Mariakyrka på 1100-talet numera blivit en nödvändighet att spåra stadsplanens eller den planmässiga bebyggelsens upp­ komst redan vid denna tid. Problemet har icke ändrats till sitt innehåll, men det har förskjutits tillbaka i tiden. S. Maria i Hälsingborg och S. Olai i Helsingör äro i avseende å deras belägenhet nära havsstrand och även ifråga om samtidig­ het åtminstone vid 1200-talets ingång korresponderande företeelser av stor histo­ risk räckvidd för vår kännedom om det älsta danska stadsväsendet. Förtjänsten härav tillkommer i dessa, liksom i många andra fall, arkeologen, som har supp­ lerande eller äldre material än det skrivna dokumentet, men underkastar sina fynd en kritik, jämförlig med historikerns behandling av de mera sentida skrift­ liga källorna, och dessutom kommit till sådana forskningsresultat, att han icke sällan förmår åsätta fyndet den tidsbestämning, som historikern behöver för sin utredning av det faktiska händelseförloppet.

Borgens läge torde med största visshet kunna anses ha varit på samma plats, där Kärnan ännu ligger på högsta punkten av platån och med sin ringmur fordom fullt utnyttjade utrymmet mellan Långvinkelsgatans och Badstubackens raviner (I, fig. 178). Vi ha också framlagt andra skäl: kyrkornas läge och det i Kärnan från äldre byggnad ingående stenmaterialet, i vilket hänseende vi hänvisa till Torsten Mårtenssons arkeologiska undersökningar av det märkliga tornet.

Betraktar man hamnen, borgen och kyrkan som de fixa punkter, kring vilka den älsta bebyggelsens olika krafter kretsat för att slutligen uppnå ett system av gator som förbindelseleder genom bebyggelsen, blir den första synpunkten på stadsplanens uppkomst bestämd av ännu tillgängliga topografiska förutsättningar, som vi kunna kontrollera.

Den ravin i landborgen, som kallats Badstubacken,

har ju utgjort den kortaste vägen direkt från borgen till hamnen och har tillika som sådan varit den enda, som överhuvudtaget kunnat användas närmast söder om borgen för gångtrafiken.1

Kyrkobyggnaden har icke avstängt eller tvingat

denna väg åt sidan; tvärtom visa de älsta kartorna, att byggnadens läge var sö­ der om och tätt intill denna helt naturligt ursprungliga väg mellan borgstaden uppe på höjden och hamnen. Norra Kyrkogatan är principiellt att anse som den älsta och i stort sett oförändrade beståndsdelen av stadsplanen vid dess utveck­ ling till kvartersindelning och därav betingad mer eller mindre matematisk regle­ ring av färdevägarnas riktning till att bliva räta gator. Detta är ett medeltida 1 På Brauns bild av Hälsingborg på 1580-talet synas trappsteg, tydligen på den brantaste delen av backen.

1626—27 anskaffades ektimmer »till den trappan som går upp åt backen till slottet» Länsräken-

skaper 1626—27 Rigsarkivet.

Om det officiella avskaffandet av namnet Badstubacken se s. 28, not 1.

H aiding borgd medeltid 12 go —1536 arv icke blott i Hälsingborg, utan även i de älsta medeltidsstäderna. Brauns stadsbild visar denna planmässigbet med all önskvärd tydlighet. Detaljerna i denna reglerade stadsplan skola vi lära känna i ett annat sammanhang. Beträf­ fande 1100-talet bar forskningen dock att enligt rent topografiska förutsättningar räkna med en upprepning av det vanliga förbållandet vid den älsta stadsbildningen intill sjö eller flod, att torg ocb kyrka uppkommo vid lands- ocb vatten­ vägarnas skärningspunkt — ett faktum, som stadsbistorisk forskning i olika län­ der ofta baft anledning att bekräfta ocb som bestått, så länge det icke uppbävts av de maktägandes påbud om torgets förläggning på annan plats inom och någon gång även utanför det egentliga stadsområdet.

Men särskilda förklaringsgrunder äro dock påkallade, när man begär svar på frågan, varför Mariakyrkans läge just blev vid hamnen. Det är intet svar att säga, att i de medeltida sjöstäderna låg stadens huvudkyrka nära hamnen. I Helsingör utgör S. Olai kyrka i sin mån ett klart exempel på detta undantags­ löst förekommande faktum. Förklaringen har forskningen enstämmigt givit däri, att den medeltida kyrkan hade icke mindre viktig anknytning till torg ocb torg­ handel än handel ocb näringar.

Stadsplanen är icke endast ett topografiskt, utan även ett ekonomiskt begrepp, varför den bör hemma till en icke ringa del också i ekonomisk historia. Stadspla­ nen vittnar om det ekonomiska draget i stadens utveckling, ocb sambandet mel­ lan ekonomi ocb topografi blir en ny ledtråd av självständigt värde i fortsättnin­ gen av denna studie.

Bebyggelsen utformades efter en stabil grundsats i de europeiska medeltidsstä­ dernas historia: invid de älsta kyrkorna böllos marknader ocb vid bebyggelsens fortgång till stad blev platsen vid kyrkan torg.1 Torget i sjö­ staden låg nära hamnen ocb på så ringa avstånd därifrån, att minsta besvär ocb kostnad drabbade transporten till torget av de varor, som icke försåldes ombord på skeppet eller i själva hamnen.

Vid grävningar på senare tid bar man i den med Hälsingborg till åldern lik­ värdiga staden Lund funnit rester av en kyrka, belägen öster om det torg, som bildades av stora gatan eller landsvägens direkta fortgång genom stadsbebyggel­ sen. Med avseende å tiden för kyrkans existens bar det bekräftats, att bon byggts eller ombyggts under den romanska byggnadsperioden, d. v. s. senast under 1200talet. Man upptäckte dock vid grävningarna en föregångare till stenkyrkan, ty under densamma påträffades delar av en stavkyrka av trä från mitten av 10001 G. Huvelin, Essai historique sur le droit des marches et des foires, s. 4° ff., 22zj ff. (Paris 1897).

42

StadjpLancn talet — en påminnelse om S. Petrikyrkan i Hälsingborg, som måhända också va­ rit torgkyrka i borgstaden före Mariakyrkan i lågstaden, mot vilket antagande kyrkans läge öster om borgen vid n. v. vattentornet icke behöver utgöra en erin­ ran, utan tvärtom bekräftar detsamma (I, s. 210 och fig. 178). Arkeologien har med Lundakyrkans upptäckt givit ännu ett vackert historiskt belägg för den äldre medeltida handelns koncentration till marknads- eller torgplats, beträffande Lund just i en förenings- eller korsningspunkt för de från norr, söder och öster kom­ mande vägarna.

Detta skedde så tidigt som under det första kristna seklet i

Skåne. Kyrkan synes vara densamma, som i prebendelistan i Necrologium Lundense från 1100-talet beskrives vara »Sancta Maria kapell på torget», men i midsommargäldslistan däremot kallas Sancta Maria minor eller lilla Mariakyrkan.1 En annan källa före år 1177 talar om »kapellet, som sedan gammalt ligger intill våra marknader». Kyrkan var redan under 1000-talet sannolikt församlings­ kyrka för samhället, vilken egenskap den behöll såsom torgkyrka (ecclesia forensis), även sedan biskopskyrkan, som icke var sockenkyrka, i senare tid till­ kommit.2 Nedrivningen av gamla träkyrkor för att ersättas av nybyggnad i sten, sten­ kyrkan, började flerstädes i Danmark, liksom i Norden i övrigt, inemot slutet av 1000-talet. Knut den heliges märkliga brev 1085 förutsätter, att Hälsingborg då var »by med torg» (I, s. 250 f.). Spår av en avlösning av träkyrka med stenkyrka ha icke framkommit ifråga om Mariakyrkan, och detta förhållande synes bekräfta, att det kyrkliga och ekonomiska livet ursprungligen samlats först på borghöjden, varför sammansättningen torg och kyrka i »lågstaden» är en yngre företeelse från 1100-talet.

I själva verket uttrycker en så beskaffad stadsplan ett mycket väsentligt drag i den medeltida kulturen.

Det fanns i stort sett ingen marknad utan kyrkofest

och ingen kyrkofest utan marknad; den ena påkallade den andra. Marknaden och även platsen för densamma, ofta själva kyrkogården, kallades »mässa» med anledning av den högtidliga mässa, som hölls i kyrkan vid marknadens början. Så fortlever benämningen ännu i dag som ett minne av marknadens sakrala natur.

Det oupplösliga sambandet mellan kyrka och handel på marknad och torg hade sin grund i flera orsaker, vilka ytterst fingo sitt inbördes sammanhang i de båda parternas ömsesidiga fördel av varandra.

1 Monumenta Scaniae kistorica. Necrologium Lundense. Lunds domkyrkas Nekrologium, utg. av Lau­ ritz Weikull, s. 1, 3, 7 (1923), jfr I, s. 167. — 2 Lauritz Weikull, Den skånska kyrkans älsta kistoria, s. 162 (Hist. Tidskrift för Skåneland V, 1917).

43

HäUingborgd medeltid 1250 —1536 Kyrkan, riktades med ökade inkomster vid marknader ock torgdagar genom de botfärdigas gåvor. Hon upplät t. o. m. sina kyrkogårdar åt krämarna. Kring kyrkobyggnaden uppställdes bodar ock stånd, ock den medeltida stadsbilden präg­ lades av ett världsligt ock kyrkligt samröre.1 Över det kela reste sig korset, vars omedelbara åskådligket skulle stämma det oroliga folklynnet till besinning och avhållsamhet från våldsgärningar under marknadstid. Detta Kristi tecken kvar­ stod som kyrkofridens symbol även sedan den ursprungliga marknaden lämnat rum för det periodiska, tätt återkommande torget i en stad. I denna omständighet finner man just identiteten mellan marknadens kors ock stadens kors. Vi ka också ett kors på tinnarna av Kärnans köga torn i det älsta bevarade stadssigillet från år 1463, kännetecknande en med privilegier ock stadsfrid gudomligt benådad stad.

Handel kräver fred ock ordning. Under den kristna tidens första århundrade i Norden fick kyrkan sörja för den rättssäkerhet ock det skydd åt egendom ock person, som den världsliga makten ännu icke säkert garanterade. Det intill kyr­ kan liggande området ställdes under gudsfrid, ett skydd, som köpmannens yrke krävde, varför kan också höll till i kyrkans omedelbara närhet. Genom hotelse om stränga kyrkliga straff för den, som bröt torgfreden, försvarade kyrkan han­ delns fredsbringande ock försonande väsen. Samtidigt med kyrkan kom kungen att särskilt svara för rättsskyddet över torget, vars brytande blev ett svårare brott, emedan det kränkte kungens höghet. Därför belädes brott mot torgfriden med dubbla böter till kungen.2 Borgen var det världsliga svärdet mot fienden, kyrkorna på höjden ock Ma­ riakyrkan nere i strandstaden voro det andliga. Kyrka var nödvändig för upp­ komsten ock utvecklingen av varje medeltida stad, icke minst ifråga om en för havets faror utsatt strandbebyggelse. Kyrka var en ursprunglig förutsättning, utan vilken en åtminstone bestående ock ordnad kommersiell bebyggelse var otänkbar.

Kyrka ock hamn betingade varandra såsom stadsbildningens innersta rot ock kärna. *

Men icke endast kamnen ock kyrkan, utan även torget i Hälsingborg förtjänar sin egen stadsplanemonografi. Varför valdes icke plats för torg ock kyrka t. ex. vid korsningen av n. v. Norra Storgatan ock Strömgränden? Den nämnda platsen borde väl varit den naturliga, då det nämligen var blott på detta enda ställe inom den älsta stadsplanen, som två landsvägar korsade varandra. Det var främst eko1 Jfr Hugo Matthiessen, Torv og Heerstrsede, s. 71 f. (192 2). — 2 Johannes Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog, s. 124 f. (1874). L. M. Bååtb, Hälsingborgs bist. I, s. 257. Huvelin, anf. arb. passim. H enri Pirenne, Les villes du moj-en age, s. 57 ff. (Bruxelles 1927).

44

Stadsplanen nomiska krafter, som härvidlag gjorde sig gällande. Hamnplatsen uppkom genom landsvägarnas förening med sjövägarna och förutbestämde därmed hela stadspla­ nen. Det får emellertid uppmärksammas, att det medeltida torget — såsom vi längre fram skola visa — icke i regeln var ett verkligt torg i nutida mening, utan upp­ tog för torghandelns behov viss gatumark inom ett sammanhängande område. Tor­ get måste naturligtvis vara så nära intill hamnen eller sjövägarnas slutpunkt, att transporten av varor mellan dem hade att använda kortast möjliga väg. En an­ nan plats för torg och kyrka på längre avstånd från sjövägen skulle ha inneburit, att tyngdpunkten i stadplanen varit mindre beroende av sjövägen, som i så fall för 1100-talets Hälsingborg skulle haft en i förhållande till landsvägen underord­ nad ekonomisk betydelse för stadsplanens gestaltning. De möjligheter, som erosionsdalarna vid Hälsovägen, Långvinkelsgatan och Bergaliden beredde för sta­ dens anknytning till det skånska landsvägsnätet, ha sålunda icke bestämt valet av plats för torg och kyrka nedanför någon av dessa raviner. Mariakyrkans och torgets lokala samband med hamnen bevisar tvärtom Hälsingborgs ursprungliga och för den äldre medeltiden redan förut påvisade egenskap av sjöfartsstad. Icke landsvägar, utan sjövägar, icke landsbygd som »bakland», utan havet som »för­ land» ha varit utslagsgivande faktorer för handeln på Hälsingborg och därmed för bebyggelsens anpassning efter hamnens läge. Bebyggelsen har sökt sig till hamnen, icke tvärtom.

Till torgets topografiska monografi hör i första rummet det tidiga inflytande på stadsplanens gestaltning, som de i samhället inträngande landsvägarna utövade.

Det är ett för de medeltida stadsplanerna gemensamt förhållande, att huvudga­ torna beteckna landsvägarnas direkta förlopp till eller genom samhället, och att den naturliga riktningen höll sig kvar även under officiella regleringar redan i det 13. årh., varvid t. o. m. särskilt torg utöver vägarnas naturliga korsningsutrymme befalldes i en och annan stad. Denna stadsplan har sedan medeltidens slut be­ hållit sig i huvudsak oförändrad genom tiderna.1 Vilken ställning intog Hälsingborg i geografiskt avseende till landsvägsnätet inom det nordvästra Skåne? Visserligen är Hälsingborg till sin belägenheten av Skånes yttersta gränsorter, men just på grund härav ägde staden redan under medeltiden en central ställning i kommunikationshänseende för det nordliga Skånes förbindelser med de danska öarna. Råå fiskläge med naturlig flodhamn förmådde 1 Hugo Mattkiessen, Torv og Heerstrsede, s. 64 ff.

Utgrävningar 1921

av K0ge romanska lcyrka

från 1100-talet ka bragt i dagen det förkållandet, att det gamla K0ge var en by, vars utveckling resulte­ rade i en nyanläggning av K0ge med av överketen reglerad stadsplan vid 1300-talets ingång. Hugo Mattkiessen, Grundplan og Bybillede, Fra det gamle K0ge, s. 10 (1928).

Ab

Hälding borgd medeltid i 2jo — ljj6 icke vålla Hälsingborg, trots den öppna havskusten, något avbräck i sjöfarten, tack vare stadens allt besegrande privilegium att vara den kortaste överfartsor­ ten i norra Skåne till Själland. Icke heller Landskrona med idealisk djuphamn, ett slags flodhamn, kunde hota den gamla Sundsstaden. Hälsingborg som torg­ stad karakteriseras av kommunikationerna genom dess rika bakland, vilket där­ emot för det sent anlagda Landskrona var alltför ringa för att ge staden nog stark ekonomisk ryggrad.1 Stille har i sina båda skarpsinniga studier: »Skånska kyrkors, borgars och herresätens läge»2 och »Saxo's skånska stridsskildringar»3 ställt dessa orters läge samt krigsrörelserna i relation till landskapets stora, naturliga förbindelseleder.

Så långt har forskningen dock ännu icke hunnit, att den i detalj påvisat de skånska landsvägarnas historia under medeltiden.

Utanför Hälsingborg utbreder sig den s. k. Hälsingborgsslätten, begränsad i öster av den otillgängliga Söderåsen och i söder av den djupt nedskurna Råådalen.

Den förra avstänger trafiken rakt österut och måste passeras på ÄngelholmsslätO

ten vid Åstorp eller genom passet vid Röstånga. Råådalen genomsläpper naturligt trafiken vid själva Råå eller också genom passet vid Tågarp. Söder om Råå­ dalen utbreder sig den ännu större Lundaslätten. Stille påpekar den historiska roll, som passen spelat i krigstider; därtill kan läggas deras ordinarie betydelse för den fredliga samfärdseln.

Den stora landsvägen i nordostlig riktning till Örkelljunga från Hälsingborg O

och Sundet passerar Söderåsens norra slutpunkt vid Åstorp och förmedlar trafi­ ken, mindre till det inre och egentliga Skåne, utan fastmer på den historiska Markarydsvägen till dess norra del mot Småland eller den forna svenska riksgränsen. Det var glest odlade, skogrika delar av Skåne. Lunds och Hälsingborgs förbindelser med en tänkt nordlig punkt, t. ex. Örkelljunga, en central ort i norra Skåne, gå fram på var sin sida om Söderåsen, den förra genom Röstångapasset och den senare förbi Rosendal över Vegeå. Genom nämnda pass har en stor, ännu be­ fintlig huvudförbindelse, en stamväg, med förgreningar åt väster och öster existe­ rat under medeltiden. Av denna huvudstam inom det medeltida landsvägsnätet har Hälsingborg såväl ur geografisk som ekonomisk synpunkt haft ringa förmåner.

Större betydelse bör tillmätas västliga förbindelselinjer över bördiga och mer befolkade slättområden mellan Lund och Hälsingborg, nämligen en kustlandsväg 1 Jfr Helge Nelson, De svenska städernas ock stadslika orternas läge, s. 76 (Medd. fr. Lunds universi­ tets geogr. institution 1918). — 2 Artkur Stille, Skånska kyrkors, korgars ock kerresätens läge (Hist.

Tidskr. för Skåneland VII, 1917). — 3 Artkur Stille, S axo s skånska stridsskildringar. (Inträdestal. K. Vitterkets-, Historie- ock Antikvitetsakademiens Handl. 1920.)

46

Stadsplanen genom Råå, en mera ostlig genom det strategiskt viktiga Tågarpspasset i Råådalen och slutligen en tredje genom den avsmalnande slätten vid Sireköpinge, Halmstad och Bälteberga. Dessa orter voro medeltida borgar, som i militärt avseende spär­ rade denna övergång mellan Hälsingborgs- och Lundaslätterna samt därigenom och i förening med ett antal på Lundaslätten systematiskt uppförda ärkebiskop­ liga borgar beredde Lundametropolen avsett skydd mot fientligheter. Mellan Lund och Hälsingborg lågo utmed eller intill den ännu befintliga landsvägen ge­ nom Tågarpspasset de ärkebiskopliga gårdarna och borgarna Borgeby, Gissleberga, Tågarp — alltså vid själva övergången av Kvistoftaån — Boserup och gården i Hälsingborg. Ärkebiskopens gård i staden förstördes 1452 av den sven­ ske konungen Karl Knutsson vid hans erövring av Hälsingborg och Skåne, var­ efter ärkebiskop Tuve 1463 byggde sitt hus inom borgens ringmur.1 Karl Knuts­ son förstörde även de ärkebiskopliga gårdarna Verpinge (i Flackarps socken, Bara härad) och Gentofta (i Kvistofta socken, Luggude härad). Borgarna stärkte ju sedan länge ärkebiskopens politiska maktställning i Lund även mot kungens i det befästa Hälsingborg. Redan i de skånska upproren 1180—82 voro Hälsing­ borg och Lund huvudpunkter såsom residensorter för kungen och ärkebiskopen.2 Under den kända striden mellan Kristoffer I och ärkebiskop Jakob Erlandsson spelade ärkebiskopsborgen Gissleberga en huvudroll som strategiskt betydelsefull befästning, i det att den (jämte andra borgar) var så belägen på norra Lunda­ slätten, att den behärskade vägen dels genom Röstångapasset, dels Tågarpspas­ set, i det senare fallet alltså även vägen till Hälsingborg.

Den befästade förbindelseleden genom Tågarp visar sig sålunda vara en skyd­ dad stråkväg, till särskilt gagn även för handeln till den betydande köpstaden och den lysande metropolen Lund, som sedermera ekonomiskt överträffades av Malmö jämte marknadsplatserna Skanör och Falsterbo, dit ju även sjöväg ledde genom Öresund.

Lund hade icke blott från början jordbrukets produkter från

slätterna att leva på eller att vidare befordra, utan förstod också i sinom tid att begagna sin centrala belägenhet till att draga fördel av den stora handeln med in- och utrikesvaror, som följde med Skånemarknaderna i Skanör och Falsterbo.

Lunds stadsplan kom också att bestämmas av landsvägarna som ekonomisk kraft­ källa för stadens liv.3 Vi erinra oss, att den södra Hälsingborgsslätten utmed Råådalen är synnerli­ gen rik på fasta fornlämningar i motsats till trakten nordost om staden, vittnande om en tätare befolkning till följd av gynnsammare odlingsmöjligheter, som i lika hög 1 Se sid. 71. — 2 Jfr I, s. 286. — 3 Jfr Hugo MattKiessen, Middelalderlige Bj-er, s. 66.

47

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 grad förefunnits på Lundaslätten (I, fig. 197). Men den östra Hälsingborgsslätten var kulturellt fattigare. De geografiska förhållandena, närmast landskapsformen, medgåvo redan före 1000-talet en ekonomisk och politisk koncentration av skånsk kultur till de båda stora slätterna. Hälsingborg och Lund äro ju också Skånes älsta städer. För Hälsingborg hade den södra infartsvägen utan tvivel större be­ tydelse än den östra, och Storgatan blev också adelgata eller torggata till Maria­ kyrkan och hamnen. Den övervägande tillförseln till torget kom söderifrån, lik­ som även annan trafik från Lund, Malmö, Skånemarknaderna i Skanör och Fal­ sterbo samt Landskrona. Den topografiska bilden av bebyggelsens gravitation mot hamnen blir jämväl en geografisk, på det klaraste kännetecknande sjöfartsstaden.

Stadsplanen visar, huru torget lokalt var beskaffat. Det nordeuropeiska tor­ get var — såsom redan ant3Ttts — ursprungligen en torggata, icke en öppen fyr­ kant eller ett »kanttorg» i nutida mening. Torggata var som fortsättnig av lands­ vägen den bredaste och längsta gatan, som än utvidgade sig, än sammandrog sig i bredden, ty det krävdes särskilt vid marknadstider ett icke ringa utrymme för vagnarna för att passera varandra, där de i rader stodo uppställda på gatan och gjorde utrymmet trångt. Vid stadskyrkan som »torgkyrka» hade gatan sin största utsvällning, som mot medeltidens slut ofta reglerades till kanttorg, vanli­ gen vid uppförandet av ett rådhus. Anledningen härtill var, såsom t. ex. i Lü­ beck, att stadens egen kramhandel krävde utrymme på det fordom av jordbruks­ produkter, inkomna på vagnar, helt upptagna torget.

Den äldre medeltidens

historiska torg var alltså en öppen gatuanläggning, i Danmark kallad adelgata eller haerstrsede, en benämning, vartill vi återkomma.1 Södra Storgatan i Hälsingborg företer ännu i dag just dessa för den medel­ tida vagntrafikens skull uppkomna oregelbundenheter, som återgivas omsorgsfullt av fortifikationskartan fig. 6. Det är ett exempel bland en mängd andra på en oövervinnelig seghet i den medeltida stadsplanen, i synnerhet dess adelgator, mot modernisering, och ej ens 1674 års omfattande regleringskarta visar något försök att räta till de krokiga Storgatorna eller att åstadkomma ett kanttorg.

Vi återfinna sålunda den egendomliga konkava östra gränslinjen för Södra Storgatan alltifrån hörnet av Bergaliden till Himmelriksgränden, under det att däremot den västra gränslinjen icke alltid visar en motsvarande konvex form. Det 1 Klassisk ock oumbärlig för stadsplanekistoriska undersökningar är alltjämt F. M eurer, Der Mittel­ alterliche Stadtgrundriss im nördlichen Deutschland in seiner Entwicklung zur Regelmässigkeit auf der Grundlage der Marktgestaltung. (1914). Jfr s. 9 ff.

Jfr Hugo Matthiessen, Torv og Haerstrsede, s. 21.

48

Halberstadt, Münster m. fl. s. 18, Erfurt, s. 24, 28.

Stadsplanen är alltjämt karakteristiskt, att största bredden av Storgatan är i kröken vid Him­ melriks- ock Möllegränderna, beredande ett rymligt passeringsställe för körtrafiken. Då den öppna platsen kring kyrkan enligt Mogens Madsen utgjorde själva torget, är det lätt att inse, att trafiken bör ka varit starkast vid detta centrum.

Torggatan sammandrog sig under äldre medeltid icke så mycket vid Mariakyr­ kan, som det nu är fallet. Det förkållandet, att kyrkans kor tränger in på gatan, så att det knappast finns plats för trottoar vid sidan om körbanan, kan redan i ock för sig icke gärna vara ursprungligt. Torsten Mårtensson framkåller i sin studie över Mariakyrkan, att dess kor som en tillbyggnad till den gamla kyrkan krävt så stort markinnekav österut, att det därigenom kommit att göra intrång på befintlig gatumark, som alltså ursprungligen torde varit rymligare för torgets beko v.

Det är sannokkt, att även Storgatan norr om kyrkan varit torggata eller adelgata, dock av ringare betydelse än den södra delen, att döma av den mindre gatubredden.1 Rikskistoriografen Anders Sörensen Vedels förut omnämnda karta över Lund på 1580-talet är upplysande om torgförkållanden av typiskt medeltida karaktär (fig. 5). Den visar landsvägens fortsättning i form av en stor, genomgående gata innanför »stadsporten» (porta urbis). Gatan utvidgar sig så småningom alltmer, bärande namnet »torggata» (Torgegade) för att i sin största bredd kallas »torget» (forum), vid vilket »rådhuset» (pretorium) är beläget.

Denna terminologi säger

oss, att »torg» ock »torggata» icke äro identiska begrepp, åtminstone kos Vedel.

Skillnaden mellan dem var dock endast topografisk, i det att »torg» var en bre­ dare öppen plats inom stadsplanen, varemot »torggata» var — såsom namnet redan antyder — en gata i förbindelse med torget och ävenledes fyllande torgets uppgifter.

Den med Lundakartan samtidiga stadsvyn av Hälsingborg i Brauns stadsbok anvisar åt Storgatan samma roll som torggatan i Lund ägde. Mogens Madsen kommenterar stadsvyn med följande beskrivning: »Icke långt ifrån kyrkan ligger rådhuset (pretorium) i söder och därintill torget (forum), till vilket den folk­ rika grannbygden nästan dagligen för sina varor». Om »torggata» nämner Mo­ gens Madsen dock ej ett ord. Omfånget av hans begrepp »torg» framträder, sedan det med ledning av 1600-talshandlingar kar kunnat utrönas, att rådhuset då låg mitt emot Mariakyrkans södra kuvudfasad ock ingång, i n. v. kv. Tkor (fig. 12).

Denna uppgift stämmer med Mogens Madsens yttrande om rådhusets läge, ock 1 Omkr. 1639 intygade torgmästare oet råd, att en gård upplåtits, telägen på »den store Torvegaden norden Kirken». Topograf. Sami. Hälsingtorg. Rigsarkivet.

7 — 31215.

49

Hdieting borg d medeltid 1230 —1336 det blir då en given slutsats, att Kan med ordet »torg» visserligen avsåg ett öppet område vid kyrkan. Men vad kan säger om stora torg ock marknader i Hälsing­ borg känvisar till den enda möjliga ock för övrigt tidstypiska verkligketen, att den till det medeltida torget förande kuvudgatan, Storgatan, fick fylla som »torg­ gata» det alldeles otillräckliga torgets (vid kyrkan) funktioner.

Ftorgatan

.ULL A

L. STRANDGATAN

AXELTORGET

radhuset

Fig. 12. Utdrag ur 1787 års karta med inö att markering ar 1657 ård axeltorg damt platden for det 167g fördtorda rådbudet d'o'der om kyrkan. (Efter T. Mårtenddon.)

Enligt talrika medeltida dokument betydde adelgata ock torggata samma sak.

Adelgatan var den del av landsvägen, kungens »kserstraede», som genomlöpte staden från port till port. Ur adelgata kar torget uppstått; därav också kungens inflytande över torg ock torgkandel. Hur viktigt det var, att adelgatan kölls i trafikabelt skick, få vi en föreställning om, när vi finna, att i de s. k. Hälsingborgsexemplaren av Skånelagen förekommer det tillägget, att bötesstraffet av 3 mark för uraktlåten renkållning av »brostraede» eller stenlagd gata utanför tomtägares kus också skulle drabba den, som »låter sin dyngkög ligga så länge, att kon flyter över kaerstraede, som adelgång plägar att vara».1 1 ScliLyter, Skånelagen IV, addit. B. 3.

50

Staddplanen I en urkund

24/n

1511 talas om »adelgata» i Hälsingborg1, varmed ännu i slutet

av 1600-talet förstods Storgatan som torggata2; äldre dokument äro ej bevarade.

Storgata var enligt urkunder detsamma som adelgata i medeltidsstäder.3 På Stor­ gatan som adelgata syftar tydligen den »adelmarknad», som i Hälsingborg på S. Jakobs dag (den25 juli) plägade kållas,men i 1484 års privilegiebrev förbjöds.4 När Mogens Madsen i sitt ovan anförda uttalande säger, att »torget» stod i förening med det söder om Mariakyrkan belägna rådhuset, får därav icke dragas den slut-

Fig. 13. Axeltorg och »b ceré trcr.de» i det gamla Ned toed. (Efter H. Afattbieéden.) satsen, att ett öppet centraltorg då existerade, i vars mitt Mariakyrkan låg. Enligt Brauns stadsvy var kyrkan omgiven av ringmur med kyrkogården innanför.

Liknande visar torget i Nestved, denna med Hälsingborg i ålder som torgstad (villa forensis) tävlande och för internationell handel viktiga själländska stad (I, s. 248). Trafiken vid torget i Nestved leddes omkring och utanför kyrkomuren till S. Petri kyrka från hörnet av Brogatan till Axeltorget samt förbi rådhuset till K0bmagergade (fig. 13).5 Axeltorget i Nestved motsvaras, lokalt sett, av den n. v. Billeplatsen, och norr om denna tillkom visserligen först 1657 ett kanttorg, men under medeltiden har 1 Tr. Aarsberetninger fra det Kongel. Geheimearchiv IV, Tillseg n. 5. — 2 Jfr Torsten Mårtensson, Torg ocli rådhus i 1600-talets Hälsingborg, s. 8. Det n. v. Stortorget tillkom först på 1690-talet. — 3 Hugo Matthiessen, Gamle Gader, s. 103.

Adelgata fanns i 13. årh. i Malmö och talrikt urkundsmaterial

talar om köpmansgårdarna omkring Adelgatan på 1 ^oo-talet. — 4 Privilegier I, n. 339. — 5 Hugo Mat­ thiessen, Torv og Haerstrsede, s. 35.

jHäldingboryd medeltid 1250 —1536 här sannolikt varit ett korsningsutrymme, att döma av den breda utvidgningen av Storgatan på 1500-talssticket. I hörnet nordväst om S. Petri kyrka i Nestved är husraden ännu i dag tillbakask juten, bildande en från trafiken någorlunda fri­ gjord plats, varest stadens ting hölls inemot medeltidens slut och till vilken be­ nämningen »axeltorget» ännu på 16—1700-talen var knuten som minne av ställets ursprungliga uppgift. »Axeltorg» är icke uteslutande en stadsplaneteknisk term. Det betecknade nämligen såväl torggatan som dess särskilda parti: torget och är i själva verket ingen nyhet, utan blott ett senmedeltida uttryck. Symboliskt torde det även åsyfta själva kommersen, i det att »axeltorg hölls». Axeltorg, som också hette hjul- eller vagntorg, betyder etymologiskt det torg (torggata), dit varor fördes på axel eller hjul, d. v. s. på fordon, vagn eller kärra. Där möttes alltjämt skaran av åkande bönder och köpmän från skilda håll. Medeltidens rullande landsvägstrafik fann sin knutpunkt på axeltorget, och det berodde på det praktiska ordnandet av trafiken å adelgatan, om och i vad mån en torgliknande utvidgning av gatan kom till stånd.1 Benämningen axeltorg är givetvis i överensstämmelse med förhållandet i andra städer ett medeltida uttryck även för Hälsingborg, ehuru det icke formligen före­ kommer förr än i ett dombrev den 5 maj 1541. Redan för ett sekel sedan hade kung Kristoffer av Bayern i ett privilegium l^d1 medgivit, att Helsingörsborna, som »hava ej själva torg», skulle tullfritt få köpa spannmål och livsmedel till sitt behov i andra köpstäder. Denna rätt begagnades närmast för Hälsingborg och den behölls även 15^1.2 Ty Helsingör saknade ett bördigt uppland, vilket Häl­ singborg däremot ägde i hög grad. Mogens Madsen illustrerar denna ekonomiska situation med den förklaringen, att den folkrika grannbygden omkring Hälsing­ borg förde »nästan dagligen» varor och boskap till »torget» i så stor utsträckning, att tillförseln räckte till även för Helsingörs invånare, vilka infunno sig i Hälsing­ borg, varjämte de två stora årsmarknaderna voro bland de mest besökta i Dan­ marks rike. En sådan handel och rörelse var givetvis även en medeltida förut­ sättning för ett axeltorg i Hälsingborg. Enligt Hälsingborgssticket fanns intet centraltorg nog stort att mottaga allt det torg- och marknadsfolk, som Mogens Madsen omtalar. Axeltorg blir namnet på hela det område, som inom staden för torghandelns ändamål upptogs av körtrafiken och den krävde icke så litet: Stor­ gatan och de öppna platserna kring Mariakyrkan. ★ 1 Hugo Mattkiessen, Torv o g Hasrstraede, s. 4 i. — 2 Danske Kancellireg. 1541, s. 169 (in extenso);

jfr Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 219.

52

Stad dp Länen Vi lämna härmed torget som topografisk företeelse och hava därmed avslutat tre stadsplanemonografier, nämligen över hamnen, kyrkan och torget. Det åter­ står nu en studie av stadsplanens historiska byggnad eller dess morfologi, varvid vi först erinra oss, att landsvägarnas — de medeltida hasrstrsedena — in­ trängande i bebyggelsen bestämts av naturen till huvudlinjer i stadsplanens älsta struktur, där de tjänstgjorde som adelvägar.

Ett yngre skede i stadsplanens morfologi upptager ett nytt, likaledes stabilt och av naturen bestämt bebyggelseförlopp, då tvärgator i ost-västlig riktning uppkommo och förlängdes i mån av strandområdets allt mera växande omfång.

Längdgatorna bestämdes givetvis av strandlinjen som bas för den avlånga stadsbebyggelsen. Längdgatorna kunna därför sägas utgöra en horisontell, tvärga­ torna däremot en vertikal indelning av stadsplanen.1 När denna under medel­ tiden utvecklade sig västerut, har man tydligen varit angelägen att behålla de naturliga förbindelserna från borgen till stranden, nämligen de från Långvinkelsgatans, Badstubackens och Himmelriksgrändens raviner utgående Långvinkelsgatan, Norra Kyrkogatan och Möllegränden (I, fig. 178). Södra Kyrkogatan korrespon­ derar visserligen icke omedelbart med någon dylik ravin för egen del och är så­ ledes ingen »ravingata», men dess medeltida ursprunglighet vid kyrkan kan icke med skäl ifrågasättas, och man vet ju också, att den fortsatte uppför höjden vid Billeplatsen under namn av »Langsti strsede», som på 1600-talet ansågs vara en stig »från Arilds tid » och även på kartor finns upptagen.2 Samtliga dessa tvärgator bilda tre eller fyra huvudlinjer i det vertikala gatu­ nätet.

Då de följt med stadsplanens utvidgning mot väster, ha de knappast

hindrats av eventuella stadsplaneregleringar. Ett undantag från den genomförda rätvinkligheten i stadsplanens horisontala och vertikala system utgör en förut i annat sammanhang omtalad, sista rest av den östra körvägens svängning invid landborgens brant, som nu finns bevarad i den mot söder tenderande Ström­ gränden, sedan n. v. Springpostgränden så sent som 1681 genom då uppkommen bebyggelse trängdes norrut till det nuvarande läget. Den gamla stenläggningen

1 Ystads stadsplan Lar däremot principiellt ett vertikalt grundsystem. Redan Mejers karta över Ystad omkr. 1658 visar skillnaden mellan Ystads ock Hälsingborgs stadsplanekaraktär. Mellanpartiet bar tvärgatu-, sidopartierna däremot längdgatusystem. Ystads Norreport insläppte trafiken vid stadens centrum, men i Hälsingborg skedde detta från sidorna till följd av landborgen. Därav förklaras vertikaltendensen i Ystads mot borisontaltendensen i Hälsingborgs stadsplan. — 2 Se ovan s. 20, not 1. Riksarkivet, Skånska kommissionen vol. CC.

En kommission bade Iz/i2 1653 avgivit utlåtande om »Langesti strsede, öster om

kyrkan emot backen belägen emellan riksamiralens bus ocb Otte Baltzersens».

53

Hälding borgd medeltid 12 g o —1536 av den forna gatan, sannolikt av medeltida ursprung, påträffades för några år sedan vid grävning på den s. k. Henckelska gården.1 Vid medeltidens utgång kar stadsplanen, såsom närmare skall framgå, varit av den storlek, att den omfattade tre korisontala skikt: det första fastkängande vid landborgens brant ock dess raviner; det andra utgörande ett mellanplan ock rym­ mande de största kvartersblocken,ock slutligen ett tredje strandplan med betydligt mindre kvarter. Härtill skulle visserligen kunna läggas ännu ett fjärde plan, som enligt Mej ers åskådliga karta (fig. 5) omfattade ofullbordade kvarter, men torde därför ej ka utgjort något drag i den medeltida stadsplanens morfologi. Det kela illustrerar mycket tydligt en successiv utvidgning västerut av citybildningen, som får det alltmera trångt om markutrymmet ock måste nöja sig med minskade kvarter.

Streckningen av kvarteren torde mindre avse det verkliga antalet tomter inom kvarteret, utan fastmer det faktum överkuvudtaget, att de voro bebyggda, ty det av vattnet inskurna området söder om skeppsbron tänker sig Mej er som fram­ tida byggnadsmark, då han uppdelar det i ett antal ostreckade kvarter. Anser man, att kär föreligger ett summariskt förfarande, i det att Mej er antyder bebyg­ gelsen genom streckning av tomtindelningen av varje kvarter ock dessutom genom tudelningen av de större kvarteren vill angiva, att varje tomt blott kar en gatu­ sida ock alltså icke kar varit ett kela kvarteret genomgående område, så kan det redan med modern stadsplanekarta uppvisas — givetvis med flera undantag — att motsvarande kvarter ännu i dag äro tudelade.

Frågan om kvartersblockens varierande storlek är icke utan historiskt intresse.

Såsom nyss nämndes, lågo de största blocken i första ock andra skiktet. Bebyg­ gelsen beräknas ka börjat vid landborgens brant ock fortsatt på andra sidan om landsvägen (n. v. Storgatorna) eller, med andra ord, den älsta bebyggelsen kar uppstått på båda sidor av den från söder till den östra infartsvägen förande lands­ vägen. Den växande befolkningen måste, sedan den väl lagt beslag på tomter vid n. v. Storgatornas längdlinjer, skaffa sig nya väster om dessa. De på Mejers karta dragna längdstrecken genom de större kvarteren torde — såsom nyss fram­ hållits — visa, att det ena kalva blocket kade sina tomter mot Storgatorna, det andra mot n. v. Kullagatan ock dess fortsättning söderut. Denna gatas uppkomst kan därmed naturligt förklaras: varje tomt måste ka fritt tillträde till ock från gatan. Det utmärkande för bebyggelsesättet i de medeltida städerna var, att går­ darna vände sin front mot adelgatan ock staden, men ryggen mot hamnen. Så1 T. Mårtensson, Torg och rådhus, s. 11.

54

Staddplanen lunda kan det antagas, att husen i det första bebyggelseskedet hade fronten mot Storgatan, men gård och bodar bakom åt sjösidan. Kullagatan kan tänkas ha uppkommit genom att en ny husrad med fronten mot gatan skapades väster om den gamla gårdsfilen till nämnda hus vid Storgatan, varefter å västra sidan om Kullagatan i sin ordning en ny rad av kvarter uppkom, på samma sätt framskju­ tande byggnadsfronten mot Kullagatan samt tillhörande gårdar åt sjösidan. Så torde bebyggelsen undan för undan ha fortgått, tills den icke kom längre, men det oaktat fortfarande vände ryggen mot stranden. Braun visar detta typiska me­ deltida förhållande ännu så sent som mot slutet av 1500-talet; endast strax söder om skeppsbryggan ses några få hus med porten mot hamnen. .Möjligen voro dessa magasiner för sjöfartens behov. Motsvarande uppvisar bebyggelsen i Helsingör; dock har frontsidan vänts mera mot sjön än i Hälsingborg enligt Hans Kniepers ovan omtalade teckning av staden.1 Det återstående avståndet till strandlinjen, sedan Kullagatan tillkommit, med­ gav en ny kvartersbildning väster om nämnda gata, och sålunda bildades Strandga­ torna. Endast de fyra mellersta kvarteren äro delade; de övrigas tomter äro ge­ nomgående och ligga alltså både vid Kulla- och Strandgatorna. Det är emellertid en särskild fråga, hur strandlinjen tid efter annan förskjutits västerut, och vi skola i ett annat sammanhang beröra detta problem.

Två faktorer ha förnämligast inverkat på kvarterens storlek: dels de nu skild­ rade horisontala och vertikala grundlinjerna i stadsplanen, dels bebyggelseperio­ derna. Hela bebyggelsen har strandlinjen till bas. En blick på kartan visar, att det är det betydande avståndet mellan dessa grundlinjer eller de ursprungliga, naturligt betingade gatuvägarna från öster till väster, som i första och andra skiktet av stadsplanen upptagas av kvarter, vilkas horisontala längd sålunda blir förklarlig. Hästmöllegränd är under dessa förhållanden blott en lokal genomträngning för kommunikationsändamål av ett ursprungligen helt kvarter. Då stadsplanen ännu i dag visar, att de öst-västliga galorna i de två stadsplaneskikten äro naturliga förbindelsevägar från ravinerna rakt ned till vattnet, inses det lätt, att den gamla stadsplanens morfologiska bild i första rummet bestämts av topo­ grafien.

Ifråga om kvarterens bredd gäller, att det första och andra planet beteckna motsvarande bebyggelseskeden, då det ännu fanns tillräckligt utrymme intill strandlinjen för att få tomterna nog stora och rymliga, ett förhållande, som för 1 Hugo Mattbiessen, Helsingör i Middelalderen, s. 50 ff.

(Helsingör x Sundtoldstiden II). Jfr Häl­

singborgs bistoria I, s. 217.

55

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 det tredje planets vidkommande förelåg endast i mindre utsträckning. Vid detta yngre bebyggelseskede blevo kvarteren därför ej blott mindre, utan även flera därigenom, att man utöver den fortsatta förlängningen av »ravingatorna» till stranden gjorde några nya vattengränder för att de bakom boende stadsinvånarne skulle desto lättare komma till vattnet.

Det är i själva verket city bild­

ningen ock dess framträngande mot stranden ock kamnen, som stadsplanen med full tydligket uppenbarar.

Vi ka ett gott bevis på, att stadsplanen under medeltiden bestått av de tre, förut nämnda skikten med Storgatorna mellan det första ock andra samt Kulla­ gatan ock dess södra förlängning mellan det andra ock tredje skiktet i det för­ kållandet, att under dessa gators nuvarande plan finns på ett djup av

1

å

1,50

meter medeltida kullerstensättning. Mot strandlinjen kar varit öppen strandmark, som naturligtvis först måste bebyggas i ett fjärde skikt, innan Strandgatorna kunde på stadsmässigt sätt uppstå ock stenläggas.

Profiler av Storgatan visa ett eller två gatuplan av fält- eller kullerstensbeläggning från

0,60

till

1,50

meter under n. v. gatunivå (fig. 14). Dessa äldre gatu­

plan ka upptäckts vid grundgrävningar tid efter annan för byggnader eller vid gatuarbeten.

Den stadshistoriska forskningen kar börjat uppmärksamma den

stora betydelsen av dylika fynd. För Visby stadsplan ka på modern karta prickningar gjorts för medeltida gatuläggning, ett resultat, som blivit möjligt genom de anteckningar ock mätningar av kulturlämningar, även till medeltida kus, som under ett tjugutal år gjorts vid förekommande grävningar. Kartan ställer i klar relief det område inom stadsmuren, som utan senare förändring i stads­ planen bebyggts under medeltiden. En profil av Visby Strandgata visar, att den medeltida gatan med fältstensbeläggning ligger i regeln 60 cm. under den nu­ varande.1 Icke mindre genomförd är en av Erik Lundberg gjord topografisk studie av det gamla Söderköping. Den medeltida gatubeläggningen av trä kar vid gräv­ ningar kommit i dagen så tydligt, att byggnadssättet — konstruktionen av syll ock sammankållande bindare — framstår i minsta detalj. Utom denna s. k. broläggning av trä förekom dylik av sten. Dessutom kar det befunnits, att nuva­ rande gator i Söderköpings västliga delar i stor utsträckning sammanfalla med de medeltida, men å andra sidan ka många gator under tidernas lopp så små• •

ningom något ändrat sitt läge. Aldre gaturegleringar ka också kunnat påvisas.

Den medeltida stadsplanen är trots åtskilliga eldsvådor alltjämt i kuvudsak be1 Sven T. Kjellberg, Visbj- medeltida bebj-ggelse, s. XII ff. (Gamla Svenska städer. Häfte 8, 1924).

56

Stad dp Lauen Ö.

cariLuxojoai-oKm^ujocvDd&öaxo<^OccocJaaö<i5<ai3j<i<iö<3<5{l /

'JÖ&X&OV&XZUüüJüac30<a3

uoimvMn^xg?5ea5sg^5ccoax^T»ouo OTray^nrsr^YYgyYYYYVvYyYYYwryYVYnncuix

Flg. ig. Profiler ao Södra Storgatan i Häb Ing borg, olé ande äldre ötenläggnlngar. a. Sektion 20 m. ööder om Carlogatan. b. Sektion go m. oöder om Carlogatan. c. Sektion vid Bergatiden.

Efter ökiooer från gatuarbeten 18gg. Skala 1/ioo.

varad; förändringarna inskränka sig i allmänhet till regleringar av vissa gator, icke av systemet i dess helhet.1 Större eldsvådor, som drabbat Hälsingborg, äro kända från åren 1418, 1452, och kort tid efter 1535. Om den förstnämnda eldsvådan läses följande anteckning för den 30 juli 1418 i Vadstena klosters tänkebok, vanligen oriktigt kallad Vadstenadiariet: »Hela staden Hälsingborg tillika med slottet och kyrkorna, utom 1 Erik Lundberg, Söderköping, i Topografiska stadsundersökningar I. (K. Vitterbets-, Historie- ocb Antikvitets Akademiens handlingar del 39, 1, 1928).

8 — 31215.

57

HäUlngborgj medeltid 12g0 —1536 klostret, nedbrann».1 De i nämnda minnesbok förekommande anteckningarnas samtidighet med själva händelserna förläna tänkeboken det högsta källvärde.

Det kan icke utan vidare bestridas, att uppgiften, som på något sätt kommit fram till klostret, i huvudsak är riktig, men detaljerna kunna dock vara osäkra på grund av otillräcklig kunskapskälla eller felaktig uppfattning hos skrivaren.2 Då landborgen bör ha tjänat som ett slags naturlig brandmur mellan borgen och staden nedanför, synes det, som om en fiende skulle tagit staden och lyckats förstöra även slottet eller befästningen. Sedan 1416 hade holsteinarna undersitt krig med konung Erik av Pommern sänt sina kapareskepp mot de danska kus­ terna, varvid danska och även hanseatiska »fredsskepp» sökte övervinna dem.

Men att holsteinarna skulle bemäktigat sig Hälsingborg med dess starka fästning, är dock föga antagligt. Danska, holsteinska eller andra källor förtiga helt och hållet en sådan händelse, som, om den verkligen ägt rum, varit av så stor politisk betydelse, att den näppeligen kunnat så fullständigt förbigås. Anmärkningsvärt är det dock, att själva den förödande eldsvådan skulle blivit alldeles okänd för eftervärlden, om den icke råkat upptecknas långt uppe i Sverige i den heliga Birgittas kloster.

Att Hälsingborg 1418 brunnit, torde i varje fall få anses vara ett faktum.

Den gamla Mariakyrkan har därvid kanske till den grad skadats, att hon fick lämna rum för den nuvarande. Kärnan genomgick också stora förändringar, som kanske föranleddes därav, att slottet nedbrunnit. Torsten Mårtensson upplyser i sin studie över Kärnan, att en större eldsvåda kan konstateras ha härjat tornet senast omkring föreliggande tid. Men det verkliga sammanhanget i dessa före­ teelser får dock, trots Vadstenabokens tillförlitlighet, anses alltför dunkelt för att därav draga säkra slutsatser.

I början av 1452 stod den svenske konungen Karl Knutsson med en stor armé vid den skånska gränsen för att börja ett vinterfälttåg in i Danmark mot konung Kristiern.

I början av februari tågade Karl Knutsson Markarydsvägen mot

Herre vadskloster vid Rönneån, där de skilda truppavdelningarna koncentrerade sig, varefter Hälsingborg erövrades och avbrändes. Den samtidiga Karlskröni­ kan berättar om kungens tåg från Herrevadskloster: 1 Scriptores rerum suecicarum I, pag. 139. »Eodem anno in crastino Olaui conflagrabat tota ciuitas Helsingborgb simul cum Castro et ecclesiis praeter claustrum.» Jfr Ernst Nygren, Vadstena klosters tankebok (Historiska studier tillägnade Ludvig Stavenow 1924). — 2 Det antecknas omedelbart därefter, att »på samma sätt nedbrann Söderköping den 1 augusti» 1 vinculo».

18: »Similiter ciuitas Sudbercopensis in die S. Petri ad

Då kyrkor ock kloster icke synas ba nedbrunnit nämnda år, är uppgiften tydligen överdriven,

om den skulle betyda, att Söderköping fullständigt lagts i aska. Jfr Lundberg, anf. st., s. 22.

Stad dp Lauen »then tridia dagen drog han thäre Helsingborg på 2 mila näre then fierda dag til Helsingborg fogothen ther lik tha sorgh Konungen felade honom til sik gaa fogoten swarade, han torde ej saa, sidan loth konungen eld i byn tenda oc brenden op i alla enda.»1 Tydligen föreligger även här överdrift ifråga om förödelsens omfång, ty kyrkorna och borgen ha icke gärna kunnat stryka med. Krönikan låter samma öde lika fullt drabba Lund, som konungen också erövrade, men andra källor uppgiva, att blott en del av staden förstördes av elden.2 Mogens Madsen berättar i sina danska kungaserier, att »en stor del av Häl­ singborgs stad icke långt efter samma år (d. v. s. 1535) nedbrann, och flera ansågo, att elden uppkommit av en olycklig tillfällighet, varemot andra förmenade, att elden anlagts av illvilligt folk».3 Med hänsyn till Brauns bild av Hälsingborg 1589 torde tilläggas, att ännu en eldsvåda av större omfång drabbade staden 1381. Borgmästare och råd erhöllo den 4 augusti s. å. kungligt brev, vari för­ bjöds att längre använda de eldfarliga halmtaken, som skulle ersättas med tegel­ tak.4 Denna även medeltida taktäckning med halm och det övervägande antalet hus av trä gåvo riklig anledning till eldsvådor av hotande utbredning. Det före­ skrevs i stadsrätterna för Köpenhamn 1294 oc^ *443 samf för Malmö 1487 att ersättning efter rådmännens värdering skulle utbetalas av de framför elden bo­ ende husägarne till den, vars »tak eller hus» måst nedrivas för att hejda eldens framfart.5 Därmed åsyftades alltså särskilt de eldfarliga halmtaken. Konungen medgav särskilda förmåner i Helsingör 1426 åt den, som kostade på sig uppfö­ randet av stenhus, vilka endast till ett mindre antal plägade förekomma i den danska medeltidsstaden.6 1 Karlskrönikan, s. 296 (Svenska Fornskriftssällskapets saml., Svenska Medeltidens Rimkrönikor II).

— 2 C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia III, s. LI (1870). Krönikans uppgift berodde kanske på nödrim; genom ryktet bli ju olyckor vanligen förstorade, även om de samtidigt antecknas. — 3 M. Matthiae, Regum Danise series, s. 219 (Monumenta Historiae Danicse. Historiske Kildeskrifter av Holger R0rdam.

2 Raekke. 2 Bind.

1887). — 4 Rigsarkivet, Skaanske Tegnelser I, f. 261.

Konceptet härtill har

gammalt signum: Topogr. Sami. Papir. Helsingborg n. 3. V. Secher, Forordninger etc. II, s. 218. Jfr Kancelliets Brevb0ger 1580—83, s. 332. — 5 Kj0benhavns Diplomatanum I, n. 33, 127 och Privilegier n. 3^d’ s‘ AA'

Kr

Gunnar Carlquist, Skånska Brandförsäkringsinrättningen, s. 1 (1928). — 6 Jfr Helsing0r

i Sundtoldstiden II, s. 22.

59

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 Den enskilda äganderätten i förening med adelgatornas och ravingatornas na­ turliga riktning ha förhindrat märkbara förändringar i stadsplanen trots stora eldsvådor, som för övrigt icke drabbat endast Hälsingborg, utan även andra me­ deltidsstäder.

Beträffande stadsplanens ålder har det genom ett viktigt fynd av ett 1300-talssigill (fig. 19) framkommit, att gatuläggning tillhört stadens älsta perioder. Man fann nämligen sigillet ovanför en äldre stenläggning, som år 1899 påträffades under nuvarande gatuplan i Södra Storgatan, ett litet stycke söder om Carlsv

ö.

Till Lilla Torggatan 21 m.

o - .'o \' o,

o .o•■•q • ‘6 ‘.q: .q' .n

n ' n~

QOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

OOP OOOOOOPOO° OOOOOOOO

OO OOOOOO o o o o o o o o< o O o o o o OOOOOOOOOOOOOO

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

o.

-Q O O

O Ü Q o O O Q

Q

Q O O O OQQOOOOQ

Eittmiager.

15 -

Skärning av jordlag ren i ko. Högvakten n:r j—g (Grand Hotel), längd med Stortorget. Uppmätt vid g rundg rävning är 192g.

gatans mynning. Märkligt nog gränsade stenläggningen till en mur mitt i gatan, och på andra sidan om denna fanns även stenläggning i ett högre plan (fig. ig, a).

Förhållandet antyder, att en gatureglering här har skett så, att gatan breddats; dock ger oss skissen ingen upplysning om, huruvida muren varit en husgrund eller haft någon annan betydelse. Av sigillfyndet kan i varje fall slutas, att torg­ gatan redan på 1300-talet varit stenlagd åtminstone till en punkt, belägen om­ kring 170 meter söder om Mariakyrkan. Men äldre stenläggning har påträffats ännu längre mot söder, och det är sannolikt, att stadens gräns i söder vid medel­ tidens slut ungefärligen överensstämt med 1600-talets kartor, d. v. s. gått genom nuvarande kv. Ruuth.1 Särskilt märkliga iakttagelser av vikt för frågan om stadens utsträckning mot väster eller åt sjösidan gjorde T. Mårtensson för några år sedan, då grunden till 1 Meddelat av intendenten Torsten Mårtensson.

60

Staddplanen n. v. Grand Hotel grävdes. Han meddelar härom följande av särskilt intresse för stadsplanens historia. Den gamla strandprofilen var mycket tydlig (fig. 15). Strand­ sanden låg i östra delen av tomten på 1,70 och vid pass 20 meter längre västerut på o,8o m. höjd över havets medelnivå. Med detta lutningsförhållande kan den ursprungliga strandlinjen beräknas ha gått ungefär vid n. v. Lilla Strandgatan.

Talrika skärvor av tegel, som svallats av havet, lågo inbäddade i själva strandsan­ den, vilket visar, att stranden varit öppen under det att staden byggdes på den åter­ stående strandremsan. Ovanpå strandsanden fanns ett tjockt lager av kulturjord

Strandgrus överkant.

Fig. 16. Skärning genom jordlager i ko. Norden n:r 6—7. De båda sandskikten representera stenläggningar (jfr fig. 20). Nid X plats för båtfynd. Uppmätning vid g rundg rävning år 1927. och förtorvad tång, delvis vilande på en bädd av ris eller grenar, vilket häntyder på avsiktligt gjorda utfyllningar. Ungefär mitt på tomten upptäcktes ett flätat stäng­ sel, som skarpt avgränsade understa skiktet av det utfyllda lagret emot sjön, tyd­ ligen en gränslinje för en första etapp i utfyllningen. Väster om denna gränslinje hade sanden, utan tvivel i sammanhang med den fortsatta landvinningen emot väster, upptornat sig i tjockare lager. Sanden låg sålunda i tomtens västra del på

1,28

m. över havets medelnivå, vilket innebär, att strandlinjen skjutits betyd­

ligt utåt.

I det på sanden närmast vilande kulturlagret gjordes talrika fynd (fig. 17—18, 20—21), framför allt av läderföremål, såsom skor och handskar, samt en sporre av järn, allt från 1400-talet. Därmed erhålla vi belägg på tiden för strandlinjens lopp vid n. v. Lilla Strandgatan. Dessutom påträffades föremål, som höra till en hamn, såsom flöten till fisknät, tågvirke och drev till båtar, rester av båtar samt en tunna, som kan ha använts för packning av saltad sill.

6l

Häldlng borfjd medeltid i 230—1536

Fig.

ij. 31edettiddfynd från

kv. Högvakten (Grand Hotel).

A. Känga med högt ökaft och ornerlng av utötandade hål. B. Vante av öklnn, öppen vid fingertopparna (uppviken), 1:4. C. Skoöulor av olika modell, 1:4. D. Sko med lågt c kaft och c nöratio rd ning l form av en kluven rem.

62

St addp Lauen

Fig. 18. Tttedeltidéfy nd från kv. Högvakten (Grand Hotel).

A. Kängan fig. 17 A, utviket ovanläder•, 1 :g. Tilld kuret 1 ett d tycke, med tilldkarvning av den lilla biten c.

Kid hopoyningen vikt och dammandytt vid XXX med en enda döm på kängand mdida. a bälkappa, b fördtärkmng. — B. Skon fig. 17 D, utviket ovanläder, utdidan, 1:g. Hopdytt vid XXX dom 18 A. — C. Samma dko, indidan, vidande fädtandet av dnörremmen. a hälkappa. T), E. Ornerade dolkdlidor av läder, 1:2. — F. Bälte av dkinn med bedlag av tenn, 1:2. — G. Detalj av tennbedlag, 1:1.

63

HäUingborgd medeltid 1230—1536 På andra sidan Stortorget utgöres Lilla Strandgatans fortsättning norrut av Norra Strandgatan, också redan genom sitt namn en erinran om dess forna belä­ genhet vid öppen strand.

En skärning (fig. 16) genom jordlagren, tagen något

norr om n. v. Stortorget, visar även här lutningsförhållanden, som berättiga till antagandet, att den älsta medeltida strandlinjen gått ungefär vid denna gata.

Vid betraktande av en modern karta springer det genast i ögonen, att Norra Strandgatan starkt förskjuter sig mot väster. Med hjälp av Mejers karta kan den förklaringen med lätthet ges, att större byggnadsmark här fanns, som upp­ kommit till följd av den förut beskrivna sandavlagringsproceduren norr om skeppsbryggan, under det att däremot samma företeelse icke gjorde sig nämnvärt gällande söder om bryggan, varför strandlinjen har formen av inbuktning i ett av vatteninskärningar träskartat strandområde, som dock planerades för bebyggelse i de skisserade kvarteren. Därmed förklaras också strandlinjens läge under l^oo-talet så långt inåt och att den omkr. 200 år senare enligt Mejers karta föga flyttats mot väster. Vid medeltidens slut representerade Strandga­ torna i sin helhet stadsbebyggelsens strandsida. Praktiska skäl hindrade, att bebyggelsen fördes ända ned till strandlinjen, ty havets undergrävningsarbete inne­ bar stora faror vid en strand, som icke genom bålverk förstärkts. Brauns vy av staden visar också, liksom även 1600-talskartorna, att bebyggelsen höll sig på visst avstånd från stranden. Den var sedan urminnes tid kungens »forstrand» med hänsyn till hans rätt till vrak vid kusterna, men detta var en juridisk term, och i Malmöprivilegiet 1415, som tillämpades även i Hälsingborg, har uttrycket: »Malmö forstrand» tydligen endast topografiskt innehåll för att lokalt beteckna stranden framför staden. Det förbjöds att »bygga husbyggning på Malmö förstrand eller annan byggning eller stänger att hänga garn på, under 40 mark kungen och byn, utan rådmännens synnerliga lov».1 Vid bedömandet av bebyggelsens gradvisa fortgång västerut måste sålunda av praktiska och rättsliga skäl hänsyn alltid ta­ gas till befintligheten av ett visst avstånd mellan bebyggelsens gräns och strand­ linjen, utgörande stadens förstrand såsom allmän mark.

Under stadens första bebyggelseskede, sannolikt på 1300-talet, har området väster om Kullagatan varit öppen strand. Därom vittna fynd, som gjorts på tom­ terna vid Stortorgets norra sida, invid nämnda gata. Så påträffades 1927 vid grundgrävning för nybyggnad å tomten kv. Norden n:r 6 (Kullagatan 3) rester av en båt på 2 meters djup och på ett avstånd av endast 7 meter från Kullagatan.

1 Privilegier I, s. 325, punkt 32; Hälsingborgskopian punkt 31. lenast »forstrand» för att gälla även i andra städer än Malmö.

»Malmp forstrand» är utkjtt till al­

Fig. ig. Sig illvtamp av brand rued vidhängande kedja, igoo-talet.

Funnen t>td grävningar i S. Storgatan.

Fig. 20. Sporre av järn. igoo-lalet.

Fig. 21. Flöten till fiéknät.

F'ig. 20—21 fynd j'ran det medeltida boltcnlagret över olrandgrueet å Grand HoleU lonit.

Fig. 22. Sektion ao jordlager å Grand Holelo tomt.

Bilden vidar del av dlo!par Jaolhdllna, Jtätade olängoel, oom bildar gränd mellan uljyllda lager ocb olrandoand.

Fig. 2j. Sektion genom jordlagren å Loniten ko. Norden 2 'd '

Stadsplanen Snett emot denna fyndplats, i kv.Strömkarlen nr 3, öster om Kullagatan har nere vid bottensanden påträffats en sten, som säkert hört till en s. k. dragg av trä av en typ, som in på sista tiden ännu använts av Hälsingborgstraktens fiskare. I febr.

1931 gjordes fynd vid grävning för nybyggnad på den nära liggande tomten, k v.

Norden nr 2—3.

Enligt T. Mårtenssons undersökningar har hitintills så mycket

kunnat fastställas, att jordavlagringarnas byggnad (fig. 24) består delvis av samma N-

KiülagahrL

Ä^cxxmuE " 5

OOOOOOqO

ooooooooc

o 00000 00

OOOOOOOOC

___

3 OOOOOOOO ^O 0 JOOOOOOOC

00 oooooo

OOOOOOOOC OO

OOoO OOO o o o o C o o O O OOOOOOOOO OOOOOOOOOO O o o c _ _ _ _ _ _ _ _ . ^ OOOOOOOOOOOOO OOOOOOO OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO O C OOOO OOOO OOOOOOOO OOOOOOOOOOO OOO oooooo o o OOO OOOO OOOOOOOO OOOOOO O O 00 OOOO oooooooc

0

Ö Ö ö l

OOO Bekckn- OOO iGrus.

^zpr^Miufkner, Wj==

vforvafc^—=\l,er(L. om, v\ \ ^delvis förf

f^v3c

OOo°OOOo OOO O O. O O O c O O oooooo OOO ooo ooc OOOOOOOO OtoOOOO OOC

o o

/**•! n O O O

y77777^<nmqmrfoyt-

V//////Arung av lagren.. 2

Fig. 2g. a. Skärning (V—ö) av jordlagren inom kv. Norden nr 2—j. Vid X broläggning av plankor Över stenläggningen. — b. Skärning (N—S) av samma lager vid Kullagatan. torvartade material, som iakttogs på Grand Hotels tomt.

Det på strandsanden

närmast vilande lagret innehåller även tegel och måste därför tillhöra tiden efter omkr. 1200.

På detta kulturlager följer en stensättning i grus, men grävningen,

som har avbrutits, tillåter icke några säkra slutsatser om fyndets beskaffenhet vare sig som »broläggning», d. v. s. stenläggning av strandsidan närmast Kulla­ gatan, eller som sjöbrygga.

Anmärkningsvärd är förekomsten av synnerligen

starka stolpar, 25—30 cm. i diameter, som sträckte sig utmed strandområdet, ty även på Grand Hotels tomt påträffades en rad av grova stolpar, men här gående i riktning mot sjön. Sannolikt föreligger här ett slags strandskoning, som var nöd9—31215.

Häldintg b org j medeltid 1230—1336 vändig för hamnens behov och kan påvisas enligt medeltida källa för staden Köge's vidkommande.1 Såsom vi framhållit, ha Strandgatorna senast vid mitten av 1500-talet utgjort gränsen i väster för hela stadsbebyggelsen, liksom det för övrigt på motsvarande sätt var fallet med Strandgatan i Helsingör.2 Om Kullagatan i stället vid den tiden skulle spelat denna roll, kunde bebyggelsen i n. v. kv. Vikingen icke ha fun­ nits till, och kyrkan skulle därmed legat mot öppna stranden. Kullagatans fort­ sättning söderut utgöres nämligen av n. v. Skolgatan. Hälsingborgsbilden 1589 visar dock, att kv. Vikingen fanns till som ett bebyggt område, avstängande Ma­ riakyrkan från stranden. Det stora korsvirkeshuset närmast bryggan har legat på en tomt, belägen ungefär i hörnet av Norra Kyrko- och Lilla Strandgatorna.

Ty efter den förut motiverade beräkningen, att största bredden av borgområdet enligt sticket utgjorde c:a 180 meter, som kan tjäna som ett slags skalmått å sticket, blir bebyggelsen i kv. Vikingen utmed Kyrkogatan c:a 50 meter och utmed hela norra sidan av samma gata, från Storgatan räknat, c:a 120 meter i längd, vilket å modern karta begränsar stadsplanen just till Lilla och Norra Strandgatorna.

Den norra gränsen för den medeltida stadsplanen torde sökas i Fågelsångsgatan, men en närmare fixering är omöjlig. Grävningar på platsen snett emot det s. k.

Tornérhjelmska huset (kv. Kullen, v:a, nr 48) ha bragt i dagen spår av byggnader samt kakel, av vilka ett var daterat 1611, medan andra synas vara av en något äldre typ.3 »Fågelsångsgata» är ett i flera danska städer förekommande namn av bestämt medeltida ursprung. Det vackra namnet »Fuglesang» användes även för ett utanverkstorn sedan 1300-talets början till Akershus’ slott vid Oslo och möter ofta i den norske skalden Henrik Wergelands diktning.4 Att gatan alltjämt icke utgör direkt fortsättning av Storgatan, utan är förskjuten mot öster, synes stå i god över­ ensstämmelse därmed, att södra landsvägen, eller Storgatan, här avbröts i rät vinkel österut — landsvägen norrut förbi Sofiero tillkom ju först på 1800-talet och dess förhistoria är ännu okänd. Fågelsångsgatan var icke adelgata, haerstrsede, utan gränd, straede, och hade den senares ringa bredd. Men härmed är dock ej det väsentliga sagt. I själva verket hade i stadens norra del gatuspärr upp­ kommit, en företeelse, som är särskilt framträdande i stadens västra del vid n. v.

Bruksgatan, vilken avklippes från sin fortsättning i n. v. Torggatan av kv. Vi­ kingen, liksom ett block inkilat mellan Kyrkogatorna. Dylik gatuspärr var i flera 1 Jfr ovan s. 33.

Fyndberättelsen bar meddelats av Torsten Mårtensson. — 2 Hugo Mattbiessen,

Helsing0r i Middelalderen, s. 25 (Helsingör 1 Sundtoldstiden II). — 3 Enligt uppgift av T. Mårtensson. — 4 Edv. Bull, Kristianias Historie, I, s. 162.

Om Hälsingborgs slott ocbså baft ett dylikt torn med samma

namn för behärskning av den östra infartsvägen är obekant.

66

Huo och gårdar medeltidsstäder ingenting mindre än ett försvarsmedel för att hindra fienden att allt för lätt tränga sig in på adelgatorna. Stadsplanens militära uppgift tillkom vanligen underj] yngre bebyggelseskeden till skydd för den inre, gamla stadskär­ nan. Gatustriderna kunde med framgång utkämpas av underlägsen styrka mot angriparen, som kunde skicka fram endast några man i sänder i gatuhörnen. Dess­ utom gynnades försvaret av kurvorna i gatulinjerna, vilka i så hög grad karak­ tärisera Storgatorna i Hälsingborg. I gatuspärr och gatukurva fann försvaret stödjepunkter för sitt anfall mot fienden från sidohåll.1 Redan en blick på modern stadsplanekarta över Hälsingborg övertygar oss om det utmärkta skydd mot fient­ ligt angrepp från sjösidan, som kvarteret Vikingens bebyggelseblock måste ha be­ rett den förut, under stadens äldre byggnadsskede,mot sjön öppet belägna kyrkan.

Hon inneslöts omsider av en stor fyrkant, bildad av helt omslutande kvartersblock. Men därmed skyddades även så vitala delar av staden som torget och den till torget ledande, strategiskt viktiga vägen upp för Badstubacken. Staden låg faktiskt som ett slags utanverk mellan borgen och hamnen. Det kan sålunda an­ tagas, att Fågelsångsgatan i norr kommit att spärra för Norra Storgatan på grund av militära skäl, varemot det är okänt, om Storgatans begynnelse i stadens södra utkant hade militärt försvar under medeltiden. Strandstaden saknade ju ringmur med dithörande befästade stadsportar, vilket för övrigt också var förhållandet med Helsingör.

Det kan ju emellertid tänkas, att den medeltida bebyggelsens lämplighet för stadens försvar icke var en frukt av militärt fattade mål, utan av tillfälligheter­ nas spel, i det att man helt enkelt byggde, där det inom stadsplanen fanns byggnadsmark.

Denna stadsplanestudie torde ådagalägga, att stadsbebyggelsens område vid medeltidens slut hade följande gränser: mot öster landborgens brant, mot söder ungefärligen n. v. N. Trädgårdsgatan, mot väster Södra och Norra Strandgatorna samt mot norr en linje, som tänkes dragen genom norra delen av n. v. kvar­ teret Kullen.

Hus och gårdar.

Den, som väntar att få besked om gårdar och deras ägare i Hälsingborg un­ der medeltiden, kommer ej att få veta mycket. Den älsta bevarade uppgiften om 1 D en medeltida stadsplanens militära anordning på ovan beskrivet sätt bar särskilt utretts av Chri­ stoph Klaiber, dels i Die Grundrissbildung der deutschen Stadt im Mittelalter (Beiträge zur Bauwissen­ schaft 1912), dels i Mittelalterliche Strassenlluchtlinien bei Stadteingangen, s. 25 (Denkmalpflege 1913).

Jfr Ed. Jobst Siedler, Märkischer Städtebau im Mittelalter, s. 30 (1914).

67

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 tomt i Hälsingborg giver ett av kaniken Kristiern i Lund den 20 aug. 1299 upp­ gjort testamente, vari han ihågkom även Hälsingborg med 1 mark pänningar till dominikanerklostret samt gav S. Maria kyrka »min gård, som jag köpt och be­ byggt helt och hållet och på det villkoret, att kyrkan ger 2 öre till kyrkobygg­ naden och 2 öre till de fattiga, och att den håller mitt årliga anniversarium, men om någon person eller vikarien icke vill bo i nämnda gård, skola kyrkans förval­ tare ha vården av gården under ovannämnda villkor».1 Detta för den älsta kyrkoförvaltningen i Hälsingborg synnerligen värdefulla brev har redan omnämnts och skall framdeles ur nämnda synpunkt närmare undersökas. Om kanikens hus har • •

legat nere i själva lågstaden eller annorstädes, framgår icke. Annu mindre vet man något om följande gård. Enligt en uppgift skall en viss Henrik Veyle ha pantsatt Stig Petersson »en gård med ett stenhus uti Hälsingborg anno 1339>>-2 Borgaren Mikael Petersson i Malmö avträdde genom skötning den 5 maj 1365 åt bröderna Peter och Nils Eskilsson »mitt badhus, kallat Tornbad­ stugan, jämte hälften av den gård, som fordom innehades av Peter Othersson och belägen i Hälsingborgs stad».3 Enligt sammanhanget synes badhuset ha le­ gat i Malmö.

Tack vare Esroms klosters kopiebok få vi veta en del om klostrets egendomar i staden redan från 1200-talet.4 Först möter ett dombrev av 12 okt. 1290, vari ärkebiskop Jens Grand av Lund uppgiver, att klostret hos honom anfört klagomål över att Johannes Boson, ombud för Johannes Tholfssons arvingar, förhållit klost­ ret dess rätt, enligt den sistnämndes testamente, till kvarnen i »Ginindi» i Hälsing­ borg. Sedan det dock med vittnen bestyrkts, att det av arvingarna bestridda testamentet lagligen gjorts, tilldömde ärkebiskopen Esroms kloster denna kvarn, vilket skedde i närvaro av, bland andra, den ovannämnde kaniken Kristiern i Lund.5 Domprosten Trugot i Lund intygade i ett särskilt brev 1290 testamentets laglighet beträffande »en viss kvarn, belägen i Hälsingborg».6 Vi finna i kopieboken ett annat brev av den 22 sept. 1338, enligt vilket en borgare i Hälsingborg vid namn Peter Petersson, som upptagits i klostrets brödraskap, skänkt Esroms kloster »mina två tavernor med byggnader och tilliggande jord, belägna på östra sidan av den gård, på vilken jag bor, såsom jag skött dem på tinget i vår stad 1 Svenskt Dipl. n. 127g.

Kr. Erslev, Testamenter, n. 22. — 2 De aeldste danske Arcbivregistraturer,

III, s. 353. Uppgiften förekommer i ett »registratur over Brevene paa Roskildegaard». — 3 Original på pergament i Rigsarkivet.

Repertorium diplomaticum regni Danici medisevalis, n. 2762.

Citeras Reperto­

rium I. Jfr De mldste danske Arckivreg. IV, s. 4, 11 med felaktig datering. — 4 Codex Esromensis.

Es­

roms klosters Brevbog, udg. O. Nielsen (1880—81). — 5 Codex Esromensis, s. 258, n. 2^9. — 6 Codex Esromensis, s. 259, n. 250.

68

Huo och gårdar Hälsingborg».1 Vid tillfället var abboten Andreas i Herrevads cistercienserkloster närvarande, vilket ban dessutom redan i ett brev den 29 sept. 1337 bade betygat med förklaring, att Peter Petersson verkställt skötningen av »två tavernor på östra sidan av gården, där ban bodde».2

Det var två handelsbodar eller här­

bärgen med tillhörande byggnader och mark, som utgjorde östra delen av en tyd­ ligen större gård.3 Gåvan bör ha varit välkommen för Esrommunkarna vid deras besök på torget i Hälsingborg, där de i kraft av Erik Menveds privilegiebrev den 2 maj 1301 hade samma frihet som borgarne själva att köpa, vad de behagade.

Det skulle enligt kopieboken dröja mer än ett sekel, innan klostrets nästa jord­ förvärv i Hälsingborg inträffade. Borgaren Jeppe Petersson och hans hustru Cecilia Svensdotter läto 1451 för sin själafrid till Esroms kloster överlämna »vår gård liggandes i Hälsingborg, som vi nu i bo, med alla sina tilliggande och till­ hörande hus och jord, intet undantaget, och med allt vårt bryggredskap, som är bryggkittel och ett bryggekar, ett svalekar, och allt annat vårt bryggredskap».

Klostret skulle »bruka förenämnda gård, hus och jord och bryggredskap till evig tid». Gåvobrevet beseglades av borgmästaren Tuve Nilsson samt rådmännen Peter Stolpe och Bengt Andersson jämte vissa borgare i Hälsingborg. Fastebrev utfärdade borgmästare och råd den 14 okt. 1451 *4 Klostrets sista förvärv i Häl­ singborg synes ha varit, när Hälsingborgs stad 7 mars 1494 sålde till klostret »vår bys jord, liggande i förenämnda vår by Hälsingborg vid stranden närmast väster om en av föreskrivna klosters gårdar, som nu Nils Jepsson innebor, och på föreskrivna jord haver Gudmund färjeman ett hus och själv nu innebor, vilket föreskrivna hus herr abboten haver rätteligen köpt av föreskrivne Gudmund och väl betalt honom efter sitt nöje med allt förenämnda jords längd, som är 46 alnar och bredd, som är 45 72 aln».5 Stadens äganderätt grundade sig tydligen därpå, att stranden enligt stadslag var allmän stadsmark eller stadens »forstrand», så­ som vi erinra oss av det föregående, och det är antagligt, att tomten låg nära färjehamnen.6 Vidare framgår det, att Esromsklostret nära stranden haft åtskil1 Codex Esromensis, s. 259, n. 251. — 2 Codex Esromensis, s. 260, n. 252. — 3 Taverna (lat. taberna) betydde såväl i det danska som tyska medeltidsspråket antingen skänk, värdsbus, bärbärge eller bod för bandel.

Begreppet är alltså alternativt.

Bod var i Tyskland ett litet av hantverkare ocb s. k. småfolk be­

bott bus, antingen ensamt stående eller förenat med andra bodar under samma tak eller byggt intill ett bus, ja t. o. m. inne 1 detsamma.

Byggnadssättet var ofta korsvirke.

Boden var försedd med en från sidan in­

förande dörr ocb en utmed bela bredden av främre väggen befintlig låda, som man kunde lägga ut mot ga­ tan ocb då tjänade som utläggnings- ocb försäljningsfönster. som ej beboddes.

I en del städer var boden blott affärsbod,

I Landskrona bade man nog den förra typen, jfr »Ekonomisk bistoria».

Alwin Lonke,

D as älteste Lassungsbucb von 1434—1558 als Quelle für die Topographie Bremens, s. 56 ff. (Schriften der Bremer wissenschaftl. Gesellschaft. Heft 6. 1931). •— 4 Codex Esromensis, s. 260, n. 253, s. 261, n. 254.

— 5 Codex Esromensis, s. 262, n. 255. — 6 Se ovan s. 64.

69

Halting borgd med ettid 1250 —1536 liga gårdar, och till detta gårdskomplex tillkom nu nämnda område, som erhöll sin designation på nästan kvadratisk form av omkr. 27 meters sida eller 730 kva­ dratmeter. Det är obekant, om detta gårdskomplex verkligen omfattade de går­ dar, vi nu lärt känna, och man får endast med all reservation tro sig ha fångat en kulturbild från det medeltida Hälsingborg: Esromsgården vid hamnen med tavernor, ekonomihus och bryggeri, allt väl ägnat att bereda munkarna ett ange­ nämt uppehåll i Hälsingborg.

Det dracks och hembryggdes mycket öl under medeltiden, och många gårdar utom Esromsgården i Hälsingborg synas också haft eget hembryggeri. Av ett fastebrev den 30 maj 1468 (fig. 25) framgår sålunda, att borgaren i Hälsingborg Nils Jenssen låtit på stadens ting sköta »sin gård och jord och sitt bryggeri» till riddaren Knut Truedsson Hase på Örtofta (i Harjagers härad).1 På tinget i Hälsingborg den 17 april 1469 lämnade Nils Skrivare, sannolikt Nils Jenssen i förra brevet, genom skötning riddaren Johan Oxe den gård, som då beboddes av Jens Jonsson på herr Knut Truedssons vägnar, vilken överlåtelse skedde med samma skötebrev, som herr Knut fått förut på gården, d. v. s. före­ gående urkund. Härutöver skötte staden själv några mindre stadsjordar, varpå han nu »påsatt» sitt »gärde», liggande i nordost om nämnda gård. Vidare visade O

herr Johan Oxe, hurusom borgaren Ake Classon kärleksfullt hade givit honom några mindre jordstycken, eftersom han ock nu sitt »gärde» hade upprest, lig­ gande i sydost vid nämnda gård.2 Urkunden är att anse som laga fastebrev för riddaren Johan Oxe. Gårdarnas läge inom staden framgår tyvärr icke av brevet; av intresse är det dock, att icke blott enskild gård, utan också vissa stadens jordar tillföllo herr Johan O xe, och på de senare hade korsvirkeshus börjat byggas. De båda breven, som med varandra sammanhäftats, kommo givetvis som juridiska åtkomsthandlingar i ägarens, herr Johan Oxes händer, och de ha därmed undgått den förstörelse, som drabbat stadens egna handlingar. Breven förvaras numera i Rigsarkivet.

Hade riddaren Johan Oxe sålunda kommit att övertaga Knut Truedssons gård med bryggeri, voro åtskilliga borgare i det senare fallet icke sämre ställda än han.

I detta sammanhang bör här omnämnas en i svenska riksarkivet förvarad oda­ terad förteckning från omkr. 1510—20 över lösöret »efter Anders Brun uti Häl­ singborg», ett tillnamn, som ofta möter i hälsingborgska handlingar. Han efter1 Orig. på perg. Rigsarkivet. Repertorium diplomaticum regni Danici mediaevalis. Series secunda, n. 2^30. Citeras: Repertorium II.—2 Orig, på perg. Rigsarkivet. Repertorium II, n. 2578. tyder staket eller gärdsgård såsom inbägnad av mark. Se Kalkar, Ordbog, art. Geerde.

70

»Gärde» be­

Hiid och gårdar lämnade bland mycket annat en bryggkittel på en fjärding mindre än 3 tunnor, 3 små ocb stora kar, en örtekittel på ett spänne ocb andra kar, som torde använts för ölbryggning.1 Från 1400-talet är endast en gård känd, som ägdes av ärkebiskopen av Lund ocb antagligen var belägen nere i staden, vilken gård konung Karl Knutsson av Sverige bärjade vid stadens erövring 1452. Denna uppgift förekommer i en la­ tinsk ärkebiskopskrönika, varefter fortsättes, att »ärkebiskop Tuve lät bygga ett nytt stenbus i Hälsingborgs slott i närbeten av porten på södra sidan, i vilket nedtill finnes bostad ocb ovanpå en sal, ocb fullbordades buset 1463 vid Alikaelsdagen» (29 sept.).2 Sammanhanget i de båda notiserna synes peka på, att den ärkebiskopliga gården icke längre ansågs tryggad utanför borgens skydd, liksom det å andra sidan väl var av hänsyn till ärkebiskopens höga värdighet, som plats uppläts inom själva fästningen för hans nya bus. Vi ba ifråga om kommunikatio­ nerna mellan Hälsingborg ocb Lund erinrat om den rad av ärkebiskopliga borgar, som låg utmed landsvägen ocb det återstod att befästa även gården i Hälsingborg.

Enligt en uppgift skall den bekante berr Påvel Laksman, riksbovmästare och stor jorddrott, på 1490'talet haft gårdar i en mängd städer, bland dem även Häl­ singborg.3 På Hälsingborgs rådbus utfärdades den 24 nov. 1511 ett intyg, att borgaren i Köpenhamn Reinhold Hansson anmält för Helsingörs borgmästare ocb råd, att ban avbänt sig sin gård i Hälsingborg till Andreas' ocb Niniani altare i S. Olofs kyrka i Helsingör. Gården hade skötts av borgaren i Hälsingborg Olof Anders­ son. Om gårdens belägenhet beter det närmare: »vilken gård, som liggandes är näst söder upp till den gård, som Nils Jepsson borgmästare i samma stad gav till Sanctae Annae altare i Vor Frue kyrka i samma stad ocb nordan näst upp till den gård, som Jörgen remsnidare ärvde efter sin broder Jep, kaplan i samma stad, näst till adelgatan, vilken forskrivne gård ban skötte med all sin längd, bredd, bus ocb jord, som forme Reynolt Hanssons köpebrev innehåller ocb utvisar», till nämnda Helsingörs kyrkas altare.4 Tomtens läge angives vara näst intill adel­ gatan, ocb borgmästaren Nils Jepssons forna gård samt Jörgen Remsnidares gård.

Det är en designation över tomten, som förutsätter avmätning och beskrivning efter samma allmänna grunder, som fortfarande iakttagas, varpå det förut an­ förda brevet 1494 ar

annat exempel. Rättslivet fordrade ordnade förhållan-

1 Riksarkivet. Odat. pappersbrev. — 2 Scriptores minores kistoriae danicee medii aevi, ed. M. Cl. Gertz, II, s. 123, 125. — 3 G. Sommelius, Disp. acad. sistens oeconomicum urbis Lund descriptionem. Huitfeldt, Danmarks Riges Krpnike II, s. 10^2. — 4 Aarsberetninger fra det kongel. Gebeimesarcbiv IV. Tillseg, s. 7.

71

HäLdlngborgj medeltid 1230—1336 den inom bebyggelsen; gårdarna voro bestämda enbeter sinsemellan ocb i förhål­ lande till allmänningsgatorna. Brevet av 1511 uppenbarar klart den bögsta stads­ myndighetens uppgift att övervaka stadsplanens lagliga bestånd, men det visar också, att stadsplanen blivit ett matematiskt begrepp. Detta ämne tillhör dock närmast stadsförvaltningens historia i det följande.

Det får icke förbises, att ifrågavarande brev 1511 talar om »Hälsingborgs rådhus», vilket innebär, att staden ägde en sådan publik byggnad. Det är det älsta belägget härför, som finns bevarat, men ett rådhus bör Hälsingborg länge haft. Landskrona rådhus nämnes 1484.1 Förut har nämnts, att rådhus och kyrka i den medeltida staden delade torget sinsemellan, och Mogens Madsens uppgift från 1580-talet, att rådhuset i Hälsingborg låg nära kyrkan i söder och i förening med torget, innebär ingenting anmärkningsvärt. Rådhusets för 1600-talet konsta­ terade läge vid södra Kyrkogatan mitt emot vapenhuset framför Mariakyrkans södra portal (se fig. 12) var sannolikt medeltida.2 Namnet Schotte i Hälsingborg är känt från medeltidens slut. Prästen i Dalby Michel Persson sålde 1505 till »Reynolt Skotte en gård liggandes i Hälsingborg nordan näst det hus, som herr Jep lät bygga, vars själ Gud nåde, ochsunnan näst Jep Nilssons gård, så vidt och brett, som det är för xx lödiga mark».3 En Hans Schotte importerade vin enligt uppgiften i »Helsingörs Sisebog» 1518—19, att han i accis betalt 1 mark för ett fat »pojte», d. v. s. franskt vin från Poitou.4 Den ovan presenterade Anders Brun var skyldig Hans Schotte 7 mark och 5 örtugar. Huru­ vida en uppgift den 25 mars 1541, att Jörgen Jenssen fick brev ad gratiam på »Schodtsgaard» i Hälsingborg, har sammanhang med denne Hans Schotte, veta vi icke.5 Det framgår av ett kungligt brev den 4 sept. 1550, att borgaren i Hälsing­ borg, Detlev Klensmed, erhöll »livsbrev» på en gård kallad »smedehuset i Skotte­ gatan i Hälsingborg» mot att årligen utgöra den sedvanliga hushyran därav till sockenkyrkan, bygga och förbättra gården samt erlägga utsk3dderna till kungen och staden i likhet med andra borgare.6 Gården, som sålunda befinnes vara i of­ fentlig ägo, torde ha spelat en viss roll, då den även vid gatan bundit sitt namn, som därför måste ha varit allmänt känt i den tidens Hälsingborg.7 1 Privilegier I, n. 3^1 1484 “% — »på rådhuset i Landskrona». — 2 T. Mårtensson, Torg och rådhus, s. 47 f. Jfr Bil. A. — 3 Landsarkivet för Sjaelland, Köpenhamn. Orig. perg. 1505 utan dag. Brevet heseg­ lades av sockneherren i Hälsingborg Mårten, borgmästarne Lasse Andersson och Jep Nilsson samt byfog­ den Kristiern Paulsson.

Fragment av Mårtens sigill. — 4 Rigsarkivet. Helsing0rs Sisebog. Pappershand-

skrift in 4:0. Se Kalkar, Ordbog, art. Pojte. — 5 Danske Kancellireg. 1541, s. 166. — 6 Danske Kancellireg. 155°. s- 452* — 7 »Valter Skottes gård» omtalas 1564 “/i, då rådmannen i Hälsingborg Albrekt Albrektsson gav hospitalet i Helsingör intyg på dess rätt till årlig jordskyld av den i ovannämnda brevet

72

Sinai

Eoamumux md&nar

Senmrod

ScnJpröAÄu.

Unfn-

'enderoc v 'afacLunu >

SGSulrirBw Eil 1PSMW

usjyo

iMtnaii

Fig. 26. Del ao fäladomarken tili Hähingborcjj och Allerunu oocknar.

Detalj ar karta, upprättad aren 1780, ljSi och 1782. Ar Carl Jac. Biörkegren.

(Lanlmäterijtyreheiu1 arkir, Stockholm.)

Hud och gårdar Med »gård» menas tomt eller inhägnad areal, som hör samman med stads­ planen. I den älsta skånska stadsrätten från 1326 har »gård» också sådan bety­ delse, vilket framgår av stadgandena om tvist om »gård eller hus», stöld från »gård innan och utantill», brott »i gård eller på gata», ofred »i annan mans gård», intrång »i annan mans gård, där tavernehus är», och kreaturs skadegörelse »i annan mans gård».1 Såväl dokument som stadslag förutsätta tomt av sådan storlek, att den beredde utrymme ej blott för bostadshus, utan även öppen plats. Den medeltida gårds­ typen i sin fullständighet bestod av gatuhuset och innanför detta gården med eko­ nomihus samt dessutom kål- och trädgård. Men den fullständiga gården krävde ett alltför stort utrymme inom stadsplanen för att få plats i stadens city, d. v. s. vid adelgatorna, torgkyrkan och hamnen, varför den sammanträngdes till ett smalt och avlångt tomtområde där, varest handeln koncentrerade sig och så många borgare som möjligt sökte på samma plats taga del däri.

Så uppstod en

hopträngning av hus, varav Helsingör kanske mer än mången dansk stad er­ bjuder en klassisk bild i sitt medeltida city.

Vid Stengade, varest köpmans-

och torglivet kraftigast pulserade under medeltiden, finnas tomter till ett djup av ändå till 100 alnar, varvid bredden uppgår till knappt en tiondedel därav. Tom­ tens längdaxel var sålunda inställd vertikalt mot gatan. Den medeltida gårdens plan karakteriserades i många danska städer ur bebyggelsesynpunkt därav, att dess främre del vid gatan var smalare, under det att den bakre utvidgade sig i bredden, åstadkommande ett gårdsrum, vilket plägade upptagas av mindre hus och bodar. Peter Peterssons förut omtalade gård i Hälsingborg 1338 är möjligen ett exempel på en dylik gårdstyp. Det stora boningshuset åt gatan fick följakt­ ligen så liten gatufront, att gaveln här uppfördes, men längdsidan var däremot utmed grannens tomt.2 Motsvarande förhållanden torde en mängd tomter i de gamla kvarteren mel­ lan Strand- och Storgatorna i Hälsingborg ännu förutsätta. De ha nämligen större djup än bredd, som ofta tillåta endast omkr. 8 meters husfront mot gatan, framtvingande under medeltiden den för stadsbilden egendomliga gavelarkitek­ turen. Först under nyare tid blevo flera småtomter genom köp förenade till en större. Men det kan, liksom i Helsingör och vilken annan medeltidsstad som helst, konstateras, att byggnadsområdet genom sekler förblivit oförändrat. Reav 1511 anförda grunden i Hälsingtorg, »liggande mot adelgatan söder upp till Hans Albrektssons gård ock norr upp till Valter Skottes gård.» Det är lönlöst att söka finna samband mellan alla uppgifterna om personer med namnet Skotte ock deras gårdar. Aarsberetn. fra det Kongel. Gekeimearckiv IV. Tillaeg s. 20.

— 1 Scklyter, Skånelagen IV: 5, 6, 9, Aj, 53, 5^. — 2 Helsing0r i Sundtoldstiden I, s. ^06, 423; If s. 52 fIO — 31215.

73

Haloing borg o medeltid 12 go —1536 dan vid en hastig blick på sticket över Hälsingborg 1589 framträder en karak­ teristisk rad av fem vertikalt ställda gatugavelhus (lig. 27) och ett mindre hus i längdriktning mot gatan.

Så upptäckes Kullagatan, ehuru den gömmer sig inne

i den täta klungan av hus.

Liksom i Helsingör tränger bebyggelsen ihop sig i

trakten kring Mariakyrkan och hamnen.

Man erfar detta förhållande mycket

livligt, icke minst när man samtidigt finner, att bebyggelsen i periferien såväl i norr som söder är glesare och tillåter tomtmark, stor nog att även rymma öppen gård.1

Fig.

27.

Detalj ur B raun v ka étlcket över Ftaiding borg. Omkr. 1 g8g.

Kvarteren äro, som förut sagts, i allmänhet delade i mitten av västliga och ostliga tomter, vilka också hos Braun synas bebyggda i dubbla rader. Det n. v. kvarteret Vikingen väster om Mariakyrkan var enligt Mej ers karta delat i två rader tomter, och sticket visar också en dubbel rad av hus. Det är ännu en ny överraskning, som 1500-talsbilden bereder vid ett ingående studium av densamma, och dess historiska värde ökas ytterligare av det till synes korrekta sätt, varpå 1 Svenskarne härjade Hälsingborg 1644 så grundligt, att omkr. 110 gårdar ock kus mer eller mindre förstördes.

Förteckningen käröver upptager icke oskadade ägendomar, men det framgår, att bebyggelse­

sättet var expansivt ifråga om flera tomter, vilka voro snarast »gårdar» med till huvudbyggnaden körande ekonomikus jämte täppa, jord eller kage. Rigsarkivet. Danske Kancellie Akter ang. Besigtelser paa Lenene i Skaane, Bleking og Jylland i Henkold til Kgl. Missive 1645 7 o g 8 okt. J. T. 11, 162, 163, 16^5—fl6, I. Skaane og Bleking, Bilag. Helsingborg Len.

74

St ad end mark tecknaren i huvudsak och utan anspråk på fullständighet angivit husens byggnadsart. Vi urskilja tre typer i stadsbilden: korsvirkeshuset, det enkla trähuset samt stenhuset. D et sistnämnda torde kunna spåras ide byggnader, som ha prickad e (icke streckade) fasader, att döma efter prickningen av Kärnans, ringmurens och Mariakyrkans byggnadsmassor. Det blir icke många stenhus — det stora gotiska trappgavelhuset med tornliknande karnap på n. v. Billeplatsen var säkerligen byggt i ett dylikt förnämt material, och detsamma kan sägas om det nyssnämnda stora trappgavelhuset vid Kullagatan. Korsvirkeshuset förekommer allmänt, men de enkla små trähusen, de fattigas stugor, äro dock i klar majoritet. Hans Knieper visar liknande bebyggelse i Helsingör, där man fick 10 års skattefrihet för ett nybyggt stenhus, men blott 5 års för ett trähus. Brauns tecknare, Hogenberg eller Novellanus, har gjort sig väl förtjänt av forskningens erkänsla även för det, att han visat oss mycket av Hälsingborgs faktiska byggnadsfysionomi vid medeltidens utgång.

Stadens mark.

Så länge som stadsfrid varat, har det också funnits stadsmark såsom territo­ rium för stadsfridens giltighet, omfattande icke allenast markinnehavet för själva stadsbebyggelsen, utan även ett visst område av den staden närmast kringlig­ gande landsbygden. Inom den för stadsfriden anvisade stadsmarken bestraffades där begångna förbrytelser efter särskild bötestaxa (40 mark), som icke tillhörde landsbygdens lagar. Stadsmark var fältmark, som topografiskt sett låg utanför stad och alltså stod i motsats till begreppet stadsbebyggelse. I den tyska rätten kallades stadsmark också »frihet», d. v. s. immunitet, stadsfrid eller privilegium.1 Så förhöll det sig också med den skånska stadsrätten, som redan i sin älsta och under hela medeltiden gällande redaktion föreskrev »om bys frid»: »vilken man där bryter bys frid utom byn så långt som bys mark ganger, varder han tagen, böte 40 mark till byn; nekar han, värje sig med tre tolfter. Så är det ock i by; bryter man någonstädes i gård eller på gata, varhelst det är i byn, då böte zfo mark eller värje sig med tre tolfter, om han ej varder gripen därvid».2 Detta citat har ett tydligt topografiskt innehåll, ty här talas om brytande av stadsfrid såväl utanför som innanför staden i dess gårdar eller på dess gator. Det är denna klara motsättning mellan stad ur stadsplanesynpunkt och stadsmark, som utgör den fasta utgångspunkten för varje undersökning av de danska medeltidsstädernas gränser.

1 G. L. v. Maurer, Geschichte der Stadtverfassung in Deutschland I, s. 3^3 £., II, s. 164 f. (1869, 1870). — 2 Schljter, Skånelagen, IV 9. Joh. Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog, s. 12^.

75

Hähingborgo medeltid 12go —1536 Stadsmarkens gränser ha i privilegier fixerats för en del danska städer, men för andra, bland dem Hälsingborg, ha hävd och sedvana fått bestämma, och det kommer därför an på, om urkunder tillfälligtvis skulle kunna giva oss någon upp­ lysning. Så tidigt som 1292 specificerades gränserna för Haderslevs stadsmark.

Därvid är det anmärkningsvärt, huru omsorgsfullt stadslagen uppdelar olika ter­ ritorier för stadens fäbete, för dess stadsfrid och för dess tullområde. Borgarne tillätos släppa ut sina kreatur på vissa namngivna ägor, stadsfriden skulle upp­ rätthållas inom ett delvis av bäckar och åar inneslutet område, och tullen skulle uppbäras både till lands och vatten utanför staden så långt, som stadsfriden räckte.1 Grannstaden Apenrade fick 1335 sitt stadsfridsområde också begränsat av åar, och fäbetet hänvisades till 7 uppgivna byamarker.2 Långt fram i tiden få vi se, att Odense borgare enligt privilegiebrevet 1^77 skulle »för att ha rolighet och frid i deras by och däromkring», åtnjuta »stadsfrid», som geografiskt begränsades av vissa bäckar och åar.3 När kung Hans 1489 formligen bekräftade den gamla sedvanan, att Helsingörs borgare drevo jordbruk närmast sin stad, skedde detta i avsikt att begränsa området, ty i norr och söder om staden var stranden en na­ turlig gräns och i väster fick den s. k. Kongedammen tjäna som gräns. Även här voro vattengränser delvis utstakade.4 Bland norska städer kan exempelvis staden Tönsberg nämnas, vars gränser på ett par ställen följde bäckarnas lopp. Det var stadens »takmark» eller utmark.5 I det stora privilegiebrevet 1436 för Stockholm skiljes det mellan »Stockholm» och »stadens frihet», där stadsfrid rådde, d. v. s. dess stadsmark på den s. k. Asön inom vattengränser.6 Det bebyggda stadso mrå de t, eller staden »Stockholm», låg på den av Norr- och Söderström samt av Saltsjöns och Mälarens vatten omflutna ön norr om Asön. Stadsmarken söder och norr om nämnda stadsholme kallades malm. Stockholm är det mest utmärkta exempel på stadsbebyggelsemark och stadsmark, båda begränsade av vattnet.

Det gamla Lödöse vid Göta älvs mynning är ett annat, med avseende på vattengränserna numera något mindre tydligt exempel.7 Dessa bevis på ett allmänt faktum ifråga om begränsning av flera nordiska medeltidsstäder tjäna till orientering, när vi nu övergå till att lära känna den enda bevarade urkund, som berör det medeltida Hälsingborgs gränser. Det är ett intyg, utfärdat av landsdomaren i Själland på Själlandsfare landsting den 11 1 Kolderup-Rosenvinge, Gamle danske Love V, s. 470, 1—3. — 2 Ibidem V, s. 43^, 2—3. — 3 Ibidem V, s. 205, 1. — 4 Helsingpr i Sundtoldstiden I. s. 86. — 5 Oscar Albert Jobnsen, T0nsbergs Historie I, s.

3^0. — 6 Stockholms stads privilegiebrev n. 79, p. 7, 11, 14, 18. L. M. Bååth, Utredning ang. rätten till grund ocb vatten utanför tomten nr 7, kv. Tegelviken mindre i Stockholm, s. 59 ff.

(Protokoll rör.

»Fåfängan», 192^.) — 7 Carl R. af Ugglas, Lödöse, s. 12 ff. (Göteborgs jubileumspublikationer 1931).

76

Stadend mark dec. 1560, att där hade upplästs ett synebrev den 5 april 1503, utfärdat av 10 bönder, vilka efter kunglig befallning varit församlade på en mark norr om Pålsjö (PouilskkdF) för att granska och vittna om ett skogshugge, som Hälsingborgs bor­ gare hade gjort på nämnda grund. Herr Sten Bille påstod sig vara ägare till densamma, men Hälsingborgs borgare sade, »att grunden skulle höra kronan till».

Herr Sten frågade borgarne, »om det är dem veterligt, att Pålsjö bäck, som ligger i söder vid samma gård, är det markaskäl emellan Hälsingborg och föreskrivna Pålsjö. Till vilket borgarne av de älsta svarade, att Pålsjö bäck haver varit det markaskäl av Arilds tid mellan Hälsingborg och Pålsjö gård». Därefter talade herr Sten om två torp, det ena norr om Pålsjö och hette Tinkarp, det andra i nordost om Pålsjö och hette Senröd, vilka han uppgav sig ha ärvt med Pålsjö gård. Ingen hade »egendom, mark eller skog mellan föreskrivna tre torp», var­ jämte herr Sten visade vissa markskäl mellan dem, som enligt gammalt folks intyg voro riktiga. De 10 synemännen hänvisade ärendet till »vår nådige unge herre eller Lunds landsting», att avgöras »efter skånsk lag».1 Begreppet »Hälsingborg» omfattade sålunda mer än stadsbebyggelseområdet, nämligen också utmarkerna, stadsmarken.

Nämnda dokument, som tyvärr berör endast Hälsingborgs norra gräns, uppgi­ ver sålunda, att Pålsjöbäck 1503 utgjorde sedan urminnes tid markskäl mellan Hälsingborg och Pålsjö, och att Hälsingborgsmarken söder om bäcken ägdes av kronan. Stadens borgare hade dock huggit skog norr om bäcken. Herr Sten Bille sökte göra gällande, att den skog, som låg emellan Tinkarp och Senröd vore hans privata egendom, där borgarne kanske också hade huggit. Visserligen veta vi icke, om tvisten någonsin kom att avgöras, såsom man ju tänkt sig, i högsta instans, men en karta 1779—82 över Hälsingborgs fäladsmark upptager just Pålsjöbäck upp till Senröd som stadens gräns mot norr (fig. 26). Senröd ligger utanför stads­ gränsen, vilket förhållande får en överraskande belysning av borgmästare och råds i Hälsingborg kvitto den 16 dec. 1469 till välborna fru Barbro, herr Stig Olofssons (Krognos) änka, som återbetalt sitt lån av staden, vilken i sin ordning förklarade sig ej längre ha rättighet i det för lånet pantsatta torpet Senröd.2 Området mellan stadsgränsen för bebyggelsen och Pålsjö bäck avdelades av en förut genom Hälsodalen framflytande och under medeltiden betydlig bäck.

1 Orig. på perg. 1560 IX/i2, vidimation av 1503 SU, tillhörigt majoren C. G. Follin, Pålsjö.

Fotostatisk

kopia i riksarkivet (1926). Tryckt efter dålig avskrift 1617 i Kommunal författningshandbok för Hälsing­ borg I, s. 7. — 2 Orig. på perg. Rigsarkivet.

Köpt på biskop Pontoppidans auktion 18^7. Stig Olofsson

tillhörde riddaresläkten Krognos, som från far till son sedan 1350-talet ägde Krapperup. Jfr C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 67 (3 uppl. 1911).

77

Haloing borgo medeltid 12go —1536 Den har icke gärna betytt något som tänkt vattengräns för bebyggelsen eller den egentliga staden — till skillnad från stadsmarken — men säkert veta vi ju ej, om den medeltida bebyggelsen hann så långt norrut som till Hälsodalen.

Stadsbebyggelsens begränsning österut har, såsom i det föregående visats, ut­ gjorts av den branta landborgen som barriär mot stadsplanens utvidgning åt detta håll. Platån upptogs av borgen, dominikanerklostret, kyrkorna S. Clemens och S. Petri och sannolikt av andra, icke enligt dokument kända byggnader.

Om

man även i Hälsingborg erkänner tillämpningen av den regel inom dominikanerorden, att dess klosterbyggnader icke borde ligga inom, utan något utanför stads­ bebyggelsen, skulle även här en sådan förläggning ha upprepats, och det i närhe­ ten av det n. v. elementarläroverket fordom belägna klostret, vars ruiner beskrivas av Torsten Mårtensson, skulle ha legat på stadsmark, men icke inom stadens hank och stör.1 Stadsmarkens gränser mot öster äro okända.

Det saknas också varje vägledning ur medeltida källor för att söka fastställa stadsmarkens södra gränslinje, men den egentliga stadsgränsen känna vi redan.

Stadsmarken i Hälsingborg utgjorde en viss begränsad del av landsbygden, som lagts under stadsfrid. Stadslag gällde i detta hänseende inom det obebyggda området mellan den norra gränsen för stadsbebyggelsen och Pålsjö bäck, vilket torde åtminstone delvis ha varit skog. När stadsmarken förklarades vara kronans egendom, berodde detta ingalunda därpå, att området var lagt under stadsfrid.

Tvärtom erinrar det oss om 1200-talets Hälsingborg, som enligt kung Valdemars jordebok 1231 var konunglev eller kronogods. Hälsingborg var kungsgård »med tillydande», d. v. s. mark och gårdar under denna huvudgård (I, s. 243). Såvida kronan icke särskilt avhänt sig någon del av stadsmarken, var den i sin helhet fortfarande i dess ägo.2 Helsingörs stadsmark tillhörde också kronan.3 Privilegierna för de danska städerna i allmänhet innehålla sällan något om stadsmarkens användning och odling; de inskränka sig i några fall till att anvisa vissa områden till fäbete, även utanför stadsmark. I praxis tillgick det så i det tyska stadsväsendet, att stadsmark antingen skänktes staden till full egendom eller till nyttjande för visst ändamål. Den odlingsbara jorden plägade styckas till stadsinvånarnes näring, varemot den ofruktbara blev samfällighet, under namn av allmänning, som användes till betesmark, fiske i vatten inom området, ved1 I gamla Lödöse rådde alldeles samma förhållanden.

Carl R. af Ugglas, Lödöse, s. 16 och not i. —

Magistraten förklarade 1737, att »staden äger väl ingen enskild mark eller åkerjord såsom dess egen, för­ utom några tunnland kronodonationsjord, som på magistratens lön är anslagen, men stadens invånare av åtskilliga stånd äga hruka mycken jord, som ligger inom denna stads jurisdiktion och inhägnad.» Kom­ munal författningshandbok 1913, I, s. 21. — 3 Helsmg0r 1 Sundtoldstiden I, s. 86.

78

Stadcnd mark huggning o. dyl. Den delade marken bestod av andelar, förenade med tomt i sta­ den och användes som kålgårdar. Den inre allmänningen var gatumark inom bebyggelsen, varemot den yttre i ostyckat skick var betesmark, men delad bestod den av nämnda kålgårdar till stadstomter.1 Den skånska stadsrätten känner till allmänning i form av »skog eller ljung eller annan ödemark», som delägarne skulle tvingas att dela upp, därest någon eller några ville »förbättra», d. v. s. odla sin jord.2 Enligt Valdemars jordebok gällde även i Skåne den allmänna regeln, att kungen ägde eller hade dominium över rikets allmänningar.3 De räknades nämligen till konunglev, men då Hälsing­ borg med underlydande likväl nämnes som särskilt konunglev, torde detta betyda, att Hälsingborg var ett visst gods, icke allmänning, lydande med full äganderätt under kronan. Så torde uttalandet 1503 böra förstås, och stadens rätt till stads­ marken var endast nyttjanderätt, som begagnades icke allenast för vedhuggning, utan även för stadsmarkens odling. Lund stifts Landebog 1569, som utgör en förteckning över kyrkornas inkomster i de skånska häradena, uppgiver, att av S. Peters socken i Hälsingborg, som omfattade området öster om Kärnan, uppbar pastorn tionde utom det, som de i staden varande gåvo, hälften till prästen och hälften till kyrkan, samt dessutom råg, korn, havre, lamm, gäss, kalvar, gåvor m. m: Pastorsbordet uppbar även landgille från, bland andra orter, Filborna och Skabelycke (Sofiero) i Hälsingborgs socken. Prästgården hade tvenne åkrar vid namn S. Peters kyrkogårdsåkrar, Klosterlyckan, S. Clemens kyrkogårdsåker och Prästängen.

S. Maria kyrka hade en mängd gårdar till ett antal av omkr. 74

såväl inom som utom staden, för vilka jordskyld erlades, samt dessutom jord i marken, d. v. s. stadsmarken och i S. Peters vång.

En del av dessa jordar och

vångar lydde under Hälsingborgs slotts dominium.4 Denna för kännedomen om det älsta protestantiska Skåne högst värdefulla källa låter oss veta, att trakten närmast öster om staden var odlad. Namnen på de olika åkrarna antyda, vem som varit deras ägare under den katolska tiden, näm­ ligen kyrkorna S. Petri, S. Clemens och S. Maria, dominikanerklostret samt slut­ ligen slottet självt. Alla ha de haft sitt särskilda jordbruk. Överallt är det dock tal om små jordstycken eller ringa avgifter. Landebogen upptager ju endast de jordstycken, varifrån Mariakyrkan hade att uppbära landgille, sedan övriga 1 Jfr G. L. v. Maurer, Geschichte der Städteverfassung in Deutschland II, s. 172 IF., 797, 803 IF. Schranid, Stadtverfassung nach Magdeburger Recht, s. 188 (Untersuchungen zur deutschen Staats- und Rechtsgeschichte, 123 Heft. 1915).

H. G. Gengier, Deutsche Stadtrechtsaltertümer, s. 276 IF., 288(1882).

2 Schlyter, Skånelagen I., 70. -— 3 Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog, s. 354. — 4 Orig, i landsarkivet i Lund; avskrift hos kammarkollegii aktuariekontor, Stockholm.

79

Häldingborgj medeltid 1250 — 1536 kyrkor samt klostret hade nedrivits (I, s. 210). De kyrkliga egendomarna, vilka till sin verkliga storlek äro okända, hade övergått i kronans ägo.1 Ingen av de på 1787—88 års karta över stadens inägor upptagna vångarna bär något av de medeltida namnen i 1569 års jordebok. Man kan i själva verket icke med ledning av denna eller andra kartor topografiskt bestämma vare sig S. Clemens, S. Petri eller klostervångarnas exakta belägenhet och omfattning. Men för att identifiera de kyrkor, vilkas grunder på senare tid upptäckts, har det varit angeläget att söka sig tillbaka till 1600-talskällor för att spåra fram ägornas läge. Enär detta försök sammanhänger med de arkeologiska undersökningar, för vilka Mårtensson redogör i detta verk, hänvisas till hans framställning.

Med ledning av 1503 års synebrev om Pålsjöbäck som markskäl mellan Pålsjö och Hälsingborg synes det påtagligt, att hela området norr om staden intill bäcken har varit gemensam stadsmark för stadens borgare. Detta område kallas 1788 Möllevången, vilket namn har sitt tydliga sammanhang därmed, att vången låg mellan n. v. Hälsodalen med dess under medeltiden betydande ström och Pål­ sjöbäck. På 1500-talet låg en rad »möller» eller kvarnar uppenbarligen just i nämnda ström, nämligen 1564 »den överste av Hälsingborgs möller», 1574 1 mölle norr om Hälsingborg ovanför Strandmöllen och 1622 »en vandmölle med en kalvehave».2 De få, bevarade medeltida handlingarna innehålla — utöver ovannämnda Ginindi kvarn 1290 — ingenting om kvarnar vid Hälsingborg. Det älsta slaget av kvarnar var handkvarnen, som, där vattenkraft fanns, gjordes till vattenkvarn.

Redan på 1300-talet voro vattenkvarnar allmänna, och väderkvarnen användes, där vattenkraft saknades eller var otillräcklig på orten för behövligt antal kvar­ nar.3 Ett par väderkvarnar synas på Hälsingborgsbilden 1589 söder om staden.

Kvarnen var ett oundgängligt tillbehör till den medeltida stadens hushållning, och Hälsingborgs tillgång även på vattenkraft för sina kvarnar var en faktor av betydenhet i dess ekonomiska liv.

1 Jfr Kr. Erslev, Konge og Lensmaend i det sextende aark., s. io8 (1879). — 2 Kancelliets Brevl>0ger 157d ock 1622.

3 Jfr Fredrik Gr0n, Om Kostkoldet i Norge indtil år 1500, s. ^1, 43 (Skrifter

utg. av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo II, Hist, filos, klasse 1926).

80

Köpstaden

EKONOMISK HISTORIA Köpstaden Det ekonomiska kapitlet i en medeltidsstads historia kan i stort sett anses vara det älsta näst efter det så att säga vid jorden bundna topografiska.

Häl­

singborgs ursprunglighet i ekonomiskt avseende var dess egenskap som »by med torg», vilket uttryck vi valt för att översätta det latinska »villa forensis», som i Skånes landslag från början av 13. årh. motsvaras av ordet »köping»1 Emellertid erhöllo yngre medeltida städer, såsom Halmstad och Landskrona, såväl ekonomi­ ska som administrativa befogenheter i »grundläggningsbreven» 1327 och i/pd (I, s. 255). Men de städer, vars tidiga ursprung skönj es redan vid medeltidens bör­ jan, framträda i urkunderna som ekonomiska företeelser, innan förvaltningen har hunnit organisera dem.

Det är sammanslutningens krafter, som först spåras

i tider av så stor osäkerhet på vägarna, att köpmän för sitt självförsvar funno det nödvändigt att associera sig med andra. I denna riktning mot sammanförande av köpare och säljare till viss ort finner man den första förklaringen av det fak­ tum, att till handelsplats gärna valdes den ort, som hade fästningsskydd, och fäst­ ningarna lågo i regeln på sådana strategiska punkter, som tillika behärskade han­ delsvägarna. Det ingår också ett »borg» i en mängd europeiska medeltidsstäders namn, ett minne från numera ofta helt försvunna borgar. Hälsingborg har nam­ net och sitt ännu behållna fäste kvar som påminnelse om sitt avlägsna ursprung.

Borgen bestod sedan slutet av 1000-talet av den fortifikationstyp, vars huvud­ torn i Frankrike kallas »donjon» eller under senare tid i Norden »kärna». Intill borgen uppkom och utvecklade sig i dess skyddande hägn handelsplatsen, »byn med torg», som jämte befästning på latin kallades castellum, castrum, oppidum, urbs, municipium, eller på tyskt och nordiskt språk: »bürg», »borg», på franska »bourg» och på engelska »borough».

Vi erinra oss, att Saxo kallade

Hälsingborg »oppidum» och »urbs», som betyda stad, varmed han åsyftade den intill borgen belägna och av densamma försvarade byn med torg (I, s. 218 f.).

Borgen själv hade ingen stadskaraktär.

Dess befolkning ägnade sig uteslu­

tande åt sin uppgift i försvarets och även förvaltningens tjänst. Denna agglo1 Scklyter, Skånelagen, I. 68; II. 29 civitas i ärkebiskop A. Sunessons latinska parafras.

II — 31215.

81

Halting borg <4 medeltid 12g 0 —1536 meration hade dock en ekonomisk betydelse, och visserligen en mycket väsentlig sådan, nämligen den att vara konsumerande kraft i stadsbildningen. Denna fästningsbesättning, inom vilken handel och näringar ej kunde finna sin miljö, levde av jordbruket på sina åkrar utanför borgen och av ytterligare tillförsel av olika slags varor från en vidsträcktare omgivning eller från fjärran ort. Borgen var visserligen så pass stort tilltagen, att den kunde hysa civilbefolkning inom sina murar i händelse av fientliga angrepp. Men borgen begagnade icke sitt egentliga fästningsområde för torg eller marknader, ännu mindre för upplåtelse av tomter för bebyggelse. Den inskränkte sig till sin höga uppgift att bereda utanför ring­ muren befintliga marknader och torg det beständiga militära skydd, som tryggade handeln.

Man kan karaktärisera redan Knut den heliges Hälsingborg som »by med torg» i sin upprinnelse, varmed menas, att staden utgjorde en bebyggelse med lo­ kalt torg som ekonomisk medelpunkt för den närmaste omgivningens avsättning av varor och produkter. Bevisningen härför har utförligt framlagts i första delen av detta verk.

Enligt 1085 års brev hade nämligen ett område, sannolikt uppe

på höjden, styckats i ett till synes större antal tomter, emedan en grundskatt, identisk med midsommargälden i Valdemars Jordebok 1231, utgick av tomt, vars latinska benämning »area» icke hade avseende å gård eller by på landsbygden, utan förekom allenast inom stadsbebyggelse.

Denna grundskatt erlades från

kungens mark, enär Hälsingborg var »konunglev», d. v. s. kronogods. Skattens utgörande i kontanter häntyder på platsens kommersiella natur, som vid jämfö­ relse med den själländska staden Nestved enligt ett dokument av 1140 ställer Hälsingborg in i ledet av de gamla torgbyar, till vilka även Lund med sitt torg vid kapellet Maria minor redan på 1000-talet hörde (I, s. 244 £f).

Den medeltida torgstadens ekonomiska egenart var tvånget för lantbor och för köpmän att till förmån för dels stadskonsumenterna sälja livsmedel m. m., dels stadsproducenterna köpa sina behövliga varor endast på torget, d. v. s. inom staden. Därigenom tryggades varutillförseln och produktionens avsättning, men staden uppnådde också förmånen av kontroll över prisbildning och varornas kva­ litet, som möjliggjordes just av handelns koncentration till det under uppsikt av stadsmyndigheten ställda torget. Det medeltida ekonomiska systemet ifråga om handelsomsättningen inom staden var grundat på täckandet av stadens eget kon­ sumtionsbehov, varefter det eventuella överskottet kunde befordras vidare från staden. Formerna härför voro: förköpsrätt framför främlingar till införda varor, stapelrätt även för exportvaror, mellanhandel med konsument av varor i minut,

Köpstaden köpta en gros av främmande köpman, vilken kallades »gäst».

Staden kade

dessutom ett ekonomiskt monopol, vanligen oskrivet, på ett visst större geogra­ fiskt landområde, dess »bakland» och, ifall staden var sjöstad, även dess »för­ land», havet.

Detta strävande att skapa största möjliga varutillgång för kon­

sumtion, i detta fall stadens, har man kallat försörjningspolitik.

Byn med torg, eller köpstaden, var i själva verket en kapitalistisk inrättning med uppgift att inom sig till dess borgares favör utan svårare konkurrens samla det mesta möjliga av landsbygdens och havets rikedom.

Torget som reservoar

för kapital uppkom med det nyssnämnda ekonomiska systemet självt, såsom detta mer eller mindre framträder i stadsprivilegier. Men å andra sidan måste en ob­ jektiv möjlighet för torgets existens föreligga i rättsskydd samt allmän säkerhet och ordning, icke minst inom trafikväsendet. Staden kunde i dessa fall icke reda sig utan privilegier av kungen som den högste ordningsmannen i riket, så ofta som lag och sedvänja icke räckte till för att upprätthålla staden såsom privile­ gierad kollektiv personlighet även i ekonomisk mening. »By med torg» var ett för kronan högst värdefullt fiskaliskt institut, emedan statskassan erhöll kontanter därifrån, såsom skatt, framför allt tull. Det var en beskattning av handelsomsättningen, vars befrämjande också visat sig ligga kungen om hjärtat. De älsta stadsprivilegierna handla företrädesvis om befrielse för viss stad från större eller mindre del av skattetyngden, men handelsrätten som sådan tillhörde ännu så länge den oskrivna sedvanerättens stora område, ty dess uppteckning, så långt detta ansågs behövligt, skedde senare i tiden och där­ vidlag för någon enstaka stad, vanligen den mest betydande i riket.

Den s. k. gästrätten utgjorde det väsentliga av det ekonomiska system, som ville skapa ett konkurrensfritt monopol för staden själv på all handel inom ett visst område.

Gästrätten var i själva verket en negativ rätt för främlingar att idka

handel inom staden. Gästrättens tidigare skede i handelns historia förklaras av den medeltida handelns egenart att vara en kombinerad varu- och persontrafik på staden.

Någon egentlig »export» bedrevs icke av stadens borgare, och det­

samma gäller beträffande »import». Ty den från främmande ort komne köpman­ nen medförde själv de varor, han sålde, och tog med sig vid avresan, vad han köpt. Medeltiden kände visserligen icke till yrkesmässig uppdelning av gross- och detaljhandlare.

Men den föreställningen, att all handel var detaljhandel såväl

hemma i egen stad som i främmande håller som allmängiltig regel ingalunda streck.

I småstäder var detaljhandel naturligen den av konsumenten behärskade formen för varuomsättning, men i stora städer kunde handelns större omfång skapa gross-

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 meration Kade dock en ekonomisk betydelse, ocK visserligen en mycket väsentlig sådan, nämligen den att vara konsumerande kraft i stadsbildningen. Denna fästningsbesättning, inom vilken handel och näringar ej kunde finna sin miljö, levde av jordbruket på sina åkrar utanför borgen och av ytterligare tillförsel av olika slags varor från en vidsträcktare omgivning eller från fjärran ort. Borgen var visserligen så pass stort tilltagen, att den kunde hysa civilbefolkning inom sina murar i händelse av fientliga angrepp. Men borgen begagnade icke sitt egentliga fästningsområde för torg eller marknader, ännu mindre för upplåtelse av tomter för bebyggelse. Den inskränkte sig till sin höga uppgift att bereda utanför ring­ muren befintliga marknader och torg det beständiga militära skydd, som tryggade handeln.

Man kan karaktärisera redan Knut den heliges Hälsingborg som »by med torg» i sin upprinnelse, varmed menas, att staden utgjorde en bebyggelse med lo­ kalt torg som ekonomisk medelpunkt för den närmaste omgivningens avsättning av varor och produkter. Bevisningen härför har utförligt framlagts i första delen av detta verk.

Enligt 1085 års brev hade nämligen ett område, sannolikt uppe

på höjden, styckats i ett till synes större antal tomter, emedan en grundskatt, identisk med midsommargälden i Valdemars Jordebok 1231, utgick av tomt, vars latinska benämning »area» icke hade avseende å gård eller by på landsbygden, utan förekom allenast inom stadsbebyggelse.

Denna grundskatt erlades från

kungens mark, enär Hälsingborg var »konunglev», d. v. s. kronogods. Skattens utgörande i kontanter häntyder på platsens kommersiella natur, som vid jämfö­ relse med den själländska staden Nestved enligt ett dokument av 1140 ställer Hälsingborg in i ledet av de gamla torgbyar, till vilka även Lund med sitt torg vid kapellet Maria minor redan på 1000-talet hörde (I, s. 244 ff).

Den medeltida torgstadens ekonomiska egenart var tvånget för lantbor och för köpmän att till förmån för dels stadskonsumenterna sälja livsmedel m. m., dels stadsproducenterna köpa sina behövliga varor endast på torget, d. v. s. inom staden. Därigenom tryggades varutillförseln och produktionens avsättning, men staden uppnådde också förmånen av kontroll över prisbildning och varornas kva­ litet, som möjliggjordes just av handelns koncentration till det under uppsikt av stadsmyndigheten ställda torget. Det medeltida ekonomiska systemet ifråga om handelsomsättningen inom staden var grundat på täckandet av stadens eget kon­ sumtionsbehov, varefter det eventuella överskottet kunde befordras vidare från staden. Formerna härför voro: förköpsrätt framför främlingar till införda varor, stapelrätt även för exportvaror, mellanhandel med konsument av varor i minut,

Köpstaden köpta en gros av främmande köpman, vilken kallades »gäst».

Staden hade

dessutom ett ekonomiskt monopol, vanligen oskrivet, på ett visst större geogra­ fiskt landområde, dess »bakland» och, ifall staden var sjöstad, även dess »för­ land», havet.

Detta strävande att skapa största möjliga varutillgång för kon­

sumtion, i detta fall stadens, har man kallat försörjningspolitik.

Byn med torg, eller köpstaden, var i själva verket en kapitalistisk inrättning med uppgift att inom sig till dess borgares favör utan svårare konkurrens samla det mesta möjliga av landsbygdens och havets rikedom.

Torget som reservoar

för kapital uppkom med det nyssnämnda ekonomiska systemet självt, såsom detta mer eller mindre framträder i stadsprivilegier. Men å andra sidan måste en ob­ jektiv möjlighet för torgets existens föreligga i rättsskydd samt allmän säkerhet och ordning, icke minst inom trafikväsendet. Staden kunde i dessa fall icke reda sig utan privilegier av kungen som den högste ordningsmannen i riket, så ofta som lag och sedvänja icke räckte till för att upprätthålla staden såsom privile­ gierad kollektiv personlighet även i ekonomisk mening. »By med torg» var ett för kronan högst värdefullt fiskaliskt institut, emedan statskassan erhöll kontanter därifrån, såsom skatt, framför allt tull. Det var en beskattning av handelsomsättningen, vars befrämjande också visat sig ligga kungen om hjärtat. De älsta stadsprivilegierna handla företrädesvis om befrielse för viss stad från större eller mindre del av skattetyngden, men handelsrätten som sådan tillhörde ännu så länge den oskrivna sedvanerättens stora område, ty dess uppteckning, så långt detta ansågs behövligt, skedde senare i tiden och där­ vidlag för någon enstaka stad, vanligen den mest betydande i riket.

Den s. k. gästrätten utgjorde det väsentliga av det ekonomiska system, som ville skapa ett konkurrensfritt monopol för staden själv på all handel inom ett visst område.

Gästrätten var i själva verket en negativ rätt för främlingar att idka

handel inom staden. Gästrättens tidigare skede i handelns historia förklaras av den medeltida handelns egenart att vara en kombinerad varu- och persontrafik på staden.

Någon egentlig »export» bedrevs icke av stadens borgare, och det­

samma gäller beträffande »import». Ty den från främmande ort komne köpman­ nen medförde själv de varor, han sålde, och tog med sig vid avresan, vad han köpt. Medeltiden kände visserligen icke till yrkesmässig uppdelning av gross- och detaljhandlare.

Men den föreställningen, att all handel var detaljhandel såväl

hemma i egen stad som i främmande håller som allmängiltig regel ingalunda streck.

I småstäder var detaljhandel naturligen den av konsumenten behärskade formen för varuomsättning, men i stora städer kunde handelns större omfång skapa gross-

83

HäLdingborgd medeltid 1250 —1536 handel. Försörjningspolitiken utmynnade också för varje medeltidsstad i strävan­ det att för egen del monopolisera handelsomsättningen så långt, att främlingen praktiskt taget fick sälja endast till stadens hemmavarande köpmän, som köpte partier en gros och därefter skaffade sig mellanhandelsförtjänst genom att sälja i huru små partier som helst till konsumenten själv eller också, varpå Lübecks handel uppvisar obestridliga exempel, till annan köpman, som sedan i sin tur sålde i egenskap av detaljhandlare. A andra sidan var främlingens rätt att köpa en fråga huvudsakligen om eventuellt överskott av handelsomsättningen i staden, sedan dess borgare först försett sig med det, som behövdes. Endast under mark­ nadstid rådde fri handel, och alla gäster voro då fullt likställda med stadens egna köpmän.

Den ringa specialiseringen inom det medeltida köpmansyrket är ett anmärk­ ningsvärt faktum. Köpmannen sålde ingen särskild vara, utan allt möjligt, såsom kläder, specerier, hudar, pälsverk, trä, fisk, metaller m. m. allt efter lägenhet och konjunktur.

Han fraktade och förde själv sitt skepp. Hemmasittande köpmän

som redare för egna eller andras handelsskepp funnos sällan i de mindre sjöstä­ derna, men väl i de stora, framför allt i Lübeck, som sände varor till eller med sina ombud. I allmänhet bör man räkna med en medeltida kulturföreteelse av en viss folkströmning fram och åter, som tidvis stannade i köpstaden och därmed blev en periodisk beståndsdel av befolkningen, krävande ökad bebyggelse och till­ räckligt stora kyrkor.

Folkmängden i en stad blir därför även av denna orsak

ett kapitel i ekonomisk historia.1

Stad ens gäster Hälsingborgs älsta skrivna handelsrätt föreligger först från så sen tid som i/fi4, då Erik av Pommern gav staden gästrätt, som innehöll förbud för främlingar att i staden till dess borgares nackdel idka fri handel, vilken tillkom allenast de senare. Även om intet spår av tidigare skriven handelsrätt för Hälsingborg kan anträffas, innebär dock ej detta förhållande, att sådan rätt skulle ha saknats.

1 Jfr Max Weber, Die Stadt (Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Band Aj, 1920/1921), en förträfflig analys av stadens ekonomiska väsen.

(1924).

Max WTber, Wirtschaftsgeschichte, s. 191 ff., 281 ff.

Josef Kulischer, Allgemeine Wirtschaftsgeschichte des Mittelalters und der Neuzeit I, s. 97

(Handbuch der mittelalterlichen und neueren Geschichte 1928). schen Wirtschaftsgeschichte VII. lichungen

der

villes

mojen

du

Grosshandel und Grosshändler im Lübeck des 1^. Jahrh.

Schleswig-Holsteinischen age, s. 66 ff. (1927).

152 ff. (13 bis 15 Tausend 1928).

Fritz Rörig, Hansische Beiträge zur deut­

Universitätsgesellschaft, Nr. 12, 1928).

Werner Sombart,

(Veröffent­

Henri Pirenne, Les

Der moderne Kapitalismus I. 1, s. 138 ff,

Eli F. Heckscher, Merkantilismen I, s. 105 ff., II, s. 48 ff. (1931).

Stadens gädter i

Vi ha erinrat om, att sedvanerätten gällde vid sidan om den skrivna rätten, för vilken den var en förutsättning, enär uppskriven rätt i huvudsak var uppteck­ ning av gällande sedvanerätt, men omfattade likväl ingalunda densamma full­ ständigt. Det följande skall visa, att l/fi4 års privilegium i det väsentliga var upp­ skrivning av redan rådande sedvänja i staden, för vars upprätthållande kungen just genom att utfärda privilegiet åtog sig det särskilda ansvaret. Anledningen härtill känna vi icke omedelbart, då denna icke av privilegiets innehåll eller av annan urkund direkt framgår.

Men dess ensidiga innehåll, som nästan ute­

slutande angår gästrätten, hade sin udd riktad särskilt mot utrikeshandeln på Skåne. Denna omständighet pekar hän på ett känt och länge observerat faktum i den politiska historien om Danmarks gamla strid mot hansan.

För Erik av

Pommerns handelspolitik, som avsåg Danmarks makt över handelsomsättningen särskilt i norra delen av Öresund, utgjorde den hävdvunna gästrätten ett starkt svärd, som endast behövde slipas för att nå full effektivitet.

Då freden i Stralsund 1370 beseglade de hanseatiska städernas seger över kung Valdemar av Danmark, blev hansans ekonomiska vinst ett handelsprivilegium för hela det danska riket och dessutom ett slags specialrätt över Skåne, militäriskt försvarad genom Sundsslottens överlämnande till städerna på 15 år.

Dessa erhöllo fri handel i hela Danmark, och genom besittningen av de skånska borgarna, bland dem Hälsingborg, hade de tryggat handelslinjen Novgorod— Lübeck—Brügge, som var den ekonomiska ryggraden i hela den hanseatiska po­ litiken.

Det är ett kapitel om varutransportens vägar, vilket längre fram skall

utläggas. Under en tid efter 1370 lingo borgarne i Hälsingborg nöja sig med, att tyska köpmän voro herrar på torget, eftersom den danska gästrätten ingenting betydde för hanseaterna. Hansans protektionism utestängde främmande konkur­ renter, varvid hon riktade sin speciella ovilja mot de driftiga engelska köpmän, som även i Skåne sökte marknad för sin berömda vävnadsindustri. Den engelske köpmannen förbjöds att sälja i detalj och att handla med en icke-borgare i sta­ den. Han tvangs att stapla upp sina varor i vissa vendiska hamnar och bland de preussiska endast i Danzig. Överhuvud taget skärpte hansan i praxis alltmer gästrätten, vars främlingsfientliga karaktär stämde illa överens med hansans krav att icke desto mindre påräkna full frihet för sina köpmän i varje främmande stad. Men om det skulle medgivas främlingar, även från hansan, att obehindrat driva handel i Danmark på bekostnad av de inhemska köpmännens bästa, vore ju gästrätten helt illusorisk. Sådan var den kända förklaring, som Erik av Pom­ mern skall i Köpenhamn 1423 ha givit hansans utsända ombud.

85

Häloingborgjo medeltid i 2go — 1gg6 Kungens handelspolitik gent emot hansan betecknar med användning av just samma vapen, eller gästrätten, reaktionen mot det tyska väldet. Knappt bliven kung i slutet av 1412 skyndade sig Erik 1414

kringgärda Hälsingborg, som

han för övrigt kom att betrakta som sin kanske bästa residensstad, med protek­ tionistiska murar i akt och syfte att tillgodose »våra borgmästares och allmogens bästa och beståndelse i Hälsingborg».

Detta brev skall längre fram granskas i

sitt eget sammanhang. Samma år inrättade kungen en ny stad av handelsplatsen Landskrona. Dessa handelsstäder blevo icke blott skyddade mot främlingarnas konkurrens, utan de blevo också verktyg för statsmakten i dess uppgift att loka­ lisera och kontrollera den handel, som bedrevs med varor från det stora huvud­ stråk för varutransport, som Sundet vid den tiden blivit.

Den handelsekonomiska situationen vid Öresund kan härvidlag ses ur andra synpunkter än enbart hansans. Mot slutet av 1300-talet få de holländska skep­ pen jämte de engelska alltmer ett numerärt övertag över den hanseatiska Sundstrafiken, vars ökade livaktighet dock ej bör tillskrivas enbart den växande kon­ kurrensen på havet, utan också den förändring i skeppsfartens riktning, som blir allt tydligare, nämligen den direkta farten mellan de tyska ostkusthamnarna och Västeuropa, Flandern, Holland och England.

I anledning härav försvagades

Skånemarknadens i Skanör och Falsterbo utomordentligt stora betydelse som periodiskt centrum för hela den nordeuropeiska handeln, varemot Sundsstädernas kommersiella utveckling i motsvarande grad gynnades. Det är sammanhanget mellan denna utveckling och Hälsingborgs egen, som i det följande visar sig ut­ göra grundtemat i Hälsingborgs ekonomiska historia.

Särskild anledning till der nya sakernas ordning blevo de ekonomiska följ­ derna av Sundstullen, som från 1423 uppträder som ett huvudsakligt komplement till den tull, som sedan länge uppburits på Skånemarknaden, men med tiden bli­ vit alltför obetydlig för att spela någon egentlig finansiell roll. Sundstullen skulle erläggas i Helsingör, som på grund därav kom att besökas av många olika natio­ ners sjöfolk och köpmän. Hälsingborg och Helsingör utrustades

och 1426

med handelsrättsliga privilegier av samma främlingsfientliga innehåll. Kunga­ maktens bistånd togs i anspråk för att skydda borgarne mot de i Sundet allt mera talrika främlingarnas eljest ofrånkomliga exploatering till egen vinst och fördel av marknaden hemma hos dessa städer, som tvärtom skulle på bästa vis förbehållas de danska köpmännen. Detta var ett medvetet hävdat riksintresse, en uppgift av största räckvidd för statsmakten.

86

Stadend gädter Även om utfärdandet av 1414 års privilegier för Hälsingborg sålunda synes handelspolitiskt och ekonomiskt kunna sättas i samband med internationella han­ delsförhållanden, bjuder dock försiktigheten att icke överdriva deras betydelse för staden själv. Ett skrivet privilegium är icke alltid att anse som en nyhet. I själva verket var gästrätten den medeltida köpstadens raison d'etre och hör sam­ man med begreppet by med torg. Den medeltida stadens ekonomiska princip var frihet för egen del, vilken endast den kunde få åtnjuta, som var borgare, liksom medborgaren har del i sitt rikes frihet. Främlingen uteslöts i allt, som betydde konkurrens med borgaren på dennes egen mark, spekulation, prisstegring och till­ försel av varor till torget. Detta ekonomiska system skapade det suveräna tor­ get, och endast den höga överhetens maktspråk kunde åstadkomma rubbningar däri.

Så har man också att förstå den frihet, som konung Erik Menved den 2

maj 1301 gav klostret i Esrom att köpa i Hälsingborg. Detta cistercienserkloster, som var beläget omkr. 15 km. v. om Helsingör, är känt som ett av Danmarks ri­ kaste och mest ansedda kloster.

Dess abbot plägade vara självskriven medlem

av riksrådet. I klostrets kopiebok från 1490-talet, som vi känna från stadspla­ nens historia, är nämnda urkund införd som avskrift. Detta brev, som då bör ha funnits i original i klostrets ägo, innehåller, att kungen medgivit klosterfolket i Esrom — såväl dem, vilka bodde i klostret, som konventet eller de verkliga mun­ karna under abbotens chefskap — rättighet att i Hälsingborg, så ofta som det var nödvändigt, fritt köpa bjälkar (pålar), timmer, järnspik (söm) och allt annat, som behövdes för deras eget behov. I följd härav förbjöd kungen staden att på något sätt hindra personer från Esroms kloster att begagna sig av nämnda frihet.1 Det var ett privilegium utan alla restriktioner; munkarna från andra sidan Sundet blevo åtminstone fullt likställda med Hälsingborgs egna invånare i handeln på torget. Det kungliga tillståndet tog icke någon hänsyn till borgarnes åsikt; dessa hotades tvärtom med kungens onåd, om de trakasserade Esrommunkarna.

Icke heller reserverades åt borgarne någon viss del av varuomsättningen. Mun­ karna fingo köpa, vad helst de önskade — huruvida de mer eller mindre be­ hövde den ena eller den andra varan, lämnade kungen därhän. Brevet var lik­ som ett pass för dem, att utan hinder bedriva affärer på Hälsingborgs torg.

Ett intrång i stadens ekonomiska frihet hade inträffat, men den nye kunden var dock ej okänd i Hälsingborg.

Esroms kloster hade sedan den 12 okt. 1290 del i

den s. k. Ginindi kvarn i Hälsingborg, och var sålunda intet mindre än en av 1 Codex Esromensis, s. 68, n. 55. — abbati et conuentui in Esrom presentibus liberam concedimus facultatem, asseres, ligna, clauos ferreos et omnia alia pro suis usibus necessaria — libere comparandi.

87

Häloing borgo medeltid 1230—1536 stadens fastighetsägare. Under de följande seklerna ökades klostrets egendomar i staden, såsom vi redan veta av den topografiska historien.

Privilegiet av 1301 förutsätter en ekonomisk isolering för Hälsingborg emot främlingar, och därmed förklaras också, att Esrombrevet i klostrets kopiebok tituleras som »kung Eriks frihet att köpa i Hälsingborg». Den så sent som i iz[i^ års privilegiebrev för Hälsingborg direkt utarbetade gästrätten går långt tillbaka i tiden — i själva verket var den med hänsyn till »import» och »export» icke mindre än torget en oundviklig, om också ej nödvändigt en samtidig yttring av försörjningspolitiken, av det stadsekonomiska systemet självt.

Esrombrevet giver dock å andra sidan ingen upplysning om gästrättens om­ fång eller närmare innehåll för Hälsingborg. Det riktar emellertid uppmärksam­ heten på den älsta i skrift upptecknade danska gästrätten, som finns i Roskildebiskopens förordning för Köpenhamn 1254, något utökad 129/f. Den förra känna vi redan (I, s. 277). Det var förbud för gäst att köpa färska hudar eller fårskinn eller att styckevis sälja kläde eller väv, undantagandes dock så mycket, som kunde bäras under armen. Han fick ej heller på torget uppställa en bänk med varor till salu, borgarne i Köpenhamn till skada.

Beträffande livsmedel stadga­

des, att gäst icke tilläts att i mått köpa spannmål eller fläsk på torget, ty denna handel tillkomme allenast borgarne själva. Härtill fogades 1294 följande före­ skrifter. Köpmannen finge icke sälja varor ombord på skeppen eller på skeppsbron, utan skulle salubjuda dem på torget eller i förut hyrda bodar. Ej heller tilläts det saltning i skeppen av fisk eller kött. Den gäst, som köpte fisk och andra livs­ medel före bestämd torgtid, skulle gå miste om, vad han förvärvat.1 Ifråga om köp behandlades sålunda gästen icke som köpman, även om han verkligen var det, utan.som konsument, vilken köpte blott för eget behov. Gäst förbjöds att driva sådan köpenskap, som avsåg återförsäljning till konsument.

I 1294 års stadga framträder ett nytt moment i form av ett huvudsakligt mot­ satsförhållande mellan torg och hamn.

Medeltidens stadshushållning fordrade,

att alla varor lades upp på torget, vare sig att de kommit dit på hjul eller fartygsköl, och det återstod ingenting annat för sjömannen än att lossa lasten för att föra den till torgs eller till offentliga sjöbodar under stadens kontroll.2 Detta torgtvång inneslöt ingenting mindre än den för städernas ekonomi så viktiga sta­ pelrätten.

Ty varorna liksom staplades upp på torget, vilket måste ske, även

om de från början voro avsedda för export och ej för det torg, där de icke 1 Kj0benhavns Dipl., I, n. 33. — 2 Ibidem, n. 33, p.

Jfr Friedrich Techen, Uber Marktzwang

und Hafenrecht in Mecklenburg, s. 96 ff. (Hansische Geschichtsblätter, Bd XIV, 1908).

88

Stad end gädter desto mindre måste salubjudas, innan det eventuella överskottet finge befordras vidare.

Lunds privilegiebrev 1361, som har en formellt utarbetad gästrätt, ersatte de forna breven, som brunnit upp, och förklarades därvid uttryckligen innehålla hävdvunnen rätt.1 Hälsingborg synes också haft skriftliga privilegier före nämnda tid, vilka omnämnas i sammanhang med Lunds. Den gästrätt, som förekommer 1 nämnda brev av 1361, bör sålunda ha varit tidigare uppskriven i en eller an­ nan form, vilket också är fallet i det på Lundarätten helt grundade privilegie­ brevet för Malmö 1353. Det är närmast mot tysk gäst, som Lundaprivilegiet 1361 riktar sig i punkt 16, vari denne tilläts att köpa hudar eller osaltat kött, smör eller skinn endast till egen kost och endast av borgarne i Lund, varjämte han förbjöds att bedriva köpenskap på landet. Vinterliggande gäst, som hade köpenskap, skulle liksom borgaren utgöra utskylder till staden. Som synes, var det icke meningen att nedskriva mera av gästrätten som sedvana än vad som be­ hövdes för att hålla reda på tyskarne.» Det nyssnämnda Malmöprivilegiet 1353 förklarades uttryckligen vara Lundarätt och har liksom ett senare privilegiebrev 1360 också samma gästrättsbestämmelser.

I inledningsklausulen eller promulgationen av Hälsingborgs första bevarade privilegiebrev 1414 förklarade Erik av Pommern, att han hade »betänkt våra borgmästares och allmogens bästa och beståndelse i Hälsingborg, och hava Vi ta­ git dem i vår synnerliga nåd, fred och hägn. Och unne Vi dem dessa efterskrivna friheter och nåder i deras by Hälsingborg att hålla ståndaktigt på allt sätt, som härefter följer».2 Visserligen är brevets terminologi icke något för Hälsingborg särskilt utmärkande, utan hör till det sedan länge stelnade kanslispråket vid av­ fattningen av privilegiebrev.

Men det kan dock anmärkas, att även om »frihet

och nåder» endast betyda privilegier rätt och slätt redan i de äldre från 1200talets slut, så synes däremot uttrycket: »bästa och beståndelse» ha ett ekonomiskt innehåll, enär det påträffas i de privilegiebrev, som särskilt avse befrämjandet av stadens ekonomiska frihet och utveckling.3 Hälsingborgs privilegiebrev l/Jizf utgör ett litet kompendium av uppskriven handelsrätt, i huvudsak sedvanerätt.

De flesta av dess 9 punkter innehålla gästrättsbestämmelser.

Det föreskrives »först, att ingen gäst skall köpa någon köpmansskap utom sill 1 Privilegier I, n. 278, punkt 16: »— all friket, nåder ock statuter, som dem givna äro av våra förfäder efter sådan nåd, som kärefter skrivet står ock följer». Jfr ovan s. 15 ang. rättstraditionens betydelse. — 2 Privilegier I, n. 288. — 3 Jfr privilegiekreven för Malmö 1^15 ock 1^21 (»kästa, gagn ock bestånd»), varemot övriga krev utan ekonomiskt innekåll också sakna denna terminologi. Privilegier I, n. 289, 292, 293, 294, 295.

I2 — 31215.

89

HäLoing borgo medeltid 12go —1336 om hösten, och vad annat de köpa ville, det skulle de köpa av byamännen, utom så mycket ätande varor, som de ville köpa på torget till deras egen kost. Och det skall varje gäst hålla med sin ed, att han intet mera köper än hans nödtorft tid sin egen kost.

Finns någon, som häremot gör, böte därför sina tvenne 40

mark, hälften mot Oss och hälften mot byn och miste så mycket, som förr är sagt».

Dessa bestämmelser igenkänna vi från Lund och Malmö. Gästen behandlas fortfarande som konsument, icke som köpman, med undantag dock ifråga om sill om hösten, då den stora sillfångstperioden september—oktober stod på, och till­ förseln var större än vad torget kunde absorbera. Strängt taget var sålunda sillen, åtminstone på hösten, den enda fria handelsvaran i Hälsingborg.1 Dock gällde följande restriktion angående betalningen av sillen enligt privilegiebrevets 8:e punkt: »Item att ingen må taga deras sill bort om hösten, utan han giver dem där så mycket för, som hon gäller inom stranden, om de vilja henne sälja» d. v. s. över Sundet eller havet eller på vagn in i Skåne. Precis detsamma finns inryckt i Helsingörs privilegiebrev lzpfi.2 Uppenbarligen skönjas här ansatser till lokal prisreglering på sillen, ty olika tillförsel därav på olika platser vid Skånes och Själlands kuster medförde tyd­ ligen olika priser.

I stora städer, där efterfrågan var större än i små, plägade

också priserna vara högre. Ett enhetligt pris uppnådde man icke.3 Det förelåg intet tvång för hälsingborgaren att sälja efter annat pris än det, som gällde innan­ för hans egen strand. Vi återkomma till denna likvid av sillafiärer i det följande.

I tredje punkten förbjöds gäst att »köpa landsköp eller sälja antingen på landsbygden eller i köpstäder uti alnetal eller uti skäppatal eller med besmanvikt och sådana ting, som därtill hörer, under sådant brott, som förr är sagt».4 Det var alltså gäst förbjudet att i minut sälja varjehanda slags varor, ty längd- och tyngdmåtten hänvisa ju till sådana artiklar som tyg och kläde samt diverse han­ delsvaror.5 Det är bestämmelser, som gå igen från Köpenhamns, Lunds och Malmö gästrätter.

I den femte punkten förklarades, att »ingen gäst skall köpa av gäst någonhanda köpmansskap under brott, som möjligt är.» Därigenom förhindrades, att handelsomsättningen i Hälsingborg ändock ställde hälsingborgaren utanför, en vanlig föreskrift i gästrätten, som var av särskild betydelse, när det gällde det 1 Så även beträffande Malmö 1360. Privilegier I, n. 277, punkt 23. — 2 Aarsberetninger fra det Kongl.

Geheimearcbiv III, Tillmg n. 6. —3 Jfr Friedrich Techen, anf. arb. s. 96. — 4 Jfr Köpenhamnsstadgarna 1254 ocb 1294. — 5 Ibidem 1254, punkt 4 ock 1294, punkt 15.

90

Stadcru gädtcr bördiga baklandet, för vilket Hälsingborg var ett ekonomiskt centrum. Enligt bestämmelsens formulering ville hälsingborgaren även förbehålla sig alla affärer mellan sin stad och andra köpstäder.

Gästrättsinstitutet framträder i Hälsingborg i den gestalt, som vi känna från den köpenhamnska stadsrätten redan under det 13. årh. och från Lunds och Malmö privilegier vid mitten av det 14. årh. Det har knappast innehållit någon egentlig nyhet för Hälsingborg; snarare har det, åtminstone i huvudsak, avfattats i skriftlig form i enlighet med rådande sedvänja. Den Köpenhamnska handels­ rätten var — såsom vi sett — tämligen likformig med Lunds och Malmö handels­ rätt enligt de anförda privilegiebreven 1353, 1360 och 1361, från vilka Hälsing­ borgs privilegiebrev kan betraktas som fortsättning. Även om privilegiebreven för Hälsingborg under 15. årh. i allmänhet endast innehålla nybliven konungs ratifikation av 1414 års privilegiebrev, följer dock ej därav, att gästrättens tillämpning i Hälsingborg varit inskränkt allenast till Erik av Pommerns fåtaliga föreskrifter.

Privilegiebreven äro ett ordnat mellanha-

vande mellan kungamakten och staden och omfatta varken mer eller mindre än vad som betingar detta rättsförhållande.

De påkalla regeringens ansvar

för ordningens upprätthållande enligt bestämda punkter i administrativt, eko­ nomiskt och även civilrättsligt avseende.

Så ofta utövningen av exempelvis

gästrätten som speciell del av handelsrätten icke krävde regeringens ingripande, upptogos dithörande frågor icke heller i privilegiebreven. Det får därför anses, att Hälsingborgs privilegiebrev 1414 kom att innehålla just så mycket, som kungen då fann det skäligt att påtaga sig till värnande av stadens kommersiella frihet.

Det kan synas anmärkningsvärt, att Hälsingborg, i motsats till Malmö, sak­ nar utförliga privilegiebrev. Men det rätta sammanhanget synes vara, att Malmö som den ledande huvudstaden i Skåne, sedan Lund och även Hälsingborg överfiyglats i ekonomiskt hänseende på 1400-talet, hos sig uppsamlat för eget och även för sina grannstäders behov en skriven privilegierätt av stor detaljrikedom.

Faktiskt fick Malmö en omfattande stadsrätt, som ställde staden vid sidan om Danmarks huvudstad Köpenhamn.

Vi ha i kapitlet om »stadslag och privilegium» framhållit den skrivna rättens relativa fullständighet i Köpenhamns och Malmö stadsrätter, och vi ha tillika erinrat om den medeltida stadsrättens egenskap att icke blott bestå av sedvänjor och kungliga privilegiebrev för den särskilda staden, utan även av överförd rätt till densamma från viss stad. Såsom vi visat, överfördes på Hälsingborg ej blott

91

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 Malmö privilegiebrev 1415, utan även Köpenhamns stadsrätt 1443 oc^ kung Hans' stadsrätt 1487.

Det nämnda privilegiebrevet har intet nytt principiellt tillägg till gästrättsinstitutet, utan inskränker sig till reglerande bestämmelser om försäljningssättet.1 Först i 1443 års stadsrätt föreligger den skrivna gästrätten systematiskt ordnad i det tredje kapitlet: »Om gäster och köpmansskap, hurulunda det med dem hållas skall». Stadslagen var huvudkällan för även den skånska stadsrätten ännu 1648 i de punkter, som magistraten i Hälsingborg utvalde för avskrivning till kunglig sanktion och på ett sätt, som torde tydligt framgå av följande sammandragna referat av den fullständiga Köpenhamnsrätten enligt originalet.2 Gästrättskapitlet omfattar i originalexemplaret 18 punkter, vilka nu åter­ givas i följande summariska referat.

1. Gäster eller främmande köpmän, som

vilja sälja i staden, skola stanna en månad, innan de få förtulla och fara vidare till sjöss, vart de vilja; varemot de, som vilja fortsätta med vagn in i landet, kunna efter tullens erläggande fara omedelbart.3 — 2. Om gäst ställer upp sitt gods för att vidare befordra det genom Sundet, när fartygslägenhet därtill yppar sig, har han att betala tull och »fara väl», när han så önskar.4 — 3. Gäst, som icke är »liggare» i staden får ej ha egen bod, gård eller hus eller bo hos andra, som äro liggare; han skall vistas på »härbärge» och ha kost hos borgare.5 —

4. Gäst skall komma med gott öl och inte med dricka.6 — 5. Gäst, som icke själv har skepp och båtar, skal] ut- och inlasta med borgares pråmar, icke med deras, som ej äro borgare.7 — 6. Gäst äger icke köpa av gäst.8 — 7. Gäst, som kommer till Köpenhamn för att sälja och köpa, skall betala gästeskott en gång om året.7 — 8. Gäst må icke sälja på skeppet, utan i härberget, med undantag av korn, kol, timmer och färsk sill.7 — 9. Gäst vare förbjudet att salta sill eller andra varor om hösten i Köpenhamn, ty detta bör ske på annan marknad.7 — 10. Med vikt skola säljas: salt, humle, järn, smör, talg och andra dylika varor.9 — 11. Främ1 Privilegier I, n. 289. — Ingen gäst finge mäta ut kläde eller lärft mot pengar utan endast så långt, som klädet eller lärftrullen räckte (punkt 29); icke byta varor mot varor med byamän (p. 30); icke sälja öl eller vin på ladugårdarna.

Liknande i böstmarknadsstadgan för Malmö.

Scblyter, Skånelagen

Add. V: 6. — 2 Kj0benbavns Dipl. I, n. 127, s. 166—168. I de följande noterna signeras magistratens avskrifter 1648 med »Hälsingborgs kopia 1443» ocb »1487» av resp. stadslagar. — 3 Hälsingborgs kopia 1^87. 63. Andring: 8 dagar. — 4 Ibid. 64. — 5 Ibid. 65. — 6 Hälsingsborgs kopia 1443» 8; M^7’ 61, med tillägg: »med vin, tyskt öl eller annan sådan dryck uti fat att sälja, ban må icke uppskeppa eller införa förrän med tillstånd av den, som bar borgmästares ocb råds uppdrag att avsmaka varan, varefter ban må utskeppa ocb betala accis av varje fat, som tappas; den som bäremot gör, får sitt fat förbrutet, bälften kungen, bälften staden.» — 7 Ej kop. —- 8 Hälsingborgs kopia 1-443’ 9> borgmästares ocb råds lov. — 9 Hälsingborgs kopia 1487, 69. ocb bud.

92

62.

Tillägg: utan med

Tillägg: med borgmästares lov, vilja

St ad end gädter mande krämare få icke stå ute med färska varor mer än 3 dagar en gång om året.1 — 12. Kläde, lärft och slikt köpmansskap må ej ställas på gatan, utan säljas inomhus i härbärget eller hemma hos någon borgare, »men gäst kan hänga sitt tecken ut, om han så vill».2 — 13. Falsk köpenskap är förbruten.3— 14.

Ingen borgare må köpa något för gästens pengar, ty det är svek mot kungen och staden.4 — 15. Ingen gäst må köpa nyss flådda hudar eller blodiga skinn.5 — 16—18. Det köp, som kräver vittne, skall vara styrkt, och köp hållas, så­ som lovats.6 Det var ett urval av punkterna 1—4, 6, 10, 12, 13 och 14, som magistraten 1648 ansåg vara »det viktigaste» att iakttaga och vore »nu i bruk och observans». De utelämnade punkterna 5, 7, 8, 9 och 11 voro alltså icke längre i bruk. Punkt 5 saknas i 1487 års stadsrätt och torde redan då ha upphört, åt minstone som lagstadgad faktor, i hamnväsendet. Punkt 7 avskrevs varken från 1443 eller 1487 års stadslagar; den utelämnades utan vidare. Punkt 9 saknades också 1487, måhända därför, att den endast angick Köpenhamn. Den kunde för övrigt så mycket mindre åberopas 1648, som sillfisket i Öresund då för länge se­ dan upphört. De återstående punkterna 8 och 11 angående försäljning ombord på skepp och krämarhandel på gatan hade ej längre aktualitet, sedan kontrollen över gästens handel gjorts mera effektiv i härbärget, där han bodde.

Magistraten i Hälsingborg anställde sålunda vid sitt urval av presentabla rättsbestämmelser jämförelse mellan de båda stadslagarna 1443 och 1487 och följde därvid i första rummet den senare, så ofta som de äldre bestämmelserna på något vis ändrats. 1487 års stadsrätt var den danska medeltidens sista och fullständigaste lagsamling, och av dess 160 punkter framlade också magistraten icke mindre än 143, under det att av de 120 punkterna i stadslagen 1443 endast 36 antecknades, varför resten fick utfyllas efter 1487 års stadsrätt.

Då samma

punkter, med flera undantag, återfinnas i det stora Malmöprivilegiebrevet eller stadslagen av den 16 febr. 1487, har Hälsingborg faktiskt ej varit sämre utrustad med gästrätt än Malmö, eftersom Hälsingborg använde stadslagen 1487.

Mot medeltidens slut blev det ett nytt bruk i det kungliga kansliet att utfärda kollektiva privilegiebrev för Skånes samtliga städer, men i huvudsak endast för att ånyo hävda vedertagna rättsbestämmelser även på gästrättens område. Så möter i brevet av 13 juli 1502 det påbudet, att »alla utländska köpmän, som 1 Ej kop. — 2 Hälsingborgs kopia 1487» 66. — 3 Hälsingborgs kopia i443> 10' M®7» 7°- — 4 Häl­ singborgs kopia 1443, 11; 1487, 67, 68. — 5 Hälsingborgs kopia i443’ 12* — 6 Hälsingborgs kopia 1443» 13, 14; 1487, 71» 72* Dansk handelsrätt är icke mer originell än att den bygger icke minst på hanseatisk.

93

Hälsingborgs medeltid 1250 — 1336 ligga och gästa i några våra köpstäder här i Skåne, ej skulle eller må köpslå annorstädes här i Skåne än i den köpstad, som de ligga uti. Och skall detta vårt brev bliva här i Malmö hos borgmästare och rådet, alla våra köpstäder i Skåne till godo och bestånd».1 Det är en erinran om en huvudregel i all gäst­ rätt, därvidlag även Hälsingborgs privilegium 1414, Punkt 3. Undantag från denna regel beviljades 1503 Vä (Kristianstad), emedan »Vä är ej så liggandes, att därtill är seglats», varför borgarne fingo rättighet att »köpslå med främ­ mande köpmän, liggandes i andra våra köpstäder i Skåne», dock så, att bor­ garne köpte för egna pengar.2 Detta undantag sprider ett plötsligt ljus över sjö­ stadens av naturen privilegierade ställning, särskilt på utrikeshandelns område, framför staden inne i landet, som saknade det lokala sambandet mellan hamn och torg med bekväm tillförsel direkt från skeppet.

Lund synes dock ej ha behövt liknande privilegium som Vä, men stiftsstadens betydenhet och det utmärkta handelsläget i en knutpunkt för landsvägstrafiken på de sy dskånska hamnstäderna gör det begripligt, att främmande köpmän bedrevo köpenskap i staden.

De hade tydligen gjort sig skyldiga till missbruk av

sin ställning som gäster i Lund, vilket 1449 års privilegiebrev synes förutsätta, då det tillerkände stadens borgare rättighet att med uteslutande av alla andra personer ensamma köpslå på sitt eget torg med utombys köpmän — ett privile­ gium, som Lund ju hade redan före 1361.3 Kristiern II:s omfattande privilegiebrev den 10 febr. 1521 för städerna, icke blott i Skåne, utan även Halland och Blekinge, åberopade Hälsingborgs magi­ strat icke 1648, ehuru Originalurkunden kom till Malmö och torde ha expedierats i kopior därifrån till städerna. Då brev av samma innehåll utfärdats även för Själland, föreligger ett i och för sig märkligt exempel på den tendens till rikslagstiftning, som utmärkte Kristiern II:s närings- och handelspolitik och understöddes av den danska stadsrättens mot medeltidens slut faktiskt uppnådda likformighet.

Förordningen i fråga beskrives vara en »skickelse på all köpmansskap», alltså en fullständig handelsordning, med det uttryckliga syftemålet, att kronans »år­ liga skatt och tjänst» skulle redligen kunna av städerna utgöras, vilket hitintills icke tillfredsställande skett. Men genom befrämjandet av den kapitalistiska sta­ den ökades också dess förmögenhet och därmed dess prestationsförmåga gent emot staten. Studera vi gästrättsbestämmelserna, framträder det klart, att de pressas hårt för att öka kronans inkomster av tull m. m., men knappast för att ur annan synpunkt än den statsfinansiella komplettera handelsrätten. Det var 1 Privilegier I, n. 363, 2. — 2 Privilegier I, n. 364, 1. — 3 Privilegier I, n. 308, 3; 278, 16.

94

Stadens gädter ingen anledning för Hälsingborg att 1648 begära ratifikation av en förordning, vars bestånd det var kronans sak att i eget intresse ansvara för ocb som dess­ utom föll med sin upphovsman.1 Det är inskärpning av gällande bestämmelser, när det förbjudes främmande köpmän eller borgare att resa omkring på landet till kloster, herrgårdar, präsb gårdar eller bönder för att köpa något köpmansskap, d. v. s. varor för återförsäljning, såsom oxar, hästar eller annat; vidare att köpa blodiga hudar eller skinn styckevis, utan blott i hela eller halva degar, saltade hudar i hela eller halva hundradet, talg i hela och halva skeppund mot varans förlust, hälften till kungen och hälften till staden. Icke heller borgaren fick inlåta sig på dylika affärer med främlingen. Främmande köpmäns skepp, varifrån de än kommo, skulle ligga kvar i hamnen under tre dagar till alla borgares köp och bästa, var­ ifrån främlingar uteslötos, och till lika pris. Sillen finge icke saltas förrän under höstmarknadstiden, med undantag dock för fisklägena i Falsterbo, Skanör och Dragör.

Den bestående gästrätten begagnade Kristiern II till att skärpa stadens mono­ pol på all handel. På stadens torg måste följaktligen kreatur och andra jord­ bruksprodukter föras till salu, exporten av vissa varor och sill, utom under den överflödande tillgången å den senare under hösten, förhindras, och sjövägen in­ komna varor under en stapeltid av tre dagar — *443 en månad och 1487 åtta dagar — reserveras uteslutande åt stadens borgare för köp till lika pris, vars stegring ännu mindre behövde befaras, som främlingar uteslötos från allt köp under nämnda period. Stapeltidens förkortning från en månad till allenast tre dagar tyder sannolikt på livligare handelstrafik med större varutillförsel mot medeltidens slut. Det var därjämte ett fiskaliskt intresse för kungen, att export och import genomlöpte — med 3 dagarsfristen för borgarnes inköp — kronans »tullstäder» Hälsingborg och Malmö.2 Intet dokument från medeltiden är bevarat till upplysning om handelspraxis på gästrättens område i Hälsingborg. Detaljerna äro okända. Den stadshistoriska forskningen har gjort den erfarenheten, att stora differenser kunna före­ komma även mellan grannstäder ifråga om handel och förvaltning, rättsväsende m. m.3 De medeltida urkunderna räcka icke till att blotta mer än ett och annat 1 Privilegier I, n. zf°5- Kungen förbehöll sig till sist »att av- och tillsätta i föreskrivna punkter och artiklar, eftersom Vi förmärka oss riket ock våra menige undersåtar kan vara till gagn, nytta och för­ bättring». — 2 Privilegier I, n. 398, år 1516. — 3 Prov på jämförande stadshistorisk forskning lämnar t. ex. E. Rütimeyer, Stadtherr und Stadfbürgerschaft in den rheinischen Bischofsstädten (Beihefte zur Vierteljahrschrift für Sozial- und Wirtschaftsgesch. XIII Heft.

1928).

95

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 särdrag i en viss stads individuella karaktär. Vi veta ingenting om, kuru t. ex. stapelrätten såg ut i praktiken i Hälsingborg, om där iakttogs en viss tid för uppstapling till borgarnes favör av transitogods eller om man på annat sätt be­ gagnade tillfället att få köpa. Stapelrätten var liksom gästrätten dock i sig själv en levande realitet av största praktiska räckvidd, oumbärlig icke minst för sjö­ stadens ekonomiska existens, varför den också var en av hörnstenarna i det eko­ nomiska systemet självt. Detta var till den grad gemensamt för städerna, att det icke möter större svårigheter att beskriva bestämmelserna i den danska han­ delsrätten, emedan dessa i själva verket icke uttryckte något annat än just praxis, som icke är alldeles okänd därför, att detaljer icke alltid äro till hands för lokalhistorisk beskrivning. Därvid må ej förbises, att ju mindre och obetydligare staden var, desto mera räckte den enkla sedvänjan till. Men 1zjTzf års privilegie­ brev för Hälsingborg var ett skydd mot de faror, som utrikeshandeln kunde be­ reda stadens egna handelsmän.

Gästrättens fortvaro in på det 17. årh. som en alltjämt statisk faktor i stä­ dernas liv framträder i de från början av nyare tid till ett större antal beva­ rade dokumenten. Dessa handlingar skänka en så god återbelysning av medel­ tida handelspraxis, att forskningen, naturligtvis med försiktigt undvikande av. antedateringar, faktiskt icke har något annat val än att för den utgående medel­ tidens historia begagna ett visserligen något yngre och alltså icke fullt samtida källmaterial.1 I handelsrättens historia är medeltiden ett namn utan innehåll.

V aruhandel Tack vare den omsorg, varmed handelsrätten uppräknar vissa varor, som främmande köpmän hade att sälja eller köpa enligt stadgade restriktioner, erhålles en allmän översikt över varuomsättningens beskaffenhet i Danmark. Ma­ terialet är dock alldeles otillräckligt för framställning av den danska varuhan­ deln under medeltiden, och än mer gäller detta, om vi försöka finna de varor, som utgjort objekt för Hälsingborgs aktiva handel. Icke desto mindre skall här ett försök göras att lyfta åtminstone en flik av den hemlighetsfullhet, som om­ giver denna lokala handel.

Esroms klosters förut nämnda privilegium 1301 att i Hälsingborg köpa efter behag, särskilt trävaror och järn, är det älsta bevarade intyget på Hälsing1 Till Helsingörs Listoria från 1500-talet Lar Lauritz Pedersen lämnat en Lögst värdefull samling av källuppgifter i kapitlet: »Hvad TingLpgerne fortasller om Lov o g Ret o g gammel Ssedvane», Helsingpr i Sundtoldstiden II, s. 95—192.

Varuhandel borgs Kandel. Sedan tiga de fåtaliga källorna till i414 års privilegiebrev. Här uppgives tyvärr ingen annan vara än sillen, emedan det blott talas om livsmedel i allmänket samt förutsättes därjämte Kandel med sådana varor, som försäljas efter alnetal som längdmått, skäppamål som rymdmått för torra varor ocK besmanvikt. För våta varor föreskrives visst mått, såsom vid försäljning av öl ocK vin, Kksom även för bagares ocK andra Kantverkares produkter. Dessa båda mått berodde dock av politimyndigketens uppsikt över försäljningen inom sta­ den ocK Kade föga eller intet att skaffa med in- eller utförsel av varor.

Vid granskningen av den i Själland ocK Skåne gällande Kandelsrätten finna vi följande, i det föregående relaterade varutyper: kläde, väv ocK lärft, korn, Kumle, malt, salt, smör, talg, kött, fläsk, ål, torsk, sill samt kol ocK järn. Det föreskrevs särskilt i 1443 års stadslag, att »salt, Kumle, järn, smör, talg ocK andra slika varor skall man sälja ocK köpa med vikten». Om övriga varor får det i regel säga sig självt, att de såldes än efter »alnetal», än efter »besmanvikt». Vidare nämnas öl ocK vin samt kramvaror i allmänket, som ju icke bekövde specificeras, timmer ock bräder, Kudar, fårskinn samt levande kreatur, såsom oxar och hästar.

Boskap finge ej uppköpas i gårdarna hos bönderna, utan endast på stadens torg.

Vi lägga märke till, att varuspecifikationen utgår ifrån, vad gästen köper, ock vad Kan säljer. Det är ett mindre antal varor, som äro till salu: kläde, väv, lärft, kramvaror, öl ocK vin. På gästens inköpskonto föres det övervägande an­ talet varor, ocK huvudgruppen bildas av alla slags livsmedel, resten av Kudar ocK skinn, järn, kol ocK timmer. Härvid får ej förbises, att varuspecificeringen med tiden blev allt mer obehövlig i den mån, som gästen enligt 1443 och 1487 årens stadslagar var förpliktad att med sina varor — undantagandes endast några få — taga in Kos stadens borgare och sälja i hans gård.1 Ehuru de inköpta varorna voro av inhemsk produktion, de försålda över­ vägande av utländsk, kan det dock ej bli tal om import och export i nutida me­ ning, som avser riket, men icke staden, som territorialgräns, såsom det tvärtom var fallet under medeltiden. Den medeltida stadsekonomiens syfte var ju att un­ derlätta riklig tillförsel till staden, men försvåra utförsel därifrån. Export fick äga 1 Med tydlig anslutning till 1487 års stadslag stadgades dock i ett privilegiebrev 1518 för Malmö, att

utländska köpmän, som besökte staden ocb bade med sig »bumle, salt, mjöl, bampa, bö, koppar, bly, järn ocb alla andra köpmansvaror, som med pund ocb vikt utvägas», skulle sälja ocb köpa dem 1 bela ocb balva skeppund med borgare i Malmö, salt ocb mjöl i bela läster ocb balva, med undantag dock för vad sådana borgare, som icke dreve köpmanskap, för eget busbåll bebövde.

Främmande köpman fick endast på höst­

marknaden köpa blodiga budar ocb skinn, men däremot saltade ocb torra budar 1 bela ocb balva stycken.

Privilegier I, n. ^02, punkt

I3

— 31215.

97

Häidingborgj medeltid 1230—1536 rum endast, ifall varuöverskott uppstode, sedan behovstäckningen tillgodosetts, oavsett om varan var destinerad till in- eller utrikes ort. Gäst var ju varje kö­ pare — vare sig av dansk, tysk, holländsk eller vilken annan som helst nationalitet, — som icke var borgare i den för affärer besökta staden. För att under sådana omständigheter kunna avgöra, vad som mindre ur nationell, utan fastmer ur stadsterritoriell synpunkt var »import» eller »export» av varor, måste produktions­ orten vara känd. Detta möter med det otillräckliga källmaterialet stora svårig­ heter. Vissa varor producerades icke i Danmark, och de tillhörde naturligtvis importen. Detta är det enklaste fallet. Ifråga om inrikes produktion förutsätter handelsrätten, att staden behåller det mesta möjliga för egen del. Produktionen kunde dock vara större eller mindre på viss ort än på en annan, och Helsingörs behov av tillgång till Hälsingborgs torg är ett exempel härpå. Men handels­ rättens torgtvång och förbud mot landsköp skulle varit en orimlighet, om icke ett handelsgeografiskt område, omfattande större eller mindre del av staden kring­ liggande landsbygd, det s. k. baklandet eller upplandet, hade uppkommit i sam­ manhang med torgtvånget. Dokument omtala sällan storleken av ett dylikt för staden reserverat produktionsområde, och den frihet, som en invånare inom upp­ landet hade att driva alfärer i annan stad med annat uppland, berodde i Dan­ mark snarare på oskriven ekonomisk sedvanerätt än på förordningar av rikets myndigheter. Den kortaste och billigaste vägen till försäljningen på torget valdes givetvis först, innan omöjligheten att där få varan såld tvang säljaren att söka sig längre bort. Så snart som upplandets stad fått sitt konsumtionsbehov fullt till­ fredsställt, hade det också varit meningslöst att i handelsrätten införa särskilda restriktioner vid tillämpningen av den oskrivna lagen om tillgång och efterfrågan.

Men det är praktiskt och naturligt, att samma uppland, som tillhörde Hälsing­ borgs län och provianterade fästningen, efter vad 1539 års inventarium, vartill vi återkomma, i detalj vittnar, också provianterade staden, varför dess handel refererade sig till samma produktionsområde.1 De medeltida kommunikationernas relativa ofullkomlighet och den icke minst i följd därav existerande varuknappheten skulle utan hämmande skrankor med­ fört stark efterfrågan och höga varupriser. Inskränkningen av den fria varuT Genom den s. k. bannmilsrätten tvangs, särskilt i Tyskland, städernas kringliggande befolkning att ej föra sin avel till andra platser än till stadens torg. Eli F. Heckseber, Merkantilismen II, s. 73, ii6f.

För Visby stads skydd mot den livliga främlingsbandeln räckte de ekonomiska lagarna icke till, då dess uppland måste i lag bestämmas till att utgöra en omkrets av 4 mil, inom vilken främmande köpman ej finge ligga i annan bamn än Visby stads. straff föra sina varor på marknaden.

98

Inom upplandet boende bönder måste vid äventyr av strängt

Scblyter, Visby stadslag, app. 6.

V^aruhandel omsättningen bestod i att tillämpa torgtvånget genom förköp och stapel. Häl­ singborgs egenskap av sjöfartsstad betydde för dess uppland, att varuomsätt­ ningen icke var begränsad allenast till täckandet av stadens eget konsumtions­ behov utan kunde även, sedan behovet täckts och överskott av produktionen lik­ väl förefanns, befordras vidare. A andra sidan ökades varutillförseln, eftersom stapelrätt begagnades även för transitogods.

Transit medförde tullinkomster på det sätt, som vi skola lära känna i förvaltningshistorien. Om det ekonomiska sambandet mellan tull och stadens uppland har man ett principiellt vittnesbörd i de förslag, som holländarne 1532 uppställde för bistånd åt danske kungen mot Lübeck: de begärde Köpenhamn och Häl­ singborg »med tull och områden som höra dit eller ligga runt omkring» (avecq les tonlieux et demaines (o: domaines) å ce appartenant et lä entour gisans).1 Stä­ dernas ekonomiska resurser skulle ställas till holländarnes disposition, först och främst tullen, som gav dem makten över varuomsättningen i Hälsingborg från kringliggande område. Den eftersträvade maktställningen, vilken politiskt skulle, såsom holländarne uttryckte sig, giva dem nyckeln till Östersjön, garanterade åt dem livsmedel under krig samt tullinkomster.

Finansiellt sett var transitohandeln en tullfråga. Med »tonlieu» eller det ord, som holländarne 1532 använde, förstods kronans tull för varors införande i sta­ den eller passage därigenom, varemot accis betydde kommunal avgift för rättig­ heten att driva handel med vissa varor.2 ~k

Den förut vid redogörelsen för den formella gästrätten anförda föreskriften, att främmande köpman eller gäst skulle med sina varor taga in på kost och här­ bärge hos stadens borgare, innebar ingenting mindre än den senmedeltida orga­ nisationen av varuhandeln i staden, som först nu kräver vår uppmärksam­ het. Överallt i det medeltida handelslivet finner man, att köpmän, som voro borgare i en stad, voro värdar för gäster. Det var en egendomlighet, att en lag om värdskap förpliktade och berättigade främmande köpmän att anförtro sig åt borgarens skydd, men visserligen också hans kontroll, att de ej köpte upp, vad sta­ den behövde.3 Den praxis, som härav uppkom, känna vi till genom forskningens resultat. Men för Skånes handelshistoria äga vi en utomordentlig medeltidskälla 1 Ned erlän dische Akten und Urkunden zur Geschickte der Hanse und zur deutschen Seegeschichte

herausgeg. vom Verein für Hansische Gesch., hearb. von Rudolf Häpke I,n. 44 P* 5° (1913/* — 2 tf. Espinaz, La vie urbaine de Douai II, s. 82 if., med utförlig redogörelse för praxis. — 3 Max Weher, Wirtschafts­ geschichte, s. 193.

99

Hälsingborgs medeltid i 2jo —1536 i Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok. Det är en Malmö stadsar­ kiv tillhörande pappershandskrift med pergamentsomslag och spänne av metall, i vilken bok han själv år efter år 1521 —1537 gjort sina affärs anteckningar. Denna köpmansbok — den enda från Nordens medeltid bevarade — visar oss i första rummet de med värdskapet förenade kommissionsaffärerna.

Ditlev Enbeck var, efter namnet att döma, av tysk härkomst, sannolikt från Stralsund, där han begrovs 1537. Han hade tydligen vunnit burskap som bor­ gare i Malmö. Det är lätt att inse, huru viktigt detta borgerskap var för honom, enär han eljes varit att anse som främmande köpman och som sådan skulle varit besvärad och hämmad av mångahanda gästrestriktioner. Han kunde nu i egen­ skap av borgare, i stället för att vara gäst, själv uppträda som värd även för sina egna landsmän vid deras besök i Malmö, särskilt vid Skånemarknadstiden. Det var ofta långvariga besök, och gästgiveriet synes ha varit en god affär för Ditlev Enbeck. Gästen betalade för den i gästrätten föreskrivna vistelsen hos stadens borgare, men han kunde även giva sin värd kommission att ombesörja hans affärer.

Ditlev Enbeck handlade med många olika varor, mest sill, salt, humle, hästar, tyg, öl, vin, timmer och koppar. Han hade kunder i Malmö och andra köpstä­ der, som någon gång nämnas — dock ej Hälsingborg. Dessa personer köpte för egen konsumtion eller, om de voro hantverkare, råmaterial. Både in- och utrikesvaror funnos i Ditlev Enbecks köpmansgård, de senare ditkomna med utrikes gästerna. Ville Malmöborna köpa tyskt vin, kunde det ske i nämnda köpmans­ gård. Andra sådana gårdar funnos i Malmö, ehuru köpmansböcker från dem icke bevarats. Erik Arup har i sina värdefulla »Studier i engelsk og tysk handels historie» med sorgfällighet trängt in i Ditlev Enbecks intressanta köpmansbok.1 Han redogör närmare för köpmansbokens uppgifter om de upprepade mellanhavandena mellan Ditlev Enbeck och Lübeckköpmannen Henning Berendes.

Denne hade sannolikt 1528 varit gäst hos Ditlev Enbeck, men vid sin avresa lämnat kvar osålt plank, som hans värd fick taga hand om och sälja. Förbindel­ serna vidgades till att omfatta även andra varor. Hans Ghrote, anställd hos Henning Berendes, anlände 1529 till Malmö och tog in hos Ditlev Enbeck med 3 läster salt och 900 alnar lärft från Münster, vilka varor Ditlev Enbeck sålde i detalj.

1530 återkom samme Hans med ryska skinn till Ditlev Enbeck.

Att varor medfördes av ett resande ombud eller i köpmännen-exportörens tjänst anställd handelssven var en ordinär företeelse, som kan antagas föreligga, så ofta 1 Erik Arup, Studier i engelsk og tysk handels historie. En unders0gelse af kommissionshandelens praxis og theori i engelsk og tysk handelsliv 1350—1850, s. 403—417 (19°7)>

IOO

J^arubandei som det i urkunderna talas om köpmäns »tjänare» i Skåne. Dessa kunde också vistas där en tid ock utföra sin herres affärer, även när det gällde inköp.

Men utom värdskap och gästbesök hade Ditlev Enbeck att mottaga även varor, som direkt sändes till honom, för vilka han som kommissionär hade att betala frakt och omkostnader. Köpmannen Reymer Sandow i Lübeck var så­ lunda aldrig gäst hos Ditlev Enbeck i Malmö och hade icke heller utsändning hos honom. Men han sände varor, såsom 7 fat mumma, med skeppare från Lü­ beck. Härför betalade Ditlev Enbeck skepparen i frakt 8 mark pr fat, i pråm­ pengar 2 solidi, i pråmhvra 4 vita pr fat, i arbetspengar 2 sol. pr fat. På tull­ boden betalte han accis med 28 sol. för de 7 faten. Därefter införde han 4 fat till Malmö stad och betalte åter i accis till staden 4 mark; däremot synes han senare ha avsänt 3 fat, enär han för dem ånyo betalte arbetspengar och pråm­ hyra. Utom mumma mottog Ditlev Enbeck flera partier salt från Reymer San­ dow, varemot han sände denne sill och kött i så stora mängder, att han icke be­ hövde betala kontant vid en avräkning 1525, utan tvärtom då hade att fordra ett restbelopp av den lübske köpmannen.

De nu anförda formerna för Ditlev Enbecks kommissionsaffärer kunna ökas med flera, men i huvudsak torde det icke vara mycket att lägga till. Kommis­ sionshandeln synes ha varit baserad på den förutsättningen, att kommissionären redovisade kommittenten, eller varans ägare, ett av den senare bestämt salupris, men däremot för egen del ägde behålla överskottet, ifall han lyckades sälja till ännu högre pris. Och Ditlev Enbeck kunde understundom på denna väg bereda sig god avance utan att behöva stå risken av egen kapitalplacering. Det är re­ dan i och för sig självklart, att handel på fjärran ort kräver mera kapital än re­ gional handel mellan stapelstad och dess uppland eller ett vid den lokala omsätt­ ningen bundet hantverk.

Kommissionshandel var visserligen en praktisk utväg

för kommittenten, t. ex. köpmannen i Lübeck, att sälja på utrikes ort, där han saknade erforderlig kännedom om avsättningsmöjligheterna eller icke kunde av­ vakta deras inträdande.

Men kommissionshandelns egentliga ursprung är dock

att söka i tidens brist på kapital och därmed oförmåga att stå risken för direkt inköp av varor. Ditlev Enbeck var icke ägare till de varor, han sålde; han drev ingen egenhandel, men väl närmade sig formerna för kommissionshandeln i prak­ tiken mycket nära egenhandelns.1 Medeltidens kommissionshandel var så djupt rotad i tidens ekonomi, att den 1 Erik Arup, anf. arb., s. 406 ff.

Hans i detta arbete uttalade avsikt att publicera räkenskapsboken

bar ännu icke verkställts, varför vi avvakta den utgivning, som från dansk sida nu lärer förberedas.

IOI

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 kom till allmän användning i olika länder. Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok bekräftar endast, att detta förhållande skapade övlig handels­ praxis även i hans egen stad och givetvis i hela Skåne, så ofta som förutsättningarne för kommissionshandel praktiskt taget voro för handen. Denna praxis förklarar den danska medeltida handelsrätten, formellt avslutad i 1487 års stads­ rätt.

Värdskapet föreskrives — vilket vi redan sett — som privilegium för sta­

dens borgare och som tvång för gästen att acceptera i vilken skånsk stad som helst.

Detsamma gällde ifråga om uppstapling av varor i köpmansgården, där

de skulle säljas på angivna villkor. Möjligen kan det anses strida mot förbudet för borgare att köpa med gästs pengar, om borgare drev kommissionsaffärer, enär han då faktiskt blev förmedlare mellan kommittent och konsument. Men å andra sidan torde svårigheten för kommittenten att som »gäst» sälja direkt i minut driva honom i armarna på mellanhandiaren, som ju enligt gästrätten en­ sam ägde sälja i detalj. Så gjorde även Ditlev Enbeck. Om vi därjämte upp­ märksamma, huru varor inkommit med fartyg från utrikes ort eller skulle föras dit, finna vi, att gästrättsbestämmelserna om in- och utskeppning, därvidlag betal­ ning av arbetslön och pråmhyra, gällde för Ditlev Enbeck. Tullavgifterna voro visserligen icke handelsrättsliga, utan fiskaliska element.

Men Ditlev Enbeck

betalte icke tull och accis efter särskilda tullbestämmelser för hans affär och icke heller för endast Malmö stad. Inga dylika specialbestämmelser äro kända för Malmö; de voro tvärtom gemensamt gällande för Skåne.

Den handelspraxis, som Ditlev Enbecks räkenskaper uppenbara, kan föras tillbaka till mitten av det 15. årh. och kanske än ytterligare mot 1300-talets slut. En bevislig gräns för denna återgång kan efter den danska handelsrättens källor bestämmas därav, att varuspecificeringen, såsom vi ovan antytt, utgjorde innehållet i gästrätten före stadslagen 1443, ty där falas det först om borgares värdskap för gäst. Man får för den äldre tiden förutsätta den s. k. propriehandeln eller den resande köpmannens färd med egna varor och försäljning på tor­ get enligt 1294 års Köpenhamnsrätt.

I Tyskland utövades dock kommissions­

handeln, enligt nu skildrade grundsatser, redan på 1300-talet. Herman Warendorps i Lübeck räkenskapsbok, som är den älsta bevarade tyska köpmansboken (1330—J333)> visar, att han 1331 lät Ludolf de Monte taga med sig som avsänt gods (sendeve) 13 irländska tyger till Skåne. Han var alltså kommissionär för Herman Warendorp.1 Den lübske köpmannen Johan Wittenborgs räkenskaps1 Fritz Rörig, Das älteste erhaltene deutsche Kaufmannsbüchlein, s. 191

(Veröffentlichungen der

Schlesw.-Holstein. Universitätsgesellschaft, Nr. 12, 1928). Texten är tryckt s. 194—20^, och Skånenotisen

102

Varuhandel bok 134b—1359 visar också, att denne affärsman begagnade sig av metoden att med ett handelsombud försända och avyttra varor på annan ort, i synnerhet un­ der Skåneresor till Skanör och Falsterbo för att salta sill och sälja eller köpa på Skånemarknaden.1 Ditlev Enbecks kommissioner visa oss den tidens export och import till och från utrikes ort, sådan denna handel ägde rum genom en enskild i Danmark bo­ satt borgares köpenskap. Mellanhavandet mellan kommittent och kommissionär å var sin utrikes ort kan ej anses oförenlig med den verksamhet, som utövades av en intressegemenskap, som man kallat kapitalassociation. Kapitalet investe­ rades i företaget antingen så, att i en förening av kapitalister tillsköt envar sin andel eller att en kapitalist associerade sig med en näringsutövare utan kapital.

Den förre riskerade sitt kapital, den senare sitt arbete.2 Varor sändes och av­ yttrades genom den sistnämnde som resande ombud; redan Herman Warendorp hade inlåtit sig på kommissionshandel. Ett annat ombud omkr. ett halvtannat sekel senare var också den ovannämnde Hans Ghrote, anställd hos Ditlev En­ becks kommittent, köpmannen Henning Berendes i Lübeck.

Hans Ghrote kom

med fartyg från Lübeck och hade varorna med sig, men dessa tillhörde hans hus­ bonde och de kunde, så länge detta var fallet, endast på grund av särskild kom­ mission övergå i Ditlev Enbecks händer.

Köpmannen å utrikes ort kunde också använda skeppare, ofta skeppets ägare, som ombud, vilken befraktade även andra köpmäns varor till leverans eller för­ säljning å annan ort, dit fartyget destinerades.

Skepparen uppträdde sålunda

som köpman, och han kunde också skaffa sig varor för återresan, vare sig genom byte eller köp. Skepparens erfarenheter i navigationens icke minst på den tiden svåra konst och i köpenskapens villkor och förutsättningar ställdes på hårda prov.

Därav framgick den medeltida skepparens oumbärlighet för den hemma­

varande kapitalisten-köpmannen, med vilken han stod på samma sociala plan.

Därav härledde sig också skepparens rätt till del i vinsten eller att på annat vis inhösta sin vinst av resan. Först under det 15. årh. bildade de tyska skepparne eget skrå; förut hade de uppgått i köpmansgillet.3 lyder (s. 200): Ludolphus de Monte duxit secum ad sendeve ex parte Hermanni Warendorp 13 panni ^yrisch versus Scone. Datum 31 in die Viti (15 juni). — 1 Erik Arup, anf. arb., s. 25. — 2 Eli F. Heckscker, Merkantilismen I, s. 292 (1931).

Jfr J. Kulischer, Allgemeine Wirtscbaftsgescliickte s. 291. Lübecks ut­

rikeshandel bedrevs med ombud, en framstående köpman eller ett bandelsbiträde, som av kapitalisten erböll ett förskotterat kapital för affärerna 1 främmande land. När ban återkom, räknades vinst ocb förlust 1 för­ hållande till det nedlagda kapitalet. Fritz Rörig, Lübecker Familien und Persönlichkeiten aus der Frübzeit der Stadt, s. 13^ (Veröffentl. d, Schlesw. Univ. Ges.schaft Nr. 12. 1928). — 3 Walther Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt, s. ^59 ff.

HäbLngborgj medeltid i 2jo — i536 Det fanns ett sätt att göra sig oberoende av en Malmöborgare — en sådan var Ditlev Knbeck, om också av tysk nationalitet — nämligen att främlingen själv uppeböll sig i staden, »vinter eller sommar» utan att ha kost hos borgare, men då var han också pliktig att betala en avgift, kallad »vinterlag» eller »sommarlag» en­ ligt bruket i de skånska städerna1 utan att därför ha förvärvat sig borgareskap som förutsättning för frigörelse från gästrättsrestriktionernas hämmande band.

Om ett antal främmande köpmän eller deras ombud förefanns i en stad, kunde de till inbördes hjälp bilda ett skrå eller gille, jämförligt med det av stadens egna bor­ gare bildade köpmansgillet.

Även i Danmark har man att skilja mellan främ­

mande köpmäns och stadsborgerliga köpmäns gillen. Då kommissionären, ifall han var borgare, tillhörde det av stadens egna köpmän bildade gillet, kunde utrikeshan­ del dock ej därför bedrivas av hans gille, och detta var ej heller fallet med det främmande köpmansgillet.

Till skillnad från kapitalassociationen var nämligen

köpmansgillet så till vida en kapitallös inrättning, som det icke alls bedrev han­ del som korporation. eget hus.

Det hade kapital i medlemsavgifter m. m. och stundom i

Gillet kunde bestå av köpmän med kommissioner, köpmän med andel

i kapitalassociationer eller med egen personlig handel, skeppare, faktorer och handelstjänare — kort sagt av alla dem, som ansågos vara utövare av köpmans­ yrket. Den enskilda organisationen av ett affärsföretag bredvid en mängd andra hade köpmansskrået icke att befatta sig med. När det icke desto mindre, sär­ skilt ur vissa senmedeltida skråordningar, framgår, att gillebrödernas kommers var en angelägenhet av intresse för skrået, berodde detta förhållande på köp­ männens ökade inflytande inom staden.

Därmed övertogo de också mer eller

mindre den kontroll över handeln, som tillkom borgmästare och råd. Även i Danmark har denna tyska utveckling av gillet haft liknande för­ lopp.

Med ledning av gällande handelsrätt reglerar i synnerhet skråordningen

1496 för trefaldighetsgillet i Odense gillebrödernas köpenskap.

Den får därige­

nom i ganska stor utsträckning tillfälle att visa, huru det närmare har gått till med att tillämpa särskilt gästrätten i Själlands och det därmed likställda Skånes handel. Det föreskrevs i första punkten, att »ingen dräng, som köpman vill bliva i Odense, skall intagas i detta heliga trefaldighets köpmansgille förr än han är 1 Privilegier I, n. 296, Malmö

Den, som låge i Malmö som köpman vinter eller sommar ock ej

var i kost kos borgare, skulle betala vinter- ock sommarlag, »som annorstädes är sedvana i riket».

I

annat fall skulle gästen ge sig av från staden vid S. Andreas dag (30 nov.) ock fara »kem till sitt», »som i andra köpstäder i Skåne sedvana är».

Två förordningar med upprättkållande av dessa artiklar att

gälla i Malmö, Skåne ock kela Danmark utfärdades 1^91 ^/s- Repertorium II, n. 6935, 6936.

Jfr

o

Privilegier I, n. 377, Ellekolm 1509. Jfr William Ckristensen, Dansk Statsförvaltning i det 15. Arkundrede, s. 631 (1903).

l^aruhandel 15 år gammal och har tjänat köpman i Odense uti två eller tre år».1 Efter denna grundsats följa först bestämmelser av övervägande gillekaraktär, avseende bro­ derskapet med dess förpliktelser och förmåner, därefter regler för gillebröder­ nas handel, särskilt deras förhållande till stadens gäster, »främmande köpmän» eller »främmande krämare». Ingen främmande köpman, som hade varor till salu, ägde taga in på härbärge hos någon annan Odenseköpman än den, som hörde till gillet. set.

Gäster och Odenseköpmän ägde fritt köpslå med varandra i gillehu­

Om någon av gillebröderna tillstadde gästerna i sitt hus att köpslå mot

gilleordningen, skulle han böta en tunna öl och en mark vax till gillet.

I sin utvecklade form var gille- och lagerhuset ett köpmanshus, vilken inrätt­ ning uppkom ej blott i Tyskland, utan även i andra länder för att förhindra den likaledes i Danmark förbjudna handeln mellan gäst och gäst. Denna speciella kontroll berodde av principen, att handeln skulle ske så offentligt som möjligt.

Det inträffade också, att främmande köpmän själva stiftade sitt eget kompani med egen byggnad för att där lagra sina varor, för så vitt de voro så oumbärliga för den stad, som de besökte, att de kunde göra detta, eller också kunde staden eller dess egna köpmän giva främlingarna oktroj på ett affärshus i den egentliga avsikten att kontrollera deras handel enligt gästrättsrestriktionerna.2

I Odense

bortföllo tydligen dessa hinder, ifall handeln bedrevs i Odenseköpmännens eget gillehus.

Köpmanshusets dubbla karaktär av samfunds- och lagerlokal framträder all­ deles särskilt tydligt i Fredrik I:s brev 1526 till magistraten i Malmö, att på en av kungen donerad tomt »uppbygga ett kompani där, som menige danska köp­ män av allt riket må och skola söka och hålla köpmansskap och där bruka de­ ras köpmansskap liksom andra främmande och utländska tyska köpmän göra på allt sätt».

Byggnaden var avsedd för de danska köpmän — alltså även häl­

singborgare — »som om hösten till sillfiskande och annan tid om året söka till vår stad Malmö, där att bruka deras näring, bärgning och köpmanshandel».3 Malmö hade 1452 ett skrå av Stettinerköpmän, ja redan 1329 ett köpmansgille för Lübecks och andra tyska städers köpmän.4 Gästhandeln kunde bedrivas fritt i de hemmavarande köpmännens eget hus, såsom vi nyss sågo var fallet i Odense, eller också i de tyska och danska kompanihusen. I Malmö byggde staden det danska kompaniets hus uppenbarligen därför, att kontrollen över gästhandeln 1 Danmarks Gilde og Lavskraaer fra Middelalderen, udg. ved C. Nyrop I, s. 770 IF. — 2 Max We­ ber, Wirtschaftsgeschichte, s. 190 (1924).

Josef Kulischer, Wirtschaftsgeschichte, s. 285.

Geschichte des Handelsrechts, s. 155 f. — 3 Danmarks Gilde- og Lavskraaer I, s. 803. s. 730, 526.

5

10 I4 — 31215.

Paul Rehme, —

4 Ibidem

Halting borg ö medeLtld i2jo —133^ ansågs även i Danmark mest effektiv genom dylikt sammanförande av varor samt köpare och säljare. Denna allmänna organisation av handeln har tydligen sent använts av Danmarks egna köpmän, då den spåras först mot medeltidens slut, enär 1526 års brev förklarar, att systemet satts för länge sedan i full gång av tyskarna i Danmark.

Organisationens historia i Danmark är icke utforskad.

Det kan tilläggas, att den icke möter ens i den utgående danska medeltidens yngsta stadslag 1487, och det är okänt, om det danska kompaniet i Köpenhamn 1443 organiserats i förevarande fall på samma sätt som det samtidiga tyska kom• •

paniet i staden.

Aven om det icke heller är känt, om Hälsingborgshandeln haft

affärer i gillehus, är det på grund av det nu anförda ingen anledning att trots de fåtaliga källornas tystnad förbise karaktären av den principiella och allmänna • •

ordning, som utmärkte tidens handel.

Aven Hälsingborg hade sitt »kompani»,

som enligt vad vi längre fram meddela särskilt om hantverk och gille efter allt att döma var ett köpmansgille.

★

Vi ha påpekat att köpmän under sina resor måste lägga upp sina varor för viss tid i den stad, som de ville draga igenom på sin färd, och därav kunde i Tyskland t. o. m. direkt förbud uppkomma att färdas staden förbi. Till sjöss an­ komna köpmän ägde omlasta sina varor endast på borgares fartyg eller pråmar, vilket vi ofta berört i det föregående. Avsikten härmed känna vi redan: främ­ lingarnas konkurrens med stadens köpmän om ortens avnämare skulle i möjli­ gaste mån beskäras.1 Det är historien om lokal och regional varutillförsel närmast från varuproduktionen inom Hälsingborgs grannbygd och län, vartill vi nu först övergå, innan frågan om varutillförsel från utländsk produktions­ ort längre fram tager vår uppmärksamhet odelat i anspråk.

Främmande köpmän fingo driva sin handel i staden endast som gäster för kortare tid eller som »liggare».

Om denna regel i praktiken iakttoges, bleve ju

kundkretsen lokaliserad, oeh köpmannen hade intet annat val än att resa från stad till stad.

Det låg nära till hands för honom att trotsa förbudet genom att

driva affärer med främmande borgare, som icke tillhörde hans vistelseort, enär han därigenom icke blott slapp resa, utan också såg efterfrågan på sina varor skärpt genom det tillfälligtvis ökade antalet köpare utöver det ordinarie av sta­ dens egna.

Därigenom skulle köpmannen under vanliga förhållanden inhösta

vinst av prisstegring på sina varor, varemot å andra sidan mellanhandel hotade i annan stad från dess egna köpmän, som återvände med de hos utlänningen in1 Jfr Paul Rehme, Gesch. des Handelsrechts, s. 151.

106

J^aruhand eL köpta varorna.

Dessutom torde med hänsyn till den medeltida knappheten å en

mängd varor tillförseln därav bli otillräcklig för den av främlingen icke besökta staden. Prisstegring och mellanhandel från främmande köpmäns sida var emel­ lertid just det onda, som den medeltida stadsförsörjningspolitiken med all kraft sökte undvika. Det är utan tvivel från denna synpunkt, som vi ha att förstå kung Hans’ förordning den 13 juli 1502 för Skånes städer, att »alla utländska köpmän, som ligga och gästa i några våra köpstäder här i Skåne, ej skulle eller må köpslå annorstädes här i Skåne än i den köpstad, som de ligga uti».1 Det är ett rådande missförhållande, som här rättas, men icke desto mindre kom detta att fortfara, vilket framgår av det förbud, som kung Hans den 16 sept. 1506 ut­ färdade för Lunds och Hälsingborgs borgare att göra affärer i Landskrona med därvarande främmande köpmän.

Det klagades från Landskrona, att borgarne

från de båda städerna hade handlat »med utländska köpmän, som städse liggare äro uti Landskrona och desslikes, att de besöka och bruka deras torg uti Lands­ krona mot deras privilegier, förenämnda vår köpstad Landskrona och våra un­ dersåtar därsammastädes storligen till skada och förfång». Kungen förklarade, att ingen ägde »besöka eller bruka den andres torg» och förbjöd därjämte Lunds och Hälsingborgs borgare att »köpslå i Landskrona med utländska köpmän, som där städse gäster och liggare äro, utom i rätt fri ståndandes marknad.

Vill ock

några sådana utländska köpmän hava köpslagan och handel med dem i före­ skrivna Lund och Hälsingborg, då fare de sig in i staden till dem och blive där liggare och gäst».2 Förordningen innehåller två huvudpunkter: Lunds och Hälsingborgs invånare förbjudas att, utom vid marknader, ha affärer i Landskrona på torget eller med utlänningar, som däremot erinras om skyldigheten att resa till den stad, med vars borgare de ville köpslå. Om i denna stad fanns ett utländskt köpmansgille eller kompani, såsom i Hälsingborg, voro de medlemmar även av detta under sin liggetid. Detsamma gällde givetvis om Malmö och andra städers »liggande» ut­ ländska köpmän. Borgare i Lund och i Vä hade emellertid haft tvist med Malmö om rätt att där handla »med utländska köpmän, som städse liggare äro i Malmö och desslikes om torget i Lund, som de av Malmö skulle besöka och till fara mot Lunds privilegier». Kung Hans avgjorde den 18 mars 1506 ärendet på alldeles samma sätt, som han några månader senare kom att förfara i Landskronatvisten.

Utländska köpmän måste »ligga» i den stad, varest de ämnade handla, och Malmöborgarne förbjödos att besöka torget i Lund.3 1 Privilegier I, n. 363. — 2 Privilegier I, n. 372. — 3 Privilegier I, n. 370.

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 Den ekonomiska lagen om tillgång och efterfrågan bryter sig alltjämt mot den medeltida stadens försörjningspolitik.

Det var ju en grundsats i den medeltida

stadshushållningen, att framför allt livsmedel av alla slag, som en gång införts i staden, också skulle stanna där. Även de skånska städerna fingo försörja sig själva bäst de kunde utan att plocka varandra på deras tillgångar, vare sig inom eller utanför staden i dess uppland. Det finns ingen möjlighet att för när­ varande bilda sig en säker uppfattning om produktionens och konsumtionens faktiska intressen, så länge den förras geografiska fördelning inom Skåne under medeltiden är okänd. Tack vare torgtvånget och den därav präglade regionalhan­ deln eller avsättningen av upplandets produktion i dess stad skulle man, därest varuslag och varutillförsel voro särskilt kända, kunna sluta till produktionens ej blott allmänna, utan också särskilda karaktär inom visst geografiskt område av Skåne. Dessutom vittnar i flera fall varuexporten från Skåne om ett inre sam­ manhang med den inhemska produktionens avsättnings vägar. Det är förhållan­ den, som på grund av torftiga källor icke kunna mer än antydas ur den särskilda synpunkten av Hälsingborgs handel och dess egen livsmedelsförsörjning genom lokal tillförsel.

Vad först den med främlingshandeln i ovannämnda båda förordningar sam­ mankopplade torghandeln angår, måste det med hänsyn till efterfrågans och till­ gångens naturligt verkande krafter antagas, att torget i Lund besöktes av Malmö­ borna, emedan det var överlägset torget i Malmö, och att av samma orsak han­ deln med utländska varor var större i Malmö än i Lund.

Med efterfrågan och

tillgång stämmer också det faktum, som vi ofta framhållit, att torget i Hälsing­ borg ifråga om livsmedel var överlägset Helsingörs, som i verkligheten rent av saknades på grund av bristen på åtminstone tillräckligt agrarproducerande upp­ land.

Huruvida å andra sidan handeln med utrikes varor i Helsingör var mer

betydande än i Hälsingborg, är en annan ekonomisk företeelse, som icke är känd.

Med ledning av de skånska städernas tullräkenskaper från 15—1600-talen har man trott sig urskilja fyra viktigare jordbruksdistrikt i Skåne. Det område, som hade Malmö till exporthamn, hade stark produktion av korn, men i underordnad grad av havre och kreatur. Hälsingborgstrakten vore utomordentligt rik på animalisk pro­ duktion, men däremot utan större betydelse ifråga om vegetabilisk. Ystadstrakten företedde större j ämnhet mellan dessa produktionsgrenar, som båda voro betydande.

Landskronatrakten vore av ensartad produktionskaraktär som Ystadsområdet.1 1 Nils Wimarsson, Ystad mot slutet av danska tiden, s. 66 (Festskrift utg. av Ystads fornminnesför­ ening 1918).

Varuhandel Denna översikt måste anses vara summarisk, då den stöder sig på ett urval av import- ock exportsiffror, vilka det dock ej varit avsikten att framlägga med anspråk på fullständigket. Framför allt saknas grundförutsättningen för bedö­ mandet av siffrornas betydelse, nämligen exportvarornas ursprung, eller produk­ tionsorten själv.1 Möjligt är, att Ystads import och export i huvudsak avse så att säga hemmaproduktion från stadens uppland och ej transitogods från andra trak­ ter utom Skånes gränser.

Däremot voro Hälsingborgs och Malmö geografiska

belägenheter i kommunikationshänseende förträffligt ägnade att göra dem till stapelorter för dylikt främmande transitogods.

De nämnas båda som kung­

ens tullstäder i hans brev till Halmstad 1516. Om hästar köptes i Halland på landet i stället för i städerna, och köparna kunde med dem undkomma »till våra tullstäder Malmö eller Hälsingborg», skulle de gå miste om köpet, om det ej kunde bevisas vara lagligt gjort.2 Detta intyg på export av icke skånska han­ delsvaror hör till de ytterst få, som vi ha att tillgå från medeltiden och först från • •

dess sista år. An mer förstärkes intrycket av Hälsingborgs och Malmö egenskap av stapelorter även för icke skånskt gods, som transiterades, när vi läsa, vad riddaren Tyge Krabbe, hövitsman på Hälsingborgs slott, egenhändigt skrev 1533 till borgmästare och råd i Lübeck.3 Det är ett hitintills okänt brev, som utgör svar på Lübecks skrivelse till Danmarks rikes råd redan samma dag, som den kom i Krabbes händer. Så snart rådet hunnit sammanträda, skriver han, skulle ett utförligare svar ges Lübeck om deras köpmän och tjänare, som begärde få föra ut kött ur riket.

Det vore icke så, att förbudet för utförsel av kött gjorts för

deras stads eller några av dess kringliggande städers skull, utan därför, att varken kött eller oxar vore till salu i landet, såsom de lübska köpmännen och tjänarne redan väl visste. »Ty kung Gustav har förbjudit under liv och gods, att det må icke föras en oxe ut av Sverge; där plägar utföras 1,000 eller 2,000 varje år.

Nu är intet till salu, ty bönderna plöja här med kor». Fanns det

icke kött eller levande kreatur (oxar), så hindrade det dock ej, att de dan­ ska köpmännen tillförde lübeckarna andra »ätande varor, sill, ål, torsk, smör, 1 Att sammanställa varans ursprung med dess Hemort ocH därmed uppnå karaktänstik av ett visst lokalt produktionsområde Har, tack vare ett rikkaltigt material, blivit en metodiskt genomförd uppgift för Hans-Joackim Seeger, ^Vestfalens Handel und Gewerbe vom 9. His zum Beginn des iz{. JaHrH. (Studien zur GescH. der Wirtschaft u. Geisteskultur von R. Häpke, Band I, 1926), Heinrich Bechtel, Der ökonomische Raum für den Handel im Spätmittelalter (Schmollers Jahrbuch 53. Jahrg. 2. Heft 1929), Hans-Gerd von Rundstedt, Die Regelung des Getreidehandels in den Städten Südwestdeutschlands und der deutschen Schweiz im späteren Mittelalter und im Beginn der Neuzeit (Beiheft 19 zur Vierteljahrschrift für Sozialund Wirtschaftsgeschichte, 1930). — 2 Privilegier I, n. 298. -— 3 Lübecks Statsarkiv. Privata. Schwed.

Städte. Helsmgburg, Stück 11. Brevet är daterat Hälsingborg den 1 juni 1533.

ü aiding bo rgd medeltid 12g o — evad det helst vara kan», och lubeckarne kunde »köpa här, vad helst de fånga kan».1 Om man förvånas över den ansenliga svenska exporten av oxar till Danmark eller Tyskland genom Skåne, vilken Gustav Vasa vid upprepade tillfällen länge förbjudit2, kan man å andra sidan fråga, om icke exporten åtminstone tidvis över­ vägande bestod av svenska, icke skånska oxar, och om ej de senare i så hög grad redan exporterats, att de skånska bönderna måste plöja med kor. Med hänsyn till stapelrätten har säkerligen även mellanhandel med svenska oxar bedrivits av borgare i de skånska städerna. Men däremot fanns det i Skåne tillgång på andra slag av livsmedel, varvid särskilt nämndes fisk och smör — tydligen rent skånska produkter — så långt som lubeckarne kunde lyckas få köpa. Med hänsyn till de exportvaror, som utgingo via Hälsingborg enligt 15—1600-talets tullräkenskaper, utgjordes dessa i synnerhet av kreatur såsom oxar, hästar och får, samt framför allt smör. Vi skola något gå in på denna fråga i ett annat sammanhang. Vi er­ inra oss, att Ditlev Enbeck i Malmö drev kommissionshandel även på det sätt, att han sålde inkomna lübska varor, men däremot sände mängder av kött till Lübeck, varmed han utan betalning med kontanter reglerade sitt saldo i Lübeck med överskottet i värde av denna utförsel.

När det bevarade arkivmaterialet

från senare delen av 1500-talet tillväxer, visar sig Hälsingborg redan som en be­ tydande exportstad, där tyskar och stadens egna borgare i överensstämmelse med tidens organisation av handeln även som kommissionärer haft sin andel av varuutförseln. Det är på en sådan handel, som Tyge Krabbe syftar i ovannämnda brev, där han skriver om tyska köpmän och deras tjänare.

Skånes handelsgeografiska läge gav landskapet den privilegierade ställningen att på grund av ej blott tysk, utan givetvis också dansk mellanhandel eller han­ del med Sverige kunna rikta sig med en även på denna väg befordrad varutill­ försel, som måste skiljas från Skånes egen produktion.

1 Genom förordning 1526

/6 för Skåne kade prelater, riddare ock deras fogdar samt främmande köp­

män, tyskar eller danskar, förkjudits att uppköpa ock utföra ur landet gräsoxar, då korgarne icke eljes kunde komma åt så mycket kött, som de ock kungen bekövde.

Käbenkavns Dipl. I, n. 2/\2. Detta påbud

avsåg sålunda att trygga städernas självförsörjning, men det lämnas därkän, kuruvida det var just denna eller annan förordning, som Tyge Krabbe åsyftade. — 2 Kopparbergsmännen i Dalarne förbjödos 1530 “Vö att driva ock sälja oxar ut ur landet, som »Vi tidt ock ofta gjort förbud på». Inbyggarne i Västergötland, Östergötland ock Småland fingo kungens brev 1531 ^!g, att man på grund av prisstegringen på oxar inte kunde få ett par gilla oxar för mindre än 20 mark danska. Maximipriset sättes till 16 mark. Inga kästar finge exporteras till ett kögre värde än 10 mark danska. Samma år, som Tyge Krabbe skrev till Lübeck, eller 1533 Vö, upprepade kungen det gällande förbudet, när invånarne i Sunnerbo kärad i Små­ land begärde få »föra oxar ock kästar till Danmark ock köpa eder där salt ock sill före». stratur VII.

Kung Hans kade f. ö. redan 1^91 “Vs förbjudit utförsel från Skåne ock riket av kästar, ök,

föl till visst värde, lamm, lammkött ock kokött. Repertorium II, n. 6936.

HO

Gustaf I:s regi-

V^aruhandeL Vill man med reservation för fjärran ifrån kommande transitogods trångt be­ gränsa frågan om produktionen till att gälla Hälsingborgs eget uppland, har man vägledning i det förut nämnda inventarium över Hälsingborgs slott, som — enligt övligt bruk vid hövitsmansskiften — lämnades 1537 av Tyge Krabbe till efter­ trädaren Peter Skram.1 I ladugården funnos 29 kor, 18 ungnöt, 6 kalvar, 2 tju­ rar, 28 får, 14 lamm, 155 svin och 3 föl. Dessutom hade slottet endast »zf gamla hästar till slotts vagnen». På jord såddes 162 tunnor och 2 skäppor vinter- och vårråg, korn och havre.2 Vete omnämnes icke.

Utsädet står i viss proportion med kreatursskötseln. Ty största utsädet var havre till ett antal av 75 tunnor. I Danmark voro råg och vete brödsäd mycket tidigt under medeltiden, men uppblandning i brödet med korn kunde dock före­ komma. Eljes var korn jämte havre närmast avsett för utfodring av nötkreatur, höns, gäss samt hästar och kallades i Skandinavien också »hästekorn». Vete an­ sågs vara lyxartikel.3 I Skåne har också vid odlingen vetet, som under förhisto­ risk tid varit ett viktigt sädesslag, mycket undanträngts av rågen.4 Nämnda siffror visa efter nutida förhållanden ett medelstort jordbruk, inriktat i främsta rummet på kreatursskötsel och smörproduktion. Det i inventariet speci­ ficerade förrådet av stora mängder rökta och saltade livsmedel: fläsk, kött, späck, smör m. m., är tydligen allt för stort för att gårdsproduktionen ensam skulle räckt till.

Snarare har detta livsmedelsförråd eller kosthåll företrädesvis tagits ur

skatteleveranserna från slottslänet.5 Den älsta bevarade jordeboken är odate­ rad, men utan tvivel från 1320-talet.6 Jordeboken upptager naturauppbörden häradsvis med slutsummor för varje härad. »Den vissa ränta, som årligen plägar O

att inkomma på Hälsingborgs slott av Luggude härad, Södra Asbo härad, Bjäre o

härad, Norra Asbo härad, Göinge härad, Harjagers härad, Rönnebergs härad» utvisade 7 läster och 2V2 skäppa råg, 26 läster, 2 pund och 1 z/2 skäppa korn, 1 Danske Magazin II, s. ^9 f. Jfr Elias Follin, Helsingborgs bistoria, s. 14 f. — 2 En läst vinterråg = 26 tr. 4 sk; 3 pund 2 sk. vårråg = 10 tr. 2 sk., 12V2 pund korn = 50 tr. ocb 11 pund 2 tr. bavre = 75 tr. 2 sk.

Summa 162 tr, 2 sk.

Follin, Helsingborgs bistoria, s. 13. — 3 Fredrik Gr0n, Om Kostboldet i

Norge intil aar 1500, s. 37 if., 22^ (Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo 1916,11 Hist.

Filosofisk Klasse). — 4 C. G. Weibull, Skånska jordbrukets bistoria intill 1800-talets början, s. z(6 (Skrifter utg. av de skånska hushållningssällskapen 1923). — 5 Hövitsmannen på Hälsingborg, Bengt Bille, levere­ rade 1^91 till kungens förråd i Köpenhamn 2 läster ocb 1

72

tunna smör, 1 fjärding smör, ytterligare smör,

160 rökta ox- ocb kokroppar, 1% läst kokött, 200 sidor fläsk, 60 rökta svinryggar, 200 rökta får, J/2 läst honung, 2 levande oxar, 1 72 läst ocb 4 skäppor råg, 6 läster minus zf skäppor råg.

Archiver Hr. Bent Torbenson Billes etc.

E. Dokumenter i/}66—1504*

Rigsarkivet, Private

Repertorium II, z{, n. 6963. —

6 Rigsarkivet. Jordebpger fra Skaane, Halland (Kristian III:s Tid) Jordebogen paa Helsingborgs Len. Pappersbandskrift 51 ff. Paleografiskt är stilen samtidig med en annan (möjligen rent av samma) stil i Helsingprs Sisebog 1518, 1519. Rigsarkivet.

111

Häbingborgo medeltid 12go —1536 10 t/2 läst, 1 pund, J/2 skäppa och 6 tunnor havre.

Denna spannmålsleverans

har en klar övervikt för korn, mera i jämförelse med havre än med råg.1 Enär denna uppbörd förklaras vara ordinarie, »som årligen plägar in komma» är det tydligt, att havren icke alls har räckt till för slottsladugårdens behov. Det åt­ gick ju endast i utsäde ej mindre än 75 tunnor havre. Enligt jordeboken såddes »till Hälsingborg» 5 pund råg, 8 pd korn och 8 pd havre. Det förefaller därför, som om slottets egen gårdsproduktion spelat den huvudsakliga rollen i fråga om havretillgången utöver leveransen från länet. Huruvida proportionerna mellan de olika sädesslagen också uttrycker motsvarande i länets allmänna produktion, är ett problem, som icke här kan upptagas.

Länsuppbörden fortsätter med följande: 284 kor, 345 I/z får, 384 lamm, 259 galtar och 1 svin, 449 gäss, 1,605 böns, omkr. 14 tunnor honung och 6 x/2 läster, 8 tunnor smör. Dessa siffror uppvisa gent emot de förut nämnda spannmålssiffrorna tillvaron av kreatursskötsel och smörtillverkning i Hälsingborgs uppland och län, som synes överlägsen brödsädesproduktionen. Det bör ej förvåna, att korn- och havreodlingen måste anpassas härefter. Förteckningen över de kyrk­ liga inkomsterna i Luggude härad och Hälsingborg 1569 antyder alltjämt ena­ handa jordbruk.2 Varken oxar eller hästar förekomma i länsuppbörden, men uppfödandet av dessa djur var dock utmärkande för det skånska jordbruket, åtminstone på stora gods. Bland naturaavgifterna i Skåne brukade de ej heller upptagas, och uppbörden företer inga särdrag till skillnad från andra trakter av Skåne. Den hänvisar till husdjursskötseln och biodlingen.3 Vi förstå inför dessa fakta bättre vad Mogens Madsen 1589 menar, när han talar om »torget, till vilket den folkrika grannbygden nästan dagligen för sina varor, d. v. s. all slags säd, oxar, lamm, gäss m. m. sådant, ja, alla livsförnöden­ heter, så att det räcker till för Helsingörborna på andra sidan Sundet samt för andra köplystna». Kungens dom 1541 hade ju tillåtit Helsingör att fortfarande i Hälsingborg köpa »oxar, får, lamm, smör och andra varor, som där fal komma».

Hälsingborg hade »nästan dagligen» en oerhörd tillförsel, och på de två årsmark­ naderna, den ena vid mitten av Quadragesima (vid fastan), den andra vid Domi­ nica Palmarum (palmsöndagen), voro bland handelsvaror »hästar och oxar mest till salu, och det var för försäljningen av dem, som dessa marknader ursprungligen 1 Enligt det danska sädesmåttet på 1500-talet utgjorde en läst råg 8 pund, en läst korn eller malt 12 pund, ett pund råg eller vete 20 skäppor, ett pund korn 24 skäppor eller /\ tunnor, ett pund kavre 2(0 skäp­ por, en tunna 6 skäppor ock en skäppa 6 kappar. A. Berntsen, Danmarckis oc Norgis fructkar Herligked IV, s. 2(89 (1656). Jfr Steenstrup, Studier, s. 260. — 2 Lunds stifts Landekog 1569. Landsarkivet i Lund.

— 3 Jfr C. G. Weikull, Skånska jordbrukets bist., s. 2(9. C. Ckristensen, Agrarkistoriske Studier, s. 37 ff-

112

T^aruhandel inrättades». Tillförseln var så stor, att en mängd främlingar även från fjärran orter infunno sig »med en myckenhet av utländska varor».1 Men det räcker icke till att veta, att gårdarna ute i länet hade stora odlade marker och välförsedda ladugårdar, som gåvo överskott på Hälsingborgs torg för export. Länet var rikt nog även på skog, ängshö, järn och bräder. Till slottet lämnades nämligen i skatt 3,332 lass ved, 538 lass hö, 270 stycken järn, 31 tolfter bräder och dessutom kontant 950 mark, 1J/2 skilling, 3 penningar. Det är ett intyg ej blott om tillgång på hö för kreatursaveln, utan även om bränsle och byggnadsmaterial. I detta sammanhang får Esroms klosters privilegium 1301 angående rätt att köpa bräder, trä och järn sin tidshistoriska bekräftelse, varom närmare i kapitlet hantverk och gillen och tillförseln av deras produkter.

0

Återgå vi efter denna beskrivning av det produktionsområde, som utgjorde Hälsingborgs län och uppland, till den konkurrens om Skånestädernas torg och marknader, som kung Hans 1506 sökte reglera, synes det uppenbart, att Lands­ kronas sena tillkomst som stad icke betydde, att den blev centrum för ett nytt uppland, utan att den tvärtom tog i anspråk ett område, vilket liksom kilade sig in såväl i Hälsingborgs som Lunds forna, intill varandra fritt gränsande uppland.

I själva verket torde därför den unga staden saknat eget uppland, som icke heller med avseende på produktionen företett tillräcklig originalitet för att för­ tjäna en självständigare särställning. Landskronas geografiska belägenhet på en utskjutande udde mellan Hälsingborg och Malmö (Lund) är sådan, att blott en liten och ej allt för rik del av inlandet har närmaste vägen till Landskrona2, vars betydenhet som handelsstad låg på utrikeshandelns område.

Eftersom Lands­

krona hade sådan handel i större omfattning låg det nära till hands för Hälsing­ borgs och Lunds borgare att i staden söka avsättning för produkter från sina gamla uppland.

Men att de däremot skulle behövt begagna Landskronatorget

för att göra uppköp av vad de ju själva hade mer än nog, synes icke antagligt.

Som kustort delar Malmö med Hälsingborg den framför Landskrona över­ lägsna fördelen av att äga det naturligt bästa överfartsläget till Själland. Därav betingades också deras egenskap av kronans tullstäder i Skåne. Men under det att Hälsingborg ensam rådde om sitt uppland, sammanfallande med det stora länet, måste Malmö dela sitt uppland med Lund, vilken senare stad var belägen som inlandsort inom detsamma, varemot Malmö hade det så att säga i ryggen.3 Den förnäma ärkebiskopsstaden och den framgångsrika handelsstaden Malmö — 1 Aarsberetninger III, n. z{2. Se ovan s. 52. — 2 Helge Nelson, Geografiska studier över de svenska stä­ dernas läge, s. 77 (Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution 191 8). — 3 Ibid. s. 75, 81.

15 — 31215.

11

Hälsingborgs medeltid 12 go—1536 Danmarks efter Köpenhamn största medeltidsstad — voro i sin ordning själva stora konsumenter av det delvis gemensamma upplandets produkter.

Det låg

också härvidlag nära till hands för Malmö att besöka Lunds torg, därest till­ förseln på Malmö torg enligt 1506 års brev skulle varit otillräcklig. ★

Men varutillförseln hade ej blott lokalt, utan även internationellt ursprung beträffande handeln med utländska varor. portstad för det inre av Skåne.

Det är känt, att Malmö var im­

Curt Weibull har i sitt auktoritativa studium

över Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, som besöktes av köpmän från nästan hela Nordeuropa vid tiden för det stora sillfisket på hösten, uppvisat, att omslutningssumman för endast Lübecks handel på nämnda marknad 1399 upp­ gått till 153,083 V4 mark, men däremot på Norge och Sverge samma år icke rört sig om mera än c:a 25,000 mark på vartdera landet. Från dessa siffror kan man sluta till Malmö betydenhet som importstad, att Lübecks handel samtidigt en­ dast på Malmö hade en omslutning av 59,159 mark. Malmö har för Lübeck haft samma betydelse som Norge och Sverge tillsammans.1 Vi erinra oss, att Malmö nära belägenhet till Skånemarknaden, där in- och utländska varor av alla slag och för alla behov funnos tillgängliga, hade medfört täta besök av främmande köpmän i staden, i synnerhet vid själva marknadstillfället. Man kan fullstän­ diga bilden av sambandet mellan Malmö och Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo med det tillstånd, som kung Magnus Eriksson 1338 gav främmande köpmän att därifrån forsla sina varor tullfritt på vagn mellan Malmö och Lund samt andra skånska städer. Detta privilegium säger ej blott, att köpmännen kommo först till Malmö och därefter drogo med sina varor in i Skåne utan även, att detta transportväsende enligt ärkebiskop Peters av Lund intyg var gammalt.2 Den holländska staden Kampen, som hade sina borgare med i sillfisket, berättar 1335 om dels ambulerande köpmän mellan Malmö och Skanör med Falsterbo, dels i Malmö liggande köpmän, såväl tyskar som »omlandsfarare» (holländare).3 I överensstämmelse med denna koncentration av utrikeshandeln på Malmö har också den lübska skeppsfrekvensen på Skåne 1398—lzfoo varit störst på Malmö.4 1 Curt Weibull, Lübeck ocb Skånemarknaden.

Studier i Lübecks pundtullböcker ocb pundtulls-

kvitton 1368—69 ocb 1398—1^00, s. ^5 f. (Skrifter utg. av Fablbeckska Stiftelsen II. 1922). — 2 ST, n. 233. — 3 ST, n. 225, s. 562 — capere lllos mercatores ambulantes inter Malmogbam et Scancer et Valsterbotam et etiam impedire iacentes in Malmogba. — 4 Utförseln från Lübeck 1398 skedde till Falsterbo med 53 skepp, till Skanör med 66, till Ystad med 13, till Malmö med 169 ocb till Dragör med 96; år 1399 med resp. 51, 16, 12, 109 ocb 288 samt 1^00 med resp. 60, 14, 12, 124 ocb 309 skepp. In­ förseln visar i stort sett ungefär motsvarande siffror. Jfr C. Weibull, Lübeck ocb Skånemarknaden, tabel­ lerna s. 24 ff.

Varuhandel Det är i Lübecks s. k. pundtullbocker ocb pundtullkvitton, som Skånetrafiken kan noga avläsas. Pundtullen, som uppkom på hansedagen i Greifswald 1361, var kort sagt en utförsel tull, som skulle uppbäras vid skeppens utlöpande ur de banseatiska bamnarna, men däremot blev den införseltull för skeppare och köpmän från icke banseatiska bamnar. Materialet är mycket bristfälligt bevarat från ocb med 1368, ty det saknas för nästan bela 1400-talet.1 Med reservation för ett belt sekels för alltid härskande tystnad om Lübecks skepps- ocb varutrafik måste det enligt pundtullens system antagas, att Hälsingborg varken som in- eller utförselort stått i direkt skeppsförbindelse med den stora staden vid Trave. Hälsingborgs kommersiella betydelse för Lübeck ocb bansan samt han­ delsnationerna vid haven på ömse sidor om Öresund bar legat på ett annat plan, nämligen indirekt på Skånemarknaden ocb direkt i den växande varutrafiken i Öresund efter Sundstullens inrättande kort före 1429. På Skånemarknaden upp­ trädde hälsingborgarna med egna fiskefartyg ocb egna bodar, vartill vi återkomma vid en särskild redogörelse för sillens plats i Hälsingborgs handel.

Icke heller andra lübska källor tala om Hälsingborg, ocb icke ens det arkiv lämnar upplysningar, som tillhört ett skrå av köpmän, kallade Skånefarare (Scbonenfabrer) till skillnad från dem, som drevo affärer på Norge ocb benämn­ des Bergenfarare (Bergenfabrer). Skånefararne hade sina kontor, utom i Malmö ocb Ystad, även i Landskrona. Ehuru staden, liksom ju även Hälsingborg, låg vid sjövägen Lübeck—Bergen, vilken för Öresundstullens skull förklarades 1440 vara den enda tillåtna i stället för den mera använda routen öster om Fernem ocb genom Stora Bält2, synas Bergenfararne icke ens vid förbifarten ba besökt Lands­ krona eller Hälsingborg. De lämnade tvärtom bela Skåne åt Skånefararesäll1 Serien Pfundzollrechnungen (pundtullböcker) i Lübecks statsarkiv är bevarad endast för åren 1368 —69, 1370—71, 1378,1379, 1380, 1381, 1383—84, 1384—85, 1398, 1399, 1400, 1492—96, 1534—38.

Serien, som i sin belbet ännu ej publicerats, bar av mig granskats i Lübeck 1927. Vol. 1368—1369 bar behandlats särskilt av Oscar Wendt, Lübecks Sebiffs- und Warenverkehr in den Jahren 1368 und 1369 (1902) ocb dessutom vol. 1398—1400 av Curt Weibull, Lübeck ocb Skånemarknaden. Vol. 1492—96 bar bearbetats av F. Bruns, Die Lübeckischen Pfundzollbücher von 1492—^49^' s- 83 ff- (Hansische Ge­ schichtsblätter 1908, s, 382; 1904—1905). Systemet för pundtullböckernas uppställning är upplagt efter skepparens (befraktarens) namn och pundtullavgiften för hans fartyg till dess hela eller halva värde, t. ex.

1378: Hannes Crowel de navi sua valent L marcas de dimidietate (o: nauis) XV den. Item Johannes de Bremen de L marchis iij solidis. I 1379 års bok finnas vid bladkanten fästade pergamentsremsor med så­ dana påskrifter som Versus Danzig, Elbing, Riga, Gotlandia, De Flandria, Versus Flandria, o. s. v. samt ifråga om Danmark: De Schania, versus Schaniam; De Datia, versus Datiam, ofta med orterna specificerade, nämligen i Skåne samtliga sjöstäder, utom Simrishamn och Hälsingborg, vilken senare alldeles lyser med sin frånvaro i pundtullräkenskaperna. De visa sjöfarten till och från Skåne. Skepparna bära övervä­ gande tyska namn utom i trafiken på Danmark (t. ex. 1380).

Jfr. C. Weibull, anf. arb., s. 22, not 2. —

2 Friedrich Bruns, Die Lübecker Bergenfahrer, s. XCVIII (Hans. Geschichtsquellen N. F., Bd II.) HR II, 2, n. 390; jfr n. 457.

115

Häloing borgo medeltid

1230—1536

skåpet — de skånska ock norska intressena köllos, åtminstone ur synpunkten av kandelns organisation, klart isär utan konkurrens. Bergenfararnes arkiv innekåller intet bidrag till Hälsingborgs kistoria.1

Skånefararnes arkiv i Lübeck är

bevarat i större omfattning först från 1500-talet.2 De lübska ock de övriga kanseatiska källornas tystnad om Hälsingborg som kandelsstad är ett anmärknings­ värt faktum, som dock förklaras av Hälsingborgs handelsgeografiska läge, ett sär­ skilt kapitel, som möter oss i ett annat sammankang.3 Tyngdpunkten i varutrafiken kade länge legat i Skånemarknaden, men under det 15. årk. förflyttades den så småningom norrut till Köpenkamn, Helsingör, Landskrona ock Hälsingborg. Förklaringen kärtill ligger i den förändrade rikt­ ningen av den internationella varutransportens vägar, som gav Hälsingborgs kandelsgeografiska position en ny karaktär ock därför förtjänar att längre fram in­ ställas i sitt eget sammankang.

Men Hälsingborg var icke utrustad med kamn för åtminstone de större far­ tyg, som skulle ligga kvar längre tid. Mogens Madsen kar visserligen icke nog starka ord för att lovorda Landskronas kamn som den bästa i Danmark, även för de största skepp (Bil. A). Men den kunde dock tillfrysa.4 Erik av Pommern lär redan 1412 ka uppmanat engelska köpmän att slå sig ned i Landskrona.5 Av1 Jfr Bergenfahrer-Dokumenter i tyske Arkiver ved Ckristian Koren-Wiberg (Det kanseatiske Museums Skrifter, n. 4.

1921).

Innehåller s. 38—61 förteckning över Bergenfabrer 1 arkivet 1 Lübeck, 1 vilket jag

ej’ funnit något om Hälsingborg. — 2 Enligt förteckningen över Archiv der Schonenfahrer nach der Durch­ sicht und Neuordnmg von 1887 består detta av 1. Inventarium perpetuum derer bei dem löblischen Schonen­ fahrer Collegio befindlichen Acten und Briefschaften I. 1390—1824. Dazu Acten-Fascikel A—ZZZ. Vol. n. 169 Aufzeichnungen bezw. Protocolle der Schonenfahrer von 1378 bis 1600; n:ns 554—561. 8 in Leder resp. Perg. gebundene Bücher aus den Jahren 1480 — 87 visa sig endast angå pundtullen i Hamburg, ej Skåne. N. 567 Abrechnungsbuch der Schonenfahrer 1535—1581. Min visserligon icke fullt genomförda granskning av den stora serien INiederstadtbücher i Lübecks statsarkiv gav ett negativt resultat för Häl­ singborgs vidkommande. Detsamma gäller pergamentsbrevsamlingen Trese, uppdelad i Interna (inhemska brev) och Externa (från utlandet inkomna brev), varvid granskades Trese Externa II, C—G, avd. Danica och IV, R—V, avd. Suecica. — Volymen »Land. Schonen Lübecker Handlung und Privilegia» liksom serien Danica, vol. I—IV (1352—1520) pergaments- och pappersbrev, innehöllo intet om Hälsingborg.

En del av materialet har utgivits i Lübeckisches Urkundenbuch. — 3 Huruvida direkt, mera regelbunden sjöfart idkats på Hälsingborg från de vendiska städerna, kan med ledning av kända källor icke utrönas.

Geografiskt sett ligger Stralsund närmast Hälsingborg.

Under den 15-åriga tyska ockupationsperioden

från 1370 har ett stralsundskt inflytande i Hälsingborg lämnat tydliga spår efter sig i källorna.

Råd­

mannen i Stralsund Gregorius Zwerting var 1370 samtidigt hövitsman på Hälsingborgs slott. Stralsundsbor vistades i staden, liksom Hälsingborgare i Stralsund.

Borgare i Stralsund gåvo stadens råd år 1379

kredit på ett fartyg, som en viss »Eggard från Hälsingborg» förde. Liber memorialis (Denkerbok) 1320— 1525 i Stralsunds Rathsarchiv, f. 33. Om utlänningar i Hälsingborg hänvisas till den följande avdelningen Förvaltningshistoria. — 4 På vintern 1586 skulle plank föras över till Kronborgs slott från Landskrona, men om hamnen alltjämt vore tillfrusen, skulle plankorna köras 1 vagn till Hälsingborg att därifrån fortast möjligt översändas. Kanc. Brevboger 1586 I9/i, s.

— 5 Brevet är ej bevarat, men är känt av en an-

V^aruhandeL sikten var givetvis att kontrollera ock fiskaliskt utnyttja den engelska varuhan­ deln efter gästrätten. En »Holländaregata» omtalas redan 1444, häntydande på försök från dansk sida att göra Landskrona till engelsk och holländsk motvikt mot det förtyskade Malmö, den förra baserad på Öresundstrafiken, behärskad i ökad omfattning av hanseaternas bittra motståndare, den senare staden åter på Skånemarknaden. Under kriget mellan holländarne och hanseaterna, vilket de senare förde i syfte att tillintetgöra Hollands möjligheter att behärska varutrans­ porten genom Sundet, lade tyskarne Landskrona i aska 1428. Liksom övriga stä­ der i det norra Öresund var Landskrona en stödjepunkt för det dansk-holländska inflytandet och skulle därför förintas.1 Den förträffliga hamnen skapade Lands­ kronas överlägsenhet som internationell handelsstad framför Hälsingborg.

Landskronas kommersiella historia synes alltså redan från början klart betona stadens internationella karaktär. Skånefararne i Lübeck kunde ej nöja sig med kontor i Ystad och Malmö, utan behövde ett sådant även i Landskrona. Kung Hans' ofta anförda brev 1506 talar om »utländska köpmän», dock utan angi­ vande av deras nationalitet, som »städse» voro liggande i Landskrona, en för­ mån för det nordvästra Skåne, som därav också sökte begagna sig i strid med gästrättens bestämmelser. Lunds och Hälsingborgs köpmän fingo ej köpslå med utlänningarna i Landskrona, utan dessa skulle tvärtom bege sig till dessa städer.

Vare sig att kung Hans’ förordning åtlyddes eller icke, har Hälsingborg haft till­ gång på utländska varor ifrån Landskrona, i synnerhet å »fri ståndande mark­ nad». Sålunda kan det sägas, att internationell handel kunde få karaktär av interlokal tillförsel, när den förmedlades genom Landskrona- och Malmököpmän.

Här skall icke ett försök göras att utreda de kommersiella relationerna mellan dessa städer. Landskronas medeltidshistoria är ännu icke skriven.2 Men att det var en stad, där de utländska köpmännen funnos i betydande antal, framgår re­ dan av därvarande tyska kompani. gare i Landskrona.3

Tyskar eller holländare voro även bor­

De vendiska städernas vanliga klagomål över danskarnes

efterhängsenhet ifråga om deras affärer och ägodelar kom till uttryck även be­ träffande Landskronas tyskar.

Danska fogdar beskattade med utkrävande av

teckning: »Item konning Erick kreff at tke Engilske k0kmen maatte ligge i Landzkrone.

Datum anno

Domini mcdxii.» De aeldste danske Archivregistranter, I, s. 71. — 1 E. Daenell, Die Blütezeit der deutscken Hanse, I, s. 238 (1905). Hugo Mattkiessen, Middelalderlige Byer, s. 139. — 2 Jfr Lauritz Weikull, Till Landskrona äldre kistoria s. 86—105 (Hist. Tidskr. för Skåneland I. 1903). — 3 I ett brev I3/n 1^24 in­ tygar byfogden Sven Nilsson, 3 rådmän ock 4 borgare, att deras »medborgare, kyrkoherden vid Johannes Döparens kyrka Henrik Hemmingesson ock kyrkans föreståndare Herman Grabow ock Tomas Junge upp­ låtit till kyrkan en av Landskronaborgaren Hans von Bodein testamenterad gård. Det är både danska ock tyska, eventuellt holländska namn. HUB VI, n. 571.

117

Hälsingborgs medeltid

1250 —1536

tionde arvingarna efter tyskar, som avlidit i Danmark, ock de tyska köpmännen Takke Osenbrugge ock Herman Hutterock fingo också år 1477 erfara detta be­ träffande sina båda avlidna gesäller, d. v. s. deras kandelsombud i Landskrona.

De anförde vidare, att tyska köpmän kade i Ellenbogen, såsom Malmö kalla­ des på tyska, ock i Landskrona kaft under ett kalvt kundrade år »kumpanie und brodersckop» med altare i kyrkan för sin gudstjänst.1 Skånefararne besvä­ rade sig 1484 över rådet i Malmö, som tillkållit dem att köpslå endast med MalO

möbor, men ingalunda med borgare i Landskrona, Vä, Ahus, Ystad ock Trelle­ borg.2

Tyska köpmän i Landskrona klagade över, att de hindrades att i sed­

vanlig utsträckning handla med bönderna om hösten, vartill de kade rätt enligt sina gamla privilegiebrev, som förstördes, när kung Karl av Sverge härjade om­ kring i Skåne.3 Icke mindre allvarliga vore de vendiska städernas klagomål mot Danmark 1530. De upprepade sina gamla besvär och tilläde, att tyska köpmän i Landskrona ej finge äta i egna bodar med sina »knektar», utan måste hålla kost kos borgarne, ehuru det av kungen vore medgivet, att envar köpman, som ville ligga där året om, finge i sin bod ha egen kost samt köpslå med prelater, adel, borgare, bönder ock svenner, som kommo till deras bodar. Härpå svarade kungen, att denna rätt gällde blott under pågående marknad, då även rätten till bestraffning av köpman i kompaniet vore kompaniet medgiven, men ej därutöver.4 Dessa drag i det utländska köpmanslivet i Landskrona, kksom i andra skån­ ska städer, bland vilka Hälsingborg dock ej nämnes, belysa i sin mån den otilllåtliga handeln mellan Landskrona ock Hälsingborg, som förbjöds 1506.

Ett annat sätt att erhålla utrikes varor var att köpa under marknadstid, då främmande köpmän från när ock fjärran ägde redan enligt gällande handelsrätt sälja ock köpa fritt på Hälsingborgs torg. När kung Hans 1506 tillät Hälsing­ borgs borgare att »i rätt fri ståndandes marknad» göra affärer med utländska köpmän var detta tillstånd ingen nyhet, utan blott en påminnelse om, att marknadstillfället gav även kälsingborgarne den allmänna rätten för rikets inbyggare ock rikets gäster att köpa och sälja efter behag. Marknaden uttrycker en naturlig reaktion mot stadsförsörjningspolitikens åsidosättande av den ekonomiska grund­ lagen om tillgång ock efterfrågan som princip för all handel. Utländska köpmän voro icke längreJ bundna av föreskriften att handla blott med borgare ock icke med bönder, ock de senare att handla blott med borgare, men icke med utlän­ ningar. Sinsemellan kunde de senare också göra affärer. Ingen minimikvantitet 1 HR 1477—1530 I, n. 55, §§11,20. — 2 HR 1477—1530 I, n. 549, 1484 =9/7. — 3 HR 1477—1530 II, n. 282, 283. — 4 HR 1477—x530 IX, n. 659, 660,

Il8

och ^7 1530.

Va ruh and el av varor under strängt övervakande från borgarnes sida bekövde längre iakt­ tagas, vare sig av säljare eller köpare. Marknaden blev en frihetens dag för allt folket, som samlats under kyrkans mässor och välsignelser — därav också namnet mässa för marknad.1 Omsättningen av utrikes varor uppnådde under marknaden, som varade några dagar, ett vida större omfång än eljes, men handeln med in­ rikes varor, särskilt från jordbruket, torde ha utgjort en viktig del av exporten.

Det hölls vanligen blott en »årsmarknad» i en stad och på olika tider i olika städer.2 Utom årsmarknaden i Hälsingborg fanns det också en »adelmarknad på S. Jakobs dag» {'25l7), men då denna vore »på många sätt» till skada för borgarne, blev den 1484 av kung Hans på deras begäran helt och hållet avlyst.3 Det är lätt att förstå, att dylika marknader, som höllos inne i staden på adelgatan4, måste av borgarne ses med synnerligen oblida ögon såsom varande ett svårt intrång i deras vällovliga näring. Om Hälsingborgs allmänna marknad, eller årsmark­ naden, hölls en eller två gånger om året är icke känt för medeltiden, men åtmin­ stone under 1500-talets senare hälvt voro de två, enligt Mogens Madsen. Detta bestyrkes av kungens förbud 1581 för främmande köpmän, bönder och andra, som icke bodde i Hälsingborg och ej höllo borgerlig tunga, att driva handel in­ bördes på torgdagar och när det var axeltorg, dock med undantag för »allmänna marknader», varvid skulle förhållas med handel och vandel såsom annorstädes och från Arilds tid varit bruk.5 Men i en viss punkt är Mogens Madsens uttalande om främlingshandeln mycket anmärkningsvärt. Han talar om »den nästan dagliga tillströmningen av främlingar, särskilt utländska köpmän, framför allt nederländare, engelsmän och skottar». Han gör detta uttalande om »nästan» daglig utländsk kommers på tor­ get med bestämt aktualiserande av regelbundenheten i denna »utrikes» handel genom att därefter, såsom vi förut sett, i ett annat sammanhang framhålla de två stora marknaderna tidigt på våren, då främlingslivet i alldeles särskilt hög grad utvecklade hela sitt vida omfång, i det att »från främmande och långt avlägsna trakter en stor mängd folk hitkommer, medförande en myckenhet även av utländ­ ska varor, så att man knappt kan se någon större mängd av människor och han­ delsvaror på någon folkfest i Danmark».

1 Jfr ovan s. ^3 f. — 2 I Landskrona kölls årsmarknaden under 8 dagar från midsommaraftonen. Pri­ vilegier I, n. 285 1^13 20fe. I Malmö förekom, utom »liöstmarknaden», en »årsmarknad» ock i Ronneky 2 årsmarknader o. s. v.

Privilegier I, n. 296 ^44° 13,11 oc^ n- 343 1486 5/s. Jfr Repertorium II, n. 2x09 för

Vordingkorg 1^66 8/i. — 3 Privilegier I, n. 339. — 4 Se Stadsplanen s. 50. — 5 Kanc. Brevkoger s. 382 1581 T/ii. Enligt k. krev 1530 l4/y skulle däremot 1 Skåne 4 årsmarknader, som utlänningar ej fingo kesöka, kållas i Ängelkolm, Akus ock Lund.

Privilegier för Sveriges städer II (1523—1560) utg. av Ernst N^y-

gren, n. 338 (1932).

“9

HäUingborgd medeltid i 2jo —1536 Det finns ingen anledning att bestrida Mogens Madsens uttalande. Han bar som prövad historisk författare aktat sig för frestelsen att i Brauns stadsatlas göra en skönmålning av sin födelsestad (I, s. 160). Att hans ekonomiska bild av Hälsingborg i det väsentliga gäller även för den utgående medeltiden, kan av källorna bestyrkas. När han sålunda talar om, att utlänningarna voro mest från Nederländerna och England, stämmer detta också med, att skeppsfrekvensen i Öresund var störst just från Nederländerna. Av räkenskaperna över Öresundstullen i Helsingör framgår, att på Mogens Madsens tid, t. ex. året 1580, passera­ des Sundet av 2,340 fartyg från Nederländerna, 680 från de vendiska städerna, 256 från övriga Östersjöstäder, 65 från Skottland, 147 från England, 28 från Frankrike o. s. v.

Och gå vi tillbaka i tiden till 1497, från vilket år den älsta

räkenskapen är bevarad, voro de nederländska fartygen även då i antal oerhört överlägsna alla andra nationers. Mot 567 nederländska fartyg svarade 21 skot­ ska, 61 från de vendiska städerna Hamburg, Lübeck, Rostock, Wismar och Stralsund (den sistnämnda med ej mindre än 37), 141 från Östersjöstäderna i övrigt (därav från Danzig 113 och Pommern 28).1 Proportionerna bibehöllo sig i huvudsak under det 16. årh.2 ••

Det kunde vara hela flottor av skepp, som vid Helsingör skulle erlägga Oresundstullen. Kung Hans gav Malmö borgare 1493 ett provisoriskt privilegium att fara ut, »när det kommer flottor i Öresund och köpslå med dem, föreskrivna våra borgare där i staden till nytta och gagn, så länge vår nåd tillsäger».3 Det är tydligen till Malmö icke destinerade fartyg, som icke ämnade anlita hamnen eller torget.

Har den direkta Sundsfarten betytt otillräcklig varutillförsel till

Malmö? Ett motsvarande privilegium för Helsingör är icke känt, men staden sy­ nes ha haft en ursprunglig rätt att handla med flottor eller något skepp ute på dess egen redd.4 När det från vissa håll begärdes, att tullen skulle flyttas från Helsingör, förklarade kung Fredrik 1532, att tullen skulle bli liggande till Hel­ singör »till evig tid» för att staden skulle »yttermera byggas och förbättras och hålla vår och kronones tunga, när behov göres».5 Det är en förklaring på Sundstullens betydelse för stadens varutillförsel. Detsamma gäller om Hälsingborg. Då de båda städerna med gemensamt torg i Hälsingborg voro liksom en enda stad, 1 Nina Ellinger-Bang, Tabeller over Skibsfart o g Varetransport gennem 0resund 1497—1660 I. Ta­ beller over Skibsfarten. — 2 Ar 1503: 856 nederl. fartyg, 95 fr. Stralsund; år 1528: resp. 589 ocb 43; år 1537 913 nederl. fartyg, 184 från Hamburg, 50 Lübeck, 10 Rostock. — 3 Privilegier I, n. 354. — 4 Helsingpr i Sundtoldstiden II, s. 223.

Kungen gav 1^94 Helsingör den »fribet», att skeppsmän från

främmande skepp utanför ej finge, när de gingo i land, taga värjor med sig i staden.

7625. — 5 Aarsberetninger fra det Kongel. Gebeimearcbiv III, n. 38.

120

Repertorium II, n.

Varuhandel har rätten att handla med skeppen också gällt dem båda. Halmstad hade 1516 fått privilegium att i Helsingör eller Köpenhamn köpa salt och andra varor av flottan, när den kommer in i Sundet.1 Att denna rätt tidigt varit praxis i de båda Sundsstäderna blir under sådana omständigheter en lokal förutsättning, som Malmö och Halmstad saknade och därför behövde ett formellt privilegium.

Men även varuutförsel föranleddes av skeppsbesöken. Proviantering av skep­ pen på Helsingörs redd var en affär för staden, som gynnades av Kristiern II:s upphävande av den kronans tull, som erlades av holländare och andra utländska skeppare för inköpta »viktualier och färsk spisning» till deras fartyg. Hälsing­ borg fick släppa till av sitt till synes stora förråd av livsmedel ej blott för Hel­ singörs, utan även för skeppens proviantering. Hälsingborg har också, direkt eller indirekt, haft den förmånen gemensam med Helsingör att liksom hemma hos sig kunna köpa alla tänkbara utrikesvaror, som skeppen hade med sig.2 Skeppare eller köpmän från fartyg i Sundet, som besökte Hälsingborgs torg, fingo köpa endast så mycket, som gästrätten tillät.

När sålunda år 1553 skep­

pare från ett genom Sundet destinerat fartyg köpt kött på torget i Hälsingborg, förbjödos de av byfogden i Helsingör att utföra varan. De klagade hos kungen, som tillskrev borgmästare och råd i Helsingör, att varan finge utföras, såvida skepparna icke köpt mer än för eget underhåll på skeppet och ej för vidare för­ säljning eller »forprang», men i annat fall skulle kungen underrättas.3 Hans Huntter, borgare i Hälsingborg, begärde 154j av tullnären i Helsingör att arrestera en holländsk skeppare vid namn Cornelius Henriksson.4 Handeln från flottans sida i Hälsingborg stod under övervakande av Helsingörs stadsmyndigheter, vilket gjorde det klart även för de utländska köpmännen, att städerna hade ett och samma torg, alldeles som om de vore en och samma stad. Öresundstullen erlades så, att 1 rosennobel (c:a 16—18 kr.) betaltes för varje skepp, som hade att stanna vid Helsingörs udde, Krogen, för att kontroll skulle kunna utövas ej blott ifråga om skeppets hemort, utan även, huruvida det förde varor, som tillhörde personer, vilka ej tillerkänts tullfrihet. Härtill kommo under loppet av 15. årh. salttull, vintull och koppartull.5 Av franskt salt (Baiesalt), som var en av dåtidens mest behövliga varor, skulle varje skepp ge 6 tun­ nor mot att få 1 gyllen avkortad i dess tull, men då saltet var mera värt, fick avgiften karaktär av tull.

1 Privilegier I, n. 398. 1516 6/3.

Stora saltförråd kunde kronan sålunda bilda. Av —2 Jfr Hugo Mattbiessen, Helsingör i Middelalderen, s. 30 (Helsingör

i Sundtoldstiden 1^26—1857 II). — 3 Danske Kanc. Brevböger l6/i2 1553. — 4 Danske Magazin IV, 1, o

s. 315. — 5 William Christensen, Dansk Statsförvaltning i det 15. Arbundrede, s. 655 ff. Jfr. Axel Lin­ vald, Oversigt over 0resundstoldens Historie, s. 33 ff. (Fra Frederiksborg Amt 1919).

16 —

31215.

121

Hälsing borgd medeltid i 2jo —1536 vinet skulle lämnas T/3 antingen in natura eller i kontanter. Även vintullen var så anlagd, att vinförråd till skäligt pris kunde uppläggas av kungen, som dessutom ägde köpa även andra varor av de genomseglande fartygen.1 Ehuru Sundstullen icke i övrigt utgjorde en differentierad beskattning av samtliga varuslag, specifi• •

cerades dock innehållet av fartygets last i Oresundstullens räkenskaper. Den övermäktiga konkurrensen med de främmande köpmännen från skeppen ute i Sundet kunde borgarne i Helsingör, vilka ledo skada i sin handel, dock knappast stävja, vare sig att den var laglig eller icke.2 Främlingarna på Hälsingborgs torg kunna ju också ha ankrat på redden utanför staden och därifrån stuckit i land med sina eller borgarnes båtar. Vi få en föreställning om förbindelserna mellan fartyg på Helsingörs redd och land, när vi i ett engelskt dokument 1468 läsa, huru Robert Deryng från staden Lynn i England, befälhavare på skeppet »Mary of Lynne» på resa till Danzig, kastade ankar vid Helsingör en kvarts engelsk mile från land och jämte 9 personer i en båt lade till vid stranden för att betala Sundstullen. Härunder togs fartyget jämte andra engelska av danskarna. Flera engelska köpmän sattes i fängelse i Helsingör och Hälsingborg.3 Man kan föreställa sig, att varor transporterades mellan land och de stora skeppen ute på Helsingörs eller Hälsingborgs redd i egna eller borgarnes båtar.

I Helsingör låg en koloni av skotska köpmän och även av holländare. Be­ kant är, att Kristiern II ville göra Helsingör mer eller mindre till holländsk stad.

Säkerligen var staden mer än Landskrona knutpunkten för mellanfolklig handel.

För dess utländska köpmän kunde icke det hinder uppstå, som tvang Landskronaköpmännen att »ligga» i Lund eller Hälsingborg för att köpslå med dessa städers invånare. Ty hälsingborgarne kunde handla fritt med utländska köpmän såväl hemma som i Helsingör och motsvarande var förhållandet med Helsing­ örs invånare i Hälsingborg, där de båda hade samma torg.4 Därav kan man sluta till en livlig varutransport över Sundet. Att underhålla denna färjtrafik var ett privilegium, känt tidigast från Hälsingborgs älsta bevarade privilegiebrev

1414, varest föreskrevs, att »byemän skola hålla deras färjor väl beredde mellan Själland och Hälsingborg». Inga skepp skulle för övrigt vidare utkrävas av sta­ den för rikets skull, utom när kungen själv vid krigstillfälle fordrade detta.5 Att 1 Thomas B. Bang, 0resundstolden s. 7^0. (Danmarks S0fart o g Sohandel fra de aeldste Tider til vore Dage I. 1919), — 2 Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 239 ff. —3 HUB IX, n. 519 1^68 okt.—nov. 21.— 4 Enligt 1541 års dom (s. 52).

Källorna från 1500-talet meddela icke få uppgifter om konkurrens mellan

främlingar och Helsingörsbor om livsmedel på Hälsingborgs torg. I Helsingör hade hälsingborgska slaktare och övriga borgare salubodar.

122

Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 239, 245. — 5 Privilegier I, n. 288.

Va rubandeL färjeförbindelsen med Själland — således icke nödvändigt med endast Helsingör, som 1426 erhöll sin nuvarande plats ute på »Krogen» —■ så tidigt som i/fi4 befinnes vara organiserad, häntyder på den sammanslagning av de båda grannstä­ dernas torg, som 1441 er*böll sitt första skriftliga uttryck. Färjetrafiken, omtalad redan 1294*, fick en alldeles särskild ekonomisk betydelse; den kan liknas vid en brygga över en flod, på vars båda motsatta stränder staden reser sig, men med torget blott i den ena stadsdelen.

Vi ha redan i stadsplanens historia skildrat hamnens användning i Hälsing­ borg för sitt egentliga ändamål, nämligen att vara färjehamn. hade att sörja även för persontrafiken.

Båda städerna

Helsingörs färjemän skulle enligt kung­

ens brev 1516 endast taga de resande med, som kunde legitimera sig med brev — det är passväsendets i Öresund älsta historia.

Ar 1524 befriades Helsingör

från stadsskatt i 8 år mot att föra kungens folk över Sundet efter gammalt bruk.2 •• Oresundstullens räkenskaper visa först från 1562 varutransporten genom ••

Sundet.

Bland de varor, som fördes »östpå», eller in i Östersjön, märkas salt,

sill, rhenskt och annat vin, vävda tyger, peppar, ris, socker, hudar och skinn. »Västpå», eller till Nordsjön, fördes sill, råg, vete, korn, havre, malt, mjöl, öl, hampfrö, höfrö, hampa, aska, beck, tjära, vax, hudar och skinn, osmundjärn m.m.

Dessa varuslag koncentrera bilden av en tudelning av världshandeln å båda si•• dor om Öresund: söderut gå mest industri- och kolonialvaror, norrut jordbruks-, skogs- och järnprodukter. Enär danska, norska och svenska fartyg voro fria från Sundstullen, känner man icke den nordiska skeppsfartens verkliga omfattning och dess varutransport i Öresund. Den var för övrigt mycket obetydlig för svenska skepp före 1600-talet.3

Men uppgifter finnas dock för den danska ex­

porten, utvisande, att bland varorna »västpå» utgjorde malt ej mindre än 2,274 läster av en totalsiffra av 4,086,5. Hudar och skinn voro viktiga exportartiklar, uppgående till ett antal av 1,900.

Malt samt hudar och skinn voro de största

danska exportartiklarna. Däremot saknas i allmänhet uppgifter om dansk varu­ transport »östpå», begripligt redan på grund därav, att Danmark i regeln icke producerade, utan importerade de varor, som gingo in i Östersjön.

Men med hänsyn till den totala varutransporten var dock saltet »östpå» det suveränt ledande transportobjektet. Tyg och kläde äga visserligen större siffror 1 Sedan ärkebiskop Jens Grand ocb domprosten Jakob Lange fängslats i Lund av Kristoffer, broder till kung Erik Menved, fördes de över Öresund långfredagen 1294.

Då fångarne kommo till Hälsing­

borg kastades de ned i färjan föraktligt bakom bästarne. Strax som de kommit till Helsingör, bundos de på deras bästar igen, som förde dem vidare med stor bast till Söborgs slott samma afton. — 2 Hugo Mattbiessen, Helsingpr i Middelalderen, s. 28 (Helsingpr i Sundtoldstiden II). — 3 Nina Ellinger-Bang, Ta­ beller over Skibsfart og Varetransport II, s. IX.

123

HälsingborgJ medeltid 12go —1536 i räkenskaperna, men de voro ur transportsynpunkt lätt gods och dessutom kvalitetsvaror, som följde även med saltskeppen. Av de på 691 »saltskepp» till Öster­ sjöländer året 1562 införda 40,552,5 läster salt kom nära hälvten från Neder­ länderna och Frankrike. Vi skola i ett annat sammanhang återkomma till det s. k. Baiesaltets medeltida betydelse som hävstång för Öresundstrafiken. En ovan omnämnd särskild salttull, att uppbäras i Helsingör, vittnar jämte vintullen om salt- och vinkvantiteter av stora mått.

Utom med vin voro skeppen lastade med tyskt öl, och konsumtionen därav var belagd med accis, vare sig att dryckerna köptes i Helsingör eller Hälsing­ borg.1

Säkerligen är det övervägande från skeppen i Sundet, som dessa varor

kommit. Helsingörs älsta bevarade »Sisebog» visar, hur det gick till, när en häl­ singborgare i Helsingör köpte vin och öl. Under den tid, som »Sise för vin från påsken år

MD XVIII

och intill påsken igen

MDXIX»

(1518—1519) omfattar, betalte

Hans Schotte i Hälsingborg 1 mark för 1 fat pöjte (franskt vin från Poitou). Det är ju möjligt, att han var krögare i Hälsingborg, och att den förut omtalade »Skottegården» var en taverna (s. 72). Samma antagande torde få göras om en viss Sander från Hälsingborg, som erlade 1 mark för 2 halva fat pöjte samt om Jep Nilsson, vilken betalte accis med 2 mark 4 skillingar för 6 tunnor »pryssing» (preussiskt öl). Accisen delades mellan kungen och staden.2 Accisen beredde staden och kronan en betydande inkomst, men kunde också användas till att minska den stora importen till förmån för bryggningen av danskt öl.3 De förut omtalade bryggredskapen i Hälsingborg visa, att öl bryggdes. Men det inhemska ölet kunde ej mäta sig med det tyska ifråga om kvalitet och smak, varför importen var betydande.

1500-talet var den klassiska tiden för drycken­

skap, som befordrades av det myckna salta kosthållet, varom inventariet för Hälsingborgs slott 1539 nogsamt vittnar. Det uppstod i Tyskland en icke ringa samtida litteratur om ölet. Placotomus var en synonym, under vilken dolde sig en viss Johan Brettschneider. I sin bok »Über Natur und Kräfte der Biere» av 1549, kallar han Danzigerölet »drottningen över allt öl», och han låter andra ölsorter få följande rangordning: preussiskt öl från Königsberg och Elbing; 1 W. Christensen, Dansk Statsförvaltning s. 647 f. kungens medgivande att för egen del uppbära

74

Alla skånska städer utom Malmö fingo 25/3 1527

av »sisen»; Malmö fick

V3.

Privilegier II, n. 320, 321.

Men 1532 fick Hälsingborg bela accisen, som ej längre delades med kronan, av »all dricka i staden» mot det, att staden byggde skeppsbro för utförsel av bästar m. m.

Privilegier II, n. 3^3.

Dansk Teg-

nelsebog 1531 — 32. Jfr ovan s. 99. — 2 Rigsarkivet. Helsing0rs Sisebog. Papperskodex in 4:0. — 3 Köpstä­ derna, även Hälsingborg, befalldes 1563 att låta tullnären eller sisemästaren taga 1 mark av varje tunna öl för att minska konsumtionen av utländskt öl. Kanc. Brevb0ger 1563.

V'aruhandeL pommerskt från Stralsund och Kolberg samt vitt öl från Hamburg och Lübeck.1 Kung Hans bestämde 1491 följande taxa på accis: 4 skillingar av varje fat öl från Ems, men därtill av Hamburger- och »Bernost» öl (från Barth i Pommern) ytter­ ligare 2 skill, och av Pryssing 3 skill.2 Importen av tyskt öl sträckte sig långt tillbaka i medeltiden. Vid det danehov eller riksmöte, som kung Erik Klipping höll i Hälsingborg i mars 1283, före­ skrevs bl. a. »att ingen ägde medföra, sälja eller dricka tyskt öl sedan pingstda­ gen förflutit» vid äventyr av 40 marks böter för varje tunna. Men den, som ville brygga gott öl, finge sälja det så dyrt han kunde.3 Man tycker sig redan här se en reaktion mot införsel av tyskt öl på bekostnad av den inhemska tillverkningen.4 I detta arbete kunna vi ej längre fullfölja kapitlet om den danska importen och Hälsingborg, i synnerhet som direkta uppgifter om skilda utländska varu­ slag i stadens handel saknas.

Ett hitintills okänt dokument av mindre vanlig

ekonomisk formulering talar dock om vissa handelsartiklar i Hälsingborg, vilka vi återfinna i 1562 års av oss förut relaterade räkenskaper för Öresundstullen.

Den ekonomiska situationen i Hälsingborg 1523 har målats i kraftiga drag av den nyblivne kung Fredrik i hans utförliga brev till Hälsingborgs stad den 25 aug. och till länet den 30 i samma månad. Kristiern II:s regering hade ändats med hans flykt till Nederländerna för den segerrike Fredrik den 13 april. Kri­ stiern hade alltjämt stort anhang i vissa landsdelar, och i Skåne voro bönderna ovilliga att underkasta sig Fredrik, men Hälsingborgs fästning och stad hade dock övergivit sig i hans händer. Städerna voro i motsats till landsbygden fient­ ligt stämda mot Kristiern, emedan denne besvärat dem med svåra pålagor. Vi erinra om kungens förordning för de skånska köpstäderna 1520, vilken uttrycker hans hänsynslösa strävan att för kronans räkning fiskaliskt utnyttja handelsomsättningen, koncentrerad till stadens torg. För Fredrik blev det god politik att fram­ ställa den slagne kung Kristiern som folkförtryckare och fördärvare av rikets penningväsen, dess kredit och handel. Fredrik säger i huvudsak detsamma till sta­ den och länet, men han gör sig mycket besvär att övertyga allmogen om Kristierns missgärningar.

Staden får veta, att jordägande bönder förbjudits att liksom

förfäderna bruka egna skogar eller timmer huggning och att den fattiga allmogen strängeligen befallts att föra sin säd till städerna att där säljas. Den fick ej 1 Klemens Löffler, Die ältesten Bierbücher s. 5 IF. (Archiv für Kulturgeschichte VII, 1909). Fredrik Gr0n, Om kostholdet i Norge, s. 174 (Skrifter utg. av det norske Videnskaps-Akademi 1926). — 2 Aarsberetn. fra Geh. archiv V, n. 163, år 1.490? o: 1,491 ^/s- Repertorium II, n. 6935. — 3 Aarsberetninger III, s. 17. — 4 Så även i Norge, då kung Erik Magnusson genom rättarebud 1282 sökte stoppa införsel av tyskt öl. Fredrik Gr0n, Om kostholdet i Norge, s. 174.

125

Häldingbor^gj medeLtid 1250 —1536 brygga sitt eget öl för att kungen skulle få accis av både köpstaden ock allmogen till dess egen trängsel ock fördärv. Den kade avväpnats för att ej kunna göra motstånd. Kungen kade besatt Själland med kolländare i danskarnes ställe. Han kade fördärvat danska män med en märkelig svår silverskatt ock fört med sig silvret ur riket. Han kade i stället infört ett fördärvligt kopparmynt, klippingen, varmed ingen kunde köpa av utländska köpmän, vare sig salt, stål, kumle, kläde, lärft ock annat, som allmogen bekövde.

Alla varor kade blivit dubbelt dyrare,

så att vad förr gällde 2 mark, kostade nu t. o. m. 6 mark ock ändå mera.

Från länet — liksom även från några andra delar av riket — kade klagats över klippingens avskaffande.

Länet får det svaret, att detta skett till rikets

bästa, ty ingen köpman vare sig från de vendiska städerna eller Holland ville i riket införa salt, stål, kumle, kläde, lärft, kö ock kampa eller annat att säljas för klippingen, »som är idel koppar, som I väl kunnen se ock desslikes föres riket fullt med klippingar av Sverige, Norge ock Tyskland», varemot silver­ mynt fördes ut ur riket, som därav förarmades. »Ty att kär måtte införas av ri­ ket av Tyskland de varor, som riksens inbyggare bekov kava att säljas för skäHg ock redlig penning, ock köpstadsmän kär i riket desslikes skulle sätta deras va­ ror för skäliga värdet, efter ty, att de skulle dem sälja för gott mynt,» kade klip­ pingen uppkävts ock en tysk myntmästare skulle snart komma till Landskrona, där klippingen skulle inlämnas på myntet.1 Att tyskarna, som kjälpt Fredrik mot Kristiern, skulle favoriseras framför andra utlänningar i kandeln, framgår av andra urkunder.2 Missnöjet med klippingens avskaffande låg tydligen just i myntpräglingen. Se­ dan sekler tillbaka visste man i Danmark, att inlämningen av gammalt mynt på myntet betydde, att man fick mindre av det nya än vad man kade av det gamla, ty myntkerren gjorde alltid affärer.

Medeltidens myntväsen karakteriserades

just av dylikt utbyte av gammalt mynt mot nytt. Ock klippingen, ekuru rent kopparmynt, var dock mer användbar i inrikes- än i utrikeskandel. Det var en följd av den danska kandelns jämförelsevis ringa villkor under medeltiden, att det inkemska myntets försämring ökade danskarnes iver att komma åt de full­ viktiga utländska mynten; kansestädernas »vita», engelska »sterlingar» samt fran1 Rigsarkivet. Kopier o g Koncepter til Missiver, Anordninger og Kundg0relser for alle Lande 1523 *7/5—28/9.

Saknas i Frederik I:s danske Registranter. Benäget meddelat av förste arkivarien Ernst Ny­

gren. — 2 Fredrik uppmanade sålunda 152.4 s/7 Halmstads borgare »att betrakta den stora välvilja, bjälp ocb tröst, som de liibske ock vendiske städer kava oss ock Danmarks rike bevisat i denna långa fejd», var­ för man i Halmstad skulle »främja deras borgare ock köpmän, som kit komma uti riket, till det bästa».

Privilegier II, Rickardsson, Hallandia s. 137.

126

Varuhandel ska och flamska »turnoser».1 Fredriks brev till Hälsingborg stöder den uppfatt­ ningen, att varuprisernas stegring icke bestämdes av bristande varutillförsel i Sundet, utan av myntförsämringen. *

Omsättningen av in- och utrikes produkter inom det danska riket, närmast Skåne, uppvisar med avseende å den inhemska produktionen vissa resurser för export till utrikes ort. I första rummet står sillen som den älsta och under hela medeltiden dominerande handelsartikeln på utlandet. Utan tvekan kan man hänföra den till utrikeskontot i Hälsingborgs aktiva handel. Dels har sillen för­ sålts på Hälsingborgs egen strand enligt 1414 års privilegiebrev, dels har den av­ yttrats på Skånemarknaden under höstens sillfiske, i vilket hälsingborgska fiskare som sammansluten grupp på eget område i Skanör deltogo. Bland ärkebiskopens av Lund inkomster hörde enligt ärkebiskop Nils’ testamente 1379 »tionden av sillen, som uppburits i Hälsingborg och innestodo hos herr Johannes därstädes av det nästa och redan tilländalupna året».2 Tiondesill erlades alltså av sillfisket, som därmed avslöjas som en näringsgren i Hälsingborg. Då uppbördens storlek ej angives och uppgifter saknas, blir sillens värde som exportvara för staden obe­ kant. Icke heller kan man sluta sig till exportens omfattning på Skånemarkna­ den. Den allt dominerande exportvaran till Lübeck från Skåne har sillen varit.

De lübska pundtullböckerna visa, att den samlade införselsumman åren 1398— 1400 utgjorde icke mindre än resp. 66,577 3/4, 71,042 3/4 och 66,876 3/4 tunnor sill.

Under krigsåren 1368 och 1369 hade samma införsel utgjort något över hälften eller 33—34,000 tunnor. För att salta och avhämta den oerhörda sillfångsten vid Falsterbo och Skanör transporterade Lübeck dit under åren 1398—1400 resp.

14,177, 13,468 V2 och 16,594 tunnor salt, det s. k. Lüneburgersaltet, samt tom­ tunnor till ett antal av resp. 11,220, 16,096 och 20,148. De senare voro alltså otillräckliga i förhållande till det ovan anförda antalet till Lübeck införda sill­ tunnor, men vad som felade har säkerligen ersatts av tunnbinderi på platsen. Hur stor andel Hälsingborg haft i sillproduktionen, låter sig icke sägas. Den av Curt Weibull upprättade tabellen över införsel till Lübeck 1398—1400 av silltunnor upptager som utgångsorter Falsterbo, Skanör, Trelleborg, Ystad, Bornholm, Malmö och Dragör. De största siffrorna visa Malmö och Falsterbo med resp.

1 P. Hauberg, Danmarks Myntveesen o g Mynter i Tidsrummet i2zp— 1377, s. 219 ff.

(Aarb0ger for

Nordisk Oldkyndigbed o g Historie 1884). Om klippingens öde i Sverge se Hans Forssell, Sveriges inre Listoria, s. 32 (i slutet). — 2 Testamenter fra Danmarks Middelalder indtil 1^50, udg. av Kr. Erslev, n. 66 (1901). Lauritz Weibull, Bibliotek ocb Arkiv i Skåne, s. 130.

I27

HäUingborgd medeltid 12jo —1536 32,636 V4 och 19,376 silltunnor för år 1398. Skanör kommer långt efter med en­ dast 1,485 silltunnor, överträffad av Ystad med 3,354 V^.1 Skanör var ett mindre fiskläge än Falsterbo, som var tyskarnas särskilda tillhåll, varemot Skanör — såsom vi skola se i det följande — besattes av hälsingborgare och några tyskar, men övervägande av holländska fiskare, de flesta från staden Kampen, vilka se­ nare torde ha behållit och saltat sillen för egen hemtransport. Om häri ligger en förklaring av exportsiffrornas för Lübeck anmärkningsvärda obetydlighet, jäm­ förda med Falsterbos, och om Hälsingborgs andel i exporten skall inräknas i de 1,485 silltunnorna från Skanör — allt detta måste av brist på källuppgifter läm­ nas därhän. Ett danskt tullregister över Skanör och Falsterbo 1494 lämnar icke heller svar på frågan om Hälsingborgs sillhandel.2

Tullen avräknas först för

Falsterbo och sedan för Skanör, därvid uppvisande särskild redovisning med gemensam slutsumma för de två grannorterna.

Enär Hälsingborg veterligen

aldrig synes haft sitt fiskläger i Falsterbo, utan endast i Skanör, är det blott i den senare delen av tullavräkningen, som hälsingborgska fiskares tullavgifter närmast skulle kunnat förväntas. Men hela tullregistret nämner icke ett ord om Hälsingborg. Man kan ej heller finna övriga skånska städer representerade, enär de olika tullavgifterna och andra poster infördes i avräkningsboken så, att de betalandes namn och det erlagda beloppet uppskrevs, men däremot icke deras hemorter. Undantag gjordes endast för tyskarna.

Huruvida sillfrakter utgått från Hälsingborgs hamn direkt till Lübeck, Stral­ sund eller annan utrikes ort är obekant. Det finns dock exempel på dylik skepps­ fart vid ett tillfälle. Sedan Lübeck hösten 1393 lagt beslag å skånska skepps­ laster av sill från Hälsingborg, Malmö, Simrishamn, Kalmar, Lund och Ystad, vilka skeppslaster tillhörde borgare därstädes, klagade samtliga dessa städer.

Hövitsmannen Jacob Muus på Hälsingborgs slott anhöll genom skrivelse den 10 febr. 1394 hos rådet i Lübeck om dess upphävande av beslaget på 4 Ijz läster sill, som hans tjänare Gerd Kremer och Mattias på egen bekostnad dels saltat, dels från sin egen hemort bragt till Lübeck. De hade icke trotsat hansestädernas för­ bud (d. v. s. att ha affärsgemenskap med icke-hanseater) och de hade dessutom fått nog av sjörövares anfall under resan.3 Anledningen till de skånska sillskep­ pens färd till Lübeck torde ha varit följande. I regeln hade exporten av sill för­ medlats av den hanseatiska skeppsfarten på Skåne, som alltså hämtade varan, men under konflikten med drottning Margareta av Danmark hade hansedagen i 1 Curt Weibull, Lübeck ocb Skånemarknaden, s. 26 f. — 2 Tryckt Schäfer, Das Buck des lüb. Vogts, Beil. II, s. 100 ff. — 3 LUB IV, n. DCII, 1394 x%; HUB V, n. 152.

128

Varuhandel Lübeck den 22 juli 1393 beslutat inställa den sedvanliga Skånefärden på kosten, men dock så tillvida i eget väl förklarligt intresse velat trygga silltillförseln, som danskarna anmodades föra sin sill till salu i hansestäderna. Detta beslut med­ förde för övrigt den avsedda förlusten för danska kronan av de skånska tullin­ komsterna.1 Men å andra sidan styrka de av tillfälliga orsaker uppkomna lübska beslagen av skånska skeppslaster av sill det faktum, att den direkta trans­ porten i form av export på danska kölar icke varit regel. Kungen förklarade 1475, att tyskar fingo segla in i Danmark med köpmansskap, men ingen dansk fick segla till Tyskland.2 Sillen likviderades hemma i Hälsingborg som laglig för­ säljningsplats enligt 1414" års privilegiebrev samt på »marknader ocb fisklägen, som äro Skanör, Falsterbo, Malmö ocb Dragör».3 Kronans fiskaliska intresse av silltullen tillät icke okontrollerbar sillexport, ocb tullfrihet för den viktiga och indräktiga Skånemarknaden i Skanör ocb Falsterbo medgavs varken danskar eller tyskar, för de förra med undantag blott för Ribe och Flensborg.4 Intet be­ varat dokument vittnar om tullfrihet för Hälsingborg på Skånemarknaden, därest icke privilegiebrevet för Broktorp (Halmstad) 1322, som medgiver stadens bor­ gare dylik rätt på nämnda marknad och i Malmö, skulle trots sitt oklara sam­ manhang tolkas som innebärande likställighet för Broktorp med Lund och Häl­ singborg.5 Inga handlingar finnas till stöd för en rent verbal tolkning för eller emot åsikten om en ursprunglig tullfrihet för Hälsingborg på Skånemarknaden.

Erik av Pommern upphävde 1414 tullfriheten för Halmstad, ty borgarne och invånarne skulle »tulla för deras gods på Skåne marknad, eftersom andre borgare göra, vilka som söka för:ne Skånemarknad». Hälsingborgs stad kunde åtminstone icke 1414 åberopas av Halmstad som gynnad av ett dylikt privilegium å tull­ frihet.6 Den medeltida tullen var exporttull och står alltså i samband med Danmarks utrikeshandel. Dess ordentliga indrivande som en av kronans bästa inkomst­ källor — om icke den bästa — krävde förbud för export från hamnar, där tull icke uppbars och smyghandel därför bedrevs. Sillhandeln gav särskild anledning 1 E. Daenell, Die Blütezeit der deutschen Hanse I, s. 125 f. — 2 KjVbenhavns Dipl. 1, n. 161, 12(75 3%Da Schäfer, Das Buch des lüb. Vogts, s. LXXIX (2 uppl.) framhåller, att även danska köpmän kunde skeppa sill till tyska städer enligt ovannämnda källa från 1393, var detta dock en tillfällighet. — 3 För­ ordning 1422 ^/io för Köpenhamns borgare att hava »sådana privilegier och frihet och fördel, som andra våra borgare och köpstadsmän hava uppå våra marknader och fisklägen, såsom äro Skanör, Falsterbo, Malmö och Dragör». Kj0benhavns Dipl. I, n. 113. — 4 Schäfer, Das Buch des lüb. Vogts, s. LXXVIII. — 5 Privilegier I, n. 268 1322 29ho »— givandes dem alla frihet och nåd för tull uti Skånemarknad och Malmöghe och alla andra frihet och nad, som vara älskliga borgare Lundamän och Hälsmgborgsmän av oss klarliga beskrivit hava». — 6 Privilegier I, n. 286 1414 x/2.

17 — 31215.

I29

Häldlng borgd medeltid 12 go —1536 till vaksamhet från kronans sida. Otaliga voro fisklägena vid Öresunds strän­ der, och utländska skepp ankrade här och var för att av bönder och landsbyg­ dens folk köpa sill och dessutom livsmedel. Holländarne begagnade sig i synner­ het av denna billiga utväg att kringgå hanseaternas handelsprivilegier och för­ måner i Skåne, vilka de saknade. Skånska bönder tilläto sig t. o. m. att segla till utrikes hamnar med sin sill och dess oundvikliga supplementsvaror från jord­ bruket. Detta var ett skadligt ofog för Skånestädernas borgerskap och förbjöds exempelvis 1475» såsom nyss nämnts, och 1516.1 För Hälsingborgs vidkommande gällde det att stoppa all möjlighet till ut­ försel från hamnar norr och söder om staden. Kristiern II:s förordning den 10 febr. 1521 förbjöd dels utskeppning av alla slags varor från »olagliga hamnar» till utanför liggande skepp vid äventyr av godsets förlust till kronan, dels all handel och utsegling inom ett område, räknat från Kullen till Råå vid Hälsing­ borg, Glumslöv, Barsebäck, Lomma å och andra hamnar eller »utskeppningar» i Skåne.2 Råå var sålunda en olaga hamn, och det har utan tvivel sedan gammalt från Hälsingborgs sida varit sörjt för, att Råå med sin av naturen för skepps­ farten väl utrustade flodhamn av icke alltför ringa djup hölls nere i en eventuell konkurrens med den mäktige grannen. Förhållandet mellan de båda orterna un­ der medeltiden kan icke ur ekonomisk synpunkt ytterligare utredas av brist på källuppgifter. Att Råå varit ett utmärkt sillfiskeläge säger sig självt med hän­ syn till dess alltjämt bestående betydenhet som fiskläge, men huruvida sillen där­ ifrån såldes på Hälsingborgs strand som laglig försäljningsplats enligt 1414 års privilegiebrev för staden veta vi icke. Råå har besökts av främmande köpmän, som anlände sjövägen, då det ansågs behövligt att särskilt upptaga orten bland förbjudna exporthamnar. Förbudet att besöka Råå hamn gällde tydligen hollän­ dare, ty hanseaterna behövde i kraft av sina privilegier icke ägna sig åt dylik smyghandel.

Den okontrollerade handeln var så mycket farligare för städernas köpmän, som den drog med sig handel med vilka varor som helst. »Exportens» likvide­ ring var det icke minst intressanta momentet i sillhandeln. Det finns en åskådlig beskrivning härom i staden Kampens skrivelse till kung Magnus av Sverge och Norge i juni 1335. Denna stad, som var ledare för de holländska fiskarne och köpmännen på Skanör, förklarade, att även om dess borgare hade rätt att betala sillen med sitt mynt, grot och sterling eller annat mynt än det i Lund nypräglade myntet, hade de likväl betalt med skånska pengar. Men samtidigt voro de vana 1 Privilegier I, n. 395, § 18. — 2 Privilegier I, n. 4°5» § 20.

T^aruhandd att besöka Skåne med sina varor, och sedan de köpt sillen, fingo de anstånd till tredje dagen med att betala. Om säljaren den dagen kom till deras bodar be­ taltes med skånska pengar, men om sillköparen från Kampen hade varor, som säljaren ville ha i stället för skånska pengar, kunde dessa varor gå i vederlag utan att bestraffning från kungens och hans fogdars sida äventyrades.

Det

komme an på säljarens eget skön, om han ville ha varor eller pengar, ty — upp­ repas det ånyo — om han icke ville ha det förra, så finge han det senare, för så­ vitt det funnes mynt hos kungens växlare.1 Det hela antyder följande förfarande vid »export» av sill: utlänningen betalar med eget eller annat utländskt mynt eller växlar det hos kungens växlare i skånskt och betalar säljaren eller »exportören» därmed, för såvitt den senare icke föredrager att få varor i utbyte — alltså ett sätt att »importera». »Export» och »import» bestodo i avslutad varuomsättning på dansk (skånsk) botten; köpare och säljare möttes på platsen för sillproduktionen och kommo och foro med sina varor eller med reda pengar.

Penningbristen — framför allt bristen på danskt

skiljemynt mot utländskt, antingen på grund av otillräcklig eller dålig myntning och därav följande n^nitförsämring — försvårade »exportens» likvidering, som underlättades av varuutbytet, där den icke skedde med utländskt mynt. Dessa förekommo också under 1400-talet så allmänt i rörelsen, att de faktiskt voro ett inhemskt danskt mynt. Vi se deras inträngande redan på 1300-talet, och kravet på användning av nyslaget och därmed fullgott Lundamynt 1335 häntyder på, att detta mynt ansågs vara bättre betalningsmedel än gröten och Sterlingen.

Myntfynd i Hälsingborg tala sitt språk om handel och krigiska tider för staden, varom närmare upplyses av Nils Ludv. Rasmusson. Utrikeshandeln skulle likvi­ deras till rätta varuvärdet. Det kravet från dansk sida synes kunna tillgodoses av föreskriften i Hälsingborgs privilegiebrev 1414: »l^em att ingen må taga deras sill bort om hösten utan att han giver dem där så mycket för, som hon gäller inom stranden, om de vilja henne sälja».

Utom på Skånemarknaden och hemma i egen stad kunna hälsingborgska fiskare och köpmän ha sålt sill på Dragörmarknaden. Direkta uppgifter stå ej att vinna ur handlingarna, men praktiska skäl tala för, att marknaden i Dragör besökts även från Hälsingborg. Vi ha nyss citerat Köpenhamnsprivilegiet 1422 i den del därav, som framhåller de danska städernas förmåner på ifrågavarande marknad — från denna allmänna rätt undantogs icke Hälsingborg.2 Ett stort slagsmål uppkom 1463 under fisketiden i Dragör mellan tyska köpmän jämte 1 ST I, s. 560. — 2 Se s. 129, not 3.

x34

Haiding borg d medeltid 12 go —1536 fiskare och danskar »i synnerhet från Malmö, Köpenhamn och Landskrona» — en episod i det växande danska motståndet mot det tyska inflytandet i Dragör.1 Långt före sina yngre grannar i Landskrona ha givetvis hälsingborgarne idkat det sedan Arilds tid allmänt brukliga sillfisket i Sundet, såsom de ännu i dag göra, nämligen med nät, fästat vid den med strömmen i Sundet norr- eller söderut drivande fiskebåten, dock var det förbjudet 1521 att driva »i Dragör strömmar, där tunnorna ligga».2 Historien om sillfisket får sin plats längre fram.

Det kan också ifrågasättas, om icke en direkt sjöfartsförbindelse ägt rum mellan Hälsingborg och Dragör. Den älsta nordtyska »sjöboken» — alltså för tyska sjömän — är ett samlingsverk från 1300-talet och senare tid samt upptager 1 kap. XII av nyare ursprung bland danska sjövägar en sådan Dragör—Hälsing­ borg av en längd av 2 »Kennunge» (48 km.) och Dragör—Falsterbo av 1 »Ken­ nung» (24 km.), vilket ord betyder det avstånd, då sjömannen vid klar luft har »känning» av land, d. v. s. kan se kusten.

Av sjöbokens innehåll i övrigt kan

tvivel icke råda därom, att vi ha att göra med en medeltida internationell seglation Hälsingborg—Dragör.3

Om sjövägen har spelat en roll för Hälsingborgs

export av sill och för dess handel i Dragör, tiga dock källorna.

Det älsta i stick kända sjökortet över Öresund utgavs 1585 av Wagenaer (fig. 29).4 Kortet visar profil av Hälsingborg från sjösidan och ger oss faktiskt den älsta bilden av Hälsingborg, då det Braunska sticket är från 1589. * Danmarks efter sillen mest betydande exportvara under medeltiden var le­ vande och slaktad boskap, hästar och oxar.

Om hästa veins stora omfång

och betydelse för export kan man bilda sig ett omdöme, när man i kung Valde­ mars jordebok 1231 finner, att endast från Ribe utfördes 8,400 hästar ur riket.5 1 LUB X, n. CDV, 1463 6/io.

HR V, n. 369, 370.

Chr. Nicolaisen, Amagers Historie I, s. 85 f. —

2 Privilegier I, n. 405, p. 21, 1521 10/s. — 3 Walther Behrmann, Uber die niederdeutschen Seebücher des 15. und 16. Jahrh., s. 69 ff., 129 (Mitt. der Geogr. Gesellsch. in Hamburg 21, 1906). Jfr A. E. Norden­ skiöld, Periplus, Utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia, s. 103 £. (1897).

Den älsta sjö­

boken (Seebuch) har först uppstått i Lübeck, en »läskarta» (ej ett sjökort) ißj1’ men av äldre ursprung, har tryckts i Amsterdam efter det enda kända exemplaret i Amsterdams universitetsbibliotek tr. i facsimile av H. C. Rogge, Dit is die Caerte van der Zee, om Oost ende West te zejlen (1885).

I sjöboken uppges di­

stansen mellan två orter endast för 6 sjövägar bland många andra, som förekomma först bos Wagenaer (omkr. 1590). Därav kan endast den slutsatsen dragas, att linjen Dragör—Hälsingborg varit medeltida. — 1568 utkom Laurentz Benedicbts sjökort över Oster- ocb Västersjön, den älsta på danska tryckta lärobok i navigation. »Svineböden ligger en god stund innanför Kullen. Ocb när I vill segla in i Sundet, så bållen Hälsingborgs slott ut från land, så faren I där icke illa». Denna uppgift förekommer redan i »läskartan» 15^1 ocb kan hänföras åtminstone till medeltidens slut. Danmarks Sofart og Spbandel I, s. 191. — 4 Lucas Janssen W^agenaer, Speculum nauticum super navigatione maris occidentalis 1583—1585. — 5 Job. Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog, s. 236.

132

I^ariihandel Men jordeboken bar intet att säga om export av oxar; det var först längre fram i tiden, som kronan beskattade denna export. Erik Klipping utfärdade 1284 för Skåne ett bandelsförbud av innehåll, att det visserligen ej skulle förbjudas på kungens vägnar »bort att föra korn och fläsk och hästar och allehanda ting, som man har att sälja, men om alla landsdelar bedja konungen, att det skall för­ bjudas, och det förbjudes också, då skall ej konung och ej ombudsman giva till­ stånd att bortföra i det året». Ordalydelsen visar tydligt, att det är fråga om befintlig »export» till utrikes ort, och att ordet »bortföra» icke avser transport inom riket. Liknande förordningar utfärdades även för Själland och Jylland.1 Ribe var den älsta kända exportorten för kreatursutförsel till det angrän­ sande Tyskland samt England och Nederländerna. Under hela medeltiden kom denna västjylländska stad med sina stolta anor som Danmarks måhända älsta stad och andliga och ekonomiska kulturutpost mot Västerhavet att behålla hästoch oxhandeln på sitt specialkonto. Redan 1271 hade kung Erik Klipping för­ länat Ribe privilegium att »utföra till Flandern eller var helst utanför riket, som det var lämpligt, fläsk, spannmål, hästar och andra säljbara saker, som de i kö­ penskap köpt.»2 Denna obegränsade exportfrihet gällde från nämnda tid som pri­ vilegium på redan inarbetade handelsförbindelser. Vilket sammanhang Ribes hästhandel haft med Skånemarknaden är icke av några urkunder känt. Ribe innehade den bland danska städer sällsynta förmånen att åtnjuta bestående tull­ frihet på nämnda marknad, åtminstone till 1443* Denna rättighet gavs Ribe 1283.3 Hugo Matthiessen har uppvisat, att en handelsväg Ribe—Skånemarkna­ den var en inomlandslinje, som redan av geografiska orsaker icke kunde nås av Lübecks tvång och kontroll över dansk handel. Det var en nationell förbin­ delseled tvärs genom riket mellan öster och väster med Ribe som exporthamn till Flandern och England och som tullställe för landväga export på Tyskland. Varor av in- och utrikes härkomst, icke minst tyger från Flandern, avyttrades eller köptes av Ribeköpmän och andra under färd på denna handelsväg, och massor av oxar drevos till Ribe att där förtullas innan de utfördes av sina nya tyska ägare.4 Förbindelserna mellan Ribe och Skånemarknaden låta oss ana deras riksekonomiska värde, eftersom tullfrihet för inköpta varor på Skånemarknaden sär­ skilt medgavs Ribeköpmännen. Visserligen salufördes där hästar, hornboskap 1 Scklyter, Skånelagen V: 8, s. 45-4 f* Jfr Scklyters anmärkningar s. CXXVII om tre förordningar: en för Skane, en för Själland ock en för Jylland. Dessa mnekålla dels gemensamma, dels för varje landskap särskilda bestämmelser. — 2 Regesta dipl. kistoriae danicae I, n. 1196. — 3 Sckäfer, Das Buck des lüb.

Vogts, s. LXXVIII. Jfr William Ckriste nsen, Dansk Statsförvaltning, s. 635. — 4 Hugo Mattkiessen, Middelalderlige By er, s, 101 ff.

3

33

Halting b orgj medeltid 12go —1536 samt inom livsmedelsgruppen flera slags varor, såsom kött, späck, smör m.m., vilka ditförts i första rummet från Skåne, samt utländska varor, men vad Ribeköpmän skaffade sig, förtiga urkunderna.1 Den långa handelsvägen berörde följande orter:

Ribe —Kolding—Föns—Odense—Nyborg—Korsör—Slagelse—Roskilde

—Köpenhamn—Dragör—Skanör. Men forskningen har hitintills förbisett en nyss nämnd seglation mellan Dragör och Hälsingborg, vilken ställer vår stad direkt i förbindelse med linjen Ribe—Skanör. Ribeköpmännen passerade Köpenhamn på väg till eller ifrån Skanör. Detta ger anledning att uppmärksamma 1475 års till Köpenhamn ställda kungliga förordning, att tyskar ägde utföra ur Danmark alla slags varor utom honung och hästar under fem år, undantagandes på Ribe marknad. Oxar finge drivas av inrikes män till Falsterbo, Skanör, Dragör eller andra fisklägen och köpstäder och sammaledes till Assens, Kolding och Ribe, men ej längre söderut.2 Kristiern II upprepade denna förordning i sin stadslag 1522 med tillägg, att endast »stalloxar» finge drivas ur riket till Tyskland och ej längre än till Ribe, att där säljas till »främmande köpmän på rätt marknadsdag för guld, rent silver och kläde, rede om rede, och ej för andra varor».3 Detfiskaliska syftet att uppbära tull och likvid av högsta valuta i Danmark, där det var ont om reda pengar, ligger i öppen dag.

De älsta bevarade tullregistren för Ribes oxhandel avse åren 1504—1507 och 1520. De visa utförsel av i medeltal omkr. 7,000 oxar årligen.4 Men det framgår också, att de danska oxhandlarne voro blott från Jylland och att de tyska och holländska kommo från antecknade hemorter. Ett tullregister i danska riksarkivet från Haderslev 1539 visar, att dit fördes gruppvis eller i ett flertal transporter oxar från Jylland och Fyen, men icke heller enligt denna källa från andra delar av Danmark.5 Med en av de vanliga oxkaravanerna till Sönderjylland var det, som Gustav Vasa 1519 på sin flykt från Kalö slott på Mols i Norra Jjdland och enligt ryktet förklädd till oxdrivare kom till Lübeck, där han förberedde sitt nationella befrielseverk.

1 Schäfer, Das Buch des lüb. Vogts, s. LXIX, XCIX. — 2 Kj0benhavns Dipl. I, n. 161, 1^75 3 Kolderup-Rosenvinge, Gamle danske Love IV, s. 99, § 46.

>• —

»Stalloxe» var på stall för gödning fodrad

äldre oxe, under det att »gräsoxe» var en stut, som på sommaren gick på bete och om vintern fodrades knapphändigt. — 4 Dronning Christines Hofholdningsregnskaher, udg. af William Christensen, s. 163— 185, 416—dx7 (19°dh Liknande siffror, men med starka växlingar, föreligga för åren 1508—1511 och 1520. Jfr Nina Bang, Dansk Studehandel i 2:den Halvdel af det 16. Aarh., s. 3^5 (Hist. Tidsskr., 7 Rsekke 1, 1897—99).

Denna uppsats åberopas icke av Thomas Otto Achelis, Aus der Geschichte des

jütischen Ochsenhandels, s. 191 ff. (Zeitschr. der Gesellschaft für Schleswig-Holsteinische Gesch., Bd. 60, Heft. 1, 1930). J. Kinch, Ribe Bys Historie I, s. 6^5 f. (1869). Jfr Jesper Madsen, Studehandelens Historie i Danmark fra de aeldste Tider til vore Dage (1908). — 5 Achelis, anf. arb. 192 ff., 201 ff.

T^aruhandeL Vid undersökning av de källor, som ha avseende på Skåne och Själland, har man att som avsättningsorter för oxhandeln samt livsmedel först uppmärksamma Skånemarknaden och den därmed jämförliga Dragörmarknaden. Lübecks in­ försel från Skåne har statistiskt kunnat bearbetas efter pundtullböckerna för åren 1368 och 1369 samt 1398—1400. Bland införda varor utgjorde efter sillen smöret den största och i anseende till värdet betydligaste varutypen, varefter följa hästar, fett, korn, rökta varor, oxar, hudar m. m.

Stralsundsfreden 1370

standardiserade följande varutyper: sill, ox- eller kohudar, späck, smör, fett, kött och hästar.

Kött- och kreaturshandel var sålunda i full gång, men oxhandeln

träder i bakgrunden för hästhandeln. Hälsingborgs lott i denna utförsel känner man icke, vilket däremot är fallet ifråga om Malmö samt för tiden 1398—1^00 även beträffande Ystad och Trälleborg.1

Vid belägringen av Hälsingborg 1369

förbjödo hansestäderna att boskap utfördes till Tyskland, vilket förbud enligt ett rättsfall överträddes vid Hälsingborg.2 Det är från 1400-talets första årtionden, som det senmedeltida Danmarks kanske viktigaste inkomstkälla, oxhandeln, tog en allt större omfattning med tillbakaträngande till viss grad av den gamla hästhandeln. De ovan anförda siff­ rorna från den jylländska oxhandeln i början av 13. årh. äro de älsta bevarade, som statistiskt kunnat bearbetas. De förutsätta, i anseende till huvudsakligen lik­ artade produktionsvillkor i det övriga Danmark, att oxhandeln även i Själland och Skåne haft stort omfång. Då Jylland och Fyen hade sitt avsättningscentrum i Ribe för export av levande djur, oxar och hästar, får 1475 års nyss relaterade förordning sin rätta betydelse. Den visar med uppräknande av de förnämsta exportorterna en geografisk fördelning av utförseln av oxar. Som exportcentra för Jylland och Fyen tjänade Assens, Kolding och Ribe, för Själland Dragör och för Skåne Falsterbo och Skanör.

Ribe—Dragör—Skanör-marknaderna inne­

hade rangställningen som ledande institutioner i Danmarks medeltida utrikes­ handel. Om Hälsingborgs sjöförbindelser med Dragör, vilka vi nyss antytt, be­ gagnats för oxutförseln veta vi icke. Oxarna kunna ju ha drivits från Helsingör till Dragörs stora marknader lika väl som till Skanörs.

De till namnet icke uppgivna köpstäder och fisklägen, till vilka oxar drevos, böra haft sådant läge, att de lämpade sig för dylik exporthandel. På Själland och vid Öresund, där de internationella handelsvägarna från olika håll samman1 Curt Weibull, Lübeck ocb Skånemarknaden, s. 26 f. (1922).

Oscar Wendt, Lübecks Sebiffs- und

Warenverkehr in den Jabren 1368 und 1369, s. 61 (1902). Om tulltaxan 1369—70 se Schäfer, Das Buch des lüb. Vogts, s. XCII ff. — 2 Lübechisches Urk. buch IV, n. CCXXIV (137.4)

Hälsingborgs medeltid 1250

1536

—

träffade, ha vi att räkna ej blott med Köpenhamn och Helsingör, utan även Köge, som på grund av omsorgsfullt utförda stenkistebyggnader och skeppsbroar av trä var en god hamn på 1400-talet.1

Kung Hans förbjöd 1488 Köges borgare

att t. v. utföra »ur riket» korn, råg, mjöl, malt, havre, oxar, kokött, fläsk, svin, fårkött, smör, honung eller annan fetalie, hästar yngre än 5 år, ök eller föl.»2 Ingen medeltida urkund torde fullständigare än detta förbud uppräkna så in i de­ talj praktiskt taget samtliga handelsartiklar, som äro typiska för det medeltida Danmarks livsmedelsproduktion.

Förbudet visar samma bild som på Skåne­

marknaden: handeln med levande nötkreatur och hästar kom att omfatta livs­ medel av olika slag.

Kung Hans förbjöd 149b skotska, tyska och danska köp­

män att genom sina drängar driva handel omkring Köge stadsområde, till skada för borgarne.3 Men det förblir i brist på källor ett problem bland så många andra, huruvida exporthamnen i Köge haft betydelse för Hälsingborg i sammanhang med handelsvägen Ribe—Skanör.

På Skånes västkust voro emellertid Malmö, Hälsingborg och Landskrona exportorter av första rang, de förra officiella tullstäder. Kronans behov av tull­ inkomster krävde tillbörligt beaktande av gynnsamma betingelser för Hälsingborgs transporter till sjöss. Kungen skänkte 1532 staden inkomsten av hela ölaccisen — den brukade delas till hälften mellan kronan och städerna — mot skyldighet att underhålla en god »skeppsbro» för in- och utskeppning av hästar och annat gods. I stadsplanekapitlet ha hamnens byggnader redan behandlats och det har därvid framgått, att skeppsbryggan hade äldre anor. I detta sammanhang utgör skeppsbron ett bevis, att export och import voro av den omfattning, att de krävde en så pass dyrbar hamnbyggnad som en »utstickarebrygga» till sådant djup, att skepp kunde angöra den i stället för att ligga på redden och där in- och utlasta levande djur. Trafiken har sedermera visat sig vara livlig nog för att själv kunna underhålla bryggan med hjälp av 1561 års taxa, som pålade 4 vita pengar för häst och vagn, 1 vit för varje häst eller ök, 1 vit för varje oxe eller ko och 1 skil­ ling för varje kramkista, att erläggas av alla borgare och bönder, som ville ha sina varor över »färjebron vid Hälsingborg».4 Vi erinra om hövitsmannens i Hälsingborg Tyge Krabbe yttrande 1533, att 1—2,000 oxar årligen plägat komma från Sverige till Skåne för att utskeppas till 1 Otto Smith, K0ge havn fpr år 1700, s. 60 f. (Aarb0ger udg. af Hist. Samfund for Kjäbenhavns Amt 1922). Jfr ovan s. 33. — 2 Repertorium II, n. 6236. En mindre noggrant specificerad varuförteckning fin­ nes i en urkund 1461 för staden Nakskov. Repertorium II, n. 1375. — 3 Repert. II, n. 8126. — 4 Jfr ovan s. 35 f.

136

Varuhandel Tyskland, men kan säger intet om, huruvida utskeppningen ägde rum i Hälsing­ borg eller Malmö eller fördelades på båda dessa tullstäder (s. 109). Färjans kapa­ citet att övertaga frakterna över Sundet kunde sättas på hårt prov. I det kungl. brevet 1557 förklaras, att borgmästaren i Hälsingborg Hans Thomasson hade att svara för, att oxdrivarne från Skåne på hösten och våren måste vänta 14 dagar till 3 veckor i staden, emedan det endast tilläts att med de två färjorna, som funnos, överföra oxar. Färjorna kunde tillsammans icke taga mer än 30 oxar om dagen.1 Detta betyder, att på 20 dagar ej mindre än 600 oxar befordrades.

Dessa uppgifter visa hän på avlägsna ursprungsorter. Svensk export har där­ vid spelat en i urkunderna ofta vitsordad roll. Det anfördes i 1516 års privilegiebrev för Malmö och övriga skånska köpstäder, att när svenska bönder jämte andra i Halland, Göinge härad och Blekinge, »som gränsa vid landsmärket, hava församlat oxarne till drifter och äro på väg med dem till köpstäder eller mark­ nader, då fara dem emot andra bönder som olovliga uppköpare (’forprangere*) och köpa av dem sådana oxar till 'forprang' och driva dem strax igen fala till köpstäderna och marknader, så att de äro 3 eller 4 gånger sålda och köpta på deras marknadsvägar av sådana 'forprangere'.» Dylik mellanhandel som skru­ vade upp priserna förbjöds, ty enligt allmän handelsrätt var det bönder föratt sälja annorledes än direkt till borgare i köpstad, dit de ville föra sina varor. Förbudet upprepades för städerna i Skåne, Halland och Blekinge 1521.2 Den svenska exportens betydelse för Hälsingborg, liksom i övrigt för Skåne, framgår även av kungens öppna brev den 28 sept. 1582 till Hälsingborgs och andra län, vari han strängeligen förbjöd bönderna i Skåne, Halland och Blekinge att bruka skällsord mot svenska bönder, när de komma i dessa landskap med sina varor och efter gammalt skick driva handel i köpstäderna.3 Den svenska insatsen i Skånes handel, även för export, var traditionell.

Källorna ha tillåtit blott en allmän insikt i beskaffenheten av det jordbruk och dess avkastning, som hade Hälsingborg och dessutom Helsingör till närmaste avsättningscentrum. Vi veta icke i vad mån denna agrarproduktion under sådana förhållanden medgav Hälsingborg en självständigare insats i utrikeshandeln. De svenska oxarna uteblevo 1533, men att det icke heller fanns nog av viktualier i Skåne till salu för Lübeck, menade tydligen Tyge Krabbe.4 Det tyder alltjämt på konkurrens om livsmedlen, när Helsingör vakade över, att de främmande skepparne ute i Sundet icke köpte i Hälsingborg utöver vad de 1 Kanc. BrevLöger 1557 6/s, s. 65 f. — 2 Privilegier I, n. 395, § 4 oc^1 4°5> ? 16. — 3 Kanc. Brevb0ger 1582, s. 549. — 4 Se ovan s. 110.

l8—312x5.

137

HäUingborgj medeltid 12g0 —1536 såsom gäster hade rätt till för egen kost, men icke för att sälja vidare. Det gällde med andra ord att förhindra export till utrikes ort av livsmedel, som i första hand skulle konsumeras av Helsingörs och Hälsingborgs befolkningar.1 Tyge Krabbe lät liibeckarnes egen kännedom om livsmedelstillgången bekräfta riktigheten av vad han sagt om exportsvårigheterna. Hälsingborgstraktens produktion medgav ej större överskott för utrikes export på den tiden.

Förbud mot utförsel av livsmedel voro upprepade företeelser undermedeltiden.

Då stagnerade rörelsen i exporthamnarna och kronans tull förminskades. All varutransport över Sundet kunde stoppas, även om det icke var fråga om export till utlandet.

Den mäktige riddaren och storgodsägaren Henrik Krummedike

skrev på hösten 1529 från sin befästade sätesgård Mogenstorp, nu Månstorp mel­ lan Malmö och Trälleborg, till Tyge Krabbe på Hälsingborg, att han icke lyckats få tillåtelse att sända sina oxar från Malmö över till sina bönder på Själland, att utfodras där över vintern, och ej heller kunde herr Anders Bille få sina oxar över till sin gård. »Käre frände», fortsätter Henrik Krummedike, »gärna hade jag några oxar över till Själland, om jag visste, att jag måtte komma dem obe­ hindrat över vid Hälsingborg; jag vill icke annorstädes sända dem i vinter, och höra de icke heller annan till än mig själv». Han påkallar till sist »herr Tyges» välvilja att tillåta oxarnas överförande från Hälsingborg. Utgången av denna vänskapliga supplik är icke känd av den delvis bevarade korrespondensen.2 Materialet för statistisk bearbetning av utförseln av oxar och hästar m. m. från Hälsingborg finnes bevarat i byfogdens räkenskaper först så sent som 1596.3 Under den korta tiden l6/a—Vs 1596 erlades småtull — efter 5 alb. (vitt mynt) pr st. för hästar och kreatur — för 1,350 hästar och 29 oxar och stutar samt stortull å 1 daler för 3 hästar och 32 oxar. Under räkenskapsåret Vs 1596—Vs 1597 betaltes småtull för 3,632 hästar och 618 oxar, stutar, kor och kvigor, och stortull för 19 hästar, samt

Vs

1599—I9/5 1600 småtull för 2,617 hästar och 247 V« oxkroppar och

stortull för 66 hästar. Dessutom erlades 1596—1597 marknadstull för 27 hästar från Landskrona och 20 från Vä samt tull för oxkroppar, smör m. m.

Det kan synas överraskande, att hästexporten så starkt framträder, under det att nötkreaturs- och livsmedelsexporten intager obetydlig plats i Hälsingborgs han­ del. Men detta redan i och för sig otänkbara förhållande har icke motsvarat verkligheten. Den stora tullen indrevs alltjämt, varemot Helsingör och Hälsing­ borg förbjödos 1577 att vidare uppbära småtullen. Möjligen står det anmärkta 1 Jfr s. 121. — 2 Dipl. Norvegicum VIII, n. 612, sept.—okt. 1529. — 3 Toldregnskaber. Rigsarkivet.

Arkivarien därstädes E. Marquard kar benäget meddelat dessa siffror över exporten.

138

T^aruhandeL förhållandet i samband härmed. Vad vi veta om Hälsingborgs utförsel av oxar, t. ex. år 1557, talar för en stadigvarande frekvens av större mått. Mogens Mad­ sens uppgift 1587 om stora häst- och oxmarknader på våren med besök av köp­ män från olika delar av Nordeuropa, vilka salubjödo sina varor, överensstämmer med tullräkenskaperna, som för 1599—1600 visa, att uppköparne av hästar kommo från Nordtyskland och Holland.1

■k Bland exportvaror till utrikes ort har sp annmål ofta mött i urkunderna, vilka dock helt och hållet lämna oss i sticket, när det blir fråga om Hälsingborgs aktiva handel med denna vara. Även om stadens uppland skulle antagas ha varit mindre sädesproducerande än andra områden söderut i Skåne kan av denna anledning frågan icke betraktas som likgiltig för stadens historia. Danmark hade i stort sett icke samma överflöd på sädesproduktion som beträffande kreatursavein. Tal­ rika exportförbud bära därom vittne. Holländarne tillgodosågo sitt stora behov av spannmål mest från Danzig, ehuru det ju låg närmare till hands för dem att göra uppköp direkt av bönderna i Skåne. Kristiern II sökte reglera spannmålshandeln i syfte att beröva de danska bönderna tillfälle att sälja till utländska uppköpare, vare sig hemma eller i Tyskland. Kungen förbjöd nämligen 1516 sina undersåtar att segla till tyska städer. Kreatur och spannmål stannade sålunda i landet, men kunde ju ej heller säljas, varför bönderna ej kunde betala sina skatter.

Kungen måste på vintern 1517 återkalla fjolårets beslut, och inom 2 dagar kommo 200 skutor till Lübeck ehuru frosten redan infunnit sig. Några år senare för­ nyade Kristiern II sin politik, i det att han föreskrev 1521, att ingen ägde utföra säd av riket till Tyskland från Fyen, Lolland, Falster, Möen, Själland och Lange­ land eller andra små öar, utan all för export avsedd säd och andra varor skulle •• införas i Öresund till därvarande köpstäder.2 Avsikten därmed var uppenbar­ ligen att sätta de danska köpmännen i stånd att driva mellanhandel med tyskarne.

Bondemarknaderna skulle inskränkas, och handeln koncentreras i de större stä­ derna. Under medeltiden var det även på kontinenten bönderna själva, som sålde jordbruksprodukter och genom spekulationer icke minst i spannmål kunde för­ skaffa sig goda vinster, i synnerhet under dyrtider och knapp tillförsel. Stadens 1 Stortull a 1 daler erlades av »exportörer» från följande orter: Lübeck 12 bästar, Rostock 9, Kamperup 2, Stettin 2, Bremen 2, Fernem 13, Braunschweig 3, Flensborg 3, Stralsund 10, Ebernförde 1, Nien­ stedt 2, Maastricht i Holland 6.

Summa 66 hästar. Tull erlades i Gottorp 1592 för oxar från Hälsingborg.

A. Jürgens, .Zur Schleswig-Holstein.

Handelsgesch. s. 288 (Abh. zur Verkehrs- u. Seegesch. 1914). —

2 Privilegier I, n. 4°5’ P* 3*

x39

Hälding borgd medeltid 12go —1536 handelsförmynderskap över landsbygden förorsakade, att spannmålshandel be­ traktades som uteslutande föremål för köpmansskrået. Bonden tilläts ej att vara både producent ocb bandiande. Städerna lyckades dock långt ifrån i sina bemö­ danden att alltid bindra bondebandeln med spannmål.1 Kristiern II:s försök misslyckades på flera orter, då köpmännen saknade ka­ pital ocb andra möjligbeter att driva dylik mellanbandel. Spannmålsaffärer voro även i Danmark mera bönders än borgares sak. En särskild uppmärksamhet för­ tjänar härvid den under det 16. årb. utomordentligt stora exporten av malt, som förut omtalats. Genom export av denna spannmålsprodukt för finare bryggning i Tyskland berövades hemlandet den lönande näringen att självt brygga. Dan­ mark exporterade råvaran ocb fick köpa igen den förädlad till gott öl, sedan tyskarne dock först försett sig med vad de ville konsumera.2 ★ Det blir en sammanfattning av Hälsingborgs ekonomiska historia, när stadens bandelsgeografiska läge skall förklaras. Beläget vid Nordeuropas mest trafi­ kerade farvatten även under medeltiden, fick Hälsingborg sin kommersiella ut­ veckling bestämd av den mellanfolkliga varutransportens vägar ocb mål. Den ekonomiska stadskonstellationen Hälsingborg—Helsingör innebar, att Skånestaden befann sig i samma direkta position som Själlandsstaden ifråga om varu­ tillförsel ocb varuutförsel. Vad bär kommer att sägas om varutransporten genom Öresund, har i huvudsak att betyda detsamma för de båda städerna.

Walther Vogel bar till sin klassiska skildring av den tyska sjöfartens historia fogat en karta, som åskådligt utvisar för tiden omkr. 1400 vilka de produktions­ orter i utlandet voro, varifrån vissa även i den danska handeln standardiserade varor ledde sitt ursprung. Mellan dessa orter äro den tyska bansans sjöfartslinjer uppdragna (fig. 28).3 Vi se dock bort ifrån sjöfarten på den östra huvudrouten Lübeck—Novgorod via Visby—Reval—Neva, även om den i stället för att sluta i Lübeck kunde fortsatt till Nordsjön genom Öresund. Vi observera en 1 Georg von Below, Probleme der Wirtschaftsgeschichte s. 43 ff-

Hans-Gerd von Rundstedt, Die Re­

gelung des Getreidebandeis in den Städten Südwestdeutscblands und der deutschen Schweiz im späteren Mittelalter und im Beginn der Neuzeit, s. i/(2 ff. (Beiheft 19 zur Vierteljahrschrift für Sozial- und Wirtschaftsgesch. 1930). I det senare arbetet har tillgång på senmedeltida material gjort det möjligt att följa, ofta i detalj, de olika städernas spannmålshandel, som för dem hade sitt främsta intresse ur självförsörjningssynpunkt, innan export kunde tillåtas. Som vi inledningsvis betonat, finns det ingen möjlighet att närmare karakterisera Hälsingborg som avsättnings- eller transitoort för spannmål. — 2 Jfr om den danska spannmålshandeln och Lübeck Johannes Hansen, Beiträge zur Geschichte des Getreidehandels und der Getreide­ politik Lübecks s. 23 ff., Aj f., 83 (Veröfffentlichungen zur Gesch. der Freien und Hansestadt Lübeck I. 1912). — 3 Walther Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt.

Varuhandel annan route, som från öster leder genom Sundet, nämligen från Danzig och de preussiska städerna. Ehuru Lübeck var beläget så långt västerut vid Travemyn­ ningen, att dess sjöfart på Norge ur navigationssynpunkt hade kortaste vägen genom Stora Bält, kom Lübeck likväl att dirigera sin sjöfart företrädesvis genom •• Öresund. Sedan länge hade nämligen den lübska trafiken till sjöss dragit österut mot Skåne, där sillen fanns och fångsten av densamma föranledde stor sjöfart ••

från olika delar av Nordeuropa. Kartan visar sillens förekomst i hela Öresund, vid Bornholm och Rügen i Östersjön, i Limfjorden vid Aalborg och vid bohus­ länska kusten. I Stora Bält saknades sillen alldeles, och då handeln med denna fisk blev förutsättning för handel med andra varor, kom sjöfarten genom Stora Bält att inskränka sig till passagetrafik så mycket hellre, som öarna vid detta vidsträckta farvatten saknade erforderlig produktion och konsumtion av större betydelse för Lübecks handel.

Så stor roll sillen än må ha spelat i Danmarks medeltida utrikeshandel, vore det dock oriktigt att i denna vara se det ledande transportobjektet, som skulle utgjort hävstång för sjöfarten genom Öresund. En sådan betydelse har i själva verket den skånska sillen aldrig haft, åtminstone icke under senare medeltid.

Sillen transporterades endast i jämförelsevis små partier norrut genom Sundet.

Sedan holländarne på Skanör och Falsterbo fisklägen lärt sig den överlägsna tyska tekniken att salta och inpacka sillen i tunnor, har denna kunskap från mit­ ten av 1300-talet använts för dylik behandling av sillen i Nordsjön. Från denna tid har också sillens värde som transportobjekt för de genom Öresund norrgående fartygen nedsjunkit till ett lägre plan.

Men Danmark saknade en sillen kompletterande vara, saltet, utan vilken sillen icke kunde konserveras. Visserligen vanns salt vid danska kusten, men blott i alltför ringa omfattning för att betyda något. Då sillen omedelbart måste sal­ tas, måste salt också finnas till hands vid fisklägena. Transporten dit av salt blev en hela medeltiden igenom konstant befraktning med verkliga »saltskepp». De hade med sig andra varor än huvudlasten, och de vände åter med last av varor från Östersjöbäckenets olika exporthamnar, främst Danzig. Tur- och returfrakt gjorde sjötransporten ekonomiskt lönande, på ett sätt för tyskarne, på ett annat för holländare, engelsmän eller andra nationer vid Nordsjön, vilket skall visa sig i ett annat sammanhang. Kartan upptager två huvudorter för saltproduktionen: Lüneburg inne i landet icke långt från Lübeck samt Baie de Bourgneuf söder om Loiremynningen mellan städerna Nantes och Brouage på Frankrikes västkust.

Utskeppningen av Lüneburgersalt jämte tomma tunnor för sillens inpackning var

Hähingborgd medeltid 1250

—

1336

Lübecks viktigaste sjötransport, som inriktades på Skånemarknaden. Salthandeln spelade en huvudroll i Skanör och Falsterbo, där stor saltmarknad uppkom för norra Europa. Saltet användes ju icke endast för insaltning av sill på fiskerierna, utan ingick också i den allmänna livsmedelskonsumtionen och var därmed för visso en handelsartikel par preference, som med lätthet kunde fås i Skåne, men fick hämtas ända upp ifrån det inre av Sverige. Kreatur drevos från Småland till Skåne ännu på 1500-talet för att bytas ut mot sill och salt.1 Skånemarknaden var intill 1500-talets utgång den egentliga kärnan i den skånska handeln. Dess lokalisering till Skånes sydspets bestämdes av sillfiskets större omfång där än på andra platser vid Öresunds stränder. Handelsgeografiskt sett erbjödo Skånemarknaderna de största utsikter för de nordtyska städerna att av dem exploateras, främst av det i förhållande till Stralsund och övriga ven­ diska städer dock mera avlägset belägna Lübeck. Problemet att göra Skånemark­ naden till tysk inrättning stötte på sina största svårigheter i den växande kon­ kurrensen mellan tysk och holländsk sjöfart. För att behålla för egen del trans­ porten av flandriskt gods på tyska fartygskölar hade hansan sedan 1500-talets början sitt eget kontor i Brügge. All export från Flandern måste förmedlas av detta kontor. Den tyska sjöfarten genom Öresund på Nordsjön såg sin bästa tid vid Stralsundsfreden 1570 för att dock redan under 1400-talets första årtionde börja se sig underlägsen holländsk och engelsk sjöfart. Vi ha förut erinrat om detta förhållande som en förutsättning för Erik av Pommerns politik att reglera Öresundsstädernas handel med hänsyn till den stigande varutillförseln i Sundet.2 Denna kom att omfatta ett rikare urval av varor än vad förut varit fallet. Sedan »omlandsfärdernas» begynnelse under det 15. årh. hade nämligen frakterna mest bestått av tungt gods, järn, trävaror m. m., som ej lämpade sig för omlastning eller uppstapling på torg eller i köpmansbodar. (I, s. 274.) Kvalitetsvaror från Nordsjöländerna och England voro däremot stapelvaror, som gjordes till föremål för Lübecks ivrigt fasthållna fraktmonopol med anlitande av en handelsväg av den största ekonomiska betydelse för Lübeck, nämligen landvägen Hamburg— Oldesloe—Trave—Lübeck.

Det framgår av pundtullboken 1568, att endast in­

förseln av flandriskt och engelskt tyg över Oldesloe till Lübeck utgjorde under detta enda år 460 olika förtullade poster till ett nutida värde av 10—12 miljoner mark.3 På kartan över produktionsfördelningen i Europa omkr. 1400 (fig. 28) betecknas de engelska städerna London, Boston och Lynn i Norfolk som ledande 1 Jfr ovan s. 110. — 2 Se ovan s. 85. — 3 Fritz Rörig, Die Hanse und die Nordischen Länder, s. 158 (Veröffentl. d. Schleswig-Holst. Univ.-gesellscli. Nr 12, 1928).

I2f2

Varahandel produktionsorter för vävda tyger och ylle. Den höga kvaliteten berodde på rå­ materialets förträfflighet och vävnadsindustriens tekniska fulländning. Den nor­ diska efterfrågan å den kvalitet svara, som det engelska och flandriska tyget var, bestämdes av behovet att få ett finare tyg än det tyska. Västerns kvalitetsvaror sände Lübeck ut till Östersjöstäderna och Skånemarknaden. Det var under så­ dana transportförhållanden, som Skåne försågs med dylika varor, huvudsakligen från Lübeck. M.en den direkta sjöfarten från Nordsjön på Östersjöhamnar gjorde omlastning på Skanör överflödig, i följd varav Skånemarknaden, som omfattat alla varutyper, vid 1400-talets ingång alltmer begränsades till uteslutande sill••

marknad. Frigörelsen från den lübska mellanhandeln kunde dock ej för Oresundsstäderna bli mera fullständig förrän varutransporten genom Öresund kommit att omfatta alla de varor, som Lübeck från Brügge transporterade via Hamburg— Oldesloe. Hur vi böra bedöma verkningarna av konkurrensen från den för övrigt av den tyska forskningen ignorerade handelsvägen Ribe—Skånemarknaden har icke ännu fullt klarlagts. Flandriska kvalitetsvaror fördes emellertid just denna väg genom Ribeköpmän och måhända även holländare, men säkerligen utan att Lübecks Brüggekontor haft något att beställa med denna flandriska export. Un­ der hela 1400-talet, som bevittnade genombrytningen av lübskt monopol på frakt av kvalitetsvaror, kämpade Lübeck med förbud för icke-hanseater att förbigå dess kontor i Brügge vid utförsel av alla slags varor, utom massgods, från Flan­ dern. Kontoret blev dock mot slutet av 1400-talet betydelselöst.

Under denna epok av stark konkurrens mellan holländsk-engelsk och lübsk (hansans) sjöfart fingo Öresundsstäderna sin stora chans i utrikeshandeln. Deras handelsgeografiska läge blev det yppersta i Danmarks rike, då världshandelns alla varor transporterades genom deras egna farvatten. Denna förmån av rikaste varutillförsel under medeltiden är alltså av jämförelsevis sent ursprung.

Den holländska sjöfartskonkurrensen med hansan uppbars av saltfrakten som en rationell ekonomisk företeelse. Vi återkomma härmed till vad vi inledningsvis • •

antytt om saltet som grundval för tur- och returfrakter mellan Nordsjön och Ös­ tersjön. Det är saltet, som — principiellt sett — lät holländarna taga hem spelet med hansan och rycka till sig Lübecks stapelvaror från Hamburg. Den ökade efterfrågan på sill hade medfört en motsvarande på salt, och därmed kom Baiesaltet att i början av 15. årh. uppträda i konkurrenskraftig form även på Skåne­ marknaden. Detta betydde, att Baiesaltet, som nämnes redan i 1251 års privi­ legium för »omlandsfararne», kom att i handelsutbytet spela en huvudroll som transportobjekt i motsatt riktning mot de från öster kommande råvarorna: spann-

HäUingborgj medeltid i 2jo —1536 mål, trä, järn m. m., vilka som »massgods» utgjorde lönande returfrakt i rikt­ ningen från öster till väster. Härav drogo även hanseatisk och preussisk skepps­ fart samma fördelar, men i motsatt riktning, genom de s. k. Baiefärderna. Far­ tygen avgingo på hösten med råvaror till Swin, inloppshamnen fill Brügge, eller till England, samt gingo i barlast söderut för att i Baie inlasta salt för återresan på våren till Östersjön. Det holländska deltagandet i Baiefärderna uppvisade redan från 1400-talets första årtionden ett icke mindre antal »saltskepp» än vad hanseaterna hade. Redan vid mitten av århundradet hade de holländska salt­ skeppen blivit klart överlägsna de tyska i antal. Ur spridda medeltida källor, som dock ej låta sig statistiskt bearbetas, ha likväl belysande siffror för Baiefär­ derna hämtats.1 De visa oss en så ansenlig trafik av saltfraktade fartyg under 15. årh., att denna kan betraktas som ett organiskt led i en ständig utveckling, som nått hög intensitet i 1562 års räkenskaper för Öresundstullen. Den övervä­ gande delen av varutransporten »östpå» eller till Östersjön omfattade salt till 40,552 läster, varav nära nog hälften eller 19,853 kom på nederländska skepp.

Resten fördelades på väst- och nordtyska sjöstäder, därav på Lübeck 4,541 läster.

Beträffande antalet fartyg stå Nederländerna i första rummet med 379 av hela antalet 691; närmast komma bland Östersjöstäderna Lübeck och Danzig med en­ dast 45 fartyg vardera. Fördelas varorna efter skeppens avgångshamnar befinnes det, att Baiesaltet bland andra saltsorter var det ledande transportobjektet till •• Östersjön, då exporten av salt från Frankrike utgjorde ej mindre än 19,253,5 läster. Närmast som saltproducerande exportländer på Norden stå Portugal och Spanien.2 Det var stora saltmängder, som på grund av den speciella salttullen lagrades för kronans räkning i Helsingör. På Hälsingborgs slott funnos 1537 8 »stora» läster och 10 tunnor »Baijer salt».3 Det kan i detta sammanhang nämnas, att de vanliga skeppstyper, som drogo genom Öresund även under sina Baiefärder, voro koggen och holken. Skillnaden mellan dem är icke alltid klar i urkundernas terminologi, men kan för 15 årh. pre­ ciseras så, att holk var ett större skepp, som hade för- och akterkastell (fig. 30) var­ emot den äldre typen, koggen, kunde ha blott ett kastell, stundom intet (fig. 31).4 Saltproduktionens geografiska fördelning på Nordsjöns kuster samt på Lüne­ burg, vars salt var Lübecks speciella vapen i konkurrensen med Baiesaltet, med­ förde den olägenheten för Lübecks sjöfart att Lüneburgersaltet, som hade sin 1 Walther Vogel, Gesch. d. deutschen Seeschiffahrt I, s. 309 ff. — 2 Nina Bang, Taheller over Skibsfart og Varetransport gennem 0resund II, s. 2. — 3 Danske Magazin II, s. 49 ff. — 4 Walther Vogel, anf st. s. 495 f. Den vackra bilden av kogg med en man i akter- och en annan i förkastellet i Elbings stads vapen är hämtad ur Elbinger Jahrbuch Heft 9, 1931.

144

Erklärung.

Gebiete vorwiegender Aoafobr von £c^l Er**«|pMM«n der Waldwirtschaft u. Jagd

[~~H

»

de» Ackerbau*» u. 4. Gaxtenkultur

,

der Viehsuoht

Heupteitxe der Metall- und Kreutwarenorseugung

8«|bn|éU«t»

Fischerofgrtfade

0

Haupt cita« der Weberei O

Salinen und JErieugungwttttcn de« Seeealxee

Wichtig«t* Weinbsuf©bist?

— Oet-wMtlioke 8*eha&d*Uftr*&ra der Haas» um 1400

BraueretftdU

------ Hebenatruften der hansischen Schiffahrt

I

Gebiet« okae Ewengtda«« sind weifl gcJasaaa.

\

Fig. 2<5*. Fördelning as näringsformer i Europa och sjösägar för den tyska hansan onikr. igoo. (Efter Vogel, Seeschiffahrt.)

I

Fig. go. Tremastad kravel (holk) omkr. i-jjg- (Efter lrogel, Seeschiffahrt.)

Fig. gi. Enmastat handelsskepp (kogg) onikr. ig6j. (Efter Flhinger Jahrbuch i gg /.)

Fa ruhandeL avsättning endast på Östersjöländerna, icke på grund härav kunde framkalla returfrakter på Nordsjön. Baiesaltet, som hade sin avsättning även inom samma • •

område som Lüneburgersaltet, skapade däremot returfrakter från Östersjön till Nordsjön för holländsk eller annan skeppsfart i riktning från väster till öster.

Saltet från Nordsjökusterna har otvivelaktigt varit en huvudorsak av utom­ ordentlig historisk innebörd till Lübecks och hansans relativa tillbakaträngande från skeppsfarten uti Öresund. Tyg och vävnader från Flandern och England hade därjämte starkt försvagat den tyska klädesexporten ochbefraktningen. Dessa krafter åstadkommo en omsvängning i Danmarks ekonomiska liv genom världshandelsartiklarnas transport genom Öresund och deras beskattning genom Öre­ sundstullen. Lübecks utskeppning av Lüneburgersalt fortgick alltjämt inom Öster­ sjöområdet, och saltpriset för såväl detta som Baiesaltet blev i regel icke konkur­ renspris. Båda saltsorterna behövdes för den oerhörda konsumtionen.

Med »saltskeppen», eller med fartyg utan salt som huvudlast, följde västerns produkter till Östersjön, vilka vi redan specificerat i ett annat sammanhang, då varuomsättningen inom Danmarks gränser utgjorde ämnet för framställningen.

Godstrafiken väster—öster omfattade, utom salt, textilvaror, men motsvarande trafik öster—väster spannmål och andra råvaror. Tyg och kläde var ett mono­ poliserat transportobjekt av högsta värde för holländska och engelska rederier.

• •

I Oresundstullens räkenskaper kunna vi avläsa denna varutransport, som under 1400-talet i ökad omfattning fördes de vendiska städerna förbi, i synnerhet på sjövägen Danzig—Brügge. I saknad av tillräcklig spannmålsproduktion måste Nederländerna hämta spannmål från Danzig, som var exporthamn för Balticums väldiga kornbodar. Danzigs stora utrikeshandel förlänade staden en kommersiell rangställning, som mot medeltidens slut överglänste Lübecks.

Kvar stod ölet från Bremen, Hamburg och Wismar som ledande produktions­ orter. Det förträffliga tyska ölet jämte den naturligtvis alltjämt pågående och förut i andra sammanhang berörda handeln med olika varor, som transporterats till Skåne söderifrån, förmådde dock ej binda Sundsstäderna inom hansans eko­ nomiska maktområde.

Hälsingborgs ställning till den förändrade kommersiella situationen var ej en fråga allenast om varutillförsel för stadens handel. Som fästning hade Hälsing­ borg att bevaka Danmarks stora intressen i Sundet. Farvattnets spärrning tid efter annan genom danska krigsfartyg med stöd av Helsingörs och Hälsingborgs starka fästningar stegrade både salt- och spannmålspriserna för importländerna samt förorsakade också vid upprepade tillfällen icke minst holländarna betydande T9 — 31215.

5

M

Häld ing borg d medeltid i2jo —1536 svårigheter. Kristiern II gynnade nederländarne, Fredrik I däremot ty skarn e i konkurrensen om den danska marknaden. Det är ett kapitel, som i det föregå­ ende berörts, men tillhör närmare Hälsingborgs politiska historia.1

Sillfisket.

Sillen är Danmarks älsta kända exportvara. Redan vid den äldre medelti­ dens början framskymtar sillfiskets ekonomiska betydelse för att i Saxo's skildring för 1180-talet framstå som en utomordentlig rikedomskälla för landet och, såsom Saxo vidare säger, även för Hälsingborgs invånare (I, s. 270 f.). Mer än 300 år senare berättas det 1527, att sillstimmen voro — liksom på Saxo's tid — så täta, att man icke endast med nät, utan även med träskovlar öste upp sillen i båtarna.

Olaus Magnus, den siste katolske ärkebiskopen av Uppsala, berättar i sin historia om Nordens folk, att sillen vid Skanör och Falsterbo kom i så stora mängder, att fiskarnes nät sprängdes och att en i stimmet nedstucken hillebard blev däri stå­ ende upprätt.2 Det kan icke heller sägas, att sillfångsten lidit avbräck mot medeltidens slut.

Avräkningen för 1494 visade en ökning av 50,000 tunnor mot 34,000, som 1368 förtullades hos de vendiska städernas fogdar. Andra siffror bestyrka ytterligare, att det icke kan bli tal om minskning av sillfisket. Falsterbo var det stora, Ska­ nör däremot det mindre fiskläget, sedan det ursprungligen varit tvärtom.3 Silltillgången var dock under vissa perioder på 1400-talet mindre än vanligt, och den kunde t. o. m. för ett enstaka år, t. ex. 1425, helt utebli.4 Sillen kunde fångas även om sommaren, men på grund av värmen var den av sämre kvalitet och gick under namnet »sommarsill». Vid den egentliga sillfiskeperiodens inträ1 Till grund för ovanstående kortfattade översikt av Hälsingborgs kan delsgeografiska läge ligga bl. a.

Waltker Vogel, Gesck. der deutseken Seesckiffakrt (1915); Waltker Vogel, Kurze Gesckickte der deutseken Hanse (Pfingstblätt er des kans. Gesckicktsvereins Blatt XI, 1915). Fritz Rörig, Hansiscke Beiträge zur deutseken Wirtsckaftsgesck. IV. Aussenpolitiscke und innerpolit. Wandlungen in der Hanse nack dem Stralsunder Frieden 1370, s. 139 ff.; V. Die Hanse und die Nordiscken Länder, s. 157 ff. (Veröffentl. d.

Scklesw.-Holst. Univ.-Gesellsck. n. 12 1928). E. Daenell, Die Blütezeit der deutseken Hansel, II (1905— 1906). Dietrick Sckäfer, Das Buck des lüb. Vogts auf Sckonen (2. Aull. 1927). Curt

eibull, Lübeck ock

Skånemarknaden (1922). Hugo Mattkiessen, Middelalderlige Byer (1927). H ermann Bäcktold, Der Norddeutseke Handel im 12. und beginnenden 13 Jakrk. (Abkandl. zur mittleren und neuren Gesck. Heft 21 1910). Friedei Vollbekr, Die Holländer und die deutseke Hanse (Pfingstblätter des kans. Gesckicktsver­ eins- 1930).

P. A. Meilink, De Nederlandscke Hanzesteden (1912). — 2 Olaus Magnus, Historia om de

nordiska folken IV, s. 201.

Utgiven genom Mickaelisgillet MCMXXV. -— 3 Sckäfer, Das Buck des

lübeckiscken Vogts auf Sckonen, s. XLII, XLIV, not 1. — 4 Rufuskrönikan, s. 226 (Die Ckroniken der deutseken Städte 28, 3). Sckäfer, Das Buck d. lüb. Vogts, s. XLIV, not 2.

1

SilLfidket dande från mitten av augusti och fortgång till mitten av oktober — den »skånska tiden» inföll i september — seglade danska och utländska fartyg i sådana massor till fiskeplatserna, främst Skanör och Falsterbo, att brist på transportmedel upp­ kom hemma i städerna. När sålunda den påvlige nuntien och penningeinsamlaren i Norden Petrus Gervasii i slutet av september 1331 skulle från Lund fara över Sundet till Roskilde, måste han betala ett visst belopp för frakt, »enär far­ tygen voro upptagna av sillfisket».1 Philippe de Meziéres, en fransman, som 1382 besökte Sundet vid tiden för det pågående sillfisket, nämligen september—okto­ ber, räknade ej mindre än 40,000 fiskebåtar samt 500 stora fartyg, avsedda att hopsamla och insalta sillen. Antalet fiskare uppginge till ej mindre än 300,000, av vilka en del bodde i hyddor på land även på skånska sidan utefter hela Sundet.2 Om dessa siffror må man bilda sig vilken föreställning som helst. Men säkra torde Tyge Krabbes officiella uppgifter (omkr. 1524—29) till kung Fredrik I vara, då han meddelar, att endast vid Falsterbo voro 7,515 båtar med i allmänhet 5 mans besättningar, d. v. st omkr. 37,515 fiskare.3 Alla, som så kunde, gåvo sig ut på det europeiskt ryktbara sillfisket, och utlänningar kommo även från avlägsna trakter.

Även ifråga om fisket är Kristiern II:s stadslag 1522 ett betydande kul­

turdokument. I punkt 49 förbjödos alla, som utövade hantverk i staden — sme­ der, skomakare, skräddare, timmermän, bryggare, bagare, murare med deras svenner — att övergiva sina »ämbeten», d. v. s. yrken, och fara om hösten på fiske, utan de skulle var och en sköta sitt; dock ägde de att för sina pängar reda ut fiskare.4 Förbudet avsåg att förhindra avfolkningen av städerna ifråga om deras yrkesmässiga arbetskrafter under fiskeperioden. Det var ett gammalt missförhål­ lande, som Petrus Gervasii långt tillbaka i tiden hade fått erfara. För att få del­ taga i det stora fisket, begärde och erhöllo Hälsingborgs borgare ännu så sent som 1562 kungens medgivande att draga ut till sillfisket med sina skutor och bå­ tar. Men kungen måste samtidigt sända de kvarvarande borgarne i Hälsingborg 4 vagnshästar till att draga timmer och sten.5 Det är ett sentida intyg om den allmänna rusningen även från Hälsingborg till sillfisket, som dock börjat allt mer ersättas av det bohuslänska.

Men vi ha långt tidigare uppgift om Hälsingborgs sillfiske, nämligen i den varje år på nytt förkunnade politiförordningen för Skåne eller den s. k. Skanörs lag el1 Pavelige Nuntiers Regnskabs- o g Dagbtfger utg. av P. A. Muncb s. 115 (i86zf). — 2 N. Jorga, Philippe de Meziéres 1327—1^05, s< 24^ (Bibliotbéque de 1’école des bautes études 1896). — 3 Nye Danske Magazin VI. Jfr Rudolf Lundberg, Sillfisket i Skåne under medeltiden s. 19 (Antiquarisk Tidskr. för Sve­ rige XI, n. 2, 1905). — 4 Kolderup-Rosenvinge IV, punkt 49 r samma bestämmelse 1521 i Privilegier I, n. 405, punkt 12. — 5 Kancelliets Brevbpger 1562 s/s, s. 169.

147

H aiding borg d medeltid 1250

—

1 g3 6

ler »motbok». Den avsåg att förbindra missbruk ocb överträdelser i fiskeri och handel vid de skånska fisklägena, särskilt i Skanör och Falsterbo.1 Där finns ett stadgande av följande innehåll: »Item skola alla tyska fiskare lägga deras skutor tillsammans och alla danska fiskare deras skutor samman, så att de tyska fiskarne skola ej ligga bland mönbor, laaländare, falsterbor, själländare eller på Knäet (d. v. s. Skanör) bland dem från Köge eller dem av Hälsingborg eller vilka de helst äro från riket».2 Sålunda höllos tyskar och danskar noga isär, och det sy­ nes ha varit anledning att i det sammanhanget särskilt nämna Köge på Själ­ lands ostkust, mindre därför att fiskarne från det övriga Själland icke höllo till i Skanör, utan i Falsterbo, utan snarare av den orsak, att staden liksom Hälsing­ borg hade sitt lokalt bestämda fiskeläge i Skanör, som ej finge användas av tyska fiskare. Med ingående undersökning av de lokala förhållandena i Falsterbo och Skanör har Skånemarknadens och Skånefiskets utomordentlige skildrare Dietrich Schäfer kunnat fastställa belägenheten och storleken av de flesta områdena dels för handel, dels för fiske. De förra kallades »fit» (ty. Vitte), vilket namn ännu fortlever i »Fedevången» eller Falsterbos sydligaste del. På dessa fit voro bodar uppförda, där handel bedrevs under marknadstiden med alla slags varor från väs­ ter och öster, varom vi ofta talat i det föregående. Där har också sillen saltats, förpackats i tunnor och avsänts av tyskarna, vilka köpte sillen färsk av danska fiskare. Det rådde en klar åtskillnad mellan sillhandel och sillfångst; den förra bedrevs av tyskarne, den senare av danskarne, men tyska fiskare funnos också.

Danskarne hade sina fiskelägen företrädesvis utmed den långsträckta och flacka stranden i väster, där sillfisket bedrevs med små båtar, vilka ej behövde hamn, utan drogos upp på land. Däremot fiskade man sannolikt mindre i den djupare Höllbukten i halvöns nordöstra del, varest ankarplats fanns för större handels­ fartyg, vilka icke torde ha angjort stranden. Även ute på redden utanför de övriga stränderna lågo massor av handelsfartyg under Skånemarknadstiden. Ut­ med stranden voro handelsbodar, dit varor fördes i land i pråmar under tullmyn­ digheternas uppsikt. Vi ha ifråga om hamnförhållandena hemma i Hälsingborg beskrivit, hur det gick till med lastning och lossning av skepp.3 Tyskar jämte holländare, de s. k. omlandsfararne, voro i majoritet bland de utlänningar, som hade fit på halvön. Här må endast nämnas Bremen, Ham­ burg, Kiel, Lübeck, Wismar, Rostock, Stralsund och Greifswald, samt bland de 1 Schäfer, Das Buch etc. s. 80 ff. Tryckt även hos Schlyter, Skånelagen, s. 462—476 (på danska) och

476—484

(på tyska). — 2 Schlyter, Skånelagen, s.

471'

$ AA (på danska) och s.

Schäfer, Das Buch etc. s. 91, § 47 (på tyska). — 3 Se ovan s. 33 f.

483,

£ 52 (på tyska).

SiLlfiékét

Fig. j 2. Skanoré och Faléterbo ha loo. (Efter Schäfer.)

Haloing bo rc/d medeltid 12g 0 —1536 holländska städerna Zlitfen, Stavoren, Dortrecht, Amsterdam och Kampen, som var den ledande kraften inom den holländska stadsgruppen. De norra och södra spetsarna av halvön voro uppdelade på tyska och danska städer, varvid tyskarna dominerade i Falsterbo, holländarna däremot i Skanör och hela udden i norr (fig. 32). Kampen erhöll sitt stora område av kung Erik Menved 1307. Bland tyska städer synes det endast ha varit Bremen, Rostock och Wismar, som hade sina fit vid Skanör och jämte de holländska städerna bildade den trängre miljö, inom vilken hälsingborgarne hade att bedriva sillfiske och handel. Danska fiske­ lägen kunna påvisas i Skanör med omgivning endast beträffande Köge och Häl­ singborg, som lågo jämte »andra från riket» på »Knäet», sannolikt strax norr om Skanörs slott. Danska fiskelägen lågo nämligen söderut vid Falsterbo, och där var också danska kyrkan.

Stranden tillhörde kungen; endast han hade att utdela till sin storlek be­ stämda områden åt köpmän och fiskare. När Hälsingborg fick sitt fiskeläge vid Skanör är icke känt av någon bevarad källa. Men det faktum, att Skanörs lag, 1 vilken uppgiften om Hälsingborgs fiskare införts, finns bland många exemplar till in på 1500-talet bevarad i en älsta kända handskrift på tyska från omkr. 1387,. visar hän på en tidsproveniens bakom denna tid för det hälsingborgska fiskelägets uppkomst. Skanörs lag nämnes 1352, men går tydligen ännu längre tillbaka i ti­ den. Den finns även på danska språket i flera exemplar, av vilka det älsta kända är från början av 15. årh.1 Som förordningen upplästes både för danskar och tyskar vid det stora mötet eller »mot» — d. v. s. Skånemarknaden — var den av­ fattad på tvänne språk. Om det emellertid är visst, att Hälsingborgs fiskeläge i Skanör existerade i senare hälften av 14. årh., så är detta också allt vad man urkundsmässigt vet, varför det blott blir ett rimligt antagande, att hälsingborgarne som skåningar böra ha haft fast fotfäste i Skanör, innan deras grannar, de av­ lägsna Kampenfiskarne, 1307 fingo sitt område bestämt av Erik Menved. Att Lund och Trälleborg redan 1316 hade egna fit är högst sannolikt på grund därav, att deras borgare tillkallades för att utmäta en fit åt den holländska staden Ziitfen.2 Det talas i en urkund 1404 om 3 skomakarebodar i Trälleborgs läger (»leie») samt 5 bodar (tabernae) i Skanör3, i vilken stad för övrigt flera andra bodar en­ ligt uppgifter från senare delen av 1300-talet tillhörde kyrkliga myndigheter i Lund. Det får antagas, att hantverkarebodar funnos även i Hälsingborgs läger.

1 Sckäfer kar i Das Buck des lüb. Vogts auf Sckonen s. 81—99 publicerat den tyska texten efter ^ kandskrifter ock Scklyters edition i Skånelagen Add. V. 5 B. s. ^76—4^4- Sckäfers älsta kandskrift sig­ neras M St. A Kampen, Liber diversorum A. fol. 261; ej långt efter 1386; denna var Scklyter obekant. — 2 HUB II, s. 289. Sckäfer, Das Buck etc. s. CVIII. — 3 Svenskt Dipl., n. 4/6.

15°

SUlfid ket Under Skånemarknadens lysande dagsländeliv hade de skånska städernas hant­ verkare utomordentliga arbetstillfällen, som det för dem gällde att ej försumma — Skanörlagen innehåller också en rad bestämmelser om ordningen bland köpmän­ nen, såsom vi erinra oss. Kristiern II:s ovan relaterade förbud för hantverkets idkare att personligen övergiva sina städer och fara om hösten på fiske kan ses ur synpunkten av hantverkarnas vällovliga intresse att fortsätta sin näring på fiske­ lägena, där det bättre lönade sig än hemma i städerna.

Från handels- och hantverksbodar böra bestämt fiskarebodar skiljas; de se­ nare skulle finnas å alla fit, där fiskare uppehöllo sig, eller fiskelägen enligt före­ skriften i motbokens punkt 10 av innehåll, att fiskare måste ha egen stående bod vid äventyr av 40 marks böter till kronan. Kungen uppbar nämligen av fiskar­ bodar en avgift (»bodhae pennighae»), uppgående till 9 örtugar pr bod. Avgiften erlades uteslutande av danskarne, som fiskade, men försök gjordes dock någon gång att om möjligt utfå den även av tyskarne. Danskarne hade dessutom att betala kyrkligt tionde av sillfångsten, nämligen till ärkebiskopen av Lund — exempel därpå för Hälsingborgs eget vidkommande har redan omtalats.1 Vid sin bod hade fiskaren med sitt »sällskap» ej rätt att salta mer än 1/2 läst sill, d. v. s. till eget husbehov, varför han blev tvungen att sälja sin fångst åt köp­ mannen, som själv saltade och förpackade sillen. Denna bestämmelse är av in­ tresse för frågan om fiskets fördelning på Skanör och Hälsingborg, varest sillfiske och sillhandel enligt i414 &rs privilegiebrev också ägde rum. Kungen hade under äldre tid förbehållit sig en dag för sillfiske och saltning för egen räkning och i Fredrik I:s privilegium 1524 förbjöds, att någon på nämnda dag finge salta sill, utan detta tillkomme endast tullnären i Falsterbo för kungens och hans slotts be­ hov.2

Och 1535 meddelade kungen Tyge Krabbe på Hälsingborgs slott, att

nämnda tullnär anmodats att sända några hundra läster sill till honom att förva­ ras, vilken sill han saltat.3 Det kan knappast antagas, att sillen i färskt tillstånd kunde med den tidens kommunikationer transporteras från Skanör till Hälsing­ borg utan att taga skada, och saltningsförbudet var ju avsett att verka som hin­ der för transport av färsk sill. I varje fall förutsätter motboken, att sillfångst och sillhandel voro knutna till samma plats samt att handeln skedde direkt mel­ lan fiskare och köpmän utan mellanhand, som fördyrade varan. Spänning och oro grepo de på stranden stående köparne, när vagnen lastad med sill från fiskbåtarne i det grunda vattnet körde upp på torra land; då hördes höga rop, anbud och tingande för att man framför alla andra skulle få köpa varan i det ögonblick, 3 Se ovan s. 127. — 2 Schäfer, Das Buch etc., s. LXII. — 3 Danske Magazin III: 5, s. 113.

Häloingborgo medeltid 12go

—

1$36

då vagnen stannade. Det var som en fiskbörs, där man överbjöd varandra i pri­ set. Detta förbjöds liksom även, att mer än en person från varje bod gick ned till stranden för att köpa. Det var ett försök från de övervakande fogdarnas sida att så långt möjligt fastställa ett enhetligt pris.1 I nyssnämnda privilegiebrev för Häl­ singborg hette det också, att sillen skulle betalas med det pris, »som hon gäller inom stranden». Det är, såsom vi förut framhållit, den typiska livsmedelspoliti­ ken att undvika mellanhänder, som även här går igen.

Om sillfiskets tekniska natur upplyser Skanörs lag, att det bedrevs med garn, vars maskor kunde befinnas vara så små, att skada uppstod. Det talas alltså om det slags fiskeredskap, med vilket fisken fångas i maskor. Vid dödsstraff förbjöds det att lägga ut garn till skada för andra fiskare så, att flera garn fästades under varandra ända ned till botten, de s. k. »vantegarn». Ty sillen hindrades då att komma fram under de uppspända garnen, som därför ej fingo nå botten. Man satte nätet »i vattnet eller i sjön i vragleden» och skulle varje »utsättare» och »vragare» tillse, att han icke kom på de i vattnet utsatta pålar och märken för andra fiskares garn. Med »utsättning» menades fisket med »sättgarn» på bestämd plats i sjön eller ifrån land till skillnad från fiske ute i öppna sjön med »drivgarn».

Det förra sattes fast nära stranden och upphängdes på pålar under vattenytan, men utan att nå botten. Möjligen fångades sillen även med vad, som sattes i en halvkrets för att dragas in mot land eller grunt vatten och där tömmas på sin fångst.2 Däremot utövades fisket i »vragleden», som betyder strömmen i sjön och där sillen brukade hålla till på så vis, att fiskebåten, förenad med garnet genom långa tåg, drev i strömmens riktning. Därav benämningen »drivgarn».3 Det kunde därvid bära iväg långt bort, och Skanörlagen förutsåg också denna hän­ delse med föreskriften i punkt 9, att varje styrman skulle medföra bevis från tullnären, »om vädret drev dem till Själland eller annorstädes». Det är blott en upp­ teckning av de hävdvunna fiskemetoderna, när Kristiern II 1521 förordnade, att alla, som vilja fiska i Öresund sommar och höst, ägde sätta sina garn för stenar och ankare, varest »bottensättningen» varit av Arilds tid, och de, som vilja driva »vragledes», finge göra det efter gammal sedvänja utom i Dragörströmmen, där tunnorna ligga.4 Härav framgår, att fiskeplatserna voro traditionella, och att ••

••

drivfisket i de ofta starka strömmarna i Öresund var av gammalt datum. Annu 1 dag bedrives samma slags sillfiske, ehuru fångsten är jämförelsevis obetydlig.

1 Schäfer, Das Buch etc., s. LCIII. — 2 Om detta under medeltiden brukliga fångstsätt, se Fredrik Gr0n, Om Kostholdet i Norge s. 116; jfr s. 111, not 3. — 3 Jfr artikeln Fiske, Nord. Familjebok 2. uppl. R. Lundberg, Sillfisket i Skåne s. 37. — 4 Förordning för Skåne, Halland och Blekinge 1521 *%• Privilegier I, n. 4°5> punkt 21

152

Se. ovan s. 132.

Sillfisket Dock har utbytet under det utmärkta fiskeåret 1882 ansetts icke mindre stort än fångsten 1494 eller omkr. 50,000 tunnor. Sillfiske bedrives under goda år före­ trädesvis i Flintrännan samt nedåt grunden ovanför Skanör av fiskare från fiske­ lägen på Sundets båda stränder.1 Även under medeltiden har sillfisket utövats i Hälsingborgs farvatten eller ut­ med kuststräckan söderut. Detta fiske, som skulle kunna kallas hemmafisket i motsats till Skanörfisket, vann enligt 1414 års privilegiebrev avsättning av sin fångst på Hälsingborgs strand och till det pris, som där gällde. Som axeltor­ get icke räckte till för alla varor uppkommo i många danska städer särskilda försäljningsplatser och fisktorg. Med hänsyn till transporten av färsk fisk var det praktiskt att förlägga försäljningen till den plats på stranden, där fiskebåtarna lade till, såsom det var fallet t. ex. i Helsingör och tydligen också i Hälsingborg.

Det förbjöds i Helsingör, att fiskarne gingo omkring i staden från dörr till dörr för att sälja.2 I medeltidens sjöstäder vid Nord- och Östersjön vakade myndig­ heterna över att allt, som kunde bidraga till prisstegring, förhindrades genom att fiskhandeln koncentrerades till stranden eller till fisktorget.3 Men ur den särskilda synpunkten av sillfiske närmast utanför och sillhandel inom Hälsingborg må här framhållas ännu en sida av denna näring, som vid höstetid gav staden en livlig prägel av ett verkligt fiskeläge, nämligen sillens be­ redning genom saltning och förpackning i tunnor. Denna konservering har utan tvivel ägt rum även i Hälsingborg, icke endast i Skanör. Därpå häntyda i sin mån de fynd av tunnor och fiskeredskap, som gjorts i den medeltida strandlinjen, såsom vi erinra oss av stadsplanens historia.4 Saltningen av exportsill var visser­ ligen en förutsättning för silltransporten, men saltet tjänade ju också till att lagra sillen för konsumtionen. Rökning av sill till böckling brukades allmänt för kon­ sumtionen i städerna, där färsk sill saluförts. Men 1414 års privilegiebrev in­ rymde icke, såsom vi sett, sillen bland varor, som främmande köpmän endast fingo köpa i detalj och för eget behov. Tillgången på sill har ansetts överskrida Häl­ singborgs konsumtionsbehov. Sillen blev en köpmansvara en gros för »export».

Huruvida fiskhandlare, som icke voro fiskare, hörde hemma i Hälsingborg och saltade samt sålde fisk veta vi icke. Något danskt fiskhandlaregille utom köpmansgillet är icke känt. Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok från 1520-talet visar oss hur en borgare, som var köpman, icke sålde någon viss vara 1 R. Lundberg, Sillfisket i Skåne s. 9. — 2 Hugo Mattbiessen, Torv ocb Haerstraede s. 109 f, — 3 Jfr Nelly Gottscbalk, Fisebereigewerbe und Fiscbhandel der niederländischen Gebiete im Mittelalter s. 44 (Inaugural-Dissertation vorgelegt der Universität Köln 1927). — 4 Se ovan s. 61.

20 — 31215.

53

Hälsingborgs medeltid 12g0

—

igj6

utan Kade många på lager, däribland även sill.1 I sin enklaste form har fiskhan­ del naturligtvis tillgått så, att fiskaren själv sålt sin fångst till enskilda konsumen­ ter eller till främmande uppköpare.

Kristiern 11:s stadslag 1522 innehåller den första förordningen om sillfiskeriet vid de danska städerna. Hitintills hade — heter det — ingen ordinans utfärdats om »bödkere (tunnbindare), tunnor, märke, bränning och packning», så att man ej visste, om det var »sommarsill» eller »höstsill», full eller tom sill, köpmansgods eller »vragegods», som saltats och packats; ej heller visste man, om saltningen skett med Baiesalt eller Lüneburgers alt.

Man hade måst lita på säljarens utsago.

Borgmästare och råd i de köpstäder, »där sillfångst och fiske bedrives och köp­ män där ligga och salta», skulle ha edsvurna tunnbindare, som gjorde tunnorna efter visst mått och märkte dem efter deras innehåll.2 Den betydelse, som saltets beskaffenhet ägde för fiskens hållbarhet, föranledde holländarne att utfärda stränga bestämmelser om användningen av detta konser­ veringsmedel. Sammanblandning av olika sorter, såsom Baiesalt och annat salt, fick ej äga rum, och tunnorna skulle hava ett visst mått. Den till försäljning i land förda sillen granskades av stadens uppsyningsmän och avyttrades under deras uppsikt.3 Ett holländskt inflytande i Kristiern II:s stadspolitik framträder sålunda tydligt även i hans försök att ordna fiskeri och fiskhandel i sjöstäderna inom det av havet sprängda danska riket.4 Medeltida förhållanden återspeglas i en kunglig förordning 1550 om garnfisket, där det heter, att man vid stranden ofta begagnade sig av garn med så små mas­ kor för att fånga småsill och annan småfisk, som icke voro köpmansvaror, att fiskeriet ödelädes. Invånarne i Köpenhamn, Malmö, Landskrona, Helsingör och Hälsingborg skulle på deras rådhus låta hänga »ett nätbor eller skelne», vid vil­ ket fiskegarnet skulle bindas, varigenom förhindrades, att maskorna blevo mindre än vad dessa »skelne och nätbor» utvisade.5 Det var ett redskap, varöver nätet knöts, det s. k. »bindebor», som ännu i dag användes, och endast de på rådhusets dörr upphängda mönstren voro att anse som lagliga mått.

Hantverk och gillen.

Köpmans- och hantverkaregillen eller skrån voro till den grad likartade med hänsyn till organisation och uppgifter, att ingen bestämd gräns kan dragas mellan 1 Se ovan s. 100. — 2 Kolderup-Rosenvinge, Gamle danske Love IV, s. 123, p. 104—112. — 3 Nelly Gottsckalk, Fisckereigewerbe und Fisckkandel, s. 17 ff. — 4 Om Lansans reglering av tunnbinderiet se Sckäfer, Das Buck etc. s. LXIV f. — 5 Danske Magazin IV, 5, s. 195 f.

Ha ntverk och gillen dem. Om i en stad ett visst antal köpmän eller hantverkare slogo sig ihop till ett gille med överhetens godkännande var syftet för dem båda detsamma, nämligen att utrota konkurrensen från andra borgare och främlingar. Hantverket blev skråhantverk, ty skrå är till sitt begrepp en efter arbetets art specialiserad för­ ening av hantverkare. Skrået reglerade och monopoliserade arbetet utåt. Denna utveckling ägde allmänt rum i olika länder under 11—12 årh., och för Danmarks del erinra vi om ärkebiskop Jacob Erlandssons skråfientliga hållning på 1250-talet. Vid denna tidpunkt var den nordeuropeiska hantverkarens organisation i princip avslutad.1 Hantverkaren var tekniskt utbildad arbetare och producent inom sitt fack, köpmannen åter förmedlare av varuomsättningen i allmänhet.

Hantverk var under medeltiden varje ekonomisk verksamhet, som icke omfattade jordbruk, fiske, handel eller transport. Hantverk är att anse som bearbetning av råvara och produktion i vinstsyfte, då hantverkaren är beroende av sina produk­ ters avsättning. Hantverkets uppkomst och utveckling betingades av konsumtio­ nens beskaffenhet och omfattning samt tillgång på material för produktionen. En lo­ kal prägel får denna produktion, om materialet finns på platsen; i annat fall måste det ju anskaffas från mer eller mindre avlägset håll. Under det att hantverkarens verksamhet inskränkte sig till hans egen tillverkning av viss vara, kom däremot köpmannens till användning av kapital för att driva handel med olika slags va­ ror, vilka han icke själv eller genom annan person producerat. Den avgörande skillnaden mellan hantverkare och köpman är sålunda ur nämnda synpunkter gi­ ven i produktionen.2

För historikerns möjlighet att besvara frågan om hantver­

kets uppkomst och dess produkters betydelse som handelsvara för viss stad är denna huvudpunkt bestämmande. Den giver honom anledning att i källorna söka finna det produktionsmaterial, som tilläventyrs lokalt kan förefinnas. Ingen me­ deltida stad var för övrigt så obetydlig, att icke konsumtionsbehovet stigit utöver det personliga hushållets ram. Stadens ekonomiska raison d'etre var ju egenska­ pen att vara »by med torg».

Ser man åter på de konsumerande krafternas betydelse för hantverket, har i den medeltida staden bl. a. fästningen spelat en viktig roll. Hälsingborg var så­ väl residensstad för kungen och hans ombudsman på borgen som »garnisonsstad».

Längre fram i detta arbete redogöres närmare för det faktum, att Hälsingborg som »by med torg» utvecklat sig under borgfredens skydd invid själva borgen, som 1 Jfr Rudolf Wissel, Des alten Handwerks Reckt und Gewoknkeit, I, s. 15 (1929). — 2 Jfr Wkrner Somkart, Der moderne Kapitalismus I, 1 s. 188 ff. (1928).

Max W^eker, Wdrtsckaftgesckickte, s. 110,

127 ff.

x55

Häldincjborgd medeltid 1250 — 1536 existerade enligt numera funna murrester under äldre medeltid. Carl Koehne har i en skarpsinnig och dokumenterad studie av den medeltida tyska borgens bety­ delse för borgstadens hantverk framhållit följande. Borgen hade dels ordinarie besättning, som ständigt vistades där, dels tillfällig sådan bestående av dem, vilka inkallades när så behövdes.

Bredvid borgen uppkom köpmanskolonisationen,

borgstaden (suburbium), vanligen öppen och obefästad, enär dess invånare hade den möjligheten att finna skydd inom borgen. Hantverkarne fingo arbete för be­ sättningens i borgen räkning. Liksom borgen är »borgstadens» förutsättning, så har också hantverkare hört till den älsta staden, ty borgen hade behov av exem­ pelvis båge- och harneskm akar e, läderarbetare, svärdfejare. Bonden från landet köpte vid sina besök i staden de varor av hantverkaren, vilka han förut själv haft i sitt hushåll eller köpt av kringfarande köpmän. Böndernas besök i staden un­ der festligheter, marknader o. dyl. inverkade givetvis fördelaktigt på hantverksnäringen.1 Enligt det förut anförda privilegiet 1301 för Esroms kloster ägde detta frihet att utan hinder av gästrättsrestriktioner köpa i Hälsingborg bjälkar (pålar), tim­ mer, järnspik (söm) samt vad klostret i övrigt behövde, utan att ytterligare varuspecificering ägde rum.2 Produktionen hänvisar till timmermannens och smedens yrken. Efter 1301 finns under två sekler ingen källa bevarad om timmer och järn i Hälsingborg. Detta bevisar ej, att dessa varor upphört att ingå i stadens handel eller näringsliv, utan endast, att källorna äro föga i behåll eller att ingen anled­ ning förekommit att i skrift upptaga nämnda naturtillgångar. Men från 1500-talet ger ett tämligen fylligt material direkt anknytning till det tillstånd, som Esromsbrevet 1301 har förutsatt. I det föregående har uppbörden till slottet från länet av ved, järn och bräder före 1530 uppgivits.3 Efter reformationen förfo­ gade kronan över bl. a. Herrevads klosters ansenliga skogar, varifrån till Häl­ singborg för vidare befordran över Sundet transporterades timmer, även i bear­ betat skick, såsom hjultimmer, skeppstimmer och plank. Kronan hade sina egna timmermän eller köpte timmer av bönder i länet. Byfogden i Hälsingborg erhöll 1562 kungens order att köpa allt det ek- och furutimmer, som borgare eller främ­ mande hade upplagt i staden. »Hälsingborgs skogar».

Timmer höggs ej endast i Herrevads, utan även i

För besväret att inskeppa timmer från Hälsingborgs

1 Carl Koehne, Burgen, Burgmannen und Städte s. i —19 (Hist. Zeitschrift. Band 133. 1926). Vi ha ett mera närliggande exempel på borgens befordrande inflytande på hantverket, nämligen i Köpenhamn.

Av biskopens av Roskilde jordehok för omkr. 1380 framgår, att det ålåg varje skomakare att årligen vid S. Nikolai fest i december giva biskopen ett par skor förutom garvningen av allt det läder, som biskopen och borgen behövde. Kjobenbavns Dipl. n. 76. — 2 Se ovan s. 87 f. — 3 Se ovan s. 113.

156

Hantverk och gilLen ••

skeppsbro fingo borgarne i staden 1574 skattefrihet för de följande 3 åren. Aven ved hämtades från länet till Köpenhamns slott efter gammal sedvana.1 Härav framgår, att Hälsingborg utgjorde transit- och stapelort för timmer och andra trävaror. Trävaruhandel har emellertid redan 1301 vitsordats som ak­ tiv post i Hälsingborgs handel — det var på dess torg, som Esroms kloster hade att skalfa sig trävaror. Till byggnadsmaterial hör också spik, varom mera i det följande.

Man får i sammanställningen av timmer, bräder och spik ett bevis

därpå, att kung Erik Menved varit angelägen att befordra just klostrets bygg­ nadsverksamhet, då han i detta hänseende fann det nödigt att särskilt angiva ifrågavarande varuslag men i övrigt underlät att specificera andra varor, som klostret med icke mindre rätt ägde full frihet att köpa i Hälsingborg. På den punkten kunde Hälsingborgs stad icke insätta något motstånd genom att hävda den övliga grundsatsen, att endast varuöverskottet kunde få utföras från staden sedan dess eget behov först tillgodosetts. Tack vare emellertid dessa förutsätt­ ningar för privilegiets utfärdande och avfattning veta vi rent tillfälligtvis, att trävaru- och järnhandel i Hälsingborg haft ursprung alltifrån äldre medeltid. Även ifråga om järnhandeln lämnar 1500-talets bevarade material icke mindre utförliga upplysningar. Länet var rikt ej blott på skog, utan även på stenkol och järn. Tillgången på dessa råvaror utgjorde åtminstone teoretiskt sett en fullkom­ lig förutsättning för smide, som 1301 röjer sig i handeln med järnspik i Hälsing­ borg. När vi i kungens köporder 1584 läsa, att hos smederna i Hälsingborgs län skulle beställas och köpas olika slags spik till skeppens behov, att översändas till Köpenhamn, finna vi förhållandet icke utan sin motsvarighet redan år 1301 för Esroms kloster.2 Vid denna tid har givetvis järn funnits att tillgå inom själva länet. Kungen befallde 1561, att allt »klodejärn», som kunde fås i länet, skulle köpas och sändas till Köpenhamns slott.3 »Järnhyttan i Hälsingborgs län» omnämnes 1510, då järn därifrån sändes till Köpenhamn för smide av ankare.

Järnhyttan omtalas sedermera ofta, och på 1580-talet innehades den av Hans Hatting, vilken av kungens eget järn gjorde järnlod av olika slag och storlek, stångjärn, järnbultar till skepp m. m.

Verket drevs av vattenkvarn och för­

sök gjordes att bygga en smältugn för att pröva, om järnsmältning kunde bli fördelaktig för kronan.4

Det betyder, att man skulle undersöka, om det lö-

1 Kancelliets Brevl>0ger 1551 2I/io; 1552 23ho) 1555 11h, s/3; 1557 23/2; 1562 19/7, 28/'i2; 1564 IS/3l I4,i2; 1565 2/i; 1567

s/4, I?/6;

1568

IX/i2;

1574

h,

13

I4/e; 1576

I?/4, 28/i2 o.

s. v.

— 2

Kancelliets Brevt>0ger 1584

8/i0.

—

3 Kancelliets Brevl>0ger 1561 29Is. — 4 Kancelliets Brevb0ger 1581 17h°', 1582 23h) 1583 Vs; 1588 I7/i. C. Ny­ rop, Dansk Jern, s. 128 (Hist. Tidsskrift IV Rfekke VI).

15 7

Hälsingborg<4 medeltid 1250 —1536 nade sig för kronan att producera järn och väl även stål av myrmalm ur sjöar och träsk.1 Det är ej av någon källa bekant, om stenkolsbrytning förekommit under me­ deltiden.

Borgmästare och råd i Hälsingborg skulle enligt kungligt brev 1571

lämna en viss Melchior Huscher tillstånd att uppgräva stenkol, som han funnit »tätt vid Hälsingborg på stadens grund».2

Det var sålunda en ny fyndighet

inom stadsområdet utan att platsen dock närmare angavs, men kolförekomst är känd i Tinkarp och Pålsjö. Praktiskt taget spelade stenkolet ingen roll under me­ deltid och nyare tid som bränsle för järn- och ståltillverkning. Om stenkolet hade funnit dylik användning i Skåne under det 16. årh., hade kungen näppeligen på­ bjudit Hans Hansson vid hans anställning 1559 vid järnhyttan i Skåne att ej hugga mera skog, än nödigt vore, men likväl använda ek, björk och vindfällt trä till kol och ved efter gammal sedvana.3 Kolbränningen minskade nämligen myc­ ket kraftigt skogsbeståndet, och tillförseln av träkol på stadens torg var ofta be­ gränsad, så att bröderna i smedsskrået icke gärna unnade varandra sin propor­ tionella del av varan.4 Allt framgent brukades också enligt andra handlingar det effektivt brännande träkolet vid smältning av malm för utvinning av järn. Det framgår av Fredrik I:s ovannämnda brev 1523 till Hälsingborgs stad och län, att import från utrikes ort av stål var oundgänglig för befolkningens behov. Det ta­ las således icke om järn, utan den finare produkten stålet, som åtminstone icke i tillräcklig mängd torde varit att tillgå inom den inhemska produktionen. Däremot utgjorde det förut omnämnda klotjärnet den vanliga tillgången på smidesjärn inom Skåne; det var det primitiva järnet, det råa myrjärnet, som hämtats av allmogen ur myrar och även berg och huggits med yxor i små klot. Klotjärn har delvis kunnat komma från Småland.5 »Klotjärnet» var mer eller mindre orent och kan be­ traktas såsom ett blästerjärn, som framkommit i med sten och ler murade ugnar, försedda med bläster eller (två) bälgar. Detta järn kunde, om det ägde så hög kolhalt att det läte härda sig, på en smedjehärd delvis nedsmältas till stål, varmed 1 Enl. kungl. förordning 1650 skulle man »söka ock upptaga järnmalm ock materia i alla omliggande sjöar, moras ock berg, varest det på våra ock Kronans finnas kan i bemälta vårt land Skåne». Jfr det klas­ siska verket av J. Langebek, De norske Bergverkers Oprindelse o g Fremvext 1758. Niels Nielsen, Studier over Jsernproduktionen i Jylland s. 106 f. (1924). — 2 Kancelliets Brevb0ger 1571 ^/å; jfr 1581 2/io. — 3 Ibidem 1559

79.

— 4 Skråordningar för smeder föreskriva en viss ransonering av träkolet, i det att 1 tunna

öl skulle bötas av den broder i gillet, vilken köpt 1 läst kol men icke ville kjälpa sin broder med x eller 2 tunnor därav för reda pengar. Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, n. 34, £ 22.

Slagelse 1469; n. 48, § 60

Roskilde 1^91; n. 56, £ 22 Odense 1496; n. 59, § 8 Ystad 1^96. — 5 Jokn Niklén, Studier rör. äldre svensk järntillverkning med särskild känsyn till Småland, s. 12 f., 52 (Jernkontorets bergskist. skriftserie n. 2, 1932). Hans Hansson ägde uppgräva järnmalm ock smida »järnklot». Se ovan not 3.

58

Hantverk och gillen smederna stålade vissa artiklar såsom liar, vapenbågar, knivar m. m.1 Smedjan var i regeln utrustad med en öppen bärd med två läderbälgar, skruvstäd, släggor, handkammare och andra verktyg.

Vid Hälsingborgs slott var smedjan enligt inventariet 1537 försedd på liknande sätt med stora och små städ, två bälgar, tänger, hammare, släggor, järnstänger.2 Utrustningen visar, att allt slags smide utfördes, som slottet behövde, såsom spik, söm, yxor m. m. Samma saker kunde smederna också göra 1301 åt Esroms klos­ ter. Utan tvivel har tillgång på järn inom Hälsingborgs län varit en förutsättning för smide och järnhandel i länet och staden. Det är icke känt, när den s. k. »järnhyttan i Hälsingborgs län» började upptagas. Göingebygden, som hörde till lä­ net, har sedan länge lämnat myrmalm till böndernas smide för tillverkning av järn och möjligen även något stål.

Det är icke troligt, att järn och stål omkr. 1300

varit handelsvara, som köpts från andra håll till smedjornas behov. Men bristen på källor tillåter oss ej att utröna smidets betydelse för Hälsingborgs handel.

Byggandet av ugnar hade lokal tillgång på eldfast »gråsten». Enligt ett kung­ ligt brev 1574 vore gråstenen i Hälsingborgs län på grund av sin förmåga att ut­ härda hetta lämplig för byggande av smältugn vid en järnhytta i Norge, då den norska stenen härför var oanvändbar. »Gråstenen» höggs »vid Hälsingborg» eller »i stengraven vid Hälsingborg», varför stenbrytning bör ha varit näringskälla för stadens invånare. I begreppet »gråsten» har därför endast (grå) sandsten ingått.

En Gert stenhuggare, borgare i Hälsingborg, nämnes som ledare för stenhuggeriet vid Hälsingborg och erhöll härför kungligt privilegium 1572 på skattefrihet. Sand­ stenens eldhärdiga beskaffenhet i blästerugnarnas relativt låga temperatur var nog en sedan sekler tillbaka beprövad erfarenhet för befolkningen. Icke mindre bör detta varit fallet beträffande stenens värde som byggnadsmaterial. Det var på 1500-talet mycket eftersökt för Kronborgs, Skanderborgs och Köpenhamns slottsbyggen.3 Sandsten, som ingår i stor mängd i Kärnans nedre partier, har i Hälsingborgstrakten varit ett allmänt och lättåtkomligt byggnadsmaterial. Finhuggna sandstenskvadrer i Kärnan liksom även i Mariakyrkan hänvisa till sten­ huggarens hantverk, som tydligen hade tillgång till lokalt råmaterial. o

1 C. Nyrop, anf. st. s. 158 £.; Carl Saklin, Svenskt stål s.

ff. (Med Kammare ock fackla III. Ärskok

utgiven av Sancte Orjens gille 1931). Niels Nielsen, Studier, s. 106 f. — 2 Danske Magazin II, s. 51.

Elias Follin, Hälsingskorgs kist. s. 15.

»— etk par Belle i Smedken, etk stort Stedt, etk lijdet Stedt, etk

Korssestedt (kryss-städ?), try Naveltoif (verktyg, varmed kuvudena på spikarne smiddes), otte Tenger, etk 0ge Jern (redskap att smida yxögon med), etk Fyrestedt (eldtång?), etk Hagetoff (verktyg att smida kakar med?), tkuo Slegger, en Forkammer (stor(?) kammare), en Fustkammer (mindre kammare), tkuo Handkammere, fyre Brpdde (redskap för kuggning av kål i järn), tkuo Nafveltoff till Hestskospm, en Spmkammer.»

Se resp. artiklar i Kalkar, Ordkog. — 3 Kancelliets Brevkpger 1574 6U> 1572 25/6, 1573 4/s.

*59

HäUingborgj medeltid 1250 —1536 Bilden av denna rikhaltiga produktion av byggnadsmaterial i Hälsingborgs län fullständigas med tillverkningen av tegel. De medeltida källorna före 1500 nämna visserligen intet om detta förnämliga byggnadsmaterial. Det kan emeller­ tid antagas, att det för Kärnan och andra byggnader begagnade teglet har bränts på platsen eller inom länet, ty 1523 fanns det en tegelugn nära dominikanerklostret.1 Corfitz Viffert, ämbetsman på Hälsingborgs slott, erhöll den 31 juli 1574 kungens tillstånd att bygga en tegelugn och tegellada i sitt län, varhelst han fann det lämpligast. Det var tydligen fråga om att bygga ännu en tegelugn, ty från »tegelugnen i Hälsingborgs län» skulle nämligen enligt kungens befallning den 3 juli nämnda år så mycket mursten som möjligt brännas och transporteras till last­ ningsplatsen i Hälsingborg för att med skepp överföras till Kronborgs slottsbygge. På Kullen fanns det år 1575 »tegelbrännare». En tegelugn byggdes 1576 i Bjäre härad, emedan det ansågs bättre att ha ugnen där än norr om Hälsingborg, varest en äldre ugn synes ha varit belägen. Helsingörs borgare fingo 1563 kungens tillstånd att i Skåne köpa vad de behövde för sina byggnaders underhåll, men det tilläts icke, att byggnadsvarorna fördes till annan ort än Helsingör, ett förbud, som givetvis avsåg att skydda Hälsingborgsköpmännens handel med dessa varor.2 Men en annan slutsats kan dragas av detta privilegium: Hälsingborgs ekonomiska ställning som handels- och transitoplats samt även produktionsort under medelti­ den har varit av central betydelse för Skånes handelsförbindelser i första rummet med norra Själland icke blott ifråga om livsmedel utan också byggnadsmaterial.

Få uppgifter äro bevarade i medeltida källor om hantverkare i Hälsingborg, t. ex. Herder Guldsmed, borgare 14553, Jörgen Remsnidare 15114, Jens Guldsmed 15195. Lunds stifts »Landebog» 1569, som är en förteckning över kyrkolandbor, upptager namngivna yrkesmän, nämligen 3 bagare, 2 skomakare, 1 stenhuggare, 2 guldsmeder, 1 hattmakare, 2 mjölnare, 2 skräddare, 1 krukmakare, 1 barberare.6 Då förteckningen icke omfattar samtliga invånare i staden, kan det angivna an­ talet hantverkare icke heller vara fullständigt.

Privilegiebrev och stadsrätter befatta sig med hantverket endast med hänsyn till beskattning och politi. Det hör till stadens förvaltningshistoria att närmare utlägga den rådet tillkommande uppgiften att tillsätta vissa till skrå anslutna hantverkare och övervaka kvaliteten av deras arbeten. Till »ämbetsmän» räknas följande hantverkare: skomakare, skinnare, smeder, skräddare, vävare, repslagare, bryggare, bagare, kötthandlare, och deras yrken kallas »ämbete».

1 Fredrik I:s Danske Registre n. 3, f. 287V, tr. Danske Reg. s. i/(. — 2 Kancelliets Brevböger 1574 1575 23^2» x576 2S/3; 1565 -Ao. — 3 Repertorium II, n. 438. — 4 Aarsberetninger IV, s. 7. — 5 Specifikatio­

nen £. 278. — 6 Se ovan s. 79, not 6.

l6o

Hantverk och gillen Det är endast skomakareskrået i Hälsingborg, som ensamt bland andra skrån i staden fått sitt minne bevarat genom två hittills okända urkunder av den 20 dec.

1440 och den 21 sept. 1513.1 Dagen före S. Tomas dag eller 20 dec. 144° &av kung Kristoffer på Hälsing­ borgs slott ett kortfattat brev till »skomakarne i Hälsingborg». Dessa »hava ofta kärat före oss, att de icke njuta eller nyttja sådan rätt, som andra skomakare i andra köpstäder i vårt rike njuta sedan den tid, deras privilegier brunno i deras stadskyrka i riksens uppenbara örlog». På grund härav gav kungen dem »sådan lag, frid och rätt, som skomakarne i Lund eller Malmöge rätteligen hava och njuta, så länge vår nåd tillsäger och detta brev igenkallas». Det provisoriska till­ ståndet behöver icke utesluta, att Hälsingborgs skomakare sedan längre tid ut­ gjorde ett »lag» eller skrå och att de genom branden förstörda privilegierna varit deras gamla lagartiklar eller skråordning. Denna olycka hade efter allt att döma inträffat under ett anfall på Hälsingborg 1439 eller 144° under de krigshändelser, som stodo i samband med Kristoffers förvärv av Danmarks tron. Emellertid blevo nyssnämnda artiklar icke återupplivade; kungen lät Hälsingborg, Lund och Malmö ha samma skomakareskråordning.2 Denna finns icke bevarad och dess särskilda innehåll förblir därför okänt, men inbördes överensstämmelse i andra städers be­ varade lagartiklar föranleder oss att i det följande återkomma till skomakareskråets närmare förhållanden.

Kristiern II mottog skomakarne i Hälsingborg och åhörde deras andragande, hurusom hans fader kung Hans »för några märkliga saker för någon tid sedan igenkallat de privilegier och skrå, som de plägade hava och brukade i samma vår köpstad», men Hans hade icke åter unnat skomakarne dessa »privilegier och skrå».

Kristiern tillät i ovannämnda brev 1513 sina undersåtar av »skomakarelaget i Hälsingborg» att behålla dessa »privilegier och skrå uti alla sina ord, punkter och artiklar, såsom de innehöllo och de tillförene haft och brukat hava».

Kristiern syftade tydligen på sin faders upphävande 1507 av alla skomakarelag i Danmarks rike, emedan skomakarne trots kungens eller borgmästare och råds påbud envisades att sätta för högt pris på skodon. Skomakeriet som skrå­ hantverk hade därmed upphävts och konkurrensen släppts lös genom att var och en — vare sig in- eller utlänning — fick tillstånd att göra skodon.3 Men redan kort tid härefter blomstrade skomakarelaget upp på nytt — monopoliseringen 1 Orig. på perg. Westins saml.

Uppsala universitetsbibliotek. Sukm, Nye Sami. II, i, s. 128. Ur­

kunderna saknas i Danmarks Gilde- og Lavskraaer II. — 2 De älsta kända skomakareartiklarne i Danmark nämnas längre fram s. 162, not 2. — 3 Danmarks Gilde og Lavskraaer II, s. 393.

21 — 31215.

l6l

Häbingborgj medeltid 1250 — 153b hade ånyo inställt sig och endast de till laget hörande skomakarne ägde, liksom förut, tillverka och sälja skor. Köpenhamns skomakare fingo sina artiklar 1509 tydligen förnyade av kung Hans, vilket mål Hälsingborgs skomakare för sin del 1513 uppnådde. Deras gamla skråordning (av 1440?), som erkändes i dess oför­ ändrade ordalag och i alla dess punkter, är icke bevarad. Det senare gäller också om övriga städer i Skåne.

Skråhantverket hade principiellt två förutsättningar: ett monopoliserat av­ sättningsområde av visst omfång och exklusiv tillverkningsrätt, vartill kom ute­ slutande försäljningsrätt på stadens torg allenast för skråhantverkaren. Den som icke hörde till skrået, var utesluten från torget, ej blott det egentliga torgets trånga område, utan även det vidsträcktare torget eller hela stadsområdet.1 Det var blott i överensstämmelse med dessa allmänna grundsatser för utövning av det medeltida hantverket i olika länder, när den nyssnämnda skråordningen för Kö­ penhamn 1509 gav laget monopol på allt skomakeriarbete ej blott i staden, utan också inom en utsträckning av 2 mil därifrån, varjämte ingen tilläts införa skodon till salu vare sig på torgdagar eller under marknad. Skomakarne skulle dock göra gott arbete för rimligt pris.2 I övrigt innehåller skråordningen utförliga föreskrifter om upptagande av oför­ vitlig person, som tjänat i Köpenhamn 2 år »till skomakareämbetet» och visat sig »kunna göra ett gott par stövlar och 3 goda par skor till sin mästaregärning».

Den inträdessökande skulle söka 3 gånger. Han skulle första gången giva skrået en tunna öl och förnimma dess stämning mot honom; andra gången återigen en tunna öl samt visa mästerprovet, och, om detta godkändes, vid tredje gången an­ mäla två gillebröder som sina borgensmän, erlägga 6 sk. till gilleshuset och 4 mark till lagets mässor och gudstjänst samt bjuda på fest vid inträdet i laget genom att traktera med 4 tunnor öl, skinka, två färska rätter, stek, smör, ost och bröd. Inom ett år efter inträdet skulle han giva ännu en »kost» av samma art. Närmare reg­ ler skulle iakttagas vid ingående av äktenskap mellan dem, som voro födda i »äm­ betet» eller hörde dit, såsom skomakaredotter och skomakares ven; försäljning av skodon skulle ske i skomakarens fönster och hus eller rätt skobod; granskning skulle förrättas genom två skomakare varje lördag av gillebrödernas arbeten, skor eller stövlar, för att utröna, om dessa blivit väl utförda. Ingen finge bruka »sko­ makareämbete i Köpenhamn, om han icke är i skomakaregille i samma stad».3 Skråhantverket hade också allmänt en rent lokal karaktär; varje skrå monopoli1 Jfr Rudolf Wissel, Des alten Hantwerks Recht und Gewohnheit I, s. 20 (1929). — 2 Danmarks Gildeog Lavskraaer II, s. 316 ff. p. 13, 37, 4°- — 3 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, n. 70 s. 316 f. 1509 4/io.

C. Nyrop, Kj0henLavns Skomagerlav s. 13 f. (1909).

162

Hantverk och gillen serade sitt eget avsättningsområde. Om skomakaren gäller att hans yrke att för­ färdiga skodon jämväl omfattade en inkomstbringande garvning av läder, var­ för han själv beredde sitt material. När borgen i Köpenhamn behövde sitt läder garvat, erhölls detta från skomakarne i staden.1 Endast för några få danska städer finnas, liksom för Köpenhamn, skråordnin­ gar för skomakare bevarade.2 Då dessa i huvudsak och till en del även i sin yttre form nära ansluta sig till Köpenhamns skomakareskråordning kan det med skäl antagas, att Hälsingborgs, Lunds och Malmö skråordningar en gång ha in­ nehållit motsvarande bestämmelser.

Redan Fredrik I fann sig föranlåten att 1526 liksom kung Hans 1507 upphäva gillena i varje dansk stad. Men det vore oriktigt att i hans förordning se upphä­ vande av skråväsendet i och för sig. Det medgavs ingalunda, att var och en fritt finge tillverka och sälja skodon. Yad som skedde var upphävandet av gillenas självständighet. Gillena hade förorsakat »stor splittring och olydnad bland all­ mogen», vilket framgår därav, att ändamålet — liksom en gång för kung Hans — var att reglera priset på skodon. I stället för att söka botemedlet mot skoma­ karelagens oblyga priser i den fria konkurrensens påverkan av tillgång och efter­ frågan övergick man nu till statlig och kommunal kontroll av skopriserna. Ty »så många, som i staden bo, av varje ämbete han är, skall vara i gille och lag med borgmästare och råd». Gillena skulle alltså bestå som tekniska arbetslag. Varje år vid S. Valborgs dag (den 1 maj) skulle borgmästare och råd för varje lag för­ ordna, »huru dyra varje ämbete skall sälja sina varor, eftersom det är dyrt, han skall göra av». För att undvika att rådets medlemmar blevo jäviga i egen sak stadgades, att ingen hantverkare hädanefter finge bli borgmästare eller rådman, en förmån, som bevarades endast för köpmän.3 Denna bestämmelse vittnar om köpmannaelementets obestridda inflytande inom stadens högsta styrelseorgan och detta så mycket mer, som köpmansgillena mot medeltidens slut vunnit allt större kontroll över handelsutövningen i staden, vilken uppsikt eljes mera uteslutande tillhört borgmästare och råd.4 Det skulle föra för långt att ur den rika samlingen av danska skråordningar för andra yrken än skomakarens söka giva en antaglig bild av skråhantverket i dess olika grenar i Hälsingborg, så länge ingen medeltida urkund är bevarad, som giver omedelbar anledning till jämförande typforskning för ett visst hantverk.

1 Se ovan s. 155 not 1. — 2 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, n. 21 Flensborg 1^37; n. 36 Slagelse 1^71; n. 49 Tönder 1^92; n. 68 Odense 1508; n. 69 Aalborg 1509; n. 74 Slagelse 1512; n. 85 Odense 1521. — 3 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, s. d°3-

x526 2/l2.

Oriktig är C. Nyrops uppfattning om

gillenas upphävande. Kjpbenhavns Skomagerlav, s. 16. — 4 Se ovan s. io^f.

Häld ing borg é medeltid 1230—1536 Om Herder Guldsmeds yrke, som vi förut omtalat, föreskrevs i förordningen 1526 för Danmarks guldsmeder, att ingen guldsmed finge »förarbeta ringare sil­ ver under kammaren än det, som vägd mark därav skall hålla 15 lod rent silver — ock av stöpt silver skall vägd mark därav hålla 14 lod rent silver». Allt det bearbetade silvret skulle förses dels med märke för varje stad jämte krona på samma märke, dels med guldsmedens eget. Om någon guldsmed sålde silver utan stadsmärket ock sitt eget märke, skulle han böta första gången 1 mark silver, andra 2 mark silver, tredje 3 mark silver samt fjärde gången mista sitt ämbete.1 Järnsmedens yrke fordrade stor teknisk skicklighet och var även högt upp­ skattat.

Det sönderföll i grovsmedens, klensmedens, konstsmedens, spiksmedens,

sömsmedens, kittelsmedens, svärdfejarens m. fl. specialyrken. I Ystads skråord­ ning för smederna 1496 läses följande svulstiga omdöme: »Smedelag det är ett ämbete, som världen kan ej umbära; det är det värdigaste ämbete av lekmän i världen är; det är ett stöd och hjälp till alla ämbeten; utan smed kan ingen sig bärga; såsom grammatica är till annan konst som visar väg till andra konster, så visar smedjekonst väg till världens konster; av smeder äro komna påve, kardina­ ler, biskopar och den heliga kyrkans förmän; av smeder ha varit kejsare och kungar».2 Vi erinra om borgarne i Hälsingborg Asker Smed (1451) och Detlev Klensmed i »smedehuset i Skottegatan» (1350).3 Det får till slut icke lämnas ur sikte, att hantverkets i Hälsingborg möjligheter att finna avsättning för sina produkter icke voro begränsade allenast till själva stadens område eller uppland. Man kan till denna Hälsingborgs regionalhandel faktiskt räkna även Helsingör. Enligt 1441 års privilegium för sistnämnda stad hade denna att trots rådande gästrättsrestriktioner fritt handla på Hälsingborgs torg som vore detta dess eget. Genom rättartingsdomen 1541 bekräftades denna gamla praxis först och främst ifråga om livsmedel, och ingen tull skulle hindra det fria varuutbytet mellan de båda grannstäderna, som alltså ekonomiskt utgjorde en enhet, en och samma stad. Medeltida källor saknas för upplysning om hant­ verkets ställning på de båda städernas torg, men från 1500-talet föreligga upp­ gifter om hälsingborgska slaktares och hantverkares bodar i Helsingör.4 Även Skånemarknaden har berett hälsingborgska hantverkare tillfälle till förtjänster på stadens eget fiskläger i Skanör, såsom i det föregående redan antytts.5 * 1 Danmarks Gilde- ock Lavskraaer II, s. zfoi. — 2 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, s. 270, § 27. — 3 Codex Esrom. s. 262; se ovan s. 72. — 4 Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 219. — 5 Se ovan s. 148. För­ bud utfärdades 1530 9^ för skomakaresvenner

i

Malmö att bruka skomakareämbete

om de ej voro besutna borgare, d. v. s. i de senare städerna.

Privilegier II, n. 337.

i Skanör ock Falsterbo,

Ha

ntverk och gillen

Kö pmansgillets plats inom den organiserade varuhandeln i Hälsingborg har i det föregående blivit närmare bestämd. Det lämpar sig att i detta sammanhang med de nu behandlade hantverkareskråna upptaga den hitintills uppskjutna be­ visningen för, att det »kompani», som i Mariakyrkan hade sitt altare, icke var ett hantverkare- utan ett köpmansgille.1 På de orter i Danmark, där tyska köpmän befunno sig i tillräckligt antal för att behovet av inbördes sammanhållning och beskydd skulle göra sig gällande, stiftade de sammanslutningar med det brukliga namnet kompani, såsom ovan har påvisats. Viktig var framför allt den juridiska fördelen för medlemmarna i kompaniet att åtnjuta tysk rätt i fall av tvistigheter i handelsutövningen.

I lik­

het med det vanliga gillet hade kompaniet — självt ett gille, om också kommer­ siellt och juridiskt särpräglat — sitt verksamhetsområde förlagt allenast till den stad, varest kompaniet var.

Upptagandet av medlem däri kunde därför icke ha

praktiska följder för honom, sedan han lämnat staden, i vilket fall medlemska­ pet dock stod öppet för honom till dess, att han kom tillbaka. Den resande köp­ mannen kunde sålunda vara med i andra kompanier i de städer, som lågo i hans väg, vilken för övrigt valdes efter utsikten att få varan bäst såld, vare sig i den besökta staden ett handelskompani fanns eller icke. Ett klart bevis på regel­ bundna in- och utrikes handelsförbindelser på en viss stad finner man utan förbe­ håll, så snart det konstaterats, att ett köpmansgille eller kompani existerat i den staden.

De tyska och danska kompanierna voro, såsom redan sagts, sammanslutnin­ gar av tyska och danska köpmän, som utan att vara borgare i staden praktiskt taget vistades året om i staden eller hade kortare tider affärsverksamhet i den­ samma. Stadsrätten 1443 skiljer mellan gäst, »som icke är liggare» och gäst, som är det; den förre, som kom på kortare besök, finge icke taga in hos den senare, som alltså förutsattes ha ordnade bostadsförhållanden, då han ju låg kvar i sta­ den över vintern eller året om. Gästen skulle i stället vara på »härbärge och på kost hos borgare». Det var »liggare», som bildade gillet eller kompaniet och be­ redde även de tillfälligtvis staden besökande landsmännen, som bodde hos bor­ gare, gynnsamt mottagande. Stadsrätten intresserar sig föga för kompanier eller gillen, utan blott för borgares värdskap för gäst. Det är endast undantag, när 1443 års stadslag — därvid dock endast för Köpenhamn — berör de tyska och danska kompanierna samt »andra gillen eller samfund» med stadgandet, att borg­ mästare och råds sanktion av val av ålderman, liksom för övrigt av gillet självt 1 Se ovan s. 106.

l65

Häldingborgd medeltid 1250 —1536 som inrättning, erfordrades. Skråordningens innehåll är genomgående socialt och religiöst samt tillika inriktat på samkväm och pokulerande, dock med strängt be­ ivrande av förargelseväckande fylleri.

Ingen medeltida stad har helt saknat

gilleväsendet, som i Danmark i fråga om utveckling och livaktighet kan jämföras med det högtstående engelska.

I den omstridda frågan om gilleväsendets ursprung skall här endast framhål­ las, att det numera torde råda enighet inom vetenskapen därom, att det rättsliga ursprunget är ytterst att söka i det germanska broderskapet, som fordrade, att man inträdde för den kränkte samfundsmedlemmen ända till genomförandet av plikten att hämnas. Detta germanska rättsinstitut var äldre än kyrkans inträde 1 germanernas länder, och det kom att av kyrkan användas till att tjäna det krist­ liga broderskapet.1 Det bevarade materialet av medeltida gille- och skråordningar för de danska städerna är överraskande stort och har utgivits i »Danmarks Gilde- og Lav­ skraaer». Att Hälsingborg där alldeles saknas betyder endast, att materialet för­ lorats — dock har i nämnda samling icke intagits de två brev av 1440 och 1513, vari Hans och Kristiern II bekräftade äldre privilegier för »skomakarne i Hälsing­ borg» eller »skomakarelaget i Hälsingborg», vilka vi nyss lärt känna.

Men till dessa dokument kan läggas ett tredje, som tillfälligtvis avslöjar existen­ sen av ett kompani i Hälsingborg, nämligen ett testamente 1474 av Jörgen Göije, vilken stod i tjänst hos hövitsmannen Johan Oxe på Hälsingborgs slott.2 Han var givmild mot stadskyrkan, i det han skänkte 2 mark till S. Georgs altare, 4 mark till S. Erasmi altare, 2 mark till Helig Kors altare, 2 mark till S. Gertruds altare, 2 mark till S. Annae altare, 1 mark till »kompaniets altare» och slutligen 3 mark till Vårfru altare »mitt på golvet». Jörgen Göije behövde tydligen icke säga, vilket kompani han åsyftade — det var klart för hans samtid och antyder, att det blott fanns ett enda kompani i Hälsingborg att välja på eller att det åtminstone fanns blott ett »kompani», som hade altare i Mariakyrkan. Det är icke utan vidare sagt, att altaret tillhörde ett kompani av antingen tyska eller danska köpmän.

Ty rent språkligt betydde ordet kompani och gille samma sak: sällskap, broder1 Jfr Manfred Weider, Das Recht der deutschen Kaufmannsgilden des Mittelalters, s. 4 ff. (Unter­ suchungen zur deutschen Staats- und Rechtsgeschichte l/fi. Heft 1931). Weider förhastar teorien om gil­ lets uppkomst ur det hedniska offret. Ur språkliga synpunkter är oriktigheten av denna teori påvisad av Weider och Otto von Friesen, som hävdar att den första betydelsen av ordet »gille» är betalning. Histo­ riska runinskrifter, s. 122 ff. (Fornvännen 1911). Jfr översikt över de olika vetenskapliga teorierna hos Allan Etzler, Sancte Örjens gille, s. XIV ff. (Med hammare och fackla III. Årsbok utg. av Sancte Örjens gille 1931). -— 2 Danske Magazin VI, s. 124.

l66

Follin, Helsingborgs historia, s. 57.

Hantverk och gillen skap, förening och var i detta hänseende användbart likaväl för ett skomakare­ som köpmansgille.

Det gäller därför att finna, om en undersökning av det rika

materialet av städernas gilleordningar kan bidraga till att besvara frågan om Hälsingborgskompaniets natur.

Bland de danska gillena märkas åtskilliga huvudgrupper: allmänna gillen eller skrån, såsom Knutsgillen; kyrkliga gillen, såsom Helga Lekamensgillen; köpmansgillen samt hantverkareskrån, såsom bagare-, guldsmeds-, skräddare-, skomakare- och barberaregillen.

Dessa kunde åtminstone språkligt sett också

kallas kompanier. Undersökes emellertid terminologien i de danska gilleordning­ arna framgår det dock, att »kompani» användes som egennamn endast för köpmansgillen, icke för hantverkaregillen.1 Köpmansgillena omfattade, såsom redan sagts, antingen inhemska eller ut­ ländska köpmän, vilka i några få fall voro förenade till ett gemensamt gille, därest tyskarna voro borgare i staden, nämligen i Guds Lekamalag i Aalborg (1441) eller kompaniet i Köpenhamn (1526).

Som kompani betecknas blott de tyska

köpmännens gillen samt de få danska gillen, vilka efter det tyska mönstret orga­ niserat sig och kallat sig danska kompaniet.2 »Kompani» förekommer i nästan alla de på tyska avfattade skråordningarna samt i tyska urkunder i allmänhet, och har alltså tyskt ursprung.

Man kan därför förutsätta, att namnet, när det

förekommer, åsyftar tyskt kompani eller dess motsvarighet danskt kompani, be­ stående av gäster.

Därav kan också den slutsatsen dragas, att »kompaniets al­

tare» i Mariakyrkan i Hälsingborg tillhörde ett köpmansgille, vare sig att detta var tyskt eller danskt kompani eller möjligen ett kombinerat sådant.

Det finns

på grund av de bevarade källorna, även från 1500-talet, ingen möjlighet att be­ stämma gillets nationalitet.

Hälsingborg har liksom de övriga skånska sjöstä-

1 Som egennamn på köpmansgillet som institution förekommer »kompani» i följande fall: »tyska kom­ paniet» i Danmark (1330), »tyska köpmanssällskap» eller »kompani» i Köpenkamn (1382), »danska kom­ paniet» i Malmö (1^38), »danska kompaniet», »tyska kompaniet» i Köpenkamn (stadslagen 1443X »danska kompaniet» därstädes (1.447), »Jungfru Mariae lag, kallat tyska kompaniet» i Kj#ge (1504), »danska kom­ paniet» i Ystad (1489), »tyska kompaniet» därstädes (1492), »danska kompaniet», »tyska kompaniet» i Malmö (1526). — 2 Enligt terminologien i skråordningarna är det kland danska gillen endast köpmännens i Svendkorg, som utgjorde »köpmanskompani», men deras sammanslutning kär dock namnet S. Annas lag eller S. Annas gille. De inkemska köpmansgillena kuro nämligen ofta namn efter sitt skyddskelgon, såsom Vårfrugillet i Flenskurg, Guds Lekamenslag i Aalkorg, S. Annagillet i Svendkorg, S. Göransgillet i Rike, f» S. Erasmigillet i Slagelse, Trefaldigketsgillet i Odense. Inom övriga kategorier av gillen är det blott »sko­ makarelaget i Odense», som — dock endast vid ett tillfälle (1316) —- också kallades »Vårfrukompaniet».

Skomakarne i K#ge tillkörde 1492 ett »S. Anne lag, som kallas Danske Compani» Repertorium II, n. 7277.

Det kör ikågkommas, att »kompani», som icke sällan påträlfas i kantverksskrånas ordningar, icke utgör namn på skrået som institution, utan är till sitt innekåll detsamma som det vanligen använda »kroderskap», »samfund» eller »sällskap». »Skomakarelaget» i Hälsingborg 1513 kallades icke kompani. Se ovan s. 160.

Hälding borgd medeltid 1250 —1336 derna Ystad och Malmö haft köpmansgille med kompaninamn för utrikeshandel eller handel inom Danmark.

I Mariakyrkan funnos emellertid, såsom nyss omtalats, Vårfrualtare, S. Erasmialtare och S. Annaaltare utan att det därför är sagt, att dessa tillhört motsvarande Vårfru-, S. Erasmi- och S. Annagillen, vilka voro köpmansgillen i Flensborg, Svendborg, Slagelse och Helsingör. Även om identitet sålunda rådde mellan gillets och dess altares namn, gällde detta förhållande ingalunda alltid.1 S. Georg var de sjukas beskyddare och hade i en mängd kyrkor sitt altare. Veterligen har han icke lånat sitt namn åt annat gille än S. Göransgillet i Ribe, vilket bestod av köpmän.

S. Erasmus gav föda

och kläder, S. Anna var vikarie för den i höjden tronande jungfru Maria, som knappt hade tid att ägna sig åt människans på jorden alla små bekymmer, och S. Gertrud beskyddade dem, som gåvo sig ut på resor.2 Dessa, som tillhörde den under det 15. årh. i Danmark alltmer dominerande gruppen av nyinkomna hel­ gon, hade i andra städer, såsom Helsingör, altaren, ofta tillhörande köpmansgil­ len med samma namn. Dessa voro de hemmavarande köpmännens gillen, men det är dock ej känt, om ett sådant gille existerat vid sidan om främlingarnas kom­ pani, även i Hälsingborg.

S. Clemenskyrkan i Hälsingborg var den första köpmanskyrkan, och S. Cle­ mens var det älsta köpmanshelgonet (I, s. 212). Senare i tiden dyrkade köpmän­ nen Sankt Olof, om vilken legenden säger: »S. Olof bad för de över haven re­ sande köpmännen, som åkalla honom i nöden» (S. Olavus oravit pro mercatoribus mare transeuntibus, qui ipsum in periculis invocarent). I ett lågtyskt passionale över Sankt Olofs lidandeshistoria berättas, att han på korset bad för alla sjöfarande män. Han var för visso de sjöfarandes specielle beskyddare, varför det också passade väl, att han hade egna kyrkor i vissa städer, vanligen vid eller nära sjön.

Men det synes, som om Olofsdyrkan i Danmark kom att stå i sam­

manhang med sillfisket. På Själland funnos S. Olofsgillen i Storeheddinge nära Stevns Klint vid Öresund (omkr. 1256) och Nestved (1409),3 den senare staden belägen nära Vordingborgs bukt av Stora Bält samt vid en av den mellanfolkliga handelns huvudvägar i Själland.

Kalundborg vid Stora Bält och vid överfar­

ten till Aarhus hade S. Olofskyrka strax utanför stadsbebyggelsen. Helsingörs stadskyrka har först under 1400-talet kallats S. Olai. I Skåne funnos flera åt 1 Vårfrugillet i Flensborg bade icke ett Vårfrualtare, utan ett S. Margaretas altare; trefaldigbetsgillet i Odense »belga trefaldigbets ocb S. Erasmi altare, som nu kallas köpmansaltare»; Stettinkompaniet i Malmö S, Mauritii altare i S. Petri kyrka. Danmarks Gilde- o g Lavskraaer I, s. 577, 763, 731. — 2 Ellen J0rgensen, Helgendyrkelse i Danmark, s. n/( f. (1909), — 3 Danmarks Gilde- o g Lavskraaer I, s. 54.

168

Hantverk och gillen S. Olof vigda kyrkor, nämligen i Skanör för där varande danska köpmansgille samt, strax innanför de gamla fisklägena på Skånes sydöstra kust, S. Olofs be­ kanta vallfartskyrka i Albo härad, besökt från när och fjärran.1 S. Olofskyrkor funnos i Lund och Landskrona, även här utanför stadsbebyggelsen.2 Den under okänd tid och på okänt ställe uppförda S. Olofskyrkan i Hälsingborg hade kan­ ske en liknande belägenhet. Malmö hade ett S. Olofsaltare i S. Petri kyrka, och i Vårfrukyrkan i Köpenhamn fanns det också ett dylikt altare. Det är icke känt, om S. Olofsgillen existerat även i dessa städer. De lübska köpmännen, som foro till Bergen, de s. k. Bergenfararne (Bergenfahrer), hade i sin stads Mariakyrka en S. Olofsbild sedan början av lzfoo-talet och ett därstädes 1401 instiftat S. Olofsaltare, varjämte ett S. Olofsgille tillkom som kyrklig förening av dessa Bergenfarare.

I Preussen bestodo S. Olofsgillena av köpmän, som hade antingen

egna kyrkor eller kapell i huvudkyrkorna.3 Skåne låg i centrum av handelstrafiken på Nordsjön och därmed torde det ••

väl kunna förklaras, att S. Olofskulten i Danmark koncentrerat sig till Öresund.

Det synes, som om den först under det 15. årh. fått en mera allmän utbred­ ning i Skåne och på Själland, så att kyrkor och altare invigts åt helgonet. S. Olofskyrkorna uppfördes, såsom nyss nämnts, ofta utanför stadsbebyggelser för att tjäna som kyrklig sammanhållning för främmande köpmän — danskar eller utlänningar — som saknade borgarskap i staden. Det är ett kommersiellt inslag i S. Olofs historia, att S. Olofskulten sålunda längre fram under senare medel­ tid lokaliserades till vissa städer vid Öresund och i mindre skala även Stora Bält, där trafiken Lübeck—Bergen före 1400-talet vanligen gick fram öster om Fe­ rnern. Till Sverige hade S. Olofskulten redan under äldre medeltid kommit från Norge som .uttryck för religiös dyrkan, men understundom även för köpenskap.

I det östra Danmark har kultens långt senare inträngande tydligen haft samma orsak som i Nordtyskland och Nederländerna, där det norska rikshelgonet an­ ropades som beskyddare av sjöfart och handel på hans land. Möjligt är, att ett köpmansgille i Hälsingborg ägt S. Olofs kyrka och helgat henne åt de nordiska sjöfarandenas store och mäktige beskyddare. Det knappa arkivmaterialet till­ låter dock ej, att man på grund av tillvaron av en S. Olofskyrka eller av altarnamnen i Mariakyrkan söker bilda sig en säker föreställning om köpmanslivet i Hälsingborg — kompaniets altare ger oss den enda vägledningen.

1 Nils Ahnlund, Oljoberget ocb Ladugårdsgärde. Sankt Olofs seglation s. 36 f. (1924). — 2 Jfr resp. städer, C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (3. uppl. 1911). — 3 Max Perlbacb, S:t Olavsgilden in Preussen, s. 170 ff. (Hans. Gescbicbtsblätter X, 1901). Ellen j0rgensen, Helgendyrkelse i Danmark, s. 32 ff.

22 — 31215.

169

Hälsingborgs medeltid 12go —1536

Befolkningsmängden.

Efter kapitlet om stadsplan och bebyggelse i det medeltida Hälsingborg inställer sig den frågan: huru stort var invånareantalet? Endast några få europeiska städer äga medeltida källor, användbara för en acceptabel befolkningsstatistik, dock endast med mer eller mindre ungefärliga resultat.

D en värdefullaste källan för beräkning av folkmängden i en stad är givetvis en samtida folkräkning. Två sådana, tillfälligtvis uppgjorda åren 1431 och 1^49» finnas bevarade för Nürnberg, utvisande en befolkningssiffra av resp. 22,800 och 25,982. Den senare folkräkningen föranleddes av nödvändigheten att få kon­ staterat, huru länge staden med sin proviant kunde uthärda belägringen under det stora markgrevliga kriget. Genom minutiösa undersökningar har det fastställts dokumentariskt, att i 3,556 hus, som voro enfamiljshus, bestod hushållet endast av 4—5 personer över 12 år, men under denna åldersgräns av 5—6.1 Tysklands största medeltidsstad var dock Köln, vars topografi och stadsut­ veckling gjorts till föremål för undersökningar i en omfattning, som torde vara utan motsvarighet inom den stadshistoriska litteraturen. I främsta rummet står Keussens monumentala verk över Kölns topografi under medeltiden. Han har i minsta detalj utrett varje särskild gatas medeltida bebyggelse med stöd av ett oer­ hört rikt källmaterial.2 Tack vare denna ingående kännedom om den faktiska bebyggelsen och dess fortgång har en senare forskare kunnat påvisa, att några av Keussen angivna större delar av stadsmarken inom ringmuren icke voro bebyggda under medeltiden, i det att befolkningen var sammanförd till stadens nuvarande älsta partier nere vid floden Rhen.3 Därmed vanns en närmare förklaring av Keussens påvisande av det till synes egendomliga förhållandet, att bebyggelsen, sådan den var vid medeltidens slut, behöll sitt ungefärliga omfång ännu i senare delen av 19. årh. Kölns invånareantal var redan i det 13. och 14. årh. omkr. 50,000 och förblev med växlingar av flod och ebb i genomsnitt oförändrat ända till 1850.4 1 I detalj blev resultatet av folkräkningen för 1-449 böljande: borgare 3,756, kvinnor 4,565, borgares barn 6,173, deras knektar i,475 jämte övriga befolkningselement; tillbopa 25,982.

Om bärifrån från-

räknas tillfälligtvis i staden varande folk, återstode c:a 20,000 personer. Georg Scbrötter, Geschickte der Stadt Nürnberg, s. 60 if. (1909). Utförlig befolkningsstatistik 1430—4° lämnar Paul Sander, Die Reichs­ städtische Haushaltung Nürnbergs dargestellt auf Grund ihre Zustandes von 1431 bis i44°.> s* 7> 9°2 bF. (1902). J. Jastrow, Die Volkzahl deutscher Städte, s. 178 if. (Hist. Untersuchungen 1886). Handwörter­ buch der Staatswissenschaften II, s. 670 if. (4. Aufl. 1924). —2 H. Keussen, Topographie der Stadt Köln im Mittelalter I—II (1910). — 3 R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, s. 82 (1922).

— 4 H. Keussen, Topographie der Stadt Köln I, s. 195 ff. Annu år 1816 hade Köln endast 49,000 inv.,

I/O

B efoLkn ingdmängden Liksom invånareantalet har även husantalet företett liknande stillastående.

Keussen uppvisar en totalsiffra av 8,136 hus år 1705, vilken icke mycket avviker från husantalet 1492 eller så sent som 1797.

Om invånare- och husantalet av­

rundas till resp. 40,000 och 8,000, har varje hus i medeltal sålunda bebotts av 5 personer, såsom fallet var även i Nürnberg.1 Det är en uträkning, som eljes ofta kommit till användning vid teoretiska försök att ur ett känt husantal något så när sluta sig till stadsbefolkningens okända storlek.

Bland övriga tyska städer, som kunna styrka sitt invånareantal med goda källor, är Dresden. Enligt rådets egen berättelse hade staden år 1474 ^26 bor­ garhus, av vilka flera voro små och ägdes av fattigt folk, och dessutom 26 bebyggda tomter, vilka voro befriade från utskylder, enär de tillhörde adeln eller kyrkliga inrättningar. Eljes pläga dylika skattefria tomter naturligtvis icke före­ komma i skattelängderna. Redan från 1454 hnnes en mantalslängd i behåll, som visar, att varje hus beboddes av i genomsnitt 7 personer inom den egentliga sta­ den, i följd varav befolkningen där skulle utgjort c:a 3,800 personer.

Under följande sekler ökades folktätheten inom samma bebyggelseområde, vilket möjliggjordes närmast genom husens större höjd. Sålunda bodde år 1454 i 33 hus vid Schefifelgasse i Dresden 235, men år 1875 1,067 personer eller i medel­ tal resp. 7 och 23 personer i varje hus. I den inre staden hyrde man, men utanför densamma var ett hus detsamma som ett familjehushåll.2 Under det 13. årh. var Danzigs folkmängd omkr. 1,500—1,600, att döma efter antalet tomter i stadens dåvarande omfång. Från senare hälften av 14. årh. äro arvsböcker, borgarlistor och skattelängder bevarade, vilka visa antalet o

tomter vid varje gata. Ar 1382 fanns det i Danzig omkr. 1,400 tomter, och be­ folkningen utgjorde i runt tal 10,000 personer, d. v. s. liksom i Dresden i genom­ snitt 7 pr hus (tomt). Den i förhållande till den medeltida befolkningsrörelsens eljes mer eller mindre stagnerande natur anmärkningsvärt starka invandringen till den lysande hansestaden Danzig förklarar folktalets ökning.3 Som Balticums huvudstad var Danzig — direkt förenad med Brügge i Flandern genom den av stora skaror av skepp under den senare medeltiden begagnade sjöfartsvägen genom men det medeltida området räckte till ännu år 1880, oaktat folkmängden redan under perioden 1816— 1858 kade vuxit med ej mindre än 116 %. Jfr W. Tuckermann, Die geograpkiseke Lage der Stadt Köln, s. 22 (Pfingstklätter des kansiseken Gesckicktsverein, Blatt XIV, 1923). — 1 H. Keussen, Topograpkie der Stadt Köln I, s. 196.

S. Columka socken inom staden kade följande kusantal: år 1286 880, 1487 838» 1589

955, 1656 1,050 (?), 1705 9^4- — 2 Otto Rickter, Gesckickte der Stadt Dresden, s. 121 (1900). Jfr J. Jastrow, Die Volkszakl deutseker Städte, s. 60. — 3 Erick Keyser, Die Bevölkerung Danzigs und ikre Herkunft im 13. und 14. Jakrkundert, s. 9 If. (Pfingstblätter des kansiseken Gesckicktsverein. Blatt XV.

Halting borgd medeltid 1250

1536

—

••

Öresund och omkring Skagen — Lübecks segerrike medtävlare om den kommer­ siella makten i Östersjön.

Några tyska städer torde ha haft 10—11 personer pr hus, beroende på syn­ nerligen stark koncentration av bebyggelsen.1 De medelstora tyska städerna an­ ses ha hyst under senare medeltid i genomsnitt 5,000 invånare. De större, såsom Basel och Hamburg, hade omkr. 10,000, och Lübeck under sin högsta maktställ­ ning 22,000. En stad med högst 2,000 personer får därför räknas till småstädernas grupp.2 Särskilt upplysande för äldre medeltid äro kyrkliga förteckningar över invå­ nare inom stadens kyrkosocknar. Ett klassiskt exempel erbjuder den engelska staden Cambridge, tack vare sin märkliga s. k. Hundred Roll från år 1279.

Cambridge hade sammanlagt 534 hus, 49 obebyggda tomter och 75 bodar. Mot­ svarande summa för 1749 var 1,636 eller 3 gånger så mycket som år 1279. ^en Hundred Roll, som ej var ett mantals- utan ett jordregister, nämner intet om folk­ talet. Uppgifter från början av 16. årh. gå emellertid ut på en befolkning av omkr.

58 familjer i S. Peters och omkr. 148 i S. Giles socknar, den senare med en folk­ mängd av 576 invånare. Dessa siffror äro visserligen icke medeltida, men de be­ lysa dock i sin mån medeltida förhållanden. Då det i S. Giles socken år 1279 fanns 37 hus och år 1749 omkr. 145, torde det med skäl kunna antagas, att det i början av 1500-talet funnits 60—70 hus med omkr. 8 personer i varje hus eller omkr. 560 personer.3 Det är en historisk företeelse, åskådliggjord i några utvalda exempel, att det medeltida stadsbebyggelseområdet räckte i allmänhet till för att absorbera befolk­ ningsmängden ända fram till det 19. årh. Antingen har invånareantalet bibehållit sig tämligen oförändrat eller också har dess ökning, d. v. s. folktäthetens tillväxt — där icke tvärtom minskning förelegat — kunnat mötas inom samma område genom ytterligare parcellering av tomter och gårdar eller genom husens ökade höjd. Folktätheten i en medeltidsstad förhöll sig i allmänhet till husantalet som 1 Jfr Jastrow, anf. st. s. 62. — 2 Jfr W. Reisner, Die Einwohnerzahl deutscher Städte (Sammlung Nat.-ökon. und stat. Abh. von Job. Conrad 1903). Paul Sander, Geschichte des deutschen Städtewesens, s. 13 ff. (Bonner Staatswissensch. Untersuchungen 1922). Uppgifter om invånareantalet i en mängd nord­ europeiska städer ha samlats hos Josef Kulischer, Allgemeine Wirtschaftsgesch. s. 169 f. — 3 F. W. Maitland, Township and Burough, s. izf3 ff- (1898). På ett område av 120 acres i Cambridge levde 1898 c:a ^0,000 o

»•

personer. Ar 1066 funnos där ^00 hus, år 1279 över 500 och år 1801 omkr. 1,700. Ibid. s. 54. — Aldre uppgifter föreligga även för den franska staden Eu i Rouens stift, vars ärkebiskop mellan 1236 och 1 2^4 lät uppgöra en längd över antalet sockenbor i stadens olika socknar, av vilka den största Notre Dame hade 600 o. s. v. En beräkning av 5 invånare för varje sockenbo ger den egentliga staden Eu ett befolk­ ningsantal av den för perioden sannolika siffran 5,600 invånare. Suzanne Deck, La ville d’Eu, s. 97 (Bibi. de l*école des hautes études 1924).

172

B efo Lkning d mängd en 5—7 : 1 efter principen av enfamiljshus med ett hushåll.

Alen denna relation

räcker ej för beräknande av total folkmängd i en stad, då man ej här påträffar utan­ för familjen eller hushållet befintliga befolkningselement. »En familj, ett hus» var visserligen en ordinarie företeelse i den medeltida staden, men uthyrning och delägareskap i hus förekommo allt mer mot medeltidens slut. Genom växande trafik och handel mellan städerna vidgades verksamhetskretsen för familjerna, och inoch utflyttningen medförde en befolkningsrörelse, som åstadkom luckor i familj egemenskapen eller omsättning på lediga bostäder. Främmande personer, främst tjänare, upptogos i familjehushållet.1 I Danmark synes icke uthyrning ha betytt mycket under medeltiden.2 Det är emellertid för att bevisa, att ovannämnda relation utgör en vetenskaplig grund för beräkningen av Hälsingborgs befolkning, som vi valt vissa befolkningsstatistiska undersökningar, vilka haft förmånen att bygga på ett användbart, medeltida källmaterial.

Danska källor av motsvarande värde saknas för medeltiden, för såvitt icke undantag göres för ett fastighetsregister för Köpenhamn från något av åren 1375—1389.3

Det upptager omkr. 560 tomter och gårdar med varje ägare namn­

given. Det förutsättes, att ägaren också bebor sin egendom, ty så ofta detta icke är fallet, angives det vem som bebor den, vilket antyder att här förligger sam­ mansättningen: »ett hus, en familj». Aled tillämpning av relationen 5—7 : Köpenhamn haft en befolkning av omkr. 2,800 eller

3,920

1

skulle

personer, d. v. s. varit

en medelstor stad efter nordeuropeiska mått i slutet av 14. årh. Härtill måste läggas icke besuten befolkning, främlingar, tjänare samt andra icke beskattnings­ bara folkelement. Dessa voro icke borgare och betalte ingen jordränta, varför de icke heller finnas i jordregistret.

Om den med Köpenhamn i storlek och ekonomisk betydenhet närmast jämför­ liga staden Alalmö säger påven Innocentius VD i sitt brev till staden 1406, att »den är mer än måttligt folkrik, och att i denna sammanträffa och ha även talrikt bo­ satt sig synnerligen många köpmän från olika håll, och gudstjänster hållas i sta­ dens sockenkyrka», varför påven tillåter inrättandet av en skola vid kyrkan.4 Denna allmänna uppgift om folkmängden kommer från stadens egen supplik, var1 Jfr Hans Oppikofer, Eigentumsgemeinschaften im mittelalterlichen Recht, msbesond. an Wohnhäu­ sern, s. 3^ ff. (Beihefte zur Vierteljahrschrift für Sozial- und Wdrtschaftsgesch. 192^). — 2 Anmärknings­ värd är den stora betydelse, som hyrorna spelat i Oslo 1 Norge.

När folktalet 1 staden ökades, tillväxte

icke därmed bebyggelseområdet, ty gårdarna delades i halv- och fjärdedelsgårdar; den senare typen blev ett normalt område för självständigt hushåll. Folkmängden anslås gissningsvis till 2,500 under det i5. årh. Edv. Bull, Kristianias Historie I, s, 2 1 5 f. — 3 Kjobenhavns Dipl. I, n. 75.

Utdrag ur biskopens av

Roskilde jordebok. — 4 Svenskt Dipl. IV, suppl., n. 3085 1^06 l5/z.

*73

Häloing borgo medeltid i 2jo —1536 för den till sitt innehåll är fullt autentisk. Omdömet om Malmö är relativt; det inbjuder till jämförelse med vad vi veta om Köpenhamn och berättigar åtminstone till uttalandet, att Malmö överskred medeltalet för de danska städernas folkmängd.

En föreställning om proportionerna mellan Malmö och Köpenhamns befolk­ ningstal erhålla vi däremot ett sekel senare. Den förra staden hade år 1518 586 skattebetalande borgare, Köpenhamn ungefär samtidigt 811.1 Då besittning av fast egendom med hushåll i regeln var en medeltida förutsättning för skatteprestationen, och kreditvärdet hos förmögenhet var bundet vid fastighet som det enda realvärdet, måste i praktiken census ligga till grund för borgarskap i staden.

Om de skattskyldiga borgarne således i allmänhet voro fastighetsägare, såsom det nyss nämnda Köpenhamnsregistret 1375—89 synes ådagalägga, har hant­ verket också under 1/(oo-talet ensamt allt mer motiverat borgarskap, varför an­ talet tomter föga torde ökats.2 Efter relationen 5—7 : 1 erhålles alltså ett invånareantal av 4,055—5*677 för Köpenhamn och 2,930—4,102 för Malmö. Till de båda städernas folkmängder bör dock läggas främmande befolkningselement, men en så hög beräkning som c:a 5—6,000 invånare för Malmö är icke sannolik.3 Om Hälsingborgs befolkningsmängd under medeltiden saknas samtida upp­ gifter. Det är först från 1600-talet, som befolkningsstatistiska källor av någon betydelse föreligga. De äga likväl värde, när de prövas med hänsyn till den me­ deltida stadsplanens »förstelning» och det statiska momentet i bebyggelseförlop­ pet, i det att antalet tomter, framför allt i den medeltida citystaden, hållit sig i stort sett oförändrat sekler framåt. Det är ledande synpunkter på problemet, vilka det vore oriktigt att lämna å sido.

Vid erövringen av Hälsingborg 1644 förstörde svenskarna omkr. 110 tomter enligt en över skadorna uppgjord förteckning.4 De oskadade tomterna upptogos givetvis icke, varför det exakta antalet tomter tyvärr icke blir känt. En mantalslängd 1711 upptager 203 nummer och ett mantal av 49° personer. Magistraten uppgav 1737, att »inom staden äro 202 bebyggda tomter och gårdar», men frågan om folkmängden berördes dock ej.5 Stadsplanens medeltida historia har upplyst om bebyggelsens omfattning och gränser i början av det 16. årh. Summeras de 1 G. Clemensson, Malmö stads historia, s. 31 f. (192/f). — 2 Se kap. »borgaren» längre fram. Vi ba (I, s. 184) framhållit, varför med familj och busbåll ursprungligen endast bör förstås besutenhet. Jfr Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog, s. 100. -—- 3 G. Clemensson, Malmö stads historia, s. 31. Beräk­ ningsgrunden av i medeltal 10 personer pr hushåll (»familj, tjänare och inhyses») är utan tvivel för hög. — 4 Rigsarkivet, Danske Kancellie. Akter ang. Besigtelser paa Lenene i Skaane, Blekinge o g Jylland i Henhold til Kgl. Missiver 1645 7 og 8 okt. (J. T. II 162, 163) 16^5—^6 I. Skaane o g Bleking. Bilag Helsing­ borgs Len. — 5 Landsarkivet i Lund. Berättelser om Malmöhus län 1737.

174

B efo Lkn ing <4 mängden nutida tomterna inom de kvarter, som tillhörde nämnda stadsplaneområde, få vi fram ett ungefärligt antal av omkr. 200 tomter. Dessa ha en nutida folkmängd av omkr. 2,800 personer eller i medeltal 14 pr tomt.1 Vi veta, att stadsplanens område enligt 16oo-talskartor utökats endast med några kvarter sedan slutet av det 16. årh. Utgår man ifråga om medeltidsperioden från befolkningsrelationen 5—7: 1 pr tomt, erhålles en folkmängd av resp. 1,000 och 1,400 personer som stadens sannolika stationära befolkning vid medeltidens slut. Hälsingborgs eko­ nomiska utveckling, som från början av 1400-talet fortgick under allt gynnsammare förhållanden, nämligen växande exporthandel och varutillförsel från Skåne, Hal­ land och Sverige samt från Öresundstrafiken, medförde i likhet med vissa Skånestäders ett regelbundet tillskott till den borgerliga huvudstommen i befolkningen av icke dithörande kontingenter: förutom adel, präster, garnison och tjänstemän på borgen tillväxte antalet av främmande köpmän, varjämte den periodiska extra tillströmningen av folk vid marknader och på torgdagar ökades.

Då 1639 års mönstringsrulla omtalar, att 197 borgare uppsatte stadens be­ väpnade styrka av 199 man, har man rätt att i dessa siffror se ett ungefärligen motsvarande antal tomter och gårdar.2 Det är en siffra, som ju också nära över­ ensstämmer med antalet av de 202 bebyggda tomterna år 1737 inom samma stads­ planeområde som 1658. Från år 1662 föreligga i landsboken eller länsräkenskaperna siffror för den mantalsskrivna befolkningen. Den utgjorde i Hälsingborg åren 1662—65 resp. 692, 756, 712, 720 personer och höll sig under århundradet tämligen oförändrad.3

Mantalspenningar (i Skåne kallade koppskattepengar)

skulle, liksom i det övriga Sverige, enligt Malmö recess 1662 årligen utgöras med 3 mark silvermynt av varje mans- och kvinnsperson över 14 år; dock var adeln fri från denna utskyld såväl för familj som tjänare, varemot prästerskapet måste mantalsskriva sina tjänare. Om personer under 14 år, adel och andra medräknas, vilkas antal dock är okänt, torde befolkningen ha utgjort minst 1,000 personer.

Utefter två linjer har undersökningen av Hälsingborgs folkmängd hitintills förts: den ena utgick från identiteten: »ett hus, en familj», den andra från mantalslängderna.

Resultatet har för dem båda blivit samstämmigt. Men det finns

1 Enligt uppgift från stadsingenjörskontoret i Hälsingborg. — 2 Rigsarkivet, Danske Kancellie-M0nstrings-Rulle over Borgerscbabet 1583—1639. — 3 Landsarkivet, Lund. Landsböcker. Till jämförelse må nämnas, att år 1663 kade Malmö 1,952, Landskrona ^57' Lund 675 ock Ystad 8^0 mantalsskrivna invå­ nare. Enligt Nils Wimarson, Ystad mot slutet av danska tiden, s. 1 1 ff. skulle staden efter mönstringsrullor 1600 ock 1624 kaft en befolkning av c:a 2,250 ock 2,500. Detta resultat kar kan uppnått genom att med så kög siffra som 8 multiplicera borgarebeväpningen 281 ock 311 man.

Helsingör kade 1556 ett skatte-

mantal av 338 ock på 1630-talet c:a 900. Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 196.

Hälsing borgd medeltid 12go —1536 ännu en tredje linje att följa, som utgår från Hälsingborgs gamla tomtskatt, midsommargälden, vars uppbörd utgjorde 30 mark penningar årligen enligt Valdemars jordebok 1231 (I, s. 184). Men denna källa nämner icke beskattningsgrunden för tomt eller gård, varför det icke keller är möjligt att utan vidare sluta sig till an­ talet tomter i Hälsingborg.

De danska källorna upplysa intet i den särskilda

frågan om taxan för midsommargäldens utgörande. Icke keller Roskildebiskopens jordebok omkr. 1380 ger den vägledning, som den kan synas göra, när det omta­ las, att 1 sterling erlades i »jordskyld» för »varje tomt ock gård vid gatorna vid kavet» samt 2 sterlingar »i midsommargäld», att erläggas av »varje matskap».

Terminologien kräver sin förklaring. Jordskyld var ett slags grundränta, som erlades till ägaren från den, som disponerade över kans fasta egendom, icke för en kel stad, utan för vissa gårdar inom eller utanför densamma. Vanligen var det kyrkliga jordar, för vilka jordskylden kom att erläggas. Men jordskyld med­ förde sådan inskränkning av äganderätten, att egendom kunde gå i arv eller köp ock ej återfordras av ägaren, så länge jordskylden betaltes.1 Utan att kär ingå på en analys av jordskyIdens på olika orter skiljaktiga natur måste vi medgiva, att jordskylden duger endast som mätare av partiell befolkning. Antalet med jordskyld belagda biskopsgårdar i Köpenkamn omkr. år 1380 omförmäles icke.

Men däremot upplyser den s. k. Lunds stifts Landebog 1569 över kyrkogodsen, att Mariakyrkan i Hälsingborg kade att uppbära jordskyld från ej mindre än c:a 75 jordar eller tomter inom ock utom staden. Var ock en, som »påbor» eller »kaver» en »jord», är upptagen i registret med sitt namn.2 Efter relationen 5—7: 1 får man ett folktal av 370 ock 518 invånare, vilket blott utgör en del av kela be­ folkningen, men ger en oväntad föreställning om den ekonomiska betydelse ock den stora räckvidd, som jordskylden synes ka kaft i Hälsingborg.

I Köpenkamn var taxan omkr. 1380 1 sterHng, men i Hälsingborg 1569 växlade den från lägst 3 skillingar upp till 12 »lödiga» mark; medeltal c:a 10 skillingar.3 Midsommargälden var en viss rekognitionsavgift, som alla borgare hade att erlägga; den bör således vara användbar för uträkning av folkmängden.

Men

grunden för beräkningen av denna skatt är tyvärr en hemlighet. I själva verket kar midsommargäldens kamerala natur icke av forskningen fullt klarlagts. Vi komma att längre fram vid framställningen av stadsförvaltningen bland andra skat1 W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 373. — 2 Jfr sid. 79. — 3 Tomterna voro taxerade var för

sig, tydligen efter storlek ock värde. Högsta avgiften var 12 mark, men så utgick den också från ett kyr­ kan tillhörigt »stenhus». Näst högsta jordskylden, 4 mark, erlades blott för 1 »jord», 2 mark för 6 jor­ dar, 1 mark för 8 jordar och skillingar för resten. — Sterlingen omkr. 1380 = ca. 1,20 gram silver; 10 skil­ lingar under Fredrik II (enligt Wilckes tabeller) = 3,32—3,9 gr. silver. Meddelat av Nils Ludv. Rasmusson.

B efo Lkningd mängden ter nämna även midsommargälden, vilken vi beskrivit som tomtskatt, icke person­ skatt (I, s. 184). Då denna ärevördiga stadsskatt redan i historiens gryning genom Knut den heliges brev 1085 säges utgå av tomt (i Hälsingborg, Lomma och Lund), så är därmed dess ursprungliga och alltjämt bestående egenskap av grundskatt fastslagen. När de medeltida författningarna säga, att midsommargälden erlägges av alla borgare, förutsätta de som känt och självklart sedan urminnes tid, att skatten erlades av ägaren, som naturligtvis var borgare, med vilket senare begrepp, som ej fanns på Knut den heliges tid, ursprungligen förenades allenast besutenhet eller disposition av jord. I kapitlet »Borgaren» skall emellertid uppvisas, att bor­ garen under senare medeltid ej nödvändigt var jordägare, då hantverkare utan jordegendom likväl var borgare. Författningarna tala endast om uppbörden, då det gällde att hålla efter försumliga skattebetalare, men skatten — och grunderna för densamma — var tydligen föremål för sedvanerätt, som det icke var behövligt att uppskriva. Det är emellertid ett misstag, som jag kommit att dela (I, s. 184), när forskningen antagit, att »matskap» i städerna vore detsamma som kosthåll, hushåll, familj.1 Vore detta riktigt, skulle Roskildebiskopens jordebok c:a 1380 komma med den eftersökta upplysningen, att taxan var 2 sterlingar pr tomt.2 Men i det medeltida språkbruket i Danmark och i Tyskland (lågtyska) har »matskap» en helt annan betydelse, nämligen förening, sällskap, kompani, gille.3 Det sättes i motsatsförhållande till »stadsinvånarne» och avser kompaniskap med främlingar eller bolag.4 Det är dessa kollektiva enheter, som i Köpenhamn skola betala 2 sterlingar i midsommargäld. Denna taxa är i och för sig lika litet som jordskyldstaxan användbar för beräkning av hela folktalet.

1 Kolderup-Rosenvinge, V, s. 596. Steenstrup, Studier s.

ff- W. Christensen, Dansk Statsförvalt­

ning, s. 575. Icke ens ursprungligen kan matskap haft dylik betydelse. — 2 Det torde ej behöva påpekas, att i Roskilde stadsrätt 1268, p. 9, 1 denar »till mitsummergieldh» eller »missommersskuth» icke betyder, att x denar utgjorde hela midsommargälden, utan att den erlades i sammanhang med densamma till fogden.

Denne uppbar enligt textens tydliga ordalag 7 penningar som »skott» d. v. s. sammanskott av borgarne för visst ändamål. Midsommargälden omtalas p. 27 och betecknas som skuld (debitum) efter gammal sedvänja (ex antiqua consuetudine). I andra källor kallas midsommargälden även skatt (census), vilken definition också är den ursprungliga. Hälsingborgs hist. I, s. 183. — 3 Jfr Kalkar, Ordbog, art. Madskab; Söderwall, Ordbok, art. matskap; Schiller-Lübken, Mittelniederdeutsches Wörterbuch, art. matschop. Jfr det holländ­ ska maatschop, som betyder aktiebolag, association. — 4 Enligt Malmöprivilegiet 1353, punkt 7, skulle »av varje sällskap, som kallas matscap» (de quolibet contubernio dicto matscap) erläggas en skånsk denar vid påsk och en dylik vid jul till hjälp åt inbyggarne i staden (civitatis nostre incole), enär de senare icke en­ samma förmådde bestrida kostnaderna för tjuvars förvarande i häktet. Varje borgare (quilibet civium) skulle redan enl. 1254 års förordning för Köpenhamn betala 2 den. årligen för »thyuvestud». Kj0b. Dipl., n. 16, p. 3. Jfr Roskilde stadsrätt 1268, Kolderup-Rosen vinge V, s. 176, p. 9. Jfr om Malmö krämarskrå: »Item skall ingen krämare i detta lag [vara], som haver matskap uti Tyskland med någon annan krämare».

Stadsarkivet i Malmö.

23 — 31215.

Stadsbok 1503 — 1548, s>

Fr PrR* I» n- 296: »sällskap eller kompani».

V7

Hälsingborg J medeltid 12go —1536 Trots svårigheten att under sådana förhållanden finna det eftersträvade sam­ bandet mellan midsommargäld som allmän borgerlig stadsskatt och folktalet, före­ ligger dock ej anledning att därför övergiva problemet. Det kan och bör ses från andra sidor. Midsommargälden som urgammal skatt fortlevde till förra hälften av 15. årh. Den möter för Skåne sista gången i Malmö privilegiebrev 1415.1 Det föreskrives klart, att var j e borgare, vilket nyss framhållits, hade att utgöra skatten till kronan, icke endast »matskapen».2 Frågan blir nu, huruvida 2 sterlingar skulle i Köpenhamn erläggas även av borgare, eller m. a. o., om den allmänna borgar­ skatten utsträckts att gälla även föreningar eller bolag.

Forskningen kan inför detta spörsmål endast utgå från den mest sannolika hypotesen. Enär midsommargäldens årliga slutsumma var i Hälsingborg 30 mark enligt Valdemars jordebok 1231, blir det en uppgift att i nämnda summa finna den mest antagliga koefficient, som utgjorde beskattningen av varje enskild tomt, och att utröna på omvägar, vad de direkta källorna helt förtiga.

I Köpenhamns älsta stadsrätter 1254 och 1294 utgjordes jordskylden med 12 denarer, vilka efter myntförsämringens växlingar motsvarade omkr. 1380 just 1 sterling.3 Detta bevisar jordskyldens konstanta egenskap av ett slags rekognition, antagligen oavsett tomternas större eller mindre storlek, under det att midsom­ margälden icke bestämmes till beloppet, utan förklaras vara en utlaga från alla borgare. Det är först genom detta mynthistoriska faktum, att jordskyldens be­ lopp i huvudsak var konstant, som det blir klart, vad Köpenhamns stadsrätt 1294, § 106, menar, när den säger, att »ingen, som bor på biskopens grund, skall av­ lägsnas därifrån så länge han årligen erlagt den sedan gammal tid pålagda skat­ ten till det värde den ägde, när den pålades, undantagandes dock den i dessa dagar påbjudna skatten eller den, som framdeles kan påläggas». Även för mid1 Privilegier I, n. 276; jfr n. 278. — 2 Den äldsta formuleringen i stadsrätten 1254 för Köpenkamn: Cives omnes et singuli soluere tenentur semel in anno censum, qui vulgariter dicitur mitksumaergyald (alla ock envar borgare tillkallas att betala en gång om året den skatt, som allmänt kallas midsommargäld).

Kjpbenkavns Dip. I, n. 16, p. 3.

Att dessa stadsinnevånare voro borgare, vilka kade att utgöra stadens

utskylder, var i ock för sig självklart; det, som i ovannämnda sammankang år 1353 skulle betonas, var borgarnes egenskap av stadsinnevånare 1 förkållande till matskap. — 3 På 1260-talet var enligt Hauberg på Jylland

1

sterling = 6,67 den., åren 1282 ock 1357 på Själland = 6 ock 12 den. Den skånska denaren var

dubbelt värd mot den själländska, alltså 1 skånsk mark = 2 mark.

Den förra kade från 1300-talets in­

gång lyckats bevara en fast kållnmg ifråga om värdet. Nils Ludv. Rasmusson meddelar mig, att 1 sterling 1380 = ca.

1,07

gr. silver. Om 1 sterling skulle vara = 12 denarer från senare kälften av 1200-talet, bör

1 denar från denna tid innekålla ca. o,10 gr. silver.

Enligt nyligen av Galster publicerade myntfynd (Nu-

mismatisk Förenings Medlemsblad 1931—32) kan man för Erik Klippings ock Erik Menveds tider beräkna 0,90

gr. som vikt för denaren.

bli resultatet.

I78

Med en kalt av ca. 123/lOOO för de själländska skulle en finvikt av

0,10

gr.

B efo Lkning d mängd en sommargälden har man skäl att förutsätta en motsvarande stabilitet genom tiderna i dess utgörande, såsom vi skola se i det följande av förvaltningshistorien. Där skall det också sägas, att 30 mark midsommargäld i Hälsingborg enligt Valdemars jordebok 1231 icke betecknade uppbörden just för det året, utan var en kameral upplysning om det belopp, vartill uppbörden årligen skulle stiga utan avseende på myntvärdets växlingar. Detta förhållande betydde stabilisering för obestämd tid framåt av uppbördens slutsumma och av grunderna för dess utgörande.

Om vi inlåta oss på den hypotesen, att midsommargälden i Köpenhamn omkr.

1380 hade i förhållande till jordskylden dubbel taxa såväl för borgare som »mat­ skap», eller 2 sterlingar, bli slutsatserna följande. Ar 1254 erlades jordskylden i Köpenhamn, såsom redan nämnts, med 12 denarer, varför midsommargälden skulle utgått med 24 denarer. Då 1 mark (240 den.) betyder uppbörd av midsommar­ gäld från 10 tomter, har det alltså erlagts 30 mark den. för 300 tomter. Detta resultat ligger över de omkr. 200 tomter, vi i det föregående funnit för medeltidens slut efter andra undersökningsmetoder. Men midsommargäldspenningarne1 kunna icke på grund av skattens lindriga beskaffenhet ha varit avsevärt högre än 24 den., och en ringa höjning till 30 den. frambringar ett antal av 240 tomter.

Därvid må uppmärksammas, att några icke-j ord ägande borgare, t. ex. hantver­ kare, också kunna ha betalt skatten.

Utan att närmare ingå på en hitintills icke försökt jämförelse mellan den danska midsommargälden och den tyska tomtskatten, som vanligen kallas ^Vortzins, må två exempel framdragas, utvisande beräkning, likaledes efter tomtskatten, av folk­ talet, nämligen i den sachsiska staden Goslar och i Köln, vilka städer varit före­ mål för ivriga studier.2 1 Att midsommargälden ännu izp5 erlades i denarer, framgår av privilegiebrevet för Malmö, punkt 7, av innebåll, att om en byman icke vid uppbörden under midsommaren betalte gälden, skulle »ban böta bättre än sex öre penningar, ocb de skola utgivas uppå nästa byting med buvudpenningarne». Privilegier I, n. 289. Borgare skulle ba »pengar» redo till uppbörden. Ibidem n. 262, 277. — 2 Den danska midsom­ margälden tävlar i ålder med den tyska tomtskatten (I, s. 182). Den senare, ofta kallad »Wortzins», var en avgift av ägaren eller besittaren av tomt (census arealis) till stadens berre eller grundläggare, som upp­ låtit mark för bebyggelsen, ett slags rekognitionsavgift. Den var alltid obetydlig ocb utgick till olika be­ lopp i olika städer, men i samma stad till samma belopp, vanligen ^ denarer oavsett gårdarnas storlek ocb om de alltmer bebyggdes till följd av stadsbefolkningens tillväxt. Utom denna allmänna tyska tomtskatt förekom i de rbenska biskopsstäderna en liknande skatt, kallad »Hofzins», som enligt namnet var en på jorden lagd skatt, en grundskatt, som dock förekom blott utanför staden i dess förstäder. Den drabbade endast vissa gårdar ocb utgick med obetydligt bögre belopp än Wortzins, som var en alla borgare ålig­ gande skatteförpliktelse för deras gårdar inom bebyggelsen. W^ortzins som jordägande borgares skatt er­ inrar om midsommargälden, liksom Hofzins om jordskyld, som erlades i biskopsstaden Köpenkamn av tom­ ter, belägna möjligen i en »förstad». Jfr O. Nielsen, Kj0benbavns Historie I, s. 1 5 ff. (1877). H. Gengler, Deutsche Stadtrecbtsaltertiimer s. 372 ff. (1882). Siegfried Rietscbel, Marktun d Stadt(1897) bar den klas-

179

Hälsing borgs medeltid 12g 0 —1536 Goslar låg på kungens mark, som styckades i tomter ock utdelades mot tomt­ skatt (Wortzins). Enligt en jordebok från 1100-talets senare hälft utgjorde »skat­ ten av tomter i kela staden» sammanlagt 11 talenter. Varje tomt var i regeln beskattad till 4 denarer, ett ringa belopp. Skatten utkrävdes av alla tomtägare utom adeln. Den årliga summan av 11 talenter visar således på kela bebyggelsen i Goslar, som efter 4 denarer pr tomt skulle omfattat 660 tomter (areae). En multiplicering med den traditionella siffran 5 innevånare pr tomt ger vid handen, att Goslar på 1200-talet kade en befolkning av c:a 2,800 personer. I det 15. årh. kade Goslar enligt skatteboken ej mindre än 700—800 hus ock år 1790 blott 1,082 kus. Stadens omfång var också i det 12. årh. betydande, men liksom i Köln var området innanför stadsmuren icke fullt bebyggt, varför stadens grundplan på 11 oo­ talet återfinnes i den nuvarande.1 Liknande förhållanden rådde i Köln. Inom ett förstadsområde,lydande under klostret Gross S. Martin, fanns enligt en förteckning år 1400 ett antal av 465 kus, som räntade en »Hofzins», uppgående till något över 13 pfund (talenter), ock i genomsnitt 6 denarer för en gård (area) av vanlig storlek.2 Beskattningsgrunden var i de tyska städerna omkr. 6 denarer. Som räkneenket utgjorde det tyska pundet kksom den danska marken 240 denarer. Den kölnska ock den danska silvervikten voro i det närmaste densamma. Sterlingen sattes i Danmark omkr. 1^00 till 3 denarer, varigenom myntet omsider stabilise­ rades. Sålunda motsvarade 2 sterlingar i midsommargäld 6 den. i st. f. 24 den. på Själland efter myntförsämringen under 1300-talet. Likartade grunder för den dan­ ska ock den tyska tomtbeskattningen tala i sin mån för det antagandet, att 2 ster­ lingar i midsommargäld var gemensam eller åtminstone i huvudsak samma taxa för borgare ock matskap.

Det är icke osannolikt, att Hälsingborg vid mitten av 13. årh. redan kade det ungefärliga antal tomter, som sedan köll sig i stort sett oförändrat flera sekler framåt. Detta statiska moment var ju allmänt förekommande i städerna. Då midsommargälden icke var skatt pr invånare, utan pr jordägande borgare ock siska utredningen av Wortzins s. 132 ff. ock Hofzins s. 137 f. H. Keussen, Der Hofzins in d. Kölniscken Rkeinvorstadt wäkrend des Mittelalters, s. 327 f., 333 f., 3^6 (Westdeutscke Zeitsckr. XXV, 1906). Wortzins uppkävdes officiellt på 1600-talet, sedan dess från början ekonomiska oketydligket gjort den kelt värde­ lös. — 1 Carl Borckers, Villa und Civitas Goslar s. 44, 56 ff. (Zeitsckr. des kist. Vereins für Nieder Sacksen, 84. Jakrg. 1919). Jfr Karl Frölick i Hans. Gesck. Blätter, Bd. XXV, s. 148 ff. (1920—21).

En enda

person betalte ej mindre än 11 solidi ock 4 denarer ock ägde således 23 areae eller nära V20 av kela staden.

— En talent = 1 pfund = 20 solidi ock 1 solidus =12 denarer. — 2 H. Keussen, Topograpkie der Stadt Köln I, s. 35 ff., 56. På 1500-talet funnos endast 368 kus. För ett annat område av Köln betaltes år 1180 ock år 1285 Hofzins med 2 eller zf denarer för mindre eller större gård.

l8o

Befolkningsmängden därmed tomter, blir det dock mindre fråga om invånareantalet än om stadens omfång för bebyggelsens behov. Det är ingalunda sagt, att varje tomt var be­ byggd eller bebodd, ty skatten utgick även för icke bebyggd tomt(I, s. 184). Det är rimligt att antaga, att tomtantalet och husantalet icke hållit jämna steg med varandra, utan att bebyggelsetäthet och folktäthet inom det existerande bebyg­ gelseområdet fortskridit med tiden. Det säger sig självt, att det är vanskligt att beräkna folkmängden i en medeltidsstad, om endast tomtantalet är känt. 30 mark midsommargäld från Hälsingborg var ett icke obetydligt tillskott i statskassan eller omkr. 13,000 kr. i nutida mynt.1 Då skatten som ett slags rekognition icke var allt för tryckande, tyder den på en aktningsvärd bebyggelse, som redan i slutet att 1100-talet utgjorde socken till den äldre Mariakyrkan.

Ifråga om folktätheten uppvisa städernas och rikets folkmängd ett motsvarande statiskt tillstånd från äldre medeltid ända till 1800-talets början. Kung Valde­ mars jordebok 1231 medgiver en uppskattning av folkmängden i Halland till 56,000. o

Ar 1750 var den ej mer än 57,000, ett till synes märkligt resultat av ebb och flod i seklers befolkningsrörelse i Danmark. Av denna folkmängd beräknas 5 V2 % eller 3,000 ha bott i de halländska städerna. Befolkningstätheten var i medeltal 2,000 personer pr 100 km2.2 Om Skånes folkmängd säger jordeboken intet, och siffrorna från Halland kunna givetvis icke gälla för Skåne. Med denna reservation blir rent matematiskt Skånes folkmängd 226,000 invånare, då landet omfattar 11,300 km2.

Det egentliga Danmarks folkmängd på en areal av 67,000 km2 har redan för det 13. årh. beräknats till omkr. 1 T/4 miljon. Ännu år 1750 var siffran ungefär densamma. Det är en stagnation i folkmängden ej blott för Halland, utan även för hela det danska öriket, en företeelse, som forskningen i detalj påvisat särskilt för Frankrike. Stagnationen i Danmarks befolkningsmängd återspeglas tydligt även i städerna.3 Inom ett visst bebyggelseområde har befolkningen i Hälsingborg under olika tider ömsom ökats, ömsom minskats i överensstämmelse med den allmänna stagna­ tionen i rikets folkmängd och i de europeiska städers, vilka icke erhållit sådant extra tillskott av stor invandring från närmare eller fjärmare trakter, vartill sta­ dens privilegierade ställning i synnerhet på det ekonomiska området kunde giva anledning, Vi ha framhållit Danzig som ett märkligt exempel på dylik stark be­ folkningsrörelse. Eljest har det ifråga om tyska städer konstaterats, att folkmängInemot 1200-talet skulle enligt beräkningar denaren motsvarat c:a 2 kr. ocb 1 mark (2^0 den.) c:a 500 kr. Enk Arup, Danmarks bistorie I, s. 179. — 2 L. Weibull, Kung Valdemars jordebok, s. i^9- — 3 Erik Arup, Danmarks bistorie I, s. 200.

Häldingborgj medeltid i2jo —1536 den långt ifrån att ha ökats tvärtom brukat minskas under det 14. och 15. årh. till följd av politiska, ekonomiska och hygieniska förhållanden, ringa födelsetal, stor dödlighet o. s. v. — en tillbakagång, som dock mer eller mindre hejdades av tillströmning av folk från landet.1 Som ett ståtligt monument över den glansperiod i Hälsingborgs ekonomiska och politiska historia, vilken tydligt skönj es under Erik av Pommern, framstår S. Maria, den senmedeltida sockenkyrkan, inom den gamla staden. Nära 1,000 personer rymmas inom hennes murar. Det är mer än vad en ordinarie befolkning av ungefär samma antal kunde behöva.

Men det kan även på Hälsingborgs

Mariakyrka tillämpas, vad Innocentius VII 1406 sade om S. Petri i Malmö, att den var sockenkyrka i en stad, fylld av främlingar.2 Mariakyrkan beredde också rum för borgare och främlingar, för torg- och marknadsfolk från när och fjärran, och alltjämt är hon ett fullödigt arkitektoniskt uttryck för det medeltida borgerskapets makt.

FÖRVALTNINGSHISTORIA Kungsgård och. borgfred.

Första delen av Hälsingborgs historia under äldre medeltid innehåller från varandra merendels skilda partier och spridda fakta, vilka dock gemensamt till­ höra stadens förvaltningshistoria.

Men att sammanföra och hopfoga dem i ett

administrativt sammanhang var det ännu icke möjligt.

Analys har måst sätta

syntes i efterhand, emedan källmaterialets ytterliga otillräcklighet och den danska stadshistoriska forskningens många olösta uppgifter tvingat till att först söka finna hållpunkter för en kommande framställning av Hälsingborgs förvaltning. Under den äldre medeltiden lades emellertid grunden till kommunalbildning och kom­ munalstyrelse, varför en återblick på denna tid blir i det följande inledning till stadens förvaltningshistoria under senare medeltid.

Särskild anledning till en sådan sammanfattande resumé har uppkommit genom nya arkeologiska resultat, vunna vid grävningar omkring Kärnan.

Dessa sattes

i gång först i november 1931 och ha under 1932 fortgått. De ha bidragit att klar­ lägga befästningsförhållandena redan vid mitten av det 12. årh., vilka voro arkeo­ logiskt helt okända, när första delen av detta arbete utkom (1925).

1 Jfr Josef Kulischer, Allgemeine Wirtschaftsgeschichte, s. 170 ff. — 2 Se ovan s. 172.

182

Sedan dess

Kung jg ård och borgfr ed har arkeologien också meddelat en icke mindre betydande nyhet, när vissa fragment av den älsta Mariakyrkan bragtes i dagen, vilket föranlett i föregående stadsplanekapitel en återblick i vissa punkter på den älsta bebyggelsens beskaffenhet. Men varken i detta fall eller ifråga om borgen behöver den historiska utredningen för­ flytta sina positioner. Problemet om stadsplanens uppkomst och förutsättningar för­ des endast med större säkerhet längre tillbaka i tiden eller till början av 11 oo-talet.

Liksom den nuvarande Mariakyrkan härleder sig först från början av 1400-talet, synes Kärnan ha sin byggnadstid ej mycket tidigare. Men det har numera arkeo­ logiskt letts i bevis, att båda haft sina föregångare från 1100-talet.

Dokumenta­

riskt har kyrkans existens icke kunnat fastställas förrän 1299, borgens åter som sannolik under de skånska krigen 1181—82 och som avgjort säker 1249 och 1 263 (I, s. 286). Längre tillbaka i tiden kan sålunda den historiska forskning icke gå, som arbetar endast med skrivna, lokalhistoriska källor.

Men forskningen har

även andra källor än skriftliga för lokalhistoriska undersökningar, som böra sättas i samband med de förra till inbördes kontroll och jämförelse. Vi ha förut erinrat om det arkeologiska resultatets stora betydelse i synnerhet för den äldre medel­ tidens stadshistoria, och även i förvaltningshistorien tränger det sig fram med krav på ett avgörande inflytande vid de föreliggande problemens lösning.

Utan vägledning av grävningar vid Kärnan för utrönande av den äldre borg­ planen återstod det vid utgivningen av detta arbetes första del (1925) dock möjlig­ heten att genom jämförande typforskning draga slutsatser om fortifikationens sannolika tillstånd i Hälsingborg under äldre medeltid tack vare de upplysningar om ett flertal andra danska borgar, vilka den arkeologiska forskningen i första • •

rummet har lämnat.

Aven den danska befästningskonsten på 1100-talet var

byggd på donjonsystemet.

I borganläggningen har det stora tornet utgjort ett

obetvingligt försvarsverk, när borgen i övrigt fallit i fiendens våld.

Ingen dansk

borg av militär betydenhet torde i allmänhet kunnat undvara systemet; ännu veta vi ej säkert, om Söborg på Själland och Absalons borg i Köpenhamn haft donjon eller ej. Att den viktiga riksborgen Hälsingborg icke utgjort undantag härvidlag, har bekräftats av det först nu vunna arkeologiska beviset på en äldre kärna, lika­ ledes av donjontyp, vilken förutsattes som en nödvändig realitet från början av 1100-talet.

Intet i den historiska bevisföringen behöver läggas till eller tagas

ifrån i anledning av fyndet av en äldre kärna, vilken vi då förutsatte, liksom även ett kastal i Kalmar, vars grund 1929 framgrävdes.1 (I, s. 232 f.) Vi hänvisa 1 Martin Olsson, En grupp runda kastaler från romansk tid på Sveriges östkust. Fornvännen 1932,

s. 300 f.

183

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 till de i första delen av detta arbete förekommande beskrivningar med flera, förut delvis icke publicerade bilder av danska borgruiner.

Torsten Mårtensson redogör i särskild avdelning för sina grävningar om­ kring Kärnans fot. Den väster om n. v. Kärnan ocb belt nära densamma funna äldre donjonen av sandsten från 1100-talet bade cylindrisk form, vilket förhål­ lande ställer den i byggnadsbistorisk paritet med det likaledes på samma tid upp­ förda tornet i Badstrupsborgen på Själland, varom vi förut talat ocb därvid fram­ hållit ett danskt exempel på en någon gång förekommande cylindertyp av don­ jonen, som alltså icke nödvändigt behövde vara kvadratisk.

Rundeln i Hälsing­

borg bar haft en inre diameter av 6 m. o.cb murar av 4 m., men rundeln i Badstrup synes av någon orsak ba varit starkare, nämligen resp.

8,5

m. ocb 6 m. (I, s. 238).

Såsom redan den egendomligt präglade topografien i Hälsingborg bestämt antyder hade borgen också enligt de nu vunna grävningsresultaten i huvudsak samma läge under äldre som senare medeltid.

Det är en fast hållpunkt för

den historiska frågan om den älsta bebyggelsens rättsliga förhållande till borgen, utanför vilken den låg. Utom den gamla rundeln bar ännu en dylik påträffats, nämligen S. Mikaelstornet, båda byggnadsverk från omkr. mitten av 1100-talet.

Mikaelstornets betydelse som försvarsverk är klar, men det bar i verkligheten byggts mera som rundkyrka än som rent försvarstorn. Upptäckten av denna kyrka har en betydande historisk räckvidd för vår uppfattning om det älsta Hälsingborg.

På bögtbelägna ställen uppförda kyrkor fingo i Norden ofta S. Mikael till sitt skyddshelgon, ocb likaledes på höjder uppbyggda borgar med kungsgårdar kunde ha S. Mikaelskyrkor, vilka då ingingo som integrerande del av borgens anlägg­ ning.

S. Mikael var Nordens måhända älsta skyddshelgon. Redan runstenarna

vittna härom, och Lundahögstenen har följande inskrift: »Kristus och den helige Mikael hjälpe Ödbjörns och Gunnilds själar till ljus och paradis». Den romanska konsten förhärligade med förkärlek just S. Mikael — ärkeängeln med det bart huggande svärdet och korsbaneret i handen, han som befriar de döende från hel­ vetet och leder dem in i paradiset.

S. Mikael hör till den danska kyrkans mis-

sionstid, vilket stämmer med det arkeologiska intyget om S. Mikaelstornets i Hälsingborg höga ålder.1

S. Mikaels festdag var den 29 september, då skaror

av främlingar brukade infinna sig i de kyrkor, som buro hans starka namn.

Med den medeltida borgen plägade icke sällan kyrkor vara förenade. Så var 1 Om S. Mikaelsdjrkan i Danmark se närmare Ellen J-0rgensen, Fremmed Indflydelse under den danske Kirkes tidligste Udvikling, s. ig^ f.

(Kgl. Danske Vidensk. Selsk. Skrifter, 7. Rsekke 1908).

Kung dg ård och borg/red fallet t. ex. i Tönsberg i Norge, där anläggningen med kungsgård ocb borg erbållit en ingående behandling med ledning icke minst av rika ocb systematiskt fullföljda grävningsresultat. I sin utbyggda form förskriver sig fästningsanläggningen från mitten av det 13. årb. Inom ringmuren låg ett komplex av de förnämsta bygg­ naderna: mot norr S. Mikaelskyrkan, mot söder donjonen eller Magnus Lagaböters »tegelkastell» samt emellan dem kungens salbyggnad, »Bredestuen», alla i varandras omedelbara närhet.1 Överensstämmelsen med Hälsingborgs äldre fästningsanläggning är uppenbar utan att den därför behövt vara ett mönster för Tönsbergs.

S. Mikaelskyrkan i Hälsingborg var starkt skyddad.

Mot väster

reste sig tornet invid kanten av den väldiga branten, uppför vilken ingen fiende hade större utsikt att taga sig fram. Mot öster, ocb på ett visst avstånd därifrån, liksom flankerades kyrkan av donjonen med dess mäktiga försvarsstyrka.

I enlighet med de fordringar, som försvarets tekniska och militära ledningställde på kungen, hade den medeltida kungsgården sin naturliga plats uppe i bor­ gen. Kungen förde högsta befälet i borgen, och hans byggnader, kyrkan och huvud­ tornet måste hålla stånd under belägring till in i det sista: de representera därför en koncentrering av huvudbyggnader till borgförsvarets mittpunkt. Så ha vi också att förstå uttrycket i kungabrevens dateringsformel: »i vår borg Hälsingborg» (in Castro nostro Helsingborg). Därmed angives borgen som inrymmande själva slot­ tet eller kungsgården, varifrån regeringen fördes. Det älsta belägget härpå är vis­ serligen först från 1316, och det älsta, i Hälsingborg utfärdade kungabrevet 1233 är daterat endast »Hälsingborg» (datum Hselsingseborgh).2 Men dessa urkunder utgöra ju i sitt slag det älsta beståndet av det ringa källmaterial, som numera finns kvar till vår stads historia, varjämte dateringen »Hälsingborg» icke utesluter kungsgårdens läge inom borgen under äldre medeltid redan på grund därav, att båda dateringssätten omväxlande begagnades alltjämt under hela medeltiden. ★ Kungsgården är ett av de ursprungliga begreppen i den kungliga administra­ tionens historia.

Vi erinra om det i 1083 års brev förekommande »redskudet»

eller undersåtarnas plikt att bekosta kungens resor inom Danmarks rike, då han periodiskt uppehöll sig på någon av de talrika kungsgårdarna. Riket hade ännu ingen huvudstad med permanent residens för kungen.

Härför saknades ekono­

miska förutsättningar, så länge kungen för sitt och sina mäns underhåll var an1 Jfr plan över utgrävningarna 1927 i Oscar Albert Jobnsen, Tönsbergs Historie I, s. \^o ff. (1930). — 2 Privilegier I, n. 260.

Hähingborgj medeltid 12go —1336 visad till den vid kungsgårdarna inlevererade och där förvarade uppbörden från dithörande områden (I, s. 180). De viktigaste voro givetvis de kungsgårdar, som hade borgförsvar. Hälsingborg var konunglev, kungens mark med kungsgården.

Den medeltida riksborgen var både riksregeringens och lokalförvaltningens cent­ rum. Hälsingborg var redan enligt det statsskick, som framträder i Knut den he­ liges brev av 1085, riksborg, icke enskild mans borg, ännu mindre sjörövareborg.

Kungsgård och borg uttrycka även i Hälsingborg en kombination av försvar och förvaltning.

Kungsgården är ett rättsligt begrepp — alltså oavsett dess belägenhet inom rikets olika delar — i Danmarks älsta kungsrätt, som kallas vederlag. Den har sitt ursprung från Knut den stores regeringstid i Danmark (1018—1035). Veder­ lagen var ett ömsesidigt troskapsförbund mellan kungen och fria, högborna och förmögna män, även från utrikes ort.

Dessa bildade det följe åt kungen, vilket

fått namnet hirden. Kungen tillförsäkrade hirdmannen skydd och rätt, varemot hirdmannen skulle bevisa sin kunglige herre trohet och tjänst samt vara redo till alla hans bud.

Om kungen ville utstöta en hirdman ur vederlagen för hans för­

seelser, skulle kungen först efter särskild rättsprocedur stämma honom till kungs­ gården att där dömas å »huskarlsstämma».

Om någon högg eller sårade, skulle

han jagas av kungens gård med nidings namn och rymma alla hans land, varjämte hans gods skulle konfiskeras.1 Den förste danske historieskrivaren Sven Aggesen var själv hirdman 1181—82 hos Valdemar I (I, s. 172).

Han hade sålunda egna erfarenheter att bygga på,

när han författade en latinsk skrift om vederlagen.2 Dess tillkomst tillskriver Sven Aggesen nödvändigheten för kungen att förhindra, att tygellös ungdom på borgen med allt för stor frihet ostraffat kastade sig in i inbördes fejder. Men detta uttalande kan icke betyda, att hirden bestod blott av unga »gardesofficerare».

Hirden omfattade alla dem, som stannat kvar i densamma, och Sven Aggesen ta­ lar också om äldre män, vilka väl få anses befriade från ungdomlig yra.

Det

danska ordet vederlag kunde på latin, om också icke fullt riktigt — säger Sven Aggesen — återgivas i betydelsen av »borgrätt» (lex castrensis), »militär rätt» (lex militaris) eller »gårdsrätt» (lex curiae).

Den sistnämnda termen begagnar

Sven Aggesen icke mera i sin skrift. Kungsgården träder tillbaka för borgen eller det militära lägret, ty kungsgården tillhörde borgen och dess område.3 På ett 1 Kolderup-Rosenvinge V, s. i ff. Jfr Poul Jok:s j0rgensen, Udsigt over den danske Retskistorie, s. 54 f.

(1913). — 2 M. Cl. Gertz, En ny Text af Sven Aggesens Vserker (1916). — 3 E. Arup, Danmarks kistorie I, s. 172 refererar icke Sven Aggesen exakt, när kan låter vederlagen ketyda »kirdmands- eller kongs-

l86

Kungogård och borgfred ställe använder Sven Aggesen uttrycken »borgrätt och militär rätt» (leges castrenses et militäres), varför dessa uttryck icke återgiva fullt synonyma begrepp. Sven Aggesen tänker ej så mycket på kungsgården som kungens vistelseort, utan fast mera på den militära ordningen på kungsgård eller i borg enligt särskild »borgrätt» (lex castrensis) eller under »borgdisciplin» (castrensis disciplina).1 När Sven Ag­ gesen betecknar svåra förseelser mot borgrätten (lex castrense) som majestäts­ brott (crimen laesae majestatis), tillerkänner han auktoritet åt kungen i hans egen­ skap av rikets regent, icke som en annan godsägare, omgiven av sina huskarlar som hans avlönade tjänare.

Hos Sven Aggesen erhålla vi också en kulturbild av det lysande följet kring kungen på kungsgårdarna. Hirdmannen skulle »till kungens ära och hans krigsskaras prydnads skull» uppträda med glans, »prunka lysande med guldbeslagna stridsyxor och gyllene svärdsfästen». Sven Aggesen tillägger, att »såsom ju män­ niskans väsen och natur strävar till äregirighet, sökte man överträffa sin stall­ broder i finare och skönare vapenprydnad utan att så noga se efter, om man kunde spara något på utgifterna. Därav framgår klart, att vapenutsmyckning blott lämpar sig för sådana män, som uppfostrats under en lyckligare födelsestjärna».

Hirden hade emellertid, utan att Sven Aggesen dock nämner något

därom, på hans tid redan i hög grad förstatligats inom förvaltningens område.

Under kung Nils (1104—34) hade vid sidan om den militära en så småningom fortgående administrativ utbildning av hirden och dess verksamhet lett därhän, att de i samband med riksstyrelsens växande omfång ökade administrativa upp­ gifterna förbehöllos just hirdmännen, under det att den ursprungliga uppgiften att bilda kungens närmaste livvakt på kungsgården kom att ombesörjas av ett mindre antal hirdmän. Medlemmar av hirden utnämndes till ombudsmän i rikets olika delar och förvaltade kungsgårdar och kronogods, uppburo böter till kungen, danaarv och inkomster från de ofta talrika skeppsvraken vid Danmarks kuster samt närvoro på tingen vid rättsskipningen.

En upplösning av hirden kan — enligt

Sven Aggesens framställning — knappt anses ha ägt rum under detta förvaltningshistoriska skede.2 gårdsloven», men utelämnar det första och mest brukliga uttrycket »borgrätt» (lex castrensis), vilket Gertz i sin ovannämnda edition riktigt begagnar i sina kritiska kommentarer. — 1 Det latinska castrum betyder i medeltidsspråket borg. Sven Aggesen kallar hirden kohort av krigare (cobors militum), som i inskränkt bemärkelse kan anses betyda livvakt åt kungen. Men som orsak till dess inrättande säger Sven Aggesen, att det för Karl den store var nödvändigt, att så många sinsemellan främmande element i kungens stora »bär» (exercitus) underkastades gemensam militär disciplin. Hirden var ett utskott ur den allmänna mili­ tära organisationen, tillsatt efter kvalificerad förtjänst ocb av erfarenhet bevisad förmåga (juxta meritorum qualitatem et virtutum experientiam). — 2 E. Arup, Danmarks bistorie I, s. 189 bar en artikel om »hir-

Häldincjborgd medeltid 1250

1536

—

Hirden hade alltjämt sin egen domstol, som tillämpade fredlöshetsstraffet lik­ som folkdomstolarna. När Sven Aggesen upplyser om, att detta straff — utstötningen ur hirden — utbytts mot 4° marks böter, skedde detta i överensstämmelse med motsvarande utveckling vid folkdomstolarne.

Kungens straffmakt grunda­

des på hans bannrätt, vilken på den befästade kungsgården eller i borgen var borgfred, vilka ord visserligen ej förekomma i danska källor.1 Borgfred rådde dock faktiskt i Danmark, såsom av det följande framgår. Den var grundad på kungens makt att förmedelst sitt bann straffa och befalla.

Medeltiden kände

egentligen icke någon åtskillnad mellan kungens straffmakt och förordningsmakt.

Under borgfred eller kungens omedelbara rättsskipning har Hälsingborg ursprung­ ligen haft sin tillvaro innan staden erhöll autonomi med eget ting och egen rätts­ skipning, varför vi böra ägna några ord åt borgfredsinstitutet.

Vi ha talat om fredsköpet i Knut den heliges brev 1085 (I, s. 180). Den fred­ löse, som av folkdomstol förklarats utstött ur rättssamhället, kunde dock hos kungen som exekutor av dessa domar få återköpa sin fred, men kungen ägde själv bestämma de närmare villkoren för återköpet. Knut den helige konfiskerade den fredlöses egendom, och detta skedde även i vederlagen. Betydande godsförmögenheter samlades sålunda i kungens hand. Den engelske författaren Aelnoth säger om kung Knut, att hans män visade stor iver i att uppspåra rättssaker åt kungen för de inkomstbringande konfiskationernas skull. Det är lätt att inse, att borgens områden med bebyggelsen Hälsingborg samt Luggude härad lågo närmast till för att ett dylikt övervakande från kungsgården skulle bli effektivt.

Men kungen hade icke endast att exekvera folkdomstolarnes inom hela riket fredlöshetsdomar utan även sina egna med samma straffmedel. Kungsfreden kunde kungen nämligen också hävda som sin egen angelägenhet utan inblandning av folk­ domstolar. Ty kungen åtog sig i särskilda fall att inrymma vissa personer eller in­ rättningar i sitt speciella skydd, varigenom brott mot dem blevo brott mot kungens egen person. Vi se detta i bevarade skyddsbrev, där kungen hotar med sin hämnd och vrede. Det var icke tomma hotelser. Kungen utövade i dessa specialfreder en rättsskipning, som icke hade med folkdomstolen att skaffa.

Han kunde kon­

fiskera den brottsliges förmögenhet, kräva 40 mark i böter åt sig själv och den dens oplpsning», men sjmes mena upplösning, icke av kirden som institution, utan som »samlevende orga­ nisation». — 1 När Hälsingtorg den 4 nov. 1332 överlämnades till kung Magnus av Sverige ock Norge, delades torgen till kälften mellan kungens ock greve Jokan av Holsteins omtud, vilka gemensamt skulle inneka torgen »under den fred i torgen, som allmänt kallas torgfred» (sut pace castrensi, que vulgariter dicitur torgfred). Sveriges Trakt. n. 218. Men denna torgfred sjnes ka sitt militära sammankang med tor­ gens uppdelning ock därav förorsakade förkållanden, varom närmare i den politiska kistorien.

188

Kung jg ård och borgfred förfördelade — en bannrätt, som oförändrad gällde ännu i 1487 års stadslag.1 Det var en arbiträr straffmakt, framträdande även i den form av kungens bannrätt, vilken borgfreden som specialfred var.2 Med tiden utsträcktes kungens bannrätt till att omfatta Kela Skåne eller bäradet på Själland, när kungen var tillstädes i dessa landsändar.3 Verkan av kungsbannet eller 40 marks böterna var ursprungligen rent faktisk, ty strafformerna ha icke upptagits i dansk rätt.

Det är blott ett

undantag, som bekräftar regeln, när det i jylländska lagen förekommer bestäm­ melser därom, att dråp på torget straffas med 40 marks böter. Den i stadslagar och privilegiebrev förekommande zfo-marksboten för vissa andra brott ingår i en faktisk stadsfred, som erinrar om den äldre period, då staden styrdes av kungen under borgfred.4 Den åsikten synes ha skäl för sig, att det är just ur borgfred, som stadsfred uppkommit, när i tidens fullbordan stadsautonomi blev större eller mindre verklighet.5 Kungsbannet utsträcktes även till vägarna till och från staden. Utan borgfred och stadsfred som ett verkligt personskydd för de vägfarande köpmännen och andra personer hade stadens förbindelser utåt oroats och störts, handelns fredliga behov hade äventyrats och torget rent av strypts, varigenom kungens fiskaliska förmåner av torghandel hade gått förlorade. Med sin bannrätt upp­ rätthöll kungen en faktisk överhöghet över rikets kommunikationer (I, s. 250).

Under borgfred belädes dråp, sår och grövre förbrytelser med 40 marks böter, mindre brott med 3 marks böter i enlighet med den kungliga bannrättens arbiträra natur. Denna borgfreds även lägre böter återfinnas i skånska stadslagen.6 1 Kolderup-Rosenvinge V, s. 526, p. 15, ang. ofred 1 stad på den, som kungen tagit i sin fred med brev. —2 Mot den äldre forskningen i Karl Lehmann, Königsfriede der Nordgermanen (1886) står den yngre, vilken påvisat bannrättens arbiträra natur, som ej betyder oförmåga att hävda fred utan stöd av folkets medverkan. Jfr L. M. Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia s. 29—4o (1905) med anförande av en mängd svenska rättsfall under kungsfred. Aven i Sverige hade kungen sina konfiskationer och 4° marks böter. — 3 Chr. L. E. Stemann, Den danske Retshistorie, s. 613. — 4 I skånska stadslagen stadgas 40 marks böter i följande fall: a) om man giver bort bys jord (IV. 8); b) om bys fred brytes (IV. 9); c) om man släpper i st. f. att föra till tinget fängslad tjuv (IV. 12, 13); d) om man fullt väpnad begår ofred i an­ nans gård, vilket kallas härverke (IV. 47); e) om fogde kallas rövare (IV. 57). Dessa lagrum beröra stadens rätt till sin (av kungen bekomna) jord, stadsfred, politi och motstånd mot kungens fogde. — 5 Siegfried Rietschel, Markt und Stadt, s. 216, förklarar sammanhanget så, att »Burgbann» eller borgfred som form av kungens bann övergått till stadsfred. Liksom vapen måste läggas av vid inträde i en borg, sökte stads­ lagarna bevara freden inom staden genom att stadga strängare bestrafFning för brott, begångna inom sta­ dens portar än utanför desamma. Köpenhamns stadslag 1297 stadgade: — item nullus infra portas civi­ tatis Hafnensis portabit arma, ingen skall bära vapen inom Köpenhamns portar. Kjpb. Dipl. n. 33, p. ^3.

Jfr motsvarande för Malmö *44°‘ Privilegier I, n. 296. — 6 Skånska stadslagen påbjuder 3 marks böter a) om man ej står fast vid ett köp (IV. 3); b) om någon skadar sin grannes gård och hus (IV. 4—7); c) om man härbärgerar hudstruken tjuv (IV. 16, 17); d) om man på tinget kallar annan för tjuv (IV. 21—23); e) om man köper utan vittnen (IV. 25); f) om man, ehuru stämd för 3:e gången, icke kommer till tinget (IV. 37); g) om någon dör till följd av att häst bitit eller nöt stångats med horn (IV. 39); h) om man gör ofred i annans gård, vilket heter gårdgång (IV. 48); i) om man tager kläde eller svärd m. m. genom att

HäLdingborgd medeltid 1250 —1336 Det är lätt att inse, att borgen med bebyggelsen på sitt område befann sig i ett alldeles särskilt tryggat läge i straffrättsligt hänseende, om uppmärksamheten fästes därpå, att nyssnämnda bötesstraff inneburo en straffskärpning beträffande vissa grova förbrytelser, som begåtts på landsbygden och lagts under häradsting­ ets avgörande samt därifrån kommit till kungens rättarting. Men alla brott inom borg och dess område voro brott även mot borgens herre, kungen, och omedel­ bart inträdde redan från början den strängare strafifdisciplinen. Borgen var fredlyst och därmed också bebyggelsen Hälsingborg på borgens mark. Även i civila mål kan det anses, att Hälsingborg kommit under kungens bann.

Redan utvecklingen av bannrättsskipningen medverkade härtill. Den tenderade nämligen allt mer till att direkt förlägga privata rättssaker under kungens dom­ stol, rättartinget, och att därmed beröva folktingen avgörandet, som eljes borde tillkommit dem i första instans. En folklig reaktion satte också in emot den fram­ trängande kungliga räfsten. Genom sin handfästning 1282 måste kung Erik Klipping förbinda sig att icke ge någon sitt brev med mindre än att denne förgäves sökt sin rätt först på härads- och landsting. Likväl upptogos ofta på rättartinget enskildas rättstvister, ehuru dessa förbehållits härads- och landstingen. På grund härav kan det antagas, att kungen allra minst varit benägen att utlämna rättstvister inom själva konunglevet Hälsingborg till Luggude häradsting.

Härvidlag torde rättsuppfattningen om godsherrens juridiska myndighet över sina underlydande varit ännu en väsentlig orsak till bebyggelsens i Hälsingborg exemption från Luggude härad. Den grundherrliga jurisdiktionen på godset och konunglevet omfattade i stort sett alla dess invånare, ofria och fria män. För de ofria på varje kungsgård, vilka voro rättslösa, hade kungen själv att som gårdens ägare ansvara, och han skipade därför också rätt över dem. Till de ofrias led hörde ursprungligen gårdsförv altar en, bry ten (villicus); hans rättsangelägenheter såväl i civil- som kriminalärenden sköttes av hans herre kungen, inför vilken han i övrigt hade att svara för sin förvaltning. Utom denna tjänareskara av ofria fanns det på kungsgårdens område, såsom nyss antyddes, en klass av personer, vilka voro fria män, men icke självständiga godsägare, utan bosatta på kungens gård som lantbor (coloni). Det danska rättsbegreppet »vorned» betydde gårds­ herrens myndighet att värna om eller försvara sina gårdsbors gärningar och ägo­ delar, men även att bära ansvaret för dem.1 I det tyska rättsväsendet intog gårdsdomstolen sin särskilda plats bland andra slag av domstolar. Grundherren var råna (IV. 49). o m

9 ocli 30 marks böter se IV. 50, 15, ^3. Scblyter, Skånelagen. — 1 Stemann, Den

danske Retsbistorie, s. 291 ff.

I9O

Kung og ård och borgfred domare över godsets befolkning i alla tvister rörande äktenskap, arvsrätt, upp­ låtelser, lösöreaffärer, gårdsarbeten, skattebetalning m. m.1 Kungsbannet gav den kunglige gårdsherren givetvis även straffmakt i kriminalmål.

Det kan antagas, att utdelningen av tomter i Hälsingborg mot skatt som fak­ tisk rekognitionsavgift för nyttjande av tomter åstadkom ett samhälle av hus­ ägare på ofria tomter, vilka alltjämt tillhörde konunglevet. Av denna orsak skulle samhället, byn med torg, saknat förutsättningen för full rättsställning inom Lug­ gude härad, nämligen äganderätt till fast egendom. Kungens rättsskipning synes därför icke mindre beträffande byns invånare än kungsgårdens ofria tjänare och fria lantbor ha omfattat den uppkomna bebyggelsen Hälsingborg som sitt från häradet skilda kompetensområde. Utom invånarne med familjer hemma i Häl­ singborg funnos dessutom främlingar, såsom köpmän, vilka efter allmängiltig rätts­ regel icke fingo inkomma i en stad »utan kungens tillstånd och fred» såsom det uttrycktes redan i Slesvigs äldre stadsrätt (absque licentia et pace regia). De fingo för detta tillstånd erlägga en avgift, som var det s. k. forbann; man fick ej segla från en stad utan att ha betalt den (I, s. 251). Främlingarna hade ingen plats i Luggude härads rättssamfund, och detsamma synes möjligen ha varit fallet med de olika husägarne i byn med torg, varför de alla tillhörde borgfredens rättskrets, inneslutande det älsta Hälsingborg som beb3^ggelse lydande under kungs­ gården med samma namn.

Vid uppdelningen av mark i tomter i den tyska staden ordnades frågan om markrättigheterna antingen med full äganderätt eller med ärftlig bebyggelserätt.

Enär det förra förfarandet endast medgav långsam bebyggelse, då det ju fordra­ des kapital för att inköpa marken, förekom vanligen det senare alternativet. Tom­ terna blevo då skattbelagda (areae censuales), varom Lübecks grundläggningsskede på 11 oo-talet vittnar. Med uttrycket ius civile, ius forense förstods redan i det gamla Köln en dylik fri förläning av tomter. Enligt 1085 års brev hade ju Häl­ singborg också sina skattetomter, sina areae censuales. Nödvändigheten att visst antal invånare i by med torg innehade tomter, låt vara blott med ärftlig bebyg­ gelserätt, betingades dels ekonomiskt av kreditbehovet förköpmän, ty jorden var den tidens enda realkapital, dels juridiskt av rättsskipningens behov av bevisning.

Vid anklagelser mot en medlem av samhället hade denne att fria sig med ett ur detsamma utvalt lag av personer, vilka måste vara besutna i samhället.

I hän­

delse av mened skulle hans egendom konfiskeras. I Lübeck gav bebyggelsen på en area censualis de begärda garantierna, även om själväganderätt till tomtmar1 Schröder-v. Künssberg, Lehrbuch der deutschen Rechtsgeschichte, s. 660.

(1922).

Hälding borgj medeltid 12g0 —1536 ken icke förelåg.1 Längre fram i tiden medgav kungen i privilegiebrev 1414 för Hälsingborg, att jordägare finge borga för 40-markssak, även om jorden enligt Skånelagen icke var värd mer än 3 mark.2 Den historiska forskningen i Danmark har icke tillmätt bannrätten den be­ tydelse, som den förtjänar såsom grundval för det älsta regeringsskicket. Det till­ hör den rättshistoriska forskningen att bana vägen för de begrepp, som i detta fall äro av utomordentlig vikt för uppfattningen av den politiska utvecklingen under Danmarks äldre medeltid.3 Från det södra grannlandet Tyskland sträcka sig inflytelserna norrut med allt större klarhet. Kulturinflytandet från söder kan lika litet för Danmark som för Sverige avvisas därför, att den formella rätten icke alltid i dessa länder erhöll samma klara begreppsmässighet. Att sålunda ordet bann endast i några liknande uttryck, t. ex. forbann, förekommer i danska källor har föga att betyda, då dess fakticitet uppenbarar sig i det likartade tyska och danska bötessystemet. Mot den danska och även svenska 40-marksboten svarar 6o-skillingsboten i tysk rätt. Ur denna princip växa också variationerna fram i bötesskalor och i rättsskipningens former. Lika verkningar förutsätta i regeln samma orsaker.

Utan att uppmärksamma den älsta kungliga maktens organisation på bann­ rättens grund skulle problemet om Hälsingborgs uppkomst och älsta skede under riksborgens förvaltning förblivit en olöslig gåta. Kung Valdemars jordebok 1231 är även för Hälsingborgs särskilda vidkommande den huvudkälla, vilken upp­ visar en bestämd administrativ skillnad mellan fögderiet Hälsingborg och byn Hälsingborg samt låter oss i midsommargälden fånga byns stadsmässiga karaktär (I, s. 244). Vid nämnda tidpunkt var utvecklingen slutförd genom de båda kame­ rala enheterna, fögderi och by.

Sammanhanget i denna utveckling kan icke

närmare utredas av brist på källor. Fögderiets organisation har givetvis stått under ledning av en kungens högste ämbetsman i Hälsingborg, han må ha kal­ lats fogde eller ombudsman — ämbetets benämning, dess beskaffenhet och upp1 Friedrich Philippi, Lübeck und Soest, s. 90 IF. Zur 700-jahrfeier der Reichsfreiheit Lübecks (Zeit­ schrift des Vereins für Lübeckische Geschichte und Altertumskunde, Band XXIII, 1926). — 2 Privilegier I, n. 288; Skånelagen, IV, Addit. A. 1. — 3 En den moderna forskningens krav motsvarande undersökningav Danmarks rättsliv föreligger ännu endast i maskinskrivna Forelaesninger over den danske Retshistorie av Poul Johs. Jprgensen, utgivna av det rets- o g statsvidenskabelige Studenterraad (2det. Haefte 1922. 3. o g 4. Haefte 1929, K0benhavns Universitet). Prof. j0rgensens skarpsinniga studier ha jämte iStemanns klas­ siska arbete Den danske Retshistorie legat i väsentliga delar till grund för ovanstående framställning av Hälsingborgs förvaltningshistona; förf. har behandlat den älsta svenska kungastyrelsen under kungsfred i sin gradualavhandling Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (1905), varest utredningen kom­ mit till resultat, som överensstämma med J0rgensens framställning av bannrätten.

192

Kungogård och borgfred gifter under äldre medeltid har ännu icke fullt utretts av dansk forskning (I, s. 267).

Den tyska borgstadens organisation har däremot med ledning av

för vissa städer betydande källmaterial vunnit en klar belysning.

Icke minst

gäller detta om staden Magdeburgs förvaltningshistoria. Redan i 10. och 11. årh. voro i Tyskland borgdistrikt (Burgwardbezirke) talrikt förekommande.

Med

Burgward förstå urkunderna ej endast borgens förort, utan även ett tillhörande större område. De i källorna förekommande beteckningarna äro för förorten: urbs, civitas, municipium, och för borg och område: burgwardum, territorium, attinentia, villse adiacentes (tillhörande, intill liggande byar). Samma terminologi möter hos Saxo i hans Danmarkshistoria och i Valdemars jordebok.1 Vi erinra om, att Saxo's beskrivning av Hälsingborg som urbs visar, att förorten eller be­ byggelsen vid borgen hade på hans tid, d. v. s. senare hälvten av 1100-talet, re­ dan sina anor (I, s. 219). Som utgångspunkt för vår undersökning av Hälsing­ borg som »by med torg» ha vi citerat jordebokens rubricering: »Hälsingborg med sitt tillydande» (Haelsyngburg cum attinentiis suis) och därvid givit åt detta ut­ tryck den tydningen, att Hälsingborg såsom huvudgård med tilliggande byar kunde betraktas som kungsgård i ordets vidsträcktaste betydelse (I, s. 243). En­ dast fögderiets gränser äro givna genom de tre dithörande häraderna, Södra O Asbo, Rönneberg och Luggude, ty själva kungsgårdens verkliga markgränser äro helt okända. Att stadens mark, som vi berört i stadsplanens historia, har sitt ursprung i kungsgården, är ett rimligt antagande, som icke motsäges av Valde­ mars jordebok. I Magdeburg var emellertid ett dylikt begränsat område just Burgward, skilt från häradet och lagt under den med bann försedda högsta rätts­ skipningen. Själva riksborgen kallades »den kungliga staden» (urbs regia), men bebyggelsen invid riksborgen »den kungliga orten» (locus regius). Bebyggelsen kallas även suburbium och utgjorde därmed ett korrelativt begrepp till borgen.

Burgward omfattade dels borgen som säte för borgherren, dels borgens mark med suburbium, d. v. s. byn med torg, öppen och obefästad, men belägen tätt in­ till borgen, så att invånarne vid anfall kunde hastigt söka sin tillflykt i densamma.

Vi känna igen denna topografi i Hälsingborg (I, s. 221).

Högste domare på

kungens vägnar inom burgwardet Magdeburg var fogden, och hans domsrätt även över bebyggelsen Magdeburg (locus, suburbium) uteslöt grevens i det an­ gränsande häradet. Bannmakten utövades även över främlingar, som bodde i byn, och över ofria och tjänare, underställda den grundherrliga domsrätten.

Fogden på Magdeburgs slott, kallad borggreve, var domare ej blott i Magde1 Motsvarande kan sägas om Köpenhamns torg redan c. 1167 och 1193. Thorkelin, Dipl. s„ 66.

25

— 31215.

*93

Hähingborgd medeltid 12g0 —1536 burg som borgdistrikt (Burgward), varest byn låg, utan också i Magdeburgs fög­ deri. Han utövade den kungliga bannrätten eller den högre rättsskipningen och beträffande borgdistriktet jämväl den lägre, varför borggrevens ting var enda instansen inom borg distriktet.1 Samma rättsordning har påvisats ifråga om grannstaden Halle samt Goslar i Sachsen, Köln och andra rhenska borgstäder, bland vilka den lilla staden Siegburg vid Rhens biflod Sieg tilldrager sig uppmärksamheten. Staden Goslar nämnes 1073 oc^1 1 1q8 som »villa» eller by med torg och var alltså öppen bebyggelse, belägen intill en befästning, men 1131 var den omgiven av ringmur. Riksfögderiet Goslar synes ha uppkommit genom sammanslagning av kungens och andras mar­ ker, som haft ekonomiskt eller administrativt samband sinsemellan. Riksfogden utövade icke blott juridisk, utan även administrativ och militär myndighet.2 Borg­ greven i Köln hade samma befogenheter. Han lät sig i staden Köln representeras av stadsfogden, som förestod den lägre domstolen, i vilken egenskap han möjligen lytt direkt under ärkebiskopen av Köln, vilken innehade staden.3 Den älsta borgen Siegburg från 1 ooo-talet låg uppe på Siegberget och hade sannolikt egen bebyggelse. Sedan ett kloster grundats, uppkom nedanför vid bergets fot bebyg­ gelsen Siegburg, alltså med samma namn som borgen. Här föreligger en topogra­ fisk parallell till Hälsingborg. Klostrets abbot erhöll 1069 av kungen torgrega­ lierna, tull och mynträtt, varigenom abboten kunde förse byn Siegburg med lag­ ligen erkänt torg till fromma för klostrets ekonomi. Men abboten erhöll 1071 även kungens bannrätt för att med hjälp av 6o-skillingsboten skydda byn med torg. Den som i bjm fängslade, plundrade, dräpte eller sårade eller på annat sätt förbröt sig, drabbades av kungsbannets allvarliga straffskärpning. Det har ut­ rönts, att borgbannet ursprungligen icke uteslöt den ordinarie domarens strafpmakt inom grevskapet, dit Siegburg hörde, men med grevskap sförvaltningens snart inträdda förfall kom rättsskipningen i Siegburg helt och hållet i abbotens händer. Siegburg blev sålunda egen rättskrets. Orten nämnes nämligen 1125 som by med torg (villa) och 1182 som befästad by (civitas), vars borgare befriats från domstol utanför staden och stadsmarken, varest år 1187 gällde stadslag (jus burgense) med egen stadsdomstol.4 1 Rudolf Schranil, Stadtverfassung nach Magdeburger Reckt. Magdeburg und Halle s. 15 ff., 20, 28 ff., 40 f. (Untersuckungen zur deutscken Staats- und Recktsgesckickte 125. Heft. 1915). — 2 Karl Frölich, Die Verfassungsentwicklung von Goslar im Mittelalter, s. 3^2 ff. (Zeitsckrift der Savigny-Stiftung für Recktsgesckickte. Aj. Band 1927). Karl Frölick, Zur Recktsverfassung von Goslar im Mittelalter, s. 71.

(Hans. Gesckicktsblätter 1915). — 3 Rickard Koekner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, 5.

1^0.

194

—

4 Quellen zur Reckts- und Wirtschaftsgeschichte der Rheinischen Städte. Bergiscke Städte I. Sieg-

Kommun och otadofred Samtliga dessa förläningar till ärkebiskoparna av Magdeburg ocb Köln och abboten i Siegburg skedde från kungen, orternas ursprunglige herre, och där­ med uppenbaras också de överlåtna kungliga rättigheterna i kraft av bannrätten.

Sambandet mellan rättsskipning och förvaltning var i den äldre medeltidens offentliga rättsordning oupplösligt. Danska kungabrev, även om de sakna rent juridiskt innehåll, äro likväl försedda med straffklausul mot de genstörtiga. På grund av denna medeltida rättsåskådning kan det hävdas, att den kunglige om­ budsmannen eller fogden på Hälsingborgs slott var domare, befallningshavande och möjligen även befälhavare (I, s. 267). Han har på kungens uppdrag inom »borgdistriktet» Hälsingborg dömt såsom första och sista, d. v. s. enda instans, men i sin egenskap av chef för fögderiet har han varit domare endast i högsta instans, enär de tre häraderna i fögderiet behöllo sina ting.

Från borgfredens rättstillstånd har Hälsingborg med tiden skilt sig genom att mer eller mindre oberoende av borgherren bilda egen rättskrets med eget ting.

Denna utveckling förklaras, om den sättes i samband med Hälsingborgs älsta kommunalväsen.

K ommun och stadsfred Självstyrelse eller kommunalförvaltning inom by med torg kan påvisas ur­ sprungligen först på det kyrkliga området. Ur topografisk synpunkt ha vi fram­ hållit vissa kyrkliga förhållanden i den äldre medeltidens Hälsingborg (I, s. 210 -—-216). Söka vi åter bilden av kyrkoförvaltningen, framträder först frågan om sockenbildningen i Hälsingborg, vilken hitintills endast antytts som verklighet under äldre medeltid.

Då socken uppkommer genom en större menighets sammanslutning kring ge­ mensam kyrka kan det i viss mån förutsättas, att en by med torg haft nog stor folk­ mängd, så att den utgjort en socken eller indelats i flera. Den med kyrkorna S. Cle­ mens och S. Petri i Hälsingborg ungefär samtidiga S. Maria i Lund var från bör­ jan endast ett kapell (capella S. Mariae in foro) och var det fortfarande, när kung Erik Ej egod (‘j* 1103) lade det under preposituran vid Lunds domkyrka. Mot bürg. Bearbeitet von Friedrich Lau (1907). Denna publikation är försedd med vägledande stadsbistoriska kommentarer till urkunderna. Det är emellertid en i litteraturen ofta förekommande vana att efter Rietsekels auktoritativa arbete Markt und Stadt kalla civitas (stad) varje befästad eller muromgiven by ock att i detta utvecklingsstadium av villa (by) först konstatera en »stad». Men varken ekonomiska, rättsliga eller administrativa faktorer i stadsbildningen äro beroende av fortifikationen, om det också är självklart, att »by med torg» (villa forensis) blev befästad, när så erfordrades, vilket ju vanligen var fallet, där icke en intill liggande borg vore tillräcklig för försvarets bekov. Jfr kärom Hälsingborgs kistoria I, s. 2^5.

x95

Haiding borg*) medeltid 12 g o —1536 slutet av 1100-talet kallas kapellet »den mindre Marias kyrka» (ecclesia Sancte Marie minoris). Benämningen »kyrka», som nu ersätter »kapell», betyder icke nödvändigt, att kapelltypen försvunnit. Det kunde förekomma i de äldre medel­ tidsstäderna, att kyrkan (vid torget) var kapell under en på landsbygden, ofta långt ifrån staden, belägen sockenkyrka som moderkyrka. I medeltidsspråket kan uttrycket »mindre kyrka» betyda kapell eller filial till moderkyrka, d. v. s. en mindre kyrka beroende av en större.1 Förhållandet mellan de båda Lundakyrkorna med samma namn, den mindre ock den större Mariakyrkan, är icke ut­ rett. Visshet om en kyrkas egenskap av sockenkyrka vinnes först då, när doku­ menten ha uttrycket »sockenkyrka» (ecclesia parochialis), icke endast »kyrka».

S. Clemenskyrkan som församlingskyrka för främlingar, mestadels köpmän, torde icke ursprungligen utgjort socken med territoriella gränser, emedan socken­ bildningen förutsätter, att sockenborna uppfylla lagens krav på delaktighet i det lokala rättslivet, varifrån främlingarna voro uteslutna (I, s. 212,)2.

S. Petrikyrkans egenskap av kunglig patronatskyrka är bestyrkt från 1256.

Vi erinra om, att en av de många tvistepunkterna 1256 mellan Kristoffer I och Jakob Erlandsson, Lunds ärkebiskop, angick även »patronatsrätten till S. Petri kyrka i Hälsingborg, som han (d: ärkebiskopen) påstår tillkommer honom» (I, s. 214). Kungen anmärkte också, att ärkebiskopen icke gjorde honom rättvisa i de klagomål, som kungen i Hälsingborg framfört mot biskopen av Roskilde rö­ rande tillsättande av präst vid de kyrkor, varest kungen ansåg sig ha patronatsrätt (jus patronatus).3 Kungens ståndpunkt var, att ärkebiskopen ville tillägna • •

sig hans patronatskyrkor. Ärkebiskopen åter förklarade i ett annat sammanhang, att kungen ville tillägna sig kyrkor, som ingalunda voro hans patronatskyrkor, varför det vore bäst, om det lagligen fastställdes, över vilka kyrkor kungen hade • •

att utöva patronatsrätt eller icke. Ärkebiskopen svarade enligt processakterna icke direkt på frågan om S. Petri utan han hänvisade till sin med kungen slutna förlikning, men vad denna innehållit, framgår tyvärr icke av akterna.

Striden mellan kungen och ärkebiskopen har icke gällt formerna för patronatsrättens utövning, utan endast dess giltighet för viss kyrka. Den i kanonisk lag klart bestämda skillnaden mellan presentationsrätt hos patronus och tillsätt1 Du Cange, Glossarium, artikeln Capella filialis, minor ecclesia, quse pendet a maiori. — 2 Det antages däremot, att S. Clemens i Köpenkamn var den älsta kyrkan med socken. Jfr B;0rn Kornerup, Vor Frue Kirkes og Menigkeds Historie, s. 83 f., 177 (1930). — 3 Acta processus litium inter regem Danorum et arckiepiscopum Lundensem.

Novam editionem criticam curaverunt Alfred Krarup et William Norvin.

Hafniae MCMXXXII (1932). I denna textkritiska edition kar den äldre tolkningens Helsingör rättats till Hälsingkorg.

I96

Kommun och o lad ofred nings- jämte prövningsrätt hos biskopen ifrågasatte icke kung Kristoffer. Han begärde endast presentationsrätten till ett flertal kyrkor, till vilka han ansåg sig äga dylik rätt.

Genom den ovannämnda gåvan av S.Mariakapellet i Lund —- beläget å kungens mark, konunglevet — till Lunds domkyrka hade kungen avstått även från kyrkans för övrigt ansenliga godsförmögenhet, men motsvarande kan icke påvisas för S. Petri kyrka i Hälsingborg.

När kungen besvärade sig över att han hindrades att presentera (presentare) vem han önskade till innehavare av något av de 16 prebendena vid Lunds dom­ kyrka, svarade ärkebiskopen att kungens företrädare, som bortgivit prebendena, icke heller utövat dylik rätt till dem. Det vore skäligt att vad som överförts i annans ägo icke vidare förblev hos givaren.1 Patronatsrättens utövning förut­ satte att patronus ursprungligen ägt kyrkojorden och även egen kyrka eller do­ nerat till annan kyrka och härför erhållit befogenhet att tillsätta, sedermera en­ dast presentera präst vid sin kyrka för biskopen i stiftet.

Kungarna plägade anlägga kyrkor på kungsgårdarna. En belysande parallell till S. Petri i Hälsingborg utgör helt säkert påve Innocentius

IV:s

förordning till

ärkebiskopen av Nidaros 1247, varav framgår, att kung Håkan av Norge på sina gårdar hade kyrkor, vilka byggts av honom och hans kungliga förfäder, samt att han ämnade bygga nya på sina kungsgårdar. Under förutsättning att kungen av sina gods donerade till dessa kyrkor tillräckligt för deras underhåll ålåge det biskoparna att vid kyrkorna antaga de präster, som kungen presente­ rade utan hinder därav, att hans företrädare frivilligt hade avstått från patronatsrätten.2 Innocentius

IV

auktoriserade patronatsrätten i dess exakta omfatt­

ning, som ju medgav även den kunglige patronus rätt att presentera präst vid kungsgårdskyrkorna, en rätt som de norska kungarna för sin del suspenderat, men nu åter togs i anspråk av kung Håkan. Detta var den kanonistiska ståndpunkten.

• •

Ärkebiskopen av Lund hade 1218 erhållit liknande order av påve Honorius III,

som ålade honom att tillsätta beständiga vikarier på förslag av dem, som

denna rätt skulle tillkomma vid fattiga kyrkor, till vilka dessa personer göra dona­ tioner för underhåll av vikarie.3 Gåvor till upprätthållande av vikariebefattning voro vanliga i Norden, och för Hälsingborgs del återkomma vi längre fram till vikariatet vid S. Maria.

1 Acta processus litium s. 2(1: 5; jfr s. 12: 3. — 2 Dipl. Norv. I, n. 43 12^7 I9/iz — illos, quos vobis ad eas duxerit presentandos, quod progenitores ipsius regis iuri patronatus ecclesiarum regni Norwegie renuntiasse dieuntur. — 3 Bullarium Danicum 1198—1316, n. 134, 1218 IS/s.

x97

Häbingborgj medeltid 1230—1536 Patronatsrätten var de facto en återstod av godsherrens ursprungliga ägande­ rätt till kyrkan på hans gods.1 Det kan icke av brist på källor utrönas, när S. Petri i Hälsingborg från att ursprungligen sannolikt ba varit kungens egen kyrka för kungsgårdens bebov blev sockenkyrka. Sockenbildningen torde tidigt ba bör­ jat. När ärkebiskopen Andreas Sunesson, den lärde kanonisten, år 1222 till sitt domkapitel avstod från sin ärkebiskopliga patronatsrätt till S. Maria major i Lund skedde denna överlåtelse »med vilja ocb samtycke av alla kyrkans socken­ bor ocb andra, som bade rättigheter till kyrkan».2 Sockenborna hade enligt en annan urkund rörande samma affär beslutat om överlämnande av »kyrka med tillhörande odlad ocb ej odlad mark, ängar, ägor ocb biskopstionde, gåvor och övriga inkomster».3 Det är en noggrann specificering av den skånska sockenkyr­ kans tillgångar i löst ocb fast. S. Maria major var socken- och patronatskyrka på samma gång.

Förvaltningen av hennes sålunda specificerade förmögenhet

måste i överensstämmelse med den skånska kyrkrätten från 1160-talet tillkommit sockenmenigbeten, som alltså vid denna tid framträder som kommun i rättsligt avseende. Även S. Petri i Hälsingborg kan anses som samtidig sockenkyrka med enahanda inkomsttitlar som S. Maria major i Lund. Godsförvaltningen påkal­ lade av rättsliga ocb administrativa grunder kommunal självstyrelseform.

Tionde var en huvudsaklig ocb regelbunden kyrklig inkomst vid sidan om till­ fälliga gåvor. Det var en sedan omkr. 1100 i Danmark trots motstånd från fol­ kets sida genomförd kyrklig beskattningsform, som drabbade avkastningen från jordbruket ocb sillfisket, av vilket Hälsingborg erlade tionde till ärkebiskopen.4 Den sammanhöll kyrkosamfundet till en ekonomisk och kameral förvaltningsen­ het, socknen. Inom detta område erlades tionde endast till sockenkyrkan, icke till en främmande kyrka, varför jordbrukets beskattning och uppbörden av tionde berörde ett visst antal gårdar inom ett begränsat territorium. Biskopstiondet ut­ gjorde blott en tredjedel, och denna tredelning lämnade alltså det mesta kapitalet kvar för socknens kyrkliga behov samt utgjorde kyrkokassa (fabrica) för kyrko­ byggnaden, som jämte kyrkans gods och lösöre, gåvomedel m. m. blev föremål för kommunal förvaltning.

Sockenbildningen var också bestämd av hierarkiska grunder. Det s. k. »socken­ tvånget» hade sitt ursprung däri, att den menighet, som anlitade och underhöll 1 Paul Hinschius, System des katholischen Kirchenrechts II, s. 626 f. (1878). — 2 Registrum ecclesie Lundensis A. 20, £. 122 — nos jus patronatus habentes ecclesie sancte Marie maioris in ciuitate Lundensi de voluntate et consensu omnium parochianorum ipsius ecclesie et aliorum jus hahentium in eadem — renunciantes omni iuris auxilio canonico et ciuili. Sv. Dipl. n. 212. — 3 Sv. Dipl. n. 213; 1222 utan dag. — 4 Se ovan s. 127, 151.

I98

Kommun och dtadofred viss kyrka samt avlönade prästen också i verkligheten utgjorde det uteslutande föremålet för hans själavård utan konkurrens med andra präster. Kyrkorna ut­ gjorde alltsedan 8. årh. i Tyskland mittpunkter för gudstjänsten inom geografiskt bestämda områden, socknarna.1 Det var på 1000-talet, som sockenindelningen av häraderna genomfördes i Danmark.

Till borgen i Köpenhamn hörde 1193 kyrkorna i Hamn, i Br0nsh.0j och på Amager.2 Hälsingborg och Lund äro de älsta skånska städer, varest socknar bil­ dats, ungefär samtidigt med utvecklingen på landet. S. Petri och möjligen S. Cle­ mens ha varit kyrkor för det gamla Hälsingborg. S. Petri har tydligen omfattat allenast platåns område jämte någon del av Luggude härad. S. Maria är yngre och tillhör en ny stad nere på stranden. De båda »städerna», som stadsdelarna redan ur topografisk synpunkt skulle kunna kallas — skilda som de voro av den höga branten — hade alltså sina egna kyrkoområden eller socknar.

I Tysklands äldre medeltidsstäder sammanföll ingalunda alltid socknen med stadsområdet.

Tvärtom kunde land och stad utgöra gemensamt distrikt med en

kyrkoherde, i det att den äldre kyrkan på landet övertog den andliga vården av den i början obetydliga stadsbebyggelsen, varest kapell uppfördes. Sambandet mellan kapell och moderkyrka ha vi i det föregående framhållit.3 Alltför stor vikt bör icke fästas vid folkmängdens storlek som förklaring till sockenindelning av en stad; fastmer ha stadens topografi och säregna ekonomiska betingelser förorsakat, att flera kyrkor uppförts i städer av jämförelsevis ringa omfattning och befolk­ ning. Rostock, som nämnes 1189 som by med torg och först 1218 är känd som stad, hade 1252 ej mindre än tre socknar, nämligen »gamla staden» omkring S. Petri, jämte de yngre stadsbildningarna »mittstaden» med S. Maria och »nya sta­ den» med S. Jacobi. Tre stadsdelar förde ett från varandra oavhängigt liv; de voro liksom skilda »städer», som voro icke endast kyrkliga socknar, utan också självständiga kommuner. Topografiska omständigheter, som skilde stadsdelarna åt, voro med avseende på trafikförhållandena mindre gynnsamma för den in­ stängda mittstaden.4 — Särskilt i ögonen fallande är den skarpt utpräglade berg­ karaktären i staden Goslars terräng. I början av 12. årh. torde Goslar blivit ett samfundsväsen med stadskaraktär.

Ett biskopsbrev 1108 anvisade ett socken-

1 Jfr Hinsctius, Kirchenrecht II, s. 267. — 2 Se ovan s. 193, not 1. —3 Om kombinationen kapell — moderkyrka för Nürnberg se Siegfried Reicke, Stadtgemeinde und Stadtpbarrkircben der Reichsstadt Nürn­ berg im i/[. Jabrb., s. 7 (Mitt. des Vereins für Gescb. der Stadt Nürnberg. 26. Band, 1926). — 4 Paul Meyer, Die Rostocker Stadtverfassung bis zur Ausbildung der bürgerlichen Selbstverwaltung um 1325,3. 42 f. (Jahr­ bücher des Vereins für Mecklenburgische Geschichte und Altertumskunde 1929). I Sverige uppkom socken i stad på ömse sidor av ett vattendrag. Adolf Schück, Det svenska stadsväsendets uppkomst, s. 183 f.

199

HäLding borgd medeltid 12g0 —1536 område för S. Petri kyrka på Frankenberg, väster om n. v. staden. Bergsbyn Goslar på Rammelsberg, där ett för stadens utveckling betydande bergsbruk be­ drevs, var ett annat samfund, för vilket en S. Jacobi kyrka redan från frankiska tiden varit sockenkyrka.1 I Köln uppkommo 7 kyrkosocknar med autonom för­ valtning såväl i kyrkligt som i världsligt avseende. Varje socken var sin egen kommun med sina särskilda föreståndare (magistri ciuium, magistri parochianorum), vilka ombesörjde ej blott förvaltningens, utan även rättsskipningens behov.

Staden Köln var enhet beträffande för alla kommuner gemensamma ärenden.2 Städernas kommunalväsen har under medeltiden utmärkts av dylik splittring på bekostnad av enhetlig stadsförvaltning; kommunerna ha i sockenindelningen stått mera som städer än stadsdelar i förhållande till varandra. Decentralisation har varit den ursprungliga formen för kommunal organisation; stadsbegreppet har icke administrativt fullständigt behärskat den äldre medeltida uppfattningen.

För Danmarks vidkommande möter även här ett av de många problem, som forskningen har att arbeta med.3 Enligt skånsk och själländsk rätt var det redan beträffande landsbyns gemensamma angelägenheter en regel, att beslut fatta­ des enhälligt, icke genom flertal. Med »allas gemensamma samtycke» (»communi omnium consensu») uttryckes grundprincipen i det germanska styrelse­ skicket, varpå den ovan omtalade överlåtelsen av S. Maria major i Lund 1222 är ett exempel, nämligen att by och socken utgöra en grupp samägare, ity att alla del­ taga i rättshandlingen, vårföre den kränkte också stämmer i allas namn.4 Från en tidpunkt före december 1136 härstammar en stadga för kaniksamfundet i Lund (consuetudines canonice). Den föreskriver ifråga om kanikernas val av högre kyrkliga ämbetsmän, att biskop väljes genom 12-mannadelegation av kaniksamfundet, prosten av samfundet med allas gemensamma samtycke och votum, se­ dan biskopen först rådgjort med de älste i samfundet (seniores) för att uppsätta tre eller flera bröder på förslag, och slutligen dekanen efter liknande former. Val­ proceduren uppvisar synnerligen utbildad rutin och teknik i självstyrelsen hos kaniksamfundet, som var ett högre samfund än socknen. Fastheten i självstyrelsens organisation framträder ytterligare i den fördelning av kaniksamfundets förvalt­ ning, som anvisar bestämda och avgränsade arbetsuppgifter åt vissa tjänstemän, 1 Karl Frölick, Die Verfassungsentwicklung von Goslar im Mittelalter s. 296 f.; 313 f. (Zeitsckrift der Savigny-Stiftung für Recktsgesck. Germ. Abt.

1927). — 2 Rickard Koekner, Die Anfänge des Ge­

meinwesens der Stadt Köln, s. 276 ff. — 3 Jfr Erik Arup, Danmarks historic I, s. 150 f. där bans avsnitt om »kirkesognet» egentligen visar, kur litet man ännu vet; kommunalväsendet är knappast ens omtalat. — 4 Jfr närmare L. M. Bååtk, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige, s. 50. Karl Haff, Die dänischen Gemeindereckte I, s. 199 (1909).

200

Ko

mmun och otadofre?

nämligen kantorn, källarmästaren, gästvårdaren, sjukhusföreståndaren, kamrera­ ren och allmosegivaren.1 För den enkla socknen var naturligtvis kaniksamfundets komplicerade förvaltningsteknik obehövlig. Men den visar, huru överraskande långt i teknisk fulländ­ ning självstyrelsen kommit redan i början av 1100-talet. Man blir inför detta faktum i ärkebiskopens residensstad benägen att skatta kommunalkyrklig orga­ nisation inom hela stiftet mycket högt. I ett föregående kapitel om gillet påvisades, att detta samfund, som kan anses till sitt ursprung äldre än kyrkosocknen, hade sina föreståndare i ett antal åldermän eller seniores. Vid omröstning inom detta själv­ styrande samfund avgjorde stämmofLertalet, mera sällan kvalificerad majoritet.

• •

Aven om det är ovisst, huruvida prästval förekom i S. Petri socken för anmä­ lan hos kungen som patronus, bör tvekan knappast råda om socknens ursprungliga, fulla frihet beträlfande S. Maria.2 Häri se vi också ett bevis på, att strandstaden byggt sig egen kyrka utan att, så vitt man vet, ha skaffat sig kungens ekonomiska bistånd. Kung Kristoffer nämnde aldrig S. Maria; han bevakade sin patronatsrätt allenast till S. Petri. Handeln har koncentrerat sig till hamnen och sjöfarten; bebyggelsen blev folkrik nog att ha sin egen kyrka. Detsamma kan sägas om S. Maria i Köpenhamn, som hörde till hamnbebyggelsen (I, s. 216). För S. Maria i Hälsingborg måste, liksom ifråga om varje sockenkyrka, den skånska kyrkrätten från 1160-talet varit lag. I punkt 2 stadgas: »Om kyrka lös varder, skola bönder med biskops vilja präst välja». »Bönder» voro jordägande »socknemän».3 Socken­ präst välj es, men biskopen äger godkänna valet, om det är kanoniskt riktigt och installera honom i ämbetet. Biskopen var högste chef för det kyrkliga arbetet och själavården inom stiftet; han kunde lika litet undanträngas av socknen som av patronus från inflytande på sockenprästens tillsättande. Om S. Maria redan på Kristoffers tid var prebendekyrka, vilket hon synes vara 1299, är obekant.4 Om den älsta kommunalförfattningen saknas icke upplysningar i den skånska kyrkolagen och landslagen. Den förra talar om »kyrkosocken», »sockenmän», den senare om »kyrkosocken», »gatustämma» och »kyrkostämma»5, vilket senare ord är identiskt med begreppet »kyrkosocken».6 Andreas Sunesson, den rättslärde ärkebiskopen av Lund (1201 —1224), tolkar i sin latinska bearbetning, den 1 Necrologium Lundense.

Lunds domkyrkas nekrologium, s. 14 ff.

Lauritz Weibull, Den skånska

kyrkans äldsta historia, s. 169 IF. (Hist. Tidskr. för Skåneland V.) — 2 I vissa städer uteslöt icke patronatsrätten socken valet. Lübecks stadsrätt 1188 stadgade, att borgarne ägde på patronens vägnar välja efter be­ hag präst vid S. Maria och presentera den för biskopen. Keutgen, Urkunden s. i8z( — cives, quem voluerint vice patroni sibi sacerdotem eligant et episcopo represen ten t. — 3 Schlyter, Skånelagen, III, A, 2. — 4 Se s. 290 f. — 5 Skånelagen, Glossarium, resp. artiklar. — 6 Skånelagen, V, 2: 2 och not. 18.

26 — 31215.

201

HäUingborgd medeltid 1230

—

1536

s. k. parafrasen, av skånska landslagen »gatustämma eller kyrkostämma» som »sammankomst av invånare eller socknemän», eller »inför borgare ock socknemän».1 Ärkebiskopen skiljer mellan invånare, d. v. s. medlemmar av ett ock samma samkälle, ock socknemän, vilka senare voro medlemmar av den till en kyrka kö­ rande socknens rättskrets, varemot de förra tillkörde byns eller byarnas samfälda rättsområde. Det är tydligt, att kyrkosocknens bestämmande organ var kyrko­ stämma, icke gatustämman. Det framgår av kyrkolagen, att ur kyrkosocknen skall en 12-mannanämnd, en s. k. tolft, utses vid bevisning i mål rörande kyrko­ rån, testamente ock sedligket, varjämte landslagen kräver detsamma beträffande tvist mellan socknemän om väg till kyrka.2 Lagarna uppräkna icke flera fall, emedan detta icke ansetts nödigt, ock rättssedvänjan kade givetvis ett större an­ tal uppgifter att erbjuda socknemännen. Kort sagt: kyrkosocknen var kyrk­ lig kommun med kyrkostämma som beslutande organ. Detta kan alltså fastställas redan från kyrkolagens tillkomsttid eller 1160-talet. Kyrkolagen gällde icke blott byn på landet, d. v. s. byn utan torg, utan också den by, som privilegierats med torg ock därmed framför andra byar fått monopol på handel, d. v. s. »kö­ pingen», staden. Byn med torg erköll, ehuru först med tiden, birkrätt med egen jurisdiktion ock eget ting ock var alltså undantagen från häradstinget, men sär­ skild kyrkolag erköll den icke (I, s. 258 f.). Kyrkosocknen som kommun kade i staden samma utveckling som på landsbygden.

Gatustämmans uppgifter ock funktioner äro mycket ofullständigt antydda i landslagen. Givetvis kar den utgjort ett organ för beslut i frågor, vilka icke rörde kyrkosocknen som sådan. Tvister mellan bymän (grannar i by) om vägarbeten skulle uppenbarligen lösas efter tolftbevisning, uttagen på gatustämma3, men den särskilda föreskriften, att ärkebiskopen ägde taga 12-mannanämnd inom kyrko­ socknen, när tvisten gällde väg till kyrka, betonar ytterligare, att gatustämman icke var forum för bevakandet av kyrkliga intressen. Utom »grannar» ock »sock­ nemän» voro »käradsmän», som nämnde tolv män på tinget ifråga om väg till köping.4 Vi ha här de tre rättskretsarne: byn, socknen, häradet.

Den ofullständiga bild, som lagen giver även av kyrkostämma, om också i 1 Skånelagen: »ofna gatu staefnae aeller kirkiu staefnae» (I, 81, not 45) översätter ärkebiskopen med »in conuentu incolarum vel parrockianorum» (II. 4°)> »a gatu staefnae oc kirkiu staefnae oc a tingi» (I. 1^2) med »coram ciuibus et parrocbianis et omni cetu populi» (II. 93). De latinska orden »incola» ocb »civis» ba alltså samma innebåll, uttryckande medlem av samma sambälle, även av stad, ty ärkebiskopen översätter på ett ställe ordet »köping» (I. 68) med »ciuitas» (II. ^9). Men ciuis ocb incola äro icke identiska med parrocbianus, ocb den kyrkliga terminologien är fast däri, att med socknemän mena endast medlem av bela den till en viss kyrka ocb visst område börande befolkningen. — 2 Scblyter, Skånelagen I. 69. — 3 Skåne­ lagen I. 67. Faestis waegb i by fore grannum etc. — 4 Skånelagen I. 68. Faestis waegb fore baeradzsmannum etc.

202

Ko mmun ocb dtaddfred mindre grad än av gatustämma, har sin givna förklaring ur den ensidigt straff­ rättsliga synpunkten på dessa som faktiskt existerande institutioner antydda folk­ möten. Det överlämnades åt den oskrivna sedvanerätten, åt gammal sed och hävd, att bevara dessa organs verksamhet, ty det ansågs tillräckligt att endast uppskriva bevisförfarandet i civil- och i synnerhet i brottmål.

Det stadgades, såsom nyss

antyddes, att 12-mannanämnd skall uttagas på de båda stämmorna. Om två per­ soner skulle råkat köpa samma jordegendom av samma person, skulle säljarens hemul till köparen oryggligen gälla, om den skett på tinget, inför kungen eller är­ kebiskopen, men hade detta däremot ägt rum på gatustämma eller kyrkostämma gällde försäljningen till den av de två köparna, om vilken det styrktes med tolftared att han, och icke den andre, erhållit överlåtelsen av säljaren.1 Lagen tiller­ känner oåterkallelig giltighet åt rättsaffärer på dessa stämmor, endast med för­ behåll av dylik särskild bevisning. Dessutom kunde var och en inom samhället begagna sig av stämmorna för att kungöra sina rättshandlingar, vilket skedde i syfte att genom dylik offentlighet möjliggöra edshjälp av 12 män eller vittnen i fall av anklagelse eller bestridande. Det heter nämligen på ett ställe i landsla­ gen: »Står den anklagade på första eller andra tinget och bjuder tolftared och två mäns intyg, att han hade hittat den sak, som han anklagades för, och lyste han det på gatustämma och kyrkostämma och på tinget och på alla sätt, som han ville, då tage bonde sin sak och gör tolftared, att han fick ej mera. Lyser han själv saken, innan han anklagad varder, vid kyrka eller på ting, behålle vad han fick och tolftared, att han ej fick mera och vare saklös både för konungs rätt och för bönders».2 Detta bevisförfarande med 12 mans »socknevittne» — till skillnad från 8 mans »tingsvittne» — fortgick hela medeltiden ut samt in på nyare tid. Vad socknevittne sagt var lika giltigt som intygande av tingsvittne.

Det var vanligen på kyrkogården, som socknemännen samlades, och urkundsbeviset plägade utfärdas av sockneprästen och några socknemän.3 Lagen tager sålunda hänsyn till olika möjligheter till värnande av egen rätt och frihet genom att medgiva kungörande icke blott på stämmor, utan även på själva tinget, ja även inför kungens och ärkebiskopens domstolar. Huvudsaken var under alla förhållanden själva rättshandlingens publicitet, dess uppenbart 1 Schlyter, Skånelagen I. 81. Andreas Sunessons latinska text II.

översatt till danska av j0rgen

Olrik i Danmarks gamle landskabslove med kirkeloven I, s. 519. — 2 Schlyter, Skånelagen I. 1^2. Andreas Sunessons latinska text II. 93, i översättning i Danmarks gamle landskabslove I, s. 597. — 3 Stemann, Den danske Retshistorie, s. 201.

Repert. II. n. ^(561,

.489.4,

Bland talrika dokument kunna anföras t. ex. 1480 a/i, 1481 5628.

Särskilt brevet

1485

1-485 ^/i.

är upplysande ifråga om proceduren. Ett påstått

»socknevittne» av 12 personer ang. rätt till viss gård bade aldrig tagits till »sockenstämma» för socknepräst eller menige socknemän, som det sig borde efter lagen.

HäUingborgj medeltid 12go —1536 notoriska beskaffenhet. För att vid lägre domstol vinna ett avgörande vitsord måste part som vittnen framföra just de personer, vilka tagit del i rättshandlingen, ty den sak, som var föremål för tvist, måste föreligga i notoriskt skick. Intyg om tillfällig erfarenhet räckte icke till, även om käranden saknade full bevisning vid tinget; det fordrades därför, att svaranden framförde en samling av 12 män för edshjälp åt honom. Tinget var icke domstol med yrkesdomare utan utgjordes av själva folkmenigheten, som egentligen icke befattade sig med rannsakningsprocedur för att häva tvivel om rätt och sanning utan nöjde sig med att konstatera det sakförhållandet, att edshjälp presterats eller uteblivit.

Den skånska birkrätten har samma bevissystem, men den nämner utom byns ting varken gatu- eller kyrkostämma. Kyrkolagens giltighet även för kyrkosock­ nen inom stad förklarar, varför »kyrkostämma» lika litet som »kyrkosocken» och »socknemän» förekommer i stadsrätten. Det är ingen anledning att antaga, att sta­ dens ting var organ för kyrkosocknens kyrkliga angelägenheter; detta har under hela medeltiden aldrig varit fallet. Målsmännen för den kyrkliga jurisdiktionen och förvaltningen kände icke till någon annan inskränkning i sin självständighet gent emot lekmännen än den, som de nödgats gå med på genom de restriktioner eller medgivanden för de hierarkiska kraven, vilka fastställts i den skånska kyrkrätten, exempelvis vid reglerandet av förhållandet mellan socknemännen och är­ kebiskopen vid val av socknepräst. Vi ha visat, huru sockenbildning uppkommit kring S. Petri och S. Maria i Hälsingborg. Det är uteslutet ur kyrklig rättssynpunkt, att socknemännen samlades än vid den ena, än vid den andra kyrkan. De ha haft var sin kyrkostämma vid var sin kyrka. En socknemän i S. Petri kan icke haft rätt att välja präst vid S. Maria och tvärtom. Den kyrkliga kommunen var beträffande område och verksamhet isolerad från varje annan. Självstyrelsen inom Hälsingborg uppdelades sålunda i två kyrkliga kommuner, inom vilka rätts­ skipning och förvaltning på nu beskrivet sätt må ha utövats.

Däremot är det icke möjligt att till följd av brist på källor bilda sig en nog­ grann uppfattning om den roll, som gatustämma haft i en stad vid behandlingen av angelägenheter utanför kyrkostämmans kompetens. Det är outforskat, om gatustämma överhuvudtaget existerat som förvaltningsorgan i stad. Det kan tän­ kas, att den »bystämma» med allmogen, som 1482 hölls på Nyköpings rådhus, var benämning på ett annat ordinarie möte av borgare än bytinget.1 Inom socknen var kyrkovärden en kommunal befattningshavare. Han nämnes visserligen icke i lagarna, emedan hans uppgifter icke behövt lagfästas. I 1 Repertorium II, n. 5068. Se i det följande s. 230.

Kommun och otadofred kung Kristoffers stadga för Skåne 1284 föreskrives, att kungen med sitt råd blott under rikets kögsta nöd finge för kronans behov genom kyrkovärden sälja kyrkotionde.1 Det var en i den nordiska kyrkan allmänt förekommande tjänsteman, som förvaltade kyrkoförmögenheten på uppdrag av socknemännen. Kyrkovärden i Malmö kunde i kyrkans intresse förbjuda tiggeri i staden.2 Sockneprästen representerade icke såsom myndighet ensam kyrkan i rättsaffärer, men väl förekommer han ofta tillsammans med socknens män i medeltida urkunder. Han var icke ombud för socknemännen, ty hans uppgift begränsades till själavården.

Som kommunal förtroendeman snarare än tjänsteman var åldermannen, se­ niorn. Vi ha omnämnt seniores som den äldre danska medeltidsstadens styresmän (I, s. 264). Slesvig hade fyra seniorer som föreståndare för var sin särskilda del eller kvarter av staden. Även landsbyn hade sin ålderman eller senior. Vi erinra i detta sammanhang om kaniksamfundet i Lund och dess seniores i förra hälvten av 12. årh. Vi erinra också om gillena, som hade sina åldermän eller seniores. Häl­ singborg torde icke heller ha saknat denne typiske stadsrepresentant, men direkt belägg ur källorna saknas för detta antagande. Lärda undersökningar ha skrivits om ursprunget till rådsinstitutionen, som i det 13. årh. inkom i Danmark, även i dess sammanhang med seniorsinrättningen. I den kommunala utvecklingen blev rådet det sista ordet, det slutliga kommunala organ, som åt stadens självstyrelse steg för steg erövrade den äldre, under borgfredens tid utövade kungliga förvalt­ ningen av staden. Det var ett ordinärt utvecklingsresultat inom det tyska och därefter det danska stadsväsendet.3 Det förekommer i flera danska och tyska dokument, att rådmän och seniores stå som brevutfärdare, varför rådet icke kan ha uppkommit ur seniorsinstitutio­ nen. Ett skuldebrev, som Stralsund 1313 utfärdade, har utställts av »rådmän, åldermän samt staden Stralsunds hela menighet» och beseglats av dels »residerande rådmän», dels »förutvarande rådmän», dels »trovärdiga borgare», bland vilka sistnämnda förekommer en Fredrik av Hälsingborg.4 Det är en förstärk­ ning av rådets kompetens att juridiskt förplikta staden, som skuldebrevet visar 1 Schlyter, Skånelagen V, 3, 1 1. — 2 Schlyter, Skånelagen V, 6, 32. — 3 Jfr kärom närmare R. Sckranil, Stadtverfassung nack Magdeburger Reckt, s. 81 f., 361. — 4 Pommersckes Urkundenbuck n. 2810. Jfr t. ex. n. 2887 för 1314 l8A, varest endast consules Stralesunt äro brevutfärdare, samt n. 3780 för 1324 ^/s — consules et cives in Helsingh00r. Om rådet ock seniores i Rostock ock i flera tyska städer se Paul Meyer, Die Rostocker Stadtverfassung, s. 87 f. (Jakrbücker des Vereins für mecklenburgische Gesck. u. Altertums­ kunde 1929).

M. Mackeprang, Dansk K0bstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV, s. 43 (7900).

Flera exempel på kvartersindelningen av stad med seniores som ckefer lämnar Adolf Sckück, Det svenska stadsväsendets uppkomst, s. 236 ff.

Hälsingborg j medeltid 12go —1336 genom uppräkning av stadssamhällets ledande organ. Den kommunala viljeytt­ ringen ansågs understundom icke fullt tillvaratagen allenast av dem, som ur borgarnes krets korats till rådmän. Detta val träffades bland dem i kommunen, vilka voro kompetenta icke minst ur synpunkten av släkttradition och rikedom.

Ur detta ledande sociala samhällsskikt ha rådmännen uttagits.

Om seniores

kommo från samma håll, hade till synes rådmännen endast social samhörighet med de alltjämt existerande seniores. Rådet var ett regeringskollegium, en fast orga­ nisation av den kommunala folkviljans verksamhet. Rådet hade en helt annan betydelse för denna viljas självständighet än den gamla ordning, som hitintills präglats därav, att de förnämsta medlemmarne i samhället uttryckte dess vilja, mer eller mindre underordnad kungens.1 Rådmän eller consules, som deras latinska, från Italien till det tyska riket och dess städer (Lübeck 1201) överförda namn lydde, påträffas i Danmark, så långt det bevarade materialet upplyser, i Ribe 1252, Roskilde 1273, Köpenhamn 1275, Slesvig 1282 o. s. v. Men i Roskilde stadsrätt 1268 saknas rådet fullständigt.

Staden representeras av »fogde och borgare» (exactor et cives) på »stadens rådhus» (pretorium civitatis).2 På det att »staden i allo må lugnt regeras» skola »inga nya förordningar» utfärdas utan »fogdens och borgarnes råd och samtycke» (p. 16).

Bakom denna bestämmelse synes ett motsatsförhållande ligga mellan biskopen av Roskilde, stadens herre, och borgarne, vilka försäkrat sig om bestämmanderätt med den biskopliga fogden. Borgarne kunna faktiskt 1268 haft ett representantskap i rådmännen, vilka ju omtalas 1273 som befintlig korporation. Det kan ej bestridas, att Roskilde hade en borgmästare redan omkr. 1310, vid namn Yvald (I, s. 168).

Stadslagen har dock ej legaliserat en rådsinstitution, även om den funnits i praxis, men detta faktiska uttryck för borgerskapets självständighet har kanske icke be­ traktats av biskopen med blida ögon, och han skulle därför icke ha tillåtit rådets ••

upptagande i stadgan för sin biskopsstad. Överallt i det europeiska stadsväsendet var stadens självstyrelse en mot stadsherrens vilja framträngande rörelse.3 Där1 R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, s. 523 ff., koncentrerar från klart fat­ tade juridiska utgångspunkter den tyska forskningens nuvarande resultat rörande det länge behandlade problemet om rådets uppkomst i Tyskland, särskilt i kapitlet Der Ursprung der Ratsverfassung in Deutsch­ land. — 2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 172 ff., p. 6, 12, 16. — 3 Kommunalväsendet är ingalunda en uteslu­ tande germansk inrättning; det bärleder sig icke ur den berömda germanska samfundsorganisationen. Stri­ derna om kommunens fribet voro icke mindre hårdnackade i Italien omkr. 1200, där kommunerna eftersträ­ vade full rätt att välja sina myndigheter utan intrång från kyrkostatens överhuvud, påven. Befästade orter ville påven icke medgiva självstyrelse; de voro stödjepunkter för hans maktställning. G. Ernini, La libertä communale nello stato della Chiesa da Innocenzo III all’ Albbornoz 1198—1367 (Archivio della R. Societä di Storia Patria vol. 49. 1926). E. Rütimeyer, Stadtherr u. Stadtbürgerschaft, s. 190 ff., se ovan s. 95.

2o6

Ko mmun och dtadofred emot ägde den stora handelsstaden Ribe enligt sin stadslag 1269 — året efter utfär­ dandet av Roskilde stadslag — sitt eget råd av 12 män som lagligt styrelseorgan vid sidan om biskopens av Ribe fogde. Ty »fogde och rådmän» (advocatus et consules) utgöra domstol i brottmål och utfärda stadgar för staden. Lagen har t. o. m. begreppet råd (consilium) som ett kollegium, ur vilket en rådman, som gjort sig skyldig till förseelser, kunde uteslutas.1 I den danska och svenska stads­ författningen bestod rådet i regeln av 12 personer, och detta tal gör rådet till en tolvmannanämnd efter mönstret av den juridiska nämnden och edshjälparne.

De älsta källorna till rådets historia i Danmark visa, att rådsinrättningen förekommit i praxis en längre tid före 1250 och att även på detta område gäller regeln, att sedvanerätt icke alltid upptagits i skriven lag. Rådets framträdande i olika städer skedde på olika tider och i den mån, som praktiska omständigheter föreskrevo. Stadslagarna behövde icke ändras därför, att »borgarne» ersattes i praxis av »rådet» men icke desto mindre någon gång kunde utfärda rättshand­ lingar jämte rådet. Vissa funktioner, som tillkommo borgare eller menighet, ha mer eller mindre fullständigt överlåtits av borgarne på ett ur deras led samman­ satt förvaltningsutskott, rådet. Utan tvivel har den ekonomiska utvecklingen vä­ sentligen medfört detta resultat av samfundsbildning i en stad. Ribe hade som Danmarks under äldre medeltid största handelsstad ett förmöget och därmed självständigt borgerskap, ur vilket rådet som ett i praxis (1252) hävdat styrelse­ organ har uppkommit och i stadslagen 1269 också formellt auktoriserats. Ribes förbindelser med Tyskland, där rådsinstitutionen organiserats på ett tidigare sta­ dium än i Danmark, gav under sådana omständigheter anledning till stadsförfatt­ ningens formella utbildning i Ribe. De stora handelsstäderna Lübeck och Visby hade råd redan i slutet av 1100-talet. Lübecks rådsförfattning tjänade som mön­ ster för t. ex. Rostock, vilken stad först 1218 framträder, men icke desto mindre omedelbart erhöll rådsförfattning enligt Lübecks stadsrätt. Rådets uppkomst har nutidens främste forskare i Lübecks historia, Rörig, sökt härleda ur ett »företagare­ konsortium» av de på torget och i fjärrhandeln ledande köpmännen, vilka åter grun­ dade staden året 1158 under Henrik Lejonet. Detta konsortium vore förelöpare till rådet.2 Den grundliga bevisning, som härvidlag framlagts, skall icke i detta sammanhang diskuteras, men det kan icke bestridas, att den mängd från olika stä­ der hämtade exempel, som Rörig tillskriver en avgörande ekonomisk inverkan på rådsorganisationen, förklarar, att den större handelsstaden har rådsorganisation 1 Kolderup-Rosenvinge V, s. 216 ff., p. 2, 6, 29, 31, 35. — 2 Fritz Rörig, Die Gründungsunternebmerstädte des 12. Jahrhunderts s. 248, samt Lübeck und der Ursprung der Ratsverfassung, passim.

207

H äloing borgo medeltid 12 go —1536 tidigare än den mindre, såvida den senare icke — såsom Rostock — omedelbart erhåller rådsförfattning från den större staden. Rådets makt över torget dels som domstol i handelsmål, dels som förvaltningsorgan för torghandeln, var ur­ sprunglig. I den större staden gav torget och upprätthållandet av ordningen där­ städes tillräckliga arbetsuppgifter åt det övervakande rådet för att det skulle anses motiverat som kommunalt styrelseorgan av högsta rang. Ur denna syn­ punkt betyder rådsinrättningens uppkomst, att staden, om den också icke blev administrativ krets och politikrets, vilket den ju redan var, dock erhållit byråkratiserad självstyrelse. Men detta betyder icke, att stadsbegreppet har ett ovillkorligt sammanhang med rådsinstitutionen. Man hade under 1200-talets förra hälft — om icke tidigare — klart för sig skillnaden mellan menighet eller samtliga stadsinvånare (communitas) och staden själv (civitas). Enligt Roskilde stadslag säljer man varor till »communitas», men det är icke denna utan »civitas», som äger och besitter, uppbär skatter och böter.1 När ärkebiskop Andreas Sunesson översätter omkring 1215 landslagens »köping» med »civitas» är han inne på samma uppfattning, som även i det allmänna tänkesättet hade vunnit rotfäste.2 Det är lätt att inse, att stadsstyrelsens byråkratism främjades härav.

Stadens ursprungliga ställning som juridisk rättskrets hade sitt uttryck i stadens ting, »bytinget», som under senare medeltid alltjämt bestod. Det har icke undanträngts av rådet, och rådet kan icke anses ha uppkommit för rättsskip­ ningens behov, men dess plats i rättegångsväsendet skall undersökas först i ett annat sammanhang under kapitlet »Borgmästare och råd». Det skånska bytinget är ett skrivet faktum i stadslagen från omkr. samma tid som Valdemars jordebok 1231. Vi ha visat, att jordebokens benämning av »villa» för Hälsingborg betyder by med torg, d. v. s. med egen rättskrets, birk. Privilegiet för den skånska byn med torg, att dess borgare icke må stämmas på kungens ting eller landstinget utan allenast på stadens ting, innebär att detta ting var en första instans, där »tingmännen» eller »de fyra tingbänkarne» dömde. Men tingets rättegång vilade på det bevissystem, som fordrade att edshjälparne hade tillräcklig förmögenhet, d. v. s. jordegendom, för att kunna straffas med konfiskationer i fall av mened.

När denna förutsättning förelåg i byn med torg eller i kyrkosocknen, har också tinget som forum för byns rättsangelägenheter skapats i praxis eller genom kungens privilegium, det senare dock snarare sanktion av hävdvunnen ordning.3 Denna autonomi i rättsväsendet avlöste borgfreden.

1 Kolderup-Rosenvinge V, s. 178, p. 10. — 2 Se ovan s. 81, not 1.

Om tegreppet »civitas» som be­

nämning på biskopsstäder se Hälsingborgs historia I, s. 187. — 3 Jfr Adolf Schiick, Studier rör. det svenska

2o8

Borgmädtare ocb råd På stadens ting var kungens »ombudsman» eller »fogde» närvarande. Stads­ lagen betonar hans åklagaremyndighet, i vilken vissa begränsningar införas. Hans ställning var icke domarens, men han bevakade kungens rätt till nyssnämnda böter.

Borgfreden har övergått till stadsfred. Förutsättningen härför var den kommunala utbildningen av byn med torg. Rättegångsväsendet vilade — såsom nyss sades — på bevisförfarandet, vartill ju hörde, att edshjälp togs ur kyrkosocknen eller byn, ett bevisförfarande, som i Danmark framträder i en mängd urkunder hela medeltiden ut. När Valdemar II 1216 utfärdade sin bekanta förordning om järn­ bördens avskaffande — bevisning med bärande av glödande järn — reformerades rättegångsväsendet så, att en nämnd för bevisning hädanefter skulle utses ur släk­ ten, häradet eller kyrkosocknen. Äventyrades dock bevisningen på tinget genom tvistigheter, skulle ombudsmannen själv på tinget utse de tolv edshjälparne, men om han i eget mål var jävig, skulle »den bäste bonden» på tinget utse de tolv männen för målets avgörande.

Sammanfatta vi huvuddragen i den äldre medeltida stadens förvaltningshistoria, betyga de gemensamt, att kommunen blev borgfredens slut i form av kompromis­ sen: fogde och råd. Det var under äldre medeltid, som självstyrelsen genomför­ des; den organisation, som då skapades, fortlevde i huvudsak oförändrad under senare medeltid, och rådet kan blott anses vara en sista utvecklingsform, som i praxis redan i vissa städer existerade. Icke blott grunden, utan även byggnaden uppfördes — därav också den relativa utförlighet, varmed den äldre medeltidens förvaltningshistoria nu blivit behandlad.

Borgmästare och råd Rådet som högsta organ för autonom stadsstyrelse kan för Hälsingborg direkt beläggas först med ett köpebrev den 29 juni 1380. David Tygesson, byman i Hälsingborg, sålde till Nils Vinter sin gård i Lund, som han ärvt efter Michael Petersson, som varit borgmästare (proconsul) i Hälsingborg. Säljaren beseglade brevet jämte Lars Skytte, Nils Gunnarsson, borgmästaren (proconsul) Johannes Skytte i Hälsingborg och rådmannen (consul)5! samma stad Torbern Brun.1 Borg­ mästare och råd konstateras aliså som stadens styrelseorgan genom de nu nämnda stadsväsendet, s. 2^9 med anförande av 1288 års privilegium för Jönköping i Sverige, »att nyttja ock bruka deras gamla statuter ocb privilegier, nämligen att lag gå eller ed göra med 12 man» etc. — 1 Repertorium I, n* 329d’ ^da-gnus Baat, fogde i Lund, M.icbel Ingmarsson, kallad Diaegn, fogde 1 ^:e delen av staden, borgmästarne Johannes Hennekini ocb Jonas Andersson samt rådmän intygade I7/i2 1d°5 om ifrågavarande gård 1 Lund, som tillbört David, son till den forne borgmästaren M-icbael Petersson i Hälsingborg. Sv. Dipl. n. 673.

27

— 31215.

209

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 personerna. Berthold Piil kallas i ett testamente 1 maj 1401 f. d. borgmästare (proconsul) i Hälsingborg, och han torde ha levat vid denna tidpunkt, men avgått från sitt ämbete.1 Hans företrädare var Tosto, som enligt en urkund 25 maj 1393 då var borgmästare.2 Men Michael Petersson var ingalunda den förste borg­ mästaren; urkundens ordalag förutsätter själva ämbetets befintlighet. Det kan med säkerhet föras ytterligare omkr. 50 år tillbaka i tiden. Vi erinra om det ofta åberopade privilegiebrevet för Halmstad 1327, genom vilket staden erhöll »all den frihet och nåder», som Lund och Hälsingborg hade erhållit av kung Valdemar (I, s. 255). När kungen i punkt 8 förbjuder sin fogde att handlägga någon sak i staden utom i borgmästares och råds närvaro kan det icke antagas, att Lund och Häl­ singborg som »moderstäder» för den äldre stadsrättens utbredning i Skåne skulle saknat »borgmästare och råd». Det kan icke hävdas, att Halmstad redan vid sin grundläggning åtnjöt framför andra städer det särskilda privilegiet av en dylik organisation, som i brevet behandlas som en faktiskt bestående inrättning.

Bre­

vet äger samband med det några år äldre privilegiebrevet 1322 för Broktorp (Halmstad), vilket också förlänat byn Lunds och Hälsingborgs rättsliga ställning.

Halmstadsprivilegierna erhålla sin rätta betydelse, om de ses ur synpunkten av stadens rättsliga grundläggning, och det är endast tack vare inskränkningen av den kunglige fogdens befogenheter som vi överhuvudtaget erfara om borgmästare och råd som faktiskt styrelseorgan. Det ringa antalet bevarade urkunder kan ju icke ge någon noggrannare kronologi beträffande denna självstyrelses uppkomst i de olika städerna. Den förste borgmästaren påträffas i Roskilde c:a 13103, Slesvig 1342, Lund 1353, Malmö 1360, Falsterbo 1368 och i Hälsingborg, såsom vi nyss sett, icke långt härefter. Som regel gäller i kontinentens stadsväsende, att rådet icke ursprungligen haft borgmästare, vilken befattning är yngre än rådman­ nens. Rådets uppkomst i Skåne kan sättas till förra hälften av 1200-talet efter de grunder, som i det föregående utförligt behandlats. Borgmästarebefattningens upp­ komst i Skåne har enligt de slutsatser, som kunna dragas av Halmstadsprivile­ gierna, tillhört tiden före 1327, varför Lund och Hälsingborg skulle haft borg­ mästare och råd vid denna tidpunkt.

Ursprungligen har det i allmänhet blott varit en borgmästare, men redan 1360 befinnes Malmö ha haft minst två, som förekomma tillsammans med rådmän och borgare.4 Hälsingborgsprivilegiet 1414 synes också åsyfta två borgmästare, 1 Lunde Domkapitels Gaveb0ger og Nekrologium udg. ved C. Weeke, II s. 244. — 2 Svenska riksarckivets perg. bref, n. 2667 — cum sigillis Tostonis proconsulis ville Helsingeburgh. — 3 Se ovan s. 206. — 4 Privilegier I, n. 277 — proconsules, consules et villanos —.

210

Borgmädtare och råd efter vad det danska språkbruket torde betyda.1 Av de bevarade originalbreven märkes först ett intyg av väpnaren Olaus Tuesson, Peter Karlsson, »proconsul Helsingborgensis», samt ett antal borgare i staden, utfärdat den 22 jan. 1403 om pantförskrivning på stadens ting av »Briddemölle kvarn i Råå-ån».2 Därjämte är ett intyg, utfärdat 1451 un(ier stadssigiliet av »Twe Nielson borgemester, radmaen oc ganske menygbetb i Helsingburgb» ett officiellt belägg, att staden då åt­ minstone blott kade en borgmästare.3 Tuve Nilsson ocb Bengt Mogensson, »burghemestere» i Hälsingborg, beseglade den 24 juni 1468 ocb den 15 febr. 1.469 rätts­ handlingar rörande Bälteberga gods. De uppträdde dock ej på ämbetets vägnar, utan som vittnen.4 Däremot bade Tuve Nilsson, Claus Seyeler ocb Bengt Mogens­ son »borgemester» i Hälsingborg jämte ett antal borgare kort förut eller den 30 maj 1468 utfärdat under stadssigiliet ett fastebrev på stadens ting.5 Endast Bengt Mogensson kan synas vara borgmästare, men att ban i ordningsföljden likväl står som tredje person i st. f. att vara den förste, kan ba sin förklaring därav, att de två förstnämnda också voro borgmästare, som möjligen på grund av anciennitet erbållit rangplats framför borgmästare Bengt Mogensson. Den förste mannen var ju borgmästare redan 1451.

Ett fastebrev den 17 april 1469 med stadens

sigill bar utfärdats av nämnda tre personer, Tuve Nilsson, Claus Seglaere ocb Bengt Mogensson »borgbemestere».6 Tre ordinarie borgmästare i Hälsingborg äro väl mycket, då en så betydande stad som Köpenbamn ej bade mera än fyra.

När vi se av ett köpebrev 1450 på Båstad i Bjäre bärad, att detsamma beseglas av »Twe Nielsen borgemestere uti Helsingborgb», är dock ej varje tvivel bävt om antalet borgmästare i Hälsingborg på den tiden, ty ej blott »borgemester», utan också »borgemestere» brukas såväl i singularis som pluralis.7 Hälsingborg bade kanske tidvis blott en borgmästare i funktion, vilket förhållande alltså ej behöver motsägas därav, att Tuve Nilsson bade två kolleger, av vilka Claus Seyeler i mot­ sats till Bengt Mogensson icke alltid är brevutfärdare jämte Tuve Nilsson. När den sistnämnde först i brevet av 16 dec. 1469 saknas, återstå endast de båda andra.8 Ett fastebrev 1.494 har utfärdats under stadssigiliet av »Jens Jepsson, Mattis Olsson, borgemestere oc ganske menige radb i Helsinghburgh».9 Om titeln bar 1 Privilegier I, n. 288, punkt 1 — woere boergemesteris ock almuens bedste —; p. ^ Item at borgemesterne sckulle —, alltså i pluralis. Jfr Kalkar, Ordbog, art. Borgemestere.

Samtliga Hälsingborgs pri-

vilegiebrev, som äro bevarade endast i avskrifter, äro ofta bristfälliga i ortografiskt avseende. Se ovan, s. 7.

— 2 Svenskt Dipl. n. 270.

Anders Jakobsson Lunge skötte till kung Erik ock drottning Margareta id°d

Briddemölle, som kan fick av Nils Persson, kyman i Hälsingborg.

De eeldste danske Arckivregistraturer,

I, s. 66. — 3 Codex Esromensis, s. 261. — 4 Repertorium II, n. 2/(d5; 2559. — 5 Repertorium II, n. 2^30.

Se bil. B. — 6 Repertorium II, n. 2378.

Se bil. C. — 7 Repertorium I, n. 8037. Dipl. Christ. Primi,

n. 26. — 8 Repertorium II, n. 2673. Se bil. D. — 9 Cod. Esromensis, s. 262.

211

HäLjingborgj medeLtld 1230—1336 avseende ej blott på Matts Olsson utan även Jens Jepsson, föreligger även i Hälsing­ borg en utveckling, som fullt motsvarar den kanske tidigare inträdda dubbleringen av borgmästareämbetet i vissa andra städer. Så finner man, att Lasse Andersson o

och Jep Nilsson kallas 1505 var för sig borgmästare. Ater träder Landskronas grundläggande privilegibrev 1413 fram, uppvisande, att Erik av Pommern ut­ nämnt 2 borgmästare ocb 12 rådmän, vilka befattningar skulle hädanefter besät­ tas genom menighetens val.1 Kung Hans stadsrätt 1487 lämnar en förklaring på de i urkunderna förekom­ mande växlingarna av antalet borgmästare i städerna från en enda upp till fyra i Köpenhamn. »De köpstäder, som behov hava, de må hava två borgmästare eller flera efter stadens läglighet och förmåga.

Och 10 rådmän, desslikes 4 fjär-

dingsmän eller flera, om behov göres».2 Det är en uppteckning av praxis i Dan­ mark, som icke underlättar försöket att fastställa det exakta antalet borgmästare i varje stad, vilket vanligen var två.

Det vittnar ånyo om den oerhörda förödelsen av källmaterialet till Hälsing­ borgs historia, när följande förteckning över stadens borgmästare under hela me­ deltiden endast upptager några få personer, nämligen: Michael Petersson före 13803; Johannes Skytte 13804; Tosto (Ebbesson) 13935; Berthold Piil omkr. 14006; Peter Karlsson 14037; Laurens Raven 14238; 1 Privilegier I, n. 285. Jfr Kristian Erslev, Erik av Pommern, s. 150 (1901). — 2 Hälsingborgskopia, insänd 1648, p. 2; Kolderup-Rosenvinge V, s. 523. — 3 Repertorium I. Udat. Breve n. 365 (Efter 1371) Michael Peterson proconsul civium in Helsingburg. Repertorium I, n. 3294 29/ö 1380. En Michael Peter­ son, borgare i Malmö, säljer 5/:5 1365 del i gård i Hälsingborg.

Repertorium I, n. 2762; se ovan s. 68;

Micbel Petersson byman (villanus) i Hälsingborg ir/4 1381. Repertorium I, n. 3318. Jfr Sv. Dipl., n. 673, 17j12 1^05. — 4 Repertorium I, n. 3294,

1380. — 5 Svenska riksarcbivets pergamentsbref, n. 2667.

Rep. I, n. 3901, 2S/s 1393; sigillet bar bortfallit. — 6 Svenskt Dipl., n. 447’ 1,/5 14°4• Lunde Domkapitels Gavebpger o g Nekrologium, udg. ved C. Wbeke II, s. 244- Dekanen i Lund Sven Saxstorp testamenterade till bl. a. Berthold Piil och hans hustru Benedikta, kanikens syster, men titeln borgmästare förekommer en­ dast i Lundanekrologiet, där det antecknats, att anniversarium skall hållas för Berthold Piil, fordom borg­ mästare i Hälsingborg och h. h. Benedikta, shyster till Sven Saxstorp, dekan i Lund, för en gård i Malmö.

Berthold Piil, borgare i Hälsingborg, har utfärdat ett pan tebrev I4/5 1371 åt kaniken Sven Saxstorp i Lund på en gård, som Piil köpt i Malmö. Skånebrevsförteckningen, f. 3Öov. Riksarkivet, avskrift i Björners m. fl. extracter E. 102 a, s. 42> Vitt. Hist, och Ant. akad. saml. Jfr Sv. riksarch. perg. bref, n. 1476. — 7 Svenskt Dipl., n. 270, 22/i 1^03. —• 8 Repertorium I, n. 6031. 1^23 på Lunds landsting hade för besvarande av frågan om tronföljden i Danmark, jämte landsdomaren Magnus Baat, ett flertal andliga och världsliga personer infun­ nit sig, bland dem som representant för Hälsingborgs stad, borgmästaren »Laurens Raven to Helsingborg».

212

Borgmästare och råd Tuve Nilsson 1450, 1451, 1468, 14691; sigill fig. 33.

Claus Seyeler (Seglaere) 1468,

146g2;

Bengt Mogensson 1468, 14693; sigill fig. 34.

Jens Jepsson 1494, 14974; Matts Olsson 1494, 14974; Lasse Andersson 13055; Jep Nilsson 15055; Matts Böddeker 15366 Matts Persson 15377.

I fråga om borgmästareämbetets uppgifter kan det i privilegiebreven för stä­ derna knappast påvisas någon särfunktion, som tillkommer borgmästaren utom rådet. Tvärtom är enhetligheten så framträdande, att kollegiiformen med presi­ dent närmast karakteriserar detta rådsorgan.

Det är genom rådet i dess sam-

fällighet, som stadens förvaltning får sin egentliga betydelse.

-Ar

Rådmännens antal i Hälsingborg framgår varken av stadens privilegiebrev eller andra urkunder. Väl kunde borgmästarne gemensamt eller blott en av dem utfärda urkunder, varemot i regeln endast en del av samtliga rådmän nämndes vid namn.

Det kan därför icke fastslås, huru många rådmän tid efter annan sutto i

Hälsingborgs råd.

Det kan endast sägas, att de i privilegiebrevet för Lands­

krona 1413 förekommande två borgmästare och tolv rådmän även torde ägt åtmin­ stone ungefärlig motsvarighet i Hälsingborg.

Därmed överensstämmer ju också

det ovan anförda 10-talet rådmän enligt 1487 års stadslag, ett stadgande, som har sin historiska betydelse däri, att det uppvisar praxis i Danmark, vilken varken i Malmöbrevet 1415 eller Köpenhamns stadsrätt 1443 ^an spåras i detta hänseende.

Däremot äga dessa källor i sak liknande bestämmelser om rådets sammansättning.

Först i Malmö privilegiebrev 1353, vilket i sin ordning går tillbaka till de älsta 1 Se ovan s. 211; Cod. Esrom., s. 261, n. 253—5.4 1.451, l4/io 1451; Repertorium II, n. 2430, &/$ 1468; n. 2445, 24/6 1.468; n. 2559, 15/a 1469; n. 2578, I7A 1^69. —2 Repertorium II, n. 2430; 2578; 2673, l6/i2 i/f69.

— 3 Repertorium II, n. 2^30; 2445; 2559; 2578; 2673. — 4 Codex Esromensis, s. 262, V3 i49d* Konrad Barner, Familien Rosenkrantz’s Historie I, dipl. s. 194- 27/2 xd97" Se ovan> s- 69. Jens Jepsson var rådman l8/s 1.491. Cod. Esromensis, s. 206. ■— 5 Landsarkivet for Sjaelland. Orig. på perg., 1505 utan dag. Köpebrevet (se ovan s. 72) beseglas av »berr Mårten sogneberre i Helsingburgb, Lasse Andersson borgemester, Jep Nielsson burgemester, oc Kristiern Pauelsson, byfogit i samme stedb». — 6 Danske Magazin III, 6, s. 75. — 7 Danske Magazin 2 B. XIII, s. 49—53. Matts Persson beseglade 1537 Tyge Krabbes inventa­ rium för Hälsingborgs slott. Han var fader till biskop Mogens Madsen, förf. till Hälsingborgs älsta be­ skrivning [bil. A.]. Se Hälsingborgs bist. I, s. 160.

2x3

HäLdLngborcjd tnedeLtld 1250 —1336 »moderstäderna» Lunds och Hälsingborgs rättsordningar, finns den älsta före­ skriften i ämnet bevarad.1 Privilegiebrevets första punkt innehåller nämligen, »att då någon av Malmö rådmän, som nu är eller förut varit, avlider, skola de då kvarvarande rådmännen äga makt att insätta en annan i hans ställe till deras rådslag». I Malmö privilegiebrev 1415 fullständigades bestämmelsen till att avse vakans ej blott på grund av dödsfall, utan även »när någon av rådet i Malmö från dem far». Rådet kompletterade alltså sig självt, och denna kooptation, som möter i 1487 års stadslag, förklarades av Hälsingborgs magistrat 1648 vara ett alltjämt giltigt rättsfaktum, och allmän praxis uppvisar också riktigheten härav under 16. och 17. årh.2 Funktionstiden sammanföll med rådmannens livstid, så­ vida icke särskilda omständigheter kunde ha förorsakat vakans inom rådet.3 0 m valbarheten till rådsämbetet innehåller endast Landskronaprivilegiet 1413 en bestämmelse, som synes tyda på dåtida mera allmän praxis, vilken det blev nödigt att i skrift upptaga för stadens då nyvunna rättsordning men icke var lika nödvändig för de gamla städerna med fast sedvanerätt. Rådet skulle »välja av menigheten man i mans ställe, de som beskedliga och oberyktade dannemän äro och oss och våra efterkommande och vårt rike Danmark och föreskrivna vår köpstad trogna och gagneliga äro».4 Det var sålunda icke menigheten, som valde rådmännen, utan det var tvärtom de senare, som ur menighetens krets utsågo sina kolleger i stadsstyrelsen.

»Menigheten» var borgerskapet, och dit hörde såväl

köpmän som hantverkare, bland vilka de mest kvalificerade stadsborgarne alltså skulle väljas till medlemmar av rådet. Valbarheten kom dock ej att utan klass­ skillnad göra sig gällande. Erik av Pommern förordnade 142 2, att borgmästare och råd icke skulle få utses ur »ämbetsmännens» krets, utan skulle tagas bland »andra borgare och köpmän».

Denna visserligen för de själländska städerna utfärdade

förordning blev dock grundläggande för det allmänna danska stadsväsendets ut­ veckling, som vilade på den i samma förordning 1422 formellt genomförda skill­ naden mellan handel och hantverk: köpmannen skulle leva av sitt köpmansskap, skräddaren, skomakaren, smeden m. fl. var och en av sitt yrke.5 Det är här liksom på många andra områden av det skånska stadsväsendet, som tysk stadsrätt fram­ träder genom bruket att från rådsplatserna i allmänhet utesluta hantverkare och i stället reservera dem för köpmän. Redan Lübecks älsta stadslag förbjöd, att hantverkare som rådman tog del i stadens styrelse. Likväl måste hantverkarne 1

Se ovan s.

ff. — 2 Mackeprang, Dansk Kobstadstyrelse, s.

Lübecks stadsrätt är fullständig i denna punkt.

f. — 3 Överensstämmelsen med

Jfr Ferdinand Frensdorff, Die Stadt- und Gerichtsver­

fassung Lübecks im XII. und XIII. Jahrhundert, s. 101 (1861). — 4 Privilegier I, n. 285, p. 3. — 5 Kjobenhavns Dipl. I, n. 112. Jfr Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse, s. 53.

2lzj

Borgmästare och råd med sina pengar bidraga till stadens bebo v; de voro ju borgare icke mindre än köpmännen ocb bade för visso berättigade krav att få utöva kontroll, att deras skatter kommo det allmänna bästa till godo. Kapitalismen, företrädd av stadens rikaste samhällsklass, bade i rådet sitt bögsäte; det blev köpmännen förbehållet att leda även den danska medeltidsstadens öden. Genom Fredrik I:s förordning 1526 ställdes gillen ocb skrån utanför stadsförvaltningen, då det föreskrevs, att »ej någon ämbetsman skall vara borgmästare eller rådman uti någon köpstad den stund ban brukar ämbetet, andra än köpmän, ocb vilka som kunna något ämbete, antingen skräddare, skomakare, smeder eller andra, de skola nöjas med deras ämbete».1

Det lämnas därhän, om praxis tidigare varit den, att hantverkaren

upphörde med sin näring under rådmanstiden. Ekonomiska skäl synas knappast tala för en sådan möjlighet för hantverkare att uppnå stadens högsta värdighet.

Genom kooptationen eller självrekryteringen av rådet kunde emellertid råd­ männen bevara stadsstyrelsen åt köpmannaintressena och därvid också tillgodose vissa köpmannasläkters inflytande, varpå icke minst Lübecks rådshistoria rymmer många exempel. Rådets sociala sammansättning blir under denna köpmannaoligarki ett »patriciat» av köpmän, som menigheten åtminstone endast faktiskt kan ha dämpat i dess yttringar, ett historiskt ämne, som sedan länge i Tyskland i hög grad sysselsatt forskningen.2 En längd i det följande över några rådmän i Häl­ singborg upplyser föga om rådets sociala karaktär. Därom kunna vi icke draga andra slutsatser än vad kooptationen och begränsningen av valbarheten till köp­ männens grupp kunna föranleda. Stadslagarna synas icke tillerkänna menigheten inflytande vid rådmansvalet, då de icke bevaka menighetens rätt. Men det före­ faller som om ett dylikt inflytande faktiskt och i slutet av 1400-talet utövats. Det kan indirekt härledas ur den punkten i 1487 års stadslag, att den som ger sig ut för att vara rådman och »icke är tillskickad av borgmästare eller rådmän och av menigheten» miste sin hals.3 Valproceduren låg i rådets händer; men utgången av valet har enligt utforskad praxis med ledning av de från början av 1500-talet rik­ ligare källorna berott av bl. a. överläggningar mellan menigheten och rådet be­ träffande såväl borgmästare- som rådmansval.4 Endast ytterst få rådmän från det medeltida Hälsingborg ha fått sina namn räddade ur förstörelsen av skriftliga källor till Hälsingborgs historia. De äro: 1 Danmarks Gilde- o g Lavskraaer II, s. z(03 £• — 2 Otto Gierke, Das deutscke Genossenschaftsrecht I, s. 320 f. (1868). Fritz Rörig, Die Griindungsunternekmerstädte des 12. Jakrk. s. 2^2 ff. Lübecker Fami­ lien und Persönlichkeiten aus der Frübzeit der Stadt, s. 127 f. (Veröffentl. der Schleswig-Holstein. Univ.gesellsch. Nr 12. 1928). — 3 Kolderup-Rosenvinge V, s. 564, p. 136 jfr not. 88: menighetens samtycke.

Hälsingborgskopia p. 120. Men ifff3 saknas menigheten i motsvarande punkt. Kj0b. Dipl. I, s. 171, p. 21.

— 4 Mackeprang, Dansk K.0bstadstyrelse s. 63 ff.

215

HäLdincjborgj medeltid 1250 —1536 Torbern Brun 1380r; Peter Stolpe, Bengt Andersson 14512; Jens Jepsson i4863; Jens Jepsson, Olof Andersson 14914; Jens Jepsson (1492)5; Jep Nilsson, Olof Hans­ son och Lars Persson 1511.6 Det får antagas, att de voro köpmän, då yrkestitel som hantverkare icke för någon av dem förekommer. Kanske har en del borgare, utan att kallas rådmän, likväl innehaft denna befattning.

Frågan hör till de

mera ömtåliga och kan endast från fall till fall säkert besvaras. Längre fram upp­ lyser en namnlängd över det ringa kända antalet »bymän» och »borgare» från medeltidens Hälsingborg7, att några personer, som levde i övergången mellan 14. och 15. årh. kallades på latin »civis», som egentligen betyder borgare, men också var benämning på den, som var rådman.8 Men det låter sig icke därför göra att på denna väg fullständiga ovanstående lilla rådmanslängd.

Peter Stolpe har jämte Magnus Stolpe, bägge »borgare» i Hälsingborg, be­ seglat ett köpebrev 1450 till en gård i Båstad i Bjäre härad, och deras sigill äro vid brevet alltjämt fästade samt väl bevarade, i synnerhet Magnus Stolpes.9 Båda föra samma vapen: sköld med 3 sexuddiga stjärnor och anses tillhöra skånsk »ur­ adel» (lig. 35, 37).10 Men det har icke uppvisats, att borgarne Stolpe haft adliga för­ fäder. Kanske stå vi snarare inför det förhållandet, att borgmästare och rådmän i kraft av sina höga ämbeten ej sällan förde adlig sköld och vapen, såsom i Ribe, utan att bära titeln »väpnare» eller »riddare».11 Men adelsperson var knappast borgare, och rådman togs ur borgarnes led. I Malmö privilegiebrev 1415 förekom­ mer ett särskilt stadgande »om riddare och adelspersoner», som voro jordägare i staden, att de skulle jämte »bymännen» erlägga utskylder till kronan utom för sätesgården.12 Detta stadgande hänvisar i förevarande sammanhang på det rimliga förhållandet, att städernas befolkning kunde rymma även en adlig samhällsklass i besittning av större eller mindre inflytande på stadens öde. En i Mariakyrkan fordom på väggarna målad fris av vapensköldar, kan häntyda på tillvaron av en aristokratisk grupp av invånare i Hälsingborg, såsom det ofta var fallet i kungliga borg- och residensstäder i Tyskland, eller också erinra om hållna stormansmöten.13 1 Repertorium I, n. 329.4. — 2 Codex Esromensis s. 261. — 3 Repertorium II, n. 5832. -—- 4 Codex Esro­ mensis s. 206. — 5 Repertorium II, n. 7281. — 6 Aarsberetn. fra det Kongl. Geheimearchiv, Tillasg s.7. — 7 Se längre fram s. 278.—8 Om »civis» som tidig beteckning även på rådman i Lübeck se Fritz Rörig i Zeitschrift für lüb. Geschickte XVII, s. 29,33 (191 5). E. Keyser,Das Stadtrecht Danzigs im 1 3. Jahrh.,s. 91. »Consules» i Danzig nämnas först 127^; dock kan »civis» betytt rådman. Jfr Urkundenbuch der Stadt Lübeck. Wortund Sachregister zu Band I, II, art. burgensis, civis (1932). — 9 Se ovan s. 211. — 10 A. Thiset, Danske Adelige Sigiller, G. xxn: 2, S. Peter Sven son; 3. S. Manes Swenson; A. Thiset o g P. L. Wittrup, Nyt dansk Adelslexikon (1904). — 11 J. Kinch, Ribe Bys Historie o g Beskrivelse, s. 637. — 12 Privilegier I, n. 289.

Hälsingborgs kopia, p. 25. — 13 Jfr M. Mackeprang, En Skjoldefrise fra Erik af Pommerns tid paa Krogen Slot, s. 78 f. (Fra Nationalmuseets Arbejdsmark 1932); T. Mårtensson i Hälsingborgs historia II: 2.

2i6

Borg mäotare och råd Borgmästare och råd innehade privilegium på särskilt rättsskydd i ämbetet.

Livsstraff och konfiskation av egendom vittna om den stora fara för rådets myn­ dighet, som föregivna falska rådmän ansågos medföra. Om någon gav sig ut för att vara rådman utan att vara »tillskickad av borgmästare eller rådmän och av menigheten, som honom med rätta bör, han miste sin hals och hans huvudlott i konungens värjo».1

Rådets auktoritet hävdades genom den bestämmelsen, att

»vad borgmästare och råd upplägger med konungens fulla ord, det bliver stadigt och fast; den som däremot gör, böte till konungen zfo mark och staden 40 mark».2 Det hette redan i Halmstads privilegiebrev 1327, att vad borgmästare och råd dömde i någon sak, »det skall bliva».3 En senmedeltida bestämmelse lyder: »Vil­ ken sak, som begynnes i köpstaden och ändas inför fogde, borgmästare och råd­ män efter deras stads rätt, som konungen dem givit haver, det skall stadigt och fast bliva. Den som häremot säger, han förbryter sin huvudlott till konungen och staden».4 Nyssnämnda bötesstraff stadgades även för överfall på fogde, borgmäs­ tare eller rådmän »med vred håg eller okvädinsord», och om dessa ämbetsmän sårades, »böte med halsen», vare sig att de voro i stadens eller kungens ärenden.5 Men överfall på stadens invånare straffades endast med 3—6 marks böter, och som »halslös gärning» betraktades endast dråp och vissa svåra kroppsskador, varpå följde som straff böter ända upp till 40 mark.6 Stadens överhetspersoner befunno sig alltså i en straffrättsligt skyddad ställning av privilegienatur.7 Borgmästare och rådmän hade ett förmögenhetsrättsligt privilegium i skatte• •

frihet, men som det synes först sedan förra hälften av 15. årh. Annu i Malmöprivilegiet 1415 säges, att skatt, pålaga och hjälp utgöres »med samma rådmän och borgare».8 »Hälsingborgs birkrätt» har sannolikt haft avskrift av den bestämmel­ sen i 1^43 års stadslag för Köpenhamn, att borgmästare och rådmän skola »sitta fria för deras årliga skatt för deras omak och trogen tjänst», och i flera fall har det visat sig, att Hälsingborgs magistrat 1648 ansåg det vara onödigt att kopiera vissa punkter i 1443 års stadslag, ty de förekomma oförändrade i 1487 års stadslag.9 1 Stadslagen 12(2(3 Kjßbenhavns Dipl. I, s. 171, p. 21 ock 12(87 Kolderup-Rosenvinge V, s. 364, p. 136; Hälsingborgs kopia 12(2(3, P- 20 > M®7 P* i2°- — 2 Ibidem resp. 12(2(3, kaP- V, p. 23 ocb 12(87 p. 12(1 ; Häl­ singborgs kopia resp. p. 21 ocb 123. — 3 Privilegier I, n. 270, p. 8. — 4 Stadslagen 12(2(3 Kjobenbavns Dipl.

I, s. 171, p. 22; 12(87 Kolderup-Rosenvinge V, s. 564, p. 137: Hälsingborgs kopia 12(87, P* 121. — 5 Ibidem resp. 12(2(3, kap. V, p. 38 ocb 12(87, P* 16. Hälsingborgs kopia resp. p. 22 ocb p. 16. — 6 Stadslagen 12(2(3 Kjobenbavns Dipl. s. 176, p. 8—18; Hälsingborgs kopia p. 27 = p. 12(5 p. 29 — p. 17; p. 30 = p. 18.

Stadslagen 12(87 Kolderup-Rosenvinge V, s. 566, p. i2(/(—12(8; Hälsingborgs kopia p. 126—131. — 7 Aven tysk rätt bade samma privilegierade förmån för stadens tjänstemän. Jfr Rudolf Scbranil, Stadtverfassung nacb Magdeburger Recbt, s. 103 (Untersuchungen zur deutschen Staats-und Recbtsgescbicbte 123. 1913).

— 8 Privilegier I, n. 289; Hälsingborgs kopia p. 1. — 9 Kjobenbavns Dipl. I, s. 175, p. 58; Kolderup-Rosen­ vinge V, s. 523, p. z(; Hälsingborgs kopia, 12(87, P- 428 — 31215.

Y

21

Hälsingborgs medeltid 1250

—

1536

Borgmästare ocb råd åtnjöto sedan 1443 ett ekonomiskt privilegium att kava »stadskällare, däruti skola de kava falt tyskt öl ock annat främmande öl för möjligt köp att sälja vem som kämta vill i kannor».1 Detta sätt att låta inkomster av öl- ock vinförsäljning bidraga till rådets underkåll var ett lån från Tyskland.

Stadskällaren plägade vanligen ligga under rådbuset, men kunde också vara en självständig, mer eller mindre långt från rådkuset belägen byggnad. I källaren förvarades av rådet inköpt vin ock främmande öl, som tappades ock såldes eller förtärdes av rådet ock allmänketen i en dryckeskall.2 Den ekonomiska fördelen av denna rätt till försäljning av öl belyses av ett i stadslagarna 142(3 oc^1 14^7 identiskt stadgande, att varje borgare ock krögare finge ka tyskt öl till salu i sina kus att drickas med deras gäster, men det fick ej utförsäljas i kannetal, för vilken rättigket kungen skulle erkålla 2 pengar om året. Denna bestämmelse kar dock i Hälsingborgskopiorna 1648 kelt utelämnats, vilket synes innebära, att den åtmin­ stone icke då var gällande. Malmö bevarade stadskällarräkning 1554 visar, att borgmästare ock råds inkomst av stadskällaren bestod dels i nettovinsten av för­ säljningen, dels i accis på det försålda.3 Stadslagen 1443 medgav, att borgmästare ock råd samt fogden skulle ka accis av varje fat vin, varom närmare i den sär­ skilda framställningen av rådets finansförvaltning. Att Hälsingborg kaft stads­ källare under medeltiden kan visserligen icke direkt bevisas; för finansieringen av rådsstyrelsen blev dock stadskällaren en ordinarie inkomst av största betydenket i den medeltida staden.

I »kansliet» i det medeltida rådkuset plägade en stadsskrivare (på medeltidsdanska: byeskrilfvver) vara anställd, som uppsatte protokoll på rådstuga ock 1 Kjöbenbavns Dipl. I, s. 165, p. 4* Hälsingborgs kopia 144ö< P- 5' Kolderup-Rosenvinge V, s. 525,

p. 11. Hälsingborgs kopia 12(87, P* 11. — 2 Gengier, Deutsche Stadtrecbts-Altertbiimer, s. 328. —3 Malmö stadsarkiv. Borgmästare ocb råds i Malmö stadskällareräkenskaper 1554 visa, att man uttappade, faten i åmar, som såldes till visst pris, t. ex. 1 fat »poyte» eller vin från Poitou uttappades ocb utmättes i 2 1/<2 åmar till 3 skillingar åmen (1 åm = 60 kannor), men kunde uppgå till 4—5 åmar (s. 3). Av vin såldes 1554 även rbenskt vin samt »bastert», som var sött spanskt vin, ocb av öl följande sorter: pressing, Rostocksöl, Stralsundsöl samt mjöd ocb mumma.

Ölet beräknades vanligen i läster ocb tunnor (1 läst = 12 tr.) ocb

såldes även »i tunnetal med trä ocb allt» för 4 V2 mark 4 skill, (s. 13). Utgifterna för 1554 bestodo i in­ köp av vin 713 mark 1 sk.; bastert 27 m.; momma 36 m.; mjöd 63 m.; pressing 311 m. ocb Rostocksöl 1384 m. 4 sk. (s. 17). Därtill kommo särskilda omkostnader: att transportera det inköpta till stadskällaren, t. ex. i Köpenbamn köpta fat vin, dragarelön bärför i Köpenbamn, frakt över Sundet, pråmlön för ilandföringen, vagnbyra ocb utgifter för »att slå det i källaren» (s. 27). Dessutom årslön åt tapparen ocb källardrängarna i stadskällaren ocb utgift för »glas att dricka vin ur» ocb »för en bårduk att klara vin igenom» (s. 30). Borgmästare ocb råd köpte i egen stadskällare t. ex. 1 fat pryssing för 21 mark. Inkomsten av stadskällaren fördelade sig dels på accis (»cise») på försäljningen av vin ocb öl, dels på nettot av densamma.

Accisen för 1554 uppgick till 80 mark (s. 29) ocb nettovinsten till 485 V2 mark (s. 34).

21

8

Borgmästare och råd ting samt andra skrivelser för borgmästare och råd. Befattningen spåras tillbaka till förra hälften av 14. årh., men uppgifter om stadsskrivaren för medeltiden äro dock sällsynta.1 Hans ämbetes betydelse mätes i stadslagen 1487 med 20 marks böter till treskiftes i ärekränkningsmål mot 40 mark, likaledes till treskiftes, när det gällde borgmästare och råd.2 Det är icke direkt känt, om Hälsingborg haft fast anställd skrivare eller anlitat vid behov skrivkunniga personer, som vanligen hörde hemma inom kleresiet.

En Nils Skrivare i Hälsingborg 1469 och 14923

samt rådmannen Hans Skrivare 15604 synas utan tvivel innehaft stadsskrivaretjänst i Hälsingborg.

Kristian III förklarade 1537 att »icke liten makt är påliggandes om byskri­ vare och byfogdar, som skola vara uti varje köpstad», vilka skulle gå ed att med trohet indriva kronan tillkommande böter och sakfall och »hålla handen över de goda, dem tillhjälpa att försvara med rätta och straffa skalkar». Stadsskrivarebefattning skulle alltså finnas i varje stad — att detta icke var nyhet, utan praxis i Hälsingborg kan med ledning av de bevarade, visserligen fåtaliga källorna icke bestridas. Stadsskrivarens samarbete med byfogden var ett organisatoriskt drag av betydenhet i stadsförfattningen.

Den gemensamma grunden för denna sam­

verkan var naturligtvis själva bötessystemet, som i en mängd rättsfall fördelar böterna på kungen och staden; de förra uppbar fogden som en av sina huvuduppgifter, de senare borgmästare och råd, möjligen också genom stadsskrivaren.

Det stadgades vidare i en följande punkt i 1537 års förordning, att byfogde och stadsskrivare skola låta upprätta var sitt register över böter eller sakfall, »så att ingen därutinnan blir misstänkt annorledes än till det bästa».5 Till jämförelse kan nämnas en bestämmelse i äldre praxis, att den, som begått ett brott i staden, men undkommer och ej bötar härför, skall ha sitt namn inskrivet i stadens bok, intill dess att han bötat för sin gärning.6 Att hålla stadsboken var stadsskrivarens speciella uppgift.

Stadsskrivarens ämbete är icke föremål för stadsrätten, och stadsskrivaren skulle icke ens ha omnämnts, därest icke straffrättslig garanti för hans ämbetes 1 Mackeprang, Dansk Käbstadstyrelse, s. 124 f. -—2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 527, p. 17; Hälsing­ borgs kopia p. 16. -— 3 Repertorium II, n. 2578 (1^69), 7281 (1^92). Det sistnämnda brevet bäver tvivel om existensen av stadsskrivarebefattnmg.

I ordningen bland brevutfärdarens medsigillanter står Bengt

Bille till S0bolm främst, dock ej i egenskap av bövitsman på Hälsingborg, Hans Kjellsson, föreståndare för S. Klara kloster i Roskilde, Jens Jepsson, rådman i Hälsingborg ocb sist Nils Skrivare i Hälsingborg.

Brevet var »gjort ocb skrivet i Hälsingborg», tydligen av Nils Skrivare själv, vilkens ämbetsställning mar­ keras därav, att skrivaren kommer efter rådmannen i rang. — 4 Aarsberetn. fra. Geb. arcbiv IV. Tillaeg s. 19. Hans Skrivares tjänsteställning är fullt klar. — 5 Kolderup-Rosenvinge IV, s. 172 f. — 6 Privilegier I, n. 3dd> Malmö privilegiebrev 1487, p. 63.

219

Häloing borgo medeltid 12go —1536 vederbörliga respekterande i samhället ansetts påkallad liksom för borgmästare och råd.

Men det vittnar om stadsskrivarens ställning som högre befattningsha­

vare, att han sålunda erhållit ett privilegierat rättsskydd, om också blott med halv bötesskala i jämförelse med borgmästare och råd.

Om stadens kamrerare, kämnären, har stadsrätten ej ett enda ord, men detta betyder icke, att en kämnärsbefattning har saknats i den medeltida stadsförvalt­ ningen. Han intog tvärtom enligt andra källor en så viktig ställning inom finans­ förvaltningen i sin egenskap av förvaltare av stadens hushåll ifråga om inkomster och utgifter, att hans befattning tillkom allenast en rådman och således utövades inom borgmästare och råds egen krets. Han var en förnämare herre än stads­ skrivaren, som ofta var klerk och redan av sådan orsak icke hade rådskvalifika­ tioner.1 En »camerarius» påträffas i Köpenhamn 1294 oc^ under loppet av det 14. årh. synes ämbetet ha införts i de flesta danska städer. Kämnären var i de tyska städerna medlem av rådet, och han blev det också i Danmark, vilket torde för­ klara, att kämnären, då han redan var i besittning av rådmannens särskilda rätts­ skydd, icke liksom stadsskrivaren behövde av stadsrätten särskilt omgärdas av bestämmelser i detta syfte. Först så sent som under loppet av det 15.—16. årh. förvandlades »kämneriet», tjänstens allmänna benämning, från ett magistrats- till ett borgerligt uppdrag, vilket inträffade veterligen tidigast i Odense 1495.2 Kung Hans’ stadslag 1487 har icke heller upptagit kämnären som en särskild tjänste­ man under rådet. För Hälsingborgs särskilda vidkommande finns i det ringa käll­ materialet icke det minsta spår av kämnärsämbetet bevarat. Om räkenskapsväsendet i Hälsingborg veta vi ännu mindre något och endast en författningsrättslig bild av stadens finanser kan därför framgå ur stadslagar och privilegier. Liksom i Köpenhamn, Helsingör och Malmö böra de räkenskaper, som kunna en gång ha funnits i Hälsingborg, upptagit inkomster och utgifter för stadens behov.

En utomordentligt klar bild av bokföringstekniken beträffande Malmö stads finanser 1517—1520 giver kämnärens i Malmö Lyder van Fredens räkenskaper över stadens inkomster av stadsskatt, landgille, sakfall och accis samt över utgif­ ter för löner, byggnadsväsende m. m.3 1 Jfr F. Frensdorff, Die Stadt- und Gerichtsverfassung Lübecks, s. 118. — 2 Mackeprang, Dansk Kobstadstyrelse, s. 135 ff. — 3 Stadsarkivet i Malmö.

Malmö stads räkenskaper 1517 april—1520 april.

Lyder van Fredens räkenskap 1517 begynner med hans upphörd av stadsskatten (»byskatten») av in­ vånare inom de fyra fjärdingar, vari staden var indelad. De skattskyldiga uppgivas vid namn och därefter deras skatt, t. ex. Nils Werkmestere xxvn skillingar o. s. v.

220

Land gille uppbars av likaledes namngivna

Borgmästare och råd Först mot medeltidens slut har den sedvänjan uppskrivits, att borgmästare och råd vårda stadens handlingar och sigill.

Det heter nämligen i 1487

års stadslag, att rådets majoritet äger utse en eller två jordägande och veder­ häftiga män till att innehava nyckeln »till stadens kista eller gömma, som stadens insegel, böcker eller brev skola uti gömmas».1 Det har i kapitlet »Stadslag och privilegium» talats om »kistor» för förvaring av arkivalier.2 Städerna i Tyskland förvarade sina handlingar i rådhuset eller i stadskyrkan, och då dessa offentliga byggnader vanligen uppförts av sten, kunde de erbjuda viss brandsäkerhet framför enskilda.

I Lübeck var räntekamma­

ren (Thresekammer) med sitt arkiv förlagt till stadskyrkan S. Maria och allt­ jämt är en del av statsarkivet i Lübeck förvarad i kyrkan, den s. k. Tresesamlingen.3 Genom branden, troligen 1440, i stadskyrkan S. Maria i Hälsingborg hade skomakareskrået förlorat sina dyrbaraste handlingar, privilegierna, för vilka skrået tydligen ej trott sig finna säkrare förvaringsplats.4 Hälsingborgs stad har haft rådhus enligt en källa först från en så sen tidpunkt som 15115, och vi veta därför icke, om borgmästare och råd under äldre tid använt sin stadskyrka för stadens arkivalier. De handlingar, som erfordrades för den löpande förvaltningen i en medeltidsstad, plägade jämte stadens sigill helt naturligt förvaras under vederbörandes ansvar i »kansliet» i rådhuset. Så sent som på 1670-talet voro sta­ dens privilegier och andra handlingar lagda i förvar i S. Maria, som väl ansågs vara en säker plats för arkivet eller de viktigaste delarna därav.6 Sigillets rättskraft var likvärdig den bevittnade namnteckningens under nyare tid. Det gällde därför att undvika förfalskning av aktstycken, så att de, med sta­ dens eget sigill vidhängande, skulle se ut som rådets originalexpeditioner. Ofta påträffas äkta sigill vid medeltida falska urkunder, men det motsatta förhållan­ det kan ej gärna antagas för en offentlig myndighet.7 Sigillet, d. v. s. sigillstam­ pen, kunde icke tagas fram ur den låsta kistan av någon annan än rådets med nyckeln betrodda ombud. Om det skulle hända, att de sveko rådets förtroende genom att försumma övervakandet av sigillets användning, kunde staden hålla sig skadeslös genom att konfiskera deras förmögenhet. Redan vid mitten av 1200personer inom och utom staden. Sak fall kade förbrutits inom portarne för olaga köp, ock därjämte upp­ bars ölaccis ock en del smärre inkomster för staden.

Mot den samfällda inkomsten av kela årets upp­

börd ställdes andra huvudavdelningen av räkenskapen, nämligen utgifterna för löner åt stadens tjänste­ män ock arbetare, byggnader ock reparationer, närmast rådkuset, kostnader för resor i stadens uppdrag över till Köpenhamn eller till andra städer, även Hälsingborg. Särskilt »konto» fördes för vidlyftiga arbeten på stadsmuren, vilka kunna följas in i minsta detalj. — 1 Kolderup-Rosenvinge V, s, 523, p. 3, Hälsing­ borgs kopia, p. 3. — 2 Se ovan s. 6. — 3 Jfr Franz von Löker, Arckivlekre, s. 83 (1890). — 4 Se ovan s. 161.

— 5 Se ovan s. 72. — 6 Se s. 7, not. 1. — 7 Harry Bresslau, Handbuch der Urkundenlehre I, s. 975 (1889).

221

Hälsingborgs medeLtid 1250 —1536 talet var det i Köpenhamn sörjt för, att brev icke förseglades med stadens sigill förrän de undersökts av kaniker och borgare, som gått ed på att troget vakta sigillet.1 Vi se sålunda, att sigillet som ett juridiskt uttryck för staden som rättsperson är ett gammalt begrepp i Danmarks historia.2 I Tyskland kunde blott borgmästare och råd vara den myndighet, som vårdade och som ägde använda stadssigillet för stadens expeditioner. I Nürnberg fanns särskild sigillbevarare på 1430-talet, som hade att svara för tre olika sigill: rättssigillet för rättshand­ lingar, det stora stadssigillet och sekretsigillet för viktigare expeditioner från borgmästare och råds kansli. För sigillbeseglingen betaltes vissa avgifter efter taxa.3 Även i Danmark ha sigillavgifter erlagts, varom Malmö räkenskaper, vis­ serligen från så sen tid som 1550-talet, intyga. Det var »sigillpenningar» eller »sekretpenningar», vilka rådet uppbar som ett slags sportler.4 Hälsingborgs stads sigill är bevarat från 1468 och 1469s (fig. 65, 66); det nämnes förut i ett rådets brev 145D varifrån det bortfallit.6 Det visar den äldre kär­ nan som rundtorn och har anskaffats på en okänd tidpunkt, möjligen omkr. 13507; borgmästare och rådmäns besegling med sina privatsigill av stadens expeditioner kunde ersättas av eller kompletteras med ett officiellt sigill. I det följande upp­ tagas de dokument, som beseglats med dessa privatsigill jämte stadens sigill eller också med stadssigillet allenast. Materialet är dock alltför ringa för att en säker praxis i användningen av stadssigillet skall kunna spåras. Juridiska synpunkter fingo bestämma sättet för beseglingen i stadens »kansli», vilket synes därav, att brev rörande stadens förhållande utåt icke garanterade den främmande brev­ mottagaren något som helst i fråga om den personliga ansvarighet hos rådets medlemmar, som kunde utkrävas endast inom rättskretsen, där de som jordägare hade att svara med sitt kapital. Det personliga ansvaret fick lämna rum för hela samhällets eller stadens eget beständiga ansvar. Stadssigillet uttrycker un­ der sådana omständigheter staden själv som rättsperson. 1468 års brev, som an­ går icke-borgare eller främlingar med jordegendom i staden, förseddes allenast med stadens sigill. I andra fall, när det beträffande stadens och dess invånares angelägenheter kunde tänkas inträffa, att rådets medlemmar fingo svara med 1 Kj0b. Dipl. I n. 16, p. 12; n. 33, p. 20 (1294). — 2 De tyska städerna förde ett gemensamt sigill för borgerskapet, så snart en viss självförvaltning ocb autonomi uppnåtts.

De älsta sigillen äro redan från

iioo-talet. Bresslau, Urkundenlebre, s. 534* — 3 Paul Sander, Die Reicbsstädtiscbe Haushaltung Nürn­ bergs 1^31 bis izp(o, s- 104

(1902). Jfr R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln,

s. 481. — 4 Malmö stadsarkiv. Borgmästare ocb råds i Malmö »Rettighed» 1550—62. — 5 Se bil. B ocb fig. 25; H. Fleetwood, Hälsingborgs vapen ocb sigill. — 6 Codex Esromensis, s. 262. — 7 Vapnets likbet med staden Boizenburgs i Mecklenburg tyder måbända på det mecklenburgska inflytandet i Skåne under 14. årb.

222

Borgmästare och råd sina tillgångar, beseglades urkunden antingen med deras sigill allena eller jämte stadssigillet. Den juridiska omprövning, som i varje särskilt fall kar föregått ett beslut om användning av stadens sigill, ensamt eller jämte privatsigill, kar endast kunnat verkställas av borgmästare och råd.

De uppenbara farorna för staden

ock enskilda av förfalskade brev med stadens eget vidhängande sigill ka natur­ ligtvis från törsta stund utgjort en anledning att omsorgsfullt förvara stadssigillet, ock sigillparagrafen i stadslagen 1487 kar också Hälsingborgs stad 1648 åberopat.

Borgmästare och rådmän voro icke endast jurister, som i stadssigillet blott sågo ett legalt bevismedel. För dem som goda borgare var sigillet med borgens bild representativt för stadens politiska maktställning som Danmarks försvarspost vid Öresunds av världens handels- ock krigsskepp ständigt plöjda farvatten.

Det är en politisk, men icke ekonomisk bild av Hälsingborg, som dess stadssigill med all önskvärd tydlighet vill visa. Staden skaffade sig ett sigill, som ifråga om utomordentlig konstnärlighet ock heraldiskt stilfull gestaltning torde köra till det yppersta, som Danmarks medeltida stadssigiller kunna uppvisa. När Hälsingborgs stad numera återupptagit det under århundraden bortglömda stadssigillet vid borgmästare ock råds ofta anförda brev av den 30 maj 1468 kar det också blivit en kelgd åt minnet av medeltidens Hälsingborg, att det praktfulla sigillet i ett sär­ skilt kapitel av detta arbete får sin heraldiska karaktär skildrad på ett uttöm­ mande sätt.

★

Rådets uppgifter ock verksamhet inom rättsskipningen framkalla en bild av strängt beskuren maktutövning. I kapitlet om kommun ock stadsfred kar för­ klaring lämnats till det faktum, att rådets uppkomst icke åstadkommit någon egentlig förändring i det hävdvunna rättegångsväsendet. Stadens ting, det danska bytinget, var forum för borgarnes självständiga rättsskipning i civil- ock krimi­ nalmål. Borgmästare ock råd kade sin kompetens odelad inom den egentliga ad­ ministrationen. Inom rättsskipningen kade borgmästare ock råd däremot delad kompetens med borgarne, nämligen en exekutiv befogenhet. Stadsrätten kade ingen orsak att med detta obestridliga faktum för ögonen uppdraga vad vi nu skulle mena med klara gränslinjer mellan rådet ock tinget. Rättegångsväsendet uppbars av det säregna bevisförandet med ur borgarnes egna led uttagna edshjälpare (tolfter) ock tingsvittnen med omedelbart domfällande verkan. Borg­ mästare ock råd voro verkställare av denna juridiska folkvilja.

När borgaren i Hälsingborg Peter Petersson vid sitt inträde i Esroms kloster skänkte detsamma den 22 sept. 1338 sina tvänne bodar med byggnader ock jord,

HäLdingborgj medeltid 1230

1336

—

skedde detta genom skötning »på vår stad Hälsingborgs ting».1 Det är det älsta bevarade dokumentet, som omtalar tinget i Hälsingborg.2 Ingen av stadens myndigheter nämnes som närvarande på tinget; skötningen har försiggått enligt lag. Abboten i Herrevads kloster intygade därjämte den 29 sept., att han då var närvarande »på staden Hälsingborgs ting och personligen hållit klädesfållen åt abboten Johannes i Esrom, vilken mottog skötningen», när Peter Petersson skänkte sina gods till klostret.3 Brevet är laga åtkomstbevis, ett fastebrev, som återger den hävdvunna processen på tinget, i det att parterna själva genom skötning in­ för de vid överlåtelsen närvarande vittnena ombesörja avtalets giltighet för fram­ tiden genom dokumentet som skriftlig uppteckning av den redan genomförda rättshandlingen. Vid nämnda tid har rådet sannolikt varit stadens högsta myn­ dighet, utan att dock ha befattat sig med detta tingsärende. Men i nästa beva­ rade fastebrev från 1451 — likaledes för Esroms kloster — är förhållandet för­ ändrat. Brevet utfärdades av »Tuve Nilsson, borgmästare, rådmän och ganske menighet i Hälsingborg» och »på vårt gästeting i vår by». Enligt brevets ordalag synes »gästeting» icke vara något annat än benämning på stadens vanliga ting i de fall, då rättsangelägenheter mellan stadens borgare och främlingar eller »gäster» avhandlades.4 »Utlänningars» d. v. s. främlingars rätt att besitta fast egendom i en stad var en fråga om delaktighet uti stadens rättsliv. Ingen borgare finge giva en »utlänning» sitt värj omål mot sin »medborgare» eller mottaga utlännings värj omål mot sin medborgare, en bestämmelse, som faktiskt ställde främlingen rättslös.5 Borgmästare, råd och menighet hade emellertid att särskilt intyga, att »våra medborgare, som äro Nils Brun, Asker Smed, Michel Wmter, Staffan Nilsson, Åke Petersson och Jens Olofsson, dessa sex dannemän de vittnade alla uppå deras själ och sanning, att de hade varit närvarande vid 4 tingsbänkar uppå förenämnda Hälsingborgs byting och sågo och hörde, att Sven Nilsson, som 1 Codex Esromensis, s. 259. Se ovan s. 68.

2 Jfr Hälsingborgs bist. I, s. 258 ff., där ett försök att med ledning av en uppgift i kung Valdemars jordebok 1231 om i Hälsingborg verkställd skötning av jord i Gårdstånga erbålla belägg för bytinget i Hälsingborg icke lyckades.

Däremot bar bytinget kunnat bär­

ledas ur den skånska birkrättens ursprungliga sammanhang med allmän dansk stadsrätt i dess älsta upp­ teckning, Slesvigs stadsrätt från 1200—1202. — 3 Se ovan s. 68 f.

Om skötningsproceduren se närmare

Hälsingborgs bistoria I, s. 258. — 4 Codex Esromensis, s. 261. Aven den tyska stadsrätten kände till gäste­ ting (Gastgericht) med dess särskilda processförfarande (Gastprozess).

Om en borgare i en stad anförde

klagan mot främling, skulle den klagande som vittnen åberopa personer i offentlig tjänst, ocb rådmän kommo att spela en dylik roll.

Jfr R. Scbranil, Stadtverfassung nach Magdeburger Recht, s. 69, ioz{, 126,

323 f. R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, s. .439. Enligt Köpenbamnsstadgan 129.4, P* 27 kunde ingen neka med ed, vad två rådmän vittnat. K;0benhavns Dipl. I, n. 33. Jfr M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse, s. ^3. — 5 Malmö privilegiebrev 1,4 *5- Privilegier I, n. 289, p. 6; Hälsing­ borgs kopia 1.415, P- 5-

Borgmäotare ocb råd bodde på [ön] Ven, ban stod uppå förenämnda byting för många gode män ocb lät förenämnde Jeppe Petersson kvitt» för vad som tillfallit bans dotterbarn »efter deras fader Jens Judae, ocb han var då rätt värje före ocb ban tackade före­ nämnde Jeppe Petersson för rätt ocb gott skifte». Borgmästare, råd ocb menigbet bekräftade sålunda, att överlåtelsen skett i laga former, varför ett eventuellt försvar i en framtid av klostrets i Esrom äganderätt icke skulle beböva även­ tyras av lagens förbud för en borgare i Hälsingborg att inträda i värjemål för utlänning. Detta värjemål var nu lagt på staden själv i kraft av ett med stadens sigill beseglat tingsbevis. Borgmästaren »presiderade» kanske vid tinget, men ur­ kundens innehåll betonar starkt en passiv roll från bans sida, som knappast låter sig förenas med uppgiften att verkligen leda förhandlingarna. Det är en senare tids begrepp av domarens kall, som icke var medeltidens. Borgmästaren intog jämte rådet ocb tingsmenigheten faktiskt endast värj em åls ställning till förmån för den utländske parten, Esroms kloster.

Detta omdöme gäller också om två tingsbrevav den 30 maj 1468 ocb den 17 april 1469, som här publiceras (bil. B, C).

Det förra utfärdades av »Tuve Nilsson,

Claus Seyeler, Bengt Mogensson borgmästare i Hälsingborg, Jens Smed byfogde» samt 8 borgare, det senare brevet åter av samma myndighetspersoner, men av endast 5 borgare som tingsvittnen.

Båda breven beseglades med stadssigillet,

vilket uttrycker, att breven gälla staden som rättsperson i dess förhållande utåt.

Eljest var praxis vid användning av stadens sigill i samma slags rättsärende väx­ lande; i de flesta fall synas magistratspersoner ocb tingsvittnen ba bestyrkt med sina privata sigill.1 Riddarne Knut Truedsson Hase på Örtofta ocb Johan Oxe voro emellertid med all visshet icke invånare i Hälsingborg, ty i överlåtelse­ breven borde väl detta efter övligt bruk ha framhållits. Johan Oxe erhöll i samma brev bevis ej blott på sin rätt till Knut Truedssons gård, utan även några stadens jordar. Borgmästare ocb råds befogenhet att »med allmogens val, råd ocb samtycke» avbända sig stadens mark framträder åter i ett brev av den 7 mars 1494, vilket utfärdades av »Jens Jepsson, Mattis Olsson borgmästare ocb ganske menige råd i Hälsingborg — med ganske mene allmogens samtycke, som bygga ocb bo i föreskrivna Hälsingborg». Dessa hade »avbänt, sålt ocb skött» stadens jordstycke samt på »vår bys vägnar Hälsingborgs» bekommit full valuta.2 Stadssigillet understryker en klar uppfattning hos brevutfärdarne av staden som rättsperson, representerad av borgmästare, råd ocb menighet. Mindre skarp be­ höver icke denna uppfattning anses vara i ett av »borgmästare ocb råd ocb all 1 Se ovan s. 70. — 2 Om brevets innebåll i övrigt se ovan s. 69.

29 — 31215.

HäUingborgj medeltid 1250 —1336 menige allmoge i Hälsingborg» den 16 dec. 1469 utfärdat kvitto till fru Barbro för inlöst pant, som staden Kade, därför att brevet beseglas ej endast med stads­ sigillet utan också med de båda borgmästarnes enskilda sigill.1 Ty dessa fingo ju genom det personliga ansvarets erkännande i ocb med deras sigillering bereda sig på att med sitt gods eventuellt hålla staden skadeslös, om förlust skulle inträffa.

Dessa visserligen mycket få rättsfall visa, att borgmästare och råd jämte menigheten förfoga över stadsförmögenheten och därvid representera staden i förmögenhetsrättsligt avseende med eller utan tingets särskilda ingripande där icke detsamma, t. ex. i fall av bevisning, kunde påkallas. Samma myndighet som köper, säljer och förpantar är emellertid också den, som på tinget ingår i värje­ mål eller vittnar för den part, som därstädes i laga ordning förskaffat sig en rät­ tighet. Johan Oxes åtkomsthandling 1469 visar nämligen, att både det ena och det andra kunde förekomma i ett och samma brev. Borgmästare och råds ställ­ ning till tinget är icke en myndighets, utan kan i princip anses jämförlig med den enskilde borgarens på tinget. Båda äro bundna av tingsmenighetens dom; till­ sammans med denna menighet bekräfta och bevaka de den dom och den rättsliga åtgärd, som framgått ur processförfarandet. I detta förhållande framträder i sin mån orsaken till det vacklande bruket av stadssigillet vid tingsbevisens besegling. Man föredrog i regeln att binda ansvaret vid rådsmedlemmarna person­ ligen, men icke som den korporation, rådet i själva verket var. Intet kan bättre belysa detta förhållande än det faktum, att det ingalunda var nödvändigt, att just borgmästare och råd jämte tingsmenigheten utfärdade tingsbeviset. Borgaren Erland Jepsson i Landskrona utfärdade själv sitt eget fastebrev, som innehåller, att han den 19 mars 1464 >yP& vårt byting» i närvaro av byfogden, två borg­ mästare och 2 rådmän skötte sin gård i staden till Hans Roskill. Brevet beseg­ lades »av dessa föreskrivna dannemän» — det är som sådana och icke som myn­ dighet, magistratspersonerna värderas på tinget.2 Ett sista bevarat medeltida tingsbrev från Hälsingborg är daterat den 24 nov.

1511. Hans Friis, byfogde, Jep Nilsson, Olof Hansson och Lauritz Persson, råd­ män, tillkännagåvo, att nämnda dag »var skickad för oss och för många danne­ män, som den dag ting sökte på Hälsingborgs rådhus, beskeden man Olof An­ dersson, borgare i samma stad» som ombud för Reinhold Hansson i Köpenhamn, vilken skänkt sin gård i Hälsingborg till S. Olofs kyrka i Helsingör, varför om­ budet »skötte föreskrivna gård på Hälsingborgs rådhus». Till vittnesbörd härom vidhängdes stadssigillet.3 1 Se ovan s. 77. — 2 Repertorium II, n. 1731. —1 3 Se närmare Lär ovan s. 71.

226

Borg mästare ocb råd Detta dokument visar, att tinget hölls i rådhuset och liknande var förhållan­ det i Helsingörs rådhus.1

Vi ha förut erinrat om, att rådhus, d. v. s. en för

rådet särskilt avsedd byggnad (eller lokal) bör vid den tiden ha funnits länge nog i Hälsingborg.2 Innan rådets existens i Roskilde kan bevisas först 1273 på grund därav, att en urkund härom just från det året har råkat bli bevarad, talar sta­ dens lag 1268 eller 5 år tidigare om »rådhuset».3 Tinget hölls i äldre tider van­ ligen på torget under öppen himmel, och i Hälsingborg och Helsingör har det fått lokal i rådhuset, åtminstone vid ingången av 1500-talet. Den lokala koncentre­ ringen av rådets verksamhet till rådhuset har sannolikt ej varit utan betydelse för rådets förhållande till tinget. I rådhuset fördes givetvis av stadsskrivaren rådstuguprotokoll liksom i Helsingör och Malmö, men därav finns intet kvar för Hälsingborg. Protokoll över tingsärenden torde däremot icke vara kända från det medeltida Skåne.4 De bevarade tingsbreven från Hälsingborg ha dock visat rådets passiva ställning på stadens ting ifråga om civilmål, t. ex. överlåtelser av fast egendom.

Det förelåg väl mera sällan behov att utfärda tingsbevis i kriminalmål, så länge dessa icke blevo eller kunde väntas bli föremål för klander, men redan själva bevisförandets natur har uteslutit dömande verksamhet även i dessa mål från något tingsmenighetens ombud och således icke heller inrymt åt borgmästare och råd plats i själva domslutet. Detsamma gällde också den med rådet i vissa ärenden samverkande byfogden, men åt denne kunglige ombudsmans verksamhet i staden skall längre fram ett särskilt kapitel ägnas. Däremot blir det en annan fråga, i vad mån rådet medverkat i rättsskipningen under förberedelsens eller exekutionens Ett tingsbrev från Aarhus 1479 visar proceduren i ett brottmål på stadens ting, »bytinget». Brevet är utställt av byfogden, borgmästarne, rådmän och en­ skild person. På bytinget fick en borgare i staden tingsvittne av 8 dannemän, som förklarade, att de hörde och sågo samma dag på samma ting, att tre danne­ män anmälde, att en Michel Andersson, som nu senast hängdes utanför Aarhus, bestulit dem på en filthatt och en yxa. En annan anmälde, att samme Michel stulit även från andra personer och att han var en beryktad tjuv.5 Även i brott­ mål var ett tingsvittne av 8 dannemän den domfällande faktorn, mot vilken ingen 1 Jfr brevet 7/i2 1513: »som den dag ting sökte på Helsingörs rådhus» eller samma ordalag som i ovan­

stående 1511 års brev. Aarsberetn. fra Geh. arch. IV. Tillseg s. 8. — 2 Se ovan s. 72. — 3 Kolderup-Rosen­ vinge V, s. 179, p. 12 (pretorium ciuitatis). — 4 Stadsarkivet i Malmö.

De s. k. stadsböckerna, Malmö

stadsbok 1503—J 5^3 och Malmö stadsbok 1514—1524 äro endast rådstuguprotokoll. — 5 Repertorium II, n. 4404.

227

Häldingborgj medeltid 1230—1536 gensaga och intet klander med fog kunde resas. Helsingörs tingsböcker från se­ nare hälften av 16. årh. uppvisa samma processförfarande på tinget som i Aar­ hus id79- Men de uppenbara därjämte, att rådstugan var platsen för brottslin­ gens förhör och även tortyr för att bekänna, varefter han utlämnades till tinget för att få sin dom.

Som brist i rättsskipningen framstår myndighetens ringa an­

svar för brottets verkliga uppdagande, och det fick ankomma på tinget att få saken avgjord utan närmare materiell bevisprövning.1

Vi övergå från tinget till rådstugan eller »rådhuset», som i de medeltida källorna icke endast var ett konkret byggnadsbegrepp utan snarare ett fiktivt juridiskt uttryck för rådstugurätt. Det heter i Malmö privilegiebrev 1353, att varje borgare hade att ifråga om sina skyldigheter mot kungen och i sitt mellanhavande med staden svara för sig endast inför stadens råd (consistorium) eller på tinget, »på rådhus eller stadens byting».2 Med det latinska ordet consistorium, som översättes i de danska texterna med »rådhus», bör förstås sittande råd som ett beslutande kollegium. Stadslagen 1487 stadgar, att stämning till »ting eller rådhus» sker genom stadstjänaren vid äventyr av böter för uteblivande från dom­ stolen.3 Att »rådstuga» varit en på samma sätt organiserad inrättning i varje dansk medeltidsstad framträder redan i rådstugubrevens formella avfattning — stads­ skrivaren i en stad har samma »kanslistil» som sin kollega i en annan. Det bör dock här förutsättas, att rådstuga mycket sällan nämnes i stadslagar och privile­ gier samt att de av byfogde, borgmästare och råd utfärdade tingsbevisen före­ komma i så övervägande stort antal i förhållande till rådstugubreven, att den iakttagelsen inställer sig själv, att rättshandlingar av för samhället förpliktande natur i långt mindre omfattning genomförts inför sittande råd på rådstugan än på tinget, vare sig att detta senare hölls på rådhuset eller annorstädes. Orsaken till denna skillnad sådan den framträder i det bevarade beståndet av rådstugu- och tingsbrev kunde kanske synas vara, att rådstugans verksamhetsområde var mindre än tingets, men den egentliga förklaringen vinnes dock först, om vi i det följande observera, att rådstugumålen berörde andra rättsförhållanden än målen på tinget.

Rådstugubreven utfärdas av borgmästare och råd, någon gång med byfogde, men nästan alltid utan menighet och inledas i nedanstående urkunder med följande 1 Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 188; jfr processen 1571 mot bäxan Doritte Nippers, s. 162 IF. — 2 Privilegier I, n. 276, p. 5, 18; n. 278, p. 6; Malmöbrevet 1415 ibid. n. 289, p. 20; Hälsingborgs kopia, p. 21. — 3 Kolderup-Rosenvinge V, s. 554, P- 102; Hälsingborgs kopia, p. 87.

228

Borg mäotare och råd uttryck: »sittande råd och rätt», »i vår rådstuga», »vårt sittande råd och rätt i Aarhus», »på vårt rådhus» i Malmö eller i Aalborg, »på Nyköpings rådhus och för menige allmoge på bystämma», »på vårt rådhus i Roskilde», »på rådhuset i Aarhus för sittande råd och rätt». Rådstuga var alltså sittande råd och dessutom rätt, vilket senare ord visar, att rådstugurätt var ett rättsskipningsorgan. Ser man därför på innehållet i rådstugubreven befinnes det, att rådstugurätten var forum för de mål, vilka icke avdömdes efter bevisningen på tinget, varest 8 dannemän ju utgjorde det sedvanliga tingsvittnet. Om menigheten icke var med vid råd­ stugurätten, kunde således icke heller de mål handläggas, som fordrade tingsvittne.

Det finnes ett belysande exempel bevarat just i detta fall. För sittande rådet och rätten i Aarhus’ rådstuga hölls nämligen 1464 förhör med 4 dannemän, som intygade, att de varit vittnen på den tid, då Michel Jude köpte jord i staden.

Detta intyg var icke tillräckligt för köparen, ty han erhöll på Aarhus' byting 1469 tingsvittne av 8 dannemän, vilka läste på tinget nyssnämnda rådstugubrev av 1464 samt förklarade, att detta finge gälla intill dess att bättre bevisning kunde komma.1 Rådstugubreven beröra icke heller överlåtelser av fast egendom; de otaliga dokument, som innehålla detta slags rättsangelägenheter, äro alla ut­ färdade på tinget i staden.

Rådstugurätten hade ingen befogenhet att av egen

myndighet auktorisera tingshandlingen; de s. k. tingsvittnesbreven utfärdade rådet endast på tingets vägnar. Rådstugan var forum för stadfästande av överlåtelser av vissa rättigheter eller bevittnande av genomförda avtal o. dyl. Exempelvis se vi sålunda, att rådstugan i Aarhus — från vilken relativt många brev av någon anledning äro bevarade — den 14 okt. 1457 hade att intyga befintligheten av ett avtal, varigenom den ena parten till den andra avstått från sina rättigheter i en gård på det villkoret, att den, som bebodde gården, skulle utreda jordskylden och andra pålagor till staden.2

Denna attest hade väl närmast ur ordningens

synpunkt betydelse för stadens uppbörd, för vilken rådet i sin kamerala verk­ samhet också hade att sörja, varom närmare längre fram. Rådstugan i Aarhus hade 1479 att attestera vad två dannemän intygade, nämligen att de närvarit jämte andra vid ett gårdsskifte mellan familjemedlemmar.3

Alldeles samma upp­

gift att bestyrka ett arvskifte hade »borgmästare och rådmän» i Malmö haft sig förelagd »på vårt rådhus», då likaledes två dannemän den 9 maj 1460 intygade att de närvarit vid ifrågavarande skifte.4 Detsamma inträffade 1489 på »Roskilde 1 Repertorium II, n. 1816, 2558. — 2 Repertorium II, n. 766. Härmed kan jämföras, att hövitsmannen på Kalundborg satt på bjtinget 1^65 för att utröna, om en föregiven gåva av jord till klostret därstädes verkligen var skött på tinget. Repertorium II, n. 1850. — 3 Repertorium II, n. 4395. — 4 Repertorium II, n. 1134

229

Häloingb o rgo mcdcLtld 12go — 1536 rådhus», varvid det dock ej synes ha varit nog med endast borgmästare och råd­ män, eftersom de suppleras med byfogden och en kanik. Utom detta arvskiftesärende hade samtliga myndigheter att kort därefter anteckna erkännandet av själagåva av jord i staden till domkyrkan.1 Dessa ärenden böra visserligen be­ traktas som framläggande av redogörelse för bevisningens skull från den rättssökandes sida, men det sittande rådet har icke därför iakttagit blott åhörarens passiva roll. Rådet har givetvis ombesörjt en sådan redigering av målet, att det kunde läggas till grund för det utfärdade intygets krav på rådets ansvar i fall av bestridande. Dit kan man hänföra exempelvis den diskussion, som »borgmästare och rådmän» anordnade på Aalborgs rådhus den 11 juli 1477. Enligt den ena urkunden framställde den rättssökande olika alternativ beträlfande utövningen av patronatsrätten till tvänne kyrkor, och om biskopen eller enskild person ägde bestämma vid utseende av sockenpräst. I anledning härav utfärdades en annan handling av borgmästare och rådmän samt ej mindre än 15 namngivna borgare på rådhuset. Då åtsporde den rättssökande, om någon sockenpräst tillsatts av annan än patronus, varpå borgmästare, rådmän och menighet intygade att de, somliga i 80, somliga i 70 och somliga i 40 år, ej mindes annat än att biskoparna av Viborg alltid försett kyrkorna med den präst, som patronus ville ha.2 Menig­ heten är icke tingsmenighet och har intet dylikt representantskap för staden. Ur­ valet av dannemän var icke begränsat till det sedvanliga antalet 8 dannemän som tingsvittne, utan har bestämts till att omfatta sådana ålderstigna personer, vilka kunde veta något om hävdvunnet bruk vid tillsättandet av sockenpräst.

Målets beskaffenhet ger sig just häri tydligt tillkänna: rådstugurätten hade att konstatera vad som var ett giltigt faktum eller bestående rättsordning i det föreliggande fallet. I anslutning till vad dessa sade sig minnas föll rättens utslag, varvid vittnena fingo som urkundspersoner stå sitt ansvar till förmån för patro­ nus.3 Inför borgmästare och 2 rådmän »på Nyköpings rådhus och för menige all­ mogen på bystämma» 1482 begärde rådmannen Jep Jenssen att de närvarande ville bekräfta vissa villkor i det avtal, varigenom han tillbytt sig av en borgare i Malmö en viss kvantitet humle mot en häst. Det är tal endast om den menighet, som infunnit sig på »bystämma», och ingen av allmogen är brevutfärdande urkundsperson.4 Borgmästare och råd i Aarhus utfärdade 1496 ett intyg5, att »på rådshuset i Aarhus för sittande råd och rätt» meddelade en borgare att han för­ bundit sig att till en annan betala årlig hyra till visst belopp med ett halvt års 1 Repertorium II, n. 6525, 6544. — 2 Repertorium II, n. ^062. — 3 Repertorium II, n. ^061. — 4 Re^ pertorium II, n. 5068. — 5 Repertorium II, n. 8210.

Borgmästare ocb råd uppsägelsetid för en gård i staden.1 Slutligen plägade man för sittande råd upp­ läsa beseglade brev, vanligen för bevakande av åtkomst till egendom, varefter rådet vidimerade det med eget eller stadens sekreta sigill.2 Men härvidlag är att märka, att med sådana vidimationer eller »vidissen» kunde man väl försvara, men icke vinna egendom.3 Som en sammanfattning av det ur spridda dokument här­ ledda förfarandet vid rådstugurätt tjänar Malmö rådstuguprotokoll 1503 —1548 och 1514—1524.4 Dessa huvudkällor även till det senmedeltida stadsväsendets i Skåne historia innehålla övervägande mål angående arv, kontrakter, krav mellan borgare och utlänning eller institution, kriminalpoliti i form av böter för slagsmål, överfall, okvädinsord m. m.

Men överlåtelser av fast egendom samt brottmål

saknas; dessa voro ju hänvisade till bytinget. På grund av de ofta förekommande målen i tvister mellan borgare och icke-borgare samt sakfallen var kungens fogde eller byfogden vanligen med i rådstugurätten. På rådstugan iklädde sig ekonomiskt vederhäftiga borgare ett slags borgen för att den bötfällde erlade sina ådömda böter till kungen och till staden, vilket antecknades i en borgensbok, det s. k. borg­ mästare och råds i Malmö sakfall 1527—1545.4 Hälsingborg äger intet medeltida rådstugubrev eller protokoll i behåll. Det älsta rådstugubrevet har utfärdats den 15 (22) juli 1560 av borgmästarne Hans Thomasson och Matts Petersson, rådmännen Willum Forbusson, Librekt Lauritsson, Gundir Nilsson, Jörgen Jakobsson och Hans Skrivare samt byfogden Anton Thomasson. Brevet innehåller, att »på Hälsingborgs rådhus» upplästes inför dem det ovan nämnda tingsbrevet 1511 angående Reinhold Hanssons gåva av gård i Hälsingborg till S. Olofs kyrka i Helsingör.5 Borgmästaren Henrik Mogensson i Helsingör klagade inför brevutfärdarne, att en borgare i hans stad vid namn Thomas Ratther förhöll kyrkan nämnda gård. Den senare framlade ett kungligt brev 1519, den förre svarade med att förete Reinhold Hanssons samt ett öppet beseglat brev av Kristian III. »Då sporde vi forme Thomas Ratther, om han hade här något vidare antingen med brev eller sigill eller levandes röst häremot att säga. Då sade han! nej, att han icke visste vidare brev eller vittnesbörd än som han då tillstädes hade.

Då efter tilltal och gensvar och som forme öppna

beseglade brev utvisa sade vi där av för rätten», att Thomas Ratther icke hade någon rättighet i gården.

1 Om kuskyra stadgar 1487 års stadslag. Kolderup-Rosenvinge V, s. 5.^3, p» 67. — 2 Repertorium II, n. 180. Borgmästare ock råd i Köpenkamn 1452 ^/io. — 3 Stemann, Den danske Retskistorie, s. 20^ åbe­ ropar en dom av 1528 ock Kristian V:s danske Lov. — 4 Stadsarkivet i Malmö. »Stadsboken» är rådstugu­ protokoll. Jfr ovan s. 219. — 5 Aarsberetn. fra det Kongel. Gekeimearckiv IV. Tillaeg s. 19. dom» i överskriften är ett felaktigt ord.

»Bytings-

Hälsingborgs medeltid 1230—1336 Genom sin levande åskådlighet ger denna urkund en tillförlitlig inblick i pro­ ceduren vid rådstugurätten; vi se, hur borgmästare och råd jämte byfogden utgingo från det rättsläge, som de uppvisade handlingarna utstakade, samt anställde muntligt förhör för att utröna vad som möjligen kunde rubba detta faktum.1 Rådstugubrevet 1560 bjuder icke i och för sig på något anmärkningsvärt, då det­ samma fullt inordnar sig i den praxis, som vår granskning av flera rådstugubrev för andra städer givit vid handen. Denna praxis kan summeras så, att bytinget var alltjämt under medeltiden organet för stadens dömande och delvis beslutande verksamhet, varemot rådstugan representerade genom sittande råd stadens rätts­ vårdande uppgift för vidmakthållande av bestående rättsordning och ingångna avtals giltighet och bestånd.

Med denna principiella avvägning av tingets och rådstugans inbördes kompe­ tensområden är också borgmästare och råds ställning inom rättegångsväsendet given.

De få bestämmelser, som i stadslagar och privilegiebrev finnas om rätte­

gången, låta sig också förenas med denna fördelning av rådets och tingets upp­ gifter.

Det är först i 1487 års stadslag, som praxis i några punkter upptecknats.

Om »utombyman» kom inför fogde, borgmästare eller rådmän och krävde be­ talning av någon person, skulle dessa skipa honom rätt på första rådsdagen. Om gäldenären nekade, skulle han värja sig med kvitto eller med vittne, att han be­ talt eller icke var något skyldig.2 Främlingen hade ingen plats på tinget, efter­ som han icke var medlem av stadens rättssamfund och detta icke hade något in­ tresse av hans affärer. Rådstugan blev forum för utombymän, vilket dock ej uteslöt, att tinget var forum ifråga om överlåtelser även på främling av jord i stad. Ty fast egendom berörde olika intressen i samhället, vilka genom laga över­ låtelseformer skulle bringas till att godkänna avhändelser, såsom fallet var då t. ex. Esroms kloster på »gästetinget» i Hälsingborg 1451 erhöll fastebrev på jord i staden.3 Rådstuga var för visso forum för klagomål över liden skada, då fogde, borgmästare och råd »skulle skipa honom rätt, så att han icke klagar sig rätts­ lös».4 Det är en klart rättsvårdande uppgift, som även här tillkommer fogden och rådet.

Beträffande kriminalmål synes rådets och även fogdens befogenhet att döma varit helt utesluten, då den dömande makten tillkom tinget. Men däremot har häktning och förhör samt exekution av tingets domar eller med ett ord krimi1 Borgmästare, råd ock byfogde i Hälsingborg intygade % 1563 att 12 på rådkuset år 1560 utsedda män värderat byggnaderna på gården till 700 danska mark. Aarsberetn. IV, s. 20 not., där även ett an­ nat brev från Hälsingborg 7011 1564 anföres. — 2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 527, p. 16; Hälsingborgs kopia p. 15. — 3 Se ovan s. 22^. — 4 Kolderup-Rosenvinge V.

232

Borgmädtare och råd nalpoliti tillkommit rådet jämte fogden som politimyndighet. Hitintills La vi förbigått den för det medeltida rättsväsendet i stad ytterst karakteristiska för­ bindelsen mellan dessa stadens ocb kungens myndigheter. Vi spara alltjämt denna fråga till ett följande kapitel »Byfogden».

Men det hör till det sammanhang, vari städernas rättegångsväs en nu skild­ rats i sina grunddrag, att till slut antyda den plats, som rådstuga och ting intogo inom ett slags medeltida instansordning. Här kan endast erinras om det förhållan­ det, att från bytinget understundom vädjades till rådstuga, ifall parterna önskade detta. Icke heller är det plats att här undersöka i vad mån landstinget för Skåne upptog bytingsärenden. Men däremot har rättaretinget som rikets högsta domstol naturligtvis kunnat upptaga mål från rådstuga och ting utan att vägen till lands­ tinget först anlitats. Det låg nära till hands att söka rättvisa på Hälsingborgs slott, där redan Magnus Eriksson höll sina rättareting.1 Liksom på andra slott har även här funnits en s. k. borgstuga. Den nämnes veterligen blott i en beva­ rad, medeltida urkund, som är ett vittnesintyg 1472 på borgstugan på Hälsingborg av förnäma herrar rörande en av riddaren Johan Oxe framställd fråga om ett släktskapsförhållande.2 Brevet vittnar om, att rättsförhandlingar fördes i borg­ stugan. Denna lokal var besättningens uppehåll och den begagnades för vittnes­ förhör i högtidligare former eller när kungens rättareting hölls3, vilket senare också kunde ske i Hälsingborgs kloster. Sålunda hände det 1497, att vittnesin­ tyg utfärdades där för Peter Brun, borgare i Hälsingborg. Sist i raden av brevutfärdarne — 3 riddare och 4 väpnare — finna vi stadens borgmästare Matts Olsson, som i det förnäma sällskapet fick en blygsam plats trots eller rättare sagt till följd av sitt ämbete.4 Dessa exempel hänvisa egentligen icke till någon »instansordning». Uttrycket har för övrigt knappast medeltida hemul för sig. Till kungen kunde vem som helst av hans undersåtar vända sig för att få rättvisa, och tendensen att t. o. m. förbigå den hemmavarande domstolen och direkt gå till kungs har också gjort sig gäl­ lande, varom vi förut talat.5

Om rådstugu- och tingsärenden alltså befinnas

upptagna till behandling uti borgstugan på borgen, kan denna därför icke be­ traktas som överinstans över stadens domstolar.6

Borgstugan var ingalunda,

såsom vi nyss sågo, obligatorisk lokal för rättaretinget. Från 1500-talet vittnar 1 Svenskt Dipl. n. 3-4^7 — Magno rege apud castrum Helsingborgh placita sua justitiaria exercente — kung Magnus hållande sitt ting på Hälsingtorg. — 2 Repertorium II, n. 3038. — 3 W. Ckristensen, Dansk Statsförvaltning, s. 211. — 4 Konr. Barner, Familien Rosenkrantz’s Historie I, dipl. s. 19.J. Orig. på perg. i saml. Poul Laksmand ““/a 1^97 Rigsarkivet. — 5 Se ovan s. 190. — 6 Även på Stockholms slott hade kungen sin borgstuga för rättsförfarande. Jfr C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia V, s. 379.

30 — 31215.

233

Häldingborgd medeltid i 2go —1536 en del dokument därom, att Hälsingborgare med besvär mot borgmästare ocb råd gått till kungs ocb därefter återkommo med kungens brev till borgmästare ocb råd att skipa laga dom.1 Det skulle föra allt för långt att bär redogöra för de brottyper, vilka stads­ rätten upptager såsom kränkande stadsfred ocb allmän ordning. En sådan redo­ görelse betingas av förbandenvaron av juridiskt källmaterial för lokalhistorisk beskrivning, vilket dock belt ocb bållet saknas för Hälsingborgs vidkommande ocb även för övriga städers ocb i följd bärav endast kan erbjuda ett rent juridiskt intresse, som bänvisar stadsrättens straffsystem till rättshistoriens speciella om­ råde. Detsamma gäller också om äktenskapsrätten, arvsrätten ocb fordringsrätten, vilka upptaga anmärkningsvärt stora partier av stadslagar ocb stundom även av privilegiebrev. ★ Vi erbålla en mycket väsentlig bild av rådets administrativa verksamhet, om vi först lära känna rådets ingående kontroll av torghandeln eller dess torgpoliti.

I Hälsingborgs ekonomiska historia ba de särskilda bestämmelserna om varu­ handeln på torget åberopats ur rent bandelsrättslig sjmpunkt. Men de ba sitt sär­ skilda intresse som föremål för ordningsmaktens åtgöranden, såsom nu följer.

Rådet hade utan tvivel sina viktigaste ocb mest självständiga funktioner i torgkon­ trollen, som omfattade ej allenast ordningen på torget med torgplatser ocb salu­ bodar, övervakandet av gästers handel, införsel ocb utförsel av varor, utan också den viktiga varubesiktningen. Därjämte medförde koncentreringen till torget av stridiga ekonomiska intressen, som föranleddes av medeltidsstädernas skråmässiga varu- ocb handelspolitik, rika anledningar till rättstvister, vilka avgjordes på råd­ stuga, icke på ting, för såvitt icke processordingen i varje särskilt fall påkallade tingets domfällande. Den danska medeltida stadsrätten fann frågan om rätt forum alltför självklar för att en närmare precisering av rådets ocb rådstugans kompetens i varje punkt skulle behövas. Såsom vi förut antytt, bar rådets ur­ sprungliga verksamhet som beslutande ocb dömande myndighet icke haft något mera väsentligt att skaffa med den folkliga rättsskipningens hävdvunna uppgifter 1 Maryne Poels från Hälsingborg fick brev till borgmästare ocb råd i Hälsingborg 1536 att borgmäs­ taren Matts Böddeker trädde bennes rätt till en av benne i staden köpt gård £ör nära. Danske Magazin III, 6, s. 75. Om stämning av borgare i Hälsingborg bos kungen se Danske Magazin IV, 1, s. 228 (år isd6); s. 311, 316, 320 (år 1547); IV, 4, s. 156 (år 15^9?). Befallning till borgmästare ocb råd att döma om jord i Hälsingborg. Kanc. Brevbpger 1552, s. 180. Fredrik II:s förlikning

1571 i en av borgmästare ocb råd

samt byfogde i Hälsingborg fälld dom. Rigsarkivet. Rettertingsarkiv Dombpger. Danmarks Register paa Domme 1570—76, f. 8.

Borgmästare och råd utan kan snarare härleda sitt upphov och berättigande ur stadens ekonomiska liv, reglerat av handelsrätt och administrativa stadgar.

Förutsättningen för ostörd handel var torgfred, vilken hägnades av den kungliga bannrätten med z(o marks böter till kungen och staden vardera, alltså med tillhopa 80 mark. Torgfreden har upptagits i Köpenhamns stadsrätt 1294 (p. 69) där det säges, att den »varar från soluppgången till aftonklockans slag» på allmänna torgdagar varje onsdag och lördag. Bestämmelsen kvarstod beträffande »rätt torgdag» i nästan oförändrad lydelse ännu i 1487 års stadslag.1

Men

kungen kunde tillåta, att även söndagen användes som rätt torg- eller marknads­ dag, vartill den ansågs lämplig på grund av folktillströmningen till kyrkorna och av kyrkfreden, vilken icke mindre än torgfreden försvarades med zfo marks böter.

Det var i anslutning till en påvlig protest mot detta missbruk av söndagens helgd som kung Olof måste förordna, att marknad ej hädanefter finge hållas på söndag, vilken likväl förblev åtminstone torgdag. Gregorius XI hade nämligen tillskrivit ärkebiskopen av Lund 1375 att han skulle förhindra dylikt ofog, då det hade kommit till påvens kännedom, att det onda bruket inkommit i Danmark, att mark­ nader och torg (nundines atque fori) höllos på sön- och helgdagar, då folket icke brydde sig om att gå i kyrkan, utan drev omkring och svor på gatorna.2 Ännu i dag användes i det katolska Italien söndagsförmiddagen till torghandel. Det är i själva verket en tradition från medeltiden, då helg- och vardagar icke stodo i större motsatsförhållande till varandra ur kyrkans egen synpunkt.

Torgfreden avsåg alltså själva torgdagen. En helt annan betydelse får torg­ fred, om den identifieras med stadsfred, som skyddas i bestämda fall likaledes med 40 marks böter. Vi ha upprepade gånger påpekat torget som ett med hela staden själv liktydigt begrepp enligt den handelsrättsliga grundsatsen, att all han­ del skulle äga rum innanför stadens portar, i följd varav förköp utanför desamma och även landsköp ute på landsbygden voro strängt förbjudna. Oavsett torgdag skulle således varuomsättningen alltid begränsas till stadens område i och för rådets kontroll av handelns lagliga former.

Torgfred under pågående torgdag

hade icke ekonomiskt, utan straffrättsligt innehåll. Den som stal, sårade eller på annat sätt överföll en person på torgdag, fick sona sitt brott med 40 marks böter som en allvarlig skärpning av det ordinarie straffet för dylika förbrytelser.3 Så kunde torghandeln under det privilegierade rättsskyddet sättas i gång.

Om användning av bodar och stånd på torget gällde särskilda föreskrifter.

1 Kolderup-Rosenvinge V, s. 568, p. 150; Hälsingborgs kopia 1^8/, p. 133. — 2 Ny Kirkebistoriske Samlinger, V, s. 86/(. Acta pontificum danica n. 7/fi. Jfr Steenstrup, Studier over Kong Valdemars Jordebog s. 123. — 3 Jfr Stemann, Den danske Retsbistorie s. 603. Steenstrup, Studier s. 12^.

Hälding borgd medeltid 1250

1536

—

Redan i Köpenhamnsstadgarna 1254 och 1294 träffa vi förbud för gäst att på torget fritt uppställa pallar med handelsvaror, borgarne till skada (1254) eller att i sina skepp eller vid hamnen sälja, vilket skulle ske på torget eller i förut hyrda bodar (1294), givetvis under den offentliga kontrollen.1 För Hälsingborg gällde motsvarande punkt i Malmö privilegiebrev 1415,

»ingen djärves stå i köp­

mannabodar, klädesbodar, skomakarebodar eller något sådant ämbete att utöva utan att de äro bymän, förutan om rätt höstmarknad, som är från vårfrudag, den som åter kommer om hösten och så till S. Michaels dag. Vilken därutöver, bönder eller andra utlänningar, fördristade sig till att stå längre i de förenämnda bodar eller något ämbete där att bruka utan borgmästares och rådmäns vilja och lov, han skall böta till kungen 40 mark och till staden 40 mark.» Härmed är det uttryckligen sagt, att köpa och sälja var en rättighet för borgaren. De stränga böterna vittna om svårigheter att ordna torgpolitien i detta avseende.

Det låg nära till hands att taga sig den djärvheten att i främmande stad »stå i boden» längre tid än man hade rätt till. Vi erfara, att det var vanligt i Malmö, att krambodar användes längre tid än vad borgmästare och råd samt kungens fogde medgivit.2 Det var därjämte icke tillåtet för byman eller utlänning att under höstmarknaden bygga bodar vid stranden.3 Om utländsk krämares rätt att tre dagar, en gång om året, utan särskilt tillstånd av kungen stå ute med sina varor, är förut nämnt. Eljest skulle gäst taga in i borgares gård för att där under vär­ dens faktiska eftersyn söka avyttra sina medförda varor.4 Kontrollen av torghandeln i bodar och stånd gällde försäljningen. Men icke heller köparne gingo fria från uppsikt. Det var ej främlingar medgivet att köpa mera än vad de för egen del behövde, ej mera än vad de kunde »bära under ar­ men» till egen kost, ty endast borgarne hemma i staden ägde rätt till återförsäljning.5 Det tillkom uttryckligen borgmästare och råd att övervaka handeln i stånd och bodar samt naturligtvis all handel överhuvudtaget på torget. Denna kontroll kunde emellertid icke bli fullständig, därest den icke tillika omfattade uppsikt över riktig användning av mynt, mått och vikt samt varubesiktning till kontroll av producenterna och till förmån för konsumenterna.

Det ålåg nämligen rådet som en särskild uppgift att åt stadens invånare garan1 Kj0benkavns Dipl. I, n. 16, p. 4; n* 33> P•

ock råds

i Malmö

Sagefald 1527—1545.

Hälsingkorgs kopia p. 2zf ock 12.

Faä

4• Se ovan s. 88. —2 Malmö stadsarkiv. Borgmästare

förekomma för 1537. —

3

Privilegier

I,

n. 289, p. 25 ock 12;

Avskriften är icke kär ock var exakt lika med trycket i Privilegier I.

Magistraten kan också 1648 kaft annat textförlägg. Ovanstående citat kar jämförts med Privilegier I. — 4 Se ovan s. 92.

Samma kestämmelser om borgares rätt att köpa ock sälja ock om främmande krämare

gällde för Wismar. Friedrick Tecken, Die Biirgerspracken der Stadt Wismar, s. 178 ff. — 5 Se ovan s. 89 f.

Borgmästare och råd tera rättmätig kvantitet och bästa kvalitet av vad som köptes på torget, i synnerhet beträffande livsmedel. Denna omsorg förutsatte i första rummet riktiga vikter och mått i handeln. I slutet av 1200-talet var det stadgat för Köpenhamn, att man skulle ha riktig aln, skäppa, vikt, pund, besman o. dyl. vid äventyr av böter.

Denna bestämmelse upprepades oförändrad under hela medeltiden.1 Hälsingborgs eget privilegiebrev

punkt 3, förbjöd gäst, d. v. s. främmande köpman, att i

staden köpa eller sälja »uti alnetal eller uti skäppamått eller med besmansvikt och sådana ting, som därtill hörer» vid 40 marks böter. Detta privilegiebrev åberopade också Hälsingborgs magistrat 1648, men i övrigt utgick den från 1487 års stadslag därför att den var den utgående medeltidens mest genomförda stads­ rätt.2 En eller två dannemän skulle enligt denna lag innehava stadens brännare och märke, varmed de skulle bränna och märka skäppor, fjärdingar och riktig besman, och varje borgare och invånare skulle låta göra detta efter stadens rätta mått och vikt. Kontrollen skulle alltså inrikta sig på att endast av staden god­ kända mått och vikter användes ute i rörelsen.

Men borgare och invånare

fingo ej begagna stadens egna »meniga» pundvikter, utan detta var endast den förbehållet, som av rådet utsetts därtill, vid äventyr av 40 marks böter till kungen och staden vardera. Avsikten med denna bestämmelse är tydlig: endast officiellt ansvarigt ombud för staden skulle väga för menige man; i annat fall kunde ju bedrägerier vid vägningen inträffa. Falsk rådman eller falsk vägare drabbades av samma stränga straff eller 40 marks böter. Det är ett exempel på, att det icke var ämbetets rang och värdighet, som låg till grund för stadsfredens bötessystem, utan den yttre rättsordningen och organisationen av stadsförvaltningen, som det ursprungligen hade ålegat kungen ensam att försvara. I kraft härav upp­ bar också kungen sina 40 mark och staden fick dessutom likaledes sina /(o mark.

Rätt förstådd ger oss punkt 3 i Hälsingborgsbrevet 1414 själva nyckeln till försörjningsproblemets lösning i praktiken.

Det är borgaren hemma i Hälsing­

borg, som på torget äger sälja efter mått och vikt, icke främlingen. Att för övrigt borgmästare och råd även i Hälsingborg hade att övervaka användningen av lag­ liga mått och vikter i handeln på stadens torg, måste redan av praktiska grunder te sig som helt naturligt. Visserligen finge gästen köpa »ätande varor» till det pr mått och vikt bestämda priset, men i så fall endast till »egen kost», icke för återförsäljning. Vi ha i den ekonomiska historien ifråga om varuhandeln hitintills 1 Den, som befanns ha orätt aln, vikt, besman, skäppa eller andra mått, skulle första gången böta 3 mark till staden, andra 6 mark ocb tredje mista sin huvudlott och rymma staden. Kjpbenhavns Dipl. I, n. 33, p. 80, år 1297; n. 127, p. 56, år 1443; Kolderup-Rosenvinge V, s. 559, p. 120; Hälsingborgs kopia p. 104, år 1487. — 2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 530, n. 23, 2/(; Hälsingborgs kopia n. 20, 21.

237

Häbincjborgj medeltid 1230—1336 blott lagt den rena affärsvinsten till grund för borgarens privilegium att ensam idka detaljhandel även med till torget förda utrikes varor. Men borgmästare och råd hade att tillgodose även konsumentintresset, som fordrade regelbunden tillgång till livsmedel efter billigast möjliga pris. Medlet var att fastställa visst pris pr mått och vikt. Denna kombination behärskade rådets försörjningspolitik.

De i magistratens taxor kungjorda priserna fingo icke under- eller överbjudas.

Då alla varor, som upptagits i pristaxan skulle säljas och köpas pr mått eller vikt till fixt pris, blev följden, att enskild person förhindrades att till förfång för andra genom för högt pris köpa upp, vad som fördes till torget eller vid försäljningen betinga sig höjda priser, varigenom tillförseln ifråga skulle rent av ha stoppats och stadsförsörjningen därmed äventyrats. I den tyska stadens livsmedelspolitik tillämpades fullt motsvarande huvudprinciper.1 Bland de skånska städerna torde det endast vara Malmö, som tack vare sitt anmärkningsvärt väl bevarade arkiv kan bjuda på senmedeltida upplysningar om, huru denna del av borgmästare och råds politi på torget kom att utfalla i verk­ ligheten. Överträdelserna bestodo vanligen däri, att man köpte och sålde till olagliga priser. Lauritz Jepsson fick 1535 betala i »sakfall» 20 mark skånskt mynt »för han sålde ved dyrare än borgmästare och råd hade pålagt». Villem Skotte fick 1537 böta 30 skillingar för att han köpt ett lamm för dyrt, men han var icke ensam om att betala över pristaxan, och flera personer köpte humle till förprång.

Man sålde kött annorledes än efter vikten, fastställd av rådet.2 Likartad juris­ diktion över torget får konstateras för andra städer i Skåne, även om vi icke ha anledning att här utvidga ramen för undersökningen.

Kontroll över brödet och dess bakning omtalas i »Hälsingborgs birkrätt», punkt 4, som här nedan skall citeras. Vi erinra först om, att denna punkt hämtats från skånska birkrätten 1326, icke från Köpenhamnsrätten 1443, varest den dock finns, men i annan lydelse. Den kan trots sin språkliga ålderdomlighet icke anses vara av äldre datum än från senare hälften av 1300-talet och utgör i Schlyters edition av Skånelagen ett tillägg till »birkrätten» för Skåne. Bestämmelsen före­ kommer i de s. k. Hälsingborgsexemplaren av denna skånska stadslag. Samman­ hanget i detta förhållande har utretts i första delen av Hälsingborgs historia (I, s. 253). Brödkontrollen visar sig sålunda som en sedan gammalt på dagordningen uppförd och verkställd uppgift av rådet i Hälsingborg. Det var endast stadfäs1 Anton Herzog, Die Lebensmittelpolitik der Stadt Strassburg (Abkandl. zur mittleren und neueren Geschickte, Heft. 12 1909). — 2 Malmö stadsarkiv. Borgmästare ock råds i Malmö Sagefald 1527—*545 s. 20 (1535), s. 25, 35 (1537).

238

Borg mästare ocb råd telse av gammal praxis, när det i Hälsingborgs speciella privilegiebrev i^l4 före­ skrevs, att »borgmästarne (o: rådet) skola sätta mått med ölkvinnorna, bagarne ocb andra ämbetsmän var efter sitt ämbete, att de göra skäligt av deras ämbete.

Vem som däröver bryter, rätte efter det som möjligt är ocb skäligt».1 Det förtjänar därför ur den historiska synpunkten på rättspraxis, att texten i den ovannämnda Hälsingborgs birkrätt punkt /( fullständigt citeras: »Item är det så, att bagare ej vill baka bröd, som Gud bäver unnat ocb tiden tillsäger ocb som bans borgmästare till bonom säger ocb befaller, då första gången därför varder på kärat, då skall det utdelas till de fattiga. Varder andra gången på kärat, miste brödet ocb böte mot byn 3 mark ocb 3 mark till kungen för olydnad. Om ban gör bäremot ocb sitter obörig, det att förändra, då böte sina tvänne 40 mark ocb vare sitt borgarskap kvitt». Avskriften från 1648 är ifråga om förfarandet vid bötes­ straffets utmätande ett vårdslöst sammandrag av dess faktiska förlägg i den text, vilken belt föreligger i Scblyters ovannämnda edition av Skånelagen.2 Det före­ skrevs emellertid 1487, att den borgare, som icke vill baka »så, som tiden säger till om kornet och bakar smärre bröd» än som fogde, borgmästare ocb råd be­ stämt, skall första gången mista brödet att utdelas till de fattiga, andra gången dessutom böta 3 mark, tredje gången 6 mark ocb fjärde gången 40 mark, hälften till kungen och hälften till staden, samt slutligen mista sitt borgarskap, om borg­ mästare och råd så syntes för olydnads skull.3 Brödkontrollen omfattade mjölets kvalitet ocb brödets rätta storlek; menig­ heten hade att hos rådet framföra sina klagomål. Det är den offentliga bakningen, som de medeltida stadsrätterna allmänt pläga reglera genom noggranna special­ bestämmelser, ty brödförsörjningen var naturligtvis en av de viktigaste omsor­ gerna i den medeltida stadens stora bushåll. De yrkesmässiga bagarna sammanslöto sig vanligen i bagareskrå. Det var givetvis ej enskild person förbjudet att baka för eget bushåll men däremot att offentligt försälja brödet utan att först ha underkastat sig den offentliga kontrollen ocb försåvitt ett bagareskrå icke hind­ rade bonom. Det är icke känt, om ett bagareskrå existerat i Hälsingborg såsom fallet var i Malmö enligt rådets skråordningar 1430 ocb 1524.4 Det bestämmande ändamålet för rådets försörjningspolitik var att tillförseln av bröd, så långt det 1 Privilegier I, n. 288, p. 4• »Borgemesterne» i st. f. rådet är oriktigt skrivet i detta endast som kopia kända privilegiebrev. Se ovan s. 211. — 2 Hälsingborgs kopia ur »birkrätten» p. 4 efter samma text som utgivits av Scblyter, Skånelagen, IV, addit. B, 5. — 3 Kolderup-Rosenvinge V, s. 563, p. 1Hälsingborgs kopia p. 118. Motsvarande bestämmelse

kap. 5> P- 18 bar samma gradering av bötesstraffet (tydligen

feltryck »tre marc» i st. f. 6 tretbie tiidb). Hälsingborgs kopia 1-443 P- x7 av nämnda p. 18 är ej beller fullt riktig. — 4 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, n. 16, 88.

239

Häbingborgd medeltid i2jo

—

i 536

fanns mjöl att tillgå, försiggick normalt. I skråordningarna kunde rådet, såsom vi sett antydas i stadslagarna, ge bagarna närmare föreskrifter angående bageri­ yrkets utövning, vilkas noggranna uppfyllande krävdes vid äventyr av brödets förlust för bagaren, stigande böter och slutligen borgarskapets förlust. Denna rådets stora maktbefogenhet har även i bagarnas skråordningar på skilda sätt kommit till uttryck beträffande dels brödsorter och deras vikt, dels ock prissätt­ ningen, t. ex. 1524 för Malmö bagare, då brödets vikt bestämdes i förhållande till spannmålspriset. Formellt voro de medeltida brödpriserna även i Tyskland oför­ ändrade, under det att brödets vikt däremot ändrade sig efter spannmålspriset.1 Hälsingborg hade under 16. årh. vattenkvarnar i n. v. Hälsodalen och detta bör också ha varit fallet under medeltiden, även om endast den. s. k. »Ginindi kvarn» är dokumenterad.2 Den medeltida staden hade inga upplagda mjölförråd, och kvarnar fingo därför icke saknas i ett omsorgsfullt tryggat stadshushåll.

Skulle vattenkvarnen stoppa, t. ex. på grund av brist på vatten eller andra hinder för målningen uppkomma, kunde ju brödbrist lätt hota hela samhället. Ehuru källorna till Hälsingborgs medeltidshistoria icke ge någon upplysning om vidtagna åtgärder från rådets sida för att säkerställa mjöltillgången för brödbakning, är det dock redan av praktiska skäl naturligt, att stor uppmärksamhet ägnats häråt.

Kanske det annorstädes förekommande påbudet också i Hälsingborg varit aktu­ ellt, att kvarnar i en stad skola mala först åt borgare sedan åt lantbor, liksom även att spannmål skall på stadens våg vägas, innan det mottages av kvarnen.3 Stadslagens uttryck att bagare skall baka »som tiden tillsäger om kornet» torde innebära, att det skall bakas när och så ofta det finns spannmål att mala. Mjölnaren var liksom andra hantverkare ställd under rådets kontroll enligt vad Häl­ singborgs privilegiebrev 1414 i punkt 4 synes förutsätta.

Gäster fingo icke köpa levande eller slaktad boskap på torgdag, men väl på marknad; den viktiga kötthandeln var hälsingborgaren ensam förbehållen i nämnda privilegiebrev. Men väl ägde gäst sälja livsmedel av alla slag enligt före­ skrivna regler så att tillförseln till torget blev tillräcklig för stadens behov. Även i det medeltida Hälsingborg torde borgare ha drivit jordbruk med boskapsskötsel utanför staden. Vi ha ur varuhandelns särskilda synpunkt redan berört den i början av 16. årh. alltmer betydande kreatursutförseln från Hälsingborg och den 1 Anton Herzog, Die Lebensmittelpolitik der Stadt Strassburg im Mittelalter s. 32. Jfr Malmö bagare

1524. När skäppan råg gäller 2, 3, eller 4 skillingar, skall »skonrogen» väga resp. 12, 10, 8 lod.

När

skäppan vete gäller 3 sk. o. s. v., skall simian väga 8 lod o. s. v. Danmarks Gilde- o g Lavskraaer II, s. 385.

— 2 Se ovan s. 68. — 3 Jfr A. Herzog, Die Lebensmittelpolitik der Stadt Strassburg im Mittelalter s. 60 ff., varest motsvarande förhållanden omnämnas.

2Z(0

Borgmästare och råd i samband härmed enligt stapelpolitikens grundsatser existerande tillförseln av kreatur till Hälsingborgs torg. En stor roll spelade möjligen också i Hälsingborg svinskötseln, som ju väl lämpade sig som binäring för bagare och mjölnare.

Det finns i de fåtaliga källorna ingen antydan om ett slaktareskrå i Hälsing­ borg, och skråartiklar för slaktare torde vara bevarade endast för Slesvig, Dragör och Köpenhamn. Det är dock i skråordningar för olika hantverk, som de bästa upplysningarna om rådets näringsreglering äro att finna. Den utförliga ordningen för Köpenhamns slaktare 1451 beskriver i detalj utövningen av de grundsatser, som stadslagar och privilegiebrev endast knapphändigt låta oss känna. Under viss tid av året fingo endast köttmånglarna sälja kött; två eller flera borgare kunde få köpa tillhopa en oxe eller ko till egen kost; om någon köpt lamm till eget behov ägde han sälja till sin granne, men endast till samma pris, som han själv köpt för; om någon köpte åt köpman (gäster) eller annan mans behov, skulle det vara för­ brutet gods; borgmästare och råd skulle tillse, att skäligt köp bereddes av köttmånglarne; ingen ägde rätt att slakta utan rådets och skråets samtycke.1 Dessa artiklar innehålla icke något säreget för Köpenhamns stads försörjningspolitik, eftersom de i princip uttrycka en strikt tillämpning även av den han­ delsrätt, som i privilegiebrevet 14^4 förkunnats för Hälsingborg. Rådet bör i detta avseende ha följt liknande grundsatser som rådet i Köpenhamn. Om me­ deltida praxis kan det sägas att den uttryckes just i författningarna själva. I Häl­ singborgs privilegiesamling 1648 medtogs även Kristian III:s förordning den 20 maj 1557, vari borgmästare och råd anbefalldes att bl. a. fliteligen tillse att det slaktades i köpstäderna, så att man varje vecka om söndag, tisdag och torsdag finge »ett tämmeligt köp», och finge därvid intet säljas styckevis eller i »fjärdingar», utan vägas och säljas i »pundetal». Däremot vore bönder och främlingar fria från att vidare föra slaktat kött till städerna uti fjärdingar eller styckevis.2 Fiskförsäljningen kan också härledas ur 1414 års privilegiebrev för Häl­ singborg. Rådet hade nämligen att tillse, att sillen fick avsättning om hösten så­ som den enda livsmedelsvara, vilken gäst ägde rätt att köpa för återförsäljning.

Tillgången på sill var vid nämnda tid större än vad försörjningen av Hälsing­ borgs stad behövde påräkna.

Det var ingen risk att släppa sillhandeln lös och

därmed göra Hälsingborg till exportort för denna vara. Men prissättningen kom att därmed reglera exporten på ett hämmande sätt. Den föreskriften att sillen om hösten skulle betalas till det gängse priset på stranden och under förutsättning 1 Danmarks Gilde- og Lavskraaer II, s. 1^2. — 2 Rigsarkivet, »Sverige, Helsingborg n. 87». Se ovan s. 7, not 3.

31

— 31215.

2^1

Häbingborgj medeltid i2jo —1536 av villighet att överhuvudtaget sälja den var givetvis ägnad att förhindra ett så­ dant bortslumpande av sillen, att det kunde bli brist på fisk i själva Hälsingborg.

När vi erinra oss från kapitlet om sillfisket förbudet att använda för små maskor i nät vid fiske utanför Hälsingborg blir det än mer tydligt, att rådet tänkte också på nödvändigheten att den för stadens försörjning så viktiga fisken icke utrota­ des.1 Samma avsikt att förbehålla fisket åt stadens invånare framgår tydligt av förbudet i Malmöbrevet 1415 för utländsk man att fiska utom vid rätt höstmark­ nad, vid äventyr av 4° mark till kungen och 40 mark till staden.2 Med den lakoniska notisen att rådet i Hälsingborg »skulle sätta mått med ölkvinnorna» avsågs, att rådet skulle övervaka ölförsäljningen i staden. När hälsingborgarne 1414 erhöllo detta privilegium av kungen, visste de redan förut, vad rådet härvidlag hade att göra. Bestämmelsen, att krögerskan skall hålla rätt mått, går nämligen tillbaka till en äldre, av Schlyter publicerad som tillägg till Skå­ nelagen. Då denna finns i de exemplar av Skånelagen, som skrivits för Hälsing­ borg, kan man anse bestämmelsen som gammal även för denna stad. Den ly­ der: »Om ölkvinnor. Är det så, att någon krögerska vill icke giva mått, som borgmästare och råd henne befaller och tunnans värde tillsäger, varder hon gri­ pen med annat mått, antingen inomhus eller utom, då miste hon så mycket öl, som hon inne haver och kannan (fästes) på kåken. Om det händer andra gången, skall hon mista ölet och böta 3 mark till staden och 3 mark till kungen, och kannan på kåken. Tredje gången böte 4° mark och springe av kåken».3 På städernas torg stod kåken, ursprungligen en enkel hudstrykningspåle, sedermera t. o. m. ett litet hus med plattform, varest inför mängdens ögon brottslingen förhånades och straf­ fades, skökans lockar klipptes, tjuvars öron och menedares fingrar avskuros och kvinnor måste springa med stadens stenar på släp till stadsporten. Rådet i Häl­ singborg hade kraftiga medel att enligt 1414 års brev, som ju bekräftades av efter­ följande regenter, kontrollera att ölförsäljningen på krogarna skedde med före­ skrivna mått. Det uppgives icke, vilka dessa mått voro, men detsamma bör ha gällt för krögerskan som för vintapparen, nämligen att vinet skall säljas allenast »med rätt stadens stop och fulla mått». Enligt Malmöbrevet 1415 ägde borg­ mästare och råd uteslutande befogenhet »att sätta köp på vin eller öl att mätas ut för pengar i samma stad», och om någon fördristade sig att mot rådets och den kungliga fogdens samtycke själv göra detta, skulle han böta 40 mark, hälften till kungen och hälften till staden.4 1 Se ovan s. 69. — 2 Privilegier I n. 289, p. 35; Hälsingborgs kopia p. 34, som saknar slutet: »utom av vårt synnerliga ocb borgmästares ocb rådmäns ocb vår fogdes särdeles lov». — 3 Scblyter, Skånelagen IV, addit. B, 6. — 4 Privilegier I, n. 289, p. 21; Hälsingborgs kopia, p. 22.

2zj 2

Borg mädtare och råd Köpebrev på gårdar i Hälsingborg avslöja den för varje medeltidsstad utmär­ kande hembryggningen av öl.1 Det var den tyske borgarens särskilda privilegium att leva av handeb bryggning ocb väl även jordbruk under det att »ämbeten» eller offentligt reglerade yrken omfattade krämare ocb hantverkare, vilka berö­ vades en ursprunglig rätt att också de brygga öl. Att brygga var icke ett hant­ verk i stadsrättslig mening och den, som bryggde, ägde icke utöva något »hant­ verk, som var ämbete».2 I Danmark synas motsvarande förhållanden möta oss, ty det är »borgaren» som brygger och säljer öl. På det danska ölet rådde med förbehåll av borgares bryggningsrätt intet bryggaremonopol eller beskattning av dess omsättning i handeln genom accis. Danehovet i Hälsingborg hade 1283 måst hämma konsumtionen av det bättre tyska ölet för att befordra bryggningen av det sämre danska.

Hela medeltiden igenom fortgick strävandet att gynna det

danska ölet för den inhemska näringens skull.3 Metoden var att reglera försälj­ ningen av tyskt öl men däremot tillåta varje borgare i staden att fritt sälja danskt öl. Ännu i 1360 års privilegiebrev för Malmö var försäljningen av tyskt öl eller vin fri, men priset måste bestämmas av borgmästare och råd, innan dessa drycker salubjödos ute i staden.4 Hälsingborgsbrevet 1414 talar endast om det öl, som säljes av krögerskorna, vilket torde ha varit både tyskt och danskt. Det var gäster, som förde tyskt öl med sig till de danska städerna, men 1415 var det ännu icke förbjudet för dem att sälja, varemot det införda ölet skulle ha sin kvalitet orubbad — det fick ej utspädas »med danskt öl eller med värre öl än det i tunnan är förut under 3 mark kungen och staden».5 Utom denna bestämmelse citerade magistraten i Hälsingborg 1648 en liknande från 1443 &rs stadslag, av innehåll att gäst, som förde till staden tyskt öl, finge ej medföra dricka för att icke därmed blanda upp ölet.6 Det är först i 1443 års stadslag som en tendens till monopolisering av ölförsäljningen gör sig märkbar. Därpå syftar rådets ovan omtalade privilegium att i stadskällare sälja tyskt och annat främmande öl i kannetal un­ der det att borgare fick i sitt hus eller på sin krog endast servera tyskt öl åt gäs­ terna. Det stod däremot envar fritt, borgare eller krögerska, att sälja danskt öl både inom- och utomhus. Denna olikhet i försäljningen av tyskt och danskt öl möter åter i 1487 års stadslag.7 Ingen förändring i försäljningsvillkoren synes ha blivit följden av en ny bestämmelse i nämnda stadslag, vilken föreskrev, att vin och 1 Se ovan s. 70 f. — 2 Jfr Friedrich Tecben, Die Bürgerspracben der Stadt Wismar s. 35, 165 ff. — 3 Se ovan s. 125. — 4 Privilegier I, n. 277, p. 22. — 5 Privilegier I, n. 289, p. 3^; Hälsingborgs kopia n. 33. — 6 Kj0benbavns Dipl. I, n. 127, 3 kap. p.

Hälsingborgs kopia, p. 8. — 7 Kj0benhavns Dipl. I,

n. 127, 1 kap. p. /(—6; Hälsingborgs kopia p. 5 = p. zf 1 Kolderup-Rosenvinge V, s. 525, p. 11, 13, 1^; Hälsingborgs kopia 11, 13 (= p. 14).

Häldlngborgo medeltid 12go —1536 tyskt öl, som någon förde i fat till köpstad att där försäljas, ej finge »utskeppas» d. v. s. transporteras från skeppet utan tillstånd av borgmästare och. råd, innan det avsmakats ock accis erlagts. Så snart dessa villkor uppfyllts, var ölet ute i staden till försäljning.1 Men just denna stadga fick förändrad innebörd, när dess tillämpning kom att bero på jämförelse med Kristian III:s förordning den 20 maj 1.557 för de danska städerna. Tyskt öl kade blivit så allmänt i riket, »att danskt öl är intet aktat», även om det bryggdes väl. Ingen dansk man, vilket 1487 års stadslag däremot uppenbart tillstadde, skulle kädanefter få införa tyskt öl, vare sig Rostocksöl, Stralsundsöl eller Wismarsöl vid äventyr av det införda ölets be­ slagtagande. Men om någon främling införde öl, skulle det säljas endast ombord på skeppet ock finge ej inläggas i någon källare, dock accisen därav kronan förbekållen, varjämte borgmästare ock råd skulle låta avprova ölet ock bestämma, kur det skulle uttappas ock vad det skulle kosta enligt rådande spannmålspris.

Förbudet att ka vin- eller ölfat i källare omöjliggjorde den lagring, som var själva förutsättningen för vin- ock ölförsäljning. Då intet tyskt öl mera finge föras i kandeln, skulle endast danskt öl bryggas.2 Denna förordning, som magistraten in­ förde i stadens privilegiesamling och framlade för Fredrik III 1648 till stadfästelse, kar alltså varit gällande författning även för ölförsäljningen i Hälsingborg.

Under sådana omständigheter kade det forna tillståndet för borgare att sälja tyskt öl i sina kus icke längre någon aktualitet.

Det förhöll sig i praxis efter 1557 så, att det härliga tyska ölet infördes av tyskarna själva, nämligen Wismarsöl av borgare i Wismar, Rostocksöl av invå­ nare i Rostock ock Warnemünde enligt certifikat som klart utvisade, att de själva voro ägare av ölet. Det var endast med särskilt kungligt medgivande 1563 som fru Bodils i Ängelholm, vilken innekade ett härbärge för vägresande, t. v. ägde befogenhet att hålla egen skuta på 3—4 läster i trafik på Tyskland för att där­ ifrån hämta öl ock andra varor, men kon skulle utgiva vanlig tull ock accis till stadsfogden i Hälsingborg.3 Vi hänvisa för övrigt till ett följande avsnitt, vilket berör taxorna för ölaccisen som en finansiellt sett synnerligen betydande indirekt skatt.

Bryggningen av ölet stod i visst samband med bakningen av bröd. Ty för båda näringarna fordrades tillgång på spannmål, som antingen gjordes till mjöl för bakningen eller till malt för bryggningen. Den oerhörda danska exporten av 1 Kolderup-Rosenvinge V, s. ß44> P‘73> Hälsingborgs kopia 61. — 2 Rigsarkivet. »Sverige. Helsing­ borg nr 87». Se ovan s. 7 not 3. — »brygges gott danskt öl ocb skulle de sätta samma öl för ett tämmeligt värde, eftersom köpet är på korn uti riket». — 3 Kancelliets Brevboger, s. 225 1563 95.

Borgmädtare och råd malt genom Öresund till tyska bryggerier ha vi omtalat i det föregående.1 När emellertid krigsfolket skulle ha sitt öl, fick det nöja sig med vad kronan lät brygga i städerna, även i Hälsingborg.2 Borgmästare och råd reglerade »vintappningen» eller vinförsäljningen efter enahanda grunder som ölförsäljningen.

Vinet skulle enligt Malmö privi-

legiebrev 1360 liksom ölet »mätas ut i penningvärde» genom att rådet ensamt fastställde försäljningspriset.3

I Hälsingborgs privilegiebrev 1414 är vinet icke

ens omnämnt i motsats till ölet.

Detta förhållande får dock bedömas med hän­

syn till Malmöprivilegiet 1415, p. 21 — så snart detta tillämpades för Hälsing­ borg har också den här upprepade bestämmelsen från 1360 haft giltighet förrådet i Hälsingborg.

Stadslagen 1443 ökade rådets intresse för vinhandeln i staden,

ty prissättningen förenades med förbud att tappa vinet förrän borgmästare och råd samt fogden först erhållit sin accis av varje fat vin samt båda borgmästarne dessutom fått sina 2 stop vin och rådmännen samt fogden 2 stop av varje fat.

D essa ämbetsmän i Hälsingborg böra alltså ha kunnat glädja sig åt sina fina viner för att nu icke tala om det välsmakande tyska ölet från stadskällaren. Allt slags vin skulle därjämte tappas med »stadens rätta stop och fulla mått»; skedde icke detta, straffades den skyldige med förlust av vinet, ena hälften därav till kungen, andra till staden.4 I sitt slutliga skick återfinnas de båda punkterna från 1443 i 1487 års stadslag; vi ha citerat bestämmelsen om vinaccis i sammanhang med ölaccisen av varje fat, som uttappas.5

Det var dessa punkter, som Hälsing­

borgs magistrat önskade få bekräftade av kungen 1648.

Överhuvudtaget gäller

en dylik begäran samtliga punkter och artiklar i hela den framlagda samlingen avskrifter av stadens privilegier. Praxis vid vinförsäljningen framgår icke när­ mare av det ringa materialet, som står forskningen till buds för Hälsingborgs historia. Vad vi veta inskränker sig närmast till den korta notisen om införsel till Hälsingborg av franskt vin från Helsingör 1518—19 mot accis av 1 mark för 1 fat.6

Då vinet icke i likhet med det tyska ölet kunde skada dansk näring ha

de danska städerna icke heller behövt särskilda privilegier till skydd för sina produktionsintressen, som lågo på andra håll.

Rådets uppgift ifråga om vinför­

säljningen har väsentligen varit av prisreglerande och fiskalisk natur.

1 Se ovan s. 123.

603, 619 1565 3Jz, I2/s, i4/ö;

2 Kancelliets Brevbpger, s. 384 1555 4/sJ s. 89 1561 s.

261 1567 9/n;

Dipl. I, n. 127 »Tbet annet capitell.

s.

l8/i2j

s. 442 1564 I3/s; s. 555,

5^3 1579 7/i. —3 Privilegier I, n. 277, p. 22. — 4 Kjpbenbavns

Om vin at tappe», p. x, 2. Hälsingborgs kopia 1443» P- 6, 7. Av­

skriften av bestämmelsen om accisen av vin är något sammandragen. — 5 Kolderup-Rosenvinge V, s. 526, p. 12; s. 544’ P* 73» Hälsingborgs kopia 1487, p- 12, 61. — 6 Se ovan s. i2zj.

Häbingborgj medeltid 1250 —1536 Inom stadsförsörjningens stora område hade borgmästare och råd sina främsta arbetsuppgifter, till vilka icke minst hörde dess kontroll över »ämbeten» och gill en, d. v. s. hantverket, vilken förut beskrivits ur andra synpunkter än de rent administrativa, som först nu komma ifråga. Rådet hade att ur stadsnyttans särskilda synpunkt iakttaga ekonomiska faktorer, som bestämde en rationell prissättningspolitik. Rådet erhöll genom sin befogenhet att tillsätta hantverksämbeten och att godkänna gilleväsendet i staden den administrativa makten över närings­ livet i huvudsakligt syfte att kontrollera och befordra hantverkets tillskott till livsmedels- och annan varutillgång i staden.

Vi erinra om vad som förut sagts i

kapitlet »hantverk och gillen» om skråhantverkarens monopol på försäljning av sina produkter på stadens torg, och om den borgmästare och råd tillkommande uppsikten över kvalitet och pris eller varubesiktning.

Denna kommunala kon­

troll hade att tillgodose såväl producent- som konsumentintresset, och den utväg, som valdes för prissättningen, är redan i ett annat sammanhang framhållen, näm­ ligen att råvarupriset, som ju växlade på olika tider, bestämde försäljningspriset, vilket förhållande i de fall, att t. ex. bröd såldes efter vikt, föranledde att detta fick väga mer eller mindre med så långt möjligt oföränderligt försäljningspris.1 När Hälsingborgs privilegiebrev 1414 föreskriver, att rådet äger sätta »mått med ölkvinnorna, bagarna och andra ämbetsmän var efter sitt ämbete, att de göra skäligt av deras ämbete», så inbegripes härvid i få ord ingenting mindre än rådets hela näringsreglerande verksamhet på hantverkets område. Traditionen, som möjligen kan sättas i samband med de älsta bestämmelserna i Hälsingborgsexemplaren av Skånelagen rörande bagare och ölkvinnor, har varit tillräckligt fast för att giva den korta punkten i privilegiebrevet sitt rätta innehåll för förvalt­ ningen. Tidigast möter oss dylik översikt över hantverket i Köpenhamns stads­ lagar 1254 och 1294 för att i Malmöbrevet 1415 få den formella utformning, som saknas i Hälsingborgsbrevet året förut.

Det heter i fjärde punkten, att »råd­

männen ha makt att skicka alla ämbeten i samma stad, som äro skinnare, köttmånglare, bagare, skräddare, klädeshandlare, repslagare, smeder och tunnbin­ dare och alla andra sådana ämbeten till stadens bestånd».2 Ingen kunde bli offentligt erkänd som hantverkare eller som »ämbetsman» utan rådets godkän­ nande, vilket plägade bestämmas ur den synpunkten, att inga flera skulle tillåtas inom ett visst yrke än vad stadens behov och intresse fordrade. Denna sida av 1 Se ovan s. 124. — 2 Privilegier I, n. 289, p. 4. Hälsingborgs kopia, p. 3 är ett oredigt sammandrag: »Att rådmän skulle skicka ämbetsmän skulle rådmän makt bava ocb skicka alla ämbetsmän samman i sta­ den till stadens bebov, bjälp ocb bistånd» (!).

Borgmäotare ocb råd näringsregleringen tog sig i viss mån uttryck även i beskärningen av gilleväsen­ det, i det att ingen finge begynna kompani eller gille mot rådets vilja, såvida det icke hade varit av ålder.1

Det kan synas anmärkningsvärt, att Hälsingborgs

magistrat nöjde sig med dessa bestämmelser utan att avskriva motsvarande och fullständigare från Köpenhamnsrätten 1443.

I sammanhang med det 15. årh:s

utveckling på gilleväsendets område, som utmärkes därav, att ej blott efter gam­ malt bruk åldermannen utsågs av rådet utan också rådmän deltogo i gillets för­ handlingar, har ett minimum av bestämmelser för rådets förhållande till gillena hädanefter erfordrats.

Det har varit tillräckligt att i stadslagen 1487 innefatta

hela utvecklingen i en enda punkt, som starkt markerar rådets överhandtagande inflytelser som stadens högsta styrelseorgan. »Fogde, borgmästare och rådmän i köpstäderna skulle hava fullmakt att skicka och tillåta gott regemente till stadens gagn och bistånd; desslikes förmena, förbjuda och avvärja stadens förfång, skada och fördärv, besynnerligen skadligt gille och för kosteligt samfund med ämbete och åldermän.

Vem häremot gör, böte 40 mark till kungen och staden».2

Det

var denna punkt, jämförd med en mera specificerad och beskrivande punkt i Malmörätten 1415, som borgmästare och råd i Hälsingborg ville ha sanktionerad 1648.

Och den kommunala kontrollen över näringslivet kom mest till uttryck i

skråordningarna, som utfärdades ej blott av kungen, utan även av borgmästare och råd. ★ Rådets finansförvaltning omfattade ett vidsträckt område för stadens sty­ relse, vilket föranleder att vi i det följande under den finansiella synpunkten för­ lägga ej blott inkomster och utgifter utan även sådana åtgärder, vilka kräva an­ slag eller annan finansiering från stadsstyrelsens sida.

I första rummet stå de inkomster, som härflöto ur direkta och indirekta skat­ ter, de senare ur prisbildningens synpunkt av betydelse för stadens försörjningspolitik. Beträffande direkta skatter har rådet enligt författningarna haft i upp­ drag att indriva dels midsommargälden, dels den särskilda stadsskatten.

Den älsta direkta stadsskatten var tomtskatten i Knut den heliges gåvobrev den 21 maj 1085 eller den s. k. midsommargälden, ett namn som möter oss först i privilegiebrevet för Nestveds stad på Själland 1140, därefter i ärkebiskop Absalons testamente 1200—1201, i kung Valdemars jordebok 1231 och i Köpenhamnsstadgan 1254 (I, s. 183). Den erlades från Hälsingborg 1085 med minst 3 1 Privilegier I, n. 289, p. 12; Hälsingborgs kopia, p. 12. — 2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 544, P' 71» Hälsingborgs kopia n. 59.

Häldingborgd medeltid 12go —1536 mark och 1231 till 30; uppgifter om beloppets storlek saknas för yngre tid. Skatte­ tekniskt sett kan det icke hävdas, att tomtskatten 1085 skulle varit en annan skatt än midsommargälden, ett namn som blott är förbundet med själva uppbördsmomentet i rådets förvaltning av denna skattekälla, nämligen tomtskattens upp­ bärande vid midsommartid.

Ingen förväxling ifråga om rättstitlar och rättstill-

lämpning behöver därför äga rum.

Midsommargälden betecknades av ärkebiskop Absalon som »stadsskatt» (cen­ sus civitatis), vilket också överensstämmer med skattens erläggande av ägare till tomtmark inom hela staden enligt det rakt på sak gående uttrycket i Köpen­ hamns stadsrätt 1254, att »alla och envar borgare tillhållas att betala en gång om året den skatt, som allmänt kallas midsommargäld».

Vi upprepa här delvis,

vad vi förut sagt om midsommarskatten som beräkningsgrund för bestämmandet av folktalet.1 Stadsskatten representerade i sin totala uppbörd ett jämförelsevis obetydligt belopp för statskassan, även om 3 mark från Hälsingborg möjligen har utgjort blott en del av hela slutsumman för året.

Valdemars jordebok 1231

har silfran 30 mark, som ju är 10 mark lägre än den vanliga 40-marksboten.

Redan denna jämförelse synes visa, att böter eller sakfall betytt vida mera för kungens kassa än midsommargälden.

Särskild vikt bör läggas på den uppgiften

i jordeboken, att midsommargälden betaltes i mark penningar2, ty därmed för­ klaras, att betalningen skedde med det enda präglade myntet, nämligen denaren eller penningen, vilken till ett antal av 240 utgjorde 1 mark som räknetal, då marken ju ej fanns till som präglat mynt.3 Skattens storlek bestämdes alltså icke efter guldvärdet, såsom fallet däremot bevisligen var redan på 1100-talet, då egen­ domsvärdet beräknades till så och så många mark i guld för att därmed erhålla sitt så att säga kamerala taxeringsvärde (I, s. 259). Valdemars jordebok är icke en räkenskap över influtna statsinkomster året 1231 utan en kameral handling för finansförvaltningens behov vid den årliga uppbörden även av midsommar­ gälden.2 Jordeboken bestämmer, att skatten skall i värde motsvara 30 mark pen­ ningar. Det vore meningslöst om myntförsämringen skulle till slut utplåna en redan i och för sig jämförelsevis ringa avgift pr tomt. Detsamma skulle också ha inträffat med den likaledes ringa grundränta, biskopen av Roskilde uppbar i Köpenhamn av tomter å hans mark, eller den s. k. jordskylden, vilken 1254 erlades med 12 denarer och omkr. 1380 med 1 sterling.

Trots myntförsämringen

hade jordsky Idens ursprungliga penningvärde ändock bibehållits, enär en ster­ ling i anseende till sin silvervikt och andra beräkningar ungefär motsvarade just 1 Se ovan s. 178, not 2. ■— 2 O. Nielsen, Liber census, s. 39. — 3 Se ovan s. 179.

2z(8

Borgmästare och råd 12 denarer i jordskyld eller »det värde, den ägde, när den pålades». Motsvarande förmån av stabilitet även i midsommargäldens penningvärde bar kungen icke mindre än biskopen baft från tomterna på konunglevets mark. Redan Valdemars jordebok fastställde ju den årliga kamerala slutsumman till 30 mark penningar.

Därmed var stabibteten i uppbördssummans årliga penningvärde fastställd gent emot växlande myntförsämringar. Överensstämmelsen mellan den danska ocb tyska tomtskatten, som kallas »Wortzins», bänför dem båda i finansiellt ocb kameralt avseende till samma ursprung, därest vi icke, ålderdomligbeten i den danska tomtskatten till trots, skulle betrakta den som yngre än den tyska och därför låta den anses som tyskt lån. Likbeten dem emellan bar också sträckt sig till i huvudsak samma tomtbeskattning eller omkr. 6 denarer eller dess ekvivalens.1 Författningarna bestämma endast om uppbörden av midsommargälden. Den älsta upplysningen bärom innehåller Erik Menveds brev 1288, vari stadgas, att Lunds borgare skulle genom lämpliga personer vid förfallotid insamla åt kanikerna i Lund »den sommaravgift, som vanligen kallas midsommargäld ocb givits dem sedan gammalt» (I, s. 183). Indrivningen av skatten bar antingen som nytt uppdrag eller enligt övligt bruk anförtrotts av kungen åt staden Lund genom dess särskilt betrodda ocb av kapitlet accepterade ombud. Om kungen genom sin äm­ betsman eller fogde ursprungligen indrivit denna stadsskatt till kronan, skulle den påbjudna anordningen av midsommarskattens indrivande i Lunds stad bli ett märkligt exempel på ett förfarande inom finansförvaltningen, som skulle utmärka övergång från kunglig uppbördsförvaltning till, rådets.

Malmö privilegiebrev

1353 har proceduren fullt utarbetad i detalj: tre veckor före betalningen av »midsommarpenningarna» skall denna lysas på stadens ting, så att man skaffar sig reda penningar ocb skulle på tinget två av rådet ocb två borgare utses till att med kungens fogde insamla skatten. Dessa fyra skola på »nästa tingsdag nämna dem, som resterade med betalningen». Den som ej betalte »förrän pungen till­ slöts», skulle böta 6 öre att utbetalas jämte »buvudgälden» nästa tingsdag; fort­ satte ban att ej betala, skulle ban med stigande böter slutligen plikta med sin egendoms förlust till kungen. Bestämmelsen upprepades i Malmöbrevet 1415 för att sedan försvinna ur författningarna.2 När midsommarskatten faktiskt upp­ hörde låter sig icke avgöras; den nämnes någon gång ännu i slutet av 1400-talet.3 Att Hälsingborgs magistrat 1648 icke desto mindre lät avskriva Malmöbrevet 1415 även i denna punkt om midsommarskattens uppbärande, som ju icke längre 1 Se närmare ovan s. 180. — 2 Privilegier I, n. 276, p. 6, 289, p. 7; Hälsingborgs kopia n. 7. — 3 Dan­ ske Magazin IV, 2, s. 1.49, 150, 152. W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 575 f.

32 — 31215.

249

Häld ing borg é medeltid 12g o—1536 kunde anses ha varit »i bruk och observans» kan icke här göras till föremål för undersökning, så länge uppbördsväsendet under nyare tid icke är mera känt.

Det torde vara överflödigt att här reservera sig med den invändningen, att det är ovisst, huru mycket praxis i Hälsingborg eller i andra städer har stått i överensstämmelse med författningarne eller icke. Ty om uppbörden av midsom­ margälden i Danmark veta vi intet utöver vad författningarne meddela, och de äro ju i själva verket ingenting annat än uppskriven praxis.

Under det att Danmarks älsta urkund av 1085 omtalar tomtskatt, seder­ mera midsommargäld i Hälsingborg, är det först 1481, som tillvaron av en sär­ skild st ads skatt från Hälsingborg kan bestyrkas. Då det befinnes, att mid­ sommargälden nämnes för vissa städer ännu så sent som i slutet av det 15. årh., ehuru uppbördsförfarandet icke mera återfinnes i författningar, yngre än Malmöbrevet i415> kan skattetiteln icke gärna ha försvunnit samtidigt med före­ skrifterna rörande dess indrivning. Huruvida städerna betalat dels midsommar­ gäld, dels stadsskatt som två jämsides löpande skatter, eller på vad sätt den äldre skatten uppgått i den yngre eller rent av försvunnit, kan ej utrönas, i synnerhet som äldre medeltida stadsräkenskaper saknas.

Grunderna för de båda direkta skatterna och deras uppbördsterminer voro emellertid något olika. Under det att midsommargälden 1231 utgick med 30 mark penningar som rekognitionsskatt, lagd endast på stadstomt, erlades stadsskatten som förmögenhetsskatt och uppgick omkr. 1481, 1496 och 1502 för Hälsingborg till 15 samt 1513 till 20 lödiga mark. Kung Hans' lista har blott: »Hälsingborg lödige

XX

mark».1 I Kristiern II:s brevbok läses följande, daterat Köpenhamn

den 9 dec. 1513'. »Borgmästare, råd och menighet i Hälsingborg fingo quitantiam, att de ha nu låtit min herres nåd förnöja

XX

lödiga mark, den deras stads­

skatt, som de hans nåd pliktiga äro S. Mårtens dag näst förliden ut att giva cum clausulis consuetis» (med vanliga klausuler).2

För stadsskatten var upp-

bördsterminen fastställd till S. Mårtensdag den 11 nov.3 Men redan stadsskattens förfallodag antyder, vilken skatt det är frågan om.

Det är den skatt, som

i Tyskland och i Norden gick under namnet skott (sammanskott) och erlades just vid nämnda tid. Det tyska skottet var förmögenhetsskatt, som skulle utgå 1 Danske Magazin IV, 2, s. 1^9 ff. — 2 Sukm, Nye Sami. II, 1, s. 130. — 3 Till städerna i Skåne ock Halland, bland dem Hälsingborg, utgingo 79U 154° kungens missiver, att de ej skulle försumma betala »den rätta årliga byskatt, som I oss ock kronan till vissa räntor 1 vårt fatebur av våra fria köpstäder till S. Mar­ tini dag årligen pliktiga äro att erlägga». Eljest kunde räntmästaren icke bestrida rikets utgifter, arkivet. Danske Kanc. Extrakter ock Kopier av aabne Breve og Missiver for alle Lande 1539—^o. Förbi­ gånget i Danske Kancelli Registranter.

25°

Borg mästare och råd efter egendomsvärdet. Hyrde någon sitt hus till en icke-borgare, hade ägaren, icke hyresgästen, att svara för skatten.

Värdet av förmögenheten bestämdes

enligt den skattskyldiges edliga uttalande, ett slags självdeklaration.1 William Christensen visar i »Dansk Statsförvaltning» exempel på, att också den danska stadsskatten var förmögenhetsskatt — icke inkomstskatt — att den lades både på jord och lösegendom, att den genom borgmästare och råds över­ uppsikt och kontroll bestämdes att omfatta allt, vad borgaren ägde, och att han med edlig förpliktelse fick svara för att han till beskattning icke undandolt något.2 Det är tydligen även för kontrollen och för ansvarets utkrävande, som bevarade stadsräkenskaper, t. ex. Malmö kämnärsräkenskaper 1517—20, innehålla namn­ längd över var och en borgare eller byman, som erlagt »stadsskatten».

För

skattens påläggande plägade städerna indelas i fjärdingar, men intet spår är be­ varat härom för Hälsingborgs del. Med taxeringen följde uppgiften att ombesörja uppbörden av stadsskatten liksom stadens övriga inkomster, och byfogden hade icke något att skaffa härmed, icke ens med den särskilda stadsskatten till kungen, vilken gav borgmästare och råd kvitto för vad de direkt till räntekammaren in­ betalt, såsom vi nyss funnit. Detta var det ordinarie förloppet, om staden låg under kungens fatbur och således ej var förpantad eller bortförlänad. Vi åter­ komma härtill närmare i kapitlet »Byfogden».

Stadsskatten i Skåne torde påträffas tidigast i Malmö privilegiebrev 1360 för att med nästan oförändrad lydelse återupptagas 1 d15*

När Hälsingborg 1648

citerade bestämmelsen om skatt, vilken ej vidare återfinnes i de medeltida för­ fattningarna, bör denna ha gällt även Hälsingborg. Var och en som hade »går­ dar, gods, köpmanskap, skepp eller hus i Malmö (o: köpstäderna) de skola utgiva skatt, pålaga och hjälp med samma rådmän och borgare, vardera efter som han äger». Detsamma ålåg alla hantverkare (»ämbetsmän») skomakare, skinnare, köttmånglare, bagare, skräddare, klädeshandlare, repslagare, smeder och tunnbindare efter tillsägelse från rådmän och borgare. Skattefri var den av adelns gårdar, varest frälseman bodde, alltså sätesgården, samt sockenprästens gård. Det var för icke-borgare, vilka kunde bo på annan ort men hade förmögenhet i staden, samt hantverkare därstädes, som bestämmelsen var avsedd.2 Det var borgmästare och råds synnerliga plikt att tillse, att stadsskatten efter gammal grundsats icke förminskades därigenom, att gårdar i staden övergingo i deras händer, som icke voro skattskyldiga, d. v. s. adel, kyrkor och kloster. Att adelsmannen och prästen 1 Jfr t. ex. for Wismar F. Tecben, Die Biirgerspracken der Stadt Wismar, s. 79 ff. — 2 Jfr stadslagen 1487 p. 72; Kolderup-Rosenvinge V, s. 5^4? Hälsingborgs kopia p. 60.

251

Hälsingborgs medeltid 12jo

—

i <$36

sluppo ifrån skatten endast för den gård, som de bebodde, var en tydlig kompro­ miss mellan skatteplikt ocb skattefrihet. Men väl kunde det medgivas, att man sålde till borgare sin gård och ingick med sina kontanter i kloster. Genom att den beskattningsbara fasta förmögenheten stannade i de skattskyldiga borgarnes ägo, bevarades skatteintäkterna åt stadens behov.1

Kämnären Lyder van Fredens

uppbörd för Malmö visar oss, att »byskatten» var den första ordinarie inkomst­ källan, ehuru dock ej den största.

Den uppgick 1517 till omkr. 555 mark, men

accisen till 3023 och 3529 mark åren 1517 och 1518.2 Stadsskatten växlade givet­ vis till sitt belopp år efter år, men i betydelsen av kronoskatt var den bestämd till ett fixt årligt belopp. På kung Hans' tid var det blott 3 städer (Malmö, Nestved och Odense), som gåvo vardera 300 mark, 10 betalte 200 och Hälsingborg bland andra städer endast 20 lödiga mark.3 Kronoskatten var ingenting annat än en av stadens olika utgifter, vilken bestreds ur stadens »kassa», i vilken inflöto medel från olika håll, såsom vi funnit i ett annat sammanhang.4 Vi övergå nu till den del av finansförvaltningen, som berör de indirekta skatterna.

Tull, accis och i viss mån även rätt till vrak kunna enligt medeltidens åskådningssätt betraktas som mer eller mindre utpräglade trafikskatter. De till­ höra de indirekta skatternas grupp, men i rättsligt avseende innehade de en helt annan ställning än de till stadens finansförvaltning hörande inkomstkällorna.

Tull, accis och vrakrättighet voro regalrättigheter; de tillhörde uteslutande kun­ gen och kunde endast genom hans beslut överföras, helt eller delvis, till städer­ nas inkomstkonto. Tullregalet var till och med en av kronans älsta inkomster från städerna. Till dessa kronoinkomster böra slutligen läggas böter eller det s. k. sakfall. När de kungliga rättigheterna likväl nu införas på området av borg­ mästare och råds finansförvaltning i stället för att göras till omedelbart föremål för byfogdens indrivning, vartill vi återkomma längre fram, ha de indirekta krono­ skatternas historiska betydelse för stadens ekonomiska liv samt de tid efter annan åt staden inrymda befogenheterna av administrativ natur fått bestämma deras upptagande i sammanhang med stadsförvaltningen.

1 Jfr Skånelagen IV, p. 8, citerad i Hälsingtorgs »birkrätt» se ovan s. 9. Stadslagen 1487, p. 70.

Kolderup-Rosenvinge V, s. 5^3; Hälsingborgs kopia p. 58. Rättsståndpunkten förekommer i tysk stads­ rätt; jfr F. Tecben, Die Biirgerspracken der Stadt Wismar, s. 7^ ff. F. Frensdorff, Stadt- und Gerichts­ verfassung Lübecks, s. 133 f. — 2 Se ovan s. 220 ock not 3. — 3 Nye Danske Magazin VI, s. 312. Jfr Danske Magazin IV, 2, s. 1^9 ff. Malmö 200, Landskrona 80, Lund 30 ock Hälsingborg endast 15 mark.

— 4 Jfr W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 587 ff. M. Mackeprang, De danske Kpbstaeders Skattevaesen indtil Begyndeisen av det 17. Årk., s. 159 ff. (Hist. Tidsskr. 7 Raekke 3).

Borgmästare och råd Stadstullen kan betraktas som sedvanerätt med begynnelse redan i 1100talets stadsväsende, och de älsta urkunderna i form av stadsprivilegier ha också ett negativt innehåll: de medgiva staden dispens eller frihet från tull, vilken alltså till sin natur förutsattes som ett för samtiden känt faktum och därför varken be­ skrevs eller reglerades genom några som helst föreskrifter i stadsrätten. Inne­ börden av denna frihet kan därför icke härledas ur privilegiebreven; det är endast forskningen, som tillåter oss att redan nu a priori förklara, att tullfriheten avsåg befrielse från att erlägga tull i en annan stad, som besöktes i afFärssyfte. Stads­ tullen var lika gammal som »byn med torg» och i samband med stapeltvånget utgör den för forskningen ett säkert kännemärke på tullorten som torgby eller villa forensis.

Det älsta bevarade skånska privilegiet på tullfrihet gäller Vä

(Kristianstad) och har utfärdats av kung Abel 1251 med beklagande av borgarnes fattigdom.1 De skulle alltså få förbättrade utsikter att driva handel i Dan­ mark, sedan de befriats från tullens bördor. Utvecklingen ledde därhän, att de danska städerna torde under senare medeltid samtliga ha erhållit tullfrihet utom under den del av året, som sträckte sig mellan S. Bartholomsei dag och S. Dionysii dag (24 aug.—9 okt.). Tullen inbragte sina största summor under den oer­ hörda trafiken på Skånemarknaden, som hölls vid nämnda tidpunkt, och även på de officiellt erkända »fisklägena». Hälsingborg hade lika litet som andra städer i riket tullfrihet i Falsterbo eller i Skanör, där staden hade sitt fiskläge.2 När det emellertid i 1477 års privilegiebrev medgavs Hälsingborg »tullfri att vara i vårt rike Danmark, som andra våra köpstäder i Danmark äro, undantagandes våra fisklägen om hösten»3 torde detta privilegium knappast få uppfattas som en n3rhet enligt vad vi förut funnit.4 Malmöbrevet 1415 innehåller, att stadens invå­ nare (bymän) skola vara fria från tull som andra borgare i Danmark, en bestäm­ melse som i själva verket blott upprepas ur äldre brev från mitten av 1300-talet.5 Betydelsen av städernas tullfrihet ger sig tillkänna i de för gästers och främ­ lingars handel gällande regler, vilka utgjorde det väsentliga i varuhandelns rätts­ liga organisation.6 Tullen erhöll sin definitiva formulering i Köpenhamnsrätten 1443, upprepad i kung Hans' stadslag 1487. Det är första gången, som sedvanerätten rörande tull upptages i skriftlig redogörelse. Den främling, som kom till Köpenhamn eller annan stad utan att ha för avsikt att bli »liggare» där för en tid och utskeppade sina varor för att sälja dem, skulle stanna kvar i staden en hel månad (1487 8 dagar och 1521 3) och under denna tid ha sina varor fala för all1 Privilegier I, n. 259. — 2 Se ovan s. 129. — 3 Privilegier I, n. 331, p. 10. — 4 Se ovan s. 129. — 5 Privilegier I, n. 289, p. 18; Hälsingtorgs kopia p. 19. Jfr n. 276, p. 17, n. 277, p. 19. — 6 Se ovan s. 92 £.

HäUingborgd medeltid 1250 —1536 mänheten.

Sedan hade han att erlägga tull och att resa vart han ville.1

Stapel­

rätt för viss minimitid togs alltså i anspråk för till sjöss trafikerade varor, men ej till lands, ifall främlingen ville fortsätta sin resa i vagn inåt Själland eller lands­ bygden, varvid dock tullen betalades även vid denna utförsel av varor. Det torde därför ha legat i säljarens intresse att avyttra sina varor i stapelstaden för att undgå tullen.

När Hälsingborg 1648 framlade denna punkt om tull som alltjämt gällande har den också betytt detsamma i sin tillämpning för stapelorten Hälsingborg som för stapelorten Köpenhamn. Den tillämpades för alla de främlingar, som icke ägde privilegium på tullfrihet. Hälsingborgaren, som hade denna förmån varthelst han reste i Danmark, kunde liksom andra städers privilegierade borgare fortsätta från ort till ort att där sälja utan att besväras av tullens prisstegrande inverkan och hinder för ett fritt varuutbyte.

Stadstullen var ett slags lokal »försörjningstull». Den som sålt på torget, hade ej att betala tull, när han reste från staden men väl den, som hade köpt. Han hade ju i det förra fallet ingen vara med sig till annan ort, och det var egentligen blott för utförd vara, som tull skulle betalas. Man har framdragit intressanta detaljer i tullordningar för Köln 1171 och för Dinant i n. v. Belgien 1203. Vid inträdet i staden skulle gästen intet betala, men däremot vid avfärden erlägga 4 pfennige per vagn (currus), om den var lastad med i Köln köpta varor. Där icke annorlunda var bestämt, voro alltså själva varorna i och för sig tullfria.2 Ens. k. värdetull, utgående till viss procent av varuvärdet, är en teknisk skattefråga utan större stadshistorisk betydelse.

Transportmedlet var snarare än varan föremål för tull, som därmed blev en sannskyldig trafikskatt. Saknaden av medeltida tulltaxor för danska städer läm­ nar oss i fullständig okunnighet om, vad tullen för viss stad har utgjort, då det icke heller är känt, om kungen utfärdat någon slags rikstaxa för en dansk stadstull.

Det krävdes 1375 av det gods, som fördes från Malmö till Lund, 9 lübska

penningar per vagn, men denna »taxa» var av lokal natur.

Stralsundsfreden

1370 skapade Danmarks första, i varuslag specificerade rikstaxa för tullupp­ börd, som gällde för varutransport från Skånemarknaden i Skanör och Fal­ sterbo till det inre av Skåne. Även i Danmark var det vagnen och icke själva varan, som förtullades. Efter vilken taxa utförsel i vagn från Hälsingborg till det inre landet eller till sjöss med skepp förtullats under medeltiden kan icke ut­ rönas av brist på källor, ehuru Hälsingborg var en mycket betydande exportort.

1 Se ovan s. 95. — 2 Eli F. Heckscker, Merkantilismen II, s. 73 f.

2E>4

Borgmästare och råd I kung Hans’ tid betaltes 2 skillingar för varje exporterad oxe eller bäst i Ribe, men därav kan ingenting slutas beträffande tullen i Hälsingborg för oxar ocb hästar.

Tullen erlades i Ribe av utlänningar ocb periodvis av borgarne bemma i egen stad, men i regeln voro de senare befriade därifrån.1 Om en borgare i Hälsing­ borg, som utförde oxar, bästar eller andra varor, bar betalt tull liksom främlingar eller icke, låter sig ej utredas. Vi erinra oss den taxa av 1561, som för underhåll av skeppsbryggan i Hälsingborg bestämde vissa avgifter, nämligen 4 vita pen­ ningar för bäst ocb vagn, 1 vit för levande djur och 1 skilling för kramkistor, vilka skulle befordras över färjebron. Men dessa avgifter kallades uttryckligen »bropenningar» ocb hörde således icke bemma i en tulltaxa.2 Broavgiften upp­ bars tydligen endast av trafiken i riktning från Hälsingborg alltså till sjöss, ocb erlades möjligen i sammanhang med tullen. Av Hälsingborgs älsta ocb i kapitlet om varuhandeln anförda byfogderäkenskaper för Hälsingborg, som finnas i behåll först från 1596, framgår att tulltaxan nämnda år var 5 vita för häst ocb horn­ boskap i småtull samt 1 daler för oxe ocb bäst i stortull.3 Härtill kommo bropen­ ningar av 1561 under den tid som dessa må ha erlagts. Småtullen gällde dansk destinationsort för utförseln, stortullen däremot utländsk.

Understundom, t. ex. 1599 uppgives även hemorten för exportören eller upp­ köparen i Hälsingborg, vilken kommit från Tyskland ocb Holland, ocb vid Häl­ singborgs hamn betalt 1 daler i stortull.4 Det är dock egentligen stadstull, som ej torde ba betalts av Helsingörs borgare i kraft av deras privilegium att fritt köpa vad de behövde, såsom vi ofta framhållit. Redan 1275 upphävdes all tull för Köpenhamn ocb Malmö ifråga om varutransporten på linjen Köpenhamn— Malmö ocb »vice versa».5 Det är en tydlig parallell till färjetrafiken i Öresund.

Hälsingborg och Malmö kallades 1516 kronans »tullstäder», varest utländska bästköpare från Holland kunde riskera efterräkningar, om de köpt olovandes på landet i st. f. i stad.6

Dessa tullstäder voro som »färjestäder» belägna vid de

naturliga förbindelselederna mellan Skåne ocb de danska öarna samt utlandet.

Genom tullstaden ocb färjestaden Hälsingborg gick en del av Skånes ocb Sveriges in- ocb utförsel under förhållanden, som gåvo stadens varuhandel ett betydande historiskt intresse. Tullen i Hälsingborg var en verklig gränstull för Skåne ocb för Danmark, allt efter destinationsortens läge inom eller utom rikets gränser. Gränstullen kunde så mycket effektivare drabba varutransporten, som transitogodset vid övergången mellan land- ocb sjövägar måste omlastas ocb 1 W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 6^6. — 2 Se ovan s. 36. — 3 Jfr ovan S. 138. — 4 Jfr ovan s. 139. — 5 Kj0henhavns Dipl. I, n. 21. — 6 Privilegier I, n. 398.

Hälsingborgs medeltid i 2jo —1536 staplas på torget. Att gränstullen i det större Malmö inbragt mera än samma tull i Hälsingborg torde få förutsättas, ocb den bättre bamnen i Malmö var mera lämplig ej blott för Köpenhamnsfxafiken, utan även för den internationella sjö­ farten till havs, under det att den sjögående trafiken vid Hälsingborg koncen­ trerades på färjeförbindelse med Själland.

Accis eller »sisen», som den kallades, var den särskilda avgift, vilken be­ lastade omsättningen av vissa varor, närmast utländskt öl ocb vin. Denna skatt var av bög ålder och påträffas i kung Valdemars jordebok 1231. Det danska ölet bar principiellt icke belagts med accis enligt den förut berörda protektionistiska politiken att genom accis som faktisk importtull böja priset på »främmande öl» till förmån för den danska bryggningen. Taxor å den kronan ensam tillfallande accisen av importerat vin ocb öl, som skulle i riket säljas, äro kända först från senare hälften av 15 årh., t. ex. 1^75 ocb 1491, och utgjorde även under det följande århundradet i huvudsak ocb utan att vi bär ingå på skiftande detaljer, 1 mark (1 lod silver) för en läst eller en tunna öl, vilken avgift erlades av importören. Priset bestäm­ des till högst 18 skillingar pr läst. Men den som införde tyskt öl blott »till eget behov», finge hämta ölet utan »föreskrivna silvers besvär». Endast om ölet var avsett för försäljning, var det accispliktigt såsom »köpmansgods».1 Byfogden eller »sisemästaren» uppbar 1 mark av varje tunna. När hälsingborgarne 1518 häm­ tade vin ocb öl från Helsingör, betalte de till därvarande sisemästare 1 mark för ett fat franskt vin ocb omkr. V* mark för en tunna preussiskt öl, vilket synes antyda, att accisen erlades där, varest varan uppskeppades eller utlämnades till uttappning i handeln.2 Man får en konkret uppfattning av förfarandet vid accisens erläggande, när det i den förut refererade förordningen 1557 föreskrevs, att med skepp in­ kommet vin ocb öl skulle hädanefter ej få säljas annorstädes än ombord, accisen kronan alltjämt förbehållen.3 * En jämförelse mellan dessa två fall från 1518 ocb 1557 synes medgiva den slutsatsen, att varan ju bör ha funnits på den ort, varest den utskeppats, ocb att accisen betaltes av den, som där köpte ocb häm­ tade varan. Detsamma måste ju förutsättas ifråga om fartyg, som kunna ha kommit till Hälsingborgs redd eller brygga.

1 Kj0benhavns Dipl. n. 161. Kristiern I:s förordning 1475

jfr* W". Christensen, Dansk Statsförvalt­

ning, s. 647 f. Kung Hans fastställde 1^91 priset i Danmark för 1 tunna tyskt öl till högst 20 skillingar och kronans accis att erläggas av importören till 4 skill, pr fat, vartill kommo extra 2 skill, för Hamburgeroch Barnowistöl samt 3 skill, för pryssing. Aarsberetn. fra det Kongel. Geh. arkiv V. Saknas i Privile­ gier I. Jfr Kanc. Brevb. s. 260 1573 ^/sj s. 684 157^ “/io och s. 163 1 577 SU accis 1 mark pr tunna öl på­ bjöds 1563 2jz i syfte att minska konsumtionen eller beskatta den till förmån för kronans finanser. — 2 Se ovan s. 124. — 3 Se ovan s. 244*

Borg mäotare och råd Den fiskaliska naturen hos accisen och dess administrativa användning kräva här något omnämnande. Liksom tull var accis en regalrätt för kronan och ingick bland statsinkomsterna, men den fick under medeltidens sista tid i stor utsträckning tjäna stadskommunens intressen genom att till större eller mindre del anslås för stadsstyrelsens behov, avlöning av borgmästare och råd, underhåll av hamnen med dess brygga, byggnader i staden m. m. Accisen fördelades i regeln dels på borgmästare och råd som dess privilegierade inkomst, dels på staden själv. »Efter gammal sed» erlades i Köpenhamn enligt stadslagen 1443 en accls på vin till 2 grot pr fat till borgmästare och råd. Taxan var olika i olika städer, såsom det säges 1487, att borgmästare och råd ägde uppbära »sise» av öl och vin efter vad man kunde komma överens om eller redan var pålagt.1 Vi erinra oss, att i den inkomst, som borgmästare och råd i Malmö 1554 hade av stadskällaren, ingick även accis på det försålda vinet eller ölet.2 Men denna rättighet omfattade även den accis, som erlades av den allmänna försäljningen av vin och öl ute i staden, uppgående 1550 till 300 mark och 4 vita, varemot accisen från stadskällaren stannade vid 97 mark och 6 skillingar.3 Huruvida förhållandena voro analoga i Hälsingborg, så att borgmästare och råd även i denna stad uppburo en dylik sammanlagd accis, kan visserligen icke bevisas, eftersom inga räkenskaper äro i behåll. Hälsingborg erhöll av kungen 1532 hela accisen av »all dricka i staden» för underhåll av sin skeppsbrygga.4 Den accis, som således utgick i Hälsingborg, bör till någon del enligt stadslagarna som särskild »rättighet» ha tillfallit borg­ mästare och råd, uppenbarligen på enahanda sätt som i Malmö.

Utom stadskällareaccisen och borgmästare och råds andel i den accis, som upp­ bars vid uttappningen av det till försäljning i staden avsedda vinet och ölet, kunde kungen sålunda medgiva en stad att få uppbära hela kronoaccisen eller del därav.

För medeltiden finna vi det bekräftat, att rusdryckerna spelat en roll för upphjäl­ pande av stadskommunernas finanser, i synnerhet sedan dessa under kungarna Hans’ och Kristiern II:s krigiska tider råkat i olag. Vi syfta på ett försök från vissa danska köpstäders sida — i Skåne endast Malmö och Landskrona — att övervinna sina ekonomiska svårigheter med hjälp av vin- och ölaccisen. Städerna, till vilka Hälsingborg alltså ej hörde, klagade i Köpenhamn 1516 att de blivit utarmade av »ryttarehåll» och andra tunga pålagor till kronan, varför de för sin del beslutat, att ej blott allt inkommet vin och främmande öl, utan även danskt 1 Kj0benbavns Dipl. I, n. 127, kap. 2, p. 1, 2; Hälsingborgs kopia, p. 5—7; stadslagen 1487. Kolderup-Rosenvinge V, s. 544’ P* 73> Hälsingborgs kopia, p. 61. — 2 Se ovan s. 218. — 3 Stadsarkivet i Malmö, Borgmästare ocb råds »Rettigbed» 1550—62, s. 5 f. — 4 Se ovan s. 35.

33—31215.

257

HäUingborgd medeltid 1250 —1536 öl, därest det bryggts till försäljning, skulle beläggas med accis enligt samtidigt föreslagen ocb noga specificerad taxa. Endast det öl, som man bryggde för eget bushåll, borde fortfarande vara fritt från accis. Vi erinra oss, att försäljningen av danskt öl från 1400-talet i regeln icke belastades med accis. Om kungen — fortsatte städerna — ville bota dem från deras krämpor, borde den föreslagna accisen beviljas ocb därefter få uppbäras till hälften av kronan, till hälften av staden.1 En sådan politik fick sin aktualitet även för Hälsingborg genom kung Fred­ riks privilegiebrev den 25 mars 1527 dels för Malmö, dels för övriga städer i Skåne. Malmö fick brev på den sise, som staden beviljats, att utgå under 6 år från brevets dato efter specificerad taxa, vilken uppvisar bl. a., att 4 skillingar skulle erläggas för »en tunna Rostocks- ocb Stralsundsöl förutom den gamla sisen, som köpmän pläga att giva i mark av lästen, den skola Vi behålla obe­ skuren själva». Det är den ovan anförda allmänna accisen till kronans uppbörd av importen ifråga, som bär åter framträder. För stadens byggningar skulle an­ vändas 73 av accisen å malt samt Rostocks- ocb Stralsundsöl ocb danskt, till stä­ derna infört »bondeöl», men borgmästare ocb råd skulle som deras egen frihet uppbära hälften av accisen på vin ocb främmande öl.

Denna accistaxa förklarades i det andra brevet av samma dag gälla andra Skånestäder, dock så, att V4 av accisen anvisades »till stadens behov», ocb skulle staden vara fri från stadsskatt och annan tunga, såvida ej regeringen förord­ nade om allmän hjälp i hela Danmark.2 För borgmästare ocb råd bar accisen varit en utomordentlig tillgång i dess vård av stadens ekonomi mot medeltidens slut. Vi bli övertygade därom, när Lyder van Fredens kämnärsräkenskap för Malmö 1517 visar en inkomst av 3023 mark i runt tal ocb för 1517—18 ej mindre än 3529 mark, under det att de ordi­ narie inkomsterna: stadsskatt, landgille, sakfall m. m. tillhopa utgjorde mindre än en tredjedel av den samfällda årsinkomsten. Ändock täckte inkomst ocb ut­ gift knappast varandra, vilket förklaras icke minst av de stora byggnadsutgifterna.3 Den s. k. vrakrätten eller en kronan tillkommande förfogande- ocb ägande­ rätt till skeppsvrak i Danmarks farvatten — icke minst vid Skånes för de sjö­ farande ytterst otillgängliga kuster — var en regalrätt av hög ålder. Institutet formuleras i Skånelagen på följande sätt i två punkter: Bryter man skepp, må hans gods icke vara vrak, d. v. s. icke tillfalla kungen om han själv bärgar det, 1 Kjobenliavns Dipl. I, n. 212. — 2 Privilegier II, n. 320, 321. — 3 Se ovan s. 220 not 3.

Borgmästare och råd även med tillkallad hjälp, men om han ej gitter bärga, tage konung och hans om­ budsman skeppet. Därefter stadgas i en andra punkt, att kommer vrak mot land och ingen medföljer, skall den som hittar det, kungöra detta sitt fynd; kommer ingen att lösa sitt igen, skall kungens ombudsman taga och gömma godset inom dag och år; kommer någon inom denna tid, skall han värja sig med 6 mans ed, att han är rätt arvinge eller ägare och betala kostnaden för att godset gömdes.1 Kungens rätt till vrak inträffade sålunda, ifall det icke bärgades eller om det var herrelöst inom dag och år. Det säges intet i skånsk lag om utlänningar, och främmande skepp, som förliste, blevo alltså vrak i kungens besittning. För sjö­ fartens främjande var det givetvis av stor betydelse att privilegier gåvos främst hanseatiska skeppare att få behålla sina strandade gods. Det var tydligen me­ ningen att befordra skeppsfarten på Halmstad, när staden 1327 fick privilegium på, att ej blott borgarnes, utan också främlingarnas skepp skulle tillhöra ägarne, om de bärgade sitt gods.2

Stralsundsfreden 1370 gjorde på ett mera varaktigt

sätt hanseater likställda med danskar ifråga om den fiskala rätten till vrak, vil­ ken jämställdhet hävdades i huvudsak under återstående medeltid.3 Det kan ej, formellt sett, betraktas som en nyhet, när den punkten påträffas i Hälsingborgs samtliga privilegier från och med 1414, att »om det så skedde, det Gud förbjude, att deras (o: borgarnes) skepp brista, då hava Vi unnat dem av vår synnerliga nåd, att deras gods skall ej vara vrak».4 Ått rättsbegreppet »vrak» i dansk rätt icke skall från kungens sida tillämpas å hälsingborgska far­ tyg, som stranda och förlisa, torde utan vidare vara klart redan enligt Skåne­ lagen, men privilegiets tillkomst hade dock en särskild förutsättning, i det att borgares rätt till vrak blev tillika en rätt hos kommunen, vilken som rättsperson gjorde bestämmelserna om bärgning och årsfrist betydelselösa för ikraftträdandet av kronans fiskaliska rätt till vrak. Det var m. a. o. ett privilegium för borgare att sålunda behålla vrakgodset emot kronan.

Det ligger i öppen dag, att bor-

garne i Hälsingborg räddade härigenom åt sig stora ekonomiska värden. Då emellertid intet dylikt fall för Hälsingborg är bevarat i urkundsmaterialet till vår stads historia, kan icke heller privilegietexten med större säkerhet utläggas ur praxis. Stadsrätterna 1445 och 1487 formulera begreppet: »skall ej vrak vara» därmed, att i Öresund utan styrman drivande danska skepp under alla omständigheter tillhörde sin ägare, om han var borgare, som dock hade att efter gammal sedvana betala bärgarelönen — vilket synes allt för rimligt — åt den, 1 Schlyter, Skånelagen I, 156, 157. — 2 Privilegier I, n. 270, p. 6. — 3 W. Christensen, Dansk Stats­ förvaltning, s. 385 f. — 4 Privilegier I, n. 288, p. 6.

259

HäLdlng borgd medeltid 12g0 —1536 som bärgat godset ocb på närmaste kungsgård, t. ex. Hälsingborgs slott, kungjort vrakfyndet.1 Den 1521 utfärdade lagen om strandningar och vrak var egentligen blott en allmän kungörelse i en mängd utfärdade exemplar om in- och utländska mäns äganderätt till sina strandade skepp och gods, varmed garanti lämnades för att även främmande köpmän icke i sjöfarten på Danmark hade att äventyra förlust av vrakgods.2 ★ Försvaret pålade städerna vissa förpliktelser, som delvis kunna betraktas som befästningsarbeten. Valdemars handfästning 1329 stadgade, att borgare i Lund och andra bymän i byar med torg ägde rätt och tillstånd att förse sina stä­ der med plank, gravar, murar, skyddsvärn till hela rikets och deras eget bästa, allt efter förmåga.3 Kristiern I befallde 1445>

a^a invånare i Köpenhamn, som

där hade »hus eller jord» skulle »låta hjälpa att planka» staden såsom de göra som hus eller jord hava i Malmö, Köge och i andra våra köpstäder i Danmark efter ty som våra borgmästare eder därom tillsägande varder».4

Beträffande

Malmö torde här få erinras om Erik av Pommerns uppmaning 1434 till jordägare i städer, vilka de än vore, att »hjälpa till att fästa och mura for:de stad». Den i anledning härav tillkomna längden över personer och inrättningar som »låtit mura», upptager även sådana jordägare, t. ex. kapitlet i Lund, vilka icke voro bosatta i Malmö.5 Vi få därjämte veta mycket av de älsta bevarade kämnärsräkenskaperna för Malmö stad, vilka innehålla synnerligen omfattande utgiftskonton till stadsmurens behov 1517 och 1519.6 Om Hälsingborg även under medeltiden, såsom fallet var i nyare tid, haft plank och gravar eller dylikt skydd för strand­ stadens försvar, skulle borgmästare och råd haft att sörja härför, men dokument härom saknas. Däremot måste kungens borg uppe på höjden ha byggts och un­ derhållits av kungens ombudsman, men ovisst är, om borgarne möjligen hjälpt till med körslor eller dylikt i likhet med landsbygdens invånare inom Hälsingborgs län.7 Däremot påkallar Hälsingborgs privilegiebrev 1414 vår särskilda uppmärk­ samhet beträffande stadens belägenhet vid en av rikets förnämsta trafikvägar 1 Kj0benhavns Dipl. I, n. 127.

Kolderup-Rosenvinge V, s. 556, p. 111; Hälsingborgs kopia 1487,

p. 95. W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 381 ff. — 2 Jfr E. Arup, Danmarks bistorie II, s. 361. — 3 Svenskt Dipl. n. 2561. — 4 Kj0benhavns Dipl. I, n. 1^1. Borgerskapet i Visby meddelade 1288 att det omgivit sin stad med murar. Sveriges Trakt. I, n. 144. — 5 Lunds ärkestifts urkundsbok III, s. 137. — 6 Malmö stadsräkenskaper 1517—20. Malmö stadsarkiv. Jfr Lauritz Weibull, Arkiv ocb bibliotek i Skåne, s. 93. — 7 Jfr Kancelliets Brevb0ger s. zfi8 157*4 2U. Hö vitsmannen skulle iståndsätta muren omkring Häl­ singborgs slott; om borgarne nämnes ej ett ord.

260

Borgmäotare ocb råd och stadens andel i rikets försvar i sammanhang med dess ombesörjande av färjetrafiken över Öresund. Stadens borgare »skulle hålla dessa färjor väl i ord­ ning mellan Själland och Hälsingborg» och det tillägges i detta sammanhang omedelbart och som en följd härav, »att våra fogdar eller ämbetsmän skulle dem intet yttermera tillsäga om något som helst skepp utan att så vore, att oss och riket någon örlog påkommer, att vi dem då själva bådo eller tillskrevo med vårt synnerliga brev».1 Det är börda och lättnader, som här vägas mot varandra.

Staden fortsätter att svara för ordnade förbindelser över Sundet mot det att krigsplikten minskas. Privilegiet bestod i befrielse för staden att liksom andra städer utreda krigsskepp till flottan, dock ej i händelse av örlog och därvid först då, när kungen muntligen eller skriftligen givit order härom.

Uttrycket »tillsäga om

något som helst skepp» hade enligt ledingsinstitutet avseende ej blott på utrust­ ning för flottans räkning av ett visst antal män, utan även att bygga eller på annat sätt ställa skepp till kungens förfogande.2 Härför erfordrades tillgång på kapital, vilket borde finnas i städerna. Ständigt bekräftades under medeltiden friheten för staden från skepps utrustningen.

Huruvida Hälsingborg haft denna

förmån även före 1414, framgår icke av handlingarna. Vi veta ju icke, om färjetrafiken under 1300-talet kostat så mycket för staden, att den icke haft pengar över för sina ledingsplikter. Det torde emellertid få anses vara fortsättning av en mer eller mindre regelbunden frihet från sjökrigstjänstens bördor, när Hälsing­ borgs stad 1579 befriades att för året utrusta båtsmän på grund av det besvär, som staden hade med färjorna.3 Vid denna tid hade dock skeppsbyggeriet över­ tagits av kronan själv, och redan 1534 kunde staten i verkligheten befria städerna från att ställa skepp till örlogsflottan och behövde av dem för framtiden blott be­ manning av båtsmän.4 Den Hälsingborg åliggande skyldigheten att under krig och på kungens särskilda anmodan ställa skepp till örlogsflottan har icke satt något spår i de bevarade fåtaliga handlingarna från medeltiden.

I detta sammanhang kan tilläggas, att Hälsingborg besvärades av det miss­ förhållandet, att främlingar utan att äga kungens medgivande betingade sig fri överfart; de skulle enligt kungens brev 1561 uppvisa pass eller åtföljas av kungens tjänare, om fri resa fortfarande skulle tillåtas.5 Det vittnar för övrigt om färjetrafikens särskilda vikt för kronan, att färjemännen såväl i Hälsingborg som i Helsingör från Hälsingsborgs slott enligt en jordebok från 1520-talet erhöllo »efter 1 Privilegier I, n. 288, p. 9. Jfr W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 371. — 2 Jfr Erik Arup, Danmarks hist. II, s. 110. — 3 Kanc. Brevb. s. 586 1579 T%- Jfr s. 90 1576 *79 ang. 2 års frihet för staden från stadsskatten. Motsvarande 1581 5/ö. — 4 Erik Arup, Danmarks historic I, s. 52(1. — 3 Kanc. Brevb. s. 27 1561 i7/4* Jfr ovan s. 123.

261

HäUingborgj medeltid 1250 —1536 gammal sedvana, som haver varit av Arilds tid» vardera 1 ko och 1 pund smör år­ ligen »för att de skulle föra fritt över till slottens behov».1 Det var ett slags gratifikation, varmed borgmästare och råd icke torde ha haft något att bestyra i deras ordinarie och bekymmersamma förvaltning av färjeförbindelsen över Sundet. Dit hörde även befordran av den kungliga posten. Vi ha ett exempel från 1491, att kungen från sitt skepp i Sundet sände ett brev till länsmannens fru på Hälsingborgs slott att snabbast möjligt befordra brevet vidare till en annan läns­ man. Länsmannen i Köpenhamn Esge Bille befordrade åren 1510—12 kungens brev till Skåne, även via Hälsingborg som mellanled mellan Köpenhamn och be­ stämmelseorterna.2 Helsingörs stadsräkenskaper från 1556 visa att stadens ut­ gifter för färjorna voro jämförelsevis betydande.3 Det kan antagas att Hälsing­ borgs älsta stadsräkenskaper, som gått förlorade, uppvisat motsvarande förhål­ lande för Hälsingborg.

Till kostnaderna för stadens del i rikets försvar hörde, så länge befrielse därifrån icke beviljats städerna, även det s. k. b orgele je eller knektars och båtsmäns in­ kvartering. Under medeltidens senare period synes kungen ha ersatt borgerskapet, som vanligen enligt undfångna privilegier icke skulle besväras med borgeleje, vilket begrepp ursprungligen betydde och även faktiskt var förläggning av garni­ son i borg, att »ligga på en borg». Det talas 1455 om underhåll av kungens hov­ män och tjänare i Hälsingborg, för vilket kungen dock skulle betala borgmästare och råd.4 Om detta någonsin ägde rum eller om full ersättning erhölls i föreva­ rande och andra fall är ett kapitel för sig; i det stycket brast det understundom från kungens sida.5 Men i krigstider kunde städerna näppeligen hävda sin frihet från inkvarteringstungan, när rikets tvingande försvarsbehov föranledde rege­ ringen att utlysa utbud över hela riket. Kristiern II gav den 13 juni 1517 borg­ mästare, rådmän och menighet i Hälsingborg kvitto på 90 mark, som de hade betalt kungen efter ett honom givet löfte till bekostande av den »ryttaretäring», som de höllo i staden under den förflutna vintern »för deras utbudesfolk, som de min herre i detta utbudet till Sverige utgjort skulle».6 Det må erinras om den bestämmelsen i stadsrätterna 1443 oc^ 14&7> att den som blir tillsagd att fara i kungens »utbud», d. v. s. gå i krigstjänst, eller i stadens ärende, men icke gör det utan håller sig hemma, skall böta kungen och staden vardera 40 mark, såvida han icke hade särskilt tillstånd av borgmästare och råd, som dock i så fall skulle 1 Rigsarkivet. Registrant 52. — 2 W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 122. — 3 Landsarkivet for Själland, Köpenhamn, Helsing0rs Byes Regnskaher 1555/56 etc. — 4 W. Christensen, Dansk Statsför­ valtning, s. 482. — 5 Ibidem, s.

262

— 6 Suhm, Nye Sami. II, s. 172.

Borgmästare ocb råd sända en annan i hans ställe.1 Denna bestämmelse betyder ingenting mindre än utskrivning av borgare i staden genom borgmästare och råd, så snart kungen krävt manskap till lands eller sjöss, egentligen i krigstider. Rådet hade att ut­ rusta knektarna med harnesk och värja. Utbudet var alltså rekrytering av man­ skap; borgeleje åter inkvartering av detsamma på främmande ort. Det ligger i sakens natur, att staden underhöll sitt eget folk, så länge det stannade kvar hemma i staden; när det förflyttades till annan stad eller till något av kungens fästen, blev dess inkvartering därstädes borgeleje. Utbudet var en direkt pålaga, som borgerskapet fick kännas vid som en verklig försvarsskatt. På 1490-talet ställde Malmö 200 man, Landskrona 80, Lund 30 och Hälsingborg 15, vilken sistnämnda siffra återkommer 1501 (för Hälsingborgs län 30 man), men 1502 saknas, då Häl­ singborg möjligen var fritaget från utbudsplikten och slutligen 1508 stiger till 20 man. Det var ett genomgående bestämt antal krigsfolk, som varje stad hade att utgöra, och det var blott undantag, när de skånska städerna 1488 befalldes att möta med största möjliga makt.2 Genom att erlägga »utbudespengar» befriade sig t. ex. Hälsingborgs län från rekryteringsbesväret enligt ett kvitto, som Tyge Krabbe fick på sin inbetalning till kungen år 1517 av 2,000 mark.3 Att Hälsing­ borgs stad icke hörde till länet förklaras av stadens autonomi; det till borgmäs­ tare och råd givna kvittot 1517, som ovan citerats, synes hän tyda på en sådan lösning av stadens försvarsplikt, att borgmästare och råd överenskommit om att hålla ryttaretäring samt erlägga ett kontant belopp av 90 mark som ekvivalens »för deras utbudesfolk, som de min herre i detta utbud till Sverige utgjort skulle».

Kriget mot Sverige under Sten Sture förbereddes med all kraft vintern 1519 i syfte att äntligen erövra hela landet, vilket ju också lyckades för Kristiern II 1520. Såväl borgelejet som de direkta utskrivningarna satte då sin prägel på Häl­ singborg. Det var en väsentlig uppgift för hövitsmännen på de danska borgarna att svara för borgelejet. Tyge Krabbe på Hälsingborg fann emellertid svårighe­ terna att underhålla det alltjämt växande antalet krigsfolk i Hälsingborg till slut övermäktiga, och han skrev därför den 27 maj 1519 från sin borg till kung Kris­ tiern för att beklaga sig. Man igenkänner Tyge Krabbe som en efter den tidens mått van, om också något hackig brevskrivare. Han begagnar det tillfälle till att besvära sig, som kungen själv berett honom genom ordern att han skulle giva 60 bondekarlar »mat och öl här på slottet», ty det »skall Eders nåds högmäktighet vär1 Kj0benhavns Dipl. I, n.

127, s. 173, p. 39.

Kolderup-Rosen vinge V, s. 524, p. 8; Hälsingborgs

kopia resp. p. 23 och p. 8. — 2 Danske Magasin IV, 2, s. 1^9, förvaltning, s. 334. — 3 Suhm, Nye Sami. II, s. 174, 176.

150

ff. Jfr W. Christensen, Dansk Stats­

Haloing borgd medeltid 12go —1536 digas veta, att det är icke i min makt att kålla så många karlar kär på slottet, ty Eders nåd vet väl, att jag haver själv mycket folk Eders nåd och riket till tjänst.

Sammaledes höll jag ock Eders nåds ryttare och »rejsener»1 i år; då de drogo till Sverige, gav jag borgarne här i staden vid 150 mark och 1 T/2 läst öl för ryttarna, de höllo, och dessutom höll jag alla »rejsener» till mat, öl och hästefoder här av ••

slottet. Sammaledes höll jag ock ryttarna i Ängelholm, och gav jag borgarna därför 88 mark, och höll jag alla »rejsener» där omkring på min pung, och sam­ maledes höll jag alla »rejsener» här i staden, då de drogo tillbaka igen. Så ha­ ver jag hållit 18 borgeleje hästar från S. Martins dag (11 nov.) och intill dess de drogo avstädes till Sverige, och haver jag haft Karl Knutssons hästar här, sedan han kom från Sverige, och haver dem ännu till de borgelejen, mig bör att hava.»

Tyge Krabbe slutar med att åberopa stadens borgare som vittne, att han från sina gods i Jylland och Själland infört på slottet vad som erfordrades för att »hålla slottet med» och det skulle ej bliva något över, innan han ånyo finge nytt från sina gods. »Ty beder jag Eder nåds högmäktighet ödmjukeligen, att Eders nåd tager mig icke till ovilja, att det är icke i min makt, att jag kan hålla dem.»2 Kung Kristierns mening om Tyge Krabbes ursäkter för sin bestämda vägran att efterkomma hans befallning är icke känd. Men när Tyge Krabbe säger, att han tvingades över sin förmåga att hålla borgeleje och dessutom utöver vad slot­ tets resurser i mat och dryck medgåvo, ger oss hans besvärsskrift ett bestämt in­ tryck av, att Hälsingborgs stad åtminstone 1519 icke synes ha tvingats att dela försvarsbördorna med slottshövitsmannen; han har icke pressat borgarne, hur hårt pressad han själv än skulle ha varit. Stadens strategiska läge som ett slags operationsbas i ett krig med Sverige karakteriseras ypperligt av Tyge Krabbes starka skildring av en betydande genomgångstrafik av trupper, vilken icke rim­ ligen kunde avlastas helt och hållet på slottet. Att döma av sammanhanget i Tyge Krabbes uttalande har han visserligen måst inkvartera ryttare hos bor­ gare i staden, men han har då också betalt borgmästare och råd för detta bor­ geleje eller »ryttare t äring» utan att upplysa om, på vilka grunder denna ersätt­ ning utgått. I huvudsak får det väl anses bekräftat, att Hälsingborgs stad ännu vid medeltidens slut icke utan ersättning haft borgeleje, så långt nu kan utrönas.

Däremot blev borgeleje utan ersättning på kungens särskilda order en stående institution i Danmarks städer under Kristian III. Borgelejet betydde fortfarande, att kungen på olika städer fördelade krigsmanskap, båtsmän för flottan, böss1 Kalkar, Ordbog art. Re(j)sener, krigare till bäst, ryttare. — 2 Rigsarkivet.

Danske Kancelli. Orig. på papper med spår av påtryckt vaxsigill.

Indkomne Breve til

Borg mädtare och råd skyttar och andra knektar, varvid Hälsingborg i regeln fick mottaga 8, 10 eller 15 man och giva dem härbärge, eller också uppställa och sända motsvarande an­ tal båtsmän eller bösskyttar, vanligen till Köpenhamn slott.1 En pålaga med det medeltida namnet gengärd drabbade såväl land som stad.

Ordet betecknar vad som utredes vid mottagande av någon person, och den älsta gengärden var underhållet åt kungen under hans resor, ursprungligen kallad »stud».2 Den gengärd, som i486 beslöts åt kungen under hans förestående resa omkring i Skåne, drabbade Hälsingborgs län, men staden nämnes icke. I beslutet hade stä­ derna icke deltagit, varför gengärden, som skulle utgå in natura, havre, malt, mjöl, smör, fläsk och hö, hade avseende endast på landsbygden.3 Detsamma kan fullt ut sägas om gengärden av 1535.4 Det finns tre uppteckningar bevarade rörande kung Hans’ resor i Skåne vintern 1502—03, 1506 och vintern 1507—08. Men vid dessa tillfällen har Hälsingborg icke utgjort gengärd, ehuru dessa kungens resor bör­ jade i Hälsingborg. Registret på nattläger och gengärder 1506 upptager »Primo till Hälsingborg, där ligger min herre en natt på slottet. Av Hälsingborg och till Luntertun, där håller herr Lauritz en natt av Luggude härad».

Samma resa

upprepades 1507.5 Hälsingborgs stad hade tydligen ingen gengärd att utgöra, utan kostnaden bestreds från slottet, liksom för den andra natten under resan norrut av Luggude härads befolkning under länsmannen Lauritz Skinkel på Hälsing­ borgs slott.

Längre fram i registret finna vi, att Malmö stad däremot underhöll

kungen 2 nätter och flera städer samt orter ett sammanlagt antal andra nätter, likaledes i Malmö.6 Icke heller senare i tiden har Hälsingborg utgjort gengärd, efter vad man kan finna. Vi stå här åter inför ett nytt tecken på, att staden icke delat vissa pålagor med slottet. ★ Borgmästare och råds verksamhet inom den egentliga politien har berörts på flera ställen i det föregående, när handel och finansförvaltning utgjorde sär­ skilda kapitel i Hälsingborgs förvaltningshistoria. Men denna politi represen­ terade en verkställande funktion från rådets sida av det slag, att den var under­ ordnad ett högre administrativt syfte. Torgjurisdiktion var sålunda tillämpning i praxis av gällande handelsrätt, och indrivning av skatter och särskilda pålagor, 1 Kanc. Brevb. 1552 20/3, 19/io, 1553 %, 155 4*h, ^/n,

1564 4/i, 22/3, 1567 S/I2, 1573 ”/k», 1574 I3/2,

22/2, 1580 2/8, 1581 I4/i o. s. v. Arup, Danmarks Listorie II, s. 541. — 2 Steenstrup, Studier, s. 149. — 3 Danske Magazin IV, 2, s. 164 f. — 4 Danske Magazin III, 5, s. 90. — 5 Danske Magazin IV, 2, s. 266—78, 283—84.

Luntertun i Barkåkra socken Bjäre härad var under medeltiden köping, belägen vid Rönneån

nedanför n. v. Ängelholm.

C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, s. 62, not zf. 3 uppl. utg. av

L. M. Bååth (1911). — 6 W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 453 ff.

Hälding borgo medeltid 12go —1336 tull och accis m. m., voro blott medel i rådets finansförvaltning.

Men politien

kunde också ha sitt eget självändamål, närmast i dess nutida bemärkelse som polisväsen för upprätthållande av ordningen inom staden. Dit må i första rum­ met räknas vakthållningen på gata och torg.

Vakthållningen i den senmedeltida staden blev föremål för vissa bestäm­ melser i stadslagarna 1443 och

1 syfte att skydda vaktens person mot över­

fall, nar han om natten övervakade ordningen på gatorna. Imagen talar endast om nattvakt — en motsvarande dagvakt var väl knappast behövlig och synes ha inskränkt sig till bevaknings- och stämningsärenden.1 Den som sloge »stadens väktare med förakt om natten» skulle mista hals och gods. Det var ett hårt straff utan att det säges, hur mycket man i ty fall slagit vakten; ett lindrigare slag »med förakt» var kanske redan det ödesdigert nog efter en rent formell bokstavstolkning av lagens innehåll. Lagen bemyndigar vakten att efter kl. 9 på aftonen föra varje gatuvandrare hem till sitt; saknade han härbärge skulle vakten sätta honom över natten i förvar i fogdens häkte för att nästa dag göra skäl för sig, varför han var ute på gatan så sent.2 Vid dylika tillfällen kunde mer eller mindre våldsamt motstånd mot vakten från nattvandrarens sida befaras, men när han nu visste, att han riskerade själva livet, ifall han slog vakten, kan det sägas, att stadslagen väl sörjt för ordningsmaktens säkerhet. Om medeltida protokoll för Hälsingborg bevarats — ifall nu sådana verkligen funnits ■— skulle i dessa källor uppgifter möjligen kunnat påträffas om stadens vakt. Det ligger i sakens natur, att enstaka urkunder icke syssla med den patrullerande stadsvaktens nattliga öden, om de icke intresserade staden.

En av de älsta föreskrifterna om gatupoliti torde avse renhållningen. 1 de s. k. Hälsingborgsexemplaren av Skånelagen finns införd en bestämmelse, som supplerar Skånes stadslag och innehåller, att den som ej vill hålla sin gata, »brostrsede», ren, ehuru tillsagd på stadens ting därom, skall böta 1 öre första dagen, 2 öre andra och ej mindre än 3 mark tredje dagen för sin ohörsamhets skull. Det­ samma gäller om någon låter sin avskrädeshög ligga så länge, att den »flyter över i haerstraede, som adelgång plägar vara», d. v. s. huvudgata eller landsvägens omedelbara fortsättning genom staden, skall han böta 3 mark för varje gång, som man förgäves anmodat honom att bortföra avskrädet.3 Bestämmelsen har tillkommit på en tid, då borgmästare och råd ännu icke 1 Mackeprang, Dansk Kjabstadstyxelse, s. 130 f. — 2 Kj0benbavns Dipl. I, s. 178, p. 23—25; Kolderup-Rosenvinge V, s. 568

p. 153—155; Hälsingborgs kopia idd3> P- 32> 33> M^7' P* 136—138. —

3 Scblyter, Skånelagen, add. B. 3.

266

Se ovan s. 50.

Borg mäotare och råd hade gaturenhållningen att svara för. Vi ha här ett exempel på tingets ursprung­ liga kompetens ej blott på rättsskipningens, utan även på politiens område.

Att

hålla rent utanför sitt hus och sin tomt var den medeltida borgarens och stadsinvånarens särskilda plikt, som han var betänkligt trög att uppfylla. Renlig­ hetens begrepp stod ej högt i den medeltida staden. Renhållningsbesväret upp­ repas i ett flertal förordningar, som gällt Hälsingborgs egna invånare.

Men för

Hälsingborg har ännu en renhållningsparagraf fogats till Skånelagen, nämligen att ingen fick ha sitt lilla avträdeshus, sedermera kallat »hemlighus» vid eller innanför gatan, så att »det gör flod, men man skall hava på sin egen jord och ej sin nabo till omak» vid äventyr av 3 marks böter till staden, om någon klagar däröver.1 Vid 1300-talets mitt stadgades, att man vid midsommartid skulle låta bort­ föra avskrädeshögar, nedbryta olagliga broar och avträdeshus, rensa rännor och reparera dem.2

Renhållningspåbuden behöllo i den medeltida stadsrätten, helt

naturligt för övrigt, alltjämt oförändrad ursprunglighet genom tiderna.3 Böter för politiförseelser torde ha ingått i en särskild grupp av olika slags inkomster, som tillkom borgmästare och råd. När vi se, att i Malmö 1538 en mängd personer bötfällas till 30 skillingar för att de ej höllo rent utanför sin dörr, och att dessa böter blevo borgmästare och råds särskilda sakfall, är det icke utan att man tycker, att stadens högsta styresmän hade ekonomiskt intresse av att hålla räfst med försumliga husägare, som ju hade pengar att böta med.4 Icke mindre ursprungligt var förbudet att bebygga sin tomt så, att byggna­ den sträckte sig in på grannens5, och det hörde till borgmästare och råds befatt­ ning med byggnadspolitien att övervaka ordningen.

Att förhindra allt för

tät bebyggelse var ett grunddrag i det allmänna stadsväsendet i alla länder och det föranleder icke här någon närmare utläggning. Av borgmästare och råd be­ stämdes genom tillsyningsmän, hur nära man ägde uppföra en byggnad intill en grannes tomt.6 Denna kontroll av byggnadsverksamheten hade att skaffa även med laga avgränsning av tomtmark. Mot medeltidens slut finna vi också de första designationerna över tomter i Hälsingborg, angivande arealens mått. Stadsplanen var matematiskt ordnad och genomförd så långt detta kan sägas om medeltida stadsbebyggelser.7 Rådet ägde även enligt stadslag att expropriera tomtmark för 1 Scblyter, Skånelagen IV. Addit. B. 4- — 2 Privilegier I, n. 276, p. 6 Malmö 1333. — 3 Kj0benbavns Dipl. I, n. 127, s. 174» P- 47'

Kolderup-Rosenvinge V, s. 558, p. 116, 117; Hälsingborgs kopia 1443*

p. 25; 1487, p. 100, 101. -—• 4 Malmö stadsarkiv. Borgmästare ock råas i Malmö Sagefald 1527—1545, s.

62. — 5 Scblyter, Skånelagen IV, p. 4> — 6 Kj0benhavns Dipl. I, n. 127, p. 174» p- 491- Kolderup-

Rosenvinge V, s. 558, p. 118; Hälsingborgs kopia 1487, p- 102. — 7 Se ovan s. 71 f.

Hälsingborgs medeltid 1250

—

1:$36

utläggning av gata och påbjuda nya vägar, som för staden voro behövliga.1 Vi ha likaledes funnit i stadsplanens historia för vår stad, att eldfaran till följd av användningen av halm- i stället för tegeltak tvungo vederbörande att visa omsorg om husbyggandet.2

I Hälsingborg fanns 1523 en tegelugn, belägen i närheten

av klostret.3 Hälsingborg har alltså, liksom Malmö och Köpenhamn, haft sin tegelgård, varifrån man fick tegel till de gamla trähusens ombyggnad och belägg­ ning med tegeltak eller till uppförande av nya korsvirkeshus, så långt det var möjligt för borgmästare och råd att bestämma över den enskilda byggnadsverk­ samheten.4 Vi erinra vidare om byggnad och underhåll av färjehamnen med dess långa »utstickarebrygga».5 Det var ett för övrigt i stadslagarna vanligen före­ kommande förbud att »tömma eller fjälla av bryggan», d. v. s. stjäla även de bräder och plank, varav den var byggd.6 Vi ha i ett annat sammanhang anteck­ nat en till synes ofta förekommande brist å trävaror i Danmarks städer, vilken måhända föranledde, att borgmästare och råd erhöllo förhandsrätt att av stadsinvånare köpa av dennes tillgång på timmer, sten, kalk och annat byggnadsma­ terial.7 Men Hälsingborg synes ha varit »exportör» av trävaror, varför det kan tänkas att förhållandena härvidlag voro särskilt gynnsamma för staden.

B o rgar e n Frågan hur man blev borgare i Hälsingborg leder till det älsta spåret, midsommargälden i Hälsingborg 1085. Den som erlade denna tomtskatt var faktiskt borgare, även om detta begrepp först tillhör det 12. årh. i Danmark. Som en ringa rekognitionsavgift för utskiftad tomt på kungens mark var midsommargälden ägnad att befordra bebyggelsen i hastigare takt än vad som skulle blivit fal­ let, därest kontant köp varit den enda förvärvsformen.8 Det är antagligt, att be­ folkningen i Hälsingborg — enligt kapitlet om befolkningsmängden — har vid den äldre medeltidens utgång eller omkr. 1250 uppgått till ett par hundra tomtägare eller med deras hushåll och annat bosatt folk till omkr. 800 personer, utgörande 1

Kj0benLavns Dipl. I, s. 169, p. 4» 7- Kolderup-Rosenvinge V, s. 551, p. 92; Hälsingborgs kopia 1487,

p. 77. — 2 Se ovan s. 59. — 3 Svartbrödraklostret erböll av Fredrik I 1523 »jord som ligger östan upp vid klostret ocb norr om dammen ocb räcker till tegelugnen», ty »tulloffwenn» utan prickar bör läsas som »tiilloffwenn» enligt skrivsättet. Frederik I:s danske Registre n. 3, £. 287. Kong Frederiks I Registranter. — 4 O. Nielsen, Kj0benbavns Historie I, s. 98 (1877).

Räkenskaper. Stadsarkivet i Malmö. — 5 Se ovan

s. 35. — 6 Kjpbenbavns Dipl. I, s. 17^, p. 44. Kolderup-Rosenvinge V, s. 566, p. 1 ^3; Hälsingborgs kopia 1487, p- 125. — 7 Kjpbenbavns Dipl. I, s. 169, p. 8. Kolderup-Rosenvinge V, s. 563, p. 133; Hälsingborgs kopia 1487, p. 117. — 8 Se ovan s. 191.

268

Borgaren en kommunal sammanslutning med självständiga intressen gent emot den kunglige kerren på borgen.

Han fick visserligen sin tribut av borgarne, när de betalte

tomtskatt vid midsommar, men denna ringa pålaga kan icke ba betytt någon all­ varlig beskärning av deras ekonomiska självständighet. Dessutom voro utgifterna för stadens del från början icke större än att borgarne förmådde själva bestrida dem, ty renhållningen var egentligen husägarnes sak, gaturegleringen var givetvis sällsynt, och politien bestod mest i att betala för underhållet av häktade tjuvar.

Men mot medeltidens slut erfara vi, att färjetrafiken varit en kostsam börda för staden, som måste av kronan understödjas.1 Betydelsen av borgarnes förmögenhetsställning låg i övervägande grad på det rättsliga området. Det kommunala rättslivet känna vi till i dess grunddrag och veta, att det uppehölls genom ansva­ riga borgares förpliktelser mot samhället och enskilda, i synnerhet på stadens ting, där deras borgen och vittnesmål accepterades om det fanns säkerhet för att deras jordförmögenhet kunde konfiskeras i fall av mened eller uraktlåtenhet att fullgöra förpliktelser som samhällsmedlem. Den som var jordägare i staden var i regeln också borgare, ty egenskapen av borgare kan anses vara ett slags åter­ verkan av besutenhet i staden.2 Enär »borgare» icke var något formellt begrepp i stadsrätten utan betraktades som ett underförstått faktum hos den medlem av samhället, vilken med sitt kapital som ett slags underpant fullgjorde ett visst mått av skyldigheter och samtidigt innehade ett visst mått av rättigheter, vilket vi lärt känna ej minst i Hälsingborgs ekonomiska historia, kunde det icke heller behövas någon definition av borgarbegreppet i den medeltida stadsrätten.

Den medeltida uppfattningen av vad en borgare var och betydde i samhället framgår, om vi granska språket och terminologien i urkunderna. Stadshistorisk forskning i Danmark har knappast sysselsatt sig med denna fråga, som dock be­ lyser fördelningen av makt och ansvar i den danska stadskommunen.3 I Slesvigs och Köpenhamns älsta stadslagar c:a 1200 och 1254 är »civis» det latinska ord, som uteslutande begagnas för att beteckna den invånare eller jordägare i staden, som innehade borgerlig rättsställning av nyss anfört innehåll.

Civis kallades

också i andra källor invånaren i Lund, varemot »villanus» är ett annat latinskt O ord för invånare enligt privilegiebreven för Vä (n. v. Kristianstad) 1251, Ahus 1299 och Malmö 1353.

Skillnaden mellan »civis» och »villanus» angives ingen­

städes, och den fanns rättsligen icke heller. Ty både den ene och den andre av 1 Se ovan s. 261. — 2 Jfr R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, s. 451- — 3 Vissa huvuddrag i borgarproblemet ha framhållits av Poul Johs. J0rgensen, Forelsesmnger over den danske Retshistorie 3. o g zf. Heefte, s. 79. Maskinskrift 1929. Se ovan s. 192, not 3.

Halting borg d medeltid 12 go —1536 dem kunde vara borgare. Bruket av de latinska orden berodde nämligen därav, att stadsbegreppet beträffande Lund ocb andra biskopsstäder återgavs med civi­ tas, under det att för de övriga städerna i Danmark brukades villa (forensis) eller »by med torg». Det bar tidigare framhållits, att de danska biskopsstäderna även i danska urkunder fingo behålla den från påvens kansli i Rom härstammande ter­ men civitas, ehuru det ur den danska stadsrättens synpunkt icke var någon skill­ nad mellan dem och de städer, som icke voro biskopsstäder.

Frågan var ute­

slutande kyrklig och »civis» betydde för samtiden borgare i en stad, där biskopen residerade eller regerade (I, s. 187).

När kung Magnus Eriksson gav sitt Skåneland, sin terra Scanie, ett privilegiebrev på latin den 28 juni 134°* vände han sig till de olika befolkningselementen i landskapet: ärkebiskopen och hans kleresi, adel, kloster, städer och övriga in­ vånare. Om städerna brukas uttrycken »civitatenses» och »villani forenses» för att beteckna invånare i Lund, som var civitas, och i Hälsingborg, Malmö och Vä,> vilka voro villas forenses.1 Men den kyrkliga synpunkten belyser icke den särskilda frågan om borgarens rättsställning inom sin stad. Ty icke alla stadsinvånare voro borgare; den me­ deltida staden hade såväl borgare som icke-borgare. Och det är ytterst den in­ bördes relationen mellan dem, som besvarar frågan, vad en borgare var för något.

Malmö, som icke ens lydde under ärkebiskopen av Lund, kallas i sitt älsta beva­ rade privilegiebrev 1353 både »villa» och »civitas». Detsamma gäller även Kö­ penhamn redan 1294, ehuru denna stad tillhörde biskopen av Roskilde.2 Detta kan synas märkligt såsom oförenligt med den klerikala terminologien: biskopsstä­ der i motsats till profana städer. Härmed förhåller det sig emellertid på följande sätt. Privilegiebrevet är adresserat till »villani in Malmöghe»,invånarne i Malmö,, och »villa» betyder här konkret och geografiskt den by med torg, som heter Malmö. »Villanus» är rätt och slätt varje invånare i Malmö. Men endast en del av dessa villani var borgare; stadsbo och borgare äro icke identiska begrepp.

Exempelvis voro adel och kleresi, tjänare, kvinnor och barn icke borgare, även om de voro villani eller stadsbor i Malmö.

Och i Hälsingborgs privilegiebrev

1483 möter oss detta uttryck: »borgmästare och rådmän och menige allmoge uti vår och kronans köpstad Hälsingborg boendes, deras hjon, tjänare och allt deras gods, rörligt och orörligt, evad det helst är eller nämnas kan».3 1 Sveriges Traktater, n. 239. Ett samtida brev innekåller uttrycket: »rådmän ock kymän i byar med torg, nämligen Hälsingborg, Malmö ock Vä» — consules et villani villarum forensium, videlicet Heising— borg, Malm0g et Vä. Sveriges Traktater, n. 2^0. — 2 Hälsingborgs bist. I, s. 2^5. Genom ett tydligt för­ biseende kar Valdemar Atterdag omnämnts i st. f. Olof 1378. — 3 Privilegier I, n. 338; jfr n. 390.

27O

Borgaren Men Malmö som »civitas» var däremot ej den konkret fattade staden Malmö, utan ett abstrakt juridiskt begrepp, åsyftande rättssamhället Malmö. Det talas nu om »civis» ocb »civitatensis», ej längre om »villanus», vilka båda förstnämnda ord i medeltidsdanskan översättas med »borgare» ocb »byman», begrepp som alltså icke täcka varandra. I nutida svenskt språk återges det danska ordet »by­ man» lämpligen med stadsbo, men bebålles i det följande, så mycket hellre som det också tillhörde det svenska medeltidsspråket.1 Emellertid sammanställas »bor­ gare» och »byman», »civis» och »civitatensis», ur juridisk synpunkt, ty det för­ klaras i privilegiebrevet, att båda hade samma forum eller stadens ting. Men för­ klaringen har icke samma valör för borgaren som för bymannen. Den förres rätt till eget forum förutsättes som självklar; vad brevet betonar är endast, att bor­ garen ej må dragas till annat forum än »sitt eget stadsting» (in ipsorum placito ciuitatis).

Men för bymannen fick bestämmelsen snarare ett positivt innehåll,

nämligen att ingen vid äventyr av 40 marks böter finge föra talan mot honom utanför stadens ting, vilket innebär, att bymannen hade att svara vid borgarnes »eget stadsting» i den stad, där han bodde. Det är stadsfreden, som genom dessa böter tager bymannen i sitt hägn. Men å andra sidan var bymannen skyldig att allenast inför rådet eller på bytinget stå till svars ifråga om sina skyldigheter mot kungen eller i vilka mål som helst rörande staden. Bymannen tvangs alltså att i själva verket stå ansikte mot ansikte med sina herrar, stadens borgare.

Ehuru civitatensis och villanus, såsom nyss sagts, i medeltidsdanskan över­ sattes med det gemensamma ordet: byman, utgjorde dock den latinska avfatt­ ningen en subtilare definition än den danska. Civitatensis var enligt ovanstående den särskilda stadsbo, som icke var borgare, men väl hade erhållit borgares rätt till stadens ting.

Och stadsbegreppet civitas blir, såsom övriga bestämmelser i

privilegiebrevet också giva vid handen, staden själv som tingskrets, till vilken hörde borgaren, civis, och den med borgerlig rättsställning i sin mån privilegie­ rade bymannen, civitatensis. En förtätad bild av stadens väsen får man ur bor­ garrättens synpunkt, ty det fulla borgarskapet betydde den suveräna makten i samhället, i vilken icke-borgare blott hade en partiell del.

Denna juridiska abstraktion kan icke betraktas som hårklyveri. Den äger faktiskt tillämpning på en stads historiska verklighet och uppenbarar därvid på ett mycket belysande sätt fördelningen av rättigheter inom samhället. Privilegie­ brevet 1353 har ytterligare två invånarebegrepp: »incola» eller på medeltidsdan1 Privilegier I, n. 276, p. 4, 5 (latin) = n. 277, p. 6, 7 (latin) = p. 6, 7,

294 (danska). Södervall,

Ordtok över svenska medeltidsspråket, art. kyman.

27I

HäUingborgd medeltid 12g0 —1536 ska »inbyggare» samt »hospes» eller »gäst».1 Inbyggare ocb byman voro dock ej fullt liktydiga begrepp. Det förra synes avse den, som i Malmö bygger ocb bor utan att samtidigt ba blivit civitatensis, ännu mindre civis ocb således icke beller bade rätt till stadens ting. Han börde till stadens rättskrets (ciuitatis nostre incole), men bans rättsliga ställning i detta avseende bar baft en annan karaktär än by mannens. Lägst på skalan står »gästen»; redan själva namnet talar om bans främlingsskap inom den stad, som ban besökte för att göra affärer ocb därvid fick kännas vid hindersamma handelsrestriktioner.

Terminologien i det lärda Malmöbrevet 1353 är ursprungligen icke dansk, utan tysk. Med »incola» förstods i tysk stadsrätt invandrad person, som mot full­ görande av borgares plikter åtnjöt stadens rättsskydd ocb övriga förmåner på stadens ting.2 Man bar också tolkat »incola» såsom syftande på infödd stadsbo, borgarson, vilken icke formellt bbvit borgare. Likartad betydelse bade »civita­ tensis» eller den som bör till staden ocb lagligen erkänts som byman.3 Omvänt gäller det alltså, att borgare icke var inbyggare i betydelsen av byman (incola, ciuitatensis), vilken senare genom att stanna minst ett år i staden bidrog till stadsutskyldernas utgörande ocb måste svara inför stadens domstol för sitt förhållande, varmed den motsvarande bestämmelsen i Malmö privilegiebrev 1353 står i uppen­ bar analogi. I kommunens möten bade egentligen endast borgaren rätt att del­ taga.4 Privilegiebrevet 1415 för Malmö är i sitt slag det först bevarade originalet på danskt språk.

Det tillhörde de författningar, som tillämpades för Hälsingborg.

Brevet är ställt till »borgmästare ocb rådmän,borgare ocb all menighet i Malmö».5 Eljest kallas invånarne i regeln »bymän», enär Malmö kallas »by». Motsvarande återfinnes i Hälsingborgs privilegiebrev i4l4> som gäller »borgmästare, råd ocb all­ moge», varvid begreppet »byman» förekommer endast i ordets konkreta betydelse av invånare utan distinktionen »borgare» ocb »byman». I de yngre privilegiebreven talas även om borgare, om »borgare ocb menighet» (1477). Det är uppenbart, att borgare ocb byman fortfarande behålla sina ursprungliga begrepp, även om 1415 års brev icke företer den fiktivt juridiska karaktär, som dess föregångare ägde 1 Privilegier I, n. 276, p. 7 (latin) = n. 277, p. 7 (latin) = p. 7 s. 29z} (danska); p. 10 = p. lzf (latin) = p.

s. 295 (danska). Jfr n. 278, p. 1 1 : »vår stads inbyggare», som även i jämförelse med Malmöbre-

vens terminologi tydligt nog visar sig vara översättning från ett förlorat latinskt originalbrev för Lund. — 2 H. G. Gengler, Deutsche Stadtrecbts-Altertbiimer, s. 368. — 3 Jfr Friedrich Tecken, Urkundenbuch der Stadt Lübeck, Whrts- und Sachregister zu Band I—II (1139—i/f7o), art. ciuitatensis, incola (1932). Civi­ tatensis = städtisch, stadsbo.

Jfr Du Cange, Glossarium, art. civitatenses, urbium et civitatum incolee, tili

stad inflyttad eller där bosatt person. — 4 Jfr R. Schranil, Stadtverfassung nach Magdeburger Recht, s.

173 f. — 5 Privilegier I, n. 289.

272

Bo rg aren i hög grad. Brevet är ställt till den, som har den juridiska makten, eller borgaren; det är han, som skall privilegieras, ty privilegierna hade givits »borgarne till allt deras bästa, nytta och bestånd». Borgaren står mitt emellan borgmästare och råd och menighet.

I själva verket var det kring borgaren, som stadens rättsliv

kretsade; det var borgaren, som överhuvudtaget faktiskt ägde något inflytande vid utseende av borgmästare och rådmän. Alla invånare i Malmö som by med torg (villa) voro bymän (villani), men i Malmö som borgarnes stad (civitas) var borgare (civis) »helborgare».

Det juridiska begreppet »borgare» har också under loppet av det 15. årh. be­ tydligt skärpts.

Man fick alltmer klart för sig, att juridiska rättigheter, vilka

privilegiebrev för städerna rymma, icke böra riktas till stadsinvånare i allmänhet i en viss stad, utan till den borgerliga rättsstaden, oavsett var den kunde ligga i Danmarks rike.

Erik av Pommerns regering har säkerligen satt sina spår i danskt stads väsen utan att denna hans insats behöver alltför mycket överdrivas ifråga om borgarbegreppet, som sedan länge efter tyskt mönster ingått i dansk rättsuppfattning.

Hans likväl som grundlagar för danska städer betraktade förordningar den 15 febr. och den 28 okt. 1422 ha en fast terminologi, som tyder på mogenhet i stads­ författningen. Vid koncipieringen i kungens kansli av dessa på danska skrivna aktstycken har det givetvis kommit an på att ägna uppmärksamhet åt det exakt juridiska uttryckssättet, vilket framgår av dessa sammanställningar: »borgare och bymän», eller »bofasta bymän och borgare», eller också det kollektiva ut­ trycket för hela staden Köpenhamn: »borgare, bymän och menighet, som bygga och bo i Köpenhamn och de köpmän och gäster, som besöka staden».1 Vi känna igen denna rättsliga klassificering av stadens befolkning från Malmörätten sedan 1300-talets mitt. Mellan borgare och menighet har dock nu b3^mannen erhållit plats genom att utskiljas ur »menigheten».

Förklaringen till denna ytterligare specialisering lämnar Köpenhamnsrätten 1443, som stadgar, att »byman» bliver den, som först svurit kungen av Danmark och staden trohet och bevisat sig vara skild från sin förre husbondes tjänst.2 Det är fråga om invandrad ofri person, och staden vill icke utsätta sig för hans hus­ bondes klagomål att han gjorts till fri man i en stad.. Om den medeltida staden gällde, att »luften gör fri», i det att stadsinvånare icke som ofri var i tjänst hos en annan.

Det var därför eftersträvansvärt för ofria, av tjänsteförhållande

bundna personer, att söka sig in i en stad och få åtnjuta stadslagens skydd för fria 1 Kjöbenbavns Dipl. I, n. 112, 113. — 2 Ibidem, s. 168, p. 1.

35 — 31215.

273

HäLd Ing borg é medeltid 1250 —1536 män, dock mot skyldighet att bära stadens bördor. Vad den inflyttade förvär­ vade genom att svära sig till byman säges icke, men framgår av vad bymannen tvärtom förlorade, när han utflyttade ur staden. Det stadgades nämligen i en annan punkt, att den »man, som utfar av staden med husfru och gods och kommer ej in i staden igen innan dag och år att bo, han miste stadslag och stadsrätt och bör att köpa sig det igen på nytt». För att bli byman har alltså den invandrade måst betala en viss avgift. På detta vis blev han bofast i staden; det är den »bo­ faste» bymannen, som i 1422 års nyssnämnda förordningar ställdes bredvid bor­ garen. Den köpman eller hantverkare, som uppehöll sig i staden över 6 veckor utan att ha blivit borgare skulle böta kungen och staden vardera sina 3 mark, såvida ej borgmästare och råd annorlunda beslutat.1 Detta innebär ingenting mindre än det utomordentligt viktiga faktum, att det endast var borgare, som ägde driva köpenskap eller utöva hantverk i staden. Den bofaste byman, som utan avseende på viss tid, vistades i staden, men ändock ej blivit borgare, var sålunda varken köpman eller hantverkare. Han arbetade kanske åt andra, han idkade kanske fiske, som icke räknades till hantverk utan var fritt yrke för alla, och han var måhända klerk eller adelsman, vilka icke plägade vara borgare.

Man föddes egentligen icke till borgare i sin fädernestad, men en borgarson hade dock den fördelen framför invandrad person, att borgarskap utan avgift synes ha följt med som ett faktum, när denne, sedan han lärt sig något yrke, vann inträde i vederbörande skrå. Den infödde stadsbon hade därvid endast att för detta inträde betala till borgmästare och råd enligt 1443 års stadslag 1 öre pengar.2 Men utom staden födda »ämbetsmän» måste ovillkorligen bli borgare för rättigheten att driva sin näring i annan stad och skulle då betala lika mycket för »ämbetet» som b orgar skåpet.3 Man kunde till och med äga jord i stad och vara bosatt därstädes utan att därför bli borgare, men man kunde varken få driva köpenskap eller hantverk utan att vara borgare i samma stad. Vi erinra oss från stadens ekonomiska historia den stränga regeln, att köpman skall driva sin affär endast i den stad, där han var hemma, allt i överensstämmelse med gästrättens föreskrifter.4 En bouppteckning omkr. 1510 efter »Anders Brun i Hälsingborg» visar det lösöre, en borgare eller byman kunde äga.5 Aktstycket har i första rum­ met ett kulturhistoriskt intresse och publiceras därför (bil. E).

1 Kj0benbavns Dipl., s. 173, p. 33» 3-4*

2 Att uppbära s.k. »ingångspenningar», i regeln 5 mark, vid in­

träde i skomakare-, bryggare-, krämare- eller bagarelag var ett privilegium, en »rättighet» för borgmästare ocb råd i Malmö enligt räkenskap från mitten av 16. årb. Stadsarkivet i Malmö. Borgmästare ocb råds »Reettigbed» 1550—1562,5.19. — 3Kj0benbavnsDipl.I, s. 170, p. 15. Domkapitlet i Lund bade jordegendom i Malmö ocb betalte därför skatt samt deltog som jordägare i stadens befästande. — 4 Jfr närmare s. 107. — 5 Se ovan s. 70.

274

Borgaren I högsta grad gällde visserligen den satsen, att jordäganderätt medförde bor­ garrätt och borgarskap efter lagen om orsak och verkan. Ursprungligen torde detta förhållande varit den enda grunden för borgarskap. Men med den ekono­ miska utvecklingen kommo köpmanskap och hantverk att betyda så mycket, att de berättigade till borgarskap, även om jordegendom som det för visso säkraste realkapitalet icke förelåg. Intet är mera karakteristiskt för borgarens monopol på nästan allting än just detta att knyta varje inkomstbringande ekonomisk verk­ samhet av större eller mindre betydelse vid borgarrätten. Det blev liksom ett svalg befästat mellan borgare och byman eller annan stadsinvånare. Men inom helborgarnes egen krets kom en söndring att inträffa mellan köpmän och hant­ verkare: endast den förre fick inträda i stadsstyrelsen som borgmästare eller råd­ man. I denna punkt hade alltså icke alla borgare samma inflytande.1 A andra sidan var det icke nödvändigt, att en jordägare var bofast i den stad, varest hans egendom låg.

När Hälsingborgs stad 1648 framlade punkten om borgarrätt för kunglig sanktion ansågs det obehövligt att i avskriften av 1443 års stadslag upptaga samtliga äldre bestämmelser i ämnet. Magistraten nöjde sig med vad 1487 års stadslag upptagit av rättsinstitutet i föreskriften, att den, som ville bli »borgare eller byman» — alltså antingen det eller det andra — hade att efter fastställt gemensamt formulär svära trohet mot kungen och staden och att betala 11 skill, för borgarskapet samt därefter »köpa och sälja som andra borgare och ej förr».2 Eden hade i den medeltida uppfattningen den för våra begrepp mindre vanliga innebörden att utgöra en förpliktelse att i tjänst och uppdrag visa trohet mot upp­ dragsgivaren.

För att försäkra sig om den nye stadsinvånarens pliktuppfyllelse

och lojalitet tog staden alltså ed av honom, samma ed, som krävdes av en blivande borgare. Men punkt 20, rörande i staden barnfödd persons befrielse från att be­ tala för burskap som borgare, hade Hälsingborgs magistrat 1648 utelämnat, må­ hända av den orsak, att denna frihet blivit gammal hävd, så att bestämmelsen ej längre behövde tagas i »bruk och observans».

Exempel härpå föreligga också

från 1500-talet, att borgarson blev borgare med yrkets godkännande. »Borgare» betydde dock ej av denna anledning, att stadsbefolkningen, från­ sett de tillfälligt besökande, skulle omsider utgjorts endast av borgare eller m. a. o., att alla i staden bofasta personer voro borgare. Ett dylikt resultat av medel­ tida rättsutveckling för reglering av befolkningsrörelsen i städerna faller redan 1 Se närmare s. 163. — 2 Kolderup-Rosenvinge V, s. 528, p. 19 och 20.

Hälsingborgs kopia p. 18

och 75.

275

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 på sin egen orimlighet och låter icke heller förena sig med Kristian III:s förord­ ning den 24 aug. 1537. »När menige borgare i varje köpstad haver svurit Oss, då skola borgmästare och rådmän också låta borgarne i varje köpstad svärja dem deras borgareed, och skola de härutöver ingen tillstädja att bo hos dem i staden, utan att de hava svurit Oss och hava borgarskap med dem och äro in­ skrivna i stadens bok, och skola borgmästare och råd taga och anamma av dem deras bepliktelsebrev och inskriva deras ed, huru högt varje hand svär i stadens bok».1 Att svärja dels kungen, dels staden trohet, var ju övlig praxis, särskilt formulerad i stadslagen 1443. Det förefaller, som om alla borgare måste gå ed, således även de i staden födda, och vad vi förut anmärkt, att Hälsingborg 1648 uteslöt punkten om infödda borgare, skulle härmed få sin tillräckliga förklaring.

Alternativet »borgare eller bjunan» i den alltjämt gällande stadslagen 1487 kvar­ stod 1648: för rätten att vara bosatt i staden måste alltså en person, ehuru vis­ serligen icke borgare, likväl ha borgarskap med borgare, d. v. s. han hade att deltaga i stadens bördor och visserligen också åtnjuta stadens rättsliga förmåner i den utsträckning, som hans särskilda förpliktelse och den gångna edens omfatt­ ning påkallade.

Den förste kände »villanus» i Hälsingborg är en Eskil Settel (?), som ägde ett hus i staden (1336)2 och därefter Peter Petersson, och hans stad kallas villa (1338).3 Vi ha sett, att villanus i danskt medeltidsspråk heter byman, och när latinet i senare hälften av det 14. årh. börjar sakta förlora sitt monopol att vara det ute­ slutande officiella urkundsspråket, är det också begreppet byman, som blir titel på urkundsperson även från Hälsingborg. »Villanus» kallades, utom nyssnämnde Peter Petersson, en viss Daeyenard (1348)4, David Tygesson (1380)5, Mechil Petersson (1381)6, Nils Mattsson, Henrik Hermansson, Peter Svart, Tyge Helgesson och Drews (1^03).7 »Byman» kallades Helge Svensson (i^oi)8, Nils Peters­ son (1404).9

»Civis» kallades Johannes Skytte (efter 1371)IO, Tornbern Brun,

Tosten Ebbesson, Germund Awersson (1398)IT, Johannes Petersson (1^03).12 Ti­ teln »borgare» buro Per Stolpe, Magnus Stolpe (1450)I3, Asker Smed, Michel Winter, Staffan Nilsson, Ake Petersson, Jens Olofsson (1^51)I4, Paul Clemensson, Gregorius Michelsson, Olof Neb, Michel Henriksson, Hartvig Guldsmed (1451)15, 1 Kolderup-Rosenvinge IV, s. 172. — 2 Sv. Dipl. n. 3222, 3223. Han kallas i senare trevet opidanus eller stadsbo. — 3 Se ovan s. 68. — Sv. Dipl. n. 3387. — 4 Weeke, Lunds Domkapitels Gaveb0ger I, s. 135.

— 5 Repertorium I, n. 3294, jfr Sv. Dipl. n. 673 (1404). — 6 Repertorium I, n. 3318. — 7 Sv. Dipl. n. 270. — 8 Sv. Dipl. n. 25. — 9 De eeldste danske Arckivregistraturer I, s. 66. — 10 Repertorium I, Udat.

Breve s. 513, n. 365. — 11 Repertorium I, n. 4235. — 12 Sv. Dipl. n. 270. — 13 Dipl. Christ. Primi, n. 26.

— 14 Codex Esromensis s. 261, n. 254. — 15 Codex Esromensis s. 260, n. 253.

276

Borgaren Peter Sewitsson (1454)x, Anders Haemelin, Torbern Persson, Lasse Persson, Jesper Skomakare, Olof Jensson, Lydike Skräddare, Jens Henckelsson, Henrik Åkesson, Nils Jonsson (1468)2, Anders Hemmerlyn, Hans Seglaere, Lasse Pers­ son, Jens Henckelsson, Jakob Sander, Nils Skrivare, Ake Classon (1469)3, Peter Brun (iz[97)4, Olof Andersson (1511).5 Denna längd över bymän ocb borgare i Hälsingborg ger anledning till den iakttagelsen, att det konkreta begreppet »villanus» eller »byman», bebärskar urkundsspråket till in på förra delen av det 15. årb., varefter »borgare» så mycket uttränger »byman», att denne från mitten av 1/(oo-talet faktiskt försvinner. För­ ändringen står i samband med ett motsvarande utbyte i språket av det äldre »villa» eller »by» mot »köpstad» eller »stad» (I, s. 245). Villanus eller byman var den, som tillbörde en villa forensis eller by, borgare eller köpstadsman den, som var ifrån köpstad eller stad.6 När Peter Petersson 1338 gav Esroms kloster två bodar i Hälsingborg, kal­ lade ban sig själv byman (villanus in Helsingborg), varemot bans vän Ebbo Lsetlas fick beta »medborgare» (concivis).7 Samma språkbruk möter oss åter i en urkund 1403, utställd av väpnaren Olaus Tuesson, borgmästaren i Hälsingborg Peter Karlsson ocb fem namngivna »convillani» eller bymän, vilka intygade, att Johan­ nes Petersson, »concivis» eller medborgare uppvisat på stadens ting ett brev av 1398 rörande Briddemölle vid Råå.8 Dessa äro de bevarade urkunder, vari så­ väl byman som borgare i Hälsingborg samtidigt förekomma. Men ännu i slutet av 15. årb. finna vi likartad terminologi, nämligen i ett av byfogde, borgmästare ocb råd samt »bymän» i Malmö 1489 utfärdat intyg om ett gårdsköp genom en person, »som då borgare var bär i Malmö».9 D essa källor belysa dock knappast frågan om borgare ocb icke-borgare i Häl­ singborg eller Malmö; det är snarare fråga om borgare ocb bans kollega, bans »medborgare». När brevutfärdarne säga, att de äro bymän, mena de egentligen, att de äro invånare i städerna Hälsingborg ocb Malmö ocb beteckna därmed utåt sin bemmabörigbet. Men när de däremot uppgiva den av deras grannar i 1 Repertorium II, n. 376. — 2 Ibidem II, n. 2^30. — 3 Ibidem II, n. 2578. — 4 Konrad Barner, Familjen Rosenkrantz’s Historie I, s. 194- — 5 Aarsberetn. fra Geb. arebiv, Tillaeg s. 7. — 6 Jfr Malmö iz(29> vår köpstad ocb bans råd ocb inneboende borgare ocb menigbet; Malmö 1^0: borgare ocb all menigbeti vår köpstad Malmö; Skånes städer 1^81: köpstadsman i våra ocb kronans köpstäder i Skåne; Malmö 1487: vår köpstad Malmöge ocb våra kära borgare ocb undersåtar sammastädes; Hälsingborg 1 Ajj‘. borgare ocb menigbet. Privilegier I, n. 293, 296, 333, 3dd' 331- Fr »deras by Hälsingborg» (i/(izf) »köp­ stad Hälsingborg» (1^83, ißi^). — 7 Sv. Dipl. n. 3387. — Codex Esromensis s. 259. — 8 Sv. Dipl. n. 270.

En knippa brev rörande vattenkvarnen omtalas som en gång befintlig. De seldste danske Arcbivregistranter I, s. 66. — 9 Lunds ärkestifts urkundsbok V, s. 97.

2 77

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 staden, vilken gjort en fastighetsalfär, fästa de blicken inåt till sitt eget samhälle och intyga, att han äger sådan rättsställning, som tillåtit honom uppträda på tinget, och de kalla honom därför »medborgare», därmed klart antydande, att de också själva voro borgare.

Några av de i Hälsingborgs historia helt obekanta männen i denna längd över bymän och borgare återfinnas bland borgmästare och rådmän, vilka givet­ vis också de voro borgare. Men det torde icke kunna bevisas, att civis i likhet med tyska förebilder haft i Hälsingborg betydelse även av rådman, men möjlig­ heten är icke alldeles utesluten.1 Några få borgare avslöja genom tillnamnet sitt yrke som hantverkare. Namnen äro genomgående danska, men ifråga om några kan ju tvivel råda om dansk nationalitet, varpå vi dock ej här kunna ingå på grund av brist på förklarande källor. Ett tyskt namn kan hava samband endast med släktens ursprung och behöver icke nödvändigt tillhöra en vid brevets tid­ punkt inflyttad tysk, som skulle vunnit burskap. Det utländska inslaget i Häl­ singborgs befolkningsrörelse kan ur andra källor åtminstone tillnärmelsevis an­ tydas. Bymannens i Hälsingborg Daeyenard 1348 namn synes komma igen i ett köpebrev 1370, vari kaniken i Lund Volkvin Degenardsson sålde rådet i Lübeck 22 bodställen i Falsterbo, vilket brev beseglades av bl. a. Voltekinus de Helsing­ borg, borgare i Stralsund (civis Sundensis).2 Förnamnet är tyskt och ger möjli­ gen anledning till antagandet, att Voltekin var en i Hälsingborg bosatt tysk bor­ gare från Stralsund, som icke kan ha varit borgare även i Hälsingborg, där han varit bosatt. Omvänt var förhållandet 1313 och 1314, då bland de förnämsta borgarne i Stralsund levde en »Fredrik från Hälsingborg»3, sannolikt skånsk köpman, som blivit förmögen Stralsundsborgare, då han 1308 och 1310 lånade ut penningar för några till honom pantförskrivna egendomar.4 På slottet i Häl­ singborg satt 1370 som hövitsman rådmannen i Stralsund Gregorius Zwerting.5 En Gottskalk Scelleris från samma stad avled i Hälsingborg, varefter Gerard Bocholt och Johannes Kempe i Stralsund förbundo sig 1371 att svara för den av­ lidnes ägodelar, som skulle utkrävas i Hälsingborg av ombudet Johannes Kolberghe.

Johannes Stekelyn, Reimar Ludershagen och Pra borgade 1379 för det

skepp, som en viss Egghard från Hälsingborg förde, och Johannes Mattzekow svarade 1380 för den i Hälsingborg avlidne Henning Clottzows skuld till nämnde 1 Se ovan s. 216. — 2 HUB IV, n. 373. Jfr en Johannes Deghenardi, borgare i Visby 1367 2413) Lü­ becks stadsarkiv. — 3 Pommerscbes Urkundenbuch n. 2810, 2887. Fredrik från Hälsingborg namnes 1313 bland »hedersborgare» (burgenses honesti) och 131-4 sände Stralsunds råd honom i en angelägenhet till Lübeck (Fredericus de Helsinggenborch noster burgensis fide dignus.) — 4 Das älteste Stralsundische Stadtbuch 1270—1310. Hg. von F. Fabricius s. 165, 193 (1872). — 5 Jfr ovan s. 116, not 3.

2/8

Byfogden Johannes Mattzekow, uppgående till 31 mark stralsundska penningar, vilket be­ lopp likaledes skulle utkrävas i Hälsingborg. Herman Hoktorp och Tiderik Cap svarade för 55 stralsundska mark att i Hälsingborg uttagas ur Johannes Clottzows egendomar.1 Rådet i Lübeck skrev 1369 (?) till några enskilda kolleger att en Guervinus Steenbeke erhållit i Hälsingborg av en Arnold Wulf tre läster öl till brevskrivarnes bruk, och skulle herr Gregorius Zwerting tillspörjas, om rådet var förpliktat att betala för ölet.2 Stralsunds historia under medeltiden är alltjämt föga känd, men det finns redan antydningar i Hälsingborgs historia på livligare förbindelser mellan de båda städerna. Källorna äro otillräckliga för att giva oss en säkrare uppfattning om ett möjligt tyskt inflytande i Hälsingborgs borgarsamhälle, icke ens under den tyska ockupationen av Hälsingborg 1370—1385. Men tyskarne torde då ha va­ rit talrikare än måhända eljest under denna period, före och efter vilken knappast några namn på tyskar i staden påträffas. Dock hade Hälsingborg 1423 till borg­ mästare Laurens Raven »to Helsingborg».3 Användningen av det lågtyska ordet »to» i st. f. det högtyska »zu» eller »till» i en eljest på danska skriven urkund måste i högsta grad vålla den misstanken, att Laurens Raven icke begagnade danska språket och därför invandrat till Skåne från någon vendisk stad samt i Hälsingborg vunnit burskap som borgare med den framgång, att han slutligen blivit stadens borgmästare. Claus Seglaere är också ett misstänkt namn. I regeln ha dock invandrade tyskar icke lyckats tränga sig in i den danska stadens sty­ relse, icke ens i Ribe trots dess närhet till Tyskland.4

By f o g d e n Vi ha hitintills talat om borgmästare och råd som om stadens fogde icke hade mycket att betyda. Han har blott nämnts som urkundsperson och någon gång som myndighet i staden. Byfogden var en riksämbetsman, vars verksamhet var förlagd till staden, men utan uppgift att gå den kommunala självstyrelsen till handa.

Byfogden företrädde endast kungen i hans omsorg om laga ordning i staden, av särskild betydelse för handelns skull såsom en av de viktigaste förutsättningarna 1 Stralsunds Ratbsarcbiv Liber memorialis (Denkelbok) 1320—1525, f. 27, 33, 3^. — 2 Lübecks statsarkiv.

Orig. på perg. (1369) 1Ul.

I Stralsund fördes process 1370 mellan väpnaren Giso de Help te ocb

bövitsmannen på Hälsingborg Gregorius Zwerting på slottets vägnar, men det framgår icke, om Giso de Helpte bodde i Hälsingborg. — Orig. på perg. utfärdat av riddaren Erik Karlsson (Ornefot). Sigill bevarat.

Lübecks statsarkiv. Danica 158. b. 1370 3I/j. — 3 Se ovan s. 212. — 4 J. Kincb, Ribe Bjys Historie I, s. 637.

279

Häldlngborgd medeltid 1250 —1536 för att i rikets finanser ingingo inkomster även från den kapitalbildning, vilken uppkom genom koncentrationen av handel och näringar till städerna.

Fogdeämbetet var till sitt ursprung en vida äldre inrättning än borgmästare och råd. Upprinnelsen till vad som under senare medeltid blev byfogdeämbetet finner man redan så tidigt som vid övergången från borgfred till stadsfred på det sätt, som förut antytts i inledningen till Hälsingborgs förvaltningshistoria. Borgfred har ursprungligen utgjort ett slutet rättsväsende, utmärkt av monarkisk sty­ relse över den särskilda befolkning, som hörde till borgens område eller immuni­ tet, d. v. s. avgränsning från kringliggande trakt under häradsrätt.

Dömande

och förvaltande myndighet var allenast borgherren, den danske kungen. På hans vägnar har borgens fogde styrt borgdistriktet i dubbel egenskap av domare och förvaltare. Under loppet av det 12. årh. har emellertid borgstaden Hälsingborg organiserats som kommun, varpå socknen med dess stämmor och tjänstemän ut­ gör det närmast till hands liggande provet. I sammanhang därmed har den all­ männa rättsordning, som bestod av ting och tingsmenighet inom häradet, eller Luggude härad, kommit att omfatta även borgstaden Hälsingborg, dock som sär­ skild rättskrets, i det att dess invånare kunde stämmas endast till sitt eget ting, byns ting, för att där dömas av sina likar. Därigenom har den kunglige fogdens ursprungliga ämbete liksom klyvts, i det att den dömande funktionen utgått och absorberats av bytinget, varemot den förvaltande uppgiften fördelats dels på justitieförvaltningen i och för exekution av tingets domar eller för vissa av tinget oberoende rättsförhållanden, dels på den administrativa förvaltningen.

Fogde och rättsväsen i staden är det första bladet i byfogdens historia.

I det föregående har som ett huvuddrag i rättsutvecklingen framgått, att stadsfred härleder sig ur borgfred.1 Ty borgfredens gamla rättsordning upprätt­ hölls i stadsfredens alltjämt med den särskilda straffskärpning, som det kungliga bannets 40-marks böter betydde utöver det folkliga bötessystemet. Borgfredens straffrättssystem upphörde alltså icke i det kommunala rättsväsendet, utan inlem­ mades däri genom det rättsinstitut, som kallas stadsfred, för att trygga den sär­ skilda ordning och säkerhet, som byn med torg på grund av sina ekonomiska livs­ villkor behövde framför byn utan torg, d. v. s. byn på landsbygden. Kungsbannet har sålunda fortlevat i stadsrätten, ehuru under andra former. Böterna för­ delades på kungen och staden samt understundom efter gammal sedvana även på den förfördelade, men de kunde också utgå till lika belopp för kungen och staden, d. v. s. 40 mark för vardera parten. Den kungliga domstolen som enda instans i 1

280

Jfr Poul Jobs. Jorgensen, Manddrobsforbrydelsen i den Skaanske Ret, s. 64 ff. (1922).

Byfogden borgfredens rättsordning fick lämna rum för bytinget inom stadsfredens. Det har icke varit så, att fogden dömde i mål om stadsfred, under det att bytinget skulle dömt i mål av civilrättslig natur. I och med det förhållandet, att den älsta skånska stadsrätten upptog bannrättens böter, har också bytinget kommit att bli forum även för brott mot stadsfred. Lagen förklarar uttryckligen, att kungens ombud icke ägde stämma någon köpstadsman till annan domstol än bytinget, och som allmän grundsats gällde överhuvudtaget att ingen stämning finge — med förbigå­ ende av bytinget — ske till vare sig kungens ting eller landstinget. Borgarne skulle under alla omständigheter behålla oförkränkt sitt privilegium att döma över sina »medborgare» vare sig i Lund, Hälsingborg, Malmö eller annan stad i Skåne.1 Därmed var bytinget konstituerat som första »instans» i alla mål. Även Köpenhamnsstadgan 1254 intager samma ståndpunkt, vilket framgår därav, att fogden ålägges att hålla häktad tjuv eller annan brottsling till tingsdagen. By­ tinget dömde i kriminalmål, icke fogden.2 Vi erinra ånyo om stadsdomstolen som hörnstenen i stadens autonomi för att vi därmed skola få tillfälle att särskilt fram­ hålla, att den kunglige fogden icke ägde domsrätt ens på bytinget, vare sig ensam eller tillsammans med tingsmenigheten vid dess domfällande. Fogde samt borg­ mästare och råd befunno sig i förhållande till de dömande borgarne på samma passiva plan. Deras närvaro på tinget har nämligen haft annan betydelse än den dömande; den har, såsom vi visat, bestämts av deras uppgifter inom justitieförvaltningen, där det i första rummet har ankommit på dem att exekvera borgarnes domar, som fogden alltså måste känna till. Indrivningen av böter har för dem båda betytt inkomster för kungens och stadens kassor. Den gemensamma för­ delningen av stadsfredens böter eller sakfall hade skapat en föreningslänk mellan stadens och rikets representanter. Men detta sakfall utgjorde själva grunden till fogdens verksamhet inom den fria borgarstadens rättsliv. Kungen har icke anförtrott rättsvården utan förbehåll åt borgarne själva genom borgmästare och råd. Kungen har tvärtom funnit sina fiskaliska intressen i staden bäst betjänta genom att alltjämt låta sig företrädas av fogden, som enligt Kristian III:s förord­ ning 1537 skulle t. o. m. samarbeta med stadens skrivare och föra ett slags kassa­ journal över böterna.3 Vad fogdens ställning inom justitieförvaltningen intill medeltidens slut vidare beträffar, är det anmärkningsvärt, att den skånska birkrätten så litet har att säga om fogden. Den ger honom ingen annan funktion än att vara exekutor i mål om 1 Scblyter, Skånelagen IV, 35, 55.

Jfr Hälsingborgs bistoria I, s. 262. — 2 Kj0benbavns Dipl. I,

n. 16, p. 3 — usque ad diem placiti teneatur. — 3 Se ovan s. 219.

36 — 31215.

281

HäUing borgj medeltid 12go-—1536 gäld. Detta innebär icke, att ban saknade andra uppgifter, utan endast, att annan ämbetsuppgift för fogden icke bebövt uppskrivas utan alltjämt fick bero på sedvana.

Fogden tillerkännes befogenhet att med värderingsmän göra utmätning av gäldskyldigs egendom. Till skydd för togden i bans förhatliga uppdrag stadgades 4° marks böter som straffpåföljd för den, vilken kallade fogde ocb värderingsmän rövare ocb rånare. Det är en klar exekutiv uppgift som pålägges fogden, ty för­ farandet inträdde allenast, därest man ej ville betala sin skuld ocb därför av fordringsägaren lagsöktes.1 Fogden hade för övrigt liksom borgmästare ocb råd­ män ett rättsskydd av 4° marks böter för den, som antastade honom i ämbetet.2 Det hörde emellertid icke till tingen att exekvera domar, utan saksökaren kunde, därest gäldenären fortfor att vägra betala sin skuld, sätta sig i besittning av hans tillgångar, dock först med tingets medgivande. I städerna underlättades exeku­ tionen genom att fogden fullgjorde den, i senare tid även jämte borgmästare ocb råd.3 Denna kompetens för byfogdar upprätthölls under hela medeltiden, ocb de närmare föreskrifter därom, som påträffas i stadsrätterna 1443 oc^1 14< &7> utgöra blott utläggning av den gamla grundtexten.4 Titeln »byfogde» uppkom i det danska ocb även det svenska medeltidsspråket först i början av 1400-talet, för att dock fortfarande växla med »fogde» eller »kungens fogde».

I senare hälften av 1400-talet bar »fogdeboden» blivit en benämning på by­ fogdens egen domstol. Byfogden Jep Jensson ocb två rådmän i Malmö meddelade 1482, att i fogdeboden i Malmö hade en borgare i Nyköping (på Falster) tilltalat en borgare i Malmö om gäld ocb räkenskap i två fall. Svaranden förebragte be­ visning, ocb överbevisades i det andra fallet om en annan skuld.5 För att fogdens intyg skulle gälla, erfordrades att minst två rådmän eller tingsvittne av 8 perso­ ner voro närvarande i fogdeboden. Men det är också att märka, att rådmän­ nen voro kommunens förtroendemän inför byfogden. Det är ett intyg om förebragt bevisning, som fogden utfärdat, ocb det synes visa, att fordringsmål mellan borgare i olika städer hänvisades till fogden i den stad, där svaranden bodde.

Det är icke platsen att bär utreda detta rättsforum, »fogdeboden», till skillnad från bytinget ocb rådstugan i Malmö eller i någon annan stad.

Fogden presiderade med borgmästare ocb råd på bytinget ocb rådstugan, dock som det synes endast om målen voro av den natur, att de berörde kungens rätt ocb myndighet, torgkontroll m. m. eller främlingars tvister med stadens 1 Scblyter, Skånelagen IV, 57. — 2 Jfr ovan s. 217. — 3 Stemann, Den danske Retskistorie, s. 256 ff.

— 4 Kjpbenbavns Dipl. I, s. 168. p. 73. —■ 5 Repertorium II, n. 5078.

282

Kolderup-Rosenvinge V, s, 5^9, P* 88;

Hälsingborgs kopia 1487,

Byfogden borgare.1 Vi känna icke närmare till praxis på detta område, emedan den icke har upptagits av den rättshistoriska forskningen, vartill problemet egentligen hör.2

Men ingen skulle »sitta i vår fogdebod om hösten utom vår fogde eller

vem han kallar av rådet för särskild saks skull», förklarade Kristoffer av Bayern i sin förordning för Malmö i^6.3

Kungen syftade på tiden för den

stora höstmarknaden under sillfiskesäsongen, då en mängd främlingar plägade komma till Malmö. Stadens ting trädde måhända ej i funktion, när det gällde främlingars förhållande till kronan och staden — åtminstone i vissa fall. Kungen ingrep genom sin fogde och ingen annan. Även i Helsingör fanns fogdebod, var­ ifrån man ägde fullfölja målet till rådhuset.4 För Hälsingborg är en särskild fogdebod icke känd ur de bevarade källorna.5 Till fogdens främsta exekutiva åligganden hörde allt sedan äldre medeltid att häkta tjuvar och hålla dem i sin »gömma» till tingsdagen enligt 1254 års sf^dga för Köpenhamn.

Men kostnaderna för denna polismyndighet hade borgarne

själva att bestrida, och de erlade också en avgift, det s. k. »tyveskud», till fog­ den.6 Det är förut berört, att stadsinvånarne i Malmö 1415 icke förmådde en­ samma betala häktningskostnaderna, utan måste anlita hjälp av föreningar eller bolag i staden.7 Fogde och stadsförvaltning blir det andra kapitlet i byfogdens historia.

En under hela medeltiden i sina grunddrag oförändrad bild av fogdens admini­ strativa befogenheter framträder redan i Köpenhamnsrätten från 1200-talet. Den visar i jämförelse med de resultat, som framgått ur kapitlet »borgfred och stads­ fred » i Hälsingborg, att även Köpenhamn bör betraktas som borgstad (suburbium), som by med torg och lydande under Absalons borg (I, s. 268).

När ärkebiskop Absalon, även biskop av Roskilde, erhöll Köpenhamn av • •

kungen omkr. 1170, skedde detta med rätt att utöva kungens bann. Annu en gång visar det sig, att en dylik överlåtelse från kungen till annan myndighet gjorde det nödvändigt för den nye maktinnehavaren att uppteckna den sedvane1 Om främlingars forum se ovan s. 232. — 2 Jfr Mackeprang, Dansk Ktfbstadsstyrelse, s. 210. Jfr Kolderup-Rosenvinge V, s. 527 p. 16; Hälsingborgs kopia 1487, p. 15. Materialet är mycket stort ocb be­ står av utfärdade urkunder samt för Malmö av dess älsta tingsböcker, av vilka som särskilt upplysande må framkallas stadsboken 1514—1524> egentligen rådstuguprotokoll, vilket innehåller mål på rådbuset inför »borgmästare ocb råd», »borgmästare ocb råd ocb konungens fogde» eller »borgmästare ocb råd ocb by­ fogde». Sannolikt är kungens fogde ocb byfogden samme ämbetsman, såvida ej undantagsförbållande skulle råda i Malmö. Jfr Mackeprang, Dansk Kpbstadstyrelse, s. 207 f. —3 Privilegier I, n. 307. — 4 Helsingpr i Sundtoldstiden II, s. 101 f. — 5 Det förut anförda brevet 24/u 15x1 är visserligen utfärdat av byfogden ocb 3 rådmän utom borgmästare, men det angives uttryckligen, att det var stadens ting, som bölls på råd­ buset. Se ovan s. 231. — 6 Kjpbenbavns Dipl. I, n. 16. — 7 Se ovan s. 177, not 4.

283

H ä Id ing borg d medeltid 12g0 —1536 rätt, vilken förut betraktats som obestridlig ocb naturlig mellan kung och stad, men icke var lika erkänd, när det i stället kom att gälla biskop och stad.1 Det heter också i inledningen till 1254 års stadga, att hävd och sedvana uppskrevos för att undvika tvivel och spörsmål.2 Denna biskopliga förklaring har sin betydelse, även när det gäller att bilda sig en uppfattning om förhållandet mellan fogde och stad. Visserligen var fogden som kungens ämbetsman den ursprungliga förvaltaren eller styresmannen i staden. Lik­ som fogden hade att möta bytinget som den dömande myndigheten, ställdes han också mot borgarne, mot rådet som det förvaltande kommunala styrelseorganet.

Som en återklang av fogdens ursprungliga ledning av borgstaden framstår redan i den älsta Köpenhamnsrätten 1254 hans särskilt betonade uppgifter att kontrollera torget, d. v. s. varupriser, mått och vikt, gäster, tull eller det ekonomiska livet överhuvudtaget (p. 5). Dit hörde också befogenheten att med rådet bestyra om stadsplan och vägar i staden (p. 10). Alla de förvaltningsfrågor, som berörde sta­ dens ekonomi med hänsyn till kungens rättigheter, kommo i praxis att behandlas av fogde och råd. Den medeltida utvecklingen av fogdeförvaltningen i staden uppvisar dock genomgående icke några nya uppgifter eller större förändringar i den organisation av ämbetet, vilken redan på 1200-talet i huvudsak var genom­ förd. Detsamma kan sägas även om den tyske stadsfogden.3 Det historiska intresset anknyter sig särskilt till förhållandet mellan fogde och råd på stadsförvaltningens område. Det var en för medeltidens uppfattning ofta brännande författningsfråga. Redan 1327 bestämdes för Halmstad, att »ingen fogde» finge avgöra någon stadens angelägenhet utom i närvaro av rådet. Orda­ lagen antyda, att fogdestyrelse ursprungligen lagt staden under sig; hädanefter hade fogden att sammanträda med rådet, varemot den slutsatsen icke kan dragas, att rådet alltid skulle sammanträda med fogden. Stadskommunen är organiserad, och dess högsta styrelse är den ordinarie maktinnehavaren, med vilken fogden hade att förena sig, när hans ämbete i kungens tjänst fordrade detta. Självklart är, att kungen tillsatte sina fogdar. När det under det 15. årh. inträffade, att kungen avstod från sin rätt till förmån för någon viss stad, släpptes därför icke byfogdens gamla ämbetsuppgifter. Ett klart exempel lämnar Halmstads privi1 Jfrovans. 19.4. — 2Kj0benhavns Dipl. I, n. 16, p. 3 — super iuribus, consuetudmibus et statutis hactenus obseruatis et in posterum observandis — angående lag, sedvänja ocb statuter hitintills iakttagna ocb som i framtiden böra observeras. — 3 R. Koebner, Die Anfänge des Gemeinwesens der Stadt Köln, s. 1^1 ff., 307 ff. Ärkebiskopens av Köln stadsfogde bade ännu i början av 1100-talet dömande kompetens, ej blott exekutiv, men redan under detta årb. begränsades stadsfogdens verksamhet på grund av tillkomsten av två av kommunen Köln betrodda tjänstemän, som deltogo i verkställande av domar, även i rättstvister på torget. >,84

Byfogden legiebrev 1452, som visserligen medgav staden rätt att välja »byfogde», men valet skulle underkastas kungens prövning, varjämte fogdens sedvanliga redovisnings­ skyldighet till kungen för tull, sakfall och annan kunglig rättighet förklarades alltjämt bestå. Förordningen ställdes i samband med att Clas Rönnow lämnade sitt hövitsmannaskap på Laholms slott.1 Det kan tyda på ett äldre samarbete eller samförstånd mellan borgen och staden vid fogdeämbetets rekrytering, att staden fick tillgodose sitt intresse att få den staden helst önskade till sin fogde.2 Det inträffade, att det uppstod »missämja och tvedräkt» mellan byfogde och borgmästare och råd i Malmö om deras inbördes rättigheter. Kung Kristoffer löste 1446 stridigheterna genom att särskilja varje fall för sig, när fogden skulle ha sitt och staden sitt, men han bestämde också, att för inträde i hantverkareskrå eller för vinnande av borgarskap skulle trohetsed svärjas åt byfogde och råd, åt kungen och staden. Kungen förbjöd borgmästare och råd att besluta någon på­ laga, utom i fogdens närvaro, vilket redan i och för sig antyder, att byfogden i • •

regeln icke var närvarande vid borgmästare och råds styrelse av staden. »Ar det någon stor sak, som oss och riket på gäller, då skall det ej ske utan vår till­ frågan och vilja.»3 Tendensen är uppenbar: i ärenden, som ägde även riksintresse, ville kungen genom fogden kontrollera borgmästare och råd.

Denna grundsats

tillämpades genom att var och en fick sitt. Maktfördelning eller kollegial organisa­ tion karakteriserade icke ledningen av stadsautonomien. Den medeltida uppfatt­ ningen medgav varken administrativ eller judiciell delning av staden som korpora­ tion. Den slutenhet, som utmärker den medeltida staden, har icke minst på det författningsrättsliga området kommit till uttryck. Medeltidens författningsideal kom under kung Hans osökt fram i stadslagen 148/ med den kända förmaningen, att »fogde, borgmästare och rådmän» skulle hävda stadsfred, avvärja all stadens skada och befordra dess bästa.

Om Hälsingborgs medeltida byfogdar veta vi nästan intet. Endast tre äro kända och förut omtalade på annan plats: Jens Smed, Kristiern Paulsson och Hans Friis. Den förstnämnde påträffas i tingsbrev 1468 och 1469 som urkundsperson efter borgmästarne — rådmän förekomma icke — samt som vittne till Matts Vangssons testamente 1472 till Vårfrukyrkan i Hälsingborg. Kristiern Paulsson 1 Privilegier I, n. 319.

Rätten att utse byfogde fastställdes ånyo 153d' ocb endast borgare kunde

komma ifråga. Privilegier II, n. 360. — 2 I Köpentamn rådde sedan gammalt det bruket att »fogden av slottet» utsåg »byfogde» tillsammans med borgmästare ocb råd, »på det att ingen tvedräkt varder mellan slottet ocb staden». Men denna bestämmelse i stadslagen l^då kar ej upprepats i 1487 ars beller upptagits i Hälsingborgskopian 3 Privilegier I, n. 307.

ock M®7‘

ocb kar ej

Kjpbenbavns Dipl. I, n. 127, s. 174, p- 56. —

Hälding borgd medeltid 12go —1336 beseglade såsom den siste efter borgmästarne ett salubrev 1505. Hans Friis är första person före 3 rådmän i ett tingsbrev av 1511, men borgmästarne nämnas bär icke. Samtliga tingsbreven angå rättsförhållanden mellan borgare i Hälsing­ borg och främlingar.1 Först från mitten av 1500-talet upplysa de fortfarande sparsamma källorna närmare om beskaffenheten av byfogdens verksamhet i Hälsingborg. Kungliga brev i ärenden rörande försvaret och skatterna äro ställda än till byfogden ensam, än till »borgmästare, rådmän och byfogde». Tull och accis hade hälsingborgarne att erlägga till sin fogde. Jakob Fischers fullmakt 1579 som byfogde i Hälsingborg innehöll, att han efter avlagd ed till länsmannen på Hälsingborg skulle uppbära den tull, sise och sakfall, som faller i Hälsingborg.2 Vi observera, att den år­ liga stadsskatten icke inräknas i byfogdens uppbörd. Det har sedan länge till­ hört byfogdens verksamhet att uppbära ovannämnda inkomster utom stadsskatten och de kvitton, som byfogdar i vissa städer i början av 1500-talet erhöllo för in­ leverans till kungens räntmästare av »tull, sise, sakfall och vrak» bekräfta också en sådan praxis.3 Längre fram finner man, att kungens räntmästare i Köpenhamn erhöll i Malmö den 15 okt. 1556 av Antonius Thomasson, byfogde i Hälsingborg, 592 x/z mark, 2 skillingar och 1 penning, vilket belopp fogden var kungen skyldig enligt sin »räkenskap på tull, sise och sakfall, vrak, uppburet i Hälsingborgs stad» 1553—1556 och dessutom för accis av Rostocksöl och Stralsundsöl 1556.4 Länsmannen Peter Bille på Hälsingborg hade 1547 fått kungens order att öva tillsyn över Hälsingborgs stad så tillvida, att den årliga stadsskatten blev insänd till »vår egen kammare och byfogden göre årlig räkenskap till vår hovmäs­ tare och räntmästare».5 Härmed bör sammanställas, att stadsskatten av Hälsing­ borg 1523 förklaras uttryckligen vara reserverad för fatburen eller kungens skatt­ kammare, vilket betyder, att den icke var av kungen förlänad eller förpantad till någon av hans undersåtar.6 Hälsingborgs stad skulle alltså ej försumma att leve­ rera sin årliga stadsskatt och byfogden lika litet sina räkenskaper.

Uppbörden av stadsskatten har, sin egen historia.

I början av 1500-talet

var det borgmästare och råd som fingo kvitto för inbetalning av stadsskatten, varmed byfogden icke hade något att skaffa.7 Vid nämnda tid låg även Malmö under kungens fatbur. Malmö kämnärsräkenskaper upplysa noga om uppbör1 Se resp. s. 225, 72, 226. — 2 Karte. Brevb. 1579, s. 678. — 3 Subm, Nye Samlinger II: 1, s. 132, 1^5, 152, 167, 173; II: 2, s. 139» 156, 182. — 4 Rigsarkivet.

Rentemesterregnskaber 1556, f. 28.

Det synes

vara den älsta bevarade uppgiften om leverans av byfogdens i Hälsingborg uppbörd, som bär föreligger. — 5 Danske Magazin IV, 1, s. 332. — 6 Nye Danske Magazin VI, s. 277. Se i övrigt ovan s. 250 f. — 7 Subm, Nye Samlinger II: x, s. 130, 145,

286

1^8, 153, 161, 164, 165; II: 2, s. 161, 162, 163.

Byfogden dens beskaffenhet i staden, men de måste också anses representativa för det skån­ ska stadsväsendet i allmänhet.

Lyder van Freden innehade 1517—1520 förvaltningen av stadskassan, varvid han på stadens vägnar »uppbar» inkomsterna och mot dem bestred utgifterna.

Stadsskatt, landgille och stadens sakfall voro de huvudposter, som kämnären upp­ bar. Som första utgiftspost 1518 uppförde han den årliga stadsskatt av 300 mark, »som Jakob Michelsson borgmästare uppbar på vår nådige herres vägnar efter hans nådes befallning».1 Borgmästare och råd i Malmö fingo kvitto 1520 på 300 mark stadsskatt, vilken de för 1519 inbetalt vid S. Mårtens dag till kungens ränt­ mästare i Köpenhamn.2 Lyder van Freden upptog naturligtvis icke tull, accis och kungens särskilda sakfall i sina räkenskaper, då dessa voro kronans, icke stadens inkomster, och därför uppburos av byfogden samt redovisades i hans räkenskaper, vilka för den tiden torde ha gått förlorade.

Vi ha förut meddelat, att borgmästare och råd i Hälsingborg fingo 1513 ett liknande kvitto som Malmö på sin stadsskatt. Staden själv levererade sin årliga skatt vid Mårtens tid till kronan. Denna skatt blev sålunda »stadsskatt», men hade som kronoskatt en annan natur än den nyssnämnda kommunala stadsskat­ ten, vilken blott utgjorde en del av stadskassan, ur vars samlade belopp ifråga­ varande kronoskatt uttogs.3 Den älsta bevarade byfogderäkenskapen från Hälsingborg synes vara byfog­ den David Jakobssons 1596. Den innehåller inkomster av småtull och stortull på utförda hästar och oxar, av accis på tyskt öl, av sakfall och av marknadstull, men stadsskatten saknas alltjämt i byfogdens uppbörd.

Utgifterna bestodo av

byfogdens och fogdesvennens löner m. m.4 Hälsingborgs länsräkenskap omkr. 1520 innehåller ett slags avlöningslista för länets tjänstemän och har förut i ett annat sammanhang citerats.5 Efter »gammal sedvana, som haver varit av Arilds tid» och efter jordebokens ytterligare innehåll skulle slottens ämbetsmän, länsmännen och allmogen erhålla visst underhåll av länsuppbörden. Utom länsmän och ridfogdar i länets härader, slottsfogde, redesvenner (i hushållet), »portenerer» (portvakter), landstingsskrivare och bysvenner upptages även byfogden i Hälsingborg med följande post: »Item fanger . . . byfogden i Hälsingborg % last öl, 3 sidor fläsk, 3 fjärdingar kokött, 2 pund smör 1 Stadsarkivet i Malmö.

Malmö stads räkenskaper 1517—20. »Vår käraste nådige kerre 300 mark

årlig stadsskatt, som Hans Mickelsson uppbar uppå bans nådes vägnar ocb däruppå kvittens gav». — 2 Subm, Nye Samlinger II, 2, s. 163. — 3 Se ovan s. 250. — 4 Rigsarkivet. Byfogderegnskaber Helsingborg 1596—97. — 5 Se ovan s. 111, not 6.

Hälding borgd medeltid 12g0 —1536 och 1 skäppa korn.» (bil. G.)

Byfogden var alltså en av »slottets ämbetsmän»,

men icke hö vitsmannens, utan kungens tjänare.

Ingenting kan klarare koncentrera vår uppfattning av byfogde och stad och byfogde och län än det medeltida begreppet »byfogedi», i svenskt medeltidsspråk »byfoghati».1 Däri inneslöts byfogdens ämbete som institution. Kungens infly­ tande på städerna förmedlades genom detta organ, och det hade därför en alldeles särskild betydelse, om kungen lät sitt »byfogedi» gå sig ur händerna genom förläning eller förpantning av själva ämbetet. Endast under denna förutsättning torde hövitsmannen som pantinnehavare haft befogenhet att genom sin av honom i så fall tillsatte byfogde ingripa i sin borgstads öden. Intet spår leder i förläningsbreven på Hälsingborgs län till ett dylikt förhållande mellan Hälsingborgs stad och län. Staden har utgjort en självständig kameral enhet i riksförvaltningen under »byfogedi» eller fögderi.

När Otto Krumpen 1520 — liksom förut Tyge

Krabbe — erhöll i förläning »kronans slott Hälsingborg med rätt till kungens ränta och rättighet från länet», tillädes som extra inkomst hälften av det sakfall, som kom från Hälsingborgs stad.2

Detta exempel bevisar, att »byfogediet»

alltjämt var i kungens händer och att det endast var sakfallet, som byfogden av sin uppbörd skulle överlämna till Otto Krumpen.3 Med bortgivande av fogdeäm­ betet följde icke nödvändigt, att uppbörden också ipso facto upphörde att inflyta i den kungliga räntekammaren. Det brukade specificeras i förekommande fall, vilka särskilda räntor bortgåvos. Kristiern I avsade sig all rätt till Landskrona, när han 1473 till riksrådet Johan Oxe förpanta.de »vår köpstad Landskrona med ’byfogedi’, stadsskatt, sakfall, tull, höstmarknad och all annan kunglig rättighet».4

S. JMaria Källorna till den andliga odlingens historia i det katolska Hälsingborg flyta ytterligt sparsamt. Dock har denna odling representerats av ej mindre än fyra sockenkyrkor, ett kapell och ett dominikanerkloster. Mogens Madsen nämner först S. Maria och sedan de övriga i sin beskrivning av Hälsingborg i följande ordning: S. Petri, S. Clemens och S. Olai kyrkor jämte det »nyligen uppförda Korskapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja. På dessa platser synes nämligen numera icke ens några spår av de en gång så storartade 1 Söderwall, Ordbok över svenska medeltidsspråket, art. Byfogbati. — 2 Subm, Nye Sami. II, s. 177 — »det sakfall, som där i länet ocb i Hälsingborg fallandes varder». — 3 Kr. Erslev, Danmarks Len og Lensmaend s. 163 menar däremot, att Hälsingborg bortförlänats. — 4 Repertorium II, n. 334°- Jfr W. Christensen, Dansk Statsförvaltning, s. 271.

288

S. /Karla byggnaderna» (bil. A). Icke minst arkeologen har för sin del nödgats bekräfta Mogens Madsens yttrande, att vad denne sett i sin födelsestad hade redan för ho­ nom själv spårlöst försvunnit. Tack vare att de områden, inom vilka fynden av två kyrkor gjorts, historiskt burit namnen S. Clemens och S. Petri vångar, har det blivit möjligt för arkeologen att draga den slutsatsen, att de inom nämnda områden utgrävda grunderna till två kyrkobyggnader tillhört S. Clemens och S. Petri uråldriga kyrkor.1

Däremot har ett fyndområde för S. Olai icke med

samma säkerhet kunnat bestämmas. Någon S. Olai vång eller något motsvarande uttryck är icke känt i de medeltida källorna. Det behöver icke sägas, att S. Olai redan i förhållande till S. Marias belägenhet vid själva torget — liksom för öv­ rigt S. Clemens och S. Petri — låg i stadens periferi. Vi ha på ett annat ställe erinrat om, att S. Olaikyrkorna i Skånes städer lågo i utkanten av bebyggelsen.2 Mogens Madsen synes mena, att endast Korskapellet, »som låg nära intill staden i söder», hade sitt läge utanför den egentliga stadsbebyggelsen. Även Helsingör hade ett Heligkorskapell på slätten öster om staden, vilket nämnes tillfälligtvis 1492.3 De territoriella gränserna för de fyra stadssocknarna äro helt okända, men de böra ha varit bestämda, vilket också fordrades av kyrkliga myndigheter samt betingades i övrigt av den kommunala ordningen. Med hänsyn till den sär­ egna topografien i Hälsingborg faller det sig naturligt att till S. Maria räkna ett område mellan landborgens vägg i öster och stranden i väster, varemot de norra och södra gränslinjerna icke lika klart kunna anses givna av de mindre utpräg­ lade terrängförhållandena.

För uppfattningen av stadsplanens älsta historia har upptäckten av en sten­ kyrka som föregångare redan på 1100-talet till S. Maria haft ett avgörande in­ flytande. Samtidigt har sockenbildning och sockenindelning i Hälsingborg genom­ förts. Vid sidan om den kommunala självständigheten, sådan den mött oss i ka­ pitlet »kommun och stadsfred», har en kyrklig autonomi framträtt, när strand­ staden Hälsingborg bildade egen socken med kyrka vid torget. Det var en även i Nordtyskland regelbundet förekommande utveckling av stadsväsendet.4 S. Ma­ rias byggnadshistoria är ett uteslutande arkeologiskt och arkitektoniskt studium, vilket i en särskild del av detta verk genomföres av Torsten Mårtensson. Med led­ ning av skrivna källor kan man endast säga, att en eldsvåda synes ha drabbat kyrkan omkr. 1440 och möjligen även 1452.5 1 Jfr nivåkarta över Hälsingtorg med de medeltida kyrkornas läge utsatt, Hälsingborgs kistoria I, fig.

178, J79. — 2 Se ovan s. 169. — 3 Helsing0r i Sundtoldstiden II, s. 37. — 4 Siegfried Rietsckel, Markt und Stadt, s. 171. — 5 Se ovan s. 59, 161.

Häbing borgd medeltid 12g0 —1536 Mogens Madsen nämner icke, vilket år kyrkorna förstördes, utan endast, att dominikanerklostret ödelädes 1556, en händelse, vars närmare detaljer skola refe­ reras i klostrets historia.

Namnet S. Maria är icke det exakt medeltida uttrycket; på latin återgavs det med »den heliga jungfruns kyrka» eller »den heliga jungfru Marias socken­ kyrka» eller endast »Vårfrukyrka». Även om kyrkan kallades endast »stadskyr­ kan» eller »Hälsingborgs kyrka», stod det ändock lika fullt klart för samtiden, att därmed åsyftades just S. Maria och ej någon av de övriga tre sockenkyrkorna.

Endast S. Maria var stadskyrka, d. v. s. torgkyrka, som i den medeltida staden kunde gynnas på bekostnad av andra kyrkor. S. Maria skulle alltså varit den av sockenkyrkorna, som därjämte var stadskyrka; hon var den förnämsta repre­ sentanten för stadens kyrkliga liv och på grund därav också borgerskapets stolt­ het, den största och den arkitektoniskt mest lysande kyrkobyggnaden.

Socknens rätt att välja präst vid S. Maria var visserligen enligt Skånes kyrko­ lag fullt klar, men den har onekligen inskränkts genom främmande inflytelser till förmån för den högre hierarkien. Redan det älsta bevarade dokumentet rörande S. Maria den 20 aug. 1299 är ägnat att i denna punkt väcka betänkligheter ifråga om socknens kyrkliga autonomi. Det är ett förut ofta åberopat testamente, i vil­ ket kaniken vid domkapitlet i Lund, Kristiern, gav »den heliga jungfruns kyrka i Hälsingborg» sin gård, som han förvärvat genom köp och bebyggt, på det sätt, att 2 öre skulle tillfalla kyrkans byggnad och 2 öre de fattiga, och skulle kyrkan hålla hans anniversarium årligen. »Men», tilläde kanik Kristiern, »om någon person eller vikarien icke vill residera på sagda gård, skola kyrkans föreståndare övertaga förvaltningen av gården med ovannämnda villkor».1

S. Maria hade

alltså vikarie för den ordinarie innehavaren av sockenprästens befattning. Ty en sådan anordning ingick som ett led i det allmänt gängse vikariatsystemet inom medeltidskyrkan. De sockenkyrkor, varest sockenprästens kall utövades av vikarie, plägade vara knutna till ett högre kyrkligt ämbete. Den kanoniska lagen förklarade, att den, som ägde sockenkyrka, skulle också själv och ej genom vikarie utöva själavården, försåvitt sockenkyrkan ej vore förbunden med dignitet eller prebende. I detta fall medgavs, att innehavare av dignitet eller prebende och som därför måste tjänstgöra vid den större kyrkan, ägde representeras vid sockenkyrkan av en lämplig och beständig vikarie, som erhöbe en kongruent an­ del av sockenkyrkans inkomster.2 Som självklart förutsättes sålunda, att resten 1 Svenskt Dipl. n. 1279. — — sed si persona vel vicarius in dicta curia residere noluerit, tutores ecclesie ordinationem predicte curie babeant cum conditionibus supradictis. — 2 Corpus juris canonici in-

29O

S. JUaria tillföll prebendaten. Om fast boställe genom donation möjliggjordes för vikarie betydde detta, att prebendets inkomster av sockenkyrkan i motsvarande grad ökades. Talrika urkunder vittna också om inrättande av dylikt boställe vid olika kyrkor, ocb donationen till S. Maria i Hälsingborg blir blott ett exempel bärpå.

Kanikens testamente talar bestämt om tillvaron av vikarie, ocb därmed inställer sig också ur synpunkten av hierarkisk organisation den slutsatsen, att S. Maria sockenkyrka i Hälsingborg redan 1299 tillhörde ett kanikprebende i Lund. Att kanik Kristiern personligen haft ett prebende med S. Maria i Hälsingborg kan icke säkert utrönas. Han bar i varje fall sörjt för att prebendaten skulle erhålla största möjliga inkomster från stadens säkerligen mest betydande sockenkyrka.

Kanikens testamente vittnar om en förmögen herre, som testamenterade till ett flertal kyrkor ocb kloster, bland dem även dominikanerklostret i Hälsingborg, men först ocb främst till kapitlet i Lund, som erhöll hans gård i staden med det villkoret, att inkomsterna därav skulle årligen fördelas bland residerande ocb icke-residerande kaniker, om de närvoro vid hans anniversarium eller mässan på årsdagen av hans död, samt vikarier vid kapitlet ocb de fattiga. Lunds domkapitel bar liksom andra kapitel fått under medeltiden mottaga en mängd gåvobrev pro anniversario, ocb för att minnas alla årsdagar ocb andra föreskrivna dispositio­ ner fördes i kapitlet gåvoböcker eller minnesböcker, libri memoriales. I Lunds gåvoböcker finnas sålunda införda ett par gåvobrev av visst intresse för Hälsing­ borg.1 Johannes Brun, »kanik i Lund ocb kyrkoherde vid den heliga jungfruns kyrka i Hälsingborg», bär som sigillvittne i ett pantebrev 1398 en titel, som står i god överensstämmelse med S. Mariakyrkans egenskap av prebendekyrka sedan 1200-talet.2 Inför detta faktum är det av mindre vikt att besvara frågan, om herr Johannes residerat i Lund eller i Hälsingborg, eftersom det icke talas om någon vikarie utan han tvärtom framträder endast som kyrkoherde vid stadskyrkan. Ett årtionde senare var Herman Rynkeby kyrkoherde. Stadd på resa till Lucca som drottning Margaretas av Danmark sändebud till påve Gregorius XII hade struxit Aemxlius Friedberg II, s. 478, c. 30, X. — 1 Daeyenard, Vyman i Hälsingborg, död 1348. gav till domkyrkan för sitt anniversarium gårdar i Norrvidinge ocb Färingtofta, så att kaniker fingo %, vikarier ocb fattiga V3 ocb de, som ringde i tornet, 1 öre penningar. Vidare gav kaniken i Lund Paul Larsson för sitt anniversarium 1 Lunds domkyrka sin gård 1 Kattarp »nära Hälsingborg, av vilken 2 mark penningar, kanikerna uppbära bälften, vikarier ocb fattiga den andra». Libri memoriales capituli Lundensis.

Lunde

Domkapitels Gaveboger og Nekrologium udg. ved C. Weeke, s. 135, 319- Vårfrukyrkan i Köpenhamn bar ännu sin själamässobok (registrum anniversariorum) i bebåll. Bjorn Kornerup, Vor Frue Kirkes og Menigbeds Historie, s. 164 (1930). — 2 Repertorium I, n. 4235' *398 8/iz — Jobannis Brun, canonici Lun­ densis rectorisque ecclesie beate Virginis Helsingborgensis. Orig. på pergament. Sigillen borta. Rigsarkivet.

29I

HäUingborgo medeltid 12go —1536 han lyckan att på drottningens bön av påven erhålla ansenliga ekonomiska för­ måner i en bulla av den 11 mars 1408.1 Den är ställd till »Herman Rynkeby, kyrkoherde vid den heliga jungfru Marias kyrka i Hälsingborg av Lunds stift».

Denna adress säger oss, att denna befattning var hans ordinarie, som han själv personligen skötte. Han kallas präst (presbiter), vilket begrepp enligt kanoniska lagen betydde den klerk, som hade rätt att utöva själavård. Brevet utgör en uppräkning av alla Herman Rynkebys olika förmåner. Han innehade sålunda beständiga vikariat vid Malmö och Kalmar kyrkor, vilka utan själavårdsplikt för honom gåvo en årsinkomst av 12 mark, vidare den heliga jungfru Marias sockenkyrka i Hälsingborg samt den nyligen inrättade kantorian vid Köpen­ hamns, Lunds, Linköpings och Roskilde kyrkor med årsinkomst av 16 mark.

Men Herman Rynkeby hade icke kommit i besittning av kantorian, vilken givits honom av ärkebiskopen, emedan en del personer förmenat, att kantorian vore dignitet under påvens disposition. Denne gav emellertid dispens och tillät Her­ man Rynkeby att under 5 års tid förena kantorian med kyrkoherdetjänsten i Häl­ singborg, vilken efter periodens utgång skulle helt lämnas av Herman Rynkeby.

Påvebrevet är en förordning om förening av olika inkomstgivande kyrkotjänster, vilken kallas kumulation av beneficier på lärt kyrkligt språk. Över kapiteldigniteter kunde endast påven förfoga; därav också brevets nyssnämnda egen­ skap av dispens, som tillät Herman Rynkeby att trots ärkebiskopens förfarande behålla kantorian jämte S. Maria i Hälsingborg.

Endast genom särskilt till­

stånd av påven kunde överhuvud taget olika tjänster förenas i en hand, ty prin­ cipen var ursprungligen, att präst skulle residera vid sin kyrka och bestrida själa­ vården. Genom kumulationen bereddes emellertid Herman Rynkeby en för den tiden ansenlig årsinkomst på tillhopa 28 mark, dock endast under en viss tid. Hur mycket S. Maria i Hälsingborg gav sin innehavare säges tyvärr icke, då ej heller kantorians värde särskilt angives; tillsammans gåvo de 16 mark.

Hans Hemmerlyn var tydligen sockenpräst 1472 och nämnes som sådan ut­ tryckligen 1474.2 Herr Mårten, »sogneherre i Helsingborg» 1505, har säkerligen varit sockenpräst vid S. Maria eller Hälsingborgs kyrka.3

Olof Bjug erhöll

den 14 aug. 1525 kunglig presentation efter övligt formulär på »Hälsingborgs kyrka» till följd av kaniken Gottskalksi Roskilde frivilliga avsägelse, dock skulle denne i fall av Oluf Bjugs frånfälle återgå till Hälsingborg.4

Oluf Bjug, den

1 Acta pontificum Danica, n. 1116. — 2 Lunds ärkestifts urk.-bok IV, s. 136; Danske Magazin VI, s. 125. Follin, Helsingborgs historia, s. 57,316. Pastorsserien, som börjar redan 1 085 (!), är fritt konstruerad och fullständigt felaktigt grundad på teorien, att ärkebiskopen också skulle varit sockenpräst i Hälsingborg.

— 3 Orig. på perg. 1505. Landsarkivet for Sjaelland, se ovan s. 213. — 4 Kong Frederik I:s reg. sid. 71.

292

S. /Haria förste lutherske kyrkoherden vid S. Maria, var i Hälsingborg en av den danska reformationens banbrytare. Han blev av den katolske ärkebiskopen i Lund för­ visad som kättare från stiftet 1533. Kungen kallade honom den 11 no v. 1536 att jämte andra av reformationens målsmän infinna sig i Odense den 6 jan. 1537 till ett »generale Concilium» som skulle »anställa en god reformation och förändring av de okristliga ceremonier och missbruk, som höllos i gamla kungars tid, i den heliga kyrkan och annorstädes».1 Det ringa källmaterialet tillåter icke att för 1400-talet närmare besvara frågan om S. Maria och kanikprebendet i Lund.

Av en tillfällighet ha fyra små pergamentsblad bevarats i danska riksarkivet, vilka innehålla anteckningar på latin om redovisning för S. Marias årsförvaltning inför en kanik i Lund.2 Två av dessa blad äro så skadade av fukt, att de delvis äro oläsliga; vad som kan läsas visar, att även dessa blad ha samma avfattning 1 samma ämne som de båda övriga, vilka beröra tiden 1512—1513 (fig. 36).

Anteckningen för 1512 har i översättning följande lydelse: »Hälsingborgs kyrkas räkenskap år 1512 inför den vördnadsvärde herr Henrik Konradsson, kanik och källarmästare i Lund; inkomster och utgifter vägde lika; skulderna för detta år ej medräknade; kyrkan har 3 kor.3 Gårdar som förut. Föreståndare som förut.» Inkomster och utgifter uppvägde alltså varandra, men 1513 uppstod brist för kyrkan, som blev skyldig föreståndarne 5 mark och 2 skillingar.

S. Maria tillhörde ett kanikprebende och var redovisningsskyldig i Lund; hennes egenskap av prebendekyrka synes haft hävd under sekler. Kanik Kristiern talade 1299 om kyrkans föreståndare, kyrkvärdarna (tutores), vilka vi sålunda återfinna 1512. Det kan ha varit så, att vikarien, åt vilken själavården vid S. Maria var anförtrodd, med tiden kommit att bära kyrkoherdetiteln. Det är icke sagt, att kanik Henrik Konradsson tillika var kyrkoherde i Hälsingborg eller personligen innehade det kanikprebende, dit S. Maria hörde. Det var redan i och för sig betraktat en allmän huvuduppgift för kanikerna att befatta sig med ekonomien. Vid mitten av 1300-talet kan också en organisation av godsförvalt­ ningen påvisas, i det att Köpenhamnskapitlet uppdrog årsvis åt 2 kaniker att för­ valta kyrkans egna gods, men vanligen blott åt en kanik att förvalta kanikbordets inkomster.4 En sådan funktion har tillkommit Henrik Konradsson redan i hans 1 Holger Fr. R0rdam, Lektor Frants Vormordsen, Skaanes evangeliske Reformator, Kirkekist. Samlinger V, 2, s. ^39» AA7’

J* Oskar Andersen, Herredagen 1527 s. 236 (Festskrift til Kr. Erslev 1927). —

2 Rigsarkivet. K^bstseder Skaane. Falsterbo, Ystad. — 3 Härmed åsyftas det ej alltför sällsynta bruket att donera till kyrka en ko, d. v. s. ett beständigt belopp, som motsvarade värdet av en ko. Jfr Erslev, Testamenter, n. 13, 36, 38 ocb 84: vaccam estimandam pro sterlingis, perpetuo duraturam. Job. Ibre, Glossarium Suiogotbicum, art. Ko (1769). — 4 Bjprn Kornerup, Vor Frue Kirkes og Menigbeds Historie, s. 12^.

293

HäULngborgj medeltid 12g0 —1536 tjänst som förvaltare (cellerarius). Det tillhör naturligtvis ej detta arbetes upp­ gifter att utreda frågan om förvaltningstekniken vid domkapitlet i Lund, vars medeltidshistoria, åtminstone sedan 1200-talet, ännu icke har skrivits.1 De två kyrkvärdarna vid S. Petri i Malmö — stadskyrka liksom S. Maria i Hälsingborg — redogjorde däremot för borgmästare och råd. I Malmö stadsbok antecknades under den 19 mars 1517, att kyrkvärdarna gjort räkenskap över alla de intäkter och uppbörder samt de utgifter, som de på S. Petri kyrkas vägnar haft under det förflutna året 1516. Sådana redogörelser äro antecknade för varje år, och därvid utreddes, om utgiften överskridit inkomsten eller icke.2 Dessa räkenskaper, som ej mera äro i behåll, ingingo icke i kämnären Lyder van Fredens räkenskaper, vilket förhållande visar, att den kyrkliga kommunens förvaltning var skild från stadens. Det var ett bokslut liksom för S. Maria i Hälsingborg, men det senare presenterades för kaniken i Lund.

Om S. Mariakyrkans ekonomi under medeltiden upplyser det ringa käll­ materialet föga. Gåvobrev äro nästan helt förlorade och det lilla, som är kvar, har fått belysa den föregående framställningen. Kyrkans älsta kända jordförvärv var alltså kanik Kristierns gård 1299 för vikariens räkning. Först mot slutet av 15. årh. påträffa vi nästa gåvobrev till S. Maria. Detta förhållande ger en skärpt påminnelse om, vad som bör ha funnits av dokument men gått förlorat. Matts Vangsson gav i testamente före

»primo Yårfru kyrkan i Hälsingborg, där

jag utväljer min lägenhet, en »postalanz gillyn»; item herr Anders sockenpräst i samma stad en »postalanz gillin»; item ett mitt pansare giver jag till sancti Örjans altare och till sancte Gertruds altare i Hälsingborgs kyrka i så måtto, att herr Hans Hemmerlyn skall bedja för min själ och lönas båda delarna för ett års mässa sjungen», d. v. s. anniversarium. Därefter följde andra dispositioner, som dock ej angingo Hälsingborg. Slutligen har antecknats, att testator den 19 febr. 1472 »jor­ dades i Hälsingborgs kyrka i söder, väster om Sancti Örjans altare».3 Ej långt härefter eller den lzf juni 1^74 blev »stadskyrkan» i Hälsingborg ihågkommen med 10 mark av en ädling, Jörgen Göije, i hans testamente, varjämte kyrkans många altaren riktades med smärre belopp, vilket vi redan uppgivit i ett annat samman­ hang.4 Det var dock ej fast egendom, utan penningsummor på tillhopa 26 mark, som Mariakyrkan erhöll. Enligt medeltida källor är gården för vikarien vid S. Maria 1299 den enda kända fastighet, som kyrkan ägt, men hennes förmögenhet 1 Jfr Lauritz Weibull, Den skånska kjrkans älsta kistoria. (Hist. Tidskr. för Skåneland V.) — 2 Stads­ arkivet i Malmö.

Stadsboken 1503—1548 f. 39, 42> 4®» 155 e^c> — 3 Lunds ärkestifts urkundsbok IV,

s. 136. — 4 Se ovan s. 166, Lunds ärkestifts urkundsbok IV, s. 204.

S. Ala ria har dock varit vida större, såsom vi nu skola finna. Bland intäkterna må räknas vad givarna efter allmänt bruk under sin livstid ofirat på altaren. Tiondeinkom­ sten från socknen torde i första rummet ha ingått i prebendets inkomster av S. Maria. Vi ha förut omnämnt, att ärkebiskopen av Lund uppbar ett särskilt tionde av sill från Hälsingborg.1 Om ett dylikt tionde uppburits även av S. Maria är icke känt.

Däremot har kyrkans viktigaste inkomst varit landgille av vissa gårdar, vilket förhållande har berörts förut i kapitlet om stadens befolkningsmängd. Enligt 1569 års Landebog uppbar S. Mariakyrkan »jordskyld» eller »landgille» från omkr. 75 jordar inom och utom stadsbebyggelsen, representerande ett i detta arbete tänkt folktal av omkr. 370 eller 518 personer. Taxan utgjorde i medeltal 10 skillingar pr jord.2 Jordskyld och landgille kunna i stort sett enligt 1569 års jordebok anses vara en och samma kamerala titel. Landgille betydde, att de jordar eller tomter, varifrån den utgick, voro i dens hand, som mottog avgiften till ett visst taxerat belopp på grundval av jordens avkastning. Framför allt var det jordbruk, som gjorde godsen räntabla, men »landgille» har också utgått från stadstomter och t. o. m. lokaler inne i hus.3 Landgille kunde i så fall vara detsamma som hyra. Jordskylden eller landgillet hade sin anknytning till den gamla danska institutionen »faestebonden», som var en fundamental företeelse i Danmarks sociala och politiska liv. Den uppkom därav, att gårdarna övergått från själv­ egendom till »fasste» genom att egendomsrätten överlåtits på andlig eller världslig herreman eller institution, kyrka eller kloster, varemot bonden blev sittande kvar på sin gård med samma sociala, politiska och ekonomiska frihet som självägaren.

Arvsrätten var icke ifrågasatt genom dylik uppgivelse av äganderätt, och i stället för skatt till kungen erlades landgille till herremannen. Bonden föredrog land­ gille framför den tyngre kronoskatten och uppgav därmed sin själväganderätt.

Egendomen taxerades till sitt landgille efter utsädet om hösten, efter vad som mer eller mindre såddes. Landgillet växlade till sitt belopp efter höstens skörd.

D ess storlek blev en ekonomisk följd av det bättre eller sämre resultatet av pro­ duktionen, vilken det låg såväl i herremannens som »faestebondens» intresse att hålla vid bästa möjliga nivå. I huvudsak torde dock växlingar i landgillets belopp varit mindre betydande på grund av jordbrukets konstanta driftskostnader. Då kyrkan egentligen var skattfri, blevo också hennes »faestebönder» eller landbor 1 Se ovan s. 127. — 2 Se ovan s. 176. — 3 Så utgick »landgille» å Malmö även av gårdar inom stads­ bebyggelsen, lokal i rådbuset eller annan byggnad enligt Malmö stads räkenskaper 1517—1520. I stads­ boken 1514—152/( läses, att kyrkvärden krävde vid rätten, att landgille skulle betalas till det kapell eller den kyrka, där ban var föreståndare. Stadsarkivet i Malmö.

295

Häloing borgd medeltid 12go —1536 skattfria, vilket för dem betydde ett värn mot den kunglige fogdens utpressningar åt en ständigt ansträngd statskassa. Krono- och kommunalskatten torde de dock ha betalt, enär i städerna endast sockenprästens egen gård var, liksom adelsmannens sätesgård, helt skattfri. Kyrkans åbor kunde sälja byggnaderna, blott land gille utgjordes; de voro också borgare.1 Mot medeltidens slut synas adel och kyrka på detta sätt ha ägt omkr. tre fjärdedelar av landets bondgårdar och en stor del av stadstomterna. Genom reformationen indrogs huvudparten av kyrkans egendomar under kronan, men de fattiga sockenkyrkornas behandlades därvid skonsamt.

Redan 1523 skulle det även i Hälsingborg ha inträffat, att kronans, kyrkans och adelns torp och gårdar nedbrutits av upproriskt folk.2 Om sålunda jordsky Idens och landgillets kamerala natur är förklarad i samband med produktionen är det därmed icke sagt, att den kyrkliga äganderätten alltid haft sitt ursprung däri, att jordägarne blivit kyrkans »fsestebönder». När Malmö antagit »det heliga evan­ gelium», uppkom den faran, att släktkrav kunde resas på »många hus, jordar och gårdar i staden, som äro givna till altaren, vikarier och gillen, för mässor och annan slik tjänst att uppehålla». Denna förklaring, som staden lämnade enligt Fredrik I:s brev 1529, kan avse överlåtelse även genom gåva, och kyrkan har i så fall upplåtit sina ägor till nyttjande mot landgille.3 Vården av även de betydande inkomster från kyrkogodset, som jordskyld och landgille voro, tillkom kyrkvärdarna; det krävdes, att dessa socknens förvaltningsmän även ekonomiskt sett voro vederhäftiga för att ansvar skulle kunna utkrävas för deras ekonomiförvaltning. Såsom nyss visades, ha kyrkvärdarna även under den katolska tiden fått uppgiva resultatet av sin förvaltning för borg­ mästare och råd.

Lika väl som kyrkor processade vid rådstugurätten, kunde

de anförtro även sina rättsaffärer med kyrkvärdarna åt borgmästare och råds fastställande.

Borgmästare och råd voro dock ej revisorer åt den kyrkliga för­

samlingen, utan domare, vilka hade att fastställa det lagliga kontraktsförhållan­ det mellan kyrka och kyrkvärdar. I kraft av den skedda bevakningen av årsredogörelsens slutfacit hos borgmästare och råd kunde socknen inskrida mot för­ sumliga kyrkvärdar och beslagtaga deras tillgångar för gäldande av eventuell skuld till kyrkan, liksom å andra sidan kyrkan själv kunde förpliktas att fullgöra 1 Kristiern II:s förordning för Skånes städer 152 1 inneköll, att jordagods ock gårdar i köpstäderna, som kyrkor, kloster ock riddersmän kade, skulle sättas på landgille ock »korgarne» ka rätt att, arvinge efter arvinge, sälja byggnaderna, dock med fortsatt utgörande av landgille. Privilegier I, n. 4°5> p* 4’ 5‘ Samma ståndpunkt möter i kungl. krevet 1524 12

9

an g. kyrkans jordar i Köpenkamn. Detta krev kar kommuni­

cerats även de skånska städerna, vilket faktum förbigåtts i Frederik I:s reg. s. 53 f. Privilegier II, n. 307. — 2 Privilegier II, n. 299. Fredrik I till Hälsingborgs stad. Se ovan 125. — 3 Privilegier II, n. 329.

296

S. JUar i a sitt mellanKavande med sina förvaltare. Det förefaller, som om den kyrkliga kom­ munens förvaltning under medeltiden varit kommunens ensak, varför kyrkvär­ darna spelat en så mycket större roll som kommunens representanter i rättslivet.

Stadslagar och privilegier innehålla vanligen intet om borgmästare och råd och kyrkvärdar, om stad och kyrka, ännu mindre om någon egentlig överuppsikt eller överhöghet över den kyrkliga kommunen. Denna åtskillnad mellan den auto­ noma kyrkosocknen och staden var för medeltidens åskådning alltför självklar för att den skulle ifrågasättas. Endast i Köpenhamns stadslag finna vi en förklaring, att »alla kyrkliga ärenden skola behandlas och avgöras enligt kanonisk lag».1 I själva verket bör bestämmelsen betraktas som biskopens av Roskilde propaganda för kanonisk rätt, vilken på den tiden fullt återspeglades av dansk kyrkrätt, åt­ minstone i huvudpunkten om den kyrkliga socknens autonomi inom det världsliga samhället. Därför kan borgmästare och råds befattning med kyrkans angelägen­ heter icke tillerkännas annan karaktär än den rent rättsvårdande och exekutiva, vilken just utgjorde rådstugans existensberättigande. Kyrkoförvaltningen hör icke desto mindre till Hälsingborgs förvaltningshistoria, vilket begrepp icke i detta arbete har begränsats till att omfatta allenast stadens egen förvaltning, utan har tänkts att efter sin ordalydelse upptaga varje slag av offentlig förvalt­ ning — världslig eller kyrklig — utan avseende på den särskilda institutionens krav på egen huvudavdelning i Hälsingborgs historia.

Vad Landebogen 1569 närmare innehåller om kyrkogodset i Hälsingborg till­ hör egentligen behandlingen av ett tidsskede, som ej är föremål för medeltidshistorien.

Men med detta förbehåll ger jordeboken retroaktivt en medeltida

bild av kyrkoförmögenhetens natur och belyser sockenorganisationen efter re­ formationen. Den visar först, att den överallt i städerna gjorda sammanslag­ ningen av flera socknar till en eller ett par, har beträffande Hälsingborg fått till följd en socken: »S. Petri socken i Hälsingborg». Förteckningen upptager följande huvudavdelningar: Pastors inkomst: tionde, korn, havre, lamm, gäss, offer, kalvar, 50 mark kontant lön av staden och slutligen av slottet korn, råg, svin och kor. Pastorsbordet hade landgille från några gårdar i Hälsingborgs landssocken. Pastorsbostället innehade till sockenprästens gård två åkrar, som kallades S. Petri kyrkogårdsåkrar, en liten lycka, kallad »klosterlyckan», S. Clemens kyrkogård och en äng, kallad »prästängen». Alla dessa kunde besås.

Slutligen upptager förteckningen stadskyrkans gods (bona ecclesiae). »Item 1 Kjpbenbavns Dipl. I, n. 33, p. ^2 Item omnes cause ecclesiastice secundum statuta canonum debent discuti et diffiniri.

38 — 312x5.

297

Hälsingborgs medeltid 12 jo—1536 haver Hälsingborgs kyrka några jordar i staden och några utom staden, av vilka gives årligen jordskyld, som här efter följer». Inom stadsområdet hade Mariakyrkan c:a 75 tomter, utanför detsamma jordar i »marken» eller stadsmarken, i vångarna samt i Glumslöv och Välluf. Sista delen av förteckningen utgöres av »skolmästarens lön i Hälsingborg».

S. Maria blev alltså sockenkyrka för S. Petri socken »i Hälsingborg». Soc­ kennamnet har behållits, ehuru S. Petrikyrkan nedrivits. Det framgår, att åt­ minstone själva prästgården ökats med vad som förut tillhört S. Petri, S. Cle­ mens och dominikanerklostret. Storleken av S. Mariakyrkans godsförmögenhet under medeltiden är okänd; därest kronan efter reformationen icke gjort några indragningar, skulle förmögenheten t. o. m. ha tillvuxit. Bestämmande för stats­ makten har väl varit intresset för den enda återstående stadskyrkans underhåll; redan byggnadsutgifterna för en så stor kyrka böra ha varit ansenliga, och de kunde ej längre bestridas med de själagåvor och andra offer, som den katolska fromheten avsett för kyrkobyggnaden och altaren. Medeltidens religiösa åskåd­ ning var materialistiskt betonad; den föreställde sig en orubbad förbindelse mel­ lan en materiell och en andlig värld, ty den senare kunde nås endast genom materiella förbindelselänkar, genom gåvor av timligt gods till kyrkor och altaren, vigda åt S. Maria eller åt något tillbedjansvärt helgon, som genom sina förord och förböner hos Gud skulle föra talan såväl för de levande i deras särskilda bekymmer och företaganden som för de hänsovnas frid och ro.

Kyrkor vid torg voro ofta vigda åt S. Maria, och som högtidsdagar iakttogos de traditionella Mariadagarna: Marias rening (2 febr.), Marias bebådelse (25 mars), Marias himmelsfärd (15 aug.) och Marias födelsedag (8 sept.). S. Maria i Hälsingborg har givetvis som andra kyrkor haft missal och festkalender, i vilka de helgon upptagits, som särskilt skulle dyrkas i denna kyrka. De mest betrodda lingo sina egna, särskilda altaren. Först och främst hade den heliga Gudsmodem sitt »Vårfrualtare mitt på golvet», vilket häntyder på högaltaret i motsats till sidoaltaren.1 Vid undersökningen om gillenas samband med altardedikationerna till de av gillena företrädesvis omhuldade helgonen ha vi uppräknat de olika al­ taren, som i S. Maria bevisligen existerade mot slutet av 1/(o 0-talet.2 Därvid måste med hänsyn till köpmansgillets intressen karaktären av den särskilda hel­ gonkult antydas, som utövades vid visst altare, såsom vid S. Georgs, S. Erasmi, S. Gertruds, S. Annae och kompaniets altare samt Heligkors altare. Dessa utgjor1 Vårfrukyrkan i Köpenkamn kade ett »jungfru Marias altare på golvet ståendes». nerup, Vor Frue Kirkes Historie, s. 189. — 2 Se ovan s. 166 £F.

Jfr Bjprn Kor-

S. THaria de sannolikt icke kela antalet helgonaltaren i S. Mariakyrkan, men flera om­ nämnas ej i de få urkunder, som bevarats. Samtliga altaren torde efter övligt bruk varit försedda med bilder av sina skyddshelgon, vilka spolierades av reforma­ tionens bildstorm över Danmark.

Om S. Mariakyrkan ägt kelgonreliker, kar

detta kaft den största betydelse för frekvensen av vallfärdande, vilka alltid voro välkomna genom sina gåvor till kyrkan. Intet spår av särskilt avlatsväsen vid S. Maria i Hälsingborg kan upptäckas; påven kar veterligen aldrig utfärdat brev med sedvanliga 4° dagars avlat för dem, som besökte kyrkan på kennes högtids­ dagar ock därvid bidrogo med gåvor till kennes byggnad. Men i sin kelhet kar den katolska kulten i dess olika manifestationer på de otaliga högtids- ock min­ nesdagarna varit en ekonomisk affär av största betydenhet, som reformationen väsentligen slopade. Med det katolska kultväsendets upphävande följde ju också avskaffandet av dess utgifter ock av hädanefter överflödigt prästerskap, först ock främst altarvikarierna. Jordeboken 1569 blev den verkliga inkomststaten för S. Maria, men därav framgå dock inga andra utgifter än sockenprästens och skol­ mästarens avlöningar. ★

Den älsta urkund, som upplyser direkt om skola i Hälsingborg är en supplik den

1

juni

1468

till påve Paulus II från »Sven Stehn, präst i Lunds stift, förut­

varande rektor för lärjungarna vid staden Hälsingborgs skola i nämnda stift».1 Det är okänt kur långt tillbaka i tiden skolans begynnelse faller. Till jämförelse tjänar en bulla av den

15

febr.

1406,

vari Innocentius

VII

på begäran av invå­

narna i Malmö stad medgav dem rätt att vid sin stads sockenkyrka inrätta en skola, såsom förut omtalats.2 Även kär finna vi en skola av kommunal natur.

Initiativet till suppliken hos påven hade utgått från stadsinvånarna, ock de kade grundat sin begäran på det förhållandet, att Malmö vore en medelstor stad, varest köpmän från skilda håll bosatt sig ock alltjämt strömmade till. I samman­ hang härmed erinrade stadens invånare därom, att högtidliga gudstjänster plägade hållas i stadens sockenkyrka. S. Petri kyrka omnämndes alltså i det syftet att uppvisa, hurusom det kyrkliga tillståndet motsvarade vad påven kunde fordra beträffande en mera utbildad kyrklig ordning i en större stad av internationell betydenhet. Därefter hade staden i petitionen framhållit sin önskan, att det vid samma kyrka måtte finnas en skola för de lärjungar, som undervisas i grammatikor 1 Lunds ärkestifts urkundsbok IV, s. io^|: Cum olim . . Sweno Stebn, presbiter Lundensis rector scolarum scole opidi Helsingborgb dicte diocesis existeret . . — 2 Se ovan s. 173. Sigurd Scbartau, Malmö bögre allm. läroverk under den danska tiden, s. 2 (1929).

HäUingborgd medeltid 12g0 —1536 och andra enkla vetenskaper eller för utvidgning av kulten i nämnda kyrka. På grund härav gav påven staden tillstånd »att utse och ha skola för dessa lärjungar och att låta dem övas på plats nära nämnda kyrka i berörda vetenskaper».

Malmöskolans egenskap av stadsskola, inrättad med påvligt tillstånd i anslut­ ning till stadskyrkan, är härmed till fullo bekräftad. Från kyrkligt håll har ingen hemställan ägt rum. Kostnaderna för skolan ha givetvis fallit på staden själv, men lärarekrafterna måste hämtas från kyrkan, som hos sig sammanfört och organiserat alla krafter i den medeltida bildningens tjänst. Skolan var ingalunda prästskola, utan latinsk elementarskola, varest undervisades både i profana och religiösa ämnen. Att befordra den allmänna lekmannabildningen var en uppgift, som en sockenkyrka icke ensam påtog sig, så mycket mindre, som den rent klerikala utbildningen av blivande präster ägde rum vid domkapitels- och även vissa klosterskolor.

Stadens supplik kunde rimligtvis ej innehålla något erbjudande

hos påven att inrätta en prästskola, vilket det var kyrkans ensak att ombesörja.

Staden förklarade blott, att gudstjänsten i S. Petri kyrka skulle komma att gyn­ nas av en stadens elementarskola. Malmö stad hade rätt däri, ty det undervisades efter en del skolböcker, först och främst efter Alexanders Doctrinale, en latinsk grammatik författad på 1200-talet, i den latinska stilens elementer och i den kyrk­ liga barnkunskapen, men äldre lärjungar kunde föras vidare fram och åtnjuta läsemästarnes, lektorernas, mera ingående undervisning i den högre kapitelskolan.1 Undervisningen upptog enahanda ämnen och läroböcker som vid de exklusiva prästskolorna. Vid stadsskolan bereddes de studerande så mycken kännedom om latinet, att de kunde följa gudstjänsten, som alltid hölls på latin, och där­ igenom också användas som deltagare i korsången i kyrkan.2 När Malmö stad alltså framhöll, att högtidliga gudstjänster kunde firas i S. Petri kyrka, men att dessa likväl voro i behov av att utvidgas, kunde påven förstå, att det redan fanns en solid förutsättning för en stadsskola vid kyrkan.3 Det är för övrigt uppenbart, att denna humanistiska bildning på ett oumbärligt vis tjänade kyrkans sanna in­ tressen i deras djupaste kulturmening och var förutsättning för katedralskolornas rekrytering med lärjungar och lärare på ett stadium, som omsider övergick till universitetets.

1 J. E. Rietz, Skånska skolväsendets kistoria, s. 24 (1848). William Norwin, K0benhavns Universitet

i Middelalderen s. 54 (1929)• — 2 Jfr motsvarande vid Lunds domkyrka 1304, då fattiga lärjungar, som besöka skolan ocb koret, ibågkommas i ett testamente. Sv. Dipl. n. 1.439. Erslev, Testamenter n. 26. Aven i S. Petri kyrka bölls enligt tradition dylik körsång.

T. Mårtensson, Kulturbist. Hälsingborgsstudier, s. 2 1,

not 3 (1918). — 3 Om skolan vid Vårfrukyrkan i Köpenhamn se Bj0rn Kornerup, Vor Frue Kirkes Historie s. 143 f.

Återvända vi till Hälsingborgs stads skola i/[68 kan jämförelsen med Malmöskolan 1406 tjäna som ett exempel till att belysa den förras betydelse som stadens elementarskola. Utom stadsskolan känner medeltidens undervisningsväsen endast dom- och klosterskolor. Stadsskolan var äldre än universitetet och lydde i Tysk­ land under världslig styrelse, men anslöts till sockenkyrkan och hade sin sär­ skilda lokal eller byggnad nära densamma, såsom det just säges i påvebrevet för Malmö.1 Mogens Madsen omtalar i sina på gedigen latin skrivna minnen, att han 1533 vid 6 års ålder upptogs i Hälsingborgs skola, varest han under Trugil Nilsson, sedermera pastor i Raus och Vällufs socknar, lärde sig läsa och skriva även på latin.2 Kristiern II gjorde skolväsendet till föremål för sin märkliga stadga av 1521.

Det kan om denne konung sägas, att hans stadspolitik även på undervisningens område hör till det mest framsynta, som någon dansk medeltidsregering kan upp­ visa. Om stadsskolor föreskrevs, att de skulle förses med skolmästare av borg­ mästare och råd, men dessa lärare skulle vara examinerade vid universitetet eller i domskolan.

»Item alla köpstadsbarn, som latin skola lära, skola gå till stadens

skola och ej sättas till andra olärde män, som fördärva dem med det första i deras ungdom, vilket som aldrig kan upprättas igen. Item uti små köpstäder, som icke hava skolmästare, skola de förskicka hit till studium eller skolan om goda lärda karlar.

Och där som de icke sådana fånga kunde, skola de lära barn Abecete,

Pater noster, Ave Maria, skriva och läsa på danska och låta så därmed betjäna intill så länge de få en god, lärd skolmästare. Och alla gamla Alexandri böcker» och andra föråldrade skolböcker, som uppräknas, skulle brännas upp. För bar­ nen skulle man läsa »Flores vocabulorum Anthonii Mancinelli, pro Faceto Cathonem». Skoltiden började om sommaren kl. 5 och vintern kl. 6 på morgonen samt fortsatte med avbrott till kl. 3 och 6 e. m. Lärarna lingo icke ha färlor i skolan och icke »slå barnen så omåttligt och oskäligt med ris, som de härtill gjort haver».3 Det är ett bestående skolväsen, som reformeras av kungen, och det är måhända första gången, som staten drivit sin egen skolpolitik. Skolväsendet hade dock förut kommit under borgmästare och råd, och Kristiern II:s hävdande av statens auktoritet även på det stadskommunala området gjorde stadsskolan till ett stats­ intresse, som av hans efterträdare försummades.4 1 Friedrich Paulsen, Geschichte des gelehrten Unterrichts s. i 8 f. 3 AuflL 1919. — 2 Holger R.0rdam, Historiske Kildeskrifter II, s. 85. — 3 Danske Magazin Bind 6, 72 Hefte, s. 366 (1751). — 4 Erik Arup, Danmarks historic II, s. 362.

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 Tack vare ett blodigt slagsmål i skolan avslöjas i rektor Sven Stehns ovan­ nämnda supplik 1468 hos Paulus II den viktiga nyheten, att Hälsingborg hade stadsskola.

Det hände, att tre klerker oförsynt inträngde i skolan och över-

föllo några av lärjungarna samt togo saker från Sven Stehn. Fastän denne med goda ord sökte komma till tals med våldsverkarna, grep en av dem honom om halsen och sökte strypa honom.

Rektorn var emellertid en tapper man, som

ryckte till sig en käpp från en av de anfallande och slog dem, varvid en träffades i huvudet. Visserligen dog denne inom 14 dagar därefter, men han skulle fak­ tiskt ha dött i pesten, ty han hade intet som helst spår av sår i huvudet. Möjligt vore ju, att slaget »samverkade med pesten», varför Sven Stehn anhöll hos påven om befrielse från den exkommunikation, som på grund av det inträffade, vilket vore en ren tillfällighet, kunde drabba honom, och att han finge tjänstgöra i alla grader samt förena prästtjänster såväl med som utan själavård. Så skulle om­ sider den fläck av vanära, i vilken han olyckligtvis råkat, helt utplånas. Denna ansökan beviljades också i Rom den 1 juni 1468.1 Slagsmål och dråp förekommo alltför ofta bland medeltidens klerker och lek­ män. Ingen antydan finns, att borgmästare och råd eller stadstinget i Hälsingborg avdömt detta brottmål. Endast vid kyrklig domstol kunde nämligen klerk rann­ sakas och dömas.

Enligt kanonisk lag medförde händelsen i skolan, att Sven

Stehn omedelbart iråkade den inkompetens, den irregularitas, som medförde, att han ej kunde utöva sin tjänst. Han kallas också av påven f. d. rektor. För ärke­ biskopen av Lund var han berövad sin tjänst, men han behöll dock sin outplånliga ståndskaraktär, sin »caracter indelebilis», såsom prästvigd, och denna egenskap gjorde det möjligt för honom att söka utverka sådan absolution för brottet, som berättigade till fortsatt tjänsteutövning inom alla de grader, han kunde lyckas uppnå.

Endast påven i Rom kunde absolvera för dråp; det var hans reservat­

rättighet, och endast om han gav ärkebiskopen av Lund order att absolvera krimi­ nell klerk i hans stift, kunde ärkebiskopen vidtaga åtgärder. Sven Stehn valde att gå till Rom, där han helt säkert personligen utverkat sin absolution. Försedd med påvens bulla har Sven Stehn kunnat återvända till sitt land och skaffa sig nya kyrkliga tjänster. är obekant.

Huruvida han åter blev rektor vid Hälsingborgs skola,

Men det är ingen anledning att fästa för stor tilltro till hans redo­

görelse för händelseförloppet, även om den icke utan vidare får bestridas. Hans 1 Carl Efvergren, Minnen från Hälsingtorg oct dess skola s. 5 f. (Hälsingborgspojkarnas gille, häfte 5, 1932). I denna uppsats har Sven Stehns supplik, som översatts från latinet, framlagts som bevis på existen­ sen av stadsskola vid S. Maria i Hälsingborg.

S. Nicolai supplik är lik så många andras, för vilka det gällde att göra teorien om beklag­ ligt vådadråp och allsköns olyckliga tillfälligheter så tilltalande som möjligt för påven, vilken gärna såg, att kleresiet kunde rehabiliteras.1

S. Nicolai »Konventet kom till Hälsingborg och Holbaek» (conventus venit Helsingborch et Holbec) 1269 heter det om dominikanerna i en krönika.2 Denna uppgift är från den älsta källan, säkerligen från slutet av 13. årh. och skriven i ett dominikanerkloster.

Den har upprepats av senare krönikörer, formulerad hos Cornelius

Hamsfort så, att ett brödrasamfund, sedan åbor bortförts, grundlagts 1269 i Holbaek och Hälsingborg.3 Den s. k. Ängsökronologien från början av 14. årh. och tydligen skriven av en dominikan i Sverige har en annan tidpunkt, nämligen 1275.4 Grundläggningsåret 1269 kan närmare kontrolleras. En krönika från Braun­ schweig 1279—92 meddelar för 1263, att hertig Albrekt av Braunschweig, året förut bliven riksföreståndare i Danmark, sände predikarebröder som parlam entärer till de upproriska skåningarna, vilka genom sin belägring av borgen i Häl­ singborg hotade svälta ihjäl honom och hans besättning.5 Det ligger närmast till hands att antaga, att det är fråga om dominikaner, bosatta invid borgen eller inom densamma, men som ännu icke bildat ett konvent. Härför fordrades enligt de älsta konstitutionerna för orden ett antal av 12 munkar. Till ett klostersam­ funds behov hörde naturligtvis byggnad för dess ändamål, och en sådan omtalas också omkr. 1275. En uppgift härom förekommer nämligen i dominikanerordens märkliga kapitelbok 1275—1280, av vilken endast 4 pergamentsblad äro beva­ rade, funna klistrade på den inre pärmen av en gammal foliant från nyare tid, då bokbindarna brukade begagna sig av medeltida pergament och papper vid inbindning av böcker. Där läses denna notis: »Broder Bo i Nestved ha vi förflyttat till Hälsingborgs hus».6 Därmed är det också sagt, att klosterbyggnaden omkr.

1275 existerade. Ängsökronologiens uppgift att konventet kom till Hälsingborg 1275 erbjuder alltså en samstämmighet, som möjligen kan förklaras därav, att 1 Jfr L. M. Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens kistoria i Sverige s. 201 ff. (kap. kriminella klerker). — 2 Annales danici utg. Ellen j0rgensen, s. 19A Annales 980—1286. — 3 Scriptores rerum danicarum I, s. 291. — 4 Historiska kandlingar VII, s. 5: MCCLXXV venit conuentus Helsingiaborgh et Hol­ baek. — 5 Monumenta Germaniae bistorica, Deutscbe Chroniken etc. II, s. 430 ff- I översättning till dan­ skan av J0rgen Olrik, Valdemars Sejrs S0nner, s. 2^2. — 6 Kirkebistoriske Samlinger I, s. 560: Ad domum Helsingburgensem assignamus fratrem Boo Nestwethensem.

3°3

Hälsingborg<4 medeltid 12go —1 denna eller annan källa legat till grund för Ängsökronologiens författare. Kapitel­ boken talar även om »Lunds hus» 1 252 (ad domum Lundensem). Till ärkebisko­ pens stad kommo dock dominikanerna såsom de första i Danmark redan 1222, året efter ordensstiftaren Dominikus’ död. En ung dansk man, Salomon från Aar­ hus, hade 1220 träffat Dominikus, vilken detta år erhöll av påve Honorius’ III den ännu kvarstående och på senare tid restaurerade kyrkan Santa Sabina på Aventinen i Rom, alltjämt tillhörande samma orden, stiftad av Dominikus 1216.

Salomon uppväckte ärkebiskop Andreas Sunesons intresse för Dominikus’ idéer så att denne byggde i Lund ett kloster för dominikanerna, vilka vid sin ankomst fingo »bekväma byggnader». Därefter utbredde sig predikarebröderna snabbt i biskopsstäderna och något senare i övriga städer.

Kring Franciscus i Assisi samlade sig också munkar, vilka vid hans död 1226 organiserade sig till en annan tiggarmunkorden, minoriter eller franciskaner, vilka lika litet som dominikaner skulle få inneha någon egendom. Så olika de båda tiggarmunkordnarna än voro, hade de dock det gemensamma målet att på allt sätt bedriva propaganda och missionsverksamhet, ursprungligen föranledd av stiftarnas ovilja mot kyrkans allt större förvärldsligande och högfärd. Kanske var det med hänsyn till svårigheten att fördela verksamheten mellan dominikaner och franciskaner, som påve Innocentius IV för undvikande av samröre dem emel­ lan även i Danmark förbjöd 12/pf den ena orden att i sig upptaga medlemmar av den andra.1 De båda ordnarna fördelade städerna sinsemellan så, att de utanför stiftsstäderna, varest de hade var och en sitt eget kloster, icke konkurrerade, utan läto sig representeras av blott en av dem.2 I detta sammanhang må dock anmär­ kas, att ett klart bevis föreligger, att dominikaner och franciskaner samtidigt uppehållit sig i Hälsingborg. Det är ett vidlyftigt testamente av Cecilia, dotter till Jon Jonsson, och daterat den 9 okt. 1307 på gården Hörningsholm, ej långt från Helsingör. Den mängd legater, som utdelades åt olika håll, ha upptecknats under respektive orter, där de skulle mottagas. Även Hälsingborg har sin givna plats i urkundens textsammanhang. Cecilia gav sålunda »broder Sven i Hälsing­ borg 2 mark pengar, broder Peter Towaeson av minoriterorden 3 mark pengar, broder Olaus av samma orden 1 mark skånska pengar».3 Av sammanhanget att döma torde broder Sven varit dominikan. Efter denna tid äro franciskanerna försvunna ur Hälsingborgs hävder.

Man kan möjligen sammanställa detta med

1 Bullarium danicum n. 336, 339. — 2 Erik Arup, Danmarks kistorie I, s. 289 f. Bertold Altaner, Dominikanermissionen des 13. Jahrt. s. 2 f. (Breslauer Studien zur gesck. Tkeologie Bd III, 1924). — 3 Kr. Erslev, Testamenter fra Danmarks Middelalder, s. 157. Cecilia skulle ka avlidit jämte fadern, ridda­ ren Jon Litle s. å. ock kar begravts i Esroms kloster, Annales danici, s. 129.

S. Nicolai en uppgift av minoriterbrodern Petrus Olai i Roskilde från 1500-talet, att »pre­ dikarebröderna erhöllo platsen i Hälsingborg 1309».1 Var det franciskanernas plats? De Kade tydligen icke i Hälsingborg grundat något konvent, men torde baft sammanslutning i någon byggnad.2 0

Återvända vi till den lokala frågan om dominikanerklostrets läge i Hälsing­ borg, uppkommer spörsmålet om byggnadernas första uppförande. Nutida jäm­ förelseobjekt äro sparsamma.

De danska dominikanerkyrkorna ba, liksom S.

Nicolai i Hälsingborg, till största delen nedrivits till följd av reformationens ge­ nomförande; endast kyrkorna i Ribe, Viborg ocb Aarbus stå ännu kvar. S. Kata­ rina i Ribe bar genom nyligen genomförd restauration återvunnit sin imponerande arkitektoniska karaktär på 1/(oo-talet; det är en treskeppig, sengotisk byggnad med välvningar av stor spännvidd ocb massiva pelare. På södra väggen synas spår av den ursprungliga byggnaden från 1228, då dominikanerna kommo till Ribe.

En sträng ocb storslagen inre arkitektur bar dock baft en enkel begyn­

nelse i överensstämmelse med de älsta författningarna, som strängt förbjödo all lyx såväl i klostrets hus som i själva kyrkan: »måttliga hus (domos) skola våra bröder ba, så att husens murar utan grunden icke i höjd överskrida 12 fot, men med grund 20, kyrkan 30, ocb hon må ej äga valv av sten utom möjligen i koret ocb i sakristian».3

Ordet »domus» i dominikanernas ovan omtalade kapitelbok

blir ett kollektivt begrepp, bänsyftande på ett enkelt byggt klosterkomplex, i vil­ ket kyrkan ingick som huvudbyggnad.

I Hälsingborg bar komplexet uppförts

nära borgen att sluta efter senare källor, som åberopas i det följande, ocb alltså icke nere i strandstaden med S. Maria.

Byggnadsplatsen valde dominikanerna gärna intill det trånga rummet av tätt bebyggda kvarter i staden, ty ursprungligen levde bröderna av tiggeri bland stadsinvånarna, vilka de ville omedelbart nå med sina predikningar, ocb bo­ stad jämte kyrka voro tillfyllest för deras enkla behov.

Genom gåvor ocb

andra inkomster, även av fast egendom, vilken senare endast klostret självt, men icke munkarna hade rätt att äga, tillväxte i vissa kloster dominikanernas för­ mögenhet.

Under senare medeltid kom sålunda ett större klosterkomplex att

1 Annales danici I, s. 210.

Källan för denna sentida uppgift kan icke påträffas. — 2 Jfr Joks. Lind-

baek, De danske Franciskanerklostre, s. 1 g 1 (1914). Erslev, Testamenter s. 228, kar en förkastad uppgift om minoriter i Hälsingkorg 1391 på grund av ärkebiskop Peters av Lund testamente 1391 3%2 (n. 69).

Både formellt ock sakligt är misstaget uppenbart. Först talas om priorn i Hälsingborg, därefter om kusto­ den för minoriterbröderna samt gardianen för minoriterna i Lund ock munkarna därstädes. Kustoden var ckef för kustodiet Lund ock kade sitt säte i denna stad. — 3 Jfr P. Gabriel M. Lökr, O. P., Beiträge zur Gesckickte des Kölner Dominikanerklosters im Mittelalter, s. 3 f. (Quellen und Forsckungen zur Gesckickte des Dominikanerordens in Deutschland 1920).

39 — 31215.

3°5

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 väsentligen inkräkta på stadsplanen; de olika ekonomibyggnaderna lades inåt kvarteret, men kyrkan utåt mot gatan, ty tiggarmunkarna — dominikaner ocb franciskaner — hade ju offentlig predikan ocb bikten till huvudsaklig uppgift i sin missionsverksambet. Men i Danmark voro dominikanerklostren likväl i de flesta städer belägna i utkanten.

I det gamla Ribe fanns det 1228 tydligen plats för

klostret endast i den östra delen av bebyggelsen. S. Katarina ligger också på nå­ got avstånd från rådbus, torg ocb katedral.1 När grundläggningen i Hälsingborg av den första klosterbyggnaden 1269 så­ lunda skulle ske, bar strandstaden, trots bebyggelsen med S. Maria som socken­ kyrka, icke befunnits lämplig för att bysa klostret. Det förbållandet, att byggnadsplats valdes intill borgen, betyder mer än något annat bebovet av försvar ocb skyddat läge vid anfall — en uppfattning, som sedermera visade sig vara ett misstag.

Redan den nyss nämnda belägringen av Hälsingborg 1263, då bertig

Albrekt av Braunschweig måste uppgiva borgen ocb draga sina färde, blev må­ hända en erfarenhet för dominikanerna.

Den egendomliga topografien i Häl­

singborg bar icke sin motsvarighet i andra danska städer ocb därför bar icke hel­ ler stadsbebyggelsen i sin helhet kunnat så koncentreras, att en »stadskärna» uppkommit, karakteriserad av torg ocb torgkyrka eller katedral, ocb runt om­ kring denna mittpunkt en krans av kyrkor ocb kloster.2 I Hälsingborg hade strandstaden torgkaraktären, platån däremot den klerikala prägeln genom de när­ liggande S. Clemens, S. Petri, S. Olai ocb S. Nicolai kyrkor. När reformationen fullständigt bortsopade detta hierarkiska »Tröja», enligt Mogens Madsen, för­ svann därmed också den katolska anda, som i hög grad präglat medeltidssta­ den Hälsingborg.

Denna rikedom på kyrkor redan under 13. årb. bar givetvis

erbjudit de nykomna munkarna en lämplig lokal miljö för deras predikareverk­ samhet.

Kung Valdemar Atterdag fann emellertid, att dominikanerna hade sina bygg­ nader allt för nära fästningarna i Hälsingborg, Kalundborg ocb Aalborg, men ban ansåg sig icke på eget bevåg kunna avlägsna klostren, utan supplicerade bärom bos påve Innocentius VI den 31 dec. 1361. »Predikarebrödernas kloster nära Hälsingborgs slott» (domus fratrum ordinis predicatorum prope castrum Helsingburg) vore alltför nära intill denna kungens ocb kronans borg byggt ocb beläget.

Det hade visat sig, att stora faror för riket uppkommit därigenom, att

1 Jfr Vilt. Lorenzen, De danske Dominikanerklostres Bygningskistorie (De danske Klostres Bygningskistorie III). s. 106 (1922).

Specialredogörelser för varje kloster. — 2 Jfr Hugo Mattkiessen, Torv ock Haerstraede*

S. Nicolai fienden hade begagnat sig av byggnaderna som fästningar för sina angrepp mot borgen ocb ännu större faror kunde förväntas i framtiden. Kungen anhöll, att påven till undvikande av sådana olyckor ville medgiva, att klostret »flyttades» till andra motsvarande samt för bröderna jämte personer på deras område mera lämpliga ställen, som kungen ville donera åt dem, och varest nya hus kunde upp­ föras.1 Vid »flyttning» av medeltida byggnader sökte man visserligen göra transpor­ ten av fortfarande användbart material i den nedrivna byggnaden så kort och billig som möjligt.

Ett jämförelsevis ringa avstånd var ej till hinders för den

medeltida krigföringen vid borgens försvar. Belägringen av stads- och ringmurar kring borgar bestod nämligen i närkamp mellan borgens besättning och fienden utanför. Det gällde för den senare att vid stormning vara överlägsen i antal, ty det saknades angreppsmedel, nog effektiva för att muren på något större avstånd skulle kunna förstöras. Det fanns visserligen redan på 1300-talet en stenslungaremaskin, en s. k. blida, som Olaus Magnus i sin historia om de nordiska folken ut­ förligt beskriver.

Denna kastmaskin liknade en våg, upphängd mellan tvenne

höga stolpar. Det var nog att den ofantliga vikten plötsligt föll ned för att den stora stenen skulle slungas långt bort. Men detta allmänt brukade vapen, medel­ tidens »grova artilleri», förmådde icke på längre avstånd förstöra den starka mu­ ren, så att den blev mogen att stormas.

Ett verksammare medel var att med

murbräckor bringa muren att rasa, varför fienden måste komma tätt inpå muren.2 I en urkund 1398 finna vi en balistarius Matts Petersson i Hälsingborg; han var kastmaskinskytt eller armborstskytt. Skottvidden kunde för bågskyttet och kast­ maskinen ej gärna uppgå till mer än några hundra meter.3 Om krigföringens art rimligtvis bestämt kungens avsikt att flytta klostret, skulle detta återuppförts på ett sådant avstånd, att det kom att ligga utanför skottlinjen. Med hänsyn till krigföringens karaktär av kamp man mot man under hägnet av kastmaskiner har dominikanerklostrets ursprungligen allt för nära belägenhet intill fästningen inneburit just den av kung Valdemar påpekade faran att tjäna som befästad operationsbas för fienden. Av T. Mårtenssons arkeologiska undersökning framgår att avståndet mellan borgens ringmur och klostret kan beräknas till 100 å 150 meter, såvida dess med stor osäkerhet antagna läge också är det verkliga.

Det kan emellertid tyvärr icke ledas i bevis, att dominikanernas klosteranlägg1 Ny Kirkebistoriske Samlinger V, s. 851. Acta pontificum danica n. 538. — 2 Repertorium I, n. 4235.

— 3 Jfr Otto Blum, Blidemestere, balistarii o g Vaerkmestere i Kjpbentavn ca. 1375—1550 (Hist. Tidsskr. V, Raskke 5). Otto Blum, Brugen av Bpsser i Hansekrigene mod Valdemar Atterdag, s. ^07 (Hist. Tidsskr. IV, Raekke 4).

3°7

Halting borg d medeLtid 1250 —1536 ning verkligen avlägsnats från fortifikationen enligt Valdemar Atterdags avsikt.

Men ingen samtida källa står att uppdriva till exakt besvarande av den topogra­ fiska frågan om klostrets verkliga läge.1 Det finns emellertid en källa från 1540talet, vilken innehåller i detta sammanhang vissa lokala distinktioner, nämligen en framställning av striden vid borgen mellan Tyge Krabbes och Markus Meiers trupper 1535.

Det är en skildring, som ingår i en på latin skriven krönika av

priorn Kilian Leib i det sydtyska augustinerklostret Rebdorf nära Eichstädt, en av reformationens ivrigaste motståndare.2 En starkt framträdande lokalkänne­ dom, som ligger till grund för framställningen av stridens förlopp, uppväcker misstanken om tillgång till särskilda informationer, möjligen av någon flykting från det nedlagda klostret i Hälsingborg. Priorn meddelar, att Tyge Krabbe »förestod tornet, som nära Hälsingborg behärskade själva kastellet» (Tuke kraba prseerat arci, quae juxta Helsingburg ipsi castello imminet).3 Tyge Krabbe ledde en för beskjutning av fienden ordnad försvarslinje vid eller på ringmuren. Sedan han skickat bud till liibeckarna att komma, gjorde de också detta. Men när de stannat utanför bröstvärnet, blevo de angripna av Tyge Krabbe med »maskiner från tornet, vilka kallas stenbössor (ab arce machinis, quae bombardas dicimus)», så fruktansvärt, att de i full oordning retirerade »till klostret, som är i ett kastell (in monasterium, quod in castello est)», varest Tyge Krabbe icke desto mindre genom beskjutning med stenbössor utövade sådan grymhet, att 1100 man utom de stupade måste dagtinga, varom närmare i Hälsingborgs politiska historia.4 Relationen fastslår två stridsskeden, under vilka »artilleriet» spelade huvud­ rollen. Under det första har klostret legat utanför beskjutningen, men under det andra har det förvandlats till ett slagfält. Borgen och klostret ha legat på ett visst avstånd från varandra eller, såsom det heter i en annan berättelse, klostret låg »rätt för slottet» (recht vor dem Slotte) och var »där bredvid beläget» (dar by belegen).5

Inför detta topografiska faktum är det klart, att klostret låg i sitt

eget »kastell». Klostret har inneslutits av ringmur. Det är en slutsats, som dragés av betydelsen i ordet castellum och av beskjutningens fortsättning vid klostret, vilket förhållande icke kan förutsätta, att fienden skulle flytt in i själva byggnaderna. Dessa ha icke gärna kunnat rymma så mycket trupper. Flykten 1 Jfr ovan s. 297 f. — 2 Ny Kirkebist. Samlinger IV, R. zf, s. ^10. — 3 I det yngre medeltidsspråket betyder arx även bröstvärn, d. v. s. eldställning (bröstböjd) som värn på mur eller vall. Med castellum för­ stods borgen, d. v. s. det befästade området inom ringmur. E. Habel, Mittellateiniscbes Glossar (1931) art.

Arx, castellum, bombarda (Steingescbiitz). Om begreppet arx, castellum se Hälsingborgs bistoria I, s. 219.

— 4 Tyge Krabbes inventarium 1537 visar, att det fanns iz{ stenbössor ocb andra slags skjutvapen i fäst­ ningen. (bil. F.) — 5 Aktstykker til Nordens Historie i Grevefeidens Tid I, s. 326, 330 (1852).

S. Nico ta i till klostret kar ägt rum för att så långt möjligt söka skydd inom dess murar, en avsikt, som icke vanns, därför att Tyge Krabbe fortsatte beskjutningen.

Det kar dessutom icke saknats kloster ock även kyrkoanläggningar inom ring­ mur; ordet castellum kar gällt även befästade klosterimmuniteter.1 Hälsingborgs kloster låg i varje fall åt landsidan, varifrån fienden kunde väntas angripa bor­ gen.

Det kar varit nödigt att isolera klostret från blivande slagfält utanför

dess portar. I minnet av det förflutna, som för den unge Mogens Madsen kade visat sig i sitt medeltida omfång, framstod den forna stadsbilden med kyrkor ock två borgar inom ringmurar, slottet ock klostret, som »ett förstört Troja».

Hälsingborgs dominikanerkyrka var vigd till S. Nicolaus enligt nedan nämnt påvebrev 1489, liksom förkållandet var med samma ordens kyrka i Helsingör.

Kyrkan kallades även »S. Dominici kyrka» (1488)2 eller endast »kyrkan till pre­ dikareordens kus i Hälsingborg» (1475). Men kyrkan nämnes aldrig utanför dessa påvebrev; i inkemska källor talas om »bröderna» eller »svartbröderna», någon gång »klostret», såsom framgår av kär citerade källor. Under senare medeltid var »svartbröder» den populära benämningen på dominikanermunkar på grund av den redan 1219 bestämda ordensdräkten: vit underklädnad samt svart, med kapusckong försedd mantel (»kappan»).

Klostrets byggnadshistoria efter 1361 är icke alldeles okänd. Klosterkyrkan var 1^89 i ett mycket bristfälligt skick, men medel saknades för nödvändiga repa­ rationer. Dominikanerna tillgrepo då det vanliga botemedlet i dylika ekonomiska kriser: de vände sig med en supplik till påve Innocentius VIII den 27 maj 1489* vari de begärde, att indulgens eller avlat på 5 år och 40 dagar skulle tillkomma var ock en, som besökte »S. Nicolai klosterkyrka av predikareorden i Hälsing­ borgs stad av Lunds stift» samt bidrogo till underhållskostnaderna på följande festdagar: S. Nicolai den 6 dec., S. Stefani den 26 dec., korsmässodagen den 3 maj, annandag påsk eller Kristi himmelsfärdsdag samt på S. Nicolai relikers dag den 13 okt. — som synes ett försvarligt antal festdagar. Det behövdes också pengar, ty utom kyrkans underhåll skulle munkarna även förse kyrkan med böc­ ker, kalkar, altarförråd ock annan altarskrud för gudstjänstens behov.

Detta

avlatsbrev skulle gälla för all framtid.3 Senare avlatsbrev äro icke keller kända, men väl några tidigare. Sålunda skulle priorn ock predikarebröderna i Hälsing1 Piper, Burgenkunde, s. 35. (3 Aufl.) Siegfried Rietscbel, Das Burggrafenamt, s. 320. Viollet-le-Duc, Dictionnaire raisonné de 1’arcbitecture fran9aise III, s. 334. — 2 Vilh. Lorenzen, De danske Dominikanerklostres Bygningsbistorie, s. 75, säger felaktigt, att kyrkan skulle varit vigd till sin stiftare, vilket ej plägade förekomma inom orden. — 3 Lunds ärkestifts urkundsbok V, s. 92. Acta pontificum danica n. 3157.

3°9

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1536 borg 1^75 ba utfärdat »avlatsbrev för Kållna mässors vakande ocb andra gudeliga övningar».1 Riddaren Joban Oxe, riksråd ocb bovmästare bos drottning Dorotea, fick den 8 maj 1475 sin supplik beviljad av påve Sixtus IV om 10 års avlat för det av Supplikanten inrättade beligkorsaltaret i predikareordens kyrka i Hälsingborg, varest bans fader blivit begraven.2 Samma altare »i S. Dominici kyrka i Häl­ singborg» bugnades på samma Supplikants begäran av Innocentius VIII med ännu ett avlatsbrev av den 4 maj 1488 på 4° dagar under 7 år för den, som på altarets invigningsdag besökte detsamma ocb bidrog till underhållet av altare ocb altarskrud.3 Joban Oxe var 1468—1490 bövitsman på Hälsingborgs slott.

Jämte själva klosterkomplexet skulle dominikanerna enligt bevarade källor icke ägt någon fast egendom utom ett jordstycke, som egentligen lades till klost­ rets område av Fredrik I genom bans gåvobrev den 25 juli 1523. Kungen gav näm­ ligen en jord, belägen öster om klostret ocb »norr om dammen ocb räcker till tegelugnen», på det att bröderna skulle bålla en evig bågkommelse för kungen ocb bans föräldrar.4 Tegelugn plägade ingå i ett ordnat klosters tillbörigbeter, ocb en »tegellåda» börde också till S. Nicolai av dominikanerorden i Helsingör.

När Erik av Pommern i425 lade grunden till ett svartbrödrakloster i denna stad, gav ban orden ett jordområde därtill i stadens sydvästra utkant. Kloster ocb kyrka, »tegellåda» ocb ekonomibus,bumle-,kål- och trädgårdar bildade komplexet.5 Bekant är, att svartbröderna voro framstående trädgårdsmästare.

Överhuvud

taget är en dylik anläggning typisk för varje klostersamfund, som sökte utnyttja de ekonomiska möjligheterna av sin koloni, vilken utvidgades ocb avrundades ge­ nom förvärv av jordstycken. Men om frånvaron av åtkomstbrev på fast egen­ dom i Hälsingborgs stad eller på avlägsna trakter icke under sådana omständig­ heter nödvändigt kan ba betytt, att klostret därstädes skulle saknat annan fast egendom än i dess omedelbara närhet, bör det dock ibågkommas, att förbudet för dominikanerorden att besitta fast egendom torde förklara, att testamentariska dispositioner till Hälsingborgs kloster, så långt källorna äro bevarade, aldrig upptaga fast egendom, utan blott kontanter ocb gåvor in natura. Av nedanstå­ ende förteckning över testamenten med legater till klostret framgår, att de ut­ gjorts av jämförelsevis obetydliga belopp, som snart förbrukats. Vad munkarna tiggt ihop eller under band erhållit i allmosor är naturligtvis obekant. Det kan 1 Excerpta diplomatica, E. 102 a.

Björners m. fl. extracter. Vitt.- Hist.- ock An t.-akademiens sam­

ling, deponerad i riksarkivet. — 2 Lunds ärkestifts urkundsbok IV, s. 223. Acta pontificum danica n. 2638.

— 3 Lunds ärkestifts urkundsbok IV, s. 52. Acta pontificum danica n. 3100. — 4 Kong Frederik I:s danske Registranter, s. izj, — 5 Helsingör i Sundtoldstiden II, s. 3^.

31°

S. Nicolai i detta sammanhang ej undgå vår uppmärksamhet, att predikarebröderna 1489 hade måst klaga hos påven, att de saknade medel att underhålla sin kyrka och gudstjänsterna, vilket icke tyder på, att någon större förmögenhet fanns.

En förteckning över sådana gåvor upptager följande: 1285 25/u dekanen i Lund, Bengt, XU mark; 1289 25/n domprosten i Lund, magister Trugot, % mark; 1299 2°/8 kaniken i Lund Kristiern, 1 mark penningar; 1304 I2/3 Cecilia, marsken Johannes Kalfs änka, 3 mark penningar; 1307 9/io Cecilia, Jon Jonssons (Litle) dotter, till »broder Sven i Hälsingborg 2 mark penningar»; 1334 (?) ärkebiskop Karl av Lund, 1 mark silver; 1351 I4A Cecilia, Ake Raafns änka, 2 öre penningar; 1358 9/s kantorn i Lund, Bengt Henriksson, 1 mark penningar; 1361 I5/3 ärkediakonen i Lund, Johannes Stigsson, 2 mark penningar; 1391 3°/12 ärkebiskop Peter av Lund, till »priorn i Hälsingborg och hans bröder en tunna smör»; 1398 “/s Ida Petersdotter, Torkil Nilssons änka, 1 mark silver; lzfio I7/4 ärkebiskop Jakob av Lund, 1 mark silver; 1415 3A Katarina Laurensdotter, Laurens Jenssons hustru, till »svartbröderna i Hälsingborg» 4 grot;1 1433 s8Ao Peter Saxtorp i Halmstad intygar, att han av Elna Markusdotter, änka efter Eskil Clemetsson, erhållit 6 lödiga mark att 8 veckodagar efter hennes död utbetalas till olika anstalter, där­ vidlag den sjätte marken till Hälsingborgs kloster;2 1503 2I/n Henning Brostrup i Malmö, »till svartbröderna i Hälsingborg 1 pund korn»;3 1506 I3/2 väpnaren Nils Olsson på Hareberga gård, »en oxe till Hälsingborgs kloster»;4 151119/n väpnaren Anders Galen, 1 pund korn.5 Denna förteckning kan måhända något fullständigas, men det är en iaktta­ gelse, att tiggarmunkarnas gåvobrev förminskades starkt mot medeltidens slut.6 Den upptager en rad av förnäma klerker och lekmän, vilka gjorde ett otallegater åt en mängd kyrkor, kloster och enskilda personer, varför det icke kunde bli så mycket över för var och en.

Beträffande tiggarmunkordnarnas organisation är det anmärkningsvärt, att den i allt klosterväsen inneboende monarkiska styrelseprincipen erhållit en skärpt prägel. Dominikanerorden, vilken liksom franciskanerorden tog sikte på hela kristenheten som sitt arbetsfält och därför utbredde sig i Europa utöver Italiens gränser, indelades i provinser, av vilka provinsen Dacia bildades 1228 och om­ fattade de tre nordiska rikena och Östersjöprovinserna under danskt inflytande.

Då dominikanerna redan 1221 erkänts i Lund, hade Danmark hunnit få försteget 1 Samtliga breven äro samlade i Testamenter fra Danmarks Middelalder indtil 1450, udg. af Kr. Erslev (1901). — 2 Repertorium I, n. 6650. — 3 Rigsarkivet. Orig. på papper. — 4 Univ. bibi. i Köpenbamn.

AM 293 f. 13. — 5 Riksarkivet. Orig. på perg. — 6 Jfr Jobs. Lindbask, De danske franciskanerklostre, s. 189 beträffande Lund.

311

Häldingborgj medeltid 12g0 — ifjö framför Sverige och Norge och torde av denna orsak fått sitt namn knutet till den nya provinsen.

I spetsen för provinsen Danmark (Dacia) stod provinsial­

kapitlet, provinsialpriorn och fyra diffinitorer. Varje konvent förestods av en prior. Deltagare i det vanligen varje år sammanträdande provinsialkapitlet voro alla priorer. Provinsialpriorn valdes av kapitlet, priorn av konventet. Chef för hela orden var den i Rom bosatte ordensgeneralen, vilken liksom en påve utövade högsta myndigheten över alla provinserna. Han ägde att bekräfta valet av provinsialpriorer eller avsätta dem. Provinsialpriorn skulle personligen eller genom ombud inspektera de olika konventen i provinsen och på provinsialkapitlet beivra missförhållanden.

Dessa tjänstemän skymta också i källorna till Hälsingborgs historia. Endast tre priorer äro kända: Tyrgil (c:a 1362), Egbert (efter 1371) och Nils Thordsson (1403).

Den förstnämnde satt som domare på provinsialkapitlet i Nestved och

tilldömde konventet i Lund en boksamling, som skänkts till detsamma med sam­ tycke av provinsialpriorn i Dacia, broder Asker.1 Priorn Egbert i predikare­ brödernas konvent i Hälsingborg har jämte lektorn därstädes Nils Lavesson samt borgmästaren Mikael Petersson och borgaren Johan Skytte vidimerat ett pantebrev 1371.2 Ordningen mellan dessa urkundspersoner vittnar om den i verklig­ heten iakttagna rangställningen mellan klostrets och stadens högsta ämbetsmän.3 Det enda bevarade konventsbrevet från Hälsingborg har utfärdats den 29 juni 1403 av »broder Nils Thordsson, prior i Hälsingborgs kloster och allt konventet i den samma stad». De meddela, att »vi med allas vårt råd och ja hava fritt upp­ låtit hederlig man Nils Svensson av Ellinge, denne brevvisare, all den rätt som vi hava av fru Märta, Henrik Barsebäcks änka», på Gudmundstorp i Färs härad och Västerstads socken, som konventet fått av henne i pant, och Nils Svensson betalt. Priorn hängde »mitt ämbetes insegel för detta brev med mitt kära kon­ vents insegel».4

Endast det sistnämnda är bevarat (fig. 38). Brevet blottar ett

drag i klostrets förvaltning: beslut fattades av konventet.

Provinsialpriorn Raymund har den 7 jan. 1418 från Hälsingborg utfärdat ett brev för riddaren Hans Kröpelin och hans hustru Katarina, vari han för deras utomordentliga förtjänster om orden gör dem delaktiga av ordens goda gärningar inom provinsen.5 Hans Kröpelin var den bekante svenske stormannen, år 1419 hö vitsman på Älvsborg. Det kan antagas, att provinsialpriorn varit på visitation i Hälsingborg och därvid sammanträffat med Hans Kröpelin, som personligen kan 1 Repertorium I, del 2, s. 512, n. 362. — 2 Repertorium I, del 2, s. 513, n. 365. — 3 Repertorium I, n. 2916, 1371 Vs. — 4 Svenskt Dipl. n. 352. — 5 Dipl. Norv. XI, n. 131.

3x2

Fig. 5j. Borgmästare Ture Nilssons sigill; sköld med bomärke — Fig. 34. Bot gmästare Bengt Jllogenssons sigill; sköld med bomärke — Fig. 33. Borgaren AIagnas Svenssons (Stolpe) sigill; fre (två och en stätlda) stjärnor i skald. (55—55), Riksarkivet> Köpenhamn.)

Fig. 36. Redovidning för S. Mariad ardförvaltning 1312 Fragment på pergament. (Rigsarkivel, Köpenhamn.)

Fig. yj. Borgaren Peter Svenroonr (Stolpe) rigill (re fig. jß).

— Fig- jR. S. Nicolaikloolreto ng ill.

(Rikeaj-kivel, Stockholm.) — Fig. jp. Henning Podebnoko rigilt; bjälm med uppAigande örn, vingar ned­ till rcbaekrutade. (y, jp, Rigrarktvel, Köpenhamn.)

Fig. go. Lektor Nih Laoeöooné bok. (Efter 1571).

(Uppoala univeroilctobibliotek■, rign. C. 647.)

S. Nicolai ha avhämtat detta för hans själafrid betydelsefulla dokument. Men det kan också hända, att provinsialpriorn den tiden hade sitt säte i Hälsingborg.

Priorns närmaste man var subpriorn, när en sådan tjänsteman var tillsatt, men efter honom följde lektorn, som skulle leda skolundervisningen. Såsom vi redan sett hade Hälsingborgs kloster ett lektorat. Efter 1371 var Nils Lavesson och 1409 broder Jonas lektor i Hälsingborg (lector Helsingborgensis). Den senare var jämte en sockenpräst från Odense stift i Arimini i Italien för att som ombud för utvalde biskop Peter av Ribe till den apostoliska kammaren betala dennes servitier eller befordringsavgifter.1 Detta är allt vad vi veta om de predikarebröder, som voro lektorer i Hälsingborg. Icke alla kloster hade ett »studium». Ett av ordens förnämsta studiehus var Köln, dit talrika studenter kommo från andra av ordens provinser.

Petrus de Dacia från Gotland har givit en åskådlig bild av

denna skola under det 13. årh. och har i Henrik Schiick erhållit sin utmärkte skildrare.2 Ordens uppgift att krossa kätteriet skulle genomföras med vetenska­ pens hjälp, varmed egentligen menades teologien, som skulle behärska filosofien. »Vetenskapen är visserligen icke ordens mål, men i högsta grad nödvändig för denna, emedan vi utan vetenskapen ej kunna nå det». Dominikanern började sin bana inom orden såsom novis i skolan. Latinstudiet stod naturligtvis i främsta rummet som förutsättning för att överhuvud taget kunna läsa vetenskapliga böc­ ker, ty dessa voro skrivna på latin. Kursen kunde räcka flera år. Efter novis­ tidens slut och ordenslöftets avläggande började studiet av teologien. Den största omsorg ägnades åt studiernas koncentration och deras ostörda bedrivande.

Lektorsämbetet var särskilt högt värderat; den lärdom, som fordrades för dess innehavare, skulle så vitt möjligt bevaras för det vetenskapliga ändamålet med dominikanernas utbildning, varför lektorn icke borde väljas till prior.

En i Uppsala universitetsbibliotek förvarad bok från Hälsingborgs kloster har tillhört just den ene av de två lektorer, om vilka vi ha någon kännedom.

Det är en liten handskrift, sign. C. 647, inbunden i med skinn överdragna träpär­ mar, i vilket band sammanförts smärre, ursprungligen självständiga och från olika tider och orter härstammande pergamentshandskrifter i duodesformat av filosofiskt och teologiskt innehåll3 (fig. 40, 44). Som bifogade avbildning visar är den för­ sedd med ägarens måhända personliga anteckning: »Liber fratris Nicholai Laghonis de conuentu Helsinburgensi ordinis predicatorum prouincie Dacie» (broder 1 Acta pontificum danica n. 1130, 1131. — 2 Henrik Schiick, Vår förste författare. En själshistoria från medeltiden (1916). — 3 Axel Nelson, Ett återfunnet arbete av provinsialpriorn Augustinus de Dacia s. 199 ff. (Nordisk tidskrift för bok- ocb biblioteksväsen, 1928). Dr. Aarno Maliniemi i Helsingfors bar tidigare benäget fäst min uppmärksamhet på bandskriften.

40 — 31215.

3*3

Haloing borgo medeltid 12go

—

1:fjö

Nils Lavessons från Hälsingborgs konvent av predikareorden i provinsen Dacia bok). Om sålunda både boken ocb dess ägare fått sina minnen oupplösligt för­ enade med varandra, är detta förhållande ej blott ett arkivaliskt ocb bibliografiskt sammanträffande. Nils Lavessons bok är för dominikanerordens lärdomshistoria ytterst märklig på grund av dess pedagogiska innehåll. Den har varit handbok i lektorn Nils Lavessons händer vid hans undervisning av blivande dominikanerpredikanter. Den här avbildade sidan utgör första bladet av en handbok kallad Rotulus pugillaris, som författats av själve provinsialpriorn över provinsen Dacia, broder Augustinus (j- c:a 1285). Volymen har länge varit känd, men icke dess innehåll, varför det kan sägas, att Augustini arbete först nyligen upptäckts; det har publicerats i Rom 1929 efter Nils Lavessons exemplar.1 Det är en vägledning för studierna i dominikanernas teologiska doktriner.2 Liksom vid universiteten bedrevos studierna i konventet genom att åhöra före­ läsningar, vilka även de äldre munkarna voro skyldiga att i mån av tid följa.

Dominikanerstudenten fick grundligt öva sig i konsten att predika väl på moders­ målet, ty bruket var, att predikningarna höllos ute på gator och torg inför en lyssnande folksamling. Det har också sagts, att dominikanerna voro medeltidens frälsningsarme. Predikande svartbröder på Hälsingborgs gator ha säkert varit en medeltida företeelse av betydenhet för de lärda dominikanernas inflytande över befolkningen. På det kulturella området har Hälsingborg i sin klosterskola haft en bildningshärd för dem, som skulle bli munkar, under det att lekmännen inhämtade sina grundläggande kunskaper i stadens latinskola.

Tiggarmunkarnas hem var icke endast klostret, utan även hela ordensprovinsen Dacia, och de förflyttades ständigt mellan de olika konventen. Detta särdrag i tiggarmunkarnas organisation hindrade icke, att många munkar förblevo i samma kloster, där de börjat som noviser. Redan från Hälsingborgsklostrets första år har en sådan växelverkan mellan konventen ägt rum. Provinsialkapitlets ovan omtalade register 1275—b° innehåller, att »till Hälsingborgs hus ha vi sänt broder Bo i Nestved och broder Herman från Visby hus, vilken förr var i Reval» och »till Holbeeks hus ha vi sänt broder Nils Ottosson, som är i Hälsingborg».3 I ordens generalarkiv i Rom förvaras generalmagisterns registratur, och de delar därav, som röra provinsen Dacia, ha publicerats.4 Dessa omfatta tiden 1

—

1525 och innehålla egentligen ett register över generalmagisterns utfärdade brev, 1 P. Angelus M. W^alz O. P. Augustini de Dacia O. P. »Rotulus pugillaris» Romse 1929. — 2 Jfr Erslev, Testamenter, s. 279. — 3 Kirkeliistoriske Samlmger I, s. 560 f. — 4 Handlingar rörande dominikanerprovinsen Dacia utg. av Karl Henrik Karlsson (Hist. Handl. 18), 1901.

S. Nicolai tillstånd, ordinationer, uppdrag m. m. Det erinrar i sin avfattning om provinsialkapitlets i Dacia älsta registratur. För den 11 mars 1^75 är antecknat: »Broder Simon Jokansson från Odense konvent anställdes i Hälsingborgs konvent i samma provins, och han kan på resan tigga allmosor för vad han nödvändigt behöver.

Datum Rom den 11 mars» (s. 11). Han kom emellertid icke att stanna i Hälsing­ borg länge, ty redan den 8 juni 1476 kom från Florens order, att broder Simon Johansson från Odense konvent, som anställts i Hälsingborg, skulle snarast möj­ ligt återvända till sitt konvent i Odense och där anses som infödd son (s. 15).

Enligt anteckning den 27 juli 1479 anställdes broder Johan Johansson från Vejlekonventet i Hälsingborg (s. 22). Broder Magnus Petersson från Roskilde kon­ vent förflyttades den 8 nov. 1481 till Hälsingborgs; han kunde också få besöka universitetet i Uppsala för att fullborda sina studier (s. 26). Från Aarhus’ kon­ vent förflyttades broder Severin till Hälsingborgs enligt order från Rom den 27 maj 1489 (s. 36). Ett nytt bevis på dominikanerordens vetenskapliga verksamhet föreligger i en notis den 17 aug. 1491, att broder Magnus i Hälsingborgs konvent ut­ sågs till teologie student i Perugia (s. 38). Efter 1491 saknas i generalmagisterns registratur uppgifter om hälsingborgsdominikaner.

Nyssnämnda år den 4 juli möttes »i Hälsingborgs kloster» ärkebiskop Johan­ nes av Lund och fem personer för att döma i arvsskiftet mellan hövitsmannen Bengt Bille på dennes syster Ingegerds, Johan Oxes änka, vägnar och riddaren Olof Oxe.1

På dominikanerkapitlet i Hälsingborg den 29 juli 1^98 dömde ett

antal priorer att dominikanerkonventet i Sigtuna skulle innehava Lofö socken, som konventet i Stockholm orättmätigt ville behålla.2 De återstående källorna till S. Nicolai klosters historia giva oss en bild av förfallet och undergången. Den siste provinsialpriorn i dominikanerprovinsen Dacia, d:r Hans Nilsson, fick på sin tunga lott att 1537 till kungen utlämna in­ ventarierna i svartbrödernas kloster i Lund, Hälsingborg och Roskilde. Det kvitto, d:r Hans sålunda fick av kungen beträffande Hälsingsborgs kloster, gällde inleverering av »en förgylld kalk och kar, en röd ’flögel' (sammet) av blommigt tyg med guld, en svart ’flögels’ mässhake, en blå ’flögels' mässhake, en mäss­ hake av guldtyg med två mässkjortor, en grön och en röd, en vit mässhake av da­ mask med två mässkjortor, därtill en korkåpa av svart siden, en korkåpa av blått och vitblommigt oäkta tyg».3 Det är m. a. o. altarskruden, som försvunnit, tillkommen även av de frommas gåvor, såsom vi redan sett av gåvobreven till S. Nicolai klosterkyrka.

1 Repertorium II, n. 6952. — 2 Riksarkivet. Orig. på papper. — 3 Danske Kancelliereg., s. 58.

315

Häldingborgé medel tid 12g 0 —1536 Detta inventarium vittnar icke om någon större förmögenhet, men vi veta icke något om den försvunna klosterkyrkans storlek och arkitektur.

S. Katarina i

Ribe kvarstår som ett anspråksfullt minne från glansdagarna för dominikanerna i Danmark, men de andra kunna ha varit enklare.

Vid tiden för Hälsingborgs-

klostrets berövande av gudstjänstens utensilier 1537 hade redan den s. k. bild­ stormen rasat över kyrkorna, och tiggarmunkarna hade särskilt hårt fått pröva på hån, förakt och förföljelser från samma menighet, som tidigare ägnat dem ett respektfullt förtroende.

Den nya tidens män ondgjordes över munkarnas på­

stådda välmåga och snikenhet och framför allt angrep man naturligtvis deras teo­ logi, som stred emot »evangelium», d. v. s. den nya reformatoriska läran. Klost­ rens sekularisering skedde efter munkarnas flykt ur klostren, särskilt under åren 1527—30; endast ett mindre antal kloster höll ut ännu en tid. Hälsingborgs kloster synes icke ha varit avfolkat 1537; i så fall hade befallningen om utläm­ nande av därstädes befintlig altarskrud knappast haft någon mening. Händelsen har sitt säkra sammanhang med den sista uppgörelsen med klostren i 1537 års ordinantia, vilken stadgade, att inga tiggarmunkar, vare sig gråbröder eller svart­ bröder, skulle hädanefter få tålas; de förbjödos att predika och höra bikt. Gamla, orkeslösa och för hantverk olämpliga munkar skulle få stanna kvar i klostret, men de skulle avlägga »kappan» och ej håna evangelium. Men vilka kloster voro kvar för att drabbas av påbudet, då de flesta redan övergivits? Svaret framgår dels av ifrågavarande kvitton till dr. Hans Nilsson för klostren i Lund, Hälsing­ borg och Roskilde, dels av handlingar rörande gråmunkarna i Lund och Helsingör 1537.

De senare hade fått befallning att avlämna »bryggerisaker, bagerisaker

och andra kyrkans klenodier och ornament». Munkarna voro alltså ännu kvar i klostret; kort därefter skulle de avlägsnas av länsmannen Jörgen Urne, som fick kungens order 1538(7) att förklara, att de gråmunkar, som »kastade kappan» och predikade evangelium, skulle förses med kyrkor och underhåll; men de som nekade, måste lämna riket. De båda klostren skulle nedrivas, och sten, kalk och timmer jämte allt inventarium användas för kronans behov.1 Samma situation har alltså förelegat för dominikanerklostren i Lund, Häl­ singborg och Roskilde. Dessa voro ej heller utrymda 1537.

Detta torde förklara en viss otydlighet i stavningen av Helsingör eller Häl­ singborg i brevet till Jörgen Urne; att den bör vara Hälsingborg giver undersök­ ningen av skriften otvivelaktigt vid handen. Det fanns visserligen endast svart­ munkar i Hälsingborg, men det förhållandet, att brevet icke desto mindre har av1 Danske Magazin III, 6, s. 188. Jfr Privilegier II, s. ^93*

3l6

S. Petri och S. Cie meno seende å Hälsingborg, synes kunna förklaras av att man kopfört grå- och svart­ brödernas förhållanden, ty båda delade i Lund, Helsingör och Hälsingborg samma öde och vid samma tidpunkt.

Samtliga kloster stodo ännu en tid kvar.

Mogens Madsen berättar, att år

1556 förstördes och utplånades Hälsingborgs dominikanerkloster, vilket sedan flera år stått tomt och övergivet av munkarna.1 Denna nedbrytning har möjligen skett i syfte att tillföra fästningen byggnadsmaterial; åtminstone anfördes 1537 ett liknande ändamål som skäl för nedrivningen av franciskanerklostret i Ribe, enär det låge för nära slottet.2

S. Petri och S. ci emens Efter mitten av 13. årh., då S. Petri kyrka var föremål för en tvist mellan kung Kristoffer I och ärkebiskop Jakob Erlandsson angående patronatsrätten, försvin­ ner hon fullständigt ur tidens handlingar för att först 1519 påminna om sin länge glömda tillvaro, som dock kan föras tillbaka i tiden ända till 1100-talet. Vi ha i sammanhang med skildringen av den kyrkliga kommunens historia så utförligt behandlat frågan om tillsättande av präst vid S. Petri, att intet finns att härvid tillägga.3 Den ende sockenpräst, som bevisligen varit anställd vid S. Petri, bär nam­ net Hans Brun.

På begäran fick han den 23 febr. 1519 av borgerskapet det in­

tyget, att han fört ett gudligt och redligt leverne och ingen förargat med ord eller gärning.

Guldsmeden Hans, borgare i Hälsingborg, mottog av sockenprästen

Hans Brun vid S. Petri den 18 febr. s. å. 2 silverkalkar att göra till en enda åt kyrkan, och gav kvitto härpå.4 Det framgår härav, att S. Petri alltjämt var soc­ kenkyrka, som fortfarande användes för gudstjänst, vilket överensstämmer med Mogens Madsens uppgift om S. Petri kyrkas egenskap av sockenkyrka vid tiden för dess nedrivning till följd av reformationens sammanslagning av ej längre nöd­ vändiga stadssocknar.5 Tidpunkten härför kan icke säkert fastställas, men det öde som grannkyrkan S. Clemens rönte, ger en viss vägledning.

S. Clemens kyrka nämnes icke i någon medeltida källa, ehuru hon liksom S. Petri existerade i omkr. 4 sekler (I, s. 211). I Tyge Krabbes inventarium över slottet 1537 heter det, att en stor hop bly hade brutits av S. Clemens kyrka vid 1 M. Matthiae, Reg. dan. series s. 2^3. Rordam, Monumenta II. Jfr Privilegier II, s. 493- — 2 Jfr Jots.

Lindbaek, De danske Franciskanerkloster, s. 102. — 3 Se ovan s. 201. Jfr Hälsingsborgs historia I, s. 210.— 4 Riksarkivet, Specifikationen f. 461, 278.

Orig.-breven ha gått förlorade, möjligen vid Stockholms slotts

brand 1697, och de äro endast kända genom denna specifikation eller förteckning över varje aktstycke. — 3 Se ovan s. 297.

3*7

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 Hälsingborg ocb lagts i förvar i slottet utom vad som lämnats till kungen och ärkebiskopen (bil. F). Det är uppenbarligen tal om så ansenliga kvantiteter, att intet tvivel kan råda därom, att S. Clemenskyrkan vid den tiden nedrivits. Det­ samma kan ka skett med S. Petri vid denna tidpunkt.

S. Olai kyrkas ocb Heligkorskapellets bistoria ocb arkeologi äro full­ ständigt okända, ocb vi skulle knappast haft någon aning om deras existens, ifall icke Mogens Madsen omtalat, att de på bans tid bade skattat åt förgängelsen.1

Slottet Stad ocb län är en sammanställning utan organisatorisk betydelse i Hälsing­ borgs förvaltningsbistoria. Genom utbildad ocb bävdad självstyrelse slöt sig sta­ den inom sitt eget skal. Staden Hälsingborg bar ej utgjort någon del av länet Hälsingborg ocb har veterligen ej heller administrativt bört under länsmannens överhöghet. Staden stod helt ocb hållet utanför länet.

De fakta, som ådagalagt Hälsingborgs fria ställning i förhållande till länet, framgingo ur borgmästare ocb råds förvaltning samt — från kronans sida — ur byfogdens. Det bar härvid visat sig, att det rent administrativa förhållandet mellan kronan ocb staden icke gestaltade sig annorlunda i denna »borgstad» än i typen stad utan borg. Hälsingborg bar i byfogden haft samma ordinarie för­ bindelselänk med kronan som andra städer. Han lydde emellertid omedelbart under kungen utan att länsmannen utgjorde administrativ mellaninstans, vad för­ hållandet till staden beträffar. Endast genom överlåtelse av kungliga rättigheter i staden av »byfogedi» till länsmannen, t. ex. genom förpantning, kunde det in­ träffa, att länsmannen genom byfogden utnyttjade för sin del de fiskaliska förmå­ nerna av stadens olika tillgångar.

Länsstyrelsen på Hälsingborgs slott bar visserligen sin plats endast i statsför­ valtningens bistoria. Men å andra sidan har Hälsingborgs egenskap av residens­ stad för statsförvaltningens högste chef, kungen, ocb för hans ställföreträdare, länsmannen, varit en faktor av största betydelse. I Skåne voro Lund ocb Häl­ singborg säten för den danska kyrkoprovinsens ocb den danska statens överhu­ vud. Det anseende, som dessa städer åtnjöto av denna anledning, bar naturligt­ vis kommit dem till godo både politiskt ocb ekonomiskt. Under hela medeltiden befunno sig dessa andliga ocb världsliga huvudstäder i Skåne högre upp på stä1 Follin, Helsingborgs hist., s. 56 åberopar en uppgift från 1657 om S. Olai kyrkogård och förlägger den till Rosenbergska trädgården. Jfr ovan s. 289.

3l8

SLottet dernas rangskala än den stora affärsstaden Malmö. Befolkningsmängden skulle sannolikt blivit mindre än vad den blev, därest ekonomiska krafter ensamma skulle bållit Hälsingborg eller Lund uppe. Det är en slutsats, som för den förra stadens vidkommande med säkerhet kan dragas av stadens ekonomiska historia, nämligen att den internationella sjöfarten med till havs gående fartyg icke haft något större behov av Hälsingborg, utan föredragit Malmö, Helsingör eller Landskrona. Den inrikes sjöfarten har däremot i färjetrafiken Hälsingborg—Helsingör haft en av sina viktigaste huvudvägar. Över Sundet fraktades icke minst kronans egna för­ nödenheter till och ifrån slotten i Hälsingborg och Helsingör, Köpenhamn samt andra orter. Vi ha anfört siffror om slottets jordbruk ur en jordebok från 1520talet, vilka uppvisade jämväl skatteleveranser in natura från länets avlägsnare delar.1

Därmed antyddes ett spörsmål rörande den ekonomiska inverkan, som

slottet med länets stora tillgångar må ha utövat på stadens ekonomi. Hälsing­ borgs slott var lokalregeringens säte, varifrån förvaltningens alla trådar spändes ut över det stora länet, från vars olika delar många kommo till länsmannen med sina angelägenheter. Av denna trafik hade staden själv all fördeiför varuomsätt­ ningens skull.

Genom administrativa och ekonomiska krafters samspel och sam­

manhållning har ett regionalt produktionsområde utgjort ett väldigt bakland till färje- och tullstaden Hälsingborg.2 Vi ha utgått från den förutsättningen för Hälsingborgs historia, att slottet ur­ sprungligen var kungsgården, och att Hälsingborg som bebyggelse på dess mark var ett korrelativt begrepp, ett suburbium, ett bihang till borgen. En gemensam administrativ rättskrets omslöt borgen och byn med torg under kungens förvalt­ ning. Ur denna borgfred, hägnad av 40-marksboten, har den kommunala utbild­ ningen av byn med torg under det 12. årh. tagit fart och resulterat i autonomi.

Det första beviset på upplösning av det administrativa bandet mellan borgen och staden giver oss kung Valdemars jordebok 1231, som visar å ena sidan Hälsing­ borg som »villa» eller by, å den andra som fögderi eller län, bestående av tre hä­ rader: Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude. En sådan administrativ indelning betingades av behovet att underhålla slottet som lokal för försvar och riksförvaltning samt residens för kungen själv och hans män. Det älsta bevarade intyget om kungens uppehåll i Hälsingborg är Kristoffer I:s i det föregående ofta anförda privilegiebrev för Vä, daterat Hälsingborg den 10 jan. 1253. Från 1180-talet föreligga Saxo's uppgifter om Valdemar och Absalon i Hälsingborg (I, s. 285).

Det danska länsväsendets indelning i räkenskaps- och tjänstelän utgjorde ett 1 Se ovan s. i x x.

)e ovan s. i 06 ff.

3*9

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 evigt stridsämne mellan statsmaktens innehavare och »adelsrepublikens» måls­ män.

Emedan länsmannen var regeringens representant i alla förvaltningsären­

den gent emot befolkningen inom sitt län, var hans maktställning icke endast en fråga om disposition av länets tillgångar. Men visserligen var den ekonomiska innebörden av länsmannens ställning utslagsgivande: länen voro indräktiga, och det gällde för kungens höga herrar och undersåtar att undandraga kronan länsinkomsterna, men kungens politik måste ju bli den motsatta. Länsmannen kunde på flera sätt utnyttja länets rikedomar: han fick lön av kungen och redovisade för inkomster och utgifter under sin årsförvaltning (»räkenskapslän»); han betalte en viss avgift utan redovisningsskyldighet (»avgiftslän») och han gjorde slutligen varken det ena eller det andra, utan åtagen försvarsskyldighet till föreskrivet om­ fång fick betraktas som valutaprestation för den okontrollerade uppbörden av länets inkomster till hans privatkassa (»tjänstelän»).

Det är endast för vissa år mot slutet av medeltiden möjligt att få kännedom om Hälsingborgslänets förläningsvillkor. I själva verket torde länens ovannämnda klassificering vara mera doktrinär än faktisk och medgiva växlande modifikatio­ ner i de villkor, varmed uppgörelsen mellan kungen och den nye länsinnehavaren tillkom efter för handen varande förhållanden.

Hälsingborgslänets storlek växlade under medeltiden och har ur källor från nedanstående år dokumenterats, såsom nu följer.

O

1231. Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude härader (I, s. 244).

G

1369, 1370. Luggude, Södra Asbo, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers och Frosta härader (T, s. 267).1 O

1486. Torna, Harjagers, Onsjö, Rönnebergs, Luggude, Södra Asbo, Göinge o

och Norra Asbo härader (I, s. 267).

1508, 1522, 1523.

O

Torna, Harjagers, Onsjö, Rönnebergs, Luggude, Södra O

Asbo, Göinge, Bjäre och Norra Asbo härader.2 O

o

1533. Harjagers, Rönnebergs, Luggude, Södra Asbo, Bjäre, Norra Asbo och Göinge härader.3 Översikten visar en oavbruten ökning av antalet härader: från 3 år 1231 till 1 Henning Podebusk ock danska riksråd kungjorde den med kansestäderna slutna första freden 1369 o

3°/ii

ock anförde därvid, att Luggude, Södra Asbo, Rönnebergs ock Harjagers kärader körde till Hälsing­

borg, Skytts kärad till Skanör ock Falsterbo »ock så kör Frosta kärad till Hälsingborg». Det sistnämnda kar möjligen ej förut tillkört Hälsingborg. Est-, Liv- und Kurländisckes Urk.-buck III, sp. 236. — 2 Danske Magazin IV, 2, s. 165 Kong Fredr. I:s Reg. s. 11. — 3 Danske Magazin III, 5, s. 90. Länet kar alltså för­ lorat Torna ock Onsjö kärader, av vilka det förra lydde under riksrådet Holger Ulfstand, det senare under riksrådet Axel Bragde.

41.

Jacob Attiiio* oit) ill ;* delad och övcrkluven oköld.

koadrerad oköld.

—

Fig.

45. Jobanneo Duco oigill; örn 1

Fig. 42. Sltg Åkeooono (Tbott) oigill; okölden. (41—4~y< Figoarkwel, Köpenhamn.)

—

fcc* -»Vi,

- .:•* V

fvjf-$T"4

S’ j» on* '\~«4'ciacoaw fVno"Ati^O-v? S‘jßt

f*w ^2*fCKTÄ <*«*•**&'' Ae=tr-'V« TjfvTftc*

-««IM V & Y >*' Vffä*CSlVPnr

tn^Tb^ “V ^ ,r. r

*? v^v^v*\3W>-1*- afUffvtti

AuAfallk mm(? iV<M? ^{taoSvn £ --. V ---T-- (»TrGU q ^(vd^ 9>W;'bat?-^mjU»W35 ,, _._

Z

*• ** e^pViAeifc yifenyrtfiL

y ■ l '? .• '* . ‘

.

..-.

’

'

Fig. gg. Föröla oldan no Roluhu pugillario, inbunden i volymen fig. go.

tig. gg. Anden Jakobeeono (Lunge) oigill; g (mdteilt ordnade) hijor 1 okölden, pa hjälmen 2 med liljor beoalta buffelborn. —

Fig. ej6. Axel Pelerooono (Brahe) oigill; 2 ggr kluven oköld.

— t'ig. gg. Jene

Rudbecko oigill; balkvio otälld krenelerad mur 1 okölden, på hjälmen 2 opröt med vippor. (gg—gg, Rigoarkivel, Köpenhamn.)

Fig. g8. Peter Oxeo oigill; oxe 1 okölden, på hjälmen uppotigande oxe. Fig. gg. Joachim Flemmingo oigill; g ggr delad oköld, 1 några fält kulor, på hjälmen buffelborn. — Fig. go. Knut Truedooono (Haoe) oigill; kluven oköld, på hjälmen 2 buffelborn. (;8—go, Rigoarkivet, Köpenhamn.)

5i

A

S3

Fig. gi. Johan O.veo oigill; oxe i okölden. — Fig. g2. Bengt Toiternooon Billeo oigill; kluven, g ggr delad oköld, på hjälmen

2

tredelade buffelborn. — Fig. gg. Åke AnJerooono (Tholt) oigill; kvadreraJ oköld,

på hjälmen 2 buffelborn. (gi—gg, Rigoarkivet, Köpenhamn.)

SLottet 9 15°&—1523> men därefter minskning till 7 härader 1535. Kartan (fig. 54) visar för 1522 det senmedeltida länets oerhörda utsträckning över Skånes landskap, nämligen i norr till gränsen av Halland och Småland, i öster till Villands, Gärds och Frosta härader, därefter söderut med Torna härad som en kil ned till Lj units härad, varefter länets södra gränslinje fortsätter i nordvästlig riktning förbi ärkebiskopens residensstad Lund fram till Öresundskusten, som länet nästan helt behärskar. Det övriga av Skåne har indelats i smärre adliga pant-, tjänste-

GÖINGE

ONSJÖ

•

Riksgräns Hälsingborgs läns gräns

—•—• — • —

Länsgräns

-------------------------------

Häradsgräns

Fig. gg. Karta Över Häléingborgö län 1522. (Efter Arup, Danmarkd hiétorie.)

A kyrkané egendom, B Fbäbingborgé län, C> D adliga län. och avgiftslän samt ärkebiskopens egendom jämte Bornholm. Hälsingborgs län omfattade i sin största utbredning ungefär halva Skåne och ur militär synpunkt behärskade det infallsvägarna från Sverige och nästan hela Öresundskusten. Ge­ nom Torna härads införlivande i det stora länet nådde detsamma ned till ärke­ biskopens egendom i Skåne. I Hammershus' borg på Bornholm hade ärkebisko­ pen en fortifikation, jämförlig med kungens egen i Hälsingborg, en fast stödje­ punkt även i striderna med själva kungen av Danmark.

Den förste innehavaren av Hälsingborgs län kan man knappast vänta sig att finna i källorna. Länsmannens ursprung förlorar sig i kungsgårdens älsta historia.

Han har valts ur den kungliga hirdens krets som kungens »ombudsman», vilken

41

— 31215.

3

21

Haiding b o rg é medeltid 123 0 —1536 titel var den allmänt brukliga intill rikslagens genomförande 1396. Lagen fast­ slog, att de snikna ombudsmännen, vilka skodde sig på kronans bekostnad, måste hädanefter göra räkenskap för sina län. Den föråldrade titeln »ombudsman» er­ sattes med »fogde», på latin advocatus. Innehavaren av Hälsingborgs län eller an­ nat slottslän med underlydande härader var dock en förnämare ämbetsman än fogden. Han bar titeln hövitsman, på medeltidslatin capitaneus, vilket senare ord har ursprunglig betydelse av anförare, kapten.

Hövitsmannen var icke blott

landshövding inom sitt län, utan även kommendant på slottet. Det var vanskligt för kungen att på samma sätt som han behandlade fogdarna kräva hövitsmännen på pengar, ty slottslänen hade stora borgar och talrikt krigsfolk, som det kos­ tade hövitsmännen mycket att underhålla.1 Hälsingborg var Danmarks starkaste värn på rikets mest sårbara punkt vid Öresund och länets militära uppgifter skulle i första rummet fyllas. Länets storlek blev också ett klart uttryck för försvarsuppgiftens betydenhet i motsvarande grad.

Nils Erlandsson (Galen), broder till ärkebiskop Jakob av Lund, var på 1260talet den förste kände prefekten i Lund och gelkaren över Skåne.2 Bengt Bille kunde visserligen 1492 vara såväl gelkare över Skåne som hövitsman på Hälsing­ borg, men två skilda befattningar hade förenats i samma hand. Om gelkaren i Skåne vet man, att denne höge ämbetsman hade befogenhet att i kungens namn inom hela landskapet till- och avsätta fogdar, uppbära kungens intäkter m. m.s En sådan befattning var av helt annan beskaffenhet än slottshövitsmannens med dess territoriellt begränsade förvaltningsområde.

»Jakob Olsson, riddare av

(från) Hälsingborg» (miles de Helsingburgh), förekommer i ett gåvobrev från 1300-talets början till Ebbelholts kloster (nära n. v. Frederiksborgs slott) på Själland. Bland vittnena är han första urkundsperson före herr Ludolf, hövits­ man på Nyborg (capitaneus castri Nyburgh) och borgmästare Yvald i Roskilde.4 Riddarväsendets insteg i Danmark stod i sammanhang med Valdemar II:s tyska krig, då landhärens betydelse blev så stor, att möjligheten att organisera ett ryt­ teri vanns genom att en riddare åtog sig att hålla ett visst antal ryttare mot ve­ derlag av kungen. Om Jakob Olsson varit befälhavare på Hälsingborgs slott, kan icke utrönas; att han var minst lika förnäm som hövitsmannen på Nyborg visar otvivelaktigt den refererade ordningsföljden dem emellan i ovannämnda brev.

1 Jfr Erik Arup, Danmarks kistorie II, s. 173 f. — 2 Sukm, Historie af Danmark X, s. 359. — 3 W. Ckristensen, Dansk Statsförvaltning, s. 36 f. — 4 Vid en av mig verkställd granskning av Ebbelbolts. klosters kopiebok, varest brevet avskrivits, bar intet tvivel om äktbeten av det förlägg, som kopisten baft, framkommit, men dateringen 1209, eburu medvetet nedskriven, måste flyttas fram 100 år i tiden. Se bärom närmare Hälsingborgs bist. I, s. 168.

Slottet Ludvig Albrektsson, riksmarsk 1318 och en av Erik Menveds största kreditorer, erhöll d. å. hela Skånes intäkter i pant av kungen för 7,000 mark skånskt, med skyldighet att hålla slotten, således även Hälsingborg, vid makt. Greve Johan av Holstein, som vi åter skola möta i Hälsingborgs politiska historia, erhöll Skåne som pantlän, sedan han köpt sig till detsamma av Ludvig Albrektssons arvingar 1329.1 Holsteinaren Eggert Brockdorff befinnes 1332 vara inne­ havare av Hälsingborg såsom pant av greve Johan för 6,000 mark.2 Men han var därmed också sin egen herre, icke ombud för greve Johan, ännu mindre för Kristoffer II, »kungen utan land». Vi skola längre fram komma till den politisk­ ekonomiska transaktionen den 4 no v. 1332 mellan kung Magnus av Sverige och Norge och greve Johan, varigenom den förre kom i besittning av Hälsingborg. Till deras resp. innehavare av hövitsmansbefattningen utsågos den svenske riddaren Sune Jonsson och den holsteinske Nikolaus Langelow.3 Håkan Mattsson var 13394 prefekt i Skåne och Johan Kristinesson 1342 hövitsman över Skåne5, men dessa voro ju överordnade de särskilda borgarnas hövitsmän och kunna därför icke heller inrangeras bland dem på Hälsingborg. En av de mest inflytelserika politikerna hos kung Magnus, riddaren Bengt Algotsson, var 1353—55 kungens ståthållare över Skåne och hör sålunda icke heller till raden av hövitsmän på Hälsingborg.

Vi möta den sam tidige Laurens Karlsson som prefekt i Skåne

1353 enhgt ett skuldebrev, utfärdat från Hälsingborg.6 Ingen har sålunda kun­ nat anses vara innehavare av hövitsmansämbetet i Hälsingborg. Men åtminstone pantinnehavarne kunna själva eller genom sina ombud ha förvaltat slottet, såsom fallet säkerligen varit med Ludvig Albrektsson, vilkens efterlämnade änka och barn flyttade från slottet vid dess uppgivande till greve Johan 1329.

Sedan Valdemar III 1360 kommit i full besittning för sig och sitt land av Häl­ singborg från den svenske kungen Magnus Eriksson, hade han 1361 en hövitsman vid namn Peter Nilsson.7 Han är den förste till namnet kände hövitsman, som på den danske kungens vägnar innehade Hälsingborgs län. Henning Podebusk, som var av tysk adelssläkt och från Pommern, började som Valdemars betrodde man sin lysande politiska bana i Danmark (fig. 39). Han framträder i Skåne som dess gelkare 1365 och blev kort därefter riksdrots, rikets högsta värdighet näst 1 Sv. Dipl. n. 27^9. — 2 Jfr Arup, Danmarks kistorie II, s. 89. — 3 Sv. Trakt. n. 218. I kung Val­ demars brev 13d1 talas det om Magnus Erikssons kövitsman på Hälsingborg (capitaneo suo). Jfr Sv. Trakt.

II, n. 338, år 1358.

Kung Magnus känvisar till »den kövitsman, som kuset (o: Hälsingborgs) innebar på

våra vägnar», men namn saknas. — 4 Sv. Dipl. n. 3d21, 1339 X/S — prefectus Scaniensis. — 5 Sv. Dipl. n. 3622 -— capitaneus Scaniensis. — 6 Repertorium I, n. 2381. — 7 Sv. riksarck. perg.-bref. n. 517, 1361

8/io

—

capitaneus castri Helsingkborgk. Sigillet borta.

323

Hälsing borg j medeltid 12g 0 —1536 kungens. Sedan Valdemar 1368 måst fly från sitt rike till följd av det återuppblossande hansekriget blev Henning Podebusk hövitsman över allt Danmark. På Hälsingborgs slott hade han som befälhavare riddaren Vikke Moltke, vilken med Hartvig Kale den 21 juli 1369 måste uppgiva Hälsingborg åt hertig Henrik av Mecklenburg och sjöstäderna, varom närmare i Hälsingborgs politiska historia.1 Genom freden i Stralsund 1370 blevo Hälsingborgs, Malmö, Skanörs och Fal­ sterbo slott utlämnade till hansestäderna på 15 år.

Som hansans hövitsman

på Hälsingborg (capitaneus castri Helsingheborgh) framträder i en urkund den 31 juli 1370 rådmannen i Stralsund Gregorius Zwerting; han var hövitsman ännu den 25 maj 1371.2 Gregorius Zwerting har tydligen kort därefter lämnat sin post som hövitsman, sedan Henning Podebusk själv vidtalats av städerna den 27 okt. 1371 att för deras räkning till 1374 förvalta de skånska slotten, vilket upp­ drag den 25 juli 1374 förlängdes för ett år och fortsatte till 1378, då han nämnes den 30 maj.3 Under denna tid har Henning Podebusk själv varit hövitsman på de fyra slotten, varest han höll sig med fogdar, av vilka fogden på Hälsingborg 1375 bar namnet Clas Zcernyn och antagligen kvarstod ännu 1377.4 Sedan Henning Podebusk S. Jakobs dag eller den 25 juli 1378 lämnat ifrån sig uppdraget att längre hålla de skånska slotten, skulle desamma övertagas av herr Gregorius Zwerting — den förutvarande hövitsmannen 1370—71 — och herr Nicolaus Zeghevriid under en tid av 3 år mot ersättning av 1,000 stralsundska mark av städerna.5

Instruktionen s. d. innehöll bl. a., att de härader, som lågo

till slotten, och invånarne i Malmö, Hälsingborg, Skanör och Falsterbo skulle be­ hållas oförkränkta vid skatter och pålagor.6 Den 1 aug. 1378 lovade Henning Podebusk att till sina efterträdare, båda hemma i Stralsund, överlämna slotten för städernas räkning.7 Nicolaus Zeghevriid från Stralsund kallas i en klagoskrift 1381 (?) över hans sjöröveri uttryckligen »hövitsman i Hälsingborg».8 De båda hövitsmännen kallades s. å. även »fogdar».9 De båda stralsundska hövitsmännens period omfattade tiden den 25 juli (1 aug.) 1378 till den 25 juli 1381. Hansan be­ slöt på recess i Wismar den 21 okt. 1380, att slotten Hälsingborg, Falsterbo och 1 Se s. 370. HR I, n. 497. En Tinnow Meynerstorp, som i skrivelse j 369 27från Hälsingborg till rådet i Lübeck begär lejd, saknar titel, men kan ju baft befattning i Hälsingborgs slott. HR I, n. ^96. — 2 Lübecks statsarkiv.

Orig. på perg. 1370 3Ilj. Danica 158. HR II, n. 1 1, £ 13, 1371.— 3 HR II, n. 19—20 1371 ^/io;

n. 53’ § 7 *373 Vs; n- 73’ §§ 1—■2 J37d 2I/s; n. 77, ££ 3—4, 8: 5 1374 2S/7; n. 86, £ 1; n. 88, £ 3; n. 105 ££ 1 — 2; n. 106 1375; n. 120, £ 1, 1376; n. 150, £ 2, 1377. Jfr HR IV, n. 153, £ 2; n. 154, £ 3; n. 185 1377. — 4 HR II, n. 105, £ 2, 1375 efter29Ig — Clawes Scernyn, de vogbet is to Helsingbemborg, unde Tetze Scernyn, de vogbet is to Sconpre, unde Curd Unrow, de vogbet is to Valsterbode; nr 276, £ 17. — 5 HR II, n. 156, £24 — 6 HR II, n. 158, £ 5. — 7 HR III, n. 108. — 8 HR III, n. 141. — 9 HR II, n. 232, £ 18; jfr n. 240, £ 8.

324

SLottet Skanör skulle överlämnas till herr Peter Stromekendorp och herr Wulf Wulflam för tiden från nästa S. Jakobs dag 1381, sedan nämnda treårsperiod utgått.1 Med dessa hövitsmän började det sista skedet av Hälsingborgs och dess läns historia under tyskt välde, innan slottet 1385 återvanns av Danmark. När perioden nalkades sitt slut, beklagade sig hövitsmännen över de stora förluster, de lidit på slotten och begärde 1,000 mark i skadeersättning. Då städerna väg­ rade, avsade sig Peter Stromekendorp uppdraget, men W^ulf Wulflarn åtog sig likväl att hålla slotten ensam ännu ett år eller till S. Jakobs dag den 25 juli 1383.2 På recessen i Lübeck den 5 april s. å. klagade emellertid de båda herrarna, att häraderna under slotten voro mycket fördärvade, varmed tydligen menades, att inkomsterna från dem voro dåliga, och därtill kommo kostnaderna för skyddandet av Skånemarknaden.3 På recessen i Lübeck den 31 maj 1383 beslöts, att Wulf Wulflam skulle fortsätta att hålla slotten åt städerna ännu ett år till 1384, vilket han synes ha åtagit sig, eftersom han nu fick den länge begärda skadeersättningen.4 Uppdraget fortfor 1384 och in på 1385.5 Genom fördraget, antedaterat den 11 maj 1385, återlämnades Hälsingborgs slott jämte slotten i Malmö, Skanör och Fal­ sterbo till Danmark, då den 1370 stipulerade 15-årsperioden utgick.6 När Henning Podebusk, kung Olof och riksråden Kristi himmelsfärdsdag 1 juni kommo till Hälsingborg för att övertaga slottet, vägrade hövitsmannen Wulf Wulflam be­ stämt att efterkomma denna begäran, som kungen och Henning Podebusk i brev den 23 och 24 maj 1385 uppmanade rådet i Stralsund att bevilja enligt avtalet.7 I slutet av juli öppnades Hälsingborgs slottsport för kung Olof och Henning Podebusk, vilken därmed såg sitt befrielseverk att återvinna Skåne åt Danmark krönt med den slutliga framgångens ära.

Jakob (Jep) Muus (1390—1394) nämnes »riddare och capitein på Hälsing­ borgs slott» den 27 okt. 1390.8 Han var fortfarande hövitsman den 10 febr. 1394* då han hos rådet i Lübeck anförde vissa klagomål, som vi förut omnämnt.9 Jakob Muus avled den 14 sept. 1394 (fig. /fi). Hans änka Kristina Petersdotter (Thott) pantsatte 1395 huvudgården Ellinge i Harjagers härad.10 Jakob Muus hörde till drottning Margaretas förtroendemän, och det säges, att drottningen tvang den 1 HR II, n. 220, § 25. — 2 HR II, n. 254 £3. — 3 HR II, n. 258, § 6. — 4 HR II, n. 263, § 1. Jfr n. 266, § 13; n. 276, § 15; n. 290, § 12; n. 297, $ 9. —5 HR II, n. 298, $8. — 6 HR II, n.308. — 7 Ses. 381.

HR III, n. 1 90, 191. E. R. Daenell, Die Kölner Konföderation, s. 1 /[o IF. (Leipziger Studien 1894). — 8 Riks­ arkivet.

Specifikationen fol. 368, n. 122.

Repertorium I, n. 3768. Ärkebiskop Peter av Lund testamente­

rade 1391 3%2 till riddaren Jakob Muus, »min käre vän», ett dyrbart ymnigbetsliorn av silver.

Därefter’

blev priorn i Hälsingborg lbågkommen. Erslev, Testamenter, s. 157. Jfr ovan s. 128. — 9 Se ovan s. 128.

— 10 Repertorium I, n. 3986. Sv. riksarcliivets perg.-bref n. 2768. Jfr Tbiset, Muus, Jep. Dansk Biografisk Lexikon XI, s. 555.

325

Häldingborgd medeltid 1250

1536

—

unga Kristina Petersdotter att äkta honom, ehuru hon var lovad åt Mogens Munk.

Det säges också, att den senare dräpte sin rival; i varje fall gifte han sig med Kristina, så snart hon blivit änka. Liksom en del andra hövitsmän på Hälsing­ borg hade även Jakob Muus begagnat sin militära makt över Sundet till omfat­ tande sjöröveri, varöver hansestäderna klagade.

Stig Åkesson (Thott) av Näs (1395) kallar sig riddare och hövitsman på Hälsingborgs slott (capitaneus castri Haelsingborgh), när han den 10 febr. 1395 beseglade ett gåvobrev av den förnäma fru Ida Petersdotter av Gladsax, änka efter riddaren Johan Snakenborg. Samma titel bar han den 2 okt. s. å.1 (fig. 42)• Johannes Due (1396) beseglade i egenskap av hövitsman på Hälsingborg (capitaneus castri Helsingburgh) ett köpebrev den 31 okt. 1396, vari riddaren Tuve Galen på Näsbyholm sålde en stenhusgård i Malmö2 (fig. 43). Det är den enda uppgift, som bevarats om Johannes Due som Hälsingborgslänets styres­ man. Han blev omkr. 1400 en av rikets högsta ämbetsmän i sin egenskap av rikshovmästare hos drottning Margareta.

Anders Jakobsson (Lunge, 1401 —1403) var son till riksrådet Jakob Olofsson, känd som en av drottning Margaretas bästa ämbetsmän; även sonen Anders blev av drottningen använd i riksstyrelsen jämte Johannes Due.

Lik­

som denne blev Anders Jakobsson herre på Hälsingborg. Han har som »rid­ dare och hövitsman på Hälsingborg» jämte landsdomaren i Skåne m. fl. utfärdat den 10 dec. i/foi ett landstingsbrev3 (fig. 45). När priorn i Hälsingborgs kloster, broder Nils, den 1 mars 1402 erkände sig ha mottagit av »herr Anders Teppsson, som kallas Lunge, riddare i Egede» betalning av den skuld, vari drottning Mar­ gareta häftade till honom, kallades han visserligen icke hövitsman. Men han har dock fortsatt i sin tjänst, ty på Hälsingborgs ting den 22 jan. 1403 nämndes »den ädle riddaren, herr Andreas Jakobsson Lunge, vår älskade hövitsman».4 Däref­ ter försvinner han ur Hälsingborgs hävder och erhöll ej långt härefter rikets högsta värdighet, rikshovmästarens, antagligen efter Johannes Due 1409.5 Peter Torkilsson (1404) var advocatus castri Helsingborg den 1 nov. 1404.6 Jens Rudbeck (i/fii). Ett fastebrev på en gård i Lund för »Jens Rudbeck, fogde på Hälsingborg» den 9 nov. 1411 finnes ej bevarat i original, utan är känt blott i en på svenska gjord förteckning över Skånebrev.7 Möjligt är, att date1 Molbeck og Petersen, Danske Dipl. o g Breve s. 38, 40, Sukm, Historie af Danmark, XIV, s. 355. — 2 Repertorium I, n. 4°77‘ — 3 Sv. Dipl. n. 128. — 4 Sv. Dipl. n. 1^8, 270. — 5 Tkiset, Lunge, Anders Ja­ cobsen, Dansk Biografisk Lexikon X, s.

7 Riksarkivet, Specifikationen.

— 6 Molbeck og Petersen, Danske Dipl. s. 194. Petrus Trugilli. —

Repertorium I, n. 5169. Sv. Dipl. n. 760.

SLottet ringen oriktigt återgivits från originalet, och att Jens Rudbeck är identisk med den nedanstående Rutbeke.

Axel Pet ersson (Brahe, 1414) namnes som »hövitsman uppå Hälsing­ borg» i ett pantbrev den 20 jan. 1414, som till honom återställdes, sedan han in­ löst sin pant1 (fig. 46).

Rutbeke (1423). Vid det mellan Erik av Pommern och vissa hansestäder slutna förbundet i Köpenhamn den 15 juni 1423 hade i den stora skaran av rikets stormän — regeringens ledamöter, biskopar och hövitsmän — även befunnit sig »Rutbek to Helsingborch».2 Det är anmärkningsvärt att förnamnet saknas, men detta torde ha varit Jens.3 Hans sigill hänger jämte den nedanstående Peter Oxes vid den i Danmarks historia betydelsefulla fredstraktaten i Vordingborg 1435 (fig. 47) • Peter Oxe (omkr. 1435—1440) tillhörde en sydtysk adelssläkt Ochs, som i Danmark fick en ättegren, vars medlemmar skulle komma att utöva ett stort in­ flytande inom dansk politik. Peter Oxe är den förste kände danske stormannen av denna släkt (fig. 48).

Han var riksråd 1420, hövitsman på Söborg 1422, på

Krogen 1425 och P& Hälsingborg senast 1435.4 När den svenske folkledaren Engel­ brekt Engelbrektsson 143b inföll i Skåne och Peter Oxes län, drog denne i fält för att hejda Engelbrekt.

Med honom slöts ett stillestånd vid Tranarps vad.

Engelbrekt angrep ej Hälsingborg, om detta överhuvudtaget varit hans avsikt; han tågade vidare in i Halland, där han tilltvingade sig slotten i Laholm och Halmstad.

Till Peter Oxes eftermäle i historien höra hans beryktade kaperier i Sundet mellan de båda fästningarna på Krogen och i Hälsingborg, som han innehade. Denna militära maktställning använde Peter Oxe till förmån för kung Erik av Pommerns kvarblivande vid tronen, men han förlorade också Hälsingborg med kungens fall — ett kapitel längre fram i Hälsingborgs politiska historia.

Den 29 juli 144°

uppgav Peter Oxe Hälsingborgs slott åt kung Kristoffer.5 Joachim Flemming (1450). Enligt köpebrev den 28 dec. 1450 köpte Joachim Flemming, »kung Kristierns ämbetsman uppå Hälsingborg» på kronans vägnar den jord, där Båstad byggts.6 Han var 1449 medlem av riksrådet.7 Om hans verksamhet som hövitsman är ingenting känt (fig. 49).

Otto Knoopp (1452).

Denne är tillfälligtvis känd genom en skrivelse från

1 Sv. Dipl. n. 1880. — 2 Sv. Trakt. n. ^55. I ett annat exemplar skrives Rutkenbeke. — 3 Repert. I, n. 651 o.

Jfr LUB VI, s. 528. — 4 Lunds ärkestifts urkundsbok III, s. 167.

Orig. på pergament i riksarkivet 1435 4/9>

beseglat av Peter Oxe, capitaneus castri Helsingborgb. — 5 HR II, 2,321.

1^39 2S/7 bade Peter Oxe 2 fasta

slott, var bövitsman ännu ^44° I3/6< LUB VII, s. 861. Jfr W. Christensen, Unionskongerne og Hansestsederne 1^39—1466, s. 49 (1895)- — 6 Dipl. Cbnstierni Primi n. 26. — 7 Repertorium dipl. I, n. 7906.

Jfr Henry Bruun i Hist. Tidsskrift X. 2, s. 88 (1932).

327

Hälsingborgs medeltid 12 g o —1536 rådet i Lübeck till den tyska ordens högmästare den 12 sept. 1452 angående ett fartyg från Danzig, vilket vid Skagen kapats av lübska uteliggare, som visiterat fartyget. Dess ägare kade erkänt, att »den stränge berr Otto Knoopp, hövitsman på Hälsingborg», hade del i skeppet, vilket vore i strid mot hansans förbud för dess köpmän eller borgare att driva handel med icke-medlemmar av hansan.1 Knut Truedsson (Hase, 1465). Bland dem, som beseglat ett gåvobrev till Lunds domkyrka den 5 jan. 1465 förekommer »herr Knut Truetsson, hövitsman på Hälsingborg», som var väpnare.2 Han blev senare riddare och riksråd samt var herre till Örtofta i Harjagers härad (fig. 50).

Johan Oxe (1468—1490) var son till Peter Oxe och kom även han att in­ taga den viktiga platsen som hövitsman på Hälsingborg. Han var dessutom en ännu större godsägare än fadern och ägde vid sin död 1490 b—7 huvudgårdar, hundratals bondgårdar och en mängd stadsegendomar.3 Det heter om honom, att han passade på att köpa gårdar av fattiga och sjuka, änkor och värnlösa barn för att på det viset göra goda affärer. Johan Oxe erhöll 1454 Krogen och var riksråd 1455 samt dubbades till riddare vid kröningen i Uppsala 1468; dock bar han titeln redan 1466.4 Kort därefter befinnes han vara hövitsman på Hälsing­ borg enligt sin besegling av ett brev den 15 juli 1468.5 Johan Oxe synes ha inne­ haft Hälsingborg ända till sin död omkr. 1490.6 Då kung Hans i486 for till Norge, utnämndes Johan Oxe jämte andra herrar att föra regeringen i Skåne. Han till­ delades under sin hövitsmanstid i Hälsingborg flera uppdrag som sändebud till de storpolitiska mötena i Halmstad och Kalmar (fig. 51).

B engt T orbernsson Bille (1490—1494) var medlem av den släkt, som med hans fader Torbern Bille, stor godsägare och hövitsman, kom att intaga en mycket inflytelserik ställning i det politiska livet (fig. 52). Bengt erhöll i arv Söholms slott i Stevns härad jämte en mängd bondgårdar. Han äktade Filip Axelssons (Thott) änka Ermegård Frille, och fick därmed ytterligare förmögenhet i gods. Han blev en av kungens rådsherrar. När marsken Eskil Göije den 3 april 1490 kvitterar honom för uppburna pengar, tituleras han »herr Bengt Bille, riddare och hövits­ man på Hälsingborg».7

Kung Hans medgav den 26 juni 1490, att »herr Bengt

1 HUB VIII, n. 185, 189, 89. — 2 Riksarkivet.

Orig. på perg. 1465 SA- Knut Truedssons sigill borta.

Jfr Danske Magazin IV. 2, s. 164 £., se ovan s. 70. — 3 Se ovan s. 70. — 4 Repertorium II, n. 21^7. —

5

Repertorium II, n. 2^58.

Jfr 2^08 iz(68 ^A. — 6 Lunds ärkestifts urkundsbok IV, 260 1^76 25A »riddare

ocb ’forsjmerman’ på Hälsingborg». Repertorium II, n. 3884 1476 28A »in Haelsingeborgb militem»; n. 4257 M78 ^/V; n. 5061 1482 2/s; n. 5^5 M85 19A »stränge riddare ocb bövitsman på Hälsingborg»; jfr n. 6088 1487 24/s. — 7 Barner-Rosenkrantz, Dipl. s. 173; Repertorium II, n. 6706. I Rigsarkivet utgör Bengt Billes ocb fru Ermegård Frilles arkiv ett av de större medeltida privatarkiven.

328

Slottet Bille, riddare, vår älsklige man, råd och ämbetsman på vårt slott Hälsingborg» skulle innehava slottet med länet efter de brev, han erhållit därpå, i tre hela år, såvida icke »vi det till vårt eget ’stegers' behålla vilja».1 Kungen förbehöll sig härmed full frihet att taga igen länet före periodens utgång och lägga det till sin fatbur, sin räntekammare.2 Att Bengt Bille innehade länet på räkenskap eller avgift framgår av kungens kvitto den 15 mars 1491 för inbetalning av »2/f o rhenska gyllen på räkenskap av den summa pengar, vi fingo honom att byta oss guld för».3 Det var alltså med hänsyn till det dåliga danska myntväsendet en god betalning i klingande guld. Till räkenskapslänets art hörde skyldigheten för länsmannen att svara för ett visst borgeleje på slottet efter de grundsatser, vi lärt känna i Hälsingborgs förvaltning under borgmästare och råd.4 Kung Hans anmodade Bengt Bille 1491 att mottaga hans hovtjänares hästar till viss tid.5 Kort därefter levererade Bengt Bille till kungen i Köpenhamn livsförnödenheter in natura av olika slag.6 När kungen 1491 tillsatte fogdetjänsten i Göinge härad, ålades den utnämnde att göra räkenskap därför till ämbetsmannen på Hälsing­ borg, till vilken även landshjälpen skulle insändas.7 Samma gärd skulle Luggude härad också oavkortad leverera till Bengt Bille.8 Samma dag höll kungen rättarting på Hälsingborg i närvaro av hovmästaren Påvel Laxman, marsken Eskil Göije och riddaren Sten Bille, samtliga kungens råd samt Bengt Bille angående landshjälp.9 Tillstånd lämnades till utförsel av 16 oxar till Tyskland, men ej till Lübeck.10

Kungen skrev samtidigt till sin ämbetsman, »att så många feta oxar,

som I haven, dem sänden oss strax hit till Köpenhamn».11 Det framgår av Göinge häradsallmoges brev 1492, att Bengt Bille var »gelkare i Skåne och hövitsman på Hälsingborg».12 Det hörde till hans tjänst att indriva kronans inkomster, och inför det stundande fisket vid Barsebäck fick Bengt Bille 1492 fullmakt att upp­ visa för fiskare och köpmän angående sin befogenhet att åt kungen uppbära »all tull, sill, vrak och all annan rättighet», ävenså sakfall.13 Ett annat uppdrag från kungen till Bengt Bille bestod däri, att han med »2 bruna, 3 gröna och 5 blå stycken kläde», som kungen sände honom, skulle byta med bönderna mot »gott 1 Bengt Billes arkiv.

Repertorium II, n. 67^7.

Hans titel på latin var advocatus castri Helsingborg.

Priv.ark. Bent Bille Torbernss0ns 1^91 I7L Repertorium II, n. 6888. — 2 W. Christensen, Dansk Stats­ förvaltning, s. 218. — 3 Priv.ark. 1491 IS/3- Repertorium II, n. 6905. — 4 Se ovan s. 262 f. — 5 Priv.ark.

Kongel. Missiver 1491 23 5* Repertorium II, n. 6937. — 6 Priv.ark. 1491 9Is- Se ovan s. 111, not 5. Reperto­ rium II, n. 6963. — 7 Priv.ark. 1491 I2/io. Repertorium II, n. 6987. — 8 Priv.ark. 1492 29j3. Repertorium II, n. 7098. — 9 Priv.ark. 1492

Repertorium II, n. 7099, — 10 Priv.ark. 1492

Repertorium II, n. 7101.

— 11 Priv.ark. 1^92 V5. Repertorium II, n.71 22. — 12 Priv.ark. 1^92 3°/7. Repertorium II, n.7183. — 13 Priv.­ ark. 1492 8'9. Repertorium II, n.7212.

42 — 31215.

329

Häldingborgd medeltid 12jo —1536 fä och sända oss det hit strax».1 Andra brev visa upprepade leveranser av tim­ mer, kreatur och spannmål till Köpenhamn.2 Bengt Bille betalte den 11 okt. 1493 300 mark pengar »på räkenskap av avgiften av Hälsingborgs län, som han oss givit skulle nu påsk nästförliden».3 Kungens otålighet att få pengar av länet fram­ lyser ånyo i hans befallning den 1 april 1494 till Bengt Bille, »att I kommen strax hit till oss med eder räkenskap och låter det ingalunda», varefter följer ett postskriptum: »Item haven ock med Eder de pengar, som I stånde igen med och vi hava skulle» — alltså skulle Bengt Bille varit på balans med sina räkenskaper.4 I kung Hans’ kungörelse om förbud att hugga skog på Kullen den 11 april 1494 möta vi åter riddaren Bengt, »ämbetsman på Hälsingborg».5 0

Äke Andersson (Thott, 1500—1503).

Som herre på Hälsingborg framO

träder i kung Hans' brev den 28 juni 1500 Ake Andersson, »vår ämbetsman på Hälsingborg».

Som sådan återfinnes han den 17 jan. 1501.6 Under detta år

lät han uppbära kronoskatten av Hälsingborgs län.7 Kungen var den 11 juni 1503 med sonen Kristiern och sin regering »på vårt slott Hälsingborg» och av­ dömde ett mål mellan bönderna i Asbo härad och Jens Olofsson på Hardeberga gård, vilken gjort dem fredlösa till Lunds landsting i st. f. att instämma dem till häradstinget.

Landsdomaren Sten Bille hade emellertid dömt, att detta förfa­

rande från Jens Olofssons sida vore olagligt, då bönderna först borde kallats till O

häradstinget. Ake Andersson förklarade inför rätten, att endast det faktum, att fredlöshet, vare sig med rätt eller orätt, förelåg, hade varit för honom anledning o

nog att inkräva fredsköp. Men kungens dom gick Ake Andersson emot, emedan O

landsdomarens utslag betydde, att bönderna skulle få sitt fredsköp igen av Ake Andersson.8 Denne bär visserligen icke hövitsmanstiteln i urkunden, men samman­ hanget tyder dock på fortsatt besittning av hövitsmanskapet i Hälsingborg. På Hälsingborg utlämnade Ake Andersson 1504 vissa partier järn9 (fig. 53).

Lauritz Skinkel (1506—1509). Ett stort gods på Jylland pantsatte kung Hans den 16 juni 1508 till Lauritz Skinkel, »ämbetsman på vårt slott Hälsing­ borg», för en summa av 200 rhenska gyllen och 14 mark danska pengar.10 Givet­ vis har han innehaft länet redan 1506 och den 4 nov. 1507 enligt påbudet att hålla gengärd till kungen på hans resa från Hälsingborg, såsom förut framhållits.11 Det 1 Priv.ark. 1492 3/io.

Repertorium II, n. 7227. — 2 Priv.ark. 1492 I3/n, 1493 6/ö.

n. 72^5, 7435- — 3 Priv.ark. 1.493 IZ/io. Repertorium II, n. 7484. — 4 Priv.ark.

i494

Repertorium II,

L* Repertorium II,

n. 7622. — 5 Repertorium II, n. 7627. — 6 Repertorium II, n. 9115, 9289. — 7 Danske Magazin IV. 2, s. 170. — 8 Lunds stifts urk., bok VI, n. cx; Repertorium II, n. 9861. — 9 Ibidem, n. cLvm. — 10 Danske Magazin IV, 2, s. 283. Här förekomma Luggude ocb Bjäre bärader, vilka ju börde till länet. — 11 Danske Magazin IV. 4» s. 224. Se ovan s. 263.

33°

Slottet var i sammanhang därmed, att Visborg 1509 anförtroddes åt Lauritz Skinkel, som Tyge Krabbe blev hans efterträdare.1 Tyge Krabbe (1509—1521). Föddes 1474 på Bustrup och var son till herr Mogens; deltog i kung Hans’ tåg till Gotland mot Ivar Axelsson Thott; följde 1495 kungen till riksmötet i Kalmar; blev 1503 riddare. Han erhöll senast 1509 — alltså vid 35 års ålder — Hälsingborgs slott, som han sedermera, med undantag för några år, kom att behålla i nära tre decennier. Då Ake Hansson Thott från Sverige med en stor ryttarestyrka inföll i Skåne 1510, samlade Tyge Krabbe adeln mot fienden, som besegrades. Kort därefter se vi Tyge Krabbe som riksråd; den populära segern över svenskarne hade burit sin frukt. Hans första kända länsbrev på Hälsingborg den 29 juli 1513 gällde en tid av 6 år mot årlig avgift av 1,000 mark danska pengar och med skyldighet att göra räkenskap för sakfall i länet och i Hälsingborg, varav Tyge Krabbe och kungen skulle ha hälften var­ dera. Emedan han hade slottet även till rikets tjänst, skulle han hålla 30 utrus­ tade ryttare och 6 borgelejehästar samt för kungens räkning gästeri 4 nätter år­ ligen, när denne kom till Hälsingborgs slott; han skulle därjämte väl underhålla slottet och dess gods samt skipa bönderna, som där eller i länet bodde, lag och rätt.2 Tyge Krabbe fick kung Kristierns kvitto den 22 dec. 1513 för sin redovis­ ning för länet alltifrån den tid, då han anförtroddes därmed av kung Hans och intill sistlidna påsk, då han erhöll det även av Kristiern II. Därjämte gjorde Tyge Krabbe reda för de restantier, han indrivit efter Lauritz Skinkel, då denne skildes ifrån länet.3 Denna uppgift visar, att hövitsmansskiftet ägt rum just mel­ lan dessa personer.

Beträffande Hälsingborgs stads andel i försvaret på Tyge Krabbes tid har anmärkts, att den hövitsmannen åliggande skyldigheten att hålla borgeleje icke delades med staden, även om Tyge Krabbe särskilt 1519 nödgades underhålla i borgeleje ett allt för stort antal krigare.4 När sexårsperioden för Tyge Krabbes besittning av Hälsingborgs slott 1519 utgick, träffades den 29 febr. 1520 en förnyad uppgörelse mellan kungen och herr Tyge, varigenom den senare fick länet på alldeles samma villkor som förut och i pant 1 Kr. Erslev, Danmarks Len og Lensmaend, s. i, not 2. — 2 Subm, Nye Sami. II. 1, s. 120 f. Enligt ett register över gengärden i Skåne 1512 kar Tyge Krabbe baft samma skyldigbeter som sin företrädare.

Det beter nämligen i registret: »Primo till Helsingborg tillbolder ber T0ge Krabbe. Aff Helsingborg till Luntertwn tber bolder ber T0ge Krabbe en natt aff gengaerden aff Ludgude basret. Aff Luntertwn till Lagbolm tber bolder ber Henrik Krummedige en natt, naar min berres nade drager op.»

Rigsarkivet.

Danske Kancellie. Diverse 1^81 —1571 B. n. 21, b (orig.). Se ovan s. 265. — 3 Subm I, s. 13. Angående övriga årsredogörelser s. 132, 139 för 1513; 150 för 151.4; *67 för 1516 (för 1515 saknas); II. 2, s. 146 för 1517; s. 157 för 1518; s. 158 för 1519. — 4 Se ovan s. 263.

HäUingborgé medeltid 12g0 —1536 för 2,500 mark danska pengar, som han hade lånat kungen till rikets behov, in­ till dess att summan betalts.1 Säkerligen har Tyge Krabbe med denna dyrbara panträtt i sin hand känt sig säker om längre tids besittning av Hälsingborgs stora län än vad som i verkligheten blev fallet, ty redan under samma års lopp måste han se sig avlägsnad, i det att Kristiern gav länet den 11 nov. till sin förtrogne Otto Krumpen för tiden från påsken 1521, visserligen på de vanliga förläningsvillkoren, men endast så länge kungens nåd tillsade.2 Det har erinrats om, att en genomgripande reform av länsstyrelsen medförde, att de högadliga länsmännen efter 1520 allt mer avlägsnades från huvudlänen, i det att ombyte skedde med mindre förnäma adelsmän eller borgerliga fogdar.3 Men detta allmänna omdöme har säkerligen föga inverkat på hövitsmansskiftet på Hälsingborgs slott. Sär­ skilda orsaker ha varit avgörande.

En faktiskt obeaktad räkning 1520 (utan

dag) över herr Tyges mellanhavande med kungen ifråga om nämnda pant lämnar uppgifter, som äro ägnade att klarlägga personskiftet på hövitsmansposten.4 Sum­ man av »sakfall och gårdfästningar av Hälsingborgs slott och län i detta år 1520, som herr Tyge Krabbe uppburit haver, är tillhopa 3,71572 mark 1 vit». Av denna summa tillkomme kungen hälften eller 1,856 7® mark 4 skillingar 2 penningar. Vad herr Tyge uppburit av vrak uppgick till 35 7a mark, 6 skillingar, 10 penningar. Mot dessa inkomster upptages »avgiften» till 1,000 mark, varmed förstods den sedvan­ liga årsavgiften för länet till kungen. »Summarum på vår nådige herres part är 2,882 7a mark 4 skillingar». Därefter antecknas följande: »Häremot är vår nå­ dige herre herr Tyge Krabbe skyldig 2,500 mark», d. v. s. just det lån, för vilket kungen satte länet i pant som säkerhet. Räkenskapen slutar med dessa ord: »Så bliver herr Tyge icke mera skyldig vår nådige herre av samma års räkenskap än 382 7s mark 3 skill.». Uppbörden av länet hade alltså verkligen influtit och blivit känd till slutsumman. På grund härav beräknades, att om Tyge Krabbe inleve­ rerade, vad kungen skulle ha, behövde han ej betala mer än skillnaden mellan kungens och sina egna ömsesidiga fordringar, vilken visade överskott för kungens del av ovannämnda 382 7» mark 3 skill. Om en dylik transaktion verkligen genom­ förts, har den säkerligen betytt, att kungen varit i stånd att umbära länets inkom­ ster för att kunna på detta sätt inlösa panten och nöja sig med det lilla överskottet, men därmed har också å andra sidan Tyge Krabbes rätt att behålla länet upp­ hört. Vi se av kungens kvitto den 9 maj 1521, att Tyge Krabbe gjort räkenskap och sänt vad han uppburit till Köpenham, »sedan han först samma slott och län 1 Subm, Nye Sami. II. 2, s. 169. — 2 Ibid. II. 2, s. 177. — 3 Erik Arup, Danmarks bist., II, s. 374. — 4 Rigsarkivet. Danske Kancellie, Diverse 1.481—1571. B- n. 32, b (orig.).

ii

57

$6 b

Fig. 55. Otto Krumpeno dig ill; kvarnhjul i dkölden; på hjälmen 2 armar och kvarnhjul.

— Fig. 56 a.

Tyge Krabbeo namnteckning. — 5 6 b. Tyge Krabbeo oigill; 2 ggr delad oköld, på hjälmen 2 delade buffelhorn. — Fig. 57. Alog c no Falolero oigill; okölden g ggr delad, på hjälmen 2 veooelhorn.

(55—y?, Rigoarkivet, Köpenhamn.)

Fig. 58.

Gravölen över Tyge Krabbe och Anna Rooenkrantz i Slrövelolorpo kyrka.

IKezeo namnteckning.

—

— Fig. $9. Johan

Fig. 60. Johan Jf ezeo oigill; kvadrerad oköld med 1 1. och g. fälten ett koro

och 1 2. och y. tre opeloar över en med kulor beolrödd otam; på hjälmen 2 vingar.

(59—6°f Rigoarkivet, Köpenhamn.)

Fig. 61. Peter Skra nu dig ill.

Utépnngandc enhörning i skölden; pa hjälmen ig fanprydda landar. (Rigearkivet, Köpenhamn.)

Fig. 62. Magnué Erikddond majedtätddigill. (Statdarkivet, Fjiibeck.)

Fig. 6j. Drottning B tankad fund tin ned igitt. (Rikoarkivet, Stockholm.)

Fig. 6g. Magmid Erikddond kon tradig ill. (Statdarkivet, Lübeck.)

6g. Häldingborgd dtadd dig ill ij6S >°j <

(Rigdarkivet, Köpenhamn,)

Fig. 66. Häldingborgd dtadd dig ill i-f6g 16 / (Rigdarkioet, Köpenhamn.)

Fig. 6j. Häldingborgd dtadd dig ill ig6S. Teckning från (Uppdala unioerditetdbibliotek.)

ij oo-talet.

Slottet av oss uti befallning fick ocli så intill påsk nästförliden, då kan därifrån skildes».1 Det finns fielt säkert ingen anledning att i Tyge Krabbes skiljande från Hälsing­ borgs län se något samband mellan en fortfarande obetald pant oefi en på grund därav kränkt rättigfiet att fortfarande disponera över länet.2 Intet kinder före­ låg därför att avskeda fierr Tyge, sedan Otto Krumpen, antagligen av militära skäl, ansetts befiövlig på Hälsingborgs slott. Som befälfiavare för Kristiern II:s armé kade kan i förra kälften av 1520 erövrat Sverige ock därmed fått anseende som en stor kärförare; segraren var då endast 35 år. Under loppet av 1520 kade det spända förkållandet mellan Danmark ock Lübeck allt mer skärpts ock ma­ nade Kristiern II till varsamket.

Avskedet från slottet gjorde emellertid kerr Tyge mycket bitter mot Kristiern, ock kan vistades kädanefter på sin fädernegård Bustrup i avvaktan på den poli­ tiska situationens utveckling.

Otto Krumpen (1521 —1522). I sammankang med Tyge Krabbes skiljande från Hälsingborgs slott ock län från påsken 1521 ka vi lärt känna vissa omständigketer, under vilka det personskifte på kövitsmansposten försiggick, som kade till följd Otto Krumpens insättande i Tyge Krabbes forna ämbete. Om Kristiern II:s avsikt varit att genom sin synnerkgen betrodde krigare skydda Hälsingborg i ett eventuellt krig med Lübeck, fick också Otto Krumpen 1522 tillfälle att mot­ svara ett sådant förtroende. Sedan lübeckarna satt eld på Helsingör den 23 aug. ock därefter vänt sig mot Hälsingborg, blev deras landstigningsförsök vid Råå fiskläge fullständigt tillbakaslaget av Otto Krumpen i förening med den nedan nämnde Jokan Wbze, vilken inom kort kom att efterträda konom, när kan förflyt­ tades till det stora länet Tranekser med Langeland3 (fig. 55).

Jokan Weze (1522—1523) var Kristiern II:s trogne ock lydige kansli­ sekreterare från Tyskland, ock kan påtvingades av kungen domkapitlet i Lund, vilket i februari 1522 måste erkänna konom som ärkebiskop efter Didrik Slagkeck. Som ett icke mindre bevis på kunglig ynnest kan man i detta sammankang med allt skäl betrakta förläningen den 21 september 1522 av Hälsingborgs stora slottslän med dess 9 kärader4 (fig. 54). Dessutom lydde ju redan under den valde ärkebiskopen de gamla ärkebiskopliga käraderna Vemmenkög, Ljunits ock Herre­ stad samt möjligen även Bornkolm med Hammerskus fästning. Ingen kövitsman på Hälsingborg kar innekaft så stor del av Skåne som Jokan Wkze. Hans förläningsbrev synes icke ha innehållit några nyheter utöver de för Tyge Krabbe gäl1 Subm, Nye Sami. II. 2, s. 180. — 2 Så Erik Arup, Danmarks kistorie II, s. 375. — 3 Jfr Möllerup, arfc. Krumpen, Otto, Dansk biografisk Lexikon XI, s. 552. — 4 Riksarkivet. Specifikationen s. ^73* Ori­ ginalbrevet är förlorat.

333

Hälsingborgs medeltid 12 g o —1536 lande gamla villkoren, nämligen att erlägga den årliga avgiften på 1,000 mark dan­ ska pengar, hålla 60 utrustningar, uppbära hälften av sakören, prestera 4 nätters gästeri årligen för kungen och hans följe samt skipa lag och rätt ute i det stora länet.

Åtminstone ifråga om Hälsingborgslänet genomfördes icke den politiken

hos regeringen att göra huvudlänen, bland dem även Hälsingborgs, till räkenskapslän — den för statskassan mest inkomstbringande förläningsformen — och ••

anförtro dem åt en kanslitjänstemans ringa skepnad.1 Ärkebiskopen kom ej att behålla länet mer än ett halvt år, ty i april 1523 måste hans nådige herre Kristiern II fly ur riket, vid vilket tillfälle ärkebiskopen sändes till Rom för att verka i kungens och sina egna ärenden. Johan Weze fortfor att flera år spela en fram­ trädande roll i Kristierns revanschplaner på den förlorade danska tronen.2 Hans sigill och egenhändiga namnteckning avbildas fig. 59, 60.

Mogens Falster (1523). Med Kristiern II :s fördrivande 1523 var också tiden ute för hans hövitsman på Hälsingborg Johan WTze. Den nye kungen, Fredrik I, gav nu slottet till sin handgångne man Mogens Falster (fig. 57). Hövitsmansposten visade sig åter vara ett politiskt ämbete; innehavaren av Hälsingborgs slott, vil­ ket fäste var varje konungs säkerhetslås för Skåne, måste naturligtvis främja kungens politik.

Endast några månader var Mogens Falster herre till Hälsing­

borg, ty den 1 o juli blev han av kungen befalld att efterlämna ett sådant inven­ tarium på slottet, som han fick, och han behövde icke göra räkenskap utom för landgillet sedan Valborgs dag (1 maj).

Inventariet överlämnades också den 4

aug. till den nye hövitsmannen Tyge Krabbe.3 Tyge Krabbe (1523—1537)-

Med regentskiftet hade Tyge Krabbe vunnit

en av sina största framgångar. Turen hade kommit till honom att fördriva Kris­ tiern ur landet till gengäld för bl. a. att kungen en gång tagit Hälsingborgs slott från honom. Med energi hade Tyge Krabbe lett adelns uppror mot kung Kristiern till förmån för hertig Fredrik. Vid dennes hyllning som kung den 26 mars 1523 ut­ nämndes herr Tyge till riksmarsk och därefter dröjde det ej längre än till den 12 juli, innan Hälsingborgslänet åter kom i Tyge Krabbes starka händer, detta län, som alltjämt hade sin största utsträckning (sedan 1508) eller 9 härader.4 Den 13 aug. beviljades Tyge Krabbe Hälsingborg på 10 år. Villkoren voro de gamla: 1,000 mark danska pengar i årlig avgift, halva sakfallet, allt vraket och i övrigt på tjänst.5 Flera ekonomiskt viktiga förmåner kommo herr Tyge Krabbe till del; 1 Erik Arup, Danmarks kistorie II, s. 376. — 2 Jfr Dansk biografisk Lexikon 18, Weze, Jolian. — 3 Kong Frederik I:s danske Reg., s. 15. — 4 Kong Frederik I:s danske Reg. s. 11. — 5 Ibidem, s. 16. Nye danske Magazin VI, s. 283.

334

Slottet det mesta hade han dock haft förut.1

Den maktställning, som rätten till Häl­

singborgs slott gav Tyge Krabbe, blev en så mycket större politisk faktor i Dan­ marks historia, som dess innehavare själv var en framstående och framgångsrik politiker och militär. Herr Tyge företrädde den konservativt-reaktionära stånd­ punkt, som i bevarandet av adelns traditioner och av den katolska kyrkan såg sina främsta uppgifter.

Med dessa mål var Kristiern II:s återkomst till tronen

fullständigt oförenlig; därav förklaras också den fanatiska hänsynslöshet, varmed Tyge Krabbe bekämpade Kristiern och hans parti, vartill icke minst hörde hans obevekliga ståndpunkt, att Kristiern för livstiden skulle hållas i fängelse — kun­ gen satt också i 17 år fängslad på Sönderborgs slott på ön Als vid Jyllands ost­ kust.

Efter Fredrik I:s död 1533 intog han en fientlig ställning mot tronpreten­

denten, hertig Kristian, som »skulle bliva en värre tyrann än gamle kung Kris­ tiern själv». Tyge Krabbe gav till svar på anmodan att låta påskynda kungava­ let: »Jag skall vara eder konung nog i Skåne». Under det interregnum, som följde innan Kristian med väpnad hand hade lyckats intaga sitt rike, hade Tyge Krabbe genom dubbelspel och ränker gjort sig mindre lämplig i den segerrike kungens tjänst. Först den 26 nov. 1536 måste Tyge Krabbe avsäga sig länet, som kungen redan den 23 nov. givit sin nitiske anhängare Peter Skram, som för övrigt var herr Tyges egen svärson, gift 1535 med Elsebe, till vilkas ära svärfadern höll ett stort bröllop med fullkomligt furstlig prakt på Hälsingborgs slott. I nämnda avsägelsebrev förklarade herr Tyge, Danmarks rikes marsk, att han skulle till kung­ ens kansler återlämna sitt länsbrev, men i händelse av Peter Skrams död före dennes tillträde till länet påsken 1537 förbehöll han sig, att länsbrevet ånyo trädde i kraft. Kärleken till Hälsingborgs slott var gammal och hade tydligen icke ros­ tat med åren; in i det sista behöll marsken hoppet att återvinna det förlorade.2 Efter denna tid var Tyge Krabbes politiska roll även i skånsk historia i det närmaste utspelad. Han avled på sitt gods Vegeholm den 23 juni 1541 och ligger begraven i Strövelstorps kyrka, ej långt från Hälsingborg, där en praktfull gravsten över honom och hans fru, Anna Rosenkrantz, erinrar om en av de kraftigaste och hän­ synslösaste männen under den upprörda reformationstiden (fig. 58). En bild av Tyge Krabbes vapen visar en två gånger delad sköld (fig. 56 b). Ett stort antal egen­ händigt skrivna brev äro bevarade i skilda arkiv, och det förut (s. 109) refererade brevet till Lübeck 1533 är typiskt för Tyge Krabbes karakteristiska handstil, som dock även är fullt tidstrogen (fig. 56 a).

1 Kong Frederik I:s danske Registranter s. ij, 25/V; s. 17—18, I5/s. — 2 A. Heise, Familien Rosen­ krantz’ Historie II, dipl. s. 173.

335

Häld ing borg d medeltid i 2 g o —1536 Peter Skram (1537—1555). När den danske sjöhjälten Peter Skram den 23 (26) nov. 1536 blev svärfadern Tyge Krabbes efterträdare på det gamla Häl­ singborgs slott, torde liksom ifråga om Otto Krumpen de militära meriterna varit utslagsgivande för åtkomsten av det indräktiga länet. Peter Skrams fram­ gångar till sjöss i olika krigshändelser hade sommaren 1536 ökats med den hanseatiska flottans utträngande från Öresunds farvatten. Händelseförloppet i Peter Skrams liv synes antyda, att han behövdes som militär befälhavare på det skånska Öresundsfästet.

Förläningsbrevet avsåg en upplåtelsetid av 3 år från påsken

1537 mot en årlig avgift av 3^0 rhenska gyllen och i övrigt på enahanda villkor, som varit Tyge Krabbe föreskrivna. Men en nyhet innehöll dock förläningsbre­ vet: om slottet skulle nedbrytas eller uppbyggas på annat ställe till rikets bästa, skulle kungen ha rätt härtill, men han skulle då giva Peter Skram ett annat län.1 Peter Skrams fortsatta livsverksamhet faller utanför medeltidsperioden. Han var alltjämt den utmärkte amiralen i tjänst och behöll samtidigt Hälsingborgs län till 1555, med undantag dock för perioden 1547—482 (fig. 61).

Av de inventarier över Hälsingborgs slott, vilka uppgjordes vid hövitsmansskiften, är numera för medeltiden endast det inventarium bevarat, som Tyge Krabbe 1537 gav s^n efterträdare Peter Skram. Det är ett vidlyftigt aktstycke, som tidigt ådragit sig forskningens uppmärksamhet och 1745 för första gången publicerats.3 Dess betydelse för Hälsingborgs slott och län samt även för staden själv föran­ leder, att det ånyo publiceras jämte beledsagande kommentarer efter det bevarade originalet (bil. F).4

Vi erinra om de upplysningar, inventariet lämnar rörande

jordbruket under slottet, livsmedelsförrådet samt hantverket på slottet.5 Men inventariet har sitt intresse även ur försvarets synpunkt. Ett rikhaltigt förråd av krigsmaterial i form av artilleri och handvapen leder tanken till det stora neder­ lag, som liibeckarne vid Hälsingborgsfästningens murar ledo 1535 emot Tyge Krabbe, varvid just eldvapnet avgjorde stridens utgång. Vi återkomma till denna händelse i Hälsingborgs politiska historia.

En sannolikt från Tyge Krabbes hövitsmanstid härstammande länsräkenskap lämnar icke mindre betydande upplysningar till jordbrukets historia, enär det uppvisar naturauppbörden från länet, såsom förut framhållits i Hälsingborgs eko­ nomiska historia.

Länsräkenskapen kan betraktas som ett slags utgiftsstat för

länsförvaltningens tjänstemän.

Redan i kapitlet »Byfogden» har uppmärksam-

1 Danske Kancelliregistranter s. 29 f. — 2 Kr. Erslev, Danmarks Len o g Lensmaend, s. 1. — 3 Tr. Danske Magazin II, s. 49 (1745); Elias Follin, Helsingborgs bistoria s. 14 f. (1851). Medeltida inventarier för andra danska ock för svenska slott finnas bevarade. Jfr Hans Hildebrand, Sveriges medeltid, II, s. 820 f.

— 4 Rigsarkivet. Privatarkiver. Peder Skram. Orig. på papper. — 5 Se ovan s. 111.

336

Politisk historia heten riktats på detta förhållande.1 Genom att läsas i ett sammanhang skänker oss räkenskapen en närmare insikt i länsförvaltningens organisation och med­ delas därför för första gången i tryck (bil. G). Den talar om »slottens ämbets­ män, länsmännen och allmogen» och anvisar åt dem anslag ur länsuppbördens O

livsmedelsförråd. Det är länsmännen i Bjäre, Norra Asbo och Luggude härader, o

ridfogdarna, d. v. s. ridande häradsfogdar i samma härader och i Södra Asbo härad; slottsfogdarna i samma härader, redesvennerna och portvakterna, landstingsskrivaren i Skåne, byfogden i Hälsingborg och »bysvennerna» därstädes samt färjemännen i Hälsingborg och Helsingör, vilka erhålla sina bestämda na­ turaförmåner i underhåll från länets uppbörd; resten därav tillkom slottet.

POLITISK HISTORIA Med skäl kan Hälsingborg ställa stora anspråk på sin politiska historia. Häl­ singborg var under medeltiden ett utomordentligt redskap för dansk politik, och det sätt, på vilket Hälsingborg fyllt sin politiska uppgift, ställer staden med sin borg i främsta planet bland Skånes städer, den senmedeltida storstaden Malmö icke ens undantagen. Danmarks politiska historia har grundligt bearbetats, och källorna äro så ofta anlitade och i sin fulla omfattning så väl kända, att vi endast nämna dem i de fall, att Hälsingborgs politiska historia föranleder nya synpunkter och särskilda iakttagelser. Hälsingborgs ställning i dansk politik har i rikshistorien uteslutande betraktats från regeringssynpunkten. Här skall ett försök göras att i första rummet taga hänsyn till staden själv. På det politiska området får därigenom Hälsingborgs medeltid sin mest fullständiga belysning. Men på det ekonomiska området var det icke möjligt att i det föregående uppnå en motsva­ rande fullständighet, emedan rikets allmänna ekonomiska historia i själva verket är oskriven. I fråga om Hälsingborgs förvaltningshistoria saknas ännu en genom­ förd utredning av huvuddragen i Skånes stadsväsen. Hälsingborgs ekonomiska och administrativa historia ha därför krävt ett betydligt omfång i detta arbete.

Redan vid en förberedande översikt av källmaterialet springer det i ögonen, att Hälsingborgs politiska betydelse ligger på tvenne huvudsakliga områden. Slottet • •

har givit sina innehavare makten över Skåne och Öresund. Hövitsmansbefattningen var naturligtvis ett viktigt ämbete inom förvaltningen av riket, men det särskilt anmärkningsvärda är dock, att det var ett politiskt förtroendeuppdrag 1 Se ovan s. 287.

43

— 312x5-

337

Hälsingborgs medeltid i 2jo — JJJ& av första ordningen. Det stora politiska målet att bevara rikets sammanhållning ock auktoritet vid Öresund kunde icke alltid nås utan Hälsingborgs bistånd.

Skåne var kanske ej mera än andra landsändar upproriskt mot riksstyrelsen, men Skåne kade till följd av sitt periferiska läge i förhållande till det egentliga Dan­ mark benägenhet att separera från riket, vilket också skedde periodvis under det 14. årh. Det får i detta sammanhang icke förbises, att det var en officiell uppfatt­ ning under medeltiden, att »Skåne» icke var »Danmark», även om det var dansk landsända. Det berodde förvisso på, vem som hade nyckeln till det »lås för Skåne», som Hälsingborg med full rätt har kallats. Under det följande århundradet blevo Skåne och Själland beträffande stadsväsendet intimt förbundna med varandra genom en gemensam stadsrätt, vilket grunddrag redan framhållits i Hälsingborgs förvaltningshistoria. Städerna voro politiska härdar av första ordningen, liksom de i ekonomiskt avseende voro rikets främsta tillgångar. Öresund framträdde som ett farligt skiljetecken mellan danskt och skånskt. Det måste förhindras, att detta farvatten upphörde att vara danskt. Ur denna förutsättning var det ett po­ litiskt intresse för Danmark, att Hälsingborg var befästat. I 1326 års handfäst­ ning heter det också, att alla fästningar i Skåne skulle nedrivas utom Hälsing­ borg och Skanör: den förra användes för Sundets bevakning, den senare för kontroll över Skånemarknaden. Fortifikatoriskt sett utgjorde också Hälsingborgs fästning eller slott en anläggning av ovanlig styrka, som fienden städse haft svårt att betvinga. Om t. ex. Sverige med sig förenade Skåne, skulle en del av Öre­ sund i kraft av strandrätten komma i dess besittning. Detta inträffade också på den tid, då Skåne lydde under kung Magnus Eriksson 1332—1360, ty gränsen mellan ••

••

Själland och Skåne förklarades ligga mitt i Öresund. Vare sig att Öresund var helt danskt vatten eller icke, spelade Hälsingborgs fästning alltjämt en avgörande roll. Att försvara den skånska strandrätten var naturligtvis dess närmaste upp­ gift, även när den var i fiendehand. Men störst var försvarsuppgiften onekligen ur dansk synpunkt. Det danska riket skulle ansenligt försvagas, om kommunikatio­ nerna på Skåne avskuros i en av sina viktigaste knutpunkter genom att fienden satte sig fast i Hälsingborg. Detta måste med all kraft förhindras, om dansk riksstyrelse överhuvudtaget skulle via Öresund kunna fungera i Skåne; därav förklaras också ej blott den politiska, utan även den militära betydelsen av hövitsmansbefattningen.

Det danska väldet i Öresund skulle tillförsäkra riket inkomster genom den beskattning av sjöfarten, vilken dock först efter 1423 tog sig uttryck i den stor­ artade tanken på en Sundstull. Öresund var visserligen av naturen bestämt att vara allfarväg mellan Nordsjön och Östersjön för olika nationers skepp. Men

Po Li t id k hid tor ia Sundet betraktades dock av dansk politik som dansk insjö. Hälsingborg fick till sin senmedeltida huvuduppgift att svara för tillämpningen av just denna politiska uppfattning av Öresund. Den yngre fästningen Krogen vid Helsingör skulle dela ansvaret med Hälsingborg, och med dessa starka fästningars förenade krafter lyckades också dansk politik att i sina egna välförstådda intressen för främmande ••

••

fartyg »stänga» eller »öppna» Öresund — nyckeln till Östersjön. Det var dock ej alltid en tillämpning av Hälsingborgs uppgift, om någon hövitsman på slottet • •

för egen vinnings skull utmärkte sig för sina kaperier av handelsfartyg i Öresund.

Med utgående från dessa huvudsynpunkter på Hälsingborgs politiska historia kunna följande perioder anses givna, nämligen en första period 1250—1331; en andra 1332—1360; en tredje 1361—1369; en fjärde 1370—1385 och slutligen en femte period 1386—1536- Denna indelning av Hälsingborgs historia bygger i själva verket på motsvarande perioder i rikets historia vid Öresund. Inga epok­ bildande händelser äro kända för en ytterligare indelning av den första perioden och ej heller av den sista; det är under föga mer än ett halvt sekel 1332—1385, som den ytterst upprörda politiska situationen erbjuder de mest dramatiska händel­ serna i Hälsingborgs historia: striden om Skåne mellan Danmark och Sverige samt Danmark och hansan. Sedan Danmark 1385 åter hävdat sin suveränitet över Skåne, har Hälsingborg till medeltidens slut troget vaktat Öresund. ★ Perioden 1 250—1331. De älsta yttringarna av skånsk nationalism fram­ träda i upproren vid Hälsingborg mot Absalon och Valdemar 1180—1181 och mot Erik Plogpenning 1249 (I, s. 285). Annalerna berätta, att skåningarna 1263 belägrade Hälsingborg och togo slottet från hertig Albrekt av Braunschweig.

Händelsen är förut antydd i kapitlet om S. Nicolai kloster efter den braunschweigska rimkrönikan.1 Angreppet leddes av »en ädling», drotsen Peter Tiusson och hans anhängare, vilka sökte bringa hertigens välde i Danmark på fall. Därom heter det i denna ansedda källa och i dansk översättning: »En liden stund det kun mon vare, for den mdlings venneskare dristigt vilde lykken friste og hertugen Helsingborg fravriste.

De lejred sig for den med deres magt, da måtte fyrstens riddervagt 1 Se ovan s. 303, not 4.

339

Häüingborgo medeltid 12go —1536 på borgen lide fuld stor n0d, ja naer de var ved hungers död og holdt sig kummerligt i live: af heste åd de fyrretive.

Fyrsten imidlertid rede står og havde gerne, som rygtet går, undsat borgen med svarlig magt, som han sammen havde bragt.

Det haver jeg h0rt sige for sand, at man ikke ret godt over land kunde frem til borgen gå, men kun på skibe ind til den nå.

B0ren stod ham også imod, han bied og håbed, at den blev god, mange dage, til liden både.

Des årsag ikke frem han nåede — sk0nt han lå der fuldt bered — hvormegen n0d hans msend så led.

Da sendte han praedikebrpdre ud til Danernes haer at g0re dem bud, de msegled og tingede det så, at Danerne skulde borgen få, men lade den herre af Brunsvigs maend uhindret dr age af by igen.»1 Som herre över Danmark innehade hertig Albrekt av Braunschweig även Skåne med Hälsingborgs slott.

Angreppet på denna fästning talar sitt tydliga

språk: så länge Hälsingborg var i förtryckarens hand, hade skånsk allmoge ingen frihet, vilket den ånyo fick erfara under det holsteinska förtrycket före den svenske kungen Magnus Erikssons inkallande i Skåne 1332.

Emellertid torde hertig A1-

brekts flykt från det förlorade Hälsingborg haft sina följder även för hans makt­ ställning i Danmark, ty inom kort nödgades han lämna riket »med stor vanära».

Händelsen 1263 synes vara ett av de älsta bevisen för Hälsingborgs betydenhet i politiskt hänseende.

Redan 1260 hade ett större möte hållits i Hälsingborg

enligt flera krönikor; även Mogens Madsen omnämner mötet.

1

34°

j0rgen Olrik, Valdemar Sejrs Sinner, s. 2^2.

Det riksmöte

Po LL t iok hiotoria (parlamentum), som i mars 1283 hölls i Hälsingborg, sammanträdde på en av kungens viktigare borgar. Riksmöten höllos även 1305 och 1327; det var det s. k. danehovet, som denna representation utgjorde, och detta riksorgan hade lag­ stiftning och dömande myndighet till sin egentliga uppgift.

Danehovet samman­

trädde efter gammalt bruk ordinarie i Nyborg, som låg centralt inom riket och hade tillfredsställande kommunikationer till sjöss. I Kristoffer II:s handfästning 1320 förklarades, att danehovet skulle sammankallas en gång om året till Nyborg.

Nyss nämndes, att ett danehov var samlat i Hälsingborg 1305; dess uppgift blev att formellt fastställa den dom i processen, som 1287 fällts över ett antal stormän för påstådd delaktighet i mordet på kung Erik Klipping 1286. De genom domen fredlösa herrarnes vistelse i Norge skapade en politisk dansk-norsk fråga. De säl­ lade sig 1289 till kung Erik av Norge i dennes krig mot Danmark. En stor flotta •• anlände till Öresund, och i juli avbrände norrmännen Helsingör. De norska tågen mot Danmark upprepades under det följande året utan att Hälsingborg veterligen angreps. Dock torde stadens invånare haft anledning till förbittring mot de norska sjörövarne, ty befälhavaren, den namnkunnige jarlen Alf Erlingsson, som 1390 föll i deras händer, rådbråkades, i det att han lades på ett tungt hjul, varvid benen i hans kropp krossades.

Att Hälsingborg emellertid ånyo blev orten för danehovet, nämligen i februari och i juli 1327, berodde på en tillfällighet: greve Gerhard av Holstein hade 1326 blivit riksföreståndare och innehade därmed även Hälsingborg och Skåne, i vilket landskap han placerade sin anhängare Johan Uffesson som landsdomare.

Danehovet avdömde en tvist mellan denne ämbetsman och ärkebiskopen, varvid Rönnebergs härad tillerkändes Johan Uffesson. Det var kanske denna skånska an­ gelägenhet, som föranledde, att ett danehov hölls i Hälsingborg. Det ovannämnda danehovet 1283 hade däremot en rikspolitisk uppgift, nämligen att utfärda lag om förbud mot lyx i klädedräkt och mot import av tyskt öl för befrämjande av dansk ölproduktion och den inhemska valutans stärkande, varjämte påbjöds för und­ vikande av våldgästning, att gästgiverier för de vägfarande skulle inrättas.

Hälsingborg har bland den danske kungens borgstäder givetvis haft ett syn­ nerligen lämpligt läge för skandinaviska möten. Dit kunde norska och svenska ombud lättast komma för att på danskt område möta danskarna.

Det första kända mötet i Hälsingborg av intresse för skandinavisk politik synes enligt uppgifter, som dock ej kunna stödjas på bevarade originalkällor, ha ägt rum i oktober 1288. Drottning Agnes av Danmark lät för sin unge son kung Erik träffa en överenskommelse om hans giftermål med Magnus Ladulås' dotter

Häloingborgd medeltid 12go —1536 Ingeborg. I Falkenberg möttes kung Magnus ock drottning Agnes, varvid de blevo ense om att hans dotter i hemgift skulle medföra 6,000 mark danska pen­ ningar. Det hade förut överenskommits, att hans son Birger Magnusson skulle äkta Eriks syster Margareta, så att de båda rikena, Danmark och Sverige, desto fastare kunde sammanföras. Kung Magnus' sändebud kommo emellertid till Häl­ singborg och i oktober 1288 fastställdes ifrågavarande förslag, att kung Erik skulle äkta Ingeborg, när han blev myndig, och därvid medföra lika stor hemgift som kung Birger fick med hans syster Margareta. Påven stadfäste 1299 och 1303 äkten­ skapet mellan Erik och Ingeborg.

Den i Nordens historia kända »brödratvisten» mellan kung Birger Magnusson å ena sidan och hertigarna Erik och Valdemar å den andra ledde sitt ursprung närmast från 1308 års avtal i Nyköping om det svenska rikets delning mellan dem samt fick i sin mån sitt slutliga avgörande i Hälsingborg i juli 1310. Kung Erik av Danmark hade nämligen indragits i striden genom kung Birger, vilken påkal­ lat sin danske kollegas och svågers hjälp för att få avtalet verkningslöst i syfte, att svenska riket skulle odelat åter komma under Birgers spira. Kung Håkan av Norge hade också inträtt på Birgers sida mot hertigarna; det förelåg genom en överenskommelse härom i Köpenhamn 1308 ett trekungaförbund mot hertigarna.

Krigshändelserna i Sverige blevo dock ogynnsamma för Erik Menved, som drog sig tillbaka till sitt land och därvid fann sig föranlåten att bjuda hertigarna på en kompromiss, gående ut på, att riksdelningen 1308 visserligen respekterades, men att några tvistefrågor likväl krävde ett avgörande, varom överläggningar skulle föras i Hälsingborg 1310. Kungen av Norge hade också måst stämma i bäcken för de framgångsrika hertigarna. Så kommo de tre kungarna och hertigarna samman i Hälsingborg till ett skandinaviskt möte utan tidigare motstycke i stadens anna­ ler. De »fredstraktater», som den 17 och 20 juli slötos »i Hälsingborgs stad» (in villa Helsingburgh) stadgade, att hertigarna av danske kungen skulle insättas som ärftliga innehavare av norra Halland, dock under dansk överhöghet, varemot hertig Erik skulle avstå från sina anspråk på Norges krona och från sitt tillämnade giftermål med prinsessan Ingeborg, kung Håkans dotter, till förmån för Mag­ nus Birgersson. Erik skulle däremot äkta Sofia av Wbrle (Mecklenburg), syster­ dotter till den danske kungen. I vänskapsförbundet den 20 juli mellan kungarna Birger och Erik och hertigarna ingingo som medparter hertig Kristoffer av Dan­ mark, greve Gerhard av Holstein och hertig Henrik av Mecklenburg.

Det var icke blott ett mycket förnämt sällskap, som samlats sommaren 1310 i Hälsingborg, utan det var tillika ett viktigt politiskt möte av historisk betydelse, 342

Po Ut LJ k hlotoria som hade att avgöra brännande nordiska frågor, även av uteslutande svenskt ur­ sprung. Erik Menved ville tydligen endast på dansk botten och i ett danskt gräns­ land till Sverige lösa sitt rikes angelägenheter, vilket Mogens Madsen också med rätta framhåller i sin beskrivning av Hälsingborg (bil. A).

Gifterm ålsavtalet rörande hertig Erik och Sofia av Werle fick emellertid ett allvarligt efterspel. Hertigen gifte sig 1312 med prinsessan Ingeborg Eriksdotter.

Kung Erik av Danmark fann detta vara en förolämpning, som måste sonas, och i december 1312 mötte kungen ännu en gång i Hälsingborg hertigen, varvid de överenskommo om tillsättande av en särskild skiljedomstol, vilken dock ej kom att avgöra saken, utan detta skedde i stället på en fredskongress i Hälsingborg den 19 juni 1313.

Fred proklamerades mellan de tre nordiska rikena, och där­

jämte förpliktades Erik att erlägga ett stort skadestånd och att framföra en ur­ säkt i den formuleringen, att äktenskapet med Sofia av Wbrle inhiberats på grund av alltför nära släktskap emellan parterna.

Beträffande samma tid, eller 1313, förmäler Själlandskrönikan, att kung Erik då byggde nya fästningar och befästade gamla, men denna notis har intet bevisligt samband med Hälsingborg.1

Tidpunkten för krönikans uppgift om Eriks forti­

fikationer står dock i god överensstämmelse med kungens vittutseende nordtyska krigspolitik, genom vilken han åsyftade dansk supremati över ett flertal furstendömen. Erik angrep 1311 städerna W^ismar och Rostock, men borgarne avvisade anfallen. 1312 drogo rostockarne t. o. m. upp i Öresund, ödeläde Skanörs slott samt härjade Helsingör, men Hälsingborg synes icke ha angripits. I december s. å. hade krigslyckan emellertid vänt sig och Erik lyckats intaga Rostock och O

W^ismar. Aret 1313 stod för Erik i segerns, om också ej fredens tecken; det gällde att inom kort fullfölja ett av krigspolitikens slutmål och erövra Stralsund, vilket emellertid 1316 misslyckades. Krigshändelserna i Öresund 1312 synas rimligen mana till Hälsingborgs befästande till gagn för Eriks utrikespolitik, men källorna innehålla icke den minsta antydning om Hälsingborgs fortifikatoriska uppgift under kungens ordnande av riksförsvaret, varför hela frågan säkerligen måste för all framtid lämnas öppen.

De omfattande grävningarna vid Kärnan ha icke

heller givit ett sådant resultat, att detta kan upplysa om Eriks befästningsarbete för vår stads vidkommande. Den n. v. Kärnans tillkomst måste arkeologiskt hän­ föras till en betydligt senare epok, vartill vi återkomma i det följande. Kung Erik vistades emellanåt på Hälsingborgs slott.

Epilogen i brödratvisten mellan kung Birger och hertigarna 1318 kom att be1 Annales Daniel, ed. Ellen Jtfrgensen, s. 168.

345

Hälding borgd medeltid 12g o —1536 röra även Hälsingborg. I december 1317 blevo hertigarna på »Nyköpings gästa­ bud» överrumplade av kungen och fängslade.

Kungen försäkrade sig ånyo om

sin svågers, kung Eriks, bistånd, varemot hertigarnas parti hade på sin sida lyc­ kats förvärva hertig Kristoffer av Halland och ärkebiskop Esger av Lund. När svenskarna under hösten 1318 härjade i Skåne, möttes de med välvilja från Kristoffers och ärkebiskopens anhang. Med deras hjälp belägrade svenskarna Häl­ singborg och Falsterbo, men endast det senare intogs. Hälsingborgs slott kunde ej betvingas om icke möjligen genom kraftig och långvarig belägring, som dock ej kom att genomföras, emedan överenskommelse slöts, att fredsförhandlingar skulle inledas i Roskilde. I november avslöts därstädes ett treårigt stillestånd mel­ lan kungarna Erik och Birger å ena sidan, kung Håkan och de avlidna hertigar­ nas barn och Sveriges rike å den andra, varvid bestämdes, att en skiljedomstol vid midsommar 1319 skulle sammanträda i Hälsingborg för att avgöra tvistefrågor mellan parterna. Skiljedomen kom dock aldrig att fällas, ty den politiska situatio­ nen ändrades fullständigt. Kung Håkan avled i maj 1319, kung Birger avsattes i Sverige och Magnus Eriksson valdes till hans efterträdare på Mora ting vid mid­ sommar, då det beramade mötet i Hälsingborg eljest skulle ha ägt rum. Sedan kung Erik i november avlidit, hade alltså under ett och samma år alla de i Roskildefreden 1318 deltagande kungarna avträtt från den politiska skådebanan.

Hälsingborgs öde var vid denna tid beroende av en av Danmarks mäktigaste herrar, riksmarsken Ludvig Albrektsson. Denne hade för sin stora försträckning av ett lån på 7,000 mark till kung Erik erhållit i pant alla kronans inkomster i Skåne med skyldighet att underhålla slotten, vilket vi förut meddelat. Härför var Hälsingborgs slott en osviklig säkerhet, så länge den kunde bevaras. Den hand­ fästning, som den 1320 till kung valde hertig Kristoffer utfärdade, innehöll bl. a. föreskrift om rasering av vissa kungliga borgar på Jylland, men det var först i hand­ fästningen 1326 för Valdemar, som turen kom till Skåne, ty det bestämdes då, att alla därvarande kungliga slott utom Hälsingborg och Skanör skulle nedbrytas.

Hälsingborgs bevarande hade tvivelsutan som ett ofrånkomligt livsintresse gjort sig gällande. En annan synpunkt ligger dock kanske ännu närmare till hands.

Ludvig Albrektsson hade alltjämt Skåne i pant av danska kronan. Han hade med sina mot den hatade Kristoffer fientliga skåningar satt kungen ur spelet, och som riksföreståndare i egenskap av förmyndare för det nyvalda kungabarnet Val­ demar hade han varit med om att tillkalla greve Gerhard av Holstein, som fick Slesvig i förläning. Kronans pantinnehavare, bland dem Ludvig Albrektsson, fingo sina krav på kronan för gjorda försträckningar av ansenliga belopp ånyo

344

Po Li t id k b id tor ia vitsordade 1326 — ett erkännande, som kan betraktas som politisk belöning för be­ sväret att ba medverkat till Valdemars upphöjelse på tronen. Hälsingborgs slo­ pande skulle betytt, att Ludvig Albrektsson förlorat ingenting mindre än sin in­ teckning som säkerhet för lånet, och detta kunde icke komma ifråga gent emot den mäktige marsken.

Sedan Ludvig Albrektsson 1328 avlidit, synes kronan ha begagnat tillfället att bli kvitt en av sina största kreditorer genom att indraga panterna. Beträf­ fande Hälsingborgs slott lyckades dock fru Else Petersdotter, änka efter riksmarsken, att för sig och sina barn rädda något av dennes en gång stora förmögen­ het. Greve Johan av Holstein inlöste nämligen den 30 oktober 1329 av fru Else »det slott och amt Hälsingborg och allt dess tilliggande gods», som varit pantsatt till avlidne Ludvig Albrektsson på Danmarks rikes vägnar.1 Hon tillförsäkrades rätt att med sina underlydande flytta från slottet utan att erlägga tull för sina tillhörigheter, vilket leder till det antagandet, att den danske riksmarsken haft sitt residens, mer eller mindre beständigt, på slottet. Där satt emellertid Kristoffers son, kung Erik av Danmark, fängslad; han skulle nu utlämnas till greve Johan.

Uppenbart är, att den tyske slottsherren blivit en ny politisk maktfaktor i Skåne.

Vare sig att köpeavtalet med fru Else berodde på ett underhand med kungen ordnat avtal om förvärv av Skåne, eller att besittningen av Hälsingborg blev ett fullbordat faktum i Skånes formella överlämnande till greve Johan, så ingick han i varje fall redan den 12 november 1329 ett avtal med sin halvbroder, kung Kristoffer, varigenom Skåne, Själland, Låland samt de starka slotten Hälsing­ borg, Falsterbo, Skanör, Vordingborg, Söborg och Korsör tillföllo som pantlän den holsteinske greven.

Som ersättning för panterna skulle denne erhålla all

kunglig rätt och frihet, skatter m. m. På möte i Hälsingborg den 21 november skulle för övrigt förlikning ske med Kristoffers son Erik för vad denne kunde ha förbrutit.

Greve Johans av Holsteins makt blev alltså mycket stor. Ännu mer gäller detta om kusinen, greve Gerhard av Holstein, vilken innehade det övriga Danmark, så att den laglige kungen hade ingenting, varför han kallats »kung utan land». I känslan av sin diktatoriska maktställning i Danmark sågo grevarna ingen fara rubba deras välde, men Sverige skulle dock under Magnus Erikssons ledning lyfta greve Johan ur sadeln. Därmed inträffade en av den nordiska medeltidens ur internationell synpunkt mest invecklade situationer för de båda rikena, Dan­ mark och Sverige, i vilka Hälsingborg städse spelade en avgörande roll.

1 Se ovan s. 323, not. 1.

44 — 31215.

345

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 Greve Johan förtryckte skåningarna och kränkte dem i alla deras rättigheter.

Måhända var det egentligen den holsteinske stormannen Eggert Brockdorff, som bar ansvaret för det skånska eländet. Han hade i sin ordning övertagit slottet från greve Johan i pant för 6,000 mark. Uppror utbröt mot den tyske länsinnehavaren och hans tyska ämbetsmän på slotten. Ett faktiskt blodbad på tyskar ••

anställdes i själva Lunds domkyrka. Ärkebiskopen gjorde sig till ledare för be­ frielserörelsen. Med hänsyn till beskaffenheten av »holsteinerväldets» övertag i Danmark kunde detta ej störtas inifrån; Hälsingborgs slott kunde tydligen ej in­ tagas, och med förlitande på sina egna krafter skulle skåningarna sannolikt icke förmått rycka sitt åt holsteinaren förpantade land ur hans starka händer. Greve Johans rätt till Skåne var icke minst en ekonomisk fråga, och det gällde för ho­ nom att hålla sig skadeslös för sin fordran hos Kristoffer genom att utnyttja Skånes tillgångar så mycket som möjligt. ★ Perioden 1332—1360.

Den lösning av den stora krisen, som nu kom att

genomföras, bestod i inkallandet av utländsk makt i landet. Det var skåningarna själva, som togo saken i egen hand; resultatet blev icke en dansk-svensk, utan en skånsk-svensk uppgörelse. Ärkebiskop Karl, Johan Uffesson och andra skånska herrar begåvo sig till Kalmar för att besöka den 16-årige kung Magnus Eriks­ son av Sverige och anmoda honom att bliva deras beskyddare. Skånes historia åren 1332—1360 under svenskt välde är i litteraturen så grundligt känd, att det skulle kunna synas, som om det icke ens ur den lokala synpunkten på Hälsing­ borgs politiska historia vore något att tillägga. Men den frågan, om Hälsingborg under ifrågavarande period var dansk eller svensk stad, ställer hela problemet om »kungariket Skåne» på sin yttersta spets; den kan ej besvaras utan att orda­ lagen i de ingångna traktaterna i denna speciella punkt fasthållas till sin verkliga innebörd i vår uppfattning av vad »kungariket Skåne», vars »huvudstad» Häl­ singborg får anses vara, egentligen kan ha betytt under medeltiden.

Hänvändelsen till kung Magnus ansågs av parterna själva som ett grundläg­ gande faktum för det uppkomna rättsläget, för vilket med noggrann omsorg redo••

«

gjordes i en bevarad urkund av den 28 juni 1340.1 Ärkebiskop Peter och hans kapitel erinrade sålunda i en till Skånes invånare, bland dem Hälsingborgs, ställd förklaring därom, att dessa 1332 vänt sig till kung Magnus med begäran, att han ville befria dem från förtrycket och »som en verklig furste och herre» (tanquam 1 Sveriges Traktater II, n. 2^0.

PoLitidk hid tor ia verus princeps et dominus) taga hand om dem. Kungen hade därefter hämtats i Sverige och med »vördnad och heder» förts till Lund, där de på Skånes ting valt honom enhälligt »till sin verklige kung, herre och försvarare» (in nostrum verum regem, dominum et defensorem), vilken de förbundo sig att lyda »liksom vår sanne kung och herre, och förenade vi oss med Sveriges invånare och krona i ett ständigt förbund» (tanquam domino et regi nostro vero ac unientes nos hominibus et corone regni Suecie colligatione perpetuo duratura). Därmed förklarades ut­ tryckligen, att den svenske kungen med sina svenska undersåtar och sitt rikes krafter var herre i Skåne, som var i union med Sverige.

I den händelse, att

Magnus Eriksson skulle avlida barnlös, förbundo sig nämligen ärkebiskopen och kapitlet i nämnda 134° års brev att »till kung av Sverige och Skåne (regem Suecie et Schanie), vilken för framtiden bör vara en och den samme», icke välja annan per­ son än den, som »kungariket Sveriges och Skånes råd» enligt kungariket Sveriges och Skånes lagar föreslå (regni Suecie et Schanie). Skåne var icke regnum, icke kungarike. Det kallades både av Magnus (1340) och Valdemar IV (1341) terra, land, och behöll detta namn hela den svenska perioden ut.1 Juridiskt har Magnus' kungatitel formats av Valdemar: »Sveriges, Norges och landet Skånes kung» (Suecie, Norvegie et terre Schanie rex). Valdemar citerar Magnus' egen titel, men insätter dock medvetet ett »land» framför Skåne. Han medgav att Magnus, icke han själv, regerade i ett »land», som dock alltjämt var under dansk suveränitet.

Kung Magnus har icke haft den skånska kungatiteln i sitt majestätssigill (fig. 62, 64).2 Rättskraften i av honom utfärdade brev har alltså varit oberoende av den bristande överensstämmelsen mellan titulaturen i texten och i sigillet. Majestätssigillet visar kungen sittande på sin tron, men någon skånsk kungatron har ej existerat. Drottning Blanka hade dels ett sekret, dels ett furstinnesigill. Det förra var hennes officiella sigill som drottning endast av Sverige och Norge. Det senare och praktfullare sigillet var privat och utmärkte hennes börd; hon kunde därför till sin statsrättsliga titel drottning av Sverige och Norge foga även Skåne (fig. 63). Men i sekretsigillet saknades, som sagt, Skåne.3 Panträtten till Skåne hade förvärvats genom formligt kontrakt den 4 novem1 Sveriges Traktater II, n. 239, 2^5. — 2 M a j es t äts sigill et: Sigillum Magni Dei gratia regis Nor­ vegie Sveworum et Gotorum illustris.

Vap ensigill e t: Sigillum Magni Dei gratia regis Norwegie Sve-

worum et Gotorum illustris. Folkungavapnet, jfr Norske Konge-Sigiller, udg. av Ckr. Brinckmann, s. 17 ff. {Kristiania 1924), Svenska Sigiller, utg. av B. E. Hildebrand (Stockholm 1862). — 3 Furs tin n esigille t: S. Blanche Dei gratia regine Suecie, Norwegie et Scanie. Bild av drottningen med spira, krona och man­ tel, omgiven av kvinnofigurer i var sitt fält, hållande t. v. folkungarnes och Namurs vapen, t. h. Norges och Frankrikes. Skånes vapen finns icke. Sekretsigillet: Seretum Blanche Dei gracia regine Suecie et Norvegie. Norske Konge-Sigiller, s. 22. Svenska Sigiller, i:sta serien, pl. 66.

3d7

Hälsing borgd medeltid 12jo —1536 ber 1332 mellan hertig Valdemar av Jylland, grevarna Gerhard och Johan av Hol­ stein på den ena sidan, kung Magnus av Norge och Sverige, ärkebiskop Karl av Lund, svenska och skånska stormän på den andra sidan. På samma sätt som greve Johan innehaft »landet Skåne» (terram Scanie) skulle Magnus »som pant» för 34,000 mark kölnsk vikt, att betalas till greve Johan, innehava Skåne jämte Blekinge, Lister och ön Ven, vilka betecknades som Skåne tillhörande områden.

Det var också kung Valdemars egen åsikt, att Skåne var ett förpantat land under svensk kung. I sin bekräftelse 134° av 1332 års kontrakt uttryckte han sig så, att Magnus hade Skåne »med panträtt» (titulo pignoris).1 Hälsingborg förblev 1332 dansk stad liksom under greve Johan. Detta för­ hållande kom till ett följdriktigt uttryck i 1332 års avtal i de omständliga punkter, som berörde rätten till Hälsingborgs slott. Forskningen har av någon anledning föga intresserat sig för denna viktiga del av traktaten. Kung Magnus erhöll inga­ lunda utan vidare slottet, fastän han utsetts till Skånes herre, vilket också i sin mån bevisar, att ingen som helst svensk suveränitet inneslutits i den skånska kungatiteln. Den av oss i ett annat sammanhang omtalade delningen av slottet mellan de båda parterna i avtalet, greve Johan och kung Magnus, tillgick på föl­ jande sätt.2 Den ena hälften av Hälsingborgs slott tillföll kungen under Sune Jonssons ledning, den andra behöll greve Johan under sin representant Nikolaus Langelow, såsom redan omnämnts i hövitsmanslängden.3 Båda herrarna skulle innehava dessa områden »under den fred i borgen, som kallas borgfred».3 Nikolaus Langelow skulle dela upp slottet, men Sune Jonsson ägde välja den del, som han önskade, vilken bestämmelse förefaller att vara en av Magnus' betingad förut­ sättning. Förvaltningen av slottslänet ordnades så, att deras gemensamma sam­ tycke erfordrades för tillsättning av fogdar, liksom att andra ärendens behand­ ling fördelades på lika sätt mellan de båda »hövitsmännen». Man frågar, varför en så besynnerlig uppdelning av själva borgen var nödvändig. Svaret ges av kontraktets fortsättning. Kung Magnus hade skaJffat sig slottet och Skåne m. m. för 34,000 mark, men han hade ännu icke betalt en enda mark.

Greve Johan

kunde icke gå ifrån slottet utan säkerhet för, att han verkligen fick betalt, och kung Magnus hade för sin del ingen garanti för att han verkligen fick slottet, om och när han betalte; följden blev, att greve Johan och kungen kompromissade och därvid togo var sin del av slottet under »borgfred». Kontraktet innehåller tre sannolika eventualiteter av denna fördelning. Först tänkte greve Johan på kungens möjligheter att fullgöra samtliga i kontraktet föreskrivna och mycket 1 Sveriges Traktater II, n. 2^3. — 2 Se ovan s. 323. — 3 Se ovan s. 188, not 1.

Po Ut u k h io tor La hårda villkor; skedde detta icke, skulle »slottet Hälsingborg och landet Skåne» återlämnas och Sune Jonsson med allt sitt lämna slottet, vilket jämte Skåne greve Johan ensam skulle behålla. Men om kungen betalte de 34,000 mark, som han var skyldig greve Johan, skulle däremot Nikolaus Langelow med allt sitt lämna slottet och kung Magnus innehava detsamma och landet. Besittningen av Häl­ singborgs slott sammanhängde alltså med besittningen av Skåne. Det är ett mar­ kant uttryck i 1332 års avtal för den realiteten, att Hälsingborg var ett »lås för Skåne». Slutligen kunde det ju också tänkas, att ingendera parten fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalet. Hur skulle det då förfaras? Svaret blev, att slottet i Hälsingborg i så fall icke tillkomme någon av parterna, utan skulle hållas under ovannämnda villkor, som förutsatts, d. v. s. uppdelning och borgfred. Det gällde för kung Magnus att betala, om han skulle få holsteinarna bort från slottet.

Det har genom grävningar omkring Kärnan framgått, att borgområdet inom ringmuren varit genomskuret av en mitt igenom detsamma gående grav, vilken icke på annat sätt har kunnat förklaras, än att den helt enkelt haft till upp­ gift att skilja två lika stora områden från varandra.

Uppdelning av tyska

borgar under »borgfred» var en icke alltför sällsynt utväg för att garantera upp­ fyllandet av ett avtal om en borg under »borgfred». Ett tyskt mönster har före­ legat och kanske föreslagits av tyskarna själva. Även Stockholms slott har blivit föremål för liknande dispositioner.1 Vi hänvisa till Kärnans byggnadshistoria, där det framhålles, att gravens riktning under Kärnan utesluter varje hypotes om det ännu kvarstående tornets tillkomst före 1332. Vid den tiden har det äldre tornet, som befann sig något söder om graven, existerat, men om svenskarna en­ ligt traktaten valt just denna sida om graven, är ju obekant.

På sommaren 1333 kom Magnus till Skåne och tog in på Hälsingborgs slott, som han måhända redan besökt året förut vid avslutandet av det stora fördraget med greve Johan av Holstein. På Knutsdagen den 10 juli 1333 utfärdade näm­ ligen Magnus enligt krönikeuppgift skyddsbrev för Tommarps kloster. Den 12 juli var kungen i Lund, sannolikt just för sin hyllning som Skånes kung på lands­ tinget. Han har därefter snart lämnat Skåne, ty han var i augusti i Örebro och senare i Stockholm, som från 1334 och intill början av 1337 var hans mest anli­ tade vistelseort. Kungen besökte visserligen Skåne 1334 och 1335 och vistades på Lindholmens slott (nära Malmö), men det är obekant, om kungen då kom även till Hälsingborg.

Kung Magnus begav sig 1337 till Norge, som han lämnade på

våren 1338 för att begiva sig upp i Sverige, där han i slutet av september var i 1 C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens kistoria II, s. vii. Karlskrönikan, s. 120.

349

HäUingborgo medeltid 12go —1536 Uppsala. På sommaren 1338 utfärdade emellertid hertig Valdemar handelsprivilegier för tyska köpmän i Skåne, vilket förhållande tyder på, att Valdemar an­ såg Skåne alltjämt lyda under dansk suveränitet, vilket ju också var en riktig åsikt, enär Skåne endast var bortförpantat från den danska kronan. Valdemars fram­ trädande var ett första tecken på, att man under det långa interregnum, som rådde från Kristoffers död 1332 och intill Valdemars trontillträde 1340, började från dansk sida blanda sig i Skånes angelägenheter. Det kan antagas, att Magnus på grund härav återvände till Skåne, som han ju icke sett sedan 1335. Hankom sålunda att vistas på Hälsingborgs slott november 1338, största delen av 1339, sommaren och hösten 1340, januari och oktober 1341, sommaren 1343, september 1344, juni 1345* april 1348, april 1349, september 1351, våren och sommaren 1352, december 1353, september—oktober 1354, juni—juli 1355» mars 1358, våren eller sommaren 1359 och juni—juli 1360.1 Dessa perioder kunna icke vara fullt be­ stämda, då de framgått ur det ofullständigt bevarade materialets egen kronologi.

Men i huvudsak torde de övertyga oss om Hälsingborgs stora betydelse som Skånes verkliga »huvudstad» under Magnus Eriksson.

Det är möjligt, att kung Magnus, som före den 9 maj 1345 var i Laholm, och i juni s. å. befinnes vara i Hälsingborg, dit anlänt redan vid den tid, då ett stort kyrkomöte hölls i staden. Ett vidlyftigt statut rörande ordningen inom kyrkan utfärdades den 9 maj av ärkebiskop Peter av Lund i närvaro av biskoparne Sven av Aarhus, broder Nils av Odense, Andreas av Bprglum, Jakob av Roskilde, Peter av Viborg och magister Peter av Ribe, domprosten Holger, dekanen Henrik och ärkedjäknen Knut i Lund samt ett stort antal klerker och abboter från hela Lunds ärkestift.2

Det i kyrkans historia betydelsefulla konciliet har Mogens

Madsen icke heller försummat att omtala i sin beskrivning av Hälsingborg (bil. A).

Kungens vistelse i Hälsingborg har vanligen sammanfallit med politiska hän­ delser av största räckvidd för besittningen av Skåne. Det är den medeltida svensk­ danska politikens mest spännande ögonblick, som uppvisas i historien om Valde­ mars osvikliga bemödanden att återbekomma Skåne under dansk regering.

Vad hertig Valdemar må ha ytterligare företagit sig med avseende å Skåne före sin hyllning som Danmarks kung vid pingsten 13/fo är delvis känt. Men omedel­ bart efter nämnda tid var Magnus färdig med sin stora kungörelse av den 28 juni till »landet» Skånes folk. Vi ha förut framhållit betydelsen för stadsväsendets historia av detta aktstycke, som bekräftar ståndsprivilegierna och ordnar skatte-, rätts1 K. G. A. Grandinson, Studier x kanseatisk-svensk kistoria II, s. 81 ff. Konung Magnus Erikssons itinerar. — 2 Sv. Dipl. n. 3946, 39•

°

35

Po Lit Lo k hid tor La och försvarsväsendet.1 Kung Magnus’ kungörelse fastställer en skånsk konsti tutionalism och var ett slags regeringsform för Skåne.2 Den kan och bör sättas i samband med den förut relaterade redogörelsen, sannolikt av den 28 juni, som ut­ färdats av ärkebiskopen m. fl. angående kung Magnus’ övertagande av Skåne 1332.

Av särskild vikt är, att Valdemar IV 1340 sanktionerade den formellt fastslagna ordningen av 1332. Men Valdemars synpunkt var allenast förpantningsrättens giltighet i och för sig. Magnus hade med panträtt förvärvat Skåne (titulo pignoris). Sålunda hade Magnus säkrat sin panträtt genom Valdemars erkännande härav. Valdemar hade ingen annan juridisk möjlighet att återtaga Skåne än att lösa igen panten på 34,000 mark till greve Johan, vilken i sin ordning på grund av de upproriska skåningarnas begäran hade måst överlåta panten på en svensk kung, som skulle regera i Skåne i stället för greve Johan. Denne kvarstod allt­ jämt som den andre parten i det obligationsrättsliga förhållandet till Magnus.

•• Aven greve Johan behövde garantera sin rätt gent emot Valdemar; som en belöning för sitt välförhållande mot honom till förmån för dennes åtkomst av Danmarks krona hade greve Johan av Valdemar i flera tyska och danska furstars närvaro fått löfte om ratifikation av traktaten 1332 mellan greve Johan och Magnus, vilket skedde genom Valdemars förklaring i Hälsingborg den 3 januari 1341, varvid panträtten bekräftades för beständigt, d. v. s. så länge som den lagligen bestode.3 Stridigheterna rörande Skåne hade dock ej härmed upphört. Valdemar och Magnus sammanträffade i Hälsingborg och slöto den 2 augusti 1343 en överens­ kommelse, att en skiljenämnd, bestående av 24 personer, 12 från vardera par­ tens sida, skulle granska alla de handlingar, som voro gällande för rätten till Skåne, Halland, Blekinge, Lister och ön Ven, för att komplettera och förtydliga, vad som brast, allt i syfte att bevara freden.4 Till det möte, som på grund härav bestämdes till den 6 oktober i Hälsingborg, kunde Valdemar dock ej infinna sig och var likaledes förhindrad att i stället komma till Hälsingborg den 21 oktober, varför han befullmäktigade 12 personer att representera kungen av Danmark.

Resultatet blev omsider en uppgörelse, icke i Hälsingborg, utan i Varberg den 18 november 1343.5 Den politiska situationen hade ej genomgått någon för­ ändring. Skåne var fortfarande som förpantat land förlorat för Danmark. Det kunde återgå endast genom att Valdemar betalte panten eller tog Skåne med vapenmakt. Magnus ville omsider ha sitt förhållande till Valdemar fritt från alla 1 Se ovan s. 270. — 2 Erik Arup, Danmarks kistorie II, s. 87. — 3 Sveriges Traktater II, n. 244. — 4 Ibidem, n. 260. Den 17 juli kade i Hälsingborg fred högtidligen slutits mellan Magnus ock Lübecks m. fl. kansestäders närvarande ombud. — 5 Ibidem, n. 266.

Hälsingborgs medeltid 12g0 —133^ tvisteämnen. Man valde då formen av försäljning av ovannämnda landskap för 49,000 mark med alla kungliga rättigketer enligt den ifrågavarande traktaten i Varberg. Valdemar erkände, att ban enligt gällande handlingar visserligen var skyldig att ersätta Magnus för hans utbetalningar och för de ofantliga omkost­ naderna för ländernas försvar och vård, men att han icke förmådde betala. Detta betydde, att Skåne med tilliggande landskap förblev under Magnus. Men för att definitivt avstå från rätten att även i en framtid inlösa panten fordrade Val­ demar, att Magnus betalte 49,000 mark, vilket också skedde. Valdemar avstod för Danmarks krona från all besittning av Skåne »under form av försäljning och beständig avhändelse». Om Valdemar eller hans efterträdare fientligt överskrede halva Öresund, skulle en skiljenämnd av 6 biskopar sammanträda i Hälsingborg i frågor angående Skåne m. fl. landskap, som tillagts Sveriges krona (ad coronam regni Suecie applicatis).

Kung Magnus' rätt till Skåne hade från att vara »panträtt» (titulo pignoris), förändrats till att bli »en rätt, grundad på köp och beständig avhändelse» (titulo venditionis et perpetuo alienationis).

Sveriges krona hade liksom Danmarks in­

trätt i avtalet. I Varberg lät Valdemar den 20 november 1343 verkställa »skötning» på landskapen, som ej skulle återfordras. Dagen därpå förklarade Valde­ mar formligen, att han avstod från all rätt att återköpa Skåne och övriga landskap.

Därmed hade panten fullständigt annullerats. Oförmögen att inlösa den och ersätta de stora omkostnaderna för Skåne hade Valdemar faktiskt inställt sina betalningar och sålt sin inlösningsrätt.

Hur uppfattade man från svensk sida

Skånes och de övriga landskapens förhållande till den svenska staten? Svaret gavs redan samma dag, som Valdemar sålde dem, nämligen i en förklaring den 18 november 1343, utfärdad av ärkebiskoparna av Lund och Uppsala, vari dessa förbundo sig att försvara »konungariket Sverige och landet Skåne», som voro »för­ enade och sammanknutna, så att de må betraktas för övrigt som ett rike» (regnum Suecie et terra Skanie unita sint et coniuncta, quod unum de cetero regnum censeri debent) och i följd därav skulle hädanefter Sveriges rike hava »de gränser, vilka förut höllos hitom Skåne, i själva passagen i Öresund, och skola vi med all trohet försvara dem ända dit jämte övriga gränser till konungariket Sverige och Skåne, när helst de kunna fientligt angripas».1 Syftet härmed angavs vara, »att konunga­ riket Sverige och Skåne skulle kvarhållas i nämnda union» (pro dicto regno Suecie et Scanie in unione prefata retinendo). Det skulle m. a. o. förhindras, att Skåne återerövrades av Danmark. Alltjämt skiljes på hävdvunnet sätt mellan »kunga1 Sveriges Traktater II, n. 268.

Politisk historia riket Sverige» ock »landet Skåne», men tillsammans i union utgjorde de »kunga­ riket Sverige—Skåne». Magnus' kungatitel: »Sveriges, Norges ock Skånes kung» inskjuter dock Norge mellan Sverige ock Skåne till tecken på, att majestätssigillet kar ensamt statsrättslig betydelse.1 Det är klart, att det i nutida kistorieskrivning förekommande uttrycket: »kungariket Skåne» är okistoriskt.2 Dualismen Sverige—Skåne framfördes 1347 av Magnus kos påve Clemens VI i den statsrättsliga formuleringen, att Skåne var »förenat med eller anknutet till Sveriges rike såväl på grund av köp som annan rättmätig titel».3 Den rättsståndpunkten skulle påven erkänna, vilket skedde med viss reservation: »för så vitt detta skulle kunna ske utan att den andra parten köres», d. v. s. kung Valdemar.

Det är tydligen samma ståndpunkt, som en gång påve Benedikt XII kade intagit, när kan den 23 januari 1339 vägrade att på kung Magnus' begäran erkänna den­ nes rätt till Skåne, som kan inlöst för 36,000 mark silver. Ty frågan kunde icke bekandlas med mindre än att alla parter först sammankallats. Det betonades i suppliken av Magnus själv, att Skåne tillkörde Danmark (terra Skanie memorati regni Dacie) ock att Skåne vore »dörr ock lås för kans riken», varför det vore av nöden, att krig därstädes undvekes.4 Hälsingborg var icke svensk, utan skånsk stad, ock svensk stad blev Hälsing­ borg först genom Roskildefreden 1658. Hälsingborgs fästning inrycktes i den nya försvarszon, som förklarades vara svensk ända ut i Öresund. Utan Hälsingborg hade väl näppeligen från svensk sida någon dylik försvarslinje kunnat påtänkas, än mindre kävdas. Hälsingborgs politiska ock militära betydelse erhöll härmed ett faktiskt erkännande som väl aldrig tillförne i dess historia.

Magnus Eriksson var sedan den 18 november 1343 ensam herre på Hälsing­ borgs slott. Greve Jokan kade dragit sina färder sedan av köpesumman 49,000 mark ett belopp av 34,000 mark anvisats till inlösen av kans pant enligt 1332 års avtal, som uttryckligen annullerades i alla sina bestämmelser. Den ominösa graven tvärs igenom borgområdet kade spelat ut sin roll. Hälsingborgs fästning var i svenskarnas våld. Kung Magnus kade berett möjlighet att koncentrera svenska stridskrafter till Hälsingborg ock Öresund. Men med 1350 inträdde ett årtionde, som skulle präglas av Valdemars revanschplaner på Skåne med Häl­ singborg ock av Magnus' ansträngningar att trygga den svensk-skånska unionens hotade bestånd. Förutsättningen för den danska politikens framgång var ur mili­ tär synpunkt Hälsingborgs betvingande. Valdemar kar själv betonat denna nöd1 Se ovan s. 347. — 2 Så Los Arup, Danmarks Listorie II, s. 86. — 3 Sveriges traktater II, n. 287 —

coniuncta seu contigua regno Suecie. — 4 Ibidem II, n. 234. De 34,000 mark Lade ökats med 2,000.

45 — 31215.

353

Hälsingb orgd medeltid 12go — *536 vändighet genom att 1350 avtala med kung Magnus' egen svåger, hertig Albrekt av Mecklenburg, att göra en kupp mot Hälsingborgs slott. Svaret på detta eller möjligen andra steg från dansk sida uteblev icke. Kung Magnus inryckte 1351 i Skåne med en svensk här, som visade sig även i Hälsingborg. Vad man förutsåg 1343 från svensk sida, nämligen behovet av ett försvar av den svenska militär­ gränsen i Öresund, hade alltså inträffat. I Lund och Hälsingborg höllos råds­ möten, möjligen för överläggningar om den politiska situationen.

Med hänsyn till Hälsingborgs lokalhistoria är åtskilligt att tillägga eller an­ märka ifråga om de danska revanschplanerna. Den s. k. Själlandskrönikan, säker­ ligen skriven av Bo Falk, deltagare i tidens politik och därigenom byggande på egna iakttagelser, har på grund härav erhållit ett obestritt anseende som en viktig källa till historien om dragkampen mellan Magnus och Valdemar om Skåne. 1 Själ­ landskrönikan intager också Hälsingborg ett framträdande rum såsom en verklig mittpunkt i händelsernas gång. Redan 1351, tydligen i sammanhang med förlägg­ ningen till Skåne av den svenska vapenmakten, besökte Valdemar i Lund hos ärke­ biskopen den svenske kungen, och det förhandlades mellan dem om fred. Om ett resultat verkligen uppnåtts, är icke känt på grund av bristande källor. Seder­ mera ha dylika diplomatiska förhandlingar fortgått; Själlandskrönikan omtalar Valdemars besök i Hälsingborg 1355. Denna tid rådde sannolikt fredstillstånd enligt krönikans uttryck: »varest det träffades överenskommelse mellan rikena (ubi treugatum est inter regna)».1 Inga beslut från mötet äro bevarade, och Själlandskrönikans lakoniska uppgift har länge ensam fått gälla i historisk forskning. Men vi äro dock ytterligare underrättade om händelserna i Hälsingborg 1355. I hi­ storien om Hälsingborgs uppgivande till Valdemar 1360 har forskningen hitintills inskjutit en odaterad berättelse om Valdemar och vissa sändebud från Rostock.

Men det har nyligen till fullo ådagalagts, att berättelsen avser 1355 års möte i Hälsingborg mellan de båda kungarna.2 Berättelsen innehåller, att hanseatiska sändebud omkr. den 1 juli infunnit sig i Köpenhamn för att mottagas av kung Valdemar, vilken dock först den 7 juli kom till staden. Som kungen stod i begrepp att genast resa över till Hälsingborg, där kung Magnus var, anmodade han sändebuden att medfölja honom dit. Likväl förhandlades i Köpenhamn den 8 juli, och dagen därpå anmodades sändebuden att resa till Helsingör, dit Valdemar själv anlände den 14 juli. Här mötte hertig Albrekt av Mecklenburg och ett antal svenska riddare. Valdemar befann sig i

1

Annales Danici, ed. Ellen j0rgensen, s. 179. — 2 Harald Berg, Den rostockska sändebudsberättelsen

om Valdemar Atterdags förban dlin gar med Magnus Eriksson, s. 106 IF. (Skandia III.

354

1930).

Politisk hid tor ia med sändebuden på egen mark och begärde garanti för respekterandet av det lejdebrev, som Magnus Eriksson utfärdat. Den begärda garantien gavs av de närvarande svenska riddarna jämte hertig Albrekt. Det säges icke, för vem lejden gällde; det är rimligt att antaga, att Valdemar bevakade sin och sina mäns egen säkerhet under besöket i Hälsingborg.

Sändebuden förklarade för Valdemar,

att de voro i fred med Magnus och att de därför icke ansågo sig böra fortsätta till Hälsingborg för att deltaga i Valdemars förhandlingar med den svenske kungen.

Detta uttalande tyder icke på behovet av lejd för hanseaterna men väl, att Valdemar var på spänd fot med Magnus och ville trygga sin säkerhet. Sedan svenskarna förbundit sig att garantera lejden i Helsingör, anträdde Valdemar resan över Sundet, åtföljd av hanseaterna. Dessa synas ha väntat på utgången av de dansk-svenska förhandlingarna och alltså från början förhållit sig passiva, eftersom det heter i sändebudsberättelsen, att Valdemar den 16 juli redogjorde inför sändebuden för sina underhandlingar med Magnus.

Det meddelas icke i

berättelsen, vad tvistefrågorna egentligen gällde eller varför de kunde angå de hanseatiska sändebuden. För de lokala förhållandena i Hälsingborg är det emel­ lertid av särskilt intresse att av berättelsen även få erfara, att Magnus begav sig »från slottet ned till kung Valdemar i klostret» för att personligen erkänna rik­ tigheten i några påståenden, som Valdemar under förhandlingarna framfört. Det stred emot principen om den medeltida borgens slutenhet för obehöriga personer, naturligtvis icke minst för verkliga eller befarade fiender, att öppna borgens portar för dem. Valdemar åtnjöt sin personliga säkerhet i det befästade dominikanerklostret. Valdemar föreslog emellertid den gamla utvägen i de oupphörliga tviste­ frågorna om bättre rätt till Skåne m. m., nämligen skiljedomstol, vilken sammansattes av fyra representanter för vardera parten. Denna sammanträdde också omedelbart i Hälsingborg. Domstolen bestod av biskopen av Vendsyssel, hertig Erik av Sachsen, riddarna Stig Andersson och Bo Falk, under det att Magnus utsett Albrekt av Mecklenburg, riddarna Nils Abrahamsson och Anders Nilsson samt Jon Kristinesson. Inför denna domstol har Valdemar utlagt sina ärenden och den 19 juli lämnat Hälsingborg för att begiva sig till Helsingör, åtföljd av de hanseatiska sändebuden, vilka underrättades om, att Valdemar skulle till den 21 juli sammankalla sitt råd.

Sändebudsberättelsen slutar på denna punkt; resultatet omtalas icke, men det kan ses ur synpunkten av Själlandskrönikans, den i skiljedomstolen deltagande författaren Bo Falks, eget uttalande, att överenskommelse mellan rikena träffats.

Att kung Magnus var kvar i Hälsingborg, när Valdemar den 19 for över till sitt

355

Hälding bo rgj medeltid 1250 —1:536 land igen, framgår därav, att han den 21 juli utfärdat ett brev från Hälsingborg.

Redan den 30 juli var Magnus i Laholm och i början av december i Stockholm.

Hälsingborg återsåg kungen först i mars 1358 eller kanske redan i slutet av 1357.

En period av avspänning i den gamla skånska stridsfrågan hade uppenbarligen inträtt efter kungamötet 1355 i Hälsingborg.

Men den skulle snart störas från svenskt håll. Magnus’ son Erik hade valts till svensk kung efter fadern och kallade sig redan under dennes livstid »svears och götars konung och herre över Skåneland».1 Som sådan kom han att anlitas som redskap för den svenska aristokratien, vilken stod i öppen fiendskap till Skånes prefekt Bengt Algotsson, kung Magnus’ gunstling, och, såsom vi förut veta, herre på Hälsingborgs slott sedan 1355. Det synes vara obestridligt, att den svenska aristokratiens politik var strängt nationell och att det krigståg in i Skåne, som kung Erik gjorde på hösten 1356, avsåg i främsta rummet att med avlägsnandet av Bengt Algotsson, som flydde till Danmark, försäkra sig om Skåne som en stadig tillhörighet till Sverige. Denna politik kunde leda till den konsekvensen, att unio­ nen Sverige-Skåne slutade med det senare landets faktiska uppgående i det svenska riket. Ehuru Valdemar 1343 avsagt sig all rätt att återinlösa Skåne, var det där­ med icke alldeles uteslutet, att han på politisk väg skulle ha utsikt att träffa över­ enskommelser med kung Magnus, vilka kunde leda till Skånes återgång till Dan­ mark. Ty Skåne var ju ett fristående land, icke provins av det svenska riket.

Kung Eriks infall i Skåne blottade den svenska nationalismens krav på Skåne.

Däri låg för Valdemar den egentliga faran, som måste mötas. Vid riksdelningen i Jönköping den 28 april 1357 bestämdes bl. a., att Bengt Algotsson skulle avlägs­ nas från Skåne, från vilken tid hans makt över Hälsingborg upphörde samt att till kung Erik skulle överlämnas Skåne med Ven m. m., varemot hans kunglige fader behöll andra delar av riket. Från nämnda tidpunkt var Erik, men ej Mag­ nus, traktats enligt herre på Hälsingborgs slott, varest han dock lika litet som fadern uppehållit sig under årets lopp. Magnus fick ej heller behålla de brev och privilegier rörande landet Skåne, vilka utfärdats och överlämnats av kungen av Danmark. Detta förhållande har föranlett den grundsyn på den skånska frågan, att Magnus skulle berövas alla möjligheter att smussla Skåne över i Valdemars händer.

För Valdemar måste det ha stått fullt klart, att det vore bättre, om Skåne lydde under Magnus än under Erik. I början av 1358 var emellertid Magnus 1 Sveriges Traktater II, n. 323, dominus.

356

1356. Ericus Dei gratae Sueorum Gotorumque rex ac terre Scanie

Politisk b Lj tor La åter på Hälsingborgs slott, men samtidigt var Erik också där. I slutet av året förband sig Magnus att till sonen Erik, därest denne iakttoge den skiljedom, vilken på Magnus’ föranstaltande skulle avkunnas i Hälsingborg den 17 mars 1359, »Hälsingborgs bus med sin frälsleka i alla stycken åter antvardä». Vore Magnus icke då i livet, skulle »den bövitsman, som buset innebaver på våra vägnar», över­ lämna detsamma.1 Magnus begagnade sig emellertid av sin ställning som berre på Hälsingborg ocb i Skåne för att inleda vänskapliga förbindelser med Valdemar, ty ban lovade, enligt Själlandskrönikan, att avstå självaste Hälsingborgs slott till Valdemar, ifall ban med vapenmakt kom Magnus till bjälp i Skåne. Sedan den danske kungen på grund av brist på proviant eller av annan orsak uppbört med sitt skånska fälttåg ocb dragit sig tillbaka till Själland, bade den politiska situa­ tionen tydligen förändrats. Själlandskrönikan meddelar, att Magnus »avstod varken landet eller slottet» (nec terram nec castrum resignauit), d. v. s. »landet» Skåne ocb »slottet» Hälsingborg.2

Kung Magnus bade nämligen följt sin son

kung Erik, som förmått fadern att avbryta alla förbindelser med Valdemar.

Under dessa dramatiskt livfulla bändelser våren 1359 vistades Magnus på Hälsingborgs slott utan att veterligen ba aktivt ingripit i det skådespel, i vilket den avgörande insatsen om Skåne var ocb förblev Hälsingborg. För Valdemar stod det förvisso klart, att detta buvudfäste måste en gång falla i bans bänder, om Skåne överhuvud taget skulle kunna återvinnas. Kung Eriks i juni plötsligt timade frånfälle vid endast 20 års ålder befriade visserligen Valdemar från måls­ mannen för den svenska nationalismen, men det svenska partiet anslöt sig till Magnus enligt samma politiska grundlinjer, som varit bestämmande för Eriks danska politik.

Det är sannolikt, att Magnus underskattade de faror, som från danskt båll fortfarande kunde bota bans skånska land, eftersom ban efter Eriks död synes ba varit så upptagen av regeringen över det under bans spira åter samlade svenska riket, att ban mest vistades i Stockholm ocb i maj 1360 var ända borta i Finland.

Herren på Hälsingborgs slott var liksom bortrest, ocb fästningens försvar var nog icke det bästa. Själlandskrönikans berättelse om Valdemars plötsliga övergång till Skåne och belägring av Hälsingborgs slott innphåller även, att Magnus var otillräckligt rustad mot angriparen. Sedan den ovannämnda sändebudsberättel­ sen, som åstadkommit mycken förvirring vid framställningen av 1360-års avgö­ rande bändelser, förlagts till året 1355, återstår endast Själlandskrönikan som vår källa.

Ordalydelsen i krönikan är följande: »Omkring samma tid inträngde

1 Sveriges Traktater II, n. 338. — 2 Annales Danici, s. 186.

357

Häbingborgj medeltid i 250 —1536 Valdemar med en stor armé och med sin son hertig Kristoffer i Skåne med väp­ nad hand och belägrade kraftigt Hälsingborgs slott; omsider, när Magnus, kungen av Sverige, såg, att han icke förmådde göra motstånd, överlämnade han ovan­ nämnda slott frivilligt med många inskjutna villkor, och sedan detta skett erövrade Valdemar adelns borgar i detta land. Och adelsmännen själva begärde nåd av kung Valdemar och underkastade sig frivilligt. Men slottet Lindholmen förvärvade han dels med hotelser, dels med en stor penningsumma under det följande året.»1 Fälttåget började dock ej med Hälsingborgs belägring. Den 4 juli besatte Valdemar Malmö och drog därifrån till Hälsingborg, som han började belägra den 9 juli. Dagen därpå utfärdade Valdemar en försäkran för de nordtyska stä­ dernas, i synnerhet Lübecks, köpmän, att de skulle röna lojal behandling i Skåne.

Valdemar fann det nödigt att motivera sin befogenhet att utfärda dylika brev för Skåne med den stolta förklaringen, att »Gud har förhjälpt oss till vårt arvland Skåne», och att kungen inhämtat samtycke från »det befäl och de män, som äro våra rådgivare och nu ligga med oss i fält».

Brevet är utfärdat »framför Häl­

singborgs slott» och tillhör den 10 juli.2 Slottet var alltså icke erövrat. Den mi­ litära situationen bör betraktas så, att marschen från Malmö varit en snabb eröv­ ring av Skåne och att Hälsingborgs slott återstode som en viktigare uppgift än förstörandet av adelsborgarna runt omkring i landet, vilket ju också skedde först efter Hälsingborgs fall. Det får ej förbises, att ärkebiskop Jakob av Lund, som var missnöjd med kung Magnus, ställt sig på Valdemars sida säkert redan före marschen till Hälsingborg.

Belägringen drog emellertid ut på tiden3 och först

omkring i oktober 1360 torde Valdemar ha dragit in genom slottets port.

Kung Magnus hade med sin son, kung Håkan av Norge, i juni skyndat till Hälsingborg, där de bevisligen befunno sig den 28 juni, alltså nästan i sista mi1

nuten för att den 9 juli se Valdemars starka här utanför slottet. Magnus var på slottet ännu den 15 juli, men därefter har han snart rest sin väg upp i Sverige och var redan den 3 augusti i Skänninge.

Det är möjligt att resan företogs i syfte

att hämta svenska förstärkningar till Hälsingborgs försvar, vilka i varje fall uteblevo. Om hans dispositioner för fästningens försvar veta vi i själva verket intet, emedan källor till krigets historia nästan alldeles saknas.

Såväl i dansk som svensk historieskrivning har man ständigt talat om Valde­ mars »enastående trolöshet», hans list och svek mot den hederlige och 'godtrogne 1 Annales Danici, ed. Ellen Jtfrgensen, s. 187. — 2 LUB III, s. 377 f, HR I, s. 165 kar datum satt till 17 juli. — 3 Kung Valdemar ock kertig Albrekt av Mecklenburg slöto i närvaro av en mängd stormän den 10 aug. »framför Hälsingborgs slott» förbund mot kung Magnus. S. d. slöts »utanför Hälsingborgs slott» ett fördrag mellan kertigarne Albrekt av Mecklenburg ock Erik av Sacksen. Sveriges Traktater II, n. 3^(9, 350.

358

Politick hid tor ia Magnus, vilken aldrig fick återbetalt de 49,000 mark, som kan givit ut på Skåne.1 Ingenting är oriktigare än en dylik grundsyn, som egentligen bar sitt ursprung i en annalförfattares personliga åsikt, när kan skriver: »Kung Valdemar, Danmarks kung, vann med list ock svek, missbrukande Sveriges kung Magnus’ godtrogenhet, Skåne åter från det svenska väldet». Skåne var icke längre pant efter 1343 > kung Magnus ock Sveriges rike kade ingen rätt att återfordra pengarna. Valde­ mar kade till slut ingen annan rätt än erövringens, ock denna begagnade kan på ett sätt, som var konom fullt värdigt som dansk kung.

Detta är ett slutomdöme, som grundar sig på officiella aktstycken ock som ej kan rubbas av vissa enskilda ock rent tendentiösa källor. Vi åsyfta kärmed när­ mast dels Birgittas hetsiga angrepp i sina Uppenbarelser på kung Magnus, dels den anonyma pamfletten »Libellus de Magno Erici rege». Mellan dessa källor råder ett direkt samband. Birgittas anklagelser gingo ut på, att Skånes förlust var ett verk av djäVulen, som själv förklarat, att kan övertalat kung Magnus att till ett annat lands kung skänka områden, som körde till Sveriges krona. Bir­ gitta var enig med vissa fraktioner av adeln, det ovan omtalade nationella partiet, att Magnus borde avsättas. Under omedelbart inflytande av Birgittas Uppen­ barelser skrevs pamfletten Libellus. Den är egentligen en motivering av det rätt­ färdiga i avsättningen, ett syndaregister, som upptog bl. a. det stora »förräderiet» av Magnus att avstå Skåne tvärt emot rådgivarnes råd ock utan att kräva eller återfå de pengar, för vilka Skåne inlösts.2 Mot detta påstående gäller det faktum, att kravet på pengarne under inga omständigheter kunde stödjas på någon existerande pantförskrivning av Skåne.

Skånes förlust var enligt Själlandskrönikans sannolike författares, riddaren Bo Falks, eget uttalande kelt enkelt en följd av Magnus’ underlägsenhet i kriget jnot Valdemar.

Den svenske kungen var eller såg sig besegrad, men han skulle

dock, såsom nyss nämnts, ka uppnått en uppgörelse om Skånes avträdande på vissa villkor, som till sitt innehåll är o okända. Magnus kar givetvis icke varit stark nog att i dessa villkor inrymma en för segraren fullkomligt oantaglig bestäm­ melse om restitution av Skånes lösen, i all synnerhet som Hälsingborg gått för­ lorat. Om så verkligen kar varit fallet, är också pamflettens egenskap av oveder­ häftig politisk smädeskrift fastslagen i denna punkt. Vi ka kär ett resultat av konfrontation mellan källor av olika värde. ★ 1 Erik Arup, Danmarks kistorie II, s. 117. Sven Tunberg, Sveriges bistoria, s. 257 (Sveriges bist, till våra dagar II. 1926).

Det är annalnotiser, som bär gå igen. — 2 Ingvar Andersson, Källstudier till Sve­

riges bistoria 1230—1436, s> 109

137

151

Os)2^).

359

Haiding borg <4 medeltid 12 go —1536 Perioden 1361—1369. Bo Falks framställning i Själlandskrönikan betonar uttryckligen, att fälttåget i Skåne var praktiskt taget avgjort till Valdemars för­ mån i ock med erövringen av Hälsingborgs slott kosten 1360. Det är av vissa skäl tydligt, att kertig Albrekt av Mecklenburg under sin vistelse i Valdemars läger utanför Hälsingborg spelat en för Magnus Eriksson ofördelaktig roll som fredsmäklare eller mellankand just vid de av Bo Falk antydda förhandlingarna om Hälsingborgs öde.

Hertigen saknade ej personligt intresse för förhandlings­

resultatet, såvida den utfästelse alltjämt gällde, som Valdemar i sitt mer eller mindre beträngda läge för länge sedan givit honom i Köpenhamn den 3 nov. 1350, nämligen att till hertigens son, Henrik, utbetala 10,000 mark lödigt silver, därest Albrekt kunde bringa Hälsingborgs viktiga slott över i Valdemars händer. Därav blev dock ingenting, att döma av en urkund den 3 september 1362, i vilken her­ tig Albrekt av någon anledning ånyo erinrade om ordalydelsen i det snart 12åriga kontraktet.

Inga häntydningar på Hälsingborgs överlämnande till hertig

Albrekt kunna med visshet påvisas, och som Valdemars hövitsman 1361 var Pe­ ter Nilsson herre på Hälsingborgs slott.1 Kungen hade däremot icke tid att vis­ tas på sitt återvunna slott i Hälsingborg och han synes överhuvudtaget icke hel­ ler, så vitt vi veta, ha vidtagit särskilda försvarsåtgärder i Skåne för att möta eventuella svenska revanschplaner på Hälsingborg eller Skåne. Det slöts icke efter Hälsingborgs fall allmän definitiv fred mellan Sverige och Danmark. De ovannämnda förhandlingarna i Hälsingborg enligt Bo Falk hade avseende alle­ nast på Hälsingborg. Under dessa förutsättningar kan Valdemars i historien så ryktbara krigståg mot de svenska besittningarna i Östersjön, Öland och Gotland, icke betraktas annorledes än som utvidgning av kriget mot Sverige. Inga utta­ landen av Valdemar, hans samtida eller uppgifter i andra källor utan endast de slutsatser, som kunna dragas av Gotlandstågets strategiska karaktär, ådagalägga, att den 1343 fastställda »riksgränsen» mitt i Öresund hade beträffande Danmarks maktställning blivit en lärdom av bittraste slag, som Valdemar fann, att han på motsvarande sätt skulle kunna låta också Sverige få inhämta. Öresund måste för framtiden jämte Själland och Skåne utgöra liksom ett enda sammanhängande territorium, utan vilket Danmark skulle bliva starkt försvagat. Det föll sig just från dessa förutsättningar helt naturligt för Valdemar att med avseende på Kal­ marsund, som geografiskt erbjöd bestämda likheter med Öresund, draga slutsat­ ser om möjligheten av en icke mindre effektiv förminskning av Sveriges militära offensivkraft i ett eventuellt krig med Danmark. Forskningen har också varit 1 Se ovan s. 323.

Politick hid tor ia enig i att erkänna den strategiska betydelsen i Valdemars erövring sommaren «• 1361 av Oland ocb Gotland, men visserligen ur andra synpunkter än dem, som sammanställningen av de båda sunden i militärt hänseende erbjuder. Det var de båda fästningarna Kalmar och Borgholm, vilka för Valdemar framträdde som oumbärliga stödjepunkter för svenskt herravälde i Kalmarsund. Det stod för dansk politik fullt klart, vad det betydde, om dessa fortifikationer lades under befäl av danska kommendanter. Så långt sträckte sig visserligen ej den danska triumfen, om den ens var avsedd att nå därhän. Det starka Kalmarfästet läm­ nades i fred, men det var allaredan en stor fara, att danskarna från det erövrade Borgholm på Öland kunde falla det svenska försvaret, med operationsbas i Kal­ mar, i ryggen eller flanken.

Bo Falk är alltjämt den militäre författaren, som

skildrar Ölands erövring ut ifrån förutsättningen, att Borgholms fäste först inta­ gits.

Vi känna igen honom från hans omnämnande av Valdemars lysande be­

drift att med Hälsingborgs betvingande definitivt återvinna den skånska lands­ ändan. Men även den ovannämnda skriften »Libellus de Magno Erici rege» anslog en icke mindre krigisk ton vid framställningen av Borgholms erövring. På Öland tillintetgjordes, säger författaren till Libellus, mer än 500 man, och sedan fäst­ ningen intagits tog kungen ön i sitt välde och tillsatte sina prefekter för slottet och hela landet.

Det fanns alltså redan för samtiden anledning att betona den mili­

tära betydelsen av Valdemars uppseendeväckande framgång. Vi veta, att Borg­ holm på 1360-talet än var i hansans händer, än utgjorde föremål för hertig Albrekts av Mecklenburg strider omkring Öland, därmed bevisande sin dåtida strategiska betydelse. Sveriges förbindelser med hansan ledo det största avbräck genom Got­ lands erövring och Visby fall som oundviklig besegling av Valdemars seger på Öland. Den 27 juli slutade slaget med de gotländska bönderna vid den numera s. k.

Korsbetningen utanför det muromkransade Visby, varest borgarne med fruktan och bävan väntade det öde, som kunde hota dem i händelse av bondehärens neder­ lag. För segraren stod Visby underkastelse som det slutliga målet för kriget; efter brandskattningen av de slagna bönderna blev det också borgarnes tur att dela samma öde. Det gjordes en bred bräsch i stadsmuren, genom vilken Valdemar själv drog in med sina trupper den 1 augusti. Borgarne tvingades att till Valde­ mar erlägga sin tribut i pengar och varor. »Således vände han lyckligt hem med sin här, belastad med guld, silver, allt slags pälsverk och andra omätliga rikedomar, som han hade utpressat där.» Det var en hårdhänt brandskattning för täckande av krigets kostnader, men ett överskott kunde nog också behövas för samme Val­ demar, som 1343 hade varit så fattig, att han helt enkelt sålde Skåne till Sverige.

46—31215-

Häloingborgé medeltid 12go —1536 De följande politiska händelserna efter Valdemars hemkomst visa oss genom krigsutbrottet mellan Danmark och hansan en förnyad tillämpning av motsva­ rande strategiska principer, som under Valdemars härtåg österut hade gjort sig gällande. Hälsingborg ryckte åter fram i förgrunden, när det gällde att försvara det danska väldet i Öresund mot en angripande hanseflotta. Hälsingborg blev i själva verket det nya krigets slutmål.

Visby fall kom genast att utlösa sin verkan på hansans politik. Brandskatt­ ningen av staden hade visserligen, efter vad det säges, icke drabbat det gods, som tillhörde hansestäderna och i staden förvarades, ty borgarne hade för att rädda dessa saker blivit nödgade att släppa till av sitt eget. Om Gotlands erövring endast haft denna begränsade betydelse för hansans köpmän, hade ju ingen obot­ lig skada tillfogats dem. Men hansan hade en helt annan mening om den danska maktutvidgningen från Öresund till Kalmarsund och Gotland. Denna mening kan sammanfattas i Visby egen ställning som hansestad. De ekonomiska relatio­ nerna mellan Visby och hansestäderna, särskilt Lübeck, voro de intimaste. Sin största roll spelade Visby, liksom Reval och Neva, som stapelort för ryska varor, eftersom staden var belägen vid den utomordentligt viktiga handelslinjen Lübeck —Novgorod.

Att Valdemar lade beslag på Visby var därför detsamma som att

avskära eller försvåra förbindelserna med de baltiska och preussiska markna­ derna och deras rika bakland. Då Danmark lagt Öresund inom sitt suveräna maktområde genom Skånes återvinning, hade situationen för hansan även västerut förvärrats beträffande sjöfarten Novgorod—Visby—Skagen—Flandern, eller di­ rekt Visby—Lübeck med omlastning därstädes i och för vidare befordran via Oldesloe till Flandern. Denna handelsväg representerade för Lübeck oerhörda värden, varom vi redan erinrat i ekonomisk historia.1 Givetvis var det danska inflytandet i Östersjön icke heller gynnsamt för handeln mellan Lübeck och Stockholm, ofta med Flandern som slutmål, även om Stockholms bakland kom långt i skuggan för de ryska och baltiska marknadernas. Att dessa faror verkli­ gen blevo aktuella, låter sig dock betvivlas, ty hansans handel, åtminstone under senare delen av 1360-talet, fortgick, som det synes, i normala gängor. Handel på Gotland drevs, ehuru i mindre utsträckning, av Lübeckerköpmän, som bodde i Stockholm. Med hänsyn till sjöfarten genom Kalmarsund må vidare erinras om, att Söderköping och Kalmar voro ledande utförselhamnar för Lübecks import.2 Men Valdemars plötsliga raid mitt in i den hanseatiska intressesfären i Östersjön 1 Se ovan s. izp. — 2 Wilhelm Koppe, Lübeck—Stockholmer Handelsgeschichte im izf. Jahrh. passim.

(Abh. zur Handels- und Seegeschichte herausg. von Fritz Röng und WAlther Vogel. Band II. 1933).

Po Li t id k hid tor ia var signalen för hansestäderna att ofördröjligen söka rycka segerns frukter ur Valdemars händer.

Underrättelsen om Visby fall nådde de vendiska och preussiska städerna, som låtit sig representeras på ett möte i Greifswald. Redan 4 dagar efter Visby fall den 1 augusti togo städerna sina mått och steg för att organisera ett kraftigt mot­ stånd mot Danmark. Under augusti utfärdades sålunda förbud för all trafik på detta land. Det var en systematiskt genomförd handelsspärr, ty det föreskrevs, att »den, som vill fara genom Sundet till Flandern skall vid straff till liv och gods tillse, att hans varor ej komma till Danmark eller Skåne». Detta förbud beträf­ fande den särskilda transitotrafiken via Skagen tillstoppade en av de viktigaste kanalerna för varutillförseln i Öresund, varom kapitlet om varuhandeln innehål­ ler de närmare omständigheterna.1

I fråga om sjöfarten allenast på Danmark

och Skåne stadgades, att varor icke heller på denna route fingo komma till »Dan­ mark eller Skåne»; att dit destinerade och redan lastade skepp skulle avlasta, varemot skepp, som icke hade last, skulle avgå för att bringa hansans därvarande gods i säkerhet. Kungarna Magnus och Håkan satte sig genom sina sändebud i förbindelse med mötet i Greifswald i syfte att återtaga Öland och Gotland. Det är betecknande nog, att planen för fälttåget mot Valdemar, vilket enligt fördraget den 8 september skulle utföras av de först nämnda kungarne och vissa hansestäder, icke i första rummet omfattade de svenska öarnasom krigsskådeplats, utan Skåne och Öresund. Det förklarades faktiskt som krigets högsta ändamål, att Skåne återerövrades. I detta fall uppställdes alternativ, vilka i första rummet kretsade kring besittningen av Hälsingborgs slott och det västra Skåne utmed Öresund.

Sålunda skulle, därest kungarna gjorde angrepp mot Skåne, såväl

Bohus slott som Marstrand, vilka städerna innehade, överlämnas till kungarna mot att Varbergs slott utbyttes.

Lyckades angreppet genom att Skåne er­

övrades, skulle till hansestäderna överlämnas »Hälsingborgs slott med allt sitt underlydande, med inkomster och räntor» samt det övriga Skåne för att av stä­ derna innehavas intill dess, att alla deras krigskostnader blivit ersatta, varefter Hälsingborg skulle återlämnas till kungarna, men städerna skulle dock behålla »Skanör och Falsterbo jämte marknaden, tull och alla intäkter samt räntor av landet Skåne under ytterligare två år för deras förluster och äventyr, som de haft för vår skull. Men vi skola, innan de utrymma Hälsingborg, tillse att de bevaras därvid, så att de oförhindrat bliva där två år».2 Medgivandet åt hansestäderna att de i första rummet skulle komma i åtanke vid eventuell pantsättning av Skåne 1 Se ovan s. l/Jo ff. — 2 Sveriges Traktater II, n. 353 a.

363

Häbingborgj medeltid 1250 —1536 visar, liksom hela avtalet i övrigt, att lönen för kung Magnus' angrepp på Skåne skulle bliva landskapets återförening med Sverige eller ingenting mindre än ett återställande av det politiska status quo i Öresund före 1360. Hansans lön var den kapitalstarka ställningen som herrar i Öresund. Uppenbarligen har klyv­ ningen av den danska dispositionen över Öresund med Hälsingborg i svensk be­ sittning tilltalat städerna just för befrämjandet av den för dem vinstgivande skånska trafiken.

Detta framgår också direkt av de handelsprivilegier, som de

svenska och norska kungarna för sina länder måste utfärda och som dock, beträf­ fande Skåne, förklarades innehålla allenast löften, men icke för ögonblicket reali­ serbara bestämmelser, då Skåne ännu så länge blott var ett svenskt land in spe.

Hansan hade därmed faktiskt utverkat handelsfrihet i Skåne som ett förhandsvillkor för sin andel i kriget mot Danmark. Om Skånes erövring uppnåddes, skulle hansans triumf bli fullständig, ty Norge, Sverige och Skåne skulle utgöra ett enda stort sammanhängande avsättningsområde för en handelsprivilegierad hansa.

Valdemar förde å sin sida en klart fientlig politik mot hansan, som icke kunde taga miste om hans verkliga avsikter att försvaga hansans kommersiella infly­ tande inom hans rike. Härtåget mot Gotland uppfattades av hansan som ett kri­ giskt anfall och Valdemars vägran att medgiva önskade handelsprivilegier i Skåne tvang hansan att i stället utverka sådana av Norges och Sveriges kungar. Här är icke platsen att framhålla handelsrättsliga detaljer, vilka återfinnas i Stralsundsfreden 1370, varför vi inse, att Valdemar redan 1361 icke saknade an­ ledning att befara en hanseatisk imperialism, som han i sitt lands intresse ville motsätta sig. Alla hansans krig mot de nordiska rikena hade samma mål, nämli­ gen att få sin privilegierade ställning inom handeln i dessa riken erkänd och ga­ ranterad.

Hansan drev ej territoriell erövringspolitik, och den hade därför ej

heller en sjökrigsmakt, som var skapad för landvinningar. Hanseaterna voro ett krämarefolk, och handelns intressen äro också fredens. Hansans offensiv mot Danmark utmärktes av taktiken att vinna ett avgörande till sjöss, i synnerhet i Öresund, dock även i förbindelse med erforderliga operationer till lands. Det är denna offensiv, som i sin klaraste form sattes i gång under åren 1362 och 1368— 69. Syftet för hansan var att så långt möjligt behärska trafiken till och genom Öresund till förmån för sin handel.

Enligt fördraget den 9 september 1361, till vilket vi nu återgå, skulle kungarna av Sverige och Norge samt hansestäderna lämna vardera 2,000 man och skepp, men städerna rustade likväl utöver vad de åtagit sig, och i början av april 1362

Po Lit id k hid tor ia var en stor flotta segelfärdig. För krigets finansiering bestämdes den s. k. pund­ tullen för export och import i hamnarna, såsom förut framhållits.1 Flottan kom att bestå av 51 eller 52 skepp, nämligen 27 koggar och 24 eller 25 snäckor och skutor med mer än 2,500 beväpnade och sannolikt 800—1,000 man för transport­ ändamål, såsom befordran av folk och livsmedel, flottans förbindelser med hem­ orten och anordningar för landstigningar.

Koggen kan anses motsvara vår tids slagskepp, och dess utseende återgives i fig. 31. Fartygets stridskraft var beroende av dess höjd, ökad genom höga kastell i för och akter, ty i ett äntringskrig, där det kämpades mellan fartyg bord emot bord, skulle det mindre och även lägre fartygets däck beskjutas ovanifrån av kastmaskiner.

De danska skeppen voro mindre än hansans och utgjorde dess­

utom ett ringare antal, varför den danska flottans underlägsenhet i öppen sjö­ drabbning var given. Det verkliga antalet är okänt; vi äro överhuvudtaget illa underrättade om Danmarks stridskrafter. Med avseende på fartygens »artilleri» eller »kastmaskiner» veta vi ej heller, huru mycket danskarna därav förmådde uppsätta emot hanseaternas 3 skjut- och 5 kastmaskiner, de förra bestående av inrättningar för avskjutande av pilar, de senare de s. k. blidor för kastande av stenar eller andra tunga föremål. Även eldvapen torde, ehuru i ringa utsträck­ ning, ha förekommit.

Den hanseatiska flottans proviantering i det fientliga farvattnet ombesörjdes av medföljande marketenteri och genom rekvisitioner från hemlandet enligt en för­ teckning, som finnes bevarad och uppgiver, vad stralsundarne 1368 utanför Häl­ singborg köpt av livsmedel genom sina befälhavare Borchard Plötze och Gerhard Kanemaker.

Leverantörerna bära idel tyska namn; det är icke någon provian­

tering från resurserna i fiendeland, varom här är fråga. Under det egentliga be­ lägringsåret 1369 var Arnold von Soest befälhavare över Stralsundskontingen­ ten.2 Denna på tillförsel från hemlandet grundade proviantering var givetvis icke möjlig utan att den hanseatiska flottan verkligen behärskade färdevägarna, vil­ ket synes ha varit fallet i hela Öresund och vittnar därigenom om den danska flottans svaghet.

Högste befälhavare för städernas samlade stridskrafter var borgmästaren Jo­ han Wittenberg i Lübeck. Han hade i uppdrag att koncentrera angreppet på Hälsingborg, ty den ursprungliga tanken att först erövra Köpenhamn och dess 115. — 2 HR I, n. 499. Genom de hamburgska kämnärsräkenskaperna framgår karaktä­ ren i provianteringsväsendet, ocb därvid var konsumtionen av öl häpnadsväckande, uppgående 1368 utan­ för Hälsingborg i medeltal till 1 tunna öl eller 261 liter pr man. Jfr Schäfer, Die Hansestädte s. 308 f.

1 Se ovan s.

365

Halting borg <4 medeltid 12g o —1536 borg ansågs tydligen vara en sämre strategi. Denna planläggning av kriget mot Danmark vittnar om Hälsingborgs Sundsbehärskande betydelse till stöd för Valdemars nyvunna och av hansan så starkt fruktade maktställning i Öresund.

Utan att möta motstånd seglade den ansenliga hanseflottan in i Öresund, Köpenhamn förbi, och lade sig, antagligen omkring mitten av april, framför Häl­ singborg. Om belägringen av Hälsingborg äro inga närmare detaljer i den egent­ liga krigföringen bevarade åt eftervärlden. Men vissa, på krigets utgång avgö­ rande händelser framgå ur den 1370 förda tvisten mellan kung Håkan av Norge och hanseaterna om ansvarsfördelningen för det olyckliga kriget. Städerna lade utan vidare ansvaret på kungen, därför att han hade uppmanat dem genom sände­ bud och brev att begiva sig till Hälsingborg, varest de också legat »framför Häl­ singborg» med stora kostnader och väl i 1 2 veckors tid väntat på kungens an­ komst.

Men eftersom han aldrig kom, hade de råkat illa ut, emedan »de icke

voro starka nog att sätta sig fast i land och att försvara havet». Städerna tilllade, att det förhållandet, att kungens sändebud icke nog hastigt hade återkom­ mit, icke utgjorde någon ursäkt för att han icke kommit till Hälsingborg. De hade nämligen länge nog väntat, och även om sändebuden aldrig återvänt till kungen, hade han dock bort komma med sitt folk, såsom han lovat. Men just därför, att han icke gjorde detta, hade han blivit orsaken till de förluster, som tillfogats stä­ derna.

Kung Håkan anförde däremot till sitt försvar, att han icke kommit till Häl­ singborg, enär han inväntat förstärkningar från dem, som gjort avtalet om kri­ get, men han hade dock med den krigsmakt, han hade att förfoga över, tågat till Halmstad, varest städernas ombud meddelade, att kung Valdemar och städerna förhandlade om krigets upphörande.1 Av dessa kontroverser att döma förefaller det som om slaget vid Hälsing­ borg utkämpats 12 veckor efter flottans ankomst i april, och forskningen har också satt mitten av juli som den mest sannolika tidpunkten för det stora avgö­ randet.

Johan Wittenberg hade alltför mycket blottat flottan på manskap för

att desto kraftigare kunna belägra Hälsingborgs fästning, som trotsade fienden, även om den enligt Själlandskrönikan dag och natt utsattes för beskjutning från 16 maskiner. Valdemar begagnade det gynnsamma ögonblicket och angrep med sin flotta den nästan avfolkade hanseatiska, som blott hade ett mindre vaktman­ skap från Kiel. Bytet skall ha utgjorts av 12 stora koggar med betydande pro­ viant och krigsmaterial, varjämte besättningen från Kiel och ett par hundra man 1 Sveriges Traktater II, n. 395. HR II, n. 2, 3.

366

Po Li t id k b id tor ia togos till fånga.1

Städerna ha själva skildrat sina förluster med följande ord:

»Mycket stor, oersättlig och omätlig förlust och olycka ha drabbat dem, i det att de av sina fiender nedstuckos och togos till fånga, och de hade lidit oändlig skada genom förlust av skepp och gods, genom penningutpressningar och lösenpengar för de fångna».

Antalet döda och sårade kan ej utrönas, men beträffande de

fångnas antal är det känt, att det omfattade 40 man från Kiel, 125 från Rostock, bland dem flera rådsherrar, och minst 36 man från Lübeck, vilken sistnämnda siffra måste varit större, ty vi se, att Lübeck beräknade de utbetalta lösen­ pengarna till 40,000 mark och de övriga städerna till motsvarande belopp. Ett antal handelsskepp, som lågo framför Hälsingborg, uppbrändes.

Sju sådana

skepp hade trots befälets på flottan förbud olovligen avseglat från Hälsingborg.

Dessa skepp räddade sig visserligen på detta sätt, men synes ha betraktats som myterister, ty deras ägare förpliktades att ersätta ägarna till de fartyg, som i följd av förbudet att avsegla stannat kvar och därigenom funnit sitt öde i den allmänna förödelsen.

Handelsskepp varnades ofta att avsegla, ifall osäkerheten

till sjöss ansågs vara för stor. Särskilt omtalas ett Henning Witten från Stral­ sund tillhörigt skepp, som »framför Hälsingborg» av okänd anledning torde ha borrats i sank.2 Under sina ovannämnda förhandlingar 1370 med kung Håkan hade städerna klagat över, att de på grund av förluster i döda, sårade och fångna, skepp, gods och förråd icke kunde fortsätta kriget.

Varken livsmedel eller förstärkningar

kunde tillföras dem, och det vore knappt, att de kunde komma ifrån med livet. I denna nöd hade de slutit vapenstillestånd med kung Valdemar.

Det är icke sagt, att hanseaterna voro fullt så hjälplösa, som de av politiska skäl kunna ha påstått, ty den uppnådda vapenvilan tyder tvärtom på viss mot­ ståndskraft, emedan vissa villkor från deras sida vunnit beaktande av fienden.

Kriget upphörde icke heller på grund av nederlaget vid Hälsingborg, och handelsspärren mot Danmark upphävdes ingalunda.

Kaperier mot danska fartyg

kunde också företagas och pundtullen uppbars alltjämt till bestridande av krigs­ kostnaderna. I november 1362 slöts emellertid ett vapenstillestånd på ett år och förhandlingar ledde omsider till freden i Vordingborg i september 1365 på vill­ kor, som gjorde det klent beställt med hansans handelsprivilegier i Danmark.

1 HR I, n. 299, §

— 2 HR II, n. 77. Ersättningskrav för vissa fartyg, som genom nederlaget vid

Hälsingborg gått förlorade, restes under de följande åren av ägarne mot städerna, med början i jan. 1363.

HR I, n. 296. Jfr n. 299, 354, 356, p. 5, 37^, p. 10; III, n. 289.

Att under kriget fångna tyskar betalt

viss summa för sin fngivning synes framgå av ett känt fall, då en viss Kinzeke Rotbe enligt kvitto 1362 I3/h erlade 35 mark. LUB IV, n. lxxxv.

367

Hälsing borgd medeltid 1250 —1536 Valdemars politik efter Vordingborgsfreden var ägnad att öka fiendskapen ocb spänningen mellan Danmark ock hansan. Det omfattande förbund mot Val­ demar, den s. k. konfederationen, vilket tillkom i Köln den 19 november 1367, blev en fruktansvärd organisation av ett nytt krig. Detta förbund räknade utom den 1361 sammanförda gruppen av vendiska och preussiska städer nästan alla övriga hansestäder av större betydelse samt, utom hansan, av holländare och nederländare. Även Sverige anslöt sig till konfederationens krigspolitik, i det att kung Albrekt den 25 januari 1368 överenskom med sin fader, hertig Albrekt, och sina bröder, Henrik och Magnus av Mecklenburg, samt grevarna av Holstein om en sådan delning av Danmarks rike, att bl. a. Skåne, Öland och Gotland skulle till Sverige återgå.1

Det var revanschpolitik i den klaraste dager. Det var en

enda stor nordeuropeisk sammansvärjning mot Valdemar och hans enda allierade, svärsonen kung Håkan i Norge.

Den stora koalitionen ådagalade Valdemars

politiska och militära isolering, och det antagandet synes ha skäl för sig, att Val­ demars hastiga avresa från riket den 6 april 1368 hade till syfte att i Tyskland bland dess furstar värva allierade för Danmarks så gott som av alla övergivna sak. Innan den för samtiden uppseendeväckande utlandsresan anträddes, hade Valdemar överlämnat regeringsmakten till sin handgångne man Henning Podebusk, vilken vi lärt känna i Hälsingborgs slotts historia.2 En flotta av 42 skepp med omkr. 2,000 man gick i april 1368 till sjöss under befäl av Lübecks borgmästare Bruno ^Varendorp. Det första angreppet rikta­ des mot Köpenhamn, vars starka fäste den 16 juni, icke såsom förut antagits den 2 maj, föll i hanseaternas händer.

Kriget fördes härefter in på Skånes mark,

varest kung Albrekt redan var tillstädes och erövrade Falsterbo, Skanör, Ystad, Simrishamn, Lund, Malmö och Trelleborg. Albrekt tillbragte största delen av sommaren och hösten på Falsterbo slott, varest han den 25 juli 1368 ratificerade sin ovannämnda anslutning den 25 januari s. å. till det stora fördraget mot Valde­ mar rörande delningen av Danmarks rike. Albrekt bar i nämnda urkund för första gången titeln »herre till Skåne» som tillägg till sin svenska kungatitel, och han utfärdade flera privilegier för hansan på handelsrättigheter även i Skåne. Al­ brekt saknade i kraft av sina framgångar i Skåne icke anledning att i sin titula­ tur följa Magnus Erikssons exempel, men han innehade icke Hälsingborg. Al­ brekt måste förplikta sig att upprepa sina till de vendiska städerna Lübeck, Ro­ stock, Stralsund och Wismar gjorda utfästelser, att i händelse av Skånes erövring dess slott, land, räntor, intäkter, tull och mynt skulle till hälften tillfalla stä1 Sveriges Traktater II, n. 376 a. — 2 Se ovan s. 324.

368

PoLitldk hidtoria derna för gäldande av krigskostnaderna, varefter allt skulle återgå till den svenske kungen.

Skånes fullständiga erövring var alltså krigets huvudsyfte, som under

1368 års fälttåg dock ej tillfullo förverkligades, emedan Hälsingborgs slott alltjämt var obetvingligt. Det var den enda återstående, men på samma gång den starkaste militära stödjepunkten för den danska makten i Skåne.

TiH den omsorgsfulla skildring av den långvariga blockaden och belägringen av Hälsingborg, som Dietrich Schäfer i sitt klassiska verk om hansestäderna och kung Valdemar redan 1879 författat, ha sedermera inga nya bidrag av betyden­ het tillkommit från ändra källor än dem, som i Hanserecesse stått honom till buds.1 Den följande framställningen grundas alltså på samma källmaterial men medför vid förnyad granskning andra synpunkter, särskilt i fråga om Hälsingborgs övergång till hansan 1369.

Det kan sålunda fortfarande icke med belägg bevisas, att belägringen av Häl­ singborg skulle ha börjat på hösten 1368 och fortgått hela vintern igenom. Denna belägring torde snarare haft karaktären av blockad till sjöss än av belägring till lands utanför borgens murar.

De stora framgångarna under 1368 manade stä­

derna till krigets fortsättning enligt beslut på oktobermötet i Stralsund s. å., att städerna skulle stanna i fält över vintern och uppbära pundtullpengar ännu ett år eller från påsken 1369. Holländarna synas däremot icke ha stannat med sina skepp över vintern i Öresund. De preussiska städerna förbundo sig att över vin­ tern hålla 200 beväpnade män i hären och ställde i utsikt för sommaren 1369 yt­ terligare 200 man. Och de till städerna på hösten hemkomna befälhavarna skulle vända tillbaka till hären; möjligen voro dessa hemresta endast för att som råd­ män deltaga i några möten och icke därför, att de skulle ha betraktat kriget som faktiskt avslutat.

De vendiska städerna satte sig i förbindelse med sina gamla

bundsförvanter, hertigen av Mecklenburg och de holsteinska grevarna. För att effektivt organisera fälttåget under 1369 hölls i Lübeck den 11 mars ett möte, där städerna beslöto att fullfölja Kölnerkonfederationens försvarsanstalter 1367.

Mötet uppmanade holländarna att återkomma med sina skepp till Öresund, men det önskade biträdet från holländsk sida har i varje fall ej varit betydande. Alla bundsförvanterna skulle samtidigt infinna sig på krigsskådeplatsen för att skada ej skulle uppstå av något dröjsmål — erfarenheten från Magnus' och Håkans uteblivande från angreppet på Hälsingborg 1362 har ej varit den minsta. Her­ tig Albrekt av Mecklenburg lovade infinna sig till den 29 april. Men det svenska 1

Dietrich Schäfer, Die Hansestädte und König Valdemar von Dänemark. Hansische Geschichte his

1376 (1879).

47 — 31215.

369

Hälsingborgs medeltid i2jo —1536 understödet vid den hanseatiska krigsuppgiftens genomförande uteblev. Kungen var kvar i Stockholm, varemot hans broder, hertig Henrik av Mecklenburg, sän­ des av fadern i kungens ställe.

Var låg krigsskådeplatsen?

Det är antytt, att hansans flotta under vintern

1368—69 var i Öresund och att den, som det synes, hade en bestämd arbetsupp­ gift sig förelagd, nämligen att blockera det fasta Hälsingborg. Men först på våren, sedan stridskrafterna hunnit koncentreras, kunde blockaden kombineras med regelrätt belägring från landsidan av den starka fästningen. Svårigheten att ge­ nomföra denna belägring underskattades icke av städerna, ty på det nyssnämnda mötet i Lübeck överläts det på de nyutnämnda befälhavarna att göra vad de funno för gott; om de kände sig starka nog, kunde de »i Guds namn belägra» — varmed menades Hälsingborg — men i annat fall skulle de inskränka sig till att kapa danska skepp. Överbefälhavare var fortfarande Bruno Warendorp.

Detaljerna i belägringen, dess början och fortgång, äro föga kända. Under må­ naderna maj—juli har belägringen varit i full gång; den belägrande armén synes ha bestått av vendiska och livländska städers trupper jämte hertig Henriks av Mecklenburg.

Det uppgives nämligen, att hertigen jämte borgmästare och råd

från Lübeck, Rostock, Stralsund, Wismar, Greifswald, Stettin, Kolberg och Riga voro »i fält framför Hälsingborg». Bruno W^arendorp och Thomas Morkerke, de lübska befälhavarna, svarade i ett brev, daterat »framför Hälsingborg» den 22 juli 1369, på rådets i Lübeck förfrågan, varför de bespisade 2,200 man, när de i själva verket ej hade mer än 300 beväpnade. De hade i verkligheten endast 260 beväpnade män och 1,100 man att bespisa, men de hade likväl uppgivit »av varjehanda orsaker» ett vida större antal, tydligen för att dölja härens verkliga styrka och därigenom ingiva de belägrade en föreställning om en större härsmakt än den verkliga utanför borgens murar. Under juli månad har borgens fall blivit en tidsfråga. På ett möte i Lübeck den 13 juli beslöts att så snart Hälsingborg fallit skulle den stad, som först fick veta detta, »utan dröjsmål genom dag och natt» befordra kännedomen härom till en annan stad. Från Hälsingborg skulle Lübeck sända 20, Stralsund 10, Rostock 8, Wismar 5 och Greifswald 4 sten­ huggare till Köpenhamn för att nedbryta slottet. Köpenhamn var ju redan i hansans besittning, men sedan Hälsingborgs fästning erövrats, ansågo hanseaterna möjligen att det för behärskningen av Öresund vore tillräckligt med Häl­ singborg allena. Raseringen av Köpenhamns borg ägde i varje fall rum längre fram.

Den 21 juli utfärdades ett märkligt dokument »utanför Hälsingborg» av bor-

37°

Politick historia gens befälhavare Vicke Moltke och Hartvig Kale.1 Det var en till hertig Henrik av Mecklenburg och städerna (Lübeck, Rostock, Wismar, Greifswald, Stettin och Kolberg samt den livländska staden Riga) given förpliktelse, att befälhavarna den 8 september skulle överlämna borgen till de belägrande. Intill denna tid­ punkt skulle danskarna alltså inneha densamma. Det kunde därför icke vara fråga om borgens omedelbara kapitulation, utan om den ställning, som borgen i militärt hänseende tills vidare skulle intaga.2 »Vi vilja», förklarade sålunda befälhavarna, »till nästkommande vårfrudag (8 sept.) överlämna Hälsingborgs slott med allt, som på slottet finns och under slottet lyder jämte allt, som vår herre kung Valdemar av Danmark haft på slot­ tet», såvida ej Valdemar under nämnda tid och hans förbundna bleve så mäktiga, att de antingen förmådde utdriva kung Albrekt av Sverige, hertig Albrekt av Mecklenburg och hans söner Henrik och Magnus, grevarna Henrik och Klas av Holstein samt städerna, så att dessa ingenstädes härskade till lands eller till sjöss inom Danmark, eller inledde förhandlingar till förmån för städerna och inlöste Hälsingborgs slott.

Om hertig Henrik eller städerna på den bestämda

dagen, d. v. s. den 8 september, icke sände ombud för att övertaga slottet, skulle de belägrade likväl hålla detsamma intill dess, att ombuden komme för att övertaga slottet. Det förutsättes således ej, att en belägringshär vid tiden för överlämnan­ det skulle befinna sig på platsen. Kapitulationen uppsattes i närvaro av en stor skara vittnen på de båda parternas vägnar: först för Vicke Moltke och Hartvig Kale av 25 tyska riddare, väpnare och knapar, därefter för hertig Henrik och städerna av 23 danska och tyska män, bland dem först i raden överbefälhavaren Bruno ^Varendorp. Alla svuro med uppräckta fingrar och enligt förestavade eder att hålla avtalet.3 Den frågan inställer sig själv: varför drogo de belägrande icke in i borgen den 21 juli utan uppsköto besittningstagandet till en betydligt senare tidpunkt?

Svaret ges icke omedelbart ur bevarade källor. Men vi erfara, »att hären tågade från Hälsingborg» den 14 augusti i riktning mot Lindholmens slott vid Börringe sjö för att belägra denna starka borg.4

Det var för övrigt under detta tåg, som

Bruno Warendorp fann sin ärofulla död. Hälsingborgs belägring hade alltså vid denna tid upphört; detta bör ha skett redan i kraft av fördraget den 21 juli. Om kung Valdemar mot förmodan skulle gynnas av krigslyckan, hade riddaren Vicke 1 HR I, n. 497. — 2 HR I, n. 501.

Riga kallade i skrivelse till Dorpat 1369 “/s ovanstående

avtal som en handling »rörande Hälsingborgs slotts ställning» — litteram recepimus de positione castri Helzingborg —. — 3 HR I, n. 497. — 4 HR I, n. 500 — dat ber toch van Helzingborg —.

371

Hälsingborgs medeltid 12g0 —1336 Moltke och väpnaren Hartvig Kale kunnat till segraren överlämna slottet, som Valdemar således icke behövde belägra. Ointaglig var borgen ännu i juli månad, och det är för övrigt en erfarenhet, att medeltidens bättre borgar voro nästan ointagliga, om försvaret var nog effektivt. Hälsingborgs slott hade tydligen lidit av den långvariga belägringen, och en sådan brukade kosta en belägringsarmé oer­ hörda belopp och medföra stora förluster, varför det kan antagas, att krafterna på ömse sidor voro medtagna. Fördraget bär nämligen en omisskännlig prägel av en kompromissartad lösning av den militära situationen. Befälhavarna öppnade icke borgens portar för fienden eller dess underhandlare utan begåvo sig ut till det fientliga lägret »framför Hälsingborg» för att där sammanträffa med hertig Henrik av Mecklenburg och städernas ombud. Befälhavarna vågade rent ut på­ minna dem om, att kung Valdemar före den 8 september tilläventyrs kunde ut­ driva dem alla från danskt område, varför Hälsingborgs slott skulle hållas öppet även för Valdemars räkning, och ej endast för hanseaternas. Det är icke den be­ segrades språk, som talar ur denna uppgörelse.

Men i kriget inträffade ingen dylik vändning, och den 8 september eller kort därefter överlämnades Hälsingborgs slott avtalsenligt till hanseaterna utan för­ nyad belägring. Denna viktiga händelse fick under sådana omständigheter mindre militär än administrativ natur, i det att ledningen av borgen härefter lades i han­ seatiska händer. Härför talar i sin mån det förhållandet, att Vicke Moltke och Hartvig Kale voro i Köpenhamn den 29 september. Huruvida den först 1370 kände hanseatiske hövitsmannen Gregorius Zwerting redan på hösten 1369 hade övertagit borgen, är obekant.1 Möjligt är, att den Thideke Rosche, som den 28 september skrev till rådet i Lübeck om behovet av ytterligare proviant och om ryktet att danskar och skåningar ville belägra »slottet», var den förste hanseatiske befälhavaren på Hälsingborgs slott.2 Skrivelsen är en tydlig uppmaning till rådet att förse borgen med tillräcklig proviant, icke minst med hänsyn till de befarade danska återerövringsförsöken.

Forskningen har i allmänhet påstått, att befälhavarna Vicke Moltke och Hartvig Kale blivit mutade för att uppgiva Hälsingborg åt de belägrande. Dessa herrar ha nämligen i Köpenhamn den 29 september kvitterat 450 mark silver av de 800, som Lübeck och de andra sjöstäderna voro skyldiga att betala dem.3 Det är allt vad dokumentet innehåller, men detta bildar ett alltför svagt underlag 1 Jfr ovan s. 324. — 2 HR III, n. 306. — 3 E. R. Daenell, Die Kölnerkonfederation, s. 157, not 1 på­ pekar att ovannämnda 800 mark silver, »vilka föranledde Hälsingborgs fall», tagits ur tullinkomsterna i Skåne för år 1369.

372

Politisk historia för dylik misstanke. Den röjer hos sina upphovsmän obekantskap med vissa till den medeltida borgens besittning anknutna företeelser. Såsom vi sett, hade ett större antal framstående danska män åtagit sig ansvaret för det om Hälsingborgs uppgivande ingångna avtalet av den 21 juli, och de hade därmed bidragit till att skapa och vidmakthålla den ställning, vari Hälsingborg råkat genom avtalet.

Det är sannolikt, att de för avtalet ansvariga danska och tyska vittnena tagit in på slottet, varefter belägringshären med ryggen fri från anfall kunde begiva sig in i Skåne. De utgjorde den tillräckliga säkerheten för att de danska kom­ mendanternas förvaltning och försvar av slottet verkligen tjänade hanseaternas intressen. Vi ha sett i Hälsingborgs slotts historia, huru detta under förpantning uppdelats mellan parterna och att hansans hövitsmän erhöllo ersättning för sitt besvär och sina omkostnader i förvaltningen för städernas räkning. Av samma anledning kan hansan ha blivit skyldig befälhavarna 800 mark silver, sedan de nedlagt befälet på Hälsingborgs slott. Sammanhanget i historien om Hälsing­ borgs fall 1369 har tydligen en djupare innebörd än snikenhet efter guld.

Med Hälsingborgs förlust hade Danmark förlorat mer än den närmaste följ­ den av hansans seger, eller den västra delen av Skåne. Förlusten drabbade Dan­ mark särskilt hårt, ty Öresund blev faktiskt ett hanseatiskt farvatten, som Häl­ singborg hädanefter hade att försvara även mot Danmark. Denna vinst av det stora kriget betecknar den kanske mest lysande framgången i hansans historia. Övermodet hos segrarna kände icke heller några gränser. I Danmark skulle de bränna, röva och taga skepp. Men huvudsaken var dock, att en dansk regering tvingades att ge hansan alla de betingelser, som erfordrades för en oinskränkt handelsfrihet i Danmark.

Henning Podebusk i spetsen för det danska riksrådet och samtliga hövitsmän inledde förhandlingar med hansan, vilka resulterade i det fullt utarbetade för­ draget i Stralsund den 30 november 1369. Denna fred var emellertid preliminär, och först den 24 maj 1370 blev den — i huvudsak oförändrad — slutgiltig. Ett nytt skede i Hälsingborgs historia tog sin början. ★ Perioden 1370—1385. Genom freden i Stralsund den 24 maj 1370 mellan Danmark och ej mindre än 37 städer, tyska, baltiska och holländska, blev Häl­ singborg jämte vissa slott i Skåne överlämnat till städerna för en tid av 13 år.

Traktatens inledande huvudparti innehåller detaljerade bestämmelser om hansans fria handel i Danmark utan inskränkning av den för främlingar principiellt gällande

373

Häbingborgj medeltid 12g0 —1536 gästrätten, varom vi utförligt talat i ekonomisk kistoria. Det är ur denna syn­ punkt, som traktaten egentligen bör förstås.

Hansans köpmän kunde fara om­

kring i det främmande landet och driva affärer som om de voro hemma hos sig.

Vederbörlig tull skulle de lika väl som danska köpmän betala. Hansan ut­ verkade största möjliga frihet på den viktigaste av alla avsättningsplatser, Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, men även på sådana orter, varest dess köpmän slagit sig ned för handel. Ty hansans fogdar skulle döma över dess borgare efter tysk rätt även i de fall, att den danska parten var kärande, vilket medgivande betydde, att likställigheten med dansk köpman sålunda icke var begränsad allenast till handelsrättens, utan omfattade även rättsskipningens område. Liksom en dansk dömdes av dansk domare, skulle en tysk dömas endast av sin landsman.

Sterbhus efter hansaköpman ägde dennes arvingar att själva utskifta, en rättighet av stor ekonomisk räckvidd, som under medeltiden ofta kränktes, varför tyskarna ofta beklagade sig över danska ingrepp i deras förmögenhetsförhållanden.1 Härpå följde bestämmelsen, att fyra skånska slott: Hälsingborg, Skanör, Falsterbo och Ellenbogen (Malmö) skulle jämte underlydande härader utlämnas till hansans förfogande under en tid av 15 år.2 Som ersättning för den skada, vilken städerna haft av kriget, skulle 2/3 av inkomsterna från länen levereras till dem, varemot kungen fick behålla J/3. För att städerna skulle »i fred besitta och i fred uppbära» dessa inkomster, krävde de dispositionen över slotten. Det var just häri, som panten fick även militär karaktär. Enär traktaten hade utfärdats av det danska riksrådet, skulle den då frånvarande kungen före den 29 september 1371 besegla densamma.

Hälsingborg fortfor att tillhöra det danska riket och utlämnandet till hansan hade karaktären av ett slags förpantning. Det kan ej utrönas, om själva staden, till skillnad från slottet och länet, lagts under hanseatisk ledning, men det kan ju rimligen antagas, att ett ekonomiskt beroende av hansan gjort sig gällande, i det att gästrätten icke längre skyddade den danska handeln eller att i förpantningssumman ingått någon del av stadens inkomster, om dessa senare överhuvudtaget betydde så mycket.

Ehuru kung Albrekts deltagande i 1368 års skånska krig haft Skånes åter­ gång till Sverige som huvudsyfte, hade hans erövringar i Skåne dock förlorat all betydelse redan vid den preliminära freden 1369. Den bestämda återgången av Skåne till Danmark 1385 uteslöt nämligen varje som helst hänsynstagande till Sveriges intressen. Sveriges frånvaro från den skånska krigsskådeplatsen under 1 För Landskrona se ovan s. 117. — 2 Om de under Hälsingborgs slott lydande 6 bärader se ovan s. 320.

374

Po Li t id k b id tor ia 1369 är ett faktum, som icke blev utan militära följder. Kung Albrekt bar dock först i slutet av 1372 eller i början av 1373 uppkört att begagna titeln »kerre till Skåne».1 Den första uppgiften för kansan blev att ordna förvaltningen av Hälsingborgs slott ock län under kanseatiskt ckefskap. Den förste kövitsmannen var stralsundaren Gregorius Zwerting, vilken i det föregående upptagits bland hövitsmännen på Hälsingsborgs slott.2 Om kans förvaltning är föga känt; dock se vi, att oktobermötet i Stralsund 1371 anvisade från summan av i Skåne uppburna tullinkomster 3,453 V2 mark och 6 skillingar ett belopp av 461 mark ock 8 skillingar till Gregorius Zwerting för kostnaderna av Hälsingborgs förvaltning.3 Såsom vi förut antytt, ledo städernas inkomster av tullen ett allvarsamt av­ bräck genom de dryga utgifterna för den skånska förvaltningen, men den finan­ siella betydelsen av omkostnaderna särskilt för Hälsingborgs vidkommande i för­ hållande till andra borgar kan icke fastställas av brist på uppgifter. Dessutom kade städerna dryga kostnader för upprätthållandet av fred på sjön mot kaperier, ty härför erfordrades underhållet av en flotta.

Utgången av Gregorius Zwertings tjänstetid 1371 inträffade under den poli­ tiska situation, som föranledde Valdemar att den 27 oktober 1371 i Stralsund bekräfta freden 1370, varigenom ett definitivt fredstillstånd även i formellt av­ seende inträdde. Hansan släppte i följd härav den ursprungliga grundsatsen att låta Skåneslotten förvaltas av sina egna män, i det att ingen mindre än Valde­ mars högra kand, riksdrotsen Henning Podebusk, anmodades att övertaga för­ valtningen till den 25 juli 1374, såsom förut anförts i slottets historia. Danmark förvaltade alltså sina egna förpantningar. Städerna skulle härför betala Henning Podebusk */6 av »tull ock intäkter i Skåne, nämligen i Skanör, Falsterbo ock Elenbogen». Städerna skulle på dessa orter vid tiden för Skånemarknaden på kösten kava sin egen uppbördsman jämte en dansk man, som var tillstädes på kung Valdemars vägnar. Städerna kade nämligen förbundit sig att utöver nyssnämnda sjättedel till Valdemar avstå 2/ö, varemot de själva skulle behålla hälften eller 3/ö.

Tulluppbörden i Malmö skulle ske genom två skrivare, av vilka den ena sän­ des från Hälsingborg, den andra från hansans sida. Men i Hälsingborg kar dock under kela kansans tid ingen tull uppburits, även om det i vissa urkunder talas om tull, ej blott i Skanör, Falsterbo ock Malmö utan även i Hälsingborg. Inga tullsummor från Hälsingborg ka ingått i kansans räkenskaper, ock i förordningar 1 Jfr Sv. Traktater II, s. ^32 f. — 2 Se ovan s. 324. — 3 HR II, n. 18, p. 15. För Malmö utbetaltes 200 ocb för Skanör 99 mark, 10 skillingar ock 8 penningar.

375

HäUing borgd medeltid 12g o—1536 om tulluppbörd är Hälsingborg utan vidare utelämnat. Hälsingborgs roll var inskränkt till att utgöra Kansans militära huvudort vid Öresund.1 Ingen fästning var mera ägnad att skilja det egentliga Danmark från Skåne än just Hälsing­ borg, och innehavet av den skånska västkusten var liksom en kraftig mur för Skåne mot Danmark. Inkomsterna från Hälsingborgs slott bestodo av skatter och naturalier från dess 6 härader, om vilken uppbörd vi erhållit en föreställning i Hälsingborgs ekonomiska historia.2 Det är också naturligt, att tulluppbörden från Skånemarknaden ägde rum i tre närliggande förvaltningscentra: Skanör, Falsterbo och Malmö. Frånvaron av tullinkomster i Hälsingborg har därför knappast haft någon betydelse för frågan om Hälsingborgs egen aktiva handel eller transitotrafik till Själland.

Bakom Henning Podebusks övertagande av de skånska huvudslotten låg Valdemars politik att om möjligt redan 1374 återvinna dem. Han hade anled­ ning att draga sina slutsatser av de olika meningar, som inom hansan rådde om • •

nyttan av de skånska slotten. För den preussiska handeln var Öresund egent­ ligen genomfart för dess till England, Flandern och Nederländerna destinerade fartyg, vilka måste skyddas till sjöss för kaperier, en uppgift som Hälsingborgs slott understödde egentligen ur allmän strategisk synpunkt och först under på­ gående krig. De vendiska städernas huvudintresse låg däremot på Skånemark­ naden och framför allt i behovet att med tullen därifrån täcka sina stora krigs­ kostnader.

När emellertid tiden för Henning Podebusks slottsförvaltning utlöpte den

25

juli 1374, begärde denne i Stralsund »på kungens av Danmark vägnar, att stä­ derna ville återgiva kungen hans fädernearv, slotten i Skåne och tullen». Stä­ derna svarade, att den frågan skulle beröras först på nästa årsmöte i Lübeck den 2z{

juni

1375.

ersättning av

Under tiden skulle Henning Podebusk fortsätta förvaltningen mot 1,000

mark Stralsundsmark, att tagas av tullmedlen. Inför faran

att Valdemar med våld skulle taga slotten vågade städerna icke spänna bågen för hårt genom att med en hanseatisk ämbetsman ersätta Valdemars troman, utan de funno det säkrast att anmoda Henning Podebusk att fortsätta sin för­ valtning. När det beramade mötet på utsatt dag den

24

juni

1375

kom till stånd

i Lübeck, svarade städerna, att de fortfarande ville behålla slotten och tullen, men denna vägran att utlämna dem på Valdemars begäran vågade städerna dock ej förena med ett avskedande av den mäktige Henning Podebusk, som var Dan­ marks store statsman. Frågan om slottens restitution hölls dock alltjämt flytande.

1 Jfr Daenell, Die Köln erkonfederation, s. 32. — 2 Se ovan s. 111 ff., visserligen för senare tid.

376

Po Li t id k hid tor ia Ett synnerligen vördsamt brev från städerna till Valdemar innehöll en önskan att sammanträffa med honom personligen på lämplig ort i Tyskland, till vilket land Valdemar enligt ryktet ämnade resa eller i annat fall på annan ort, helst i Skåne, och på den tid, som kungen behagade bestämma.1 När Valdemar låg på dödsbädden i sitt slott Gurre nära Helsingör, kommo dit på försommaren 1375 i sällskap med Henning Podebusk några hansans om­ bud, bland dem Peter Stromekendorp, sedermera hövitsmän på Hälsingborg.

IVLen Valdemars omgivning lät svara sändebuden, att »de tyvärr hade en sjuk herre, som var så sjuk och vanmäktig, att han icke förmådde pläga några under­ handlingar om slott, land eller andra världsliga ting. Vore det så, att Gud hjälpte honom, att han bleve frisk, ville han gärna hålla överenskommelserna mellan honom och dem. Vore det så, att han doge, sade de, att de på rikets vägnar ville hålla alla fördrag». Sändebuden begåvo sig över till Hälsingborg, efter­ följda av Henning Podebusk, genom vilken kungen bad städerna förlåta honom för vissa kränkningar, han gjort dem. Vid Skagen taget tyg, som var vrakgods, skulle till städerna återlämnas, men blott om kungen doge. Valdemar var allt­ jämt samme hårdnackade motståndare till hansan; han var in i det sista beredd att fortsätta den bittra kampen, om han fick leva. I Hälsingborg förhandlade sändebuden med den danske statsmannen och framlade för honom en skrift med sina särskilda önskemål och klagopunkter.

Valdemars död på Gurre slott inträffade den 24 oktober 1375 utan att tron­ följden ännu säkrats. Regeringen övertogs av riksrådet med Henning Podebusk i sin gamla befattning som drots.

Som en fast klippa i Danmarks politik kom

Henning Podebusk att i sin person förena den nya tiden med den förgångna Valdemarsepoken, som ej mindre var hans egen. Han var, vad de skånska pant­ länen beträffar, alltjämt högste chef för deras förvaltning på städernas vägnar.

Riksdrotsen lade sitt inflytande i vågskålen för den 1376 till kung valde femårige Olof, son till Valdemars dotter drottning Margareta och kung Håkan av Norge, och han hade i Olofs handfästning, med iakttagande av det hävdvunna i styrelse­ skicket, väl tillgodosett sitt ämbetes myndighet. Henning Podebusk förklarade ifråga om drotsens ämbete, att det tillkom dess innehavare att styra riket i kun­ gens frånvaro, att till- och avsätta hövitsmän och fogdar, att leda finansförvalt­ ningen och att på kungens vägnar avgöra till honom vädjade mål. Gelkaren i Skåne innehade ett förnämligt riksämbete, men han representerade egentligen drotsen i dennes funktioner.

1 HR II, n. 87.

48 — 31215.

377

Hälsing borg j medeitid 12 go— igg6 Henning Podebusk hade vid förvaltningen av de fyra skånska slotten full be­ fogenhet att själv, utan städernas inblandning, tillsätta fogdar på slotten, men denna maktutövning, som ju tillkom honom redan som rikets drots, synes ha varit ofördelaktig för hansans intressen, eftersom den blev föremål för dess försök att beröva riksdrotsen nämnda kompetens.

Fogden på Hälsingborgs slott var

vid kung Valdemars död ej en dansk, utan en tysk vid namn Clas Zcernyn (1375 —77), och även fogdarna i Skanör och Falsterbo voro hansans män.1 Det låg givetvis i hansans intresse, att åtminstone slottsfogdarna ej voro danska underså­ tar.

Men icke heller denna anordning kunde i längden tillfredsställa städerna.

Redan 1376 hade de övervägt, om de ej med Henning Podebusks avlägsnande från slottsförvaltningen vore mer försäkrade om sina slott, ifall de sålunda ersatte honom med sina egna män. Det ansågs nämligen, att Skåne var allt för mycket utsatt för ett mecklenburgiskt-svenskt anfall, om slotten förblevo under dansk ledning.

Emellertid kom Henning Podebusk att, om också ej formellt, så dock o

faktiskt fortsätta sin förvaltning åt städerna intill 1378. Aret förut hade städerna berövat honom den gamla rätten att själv utse slottsfogdar, ehuru det samtidigt uppdrogs åt honom att ännu ett år inneha slotten för deras räkning och därvid som vanligt tillse, att hansans köpmän åtnjöto sina friheter i Skåne utan all skada och intrång.

Från den 1 augusti 1378 lydde Hälsingborg och de andra slot­

ten ej längre under Henning Podebusks fleråriga ledning. Städerna hade näm­ ligen omsider tagit steget fullt ut och lagt slotten under egen förvaltning genom de förut omtalade stralsundska rådsherrarna Gregorius Zwerting och Nicolaus Zeghevriid.2 Händelsen synes ha stått i samband med de tvivel, som hansan fort­ farande hyste om drottning Margaretas och Henning Podebusks möjligheter att försvara Skåne inför det befarade angreppet från Albrekt av Sverige. Drott­ ningens inflytande över hansan i Skåne försvagades genom att riksdrotsen ej längre utgjorde en beprövad och förmedlande förbindelselänk mellan danska och hanseatiska intressen i Skåne. När denna brast, upphörde också det intresse för uppfyllandet av Stralsundsfreden 1370, vilket synes ha utgjort en fast grund för Henning Podebusks hanseatiska politik. Förhållandet mellan Danmark och han­ san försämrades med upphörandet av den danska förvaltningen, och det tog sig uttryck i ett irritationstillstånd, som kännetecknades av danska sjöröverier i Sundet och andra danska farvatten, varvid hansan tillfogades förluster i skepp och gods.

Det uppstod ett av enskilda bedrivet kaperiväsen, gynnat och även

direkt understött av drottning Margareta och Henning Podebusk. Hälsingborg 1 Se ovan s. 324 ock not

378

— 2 Se ovan s. 324.

Po lit id k hid tor ia kunde härvid så mycket mindre spela någon i handlingarna synbar roll, som det ju ej rådde öppet krig med åtföljande blockad eller belägring av Hälsingborg.

Men dess existens som stöd för hansans makt i Öresund var givetvis ett av hindren för Danmark att öppet bryta med den mäktiga hansan. Ingendera parten valde kriget som yttersta medlet att för handelsskeppen trygga säkerheten till sjöss.

Hansan utrustade däremot koggar för att åstadkomma trafiksäkerhet, framför •• allt i Öresund. När dessa »fredskoggar» icke kryssade i de danska farvattnen, äventyrades också hansans makt över färdevägarna. Icke minst utanför Hälsing­ borg ha kaperier bedrivits utan att dock alltid ha hindrats från fästningen.

Gregorius Zwerting och Nicolaus Zeghevriid kapade holländska och skånska skepp, men den senare gjorde sig skyldig till trolöshet mot sina egna landsmän till sjöss.

Fogden i Kampen och andra köpmän klagade hos städerna över hö vits­

männen, som vållat dem skada »genom rov och brand i Skåne». Ärkebiskopen av Lund och flera skånska bönder beklagade sig likaledes över motsvarande be­ handling.

Ett brev från flera hanseatiska skeppare till de preussiska städerna

den 29 juni 1381 är en enkelt berättad och dock mycket åskådlig framställning av en sammanstötning med sjörövare utanför Hälsingborg. Skepparna anmärkte först, att »fredsskeppen», för vilka de skulle betala pundpenningar, icke voro till­ städes i Öresund, där de dock borde vara. Därför hade flera sjörövare begagnat tillfället att sammangadda sig i Hälsingborg, varest hövitsmannen Klas (Nico­ laus) Zeghevriid hade låtit dem komma in i borgen och där utgivit dem för att vara hans sjörövare. Bland dem var också en viss Peter Darsow från Stralsund, vilken beskrives som en ökänd sjörövare. De övriga voro befälhavarna Swarteshovet, Wartenberg, Henning von der Osten och Rambow. När de skulle begiva sig över Sundet till Själland, hade skepparna kommit i strid med dem och kastat Rambow i sjön samt ute på sjön avrättat 5 sjörövare, vilkas huvuden uppsattes på störar i Helsingör; de övriga kastades också utan vidare i vattnet. Skepparna klagade över, att de, som tillhopa hade omkring 40 skepp, icke av fogden på Häl­ singborg hade fått veta något om sjörövarna. Om han med ett enda ord hade under­ rättat skepparna, skulle de ensamma ha tagit dem. I stället hade alla de skeppare, även de engelska, som lågo i Öresund, hjälpt till så gott de kunnat. »Mån I veta» — så slutar brevet — »att vi skeppare icke anse, att fogden på Hälsingborg är en sådan bra karl, att han bör få vara fogde på detta slott, ty han är en förrädare mot städerna, då han hos sig gav sjörövarna lejd, när fredsskeppen voro i Sundet».1 1 HR III, n. l/p. Härmed åsyftas möjligen något tidigare tillfälle, när fredsskeppen verkligen voro tillstädes i Öresund.

379

Häbingborgd medeltid 12g0 —1536 Det restes alltså krav på hövitsmannens avsättning på grund av förräderi, vilket bestode däri, att han hos sig inom borgens skyddande murar hade hyst kapare som om de voro hans egna män, varigenom tydligen också deras skepp lingo ligga oantastade utanför Hälsingborg, enär ingen av skepparna på de 40 skeppen visste, att det var sjörövarefartyg, de hade framför sig. Det var hövitsmannens ansvar, att han genom detta sitt förräderi vållat den strid med kaparna ute i Öresund, vilken eljest skulle ha varit överflödig. Hö vitsmännen blevo för övrigt 1381 ersatta med de i Hälsingborgs hövitsmanslängd upptagna Peter Stromekendorp och Wulf Wulflam.1 Strategiskt betyder emellertid den ståndpunkt, som skepparna intogo i sina besvär över hövitsmannen, att borgen och fredsskeppen helt naturligt hade ge­ mensam uppgift att omintetgöra kaperierna av hansans skepp. Borgen fyllde denna uppgift, om den utgjorde en säker replipunkt för fredsskeppen och för han­ delsfartyg till deras skydd, understöd eller proviantering. Under befäl av en mera nitisk hanseatisk hövitsmän än Nicolaus Zeghevriid bör Hälsingborg ha varit en kraftig militär stödjepunkt för hansan och gjort det tydligt för danska stor­ män, som bedrevo kaperier även med regeringens vetskap och bistånd, att Häl­ singborg icke längre tjänade Danmarks, utan hansans sak. Sedan nämligen Hen­ ning Podebusk 1378 lämnat från sig slotten till hansans ombud, hade de lugnare förhållandena i Öresund upphört. Kaperier från dansk sida började utgöra ord­ ningen för dagen, och de blevo ett gott vapen i Danmarks händer för att skada hansan i en av dess ömtåligaste punkter, sjöfarten i Öresund. Ständiga klagomål år efter år riktades också från hansans sida mot drottning Margareta och riks­ drotsen Henning Podebusk. Det var en latent krigföring från Danmarks sida mot hansan. Då ett öppet krig icke var förhanden, och belägring av Hälsingborgs slott därför icke ägde rum, är det förklarligt, att källorna icke ha något att för­ mäla om Hälsingborg. Men denna tystnad innebär icke, att Hälsingborgs militära betydelse skulle ha upphört. Så viktig var också Hälsingborgs fästning, att drott­ ning Margareta i september 1381 krävde den jämte de övriga skånska slotten tillbaka under Henning Podebusks förvaltning. Men städerna lämnade icke ånyo Hälsingborg ifrån sig, ehuru drottning Margareta lovat att sluta »stillestånd» med sjörövarna, om hon blott erhölle Hälsingborg. Det kan icke gärna begäras, att städerna med tanke på sjöröverierna, företagna just med Henning Podebusks goda minne, skulle ha behållit sitt förtroende för honom. Det torde måhända synas, som om det vore en fördel för hansan att på detta sätt trygga sin sjöfart, då

PoLitiok b id tor ia hansan icke ens med besittningen av Hälsingborg så fullständigt behärskade Öre­ sund, att sjöröveriet stoppades.

Men spörsmålet har en annan sida. Disposi­

tionen över Hälsingborg och de övriga tre slotten var för hansan själva hypoteket för Danmarks krigsskuld, som i sin mån skulle gäldas av rikets inkomster från Skåne. Men Hälsingborg var därjämte, liksom ofta förr i sin historia, den viktigaste panten, emedan borgen i militärt hänseende gynnade hansans makt •• över Öresund.

Emellertid nalkades den 15-åriga förpantningstidens upphörande. Städerna voro ingalunda eniga i denna fråga. De preussiska städerna ville icke inom ut­ satt tid släppa Hälsingborg och de andra Skåneslotten ifrån sig med mindre än att skadeersättning först utbetaltes till dem för de förluster, som deras sjöfart lidit genom de danska kaperierna. Preussarna seglade direkt på Västeuropa och befattade sig mindre än de vendiska städerna, Lübeck och Stralsund, med den stora Skånemarknaden och handeln i övrigt i Danmark. Därför tänkte preus­ sarna mera på sina Nordsjöskepp än på varuhandel vid eller innanför Öresund.

Inom hansan intog den preussiska stadsgruppen en betydande ställning genom sin anslutning till den militära stormakten vid Östersjön, den tyska ordensstaten.

Lübeck och Stralsund kunde icke utan vidare bortse från de bestämda preus­ siska fordringarna på skadestånd av Danmark, och därför torde också de ven­ diska städerna, trots villighet att fullgöra Stralsundsfredens bestämmelser, hind­ rats att uttala sin avsikt att på förfallodagen den 11 maj 1385 gå Danmarks be­ rättigade krav till mötes. Redan på recessen i Falsterbo den 9 oktober 1384 blot­ tade Margareta sin bestämda motvilja att avhandla sitt rikes angelägenheter med hansan utanför Hälsingborg. Drottningen förklarade, att hon icke på grund av krigsoroligheter kunnat infinna sig på den bestämda hansedagen i Stralsund den 9 september, men att hon vore villig att i Hälsingborg hålla möte med städerna på den tid, då slotten skulle utlämnas. Ombuden vägrade dock att antaga för­ slaget, som de först skulle referera hos sina städer.1 Hansedagen i Lübeck den 12 mars 1385 intog också en avvisande hållning mot Danmark, ehuru slottens utlämnande stod för dörren. Städerna uppdrogo åt Wulf Wulflam att även efter den 11 maj 1385 hålla Skåneslotten mot särskild ersättning.

Hö vitsmannen hade alltså ingen fullmakt att uppge Hälsingborgs

slott; han var tvärtom beordrad att behålla det utöver förfallodagen. Denna omständighet måste observeras för uppfattningen av det egentliga sammanhanget i historien om Hälsingborgs överlämnande.

Städerna skrevo samma dag eller

1 HR II, n. 293.

381

HäULngborgj medeltid 1250 —1536 den 17 mars till drottning Margareta, att det av henne föreslagna mötet i Häl­ singborg den 11 maj icke passade dem varken med avseende på ort eller tid, utan Stralsund vore den lämpliga orten.1 Drottningen av Danmark hade sin bestämda plan att endast i Hälsingborg mottaga sina skånska slott ur städernas händer. Hon beslöt — eller kom genom sina åtgöranden — att ställa dem inför ett fullbordat faktum. Den 11 maj voro drottningen själv, den knappt 15-årige kung Olof, Henning Podebusk och de danska och norska riksråden i Hälsingborg för att kräva, att hövitsmannen på denna förfallodag utlämnade Hälsingborgs slott. Inför den lysande församlingen förblev han dock omedgörlig och vägrade, trogen sina förpliktelser mot städerna, att öppna borgens portar. Huruvida Margareta varit beredd på denna vägran låter sig ej avgöras; därest hon haft kännedom om, att Wulf Whilflam skulle be­ hålla Hälsingborg, kan hennes avsikt endast ha varit att under alla omständig­ heter genom sin närvaro i Hälsingborg framtvinga ett avgörande. Det förefaller märkligt, att det ovan omtalade brevet från hansedagen i Stralsund den 12 mars kom henne tillhanda först pingstdagen den 20 maj, alltså obegripligt försenat.

Men dess tidigare ankomst hade tvivelsutan icke medfört någon större ändring i Margaretas planer, enär drottningen icke heller skulle haft lust att i Stralsund diskutera, vad som för henne var Danmarks obestridliga och klara rätt från och med den 11 maj. Detta framgår mycket tydligt av det sätt, varpå man från dansk sida reagerade i den besvärande situationen att ha blivit avvisad av hövitsman­ nen på Hälsingborg från att taga i besittning vad som ansågs vara obestridlig dansk egendom. Kungen, drottningen och Henning Podebusk sände rådet i Stral­ sund var sin skrivelse, vari formella rättssynpunkter framfördes i en genomgående ton av livlig indignation över hansans oförsvarliga löftesbrott.

I kungens skrivelse den 25 maj hette det, att han i Hälsingborg »äskade våra slott och land, som I med tro och loven innehade på våra vägnar såsom Edra öppna brev utvisa».

Med våld och orätt hade städerna dock behållit slotten,

som nu borde utlämnas och ej längre undanhållas; eljest skulle kungen vädja till den helige fadern, påven i Rom, till kejsaren, kungar, furstar m. fl. Det berodde därför på rådet, om denna utväg behövde anlitas eller ej.2 Drottning Margareta skrev likaledes till Stralsund samma dag, att hon låtit uppläsa städernas brev för sin unge son, som sade, »att han därom själv ville skriva ett svar», och han vore mycket förbittrad, men drottningen skulle dock göra sitt bästa att medla mellan kungen och städerna.3 Att drottningen på för1 HR II, n. 299. — 2 HR III, n. 190. — 3 HR III, n. 189.

Politisk historia kand visste, vilket svar, som skulle läggas i kungabarnets mun av riksrådet — för att ej tala om kenne själv — är en förutsättning för den komedi, som drott­ ningen spelade med kansan.

Kungen vädjade till det europeiska rättssamvetet,

liksom tvister mellan nutida stater känskjutas till »nationernas förbund». Det kör knappt till den kistoriska forskningens uppgift att utreda, kur Margareta tänkt sig en lösning inför detta forum.

Henning Podebusk ansåg sig böra i sitt eget, för kansan så auktoritativa namn kräva, att Danmarks rätt till slotten förverkkgades just i Hälsingborg. Det nyssnämnda brevet från Lübecksdagen den 12 mars till drottning Margareta skulle, om det accepterades av danskarna, medfört utsändande av befullmäktigade ombud till en hansedag i Stralsund. Detta hade betytt ett snöpligt slut på besöket i Hälsingborg ock en obotlig prestigeförlust. Granskar man brevet efter dess ordalydelse, kan det knappast sägas, att vägran föreligger att omsider ut­ lämna slotten. Båda parterna utgå i verkligheten tvärtom från slottens överläm­ nande som en förutsättning. Det keter, att man skulle överlägga om de skäl och omständigheter, som angingo »slotten i Skåne, våra privilegier, de skador och tvister, som den ene har att anföra till den andre bland oss».1 Enligt detta brev förelåg, säger Henning Podebusk, fråga om mötesplats antingen i Hälsingborg eller i Stralsund, varest man skulle »avsluta saker ock angelägenheter om slotten i Skåne».

Man stode således inför det slutliga avgörandet, vilket icke kunde gå

ut på, att kansan fortfarande behöll slotten. Men från dansk sida hade tidigare till städerna ofta sänts skrivelser, tilläde drotsen, av innehåll, att man icke kunde underhandla på annat ställe eller på annan dag än i Hälsingborg ock på Kristi himmelsfärdsdag.

Det var ett klart besked från den danske statsmannens sida,

vilket icke kunde missförstås av städerna. Kungen kade med sitt följe också in­ funnit sig i Hälsingborg och av kövitsmannen Wulf Wulflam krävt de skånska slotten på rätt dag, »såsom Edra brev utvisa ock I ock de menige städerna givit oss därpå». Kungen ock de honom åtföljande vore alltjämt kvar med stora kost­ nader i Hälsingborg ock väntade dag efter dag på sändebud från rådet i Stral­ sund eller på brev om slottens överlämnade. Rådet skulle hålla, vad som avtalats för bevarandet av sitt sedan gammalt goda rykte. Rådet skulle ej illa taga upp »att vi Eder så dråpligen tillskrivit kava».2 Tyngdpunkten i Henning Podebusks uppfattning är påståendet, att närvaron av den danska regeringen i Hälsingborg betingades därav, att Hälsingborg från ock med den 11 maj utan vidare åter kade lagts under dansk riksförvaltning.

1 HR II, n. 299. — 2 HR III, n. 191.

3%

Hä LdL ny borgd medeltid 1250 — 1536 Förhandlingar om vissa i samband härmed stående tvistefrågor mellan Danmark och hansan kunde endast upptagas på dansk mark.

Ståndpunkten ledde till fullständig framgång för den danska politiken och — företagsamheten.

Städerna insågo, att regeringen satt sig fast i Hälsingborg,

vars borg saknade ett förberett försvar i händelse av dansk belägring. Ingenting torde varit lättare än att under sådana förhållanden transportera trupper för en belägring, innan hansan hann komma fram till undsättning. Den beramade hansedagen i Stralsund fattade sitt beslut den 24 juni under trycket av en situation, som utan beaktande av Danmarks intressen skulle leda till krig. De preussiska städerna hade redan på mötet i Marienburg den 13 juni brutit udden av sitt en­ visa motstånd mot Danmark genom att förklara, att de under inga omständighe­ ter ville ha krig.

Denna förklaring skulle ha varit överflödig, om man icke för­

stått, att Danmark skulle sätta hårt emot hårt för att hävda den fredliga ocku­ pationen av Hälsingborg, som för visso var en politisk trumf på hand för slottsfrågans lösning i dess helhet efter Danmarks önskningar. Lübeck och Stralsund, som alltjämt voro fredsvänliga, sände till Hälsingborg rådmannen i Lübeck Hen­ rik Wbsthoff och borgmästaren i Stralsund Gregorius Zwerting, som ju var väl hemmastadd i Hälsingborg sedan sin hövitsmanstid.

I början av juli sammanträffade sändebuden i Hälsingborg med drottningen, kungen och riksråden för de förhandlingar, som enligt den danska ståndpunkten skulle få föras endast i Hälsingborg. Sändebuden medförde dock ett utarbetat överlåtelsebrev angående Hälsingborg, Malmö, Skanör och Falsterbo, vilket skulle beseglas av kungen, drottningen, Henning Podebusk, ärkebiskopen av Lund, biskopen av Roskilde och andra riksråd. Sändebudens överläggningsfrihet var tydligen begränsad, men beträffande det medförda dokumentets förberedande be­ handling och omständigheterna vid dess besegling i Hälsingborg saknas tyvärr berättelse eller andra källor. Urkunden har antedaterats till förfallodagen den 11 maj 1385, men överlämnandet, varom exakt tidsuppgift saknas, torde ha ägt rum under loppet av juli månad.1 Det är en klar och obestridlig bekännelse från hansans sida, att de ännu i juli av Wulf WulfLam kvarhållna slotten redan från sagda dag tillhört Danmark. I kvittensbrevet tillfogades, att hanseaterna skulle äga rätt att framställa krav på skadeersättning för lidna förluster i danska far­ vatten, och, om de så önskade, erhålla nya bekräftelser av sina privilegier i Dan1 Urkunden förvaras i Lübecks statsarkiv oct är försedd med 8 sigill, nämligen kungens runda sekret med Danmarks vapen, drottningens runda sekret med ett krönt kvinnohuvud, drotsen Henning Podebusks (jfr fig. 39), ärkebiskopens av Lund och andras av riksrådet. Jfr LUB IV, n. CDLV HR II, n. 308.

38d

Po Li t id k hid tor ia mark.

Det var dock utfästelser utan garanti för deras uppfyllande. Hansans

ställning vid fördraget i Hälsingborg var ur alla synpunkter betydligt svag.

Hälsingborgs slottslän Kade bärmed återgått under oinskränkt dansk suve­ ränitet.

Hälsingborg kade åter blivit dansk residensstad. Sjöröveriet började

uppköra, ock det följande året avslöts stillestånd mellan sjörövarna ock kung Olof jämte städerna.

Det låg ej längre i Danmarks intresse att bereda hansa-

städerna svårigketer, sedan Skåne återvunnits ock därmed nödvändigketen av fredliga förkållanden för sjöfarten, icke minst mellan Skåne ock Själland, kade inställt sig. ★

Perioden 1386—1536. Efter kansans utrymmande av Skåne kom Häl­ singborg att under återstående medeltid utan avbrott förbliva i dansk besittning för att tjäna uteslutande Danmarks sak vid Öresund. Under den svenska ock därefter den kanseatiska epoken kade Öresund, även formligen, uppdelats till kälften mellan Danmark ock främmande makter.

Att de svårigketer, som här­

igenom uppkommo för Danmark, voro betydande, framgår redan därav, att åter­ vinnandet av Skånesidan av Öresund blev en kuvuduppgift ej mindre i Marga­ retas än i Valdemars politik. De danska kaperierna voro den svagare partens medel att göra kansans eftersträvade fördelar av sjöfarten i Öresund mer eller mindre illusoriska. Kaperierna visade, att besittningen av Skånekusten ock Häl­ singborgs starka fästning var för kansan otillräcklig för att skapa det lugn, som sjöfarten i kandelns tjänst påkallade. Själland kade icke erövrats, även om Köpenkamns borg förintats, ock därför kade kansan ej keller någon verklig makt över Öresunds västra strand.

Detta betydde måkända, att den kanseatiska flottans

polisvakt i Öresund kämmades i sin rörelsefriket, enär den icke utan vidare kunde förfoga över alla kamnar eller ankringsplatser i Öresund eller andra danska far­ vatten för proviantering, utrustning m. m. Men framför allt var det en fara, att de danska kaparne kade sina operationsbaser vid Själlands och andra danska kuster, vilka de väl kände till ock varifrån de också tillfogade fienden ansenliga förluster ej blott direkt genom att dess handelsfartyg togos, utan kanske ännu mera indirekt genom att kavet gjordes osäkert med åtföljande fördyring av varu­ transporten, då s. k. »fredsskepp» för konvoj av hansans fartyg ock för bekäm­ pande av danska sjörövare medförde stora kostnader för kansan. Redan kärav framgår det naturliga företräde i utnyttjandet av Öresund, som danskarna, hemma i sitt eget land, skulle erhålla, så snart Skåne 1385 återgått under dansk

49

385 — 31215.

HäUingborgj medeltid 1250 —1536 regering.

För framtiden skulle, så länge Skåne ej angreps, krigsskådeplatsen

naturligtvis bli mindre spridd; den skulle omfatta Öresund ock därvid egentligen begränsas inom det lilla område, som skiljer Själlands- och Skånekusterna från varandra.

Danmark kunde stärka sina försvarskrafter redan därigenom, att • •

dessa koncentrerades till Öresund, enkannerligen till själva halsen vid Hälsingborg och Helsingör, varest avgörandet på grund av strategiska skäl kunde antagas falla.

Den arkeologiska undersökningen av borgens byggnadshistoria under medel­ tiden, vilken genomföres av T. Mårtensson i särskild del av detta verk, visar oss ett maximum av försvarskraft hos fortifikationen sedan Margaretas eller mera sannolikt Erik av Pommerns tid. Visserligen saknas skriftliga källor till belys­ ning av borgens tillstånd under olika tider. Men det arkeologiska resultatet är till sin militära innebörd i den viktiga punkten obestridligt, att försvaret av Öre­ sund måste ha koncentrerats till själva utloppet av Öresund mellan Hälsingborg och Helsingör.

Visserligen hade udden av hansans imperialism mot Danmark brutits 1385, men icke desto mindre hade den i många fejder ärorika borgen, långt ifrån att förfalla eller försvagas, tvärtom förstärkts för att erhålla högsta möjliga grad av effektivitet i försvaret. Det var Öresund och ej längre Skåne, som blev ett poli­ tiskt problem av första ordningen i 1400-talets danska politik. Hälsingborg till­ hör egentligen krigshistorien, och när borgen endast periodvis nämnes i bevarade källor, sker det också i sammanhang med krigsföretag i Sundet. Visserligen om­ talas också fredliga händelser i Hälsingborg, ty borgen blev åter ett mer eller mindre ofta anlitat residens för Danmarks kungar, och vid deras besök hade ju regeringen sitt temporära uppehåll i Hälsingborg, vid vilka tillfällen helt naturligt möten höllos eller regeringshandlingar utfördes utan att dessa därför hade sam­ band med Hälsingborgs historia.

Men i farvattnet mellan Hälsingborg och Helsingör sammanträngdes en starkt växande internationell sjöfart, i vilken holländare och engelsmän under det 15. årh. deltogo med ett större antal skepp än tyskarna själva. Den tid var förbi, då dansk politik ensidigt sysslade med den tyska hansan, i synnerhet med den vendiska stadsgruppen. Nya intressekonflikter uppkommo i Öresund, och dansk politik hade att taga itu med växlande utrikespolitiska spörsmål. Vi ha i Hälsing­ borgs ekonomiska historia påvisat de skilda företeelser, som medverkade till att alla slags varor skeppades in och ut genom Öresund och att Öresundstullen sedan 1429 blev en inkomstbringande skatt på den väldiga trafiken. I sammanhang härmed uppstod behovet för Danmark att driva aktiv politik, men härför er-

386

PoLLtidk hidtoria fordrades mera än någonsin tillförne, att Hälsingborgs fästning gav det nödvän­ diga stödet. Den kommande framställningen av Hälsingborgs historia under det 15. och 16. årh. skall närmare visa, huru härmed förhöll sig.

Borgen fyllde sin uppgift i dansk politik genom sin existens som Sundsbehärskande fästning. Söka vi efter ett sammanhang i Hälsingborgs politiska historia, är den fortifikatoriska uppgiftens beständighet just den sammanbindande, ehuru ofta osynliga länken genom tidernas omskiftelser.

En period av avspänning i dansk-hanseatisk politik efter Skånes återgång till Danmark blev av kort varaktighet. Under loppet av 1385 och slutligen på ett möte i Vordingborg 1386 lyckades den danska regeringen upphäva sjöröverierna i Öresund, varom vi ovan erinrat. Emellertid kom Margaretas fientliga politik mot Sverige under Albrekt av Mecklenburg att medföra följder även för Hälsingborg.

Det förekommer en till Hälsingborg förlagd scen i det drama, som inleddes av drottning Margareta genom den avgörande segern uppe i Sverige vid Falen (Fal­ köping) den 24 februari 1389 över Albrekt av Mecklenburg, som jämte sonen Erik och flera stormän togs till fånga, varigenom den danska drottningen verk­ samt tryggade sin rätt till Sveriges krona. Det var från Hälsingborg, som en dansk-norsk här under befäl av Henrik Parnow — en mecklenburgare, som trätt i dansk tjänst — tågade in i Sverige, varest denne krigsman fann sin död i slaget vid Falen. I Hälsingborgs krigshistoria ha vi andra exempel på, att staden tjänat som utgångspunkt för danska krigsföretag mot Sverige.

Emellertid tog Mecklenburg upp kampen med Danmark för att befria kung Albrekt ur fångenskapen, ty det ansågs vara en stor fara, att Danmark förvär­ vade sig nordisk hegemoni. Stockholm, som trots kung Albrekts nederlag icke kapitulerat för danskarna, skulle undsättas med proviant, varför kapareskepp ut­ rustades. Det blev ett i sina följder utomordentligt ödesdigert steg, som Mecklen­ burg härmed tog. Kaparna, som ursprungligen skulle förse Stockholm med viktualier och därför kallade sig viktu ali ebr öder eller vitalianer, blevo ett fruktans­ värt oroselement även i de danska farvattnen; de kapade både vänner och fien­ der utan åtskillnad. Vitalian blev ett allmänt öknamn på sjörövare i allmänhet.

Mecklenburg saknade medel att föra ett stort krig mot Norden, varför kriget skulle underhålla sig självt. Adliga rövare och äventyrare av alla slag strömmade samman för att härja vitt och brett på havet, varest mycket byte fanns att få, icke minst i Öresund.

Det gamla sjöröveriet, som upphört 1386, hade redan o

••

1390 återuppstått i en annan form. Aret 1392 blev en mörk tid i Oresundsfartens

387

Haiding bo rg é medeltid i2jo —1536 och Hälsingborgs egen historia, då vitalianerna togo danska, liibska, preussiska och andra nationers och städers skepp. Malmö och möjligen även Hälsingborg angrepos oförmodat av vitalianerna och lades i aska; dock torde borgen ha und­ gått stadens öde, ty redan året därpå vistades drottningen en längre tid i Hälsing­ borg.

I april 1393 höllo de krigförande, nämligen de mecklenburgska kaparna

och danskarna jämte hanseaterna ett möte för att bilägga striderna, men utan att komma till fredlig uppgörelse. Det följande året 1394 bragte viktiga händelser i Hälsingborg till avgörande. Förbittrade över sina stora förluster på grund av osäkerhetstillståndet i Öresund beslöto hansestäderna i mars 1394 att utrusta en mycket ansenlig flotta av 36 koggar och andra fartyg med en besättning av 3,500 man för att i Sundet förena sig med Nordsjöstädernas flotta. Denna styrka kunde emellertid hota icke endast sjörövarna, utan även Danmark. Hälsingborgs fäst­ ning kunde åter ställas inför krigiska händelser, som påkallade dess ingripande.

Den stora flottan till Öresund blev emellertid ej en verklighet; det hela inskränkte sig till, att fyra krigsskepp från Lübeck i juli 1394 beledsagade lübska och andra hanseatiska sändebud till Hälsingborg.

Kort förut hade Lübeck satt sig i förbindelse med Nordsjöstäderna för att er­ fara, om de ville infinna sig i Hälsingborg, då drottningen av Danmark önskade denna plats i stället för Lübeck till förhandlingsort. Svaret blev, att de skulle komma jämte preussiska sändebud, men icke med lübska och stralsundska. I övrigt mötte hinder för de andra Nordsjöstäderna att infinna sig.1 De uteblevo också, med undantag av Kampen, från mötet i Hälsingborg.

Med sändebuden förde Margareta förhandlingar i Hälsingborg under en må­ nads tid, vilka ledde till en preliminär överenskommelse, att städerna skulle som pant övertaga Stockholm och kung Albrekt befrias ur fångenskapen, vartill dock fogades andra alternativ. Då de preussiska sändebuden klagade över, att deras handelsskepp hade lidit skada i danska farvatten, även vid Hälsingborg, beviljade drottningen deras krav om skadeersättning i en del fall; i andra åter motiverade hon sin vägran att betala.

Förhandlingarna stördes av »ett stort jämmer». I Detmars Lübeckskrönika berättas, att i en lokal, sannolikt på slottet, tyskar och danskar voro samlade och råkade i fullt gräl, vilket urartade till slagsmål, så att man mördade svårligen.

Där befann sig borgmästaren från Stralsund Gregorius Zwerting, som ville upp i slottet till drottningen för att åstadkomma fred. På vägen kom en elak dansk med ett svärd och avhögg borgmästarens huvud. Detta beklagade månget gott 1 HR IV, n. 234

388

Politick hidtoria folk.1 Det var tydligen ingen mindre än den forne hö vitsmannen Gregorius Zwerting från 1371, som i Hälsingborg, där han senare varit ett par gånger på besök, sålunda fann sitt tragiska slut.

Den 19 augusti avslutades förhandlingarna i Hälsingborg, vilka kommo att fortsättas under 1395 på Falsterbo hus och på Lindholmens slott för att slutligen avvecklas i Hälsingborg den 8 september. Det verkliga avgörandet fattades så­ lunda först på Lindholmen den 17 juni i närvaro av Nordens tre ärkebiskopar och de flesta biskoparna, riksråden med Henning Podebusk i spetsen, mecklenburgska och hanseatiska sändebud, bland vilka vi igenkänna Hälsingborgs forne hövitsman Wulf WulfLam, samt flera nordiska ämbetsmän. Beslutet innehöll, att kung Al­ brekt skulle frigivas ur fångenskapen, dit han antingen skulle återvända inom tre år eller betala den ofantliga summan av 60,000 mark silver eller också medgiva, att hanseaterna, som under tre år skulle inneha Stockholm, överlämnade staden och slottet till Margareta.

Men kung Albrekts befrielse från fängelset kunde

naturligtvis ej ske, förrän städerna ställt säkerhet för den fastställda lösensumman.

Den 8 september utfärdades i Hälsingborg borgensförbindelse av de ditkomna ombuden från Lübeck, Stralsund, Greifswald, Thorn, Elbing, Danzig, Reval, Rostock, Wismar och Stockholm. Om städerna icke tili den 29 september 1398 hade betalt ifrågavarande lösen för Albrekt och Erik, som nu skulle sättas i frihet, skulle de antingen till drottningen av Danmark på det slott, som syntes lämpligt, vare sig Koldingborg, Vordingborg, Hälsingborg eller Nyborg, utlämna kungen och hans son levande, eller också till henne överlämna Stockholm. Närvarande voro de tre rikenas råd, nämligen ärkebiskoparna av Lund, Uppsala och TrondO

hjem, biskoparna av Aarhus, Strängnäs, Ribe, Abo, Oslo, Odense, Linköping, Bergen och Vendsyssel och andra rådsherrar samt slutligen ett flertal ämbets­ män. Flera urkunder utfärdades samma dag i sammanhang med traktaten. Den 26 september 1395 återvunno Albrekt och Erik friheten i Hälsingborg efter 6-årig fångenskap, i det att de utlämnades till hanseaternas sändebud, vilka härpå ut­ färdade kvitto med den byråkratiska noggrannhet, som i hög grad präglade medeltidens politiker.

Efter det i Hälsingborgs annaler händelserika året 1395 skymtar staden en­ dast mera tillfälligt i källorna. Den hanseatiska politiken utmärktes under tvenne årtionden icke av några för Hälsingborg märkliga händelser. Under Margaretas tid behöll Hälsingborgs slott alltjämt sin gamla betydelse som kungligt residens.

Efter kung Olofs död 1387 hade valet till dansk och svensk konung 1396 fallit 1 Die Chroniken der deutschen Städte 26, s. 58. Scriptores rerum svecicarum III, s. 191.

389

HäUlrig b o rgj medeltid 1250

1536

—

på Margaretas systerdotters son, Erik av Pommern, förut kung av Norge, vilken i juni 1397 hyllades och kröntes i Kalmar som unionskung vid endast 14 års ålder.

Margareta var åter bliven förmyndare för en dansk kung som tillika var unions­ kung. I mars s. å. hade Erik och Margareta varit i Hälsingborg.1 Därefter möta vi drottningen först den 18 januari 14(01 åter i Hälsingborg, under det att Erik i början av året gjorde sin Eriksgata i Sverige. Under loppet av detta år hava de båda regenterna ofta uppehållit sig på slottet, varom en del bevarade rättartingsbrev och andra källor vittna.2

Det var i Hälsingborg 1401, som den aderton-

årige kungen förklarades myndig.

Särskilt torde ett stort möte den 27 augusti

1401 i Hälsingborg böra omnämnas, vilket bevittnade kung Eriks brev om ett otal donationer, som drottningen »haver oss och vårt riksråd berättat, att hon detta efterskrivna så unt, givit och skiftat haver ibland och till kyrkor och klos­ ter».3 Det stora pergamentsbrevet, som ännu är bevarat, försågs med kungens, samtliga nordiska ärkebiskopars, biskopars, riksråds och ämbetsmäns sigill till ett sammanlagt antal av ej mindre än 188. Brevet har som diplom i detta hän­ seende ej många likar.

Men historiskt sett är det ett minne från unionskunga-

dömets glansdagar; de danska, svenska och norska riksrådens och ämbetsmännens stora antal visar oss ett samfällt skandinaviskt och på många händer utan hänsyn till nationalitet fördelat ansvar för uppfyllandet av den fromma drottningens fri­ kostiga gåvobrev.

Hälsingborg hade åter blivit en lämplig ort för skandinaviska

möten. Även under november 1^01 ha kung Erik och drottning Margareta varit i Hälsingborg.

Deras vistelse i Hälsingborg i oktober och november 1402 har möjligen, där den icke av andra för eftervärlden okända skäl redan på förhand var bestämd, omedelbart föranletts av ankomsten till Danmark i juli av sändebud från kung Henrik IV av England, nämligen biskop Richard av Bangor, kammarherren William Burchier, kungens kaplan magister Richard de Derham och adelsmannen John Paraunt.

Sedan lzfoo förelågo planer på giftermål mellan Henrik IV:s

dotter Filippa och kung Erik, vilka nu återupptogos till förhandling i Danmark.

Sändebuden skulle därjämte underhandla om ett försvarsförbund mellan England och de tre rikena. Sändebuden rapporterade den 2 november, att de först den 10 oktober sammanträffat med drottning Margareta, som vistats i Sverige i vik1 Repertorium I, n. 4101 I2/3. — 2 Sv. Dipl. Ny följd n. 11 gåvobrev 1^01 l8/i. Repertorium I, n. 4461, 4481 rättartingsdomar 24/s ocb I0/u. Sv. Dipl. Ny följd n. 120 rättartingsdom 8/ii. Jfr n. 122. Reperto­ rium

I,

n.

>

eS'

^

dipl. bist. dan. 3072, 3073, 30resp.

II/n

ocb 12i ii 1401, vilka brev förutsätta de

kungligas närvaro i Hälsingborg. Drottning Margareta skrev den 18 nov. på Hälsingborgs slott till de preussiska städerna HR V. n. 42• — 3 Nye Danske Magazin V. s. 1 ff.

39°

Po Li t id k hid tor ia tiga politiska ärenden.

De hade fått se kung Eriks syster Katarina, vilken var

påtänkt till gemål åt prins Henrik av Wales, och de hade börjat »förhandla med kungen och drottningen personligen på Hälsingborgs slott, beläget vid den korta överfarten över havet».1 Under oktober månad ha alltså förhandlingarna pågått.

Om kung Erik i sitt brev av den 3 november till Henrik IV icke nämnt, att de tre rikenas råd varit hos honom för rådplägning i dessa viktiga utrikes ärenden, hade detta rådsmöte i Hälsingborg förblivit en hemlighet, ty det omnämnes icke i andra källor.2 Först på sommaren 1406 reste den trettonåriga engelska prinsessan Filippa till Danmark, och det kungliga bröllopet ägde rum den 26 oktober 1406 1 Lund hos ärkebiskopen, alltså efter sex års diplomatiska förhandlingar.3 Under november 1^02 hade kung Erik och drottning Margareta besök av hertig Barnim av Stettin, furste till Rügen, varvid de med honom slöto ett för­ drag den 21, enligt vilket den sistnämnde icke skulle börja krig till lands eller sjöss utan med Danmarks samtycke.4 Under 1403 hade Margareta tidvis sin vistelse i Kalmar, varifrån misslyckade angrepp företogos mot Gotland för att hävda Danmarks påstådda bättre rätt till ön, vilken 1398 erövrats från vitalia­ nerna av tyska ordens i Preussen högmästare Konrad von Jungingen. De preus­ siska befälhavarna slöto fördrag den 1 juli 1404 i Visby om vapenstillestånd till den 24 juni 1405. Under tiden skulle ett möte hållas i Skanör eller Kalmar för att bilägga tvisten om Gotland; skedde ej detta, skulle stilleståndet likväl bestå.

Ville kungen och drottningen därefter uppsäga vapenvilan, skulle detta ske med förseglat brev i Hälsingborg, och från den dag, då detta brev besvarats i Hälsing­ borg, skulle stilleståndet fortfara ännu 6 veckor intill ett nytt fredsmöte. Hälsing­ borg hade utsetts till ort för eventuell uppsägelse; anledningen härtill synes helt enkelt ha varit drottningens avsikt att uppehålla sig i Hälsingborg, där hon också vistades ofta under 1405. Händelsernas gång kom att ett par år senare förlägga även den gotländska stridens slutliga avgörande till Hälsingborg.

De vendiska städerna, som fruktade att kriget skulle ånyo uppblossa efter stilleståndsårets utlopp, hemställde att ett nytt fredsmöte skulle i juni 1405 hållas 1 Dipl. Norv. XIX, n. 6^5 — in Castro de Helsyngburgh, super stricto maris transitu situato. — 2 Sv. Dipl. n. 2415 drottningens brev till Henrik IV n. 2^2. Det var sannolikt på grund av rådsmötet som ärkebiskopen av Lund befann sig vid den tiden i Hälsingborg enligt bans indulgensbrev 2/ii. Repertorium I, n. 453/f; jfr n. 454° 26/I1- t)m förhandlingarnas fortgång 1^02 se Dipl. Norv. XIX, n. 645—48, 650—51. — 3 Handlingarna angående 1^06 års händelser äro tryckta i Dipl. Norv. XIX (1914). Jfr L .Daae, Erik av Pommerns Giftermaal med Philippa af England, s. 332 ff. (Norsk) Hist. Tidsskrift 2 Raskke, 2 Bind, (1880).

— 4 Sv. Dipl., Ny följd, n. 250.

Bland vittnena återfinnas borgmästaren i Stralsund Wulf W\ilflam,

som vi känna igen från hans hövitsmanstid i Hälsingborg. Hertig Barnim var åter i Hälsingborg 1^03 3,/io. Reg. dipl. hist. dan. n. 3122. Kr. Erslev, Dronning Margrethe s. 215, 4°4 (1882).

391

Halting borg ^ medeltid 12g o —1536 i Skanör eller Falsterbo. Drottningen, som nu uppehöll sig i Hälsingborg, skrev därifrån till Lübeck den 30 mars, att bon fann de föreslagna orterna mindre lämp­ liga.1 Margareta var i Hälsingborg även den 13 april ocb den 6 augusti.2 I Flensborg avsade sig kung Albrekt den 25 november 1^05 a^a sina anspråk på Got­ land ocb de tre rikena till förmån för kung Erik. Men bärigenom satte Danmark den tyska orden ur spelet trots dess starka intressen på Gotland, vilket vållade en skarpare konflikt med orden. Margareta hemställde i november 1406 om ett • •

möte för uppgörelse med den tyska orden vid Öresund. I början av 1407 föreslog drottningen direkt Hälsingborg, vilket förslag eller rättare sagt begäran hög­ mästaren i januari 1407 accepterade på villkor, att kung Erik infann sig person­ ligen för att möta bögmästarens befullmäktigade ombud. Drottningen var för övrigt den 7 februari 1407 närvarande i Hälsingborg vid den omätligt rike jord­ ägarens, riddaren Abraham Broderssons förlikning i process om arvskifte.3 Emel­ lertid kom slutuppgörelsen om Gotland också till stånd i Hälsingborg den 15 juni inför kung Erik ocb drottning Margareta. Från de vendiska städernas sida hade Wulf WulfLam som deras ende representant ännu en gång återvänt till Hälsing­ borg.

Danmarks rätt till Gotland erkändes mot en ersättningssumma av 9,000

nobler.4 Med 1407 försvinner drottning Margareta ur Hälsingborgs annaler ocb det kan ej utrönas, om bon vidare återkommit till Hälsingborg; bon dog 1412.

Margareta ägnade sina sista år företrädesvis åt styrelsen av Sverige ocb kan ju knappast mer än tillfälligtvis ba varit i Hälsingborg. Kung Erik, som i maj 1413 återvände från Sverige till Danmark, återfinna vi i Hälsingborg den 25 januari 1414. Under följande perioder, som vi utan anspråk på fullständighet antecknat ur de givetvis ej fullt bevarade källorna, var kungen på slottet i Hälsingborg, nämligen: januari, februari ocb december

april, maj ocb möjligen juni i/fi ß;6

mars ocb april 1417;7 september 1418;8 december l/f19;9februari 1^22;10december 1 H R V, n. 233.-—■ 2 Reg. dipl. bist. dan. n. 3156; Sv. Dipl. Ny följd, n. 622. Den svenske riddaren Algot Magnusson (3 sjöblad) Lade begivit sig ned till Hälsingborg ocb erböll 6/s på slottet av kung Erik ocb drottning o

Margareta brev på gods uppe i Ångermanland. — 3 Sv. Dipl. Ny följd, n. 807, 808. — 4 Sv. Dipl. Ny följd, n. 847; jfr n. 803. HR V, n. 423, A2 A- Gotland överlämnades av bögmästaren enligt kvitto på 9,000 nobler 1408 V11. H R V, n. 50/f. — 5 Repertorium I, n. 5321 2S/i, 5498 u. d.; Norske Magazin I, s. 568 ; Reg. dipl. bist, dan. 3285 J3/i2. — 6 Dipl. Norv. IX, n. 22/f, l6U; Norske Magazin I, s. 568 f., 3%; Sv. Dipl. n. 2075, S/s> Reperto­ rium I, n. 552/f, 17/ö men dateringen är oviss; jfr Privilegier I, n. 250. Ärkebiskop Peter av Lund vistades l8/ö i Hälsingborg.

Repertorium I, n. 5^7/f. Ärkebiskopen plägade som den främste 1 kungens råd ofta uppebålla sig bos regenten. — 7 Reg. dipl. n. 3312, V3; n. 3313, 9!z (3 urkunder); Finlands medeltidsurkunder n. 1496—98. — 8 Dipl. Norv. II, n. 6/\y,

Norv. I, n. 678,

z3/2.

— 9 Reg. dipl., series see., n. 4505, I3'J2- — '° Dipl.

Brevet är utfärdat i kungens namn av bans kansler, men utesluter icke, att kungen

likväl personligen då var i Hälsingborg.

392

2I/sl

Politick hid tor ia 1427;1 november, december 1430.2 Om drottning Filippas vistelse på slottet be­ tygar hennes brev den 21 december 1427 till biskopen av Linköping.3 Under tiden 1431—39, vilket sistnämnda år kung Erik avsattes, har han veterligen icke besökt Hälsingborg.

Det är övervägande rättartingsdomar, privilegiebrev och andra löpande regeringsärenden, som kungen expedierat från Hälsingborg. Staden har icke längre stått i centrum av de större politiska händelserna. Efter Margaretas död vistades kungen i Sverige under hela första hälften av 1413» oc^ det följande året var han på våren i södra Sverige.

Kungen kan ju ha passerat genom Hälsingborg och

längre eller kortare tid stannat på slottet. Under det s. k. första slesvigska kri­ get 1416—1422 låg tyngdpunkten i den politiska situationen ej i Öresund, ty de avgörande striderna utkämpades i Sönderjylland, där frågan gällde Danmarks eller Holsteins makt över denna landsända. Kung Erik besökte 1420 och 1421, trots kriget, Sverige, men var veterligen aldrig i Hälsingborg. Ehuru hanseaterna, missnöjda med Eriks nationella närings- och handelspolitik,4 anslöto sig 1422 till hans fiender, holsteinarna, och ehuru Lübeck m. fl. städer införde handelsspärr på de nordiska rikena, förflyttades dock ej, vare sig helt eller delvis, krigsskådeplatsen norrut till Öresund. Striderna utmynnade på hösten s. å. i ett holsteinskt angrepp på Flensborg, som var kung Eriks huvudborg, men det fullföljdes icke, varefter stillestånd slöts och det fientliga förhållandet till hansan avvecklades genom form­ ligt förbund i juni 1423. Därmed hade freden blivit fullt återställd i Danmark.

Kort förut eller den 26 maj hade kung Erik varit på Hälsingborgs slott, såsom ovan redan nämnts.

Under tiden augusti 1423—maj 1425 befann sig kungen

utrikes och företog slutligen en pilgrimsresa till Jerusalem. Efter sin återkomst blev han upptagen av ett nytt krig vid sitt rikes sydgräns mot holsteinarna, vilka skulle fullständigt uteslutas från Sönderjylland. Kriget kom att sträcka sig genom en längre period, 1426—1435* Regeringen fördes under konungens frånvaro av drottning Filippa, som efter kungens hemkomst i hans uppdrag besökte Sverige 1425—26 och 1426—27; det var möjligen på återresan till Danmark, som drott­ ningen i december 1427 uppehöll sig i Hälsingborg. Under sin tredje resa till Sve­ rige 1429 avled drottning Filippa; i Vadstena kloster, som hon särskilt gynnade, befinner sig hennes grav.

Det nya kriget, kallat det andra slesvigska, blev ett av de stora krigen 1 han1 HR VIII, n. 297 l4/i2.

Riksarkivet.

Orig. på perg. 1.427 I9/J2* — 2 HR VIII, n. 8^3. Reg. dip].,

series see., n. 4890 V». — 3 HR VIII, n. 316. Riksarkivet. Vadstena klosters brevbok (A 26) £. 244. — 4 Se ovan s. 85.

50 — 31215.

393

HäLdirigborgj medeLtid 1230

1536

—

sans medeltidshistoria mindre genom sin långvarighet, utan fast mera på grund av de betydliga stridskrafter, som på ömse sidor, kungens och städernas, mobili­ serades.

Kungen hade att principiellt förfoga över den nordiska unionens sam­

fällda stridsmakt i kriget mot de vendiska sjöstäderna Lübeck, Hamburg, Lüne­ burg, Wåsmar, Rostock och Stralsund samt deras holsteinska allierade. Det stora krigets karaktär bestämdes framför allt av krigsvapnens tekniska fulländning.

Det största krigsskeppet kallades ej längre kogg, utan holk, och ett karakteristiskt drag i skeppets utrustning var en s. k. »Marse», märs, som var en rund, med bröst­ värn försedd plattform på masttoppen eller mastkorg, varest skarpskyttar hade sin plats. Användningen av eldvapen var allmänt genomförd. Holken var arme­ rad med kanoner, mot vilka fartyg kunde skyddas genom ett slags pansar.

En mer än någonsin förr genomförd artilleristisk taktik ställde givetvis nya krav på försvarsmaterialet, jämväl beträffande borgarnas fortifikation. I själva Kärnan torde detta icke omedelbart kunna spåras, men möjligen i numera för­ svunna anordningar, som stodo i samband med planändringen vid Kärnans upp­ förande. Att samtidighet förefinnes mellan eldvapnets allmänna användning un­ der förra hälften av 1/(oo-talet och slottets byggnadshistoriska slutskede synes framgå av T. Mårtenssons ingående studium av fortifikationen.

Liksom under Valdemarskrigen var erövringen av slotten vid Öresund åter ett yttersta krigsmål, vars uppnående skulle betytt den slutliga segern över Danmark.

Kung Erik hade i juli 1426 börjat kriget genom ett resultatlöst angrepp på Slesvig. Städerna grepo på våren 1427 till offensiven, men ledo vid Flensborg neder• •

lag. De sände dock redan i juli s. å. en flotta på /(o—50 skepp till Öresund under befäl av Lübecks borgmästare Tideman Steen. Därmed blev Öresund ånyo krigsskådeplatsen för en i stort åsyftad uppgörelse med Danmark. Städernas flotta befann sig den 11 juli utanför inloppet till Köpenhamn. Hanseaterna mötte en svensk-dansk flotta, som tillfogade dem ett så svårt nederlag, att de måste draga sig tillbaka söderut till Bornholm. Krigsskådeplatsen synes därför icke ha om­ fattat Hälsingborgs farvatten. Det finns ingen antydan i de bevarade källorna, om Hälsingborg tagit någon del i kriget. Men väl hade besittningen av denna borg lekt städerna i hågen, ty de hade redan i april 1427 förklarat, att de vid en förlikning med Danmark ville hava slott och land som pant till säkerhet för den skadeersättning, till vilken städerna ansågo sig ha rätt. Deras flotta med sin stora besättning av 10,000 man — ett antal, som med fl.it överdrivits — skulle förstöra alla Sundsslotten. Skeppen skulle ligga dels i Öresund, dels i de båda Bälten för att avskära förbindelserna mellan de danska öarna i det bestämda syftet att, som

394

Politisk hid tor ia det sades, hindra de olika riksdelarna från att komma varandra till hjälp.1 Det är samma tanke, som redan på Magnus Erikssons tid kom till uttryck i den upp­ dragna gränslinjen mitt i Öresund mellan Skåne och Själland och som tvang även Margareta att söka till Danmark återvinna den skånska sidan av Öresund. Det har med rätta anmärkts, att den gamla strategien att erövra befästade städer och slott icke längre under det 15. årh. kunde ha någon större utsikt till framgång.

Kung Erik har under senare hälften av 1427 förberett sig på nästa års krig med städerna.

I dec. ankommo två ombud från högmästaren av Preussen till

Hälsingborg, men de anmodades resa till Köpenhamn och där få svar av kungen, som jämte drottningen var upptagen av det svenska riksrådet.2 Den 19 december 1427, omkr. kl. 3, hade på Hälsingborgs slott och »i det runda tornet, som är kungens särskilda kammare» (in turri rotunda, que est specialis camera regis) föl­ jande herrar infunnit sig inför kung Erik: ärkebiskop Johannes av Uppsala samt biskoparna Sigge av Skara och Arnold av Strängnäs. Som ombud för den sven­ ska kyrkan nedlade de protest mot att kyrkan ålagts att taga del i kungens krigs­ företag, vartill hon icke vore förpliktad. Detta förhållande finge ej för framtiden tjäna som prejudikat för nya bördor, som kyrkan denna gång endast »frivilligt» hade åtagit sig att bära. Kungen lovade att ej mera besvära kyrkan med dylika utlagor, vilket medgivande antyder, att prelaterna med sin uppvaktning hos kungen i Hälsingborg vunnit sitt syfte. Som vittnen voro närvarande riddarna Bengt Stensson (Natt och Dag), herre till Göksholm, Anund Sture, herre till O

Räfsnäs och Bengt Pogwisch, herre till Kastelholm på Aland samt slutligen väp­ naren Hans Kröpelin, hövitsman på Stockholms slott.

Uppgiften om ett »runt torn» för kungens särskilda räkning är ett av de yt­ terst få bidragen från medeltida källor till slottets byggnadshistoria. Den lako­ niska notisen ger oss ingen möjlighet till exakt tolkning av begreppet »camera».

Dess egentliga betydelse hänför sig till rummet och kan då översättas med bostad.

I så fall skulle kungen vid sina besök i Hälsingborg ha bott i ett »runt torn», som var reserverat för hans särskilda räkning. Hövitsmannen och slottsförvaltningen skulle haft en annan lokal på slottet. Men »camera» hade i det danska förvaltningsspråket den särskilda kamerala betydelsen av lokal för drätseln eller skatt­ kammare. Vi veta, att på Kristolfer av Bayerns tid var »tornet» på Köpenhamns slott förvaringsställe för kronans inkomster och kostbarheter.3 Likheten med Häl1 HR VIII, n. 185 (s. 134)* — 2 ^R VIII, n. 316.

1427 I9/12.

Riksarkivet. Orig. på pergament. Notarialinfryg

Tr. Reuterdakl, Statuta Synodalia, s. 119. — 3 W. Ckristensen, Dansk Statsförvaltning,

s. 63 f„ 72 f.

395

Hähingborgj medeltid 1250 —1536 singborgs slott synes ju påtaglig. Vi veta icke, om uppbörds- ocb räkenskapsväsendet i Hälsingborgs län bade sin egen lokal eller kammare. »Kungens särskilda kam­ mare» bänvisar till kungens personliga förhållanden, antingen till bans enskilda förmögenhet eller till hans enskilda bostad. De arkeologiska slutsatserna synas tala för det senare alternativet. Enligt 1537 års inventarium (bil. F) fanns på slottet kungens »mag», inrett som det synes till sovrum.1 Vi återgå till krigshändelserna i Öresund. Sjökriget 1428 var från bansans sida det mest förberedda under den långa krigsperioden. En banseatisk flotta på ej mindre än 230—260 skepp med 6,800 man reguljära trupper ombord ställdes under befäl av greve Gerhard av Holstein.

Skeppen voro rikt försedda med

skjutvapen av olika slag ocb med verktyg för att nedriva danska borgar — Köpen­ hamns ocb Helsingörs utpekades särskilt, men Hälsingborgs nämndes ej. Den starka flottan understöddes av en svärm kaparefartyg, som skulle lamslå varje annan sjöfart än städernas genom Öresund.

Städerna blockerade i juni kung

Eriks i Köpenhamns hamn liggande flotta genom att sänka en mängd fartyg i in­ loppet, vilket arbete utfördes under en häftig kanonad. Därefter företogs ett bärjartåg utmed de danska kusterna, varvid Landskrona lades i aska. Kung Erik förmådde emellertid bryta blockaden ocb krigsåret 1428 ändade, trots stä­ dernas stora uppbåd av vapenmakt, med ett misslyckande för dem.

Om det ej heller under de följande åren intill freden i Vordingborg 1^35 finnes någon antydan om Hälsingborgs självständiga insats i det långvariga kriget, så innebär detta förhållande icke något bevis på, att Hälsingborgs strategiska bety­ delse skulle varit ringa för fienden. Det förefaller rimligt, att om Köpenhamn icke kunde erövras, kunde detta ännu mindre bli fallet beträffande det fruktade Häl­ singborg. Köpenhamn hade i motsats till Hälsingborg genom sin hamn förutsätt­ ning för att skydda danska krigsskepp, som vid Hälsingborg måste ligga ute på redden och där naturligtvis löpte fara att i öppen sjödrabbning tillintetgöras av överlägsna fientliga flottor. Möjligheten för borgen att understödja danska krigs­ skepp i en dylik situation var obetydlig, om ens någon, även om skott vidden från fästningens kanoner skulle nått ut till redden. Borgen trädde i aktivitet först vid landoperationer, då belägring kom till utförande, ett företag, som vid sig band betydande truppstyrkor utöver dem, som erfordrades för den fientliga flottans sjöoperationer, icke minst mot Erik av Pommerns väl utrustade flottor. De tal­ rika trupperna på städernas flotta 1428 hade ingen annan framgång till lands än 1 Kristian I Kade 1^68 »vårt eget mag» på Kalundborgs slott, där rättarting Kölls. Repertorium II, n. 2^98, 2501.

Po lit id k hid tor ia att Landskrona förstördes. Av vida större betydelse för Danmark skulle natur­ ligtvis förlusten av en verklig fortifikation som Hälsingborgs varit. Men vi erinra oss, att fästningens erövring ställde sig för hansestäderna redan under Valdemars krig som ett visserligen eftersträvat, men knappast upphinneligt mål. Under de återstående krigsåren 1429—35> som utmärktes av kaperier, men icke av strategi till sjöss, kunde det ännu mindre bli fråga om något angrepp på Hälsingborgs fästning.

Tvärtom blev Hälsingborg 1430 mötesplats för ombud från Lübeck,

Lüneburg, Wismar ock även Stralsund och. kung Erik för att avveckla kriget.

Dit kommo sändebuden den 29 nov. ock när de sutto till bords, sände kungen till dem »malvasia och annat starkt vin, 1 oxe, 4 får och. 20 köns etc.». Sändebuden förkandlade med kungen dagen därpå ock med kans råd »i predikareklostret på berget i Hälsingborg» den 1 dec. De oroliga förkandlingarna ledde ej till något resultat, ock den 8 dec. skildes man åt »under mycket vilda tal».1 Emellertid lämnar kaparkriget en närmare inblick i de olika nationernas för­ sök att med sina kandelsskepp komma igenom Öresund. Vi hänvisa till den del av stadsplanens historia, varest betydelsen av Hälsingborgs redd för krigs- ock kandelsskepp belyses av flera exempel på kaperier utanför Hälsingborg.2 Under ett kaparkrig eller under bevakning av passagen i Öresund kade redden sitt värde för danska skepp, men däremot knappast under ett på strategiska grunder utfört krig, ifall den fientliga eskadern i öppen sjö var överlägsen ifråga om antalet skepp ock utrustning. Hälsingborg utrustade, provianterade eller på an­ nat sätt understödde danska fartyg på redden, under det att fientliga däremot hindrades från att sätta trupper i land. Kaperiernas syfte var att spärra Öre­ sund för fiendens kandelsskepp.

Hamburgs råd anmälde 1428 för Lübeck, att

kungen av Danmark kade 2 stora krigsskepp framför Hälsingborg samt att 14 tyska skepp ämnade segla från England genom Öresund, men det befarades, att om städernas skepp icke vid tiden för fartygens ankomst i Sundet voro dem till­ mötes, skulle skeppen segla i den danske kungens känder, såsom med andra far­ tyg förut skett.3 Sjöfartens trygghet berodde för respektive nationer avkonvojering eller förening i flottor av handelsskepp i Öresunds riskfyllda farvatten. De vendiska städerna sökte omintetgöra all konkurrens med dem inom sjöfarten. Eng­ elska, holländska, preussiska och livländska handelsflottor seglade in i Öresund ock lyckades icke sällan trots kaparna att mer eller mindre välbekållna nå sina bestämmelseorter. Holländarna godkände ej Sundsblockaden genom de vendiska städerna, varför ett holländskt kaparkrig mot kanseatiska skepp uppkom 1430 1 HR VIII, n. 843,

844 — 2 Se ovan s. 37. — 3 LUB VII, s. 125. Se ovan s. 37.

397

Häbingborc/d medeLtid 1250 —1336 och blev föregångare till flera andra under det 15. årh.

I den ekonomiska

historien har förklarats, huru motsättningarna mellan tyskar och holländare uppkommo.1 Icke blott det reguljära kriget utan även kaparkriget ställde allt större an­ språk på Danmarks försvar i Öresund. Hälsingborgs militära betydelse växte under det 15. årh. till följd av de starkt skärpta intressemotsatserna mellan danskar, • •

__

tyskar, holländare och engelsmän i Öresund och dessutom på grund av krigs- och kaparskeppens större anfallskraft under Erik av Pommerns tid. Freden i Vordingborg 1435 medförde det eftersträvade lugnet i Öresund, och med kaperiernas upp­ hörande kom sjöfarten omedelbart i full gång.

Under tiden från freden i Vordingborg intill 1439, då Erik avsattes som unionskung, torde han icke ha besökt Hälsingborg, där han representerades av sin trogne tjänare, hö vitsmannen Peter Oxe. Kungen hade i följd av den natio­ nella resningen i Sverige under Engelbrekt Engelbrektsson 1434 måst sluta nyss­ nämnda fred med städerna för att ha ryggen fri under sitt besök i Sverige, där han ville tillvarataga sin hotade maktställning. Sedan Köpenhamn 1417 blivit huvudstad, har denna ort visserligen blivit ordinarie kunglig residensstad, men kungarna vistades dock ofta periodvis länge på andra slott, icke minst på Häl­ singborgs, vilket skall närmare visas i det följande.

I de händelser, som stodo i samband med Kristoffer III:s uppsättande 1440 på Danmarks tron, har Hälsingborg spelat en för dess politiska betydelse synner­ ligen karakteristisk roll. Med hjälp av Kristoffers anhängare och i sin avsikt att understödja hans rätt till den danska tronen lyckades de vendiska städerna organi­ sera en ny Sundsspärr mot de gamla fienderna, holländarna. Den avsatte kung Erik sökte 3439 holländarnas hjälp för att återvinna sin krona; han erbjöd dem dels vidsträckta handelsprivilegier i de nordiska rikena, dels de båda Sundsslotten, Krogen och Hälsingborg, som pant till säkerhet för gäldandet av de blivande krigskostnaderna.

Det lockande förslaget fick också sin åsyftade verkan, i det

att holländarna i april l/pfo sände en flotta till Öresund.

På de båda slotten var Peter Oxe hövitsman på kung Eriks vägnar. Han var en av de tyska hanseaterna synnerligen avskydd man. Han hade sedan många år tillbaka utmärkt sig för energiska kaperier av ofta rikt lastade skepp under kung Eriks krig med städerna, icke minst 1429, och han fortsatte härmed även sedan han omkr. 1435 blivit Eriks hövitsman.2 När Peter Oxe i början av 1439 1 Se översikten av Hälsingtorgs Landelsgeografiska läge, s. 1^3 £. — 2 HR 12(31—76 I, n. 381, punk­ terna 29 (12(15), 62 (12(30), 67, 71, 72, 81 (12(29), i en förteckning över endast danzigerborgares fartyg. Jfr

Po Li t id k b td tor ia tagit ett preussiskt skepp, gav han ägarna det svaret, att han, även om det komme en hel skeppslast brev från den preussiske högmästaren, icke tänkte återlämna skeppet. Ärkebiskopen av Lund förklarade, att han och riksråden icke kunde göra något i saken hos Peter Oxe, och själv hade ärkebiskopen blivit av med 4o man, som gått över i Peter Oxes tjänst för det inbringande kaperiets skull.1 Varför skulle icke då ledaren själv bli förmögen? De ersättningskrav, som städerna reste mot Peter Oxe för deras av honom kapade skepp, gällde inga småsummor. Peter Oxe betraktades som de tyska städernas fiende på grund av det osäkerhetstillstånd i Öresund, som han alltjämt till deras stora skada uppehöll. Måhända ligger i detta förhållande anledningen till Peter Oxes envisa fasthållande vid sin herre kung Erik i dennes strävan att behålla Danmarks krona. Peter Oxe kunde icke gärna ha något gott att vänta av en uppgörelse under städernas medverkan till förmån för riksföreståndaren hertig Kristoffer, som också förgäves fordrade, att Peter Oxe skulle utlämna de båda Öresundsslotten till honom. Det återstod blott att med våld bemäktiga sig dessa slott, som voro oumbärliga för den nya danska regeringens maktutövning. Det danska riksrådet har häråt givit osedvanligt starka uttryck, när det måste skriva till Danzig den 25 juli 1439 för att förmå staden att med en flotta komma rådet till hjälp mot Peter Oxe. Det vore att hop­ pas på »ett bättre regemente i dessa rikena», sedan Erik avsatts och Kristoffer kallats till makten, men^i synnerhet, om Peter Oxe avlägsnades.

Rådet hade

»högtidligt och hjärtligt talat med’samme Peter Oxe, att han skulle återställa eller betala edra gods», vartill han dock ej kunnat förmås, »emedan han har två fasta slott av honom, som var vår kung, och han är hans amtman, och tjänar emot rikets råds vilja». Högmästaren borde angripa Pommern för att hålla Eriks bunds­ förvant, hertigen, hemma så att han ej kunde undsätta kungen. I så fall ville riks­ rådet belägra Peter Oxes slott intill dess, att Danzigs förluster täckts av hövitsmannen. Ville högmästaren icke hjälpa till, borde Danzig »sända folk och hjälpa oss att belägra^ båda slotten från sjön, vilka föreskrivne Peter Oxe innehar, så vilja vi belägra båda från land, och vilja vi med Guds hjälp inom kort anmoda städerna Lübeck, Hamburg, Wismar och Lüneburg samt vår kung att ge oss hjälp och bistånd mot Peter Oxe».

Detta brev är ett erkännande av de båda slottens ofantliga styrka, varpå också den rebelliske hövitsmannen förlitade sig. Brevet är ett militärt dokument av stör­ sta betydelse för frågan om fästningskri gets strategi: de båda fästena skulle beW. Ckristensen, Unionskongerne o g Hansestaederne 1^39—1^66, s. 32 f. (1895). — 1 W. Ckristensen Unionskongerne, s. 33.

399

HäULngborgj medeltid 1250

—

1536

tvingas genom en kombination av sjö- och landoperationer. Den danska regeringen måste inkalla främmande makter till hjälp i landets inre angelägenheter, i en strid med en underordnad ämbetsman.1 Denna vädjan blev dock utan påföljd; året 1439 gick till ända och 1440 började utan att den politiska situationen nämnvärt förändrades. Först den 9 april blev hertig Kristoffer erkänd som kung av Danmark och några veckor där­ efter anlände den holländska armadan till de danska farvattnen. Lübeck skrev redan den 10 april till Reval, att holländarna enligt ryktet ämnade komma »med många skepp med förkastell och med andra skepp, en stor flotta med folk i har• •

• •

nesk och med all makt i Öresund och därefter i Östersjön». Stralsund varnade också Reval i ett brev den 24 april att låta köpmännen avsegla, ty holländarna med många skepp och stora hopar av folk ha kommit i Öresund och deras befäl­ havare gå dagligen på Hälsingborg för att äta.2 Lübeck underrättade Danzig den 6 maj, att holländarna inträffat i Öresund med 6 stora skepp med förkastell och 11 barkar med 1,000 man ombord, vilket Danzig för övrigt redan torde veta genom skeppare.3

Vi se, hur städerna här liksom vid Hälsingborgs fall 1369

sinsemellan förmedlade nyheter av för dem alla gemensamt intresse. Hälsingborgs redd erbjöd vid den tidpunkten anblicken av en ståtlig holländsk flotta på ett slags gästbesök hos hövitsmannen Peter Oxe. När detta inträffade befann sig kung Kristoffer den 24 april i Kolding för underhandlingar med fyra vendiska städer om deras hjälp i sin strid med hol­ ländarna. Städernas och Kristoffers förenade flottor, som under juni lågo i Öre­ sund i väntan på holländarna, behövde tydligen förstärkas, ty flera engelska han­ delsfartyg togos 1 juni mellan Hälsingborg och Helsingör och användes sedan till krigsskepp.4 Det kom dock ej till strid med den holländska flottan, ty denna drog sig av okänd anledning norrut från Öresunds farvatten utan att holländarna dock funnit för gott att besätta Hälsingborgs slott. Där var Peter Oxe ensam kvar som hövitsman, utan den holländska flottans stöd och alltjämt trotsande sin egent­ lige herre, den nye kungen. Peter Oxes ställning blev, såsom vi nu skola närmare se, ohållbar, och den 29 juli uppgav han Hälsingborgs slott till Kristoffer.

1 HR 1431— 1476, VII, n. 466. W. Christensen, Unionskongerne, s. 37. — 2 Est-, Liv- und Curländisches Urkundenbuch IX, n. 579, 581. — 3 HR 1431 — 1476 K n. 371, 373. E. Daenell, Die Blütezeit der deutschen Hanse, I, s. 310 f. — 4 LUB VII. n. 381. Tolv engelska köpmän kommo seglande in i Sun­ det mellan Helsingör och Hälsingborg, varvid de den 13 juni stötte på kung Kristoffers och de vendiska städernas, Lübecks, Rostocks, Stralsunds och Wismars skepp, som vaktade och väntade på holländarna.

Städernas flotta tog 5 av de engelska skeppen och bemannade dem mot holländarna. Av ett kvitto den 20 sept. 144° framgå.r, att befälhavarne på det engelska skeppet Georgius von Holle fått genom Peter Oxe ersättning för ett den 13 juni uppbringat skepp. LUB VII, n. 841.

400

Po Li t id k hid tor ia Det närmare händelseförloppet vid Hälsingborgs uppgivande framgår, om också endast i huvudsak, av det brev till Lübeck, vari ärkebiskop Johannes av Lund utförligt sökte försvara sig mot beskyllningar från Lübecks sida, att han mottagit mutor av holländarna, eftersom han skulle ha varnat deras flotta för an­ grepp från den vendiska. »Bland så många andra bedrövelser som vi haft i dessa två åren fingo vi av rikets råd nu före pingst veta i Kolding, att holländarna med all deras makt ville oförvarandes lägga ut och till en del allaredan voro i Sundet för kung Eriks bästa och allas vårt argaste, och för sådan nöds skull voro vår nådige herre och vissa av rikets råd utsända hos Eder i synnerhet för skepp, hjälp och bistånd». Då holländarna voro i Sundet med flera stora skepp, hade lübeckarna dock ej motsvarande fartyg, som behövdes för att kunna kämpa bord mot bord med de holländska, vilka voro s. k. »spanska skepp». Därför hade lübeckarna icke vetat något annat råd än att bedja ärkebiskopen låta holländarna ligga ute till sjöss med sina skepp, under det att han själv försvarade landet.

Men »där fruktade vi dock allramest våra egna borgare och menighet av invå­ narna och kung Eriks ankomst med alla de stettinska herrarna å andra sidan bland utlänningarna». Då det påstods, att ärkebiskopen hade varnat holländarna för lübeckarna och sagt, att de förra skulle avsegla, så vore detta icke rätt sagt, ty kung Kristoffer låg då i Hälsingborg med omkr. 2,000 man »framför de båda slotten», d. v. s. även Krogen. När ärkebiskopen på resa från Sverige kom till kungen i Hälsingborg den 25 juli, som var en måndag, talte man icke om hollän­ darna, ej heller den 29 juli, en fredag, »då vi begärde slottet i Hälsingborg» eller den 30 juli, en lördag, »då vi foro över till Krogen och begärde det». På sön­ dagen den 31 juli lämnade ärkebiskopen med sitt följe Hälsingborg.1 Det framgår sålunda, att Hälsingborgs stad, som kanske tagit sin hövitsmans parti, besatts av ärkebiskopen och därefter av kungen samt att slottet givit sig på uppmaning. Stralsundskrönikan berättar, att ärkebiskopen med stor styrka låg i Hälsingborg och Olof Axelsson (Thott) i Helsingör. Kung Erik och holländarna hade lovat undsätta dem, men då de icke kommo, uppgåvos slotten av sina be­ fälhavare, herr Bernt van dem Rade i Hälsingborg och herr Johan Svarte i Hel­ singör.2 Ingen antydan finnes om regelrätt belägring; den starka fästningen plä­ gade ju icke giva sig utan vidare. När Peter Oxe såg, att kung Kristoffer, men ej kung Erik och holländarna, stodo utanför slottets portar, var spelet förlorat. Om 1 HR 1^31 —1^76, II, n. ^01. — 2 Die Chroniken der deutschen Städte 30, Lüheck, s. 1 o f., jfr not 2 och 3. Die Rathschronik von 12(38—1^82 (Dritte Fortsetzung der Detmar-Chronik).

Scriptores rerum

suecicarum III, s. 296.

51 — 31215.

401

Hälsing borgd medeltid 1250

—

1536

Peter Oxe uppställt villkor för slottets uppgivande — han fick inom en månad därefter en donation som ett ynnestbevis av kungen — må lämnas därhän.

Ett

nytt faktum har emellertid kommit fram i en hitintills obeaktad källa, nämligen kungens privilegiebrev för skomakareskrået i Hälsingborg den 20 december 1440, vari det heter, att de äldre privilegiebreven brunnit upp »i stadskyrkan i riksens uppenbara örlog».1

Mariakyrkan har råkat i brand, möjligen också staden un­

der loppet av 1440. Ärkebiskopen antyder ju en fientlig stämning från hälsing­ borgarnas sida mot honom, men vi veta icke, huru denna kris utlöste sig.

Efter 1^4° års krig dröjde det till in på början av 1500-talet, innan Öresund ånyo blev krigsskådeplats. Under denna jämförelsevis långa period rubbades icke freden mellan Danmark och de mäktiga grannarna i söder och i väster, de tyska hansestäderna och Nederländerna. Det är därför icke ägnat att väcka någon för­ våning, att Hälsingborg som fästning lyser med sin frånvaro i tidens bevarade ur­ kunder. Ingenting inträffade, som tog fästningens försvarskraft i anspråk.

Vi ha sett, att förvärv av danskt område i annat syfte än att begagna det som pant icke var målet för hanseatiska krigsföretag i Öresund — det verkliga eröv­ ringskriget gällde Skåne och kunde väntas egentligen blott från svenskt håll. Han­ sans krig hade ett rent kommersiellt syfte; kunde detta mål icke vinnas utan krig, sedan förhandlingarna strandat, tillgrep man hellre det ekonomiska krigets vapen: förbud att avsegla till motståndarens hamnar eller att på något som helst sätt be­ driva handel med honom. Denna handelsspärr, som icke genomfördes med hjälp av stridande flottor, var ett periodvis ofta begagnat medel i hanseatisk politik.

Härför erfordrades naturligtvis den strängaste kontroll, som utövades företrädes­ vis genom bevaknings- eller kaparskepp. Dylik handelsspärr känna vi till redan från mitten av 14. årh. och den fortsatte tid efter annan under det följande seklet.2 Danmark hade härvidlag tillfälle att skänka sin ynnest åt liibeckare eller holländare i enlighet med rikets förmåga att hävda sina intressen. Samverkan mellan kung Kristoffers och de vendiska städernas flottor 1440 utanför Hälsing­ borg drev visserligen den holländska flottan bort från Öresund, och det kom ej till en avgörande drabbning för att vinna makten över det omstridda farvatt­ net. Men redan året härefter bröt Kristoffer med Lübeck och närmade sig Hol­ land. Vad som hände 144° upprepades 1522 i en liknande strid mellan Kristiern II och tronpretendenten hertig Fredrik; vardera parten stödde sig på sina grannar, holländarna och de vendiska städerna. Redan under kriget 1509—1512 hade 1 Se ovan s. 161. — 2 Jfr Werner Friccius, Der Wirtschaftskrieg als Mittel hansischer Politik im 14. und 15. Jahrh., s. 38 ff. (Hans. Geschichtsblätter 1932).

402

PoLLtidk hutoria dylik allianspolitik bedrivits: kung Hans förenade sig med holländarna i kriget mot Sverige, som i sin ordning understöddes av hansan. Kaparkriget fördes med kraft; en holländsk handelsflotta överfölls i Öresund och förlorade därvid 11 skepp.

Den danska flottan plundrade 1511 i farvattnen utanför städernas hamnar, men led vid Bornholm ett nederlag, som medförde, att lübeckarna blevo i stånd att kapa 18 skepp av en holländsk flotta i Östersjön. Lübeckarna togo under kriget 200 holländska skepp lastade med spannmål och drev bort den holländska han_

••

o

dem från Östersjön, vilket medförde höga spannmålspris i Holland. Aret 1518 • •

»stängde» Kristiern Öresund för holländarna under några månader, vilket med­ förde stora förluster för köpmännen. Under 1519 gynnade Kristiern däremot handeln med Holland.1 Dylika periodiska svängningar i dansk ekonomisk utrikes­ politik stodo det formella krigstillståndet nära.

Sundsspärrens fördärvbringande inverkan på det lands ekonomi, som därav berördes, hade nödgat även Sverige till fred med Danmark 1509. Ty kung Hans hade lyckats tvinga lübeckarna att avbryta all handel med det mot honom upp­ roriska Sverige, varigenom alla priser häftigt stego i Stockholm.

Först på 1520- och 1530-talen indrogs Hälsingborg i Öresundskrigens malström, varom närmare i det följande. Men redan de dessförinnan ofta förekommande, mer eller mindre krigiska tillstånden i Öresund gjorde naturligtvis en ständig mili­ tär vakthållning på den skånska sidan nödvändig, om Danmarks maktställning till sjöss alltjämt skulle bestå. Den var dock under det 15. årh. mindre hotad än förr på grund av rent ekonomiska orsaker, en fråga, vartill vi nu övergå.

Den ekonomiska politiken, som egentligen avgjorde frågan om krig eller fred, fick för Danmark och dess grannar en i icke ringa grad förändrad karaktär under det 15. årh. Danmark befann sig icke längre i samma beroende av Lübecks han­ del, som i Stralsundsfreden 1370 åstadkom ett hanseatiskt monopol främst på Skånemarknaden. Den holländska konkurrensen med de vendiska städerna be­ rövade de senare det ekonomiska överväldet, såsom vi veta av den ekonomiska historien.2 Den danska marknaden stod öppen för såväl tyskar som holländare.

Men de hade alla att underkasta sig den danska gästrättens bestämmelser, i allt väsentligt lika den tyska rättens och i själva verket hämtade från hansestädernas egna författningar.

Redan Köpenhamns gästrätt i dess stadslag i/pf3 uttrycker

tillfullo den nationella självständigheten på det ekonomiska området. Stadslagen blev inom kort grundlag även för Skånes handel, och den har det karakteristiska 1 2

Beträffande Antwerpens handel se Jervis Wegg, Antwerp 1^77—1559> s- 172 L (London 1916). —

Se ovan s. 1^2 f.

4°3

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 begreppet »gäster ocb liggare» om främlingars köpenskap.

Hanseatiska, men

också holländska ocb engelska köpmän slogo sig nämligen ned i Skåne, ocb även skånska köpmän drevo i sin ordning affärer med utländska under de egendomliga former av bandelsorganisation, vilka vi lärt känna i ekonomisk historia.1

Det är

ett kapitel om utländsk varuutförsel ocb varuinförsel, vilka reglerades genom gäst­ rätten.

Den skyddade och gynnade danska köpmän vid det internationella varu­

utbytet, som skedde på dansk eller skånsk botten.

Det var icke längre en han­

delspolitisk fråga om rätten till handel i Danmarks rike, utan om bättre vinst­ möjligheter för främlingar, när dessa begärde privilegier, ofta innebärande befrielse från gästrätten i vissa punkter.

Handelsprivilegier för hansan eller holländare

blevo i den danska regeringens händer ett viktigt politiskt bytesmedel utan att göra kriget till en nödvändighet.

Det betonades understundom uttryckligen från

dansk sida, att med privilegierna följde kravet på respekt för dansk lag.

Kung

Kristoffer menade, att hansan hade flera privilegier i Danmark än kungen själv.

Det är ett genljud av Erik av Pommerns strafftal till hansans ombud i Köpenhamn 1423.

Mot slutet av det 15. årh. började därjämte Köpenhamns stapel att betyda

allt mindre för lübeckarna, därför att de hade så litet varor att hämta därifrån.

För den större hanseatiska sjöfarten kom den danska handeln knappast i betrak­ tande, men däremot sysselsatte den talrika små kustfartyg, vanligen i trafik på Rostock.

Handeln på Danmark hade sålunda icke samma ekonomiska värde som

under Skånemarknadens blomstringstid i senare hälften av det 14. årh.

Kriget

var icke längre en bärande lösning av de aktuella handelsproblemen.

Ett biträdande fredsmoment i dansk politik var kronans fiskaliska intresse av Öresundstullen.

Det måste naturligtvis undvikas, att just sjöfarten, som i mån av

sin livlighet fyllde tullkassan i Helsingör, hämmades av krigstillstånd, i all synner­ het i själva utloppet av Sundet, vilket oroades redan av det ofta förekommande ekonomiska handelskrigets eller handelsspärrens verkningar.2 utvecklingen gick i fredens tecken.

Den ekonomiska

Hälsingborgs fästning kunde också bliva ett

stöd för fredens bevarande i Öresund.

Under sådana auspicier förflöt Kristoffer

III:s regeringstid 1439—144^*

i44°> då borgen kapitulerade, i januari och mars årsskiftet 1448. Det må här anmärkas, att ingen

Kungen var i Hälsingborg i juli

14413,

november 14434 och vid

1 Jfr ovan s. 107. — 2 En latinsk teskrivning, från slutet av 1500-talet, av Öresund betonar särskilt, att Kronborgs ocb Hälsingborgs väl armerade befästningar bade att övervaka dels fartyg, som ville smita igenom det för vakthållning av naturen så gynnsamma farvattnet för att slippa ifrån tullen, dels kapare.

Tbeatrum praecipuum urbium positarum ad septentrionalem Europae plagam. Amsterdam. Ex officina Joannis Janssonii. — 3 Reg. dipl. bist, dan., n. 3667, ^/i; series see. n. 5300, 13/3. — 4 Bronnen tot de Ge-

Politisk historia fullständighet åsyftas beträffande insamlade uppgifter om de tider, under vilka Kristoffer eller hans efterträdare residerat i Hälsingborg. Det skulle sakna histo­ risk och vetenskaplig betydelse att fördjupa sig i alla detaljer. Endast undan­ tagsvis voro besöken knutna vid viktigare politiska händelser. Under Kristoffers regeringstid rådde ett fredligt eller åtminstone icke krigiskt tillstånd i Öresund, där sjöfarten var i livlig gång. Kungens närvaro på Hälsingborgs slott var sålunda knappast trängande nödvändig. De livliga diplomatiska förhandlingarna med hanseaterna förde honom snarare till rikets sydligare trakter. Efter sin kröning som dansk kung kom Kristoffer till Sverige i september 1441 och red sin Eriks­ gata. På sommaren 1442 besöktes Norge, i början av 1443 hnna vi kungen i Nord­ tyskland och på sommaren åter i Danmark, där Köpenhamn var hans mest anli­ tade residensstad. Under nästan hela året 1444 var ban andra gången i Sverige; 1445 vistades kungen åter i Köpenhamn; på sommaren 144b besöktes ånyo Sve­ rige; under förra hälften av 1447 var kungen i Sönderjylland och Lübeck samt under sommaren åter i Köpenhamn. Att Kristoffer under dessa resor tagit vägen över Hälsingborg, är ju högst antagligt. Kungarnas besök i Hälsingborg behöva ju icke alltid ha satt spår i källorna. Dock veta vi, att kungen i slutet av 1447 skulle resa till Sverige för att i Jönköping möta det svenska riksrådet. När han under resan tog in på Hälsingborgs slott, drabbades han vid endast 30 års ålder plöts­ ligt av döden den 5 eller 6 januari 1448.1 Därifrån fördes liket till Roskilde dom­ kyrka. En krönika tillägger: »Hans skatt blev i sjön, som han hade församlat av Sverige».2 Det påstods, att »han var övermåttan okysk och hade många skökor, varför han icke hade något barn med sin ädla furstinna, drottning Dorotea».

Greve Kristian av Oldenburg blev i september 1448 vid 22 års ålder vald till Danmarks kung. Under sin 33-åriga regering till 1481 var Kristian I före 1472 nästan årligen på Hälsingborgs slott, där han vistades veterligen första gången 1449.3 När svenska riksrådet genom fördraget i Halmstad den 13 maj 1450 Pa den frånvarande kung Karls vägnar avstod all rätt till Norges krona åt Kristian, hette det, att Karl skulle sända brev på pergament härom till Hälsingborg före den 29 juli; inkomme detta brev icke, förband sig rådet att komma till Hälsingborg och ej fara därifrån utan med Kristians samtycke.4 Rådet erbjöd sig i överensschiedenis van den Oostzeehandel I, 2, n. 1698 (Rijks Geschiedkundige Publicatien 1917). Privilegiebrev “/u ^443 f°r borgarne i Brielle ocb Scbiedam att driva bandel i Danmark. Betr. samma rätt i Norge W. Christensen, Unionskongerne, s. 97. — 1 Om dateringen, som av en del krönikor sättes till den 6, av andra till den 5 jan., se W. Christensen, Unionskongerne o g Hansestsederne, s. 139, not 3. — 2 H. Rördam, Historiske Kildeskrifter I, s. 600. — 3 Privilegier I, n. 312. *449 utan dag. C. G. Styffe, Bidrag till Skan­ dinaviens historia III, s. XXXII. — 4 Sv. Trakt. III, n. 49°’

4°5

Hälsingborgs medeltid 12go —1536 stämmelse med tidens diplomatiska bruk som gisslan, och Hälsingborg var, som vanligt, en lämplig gränsort till Sverige. Det är tyvärr en odaterad uppgift från 1452, som visar, att Kristian även detta år befann sig i Hälsingborg.1 Kristian försvarade dock ej personligen slottet mot kung Karl Knutsson av Sverige, när denne i februari angrep Hälsingborg. Kristian var nämligen vid tillfället i Bran­ denburg, där han vid kyndelsmässan i början av febr. sammanträffade med tyska furstar i avsikt att erhålla förstärkning av trupper till det danska härtåget mot Karl Knutsson i Sverige. Tidpunkten för svenskarnas ankomst till Hälsingborg kan fastställas till förra hälften av februari, ty Vadstena klosters tänkebok har en anteckning, att kung Karl, som skulle förfogat över 80,000 man i fälttåget mot Skåne, anlände till Vadstena den 31 januari och återkom dit »fem veckor och några dagar senare». Kungen skulle haft den avsikten med Skånetåget att före­ komma danskt infall i Sverige.2 I ett tyvärr odaterat brev 1452 till systern Kata­ rina skrev Karl Knutsson, att han ämnade »med Guds hjälp inom få dagar komma till Hälsingborg, ty bedja vi dig, att du haver ditt bud till oss, då vi dit kommer».3 I stadsplanens historia har anfallet mot Hälsingborg och stadens förstörelse när­ mare omtalats. Hövitsmannen — han hette då möjligen Otto Knoopp — uppma­ nades att uppge slottet, vilket han dock vägrade, enligt Karlskrönikan.4 Utan att ha vunnit det starka fästet, vilket icke ens belägrades, tågade Karl Knutsson vidare söderut och kom till Landskrona, som för att undgå härjning underkastade sig den främmande inkräktaren och den våldsamme plundraren.

Kristian var åter i Hälsingborg i februari 14535 och sedermera på följande tider: januari 1454, december 1455, januari, februari 1456, februari 1 457, möjligen juni 14606, februari 14637, februari 14648, februari 14669, december 1467IO, no­ vember 146811, januari, juli 146912, februari 147113, januari 1476, september 1477.14 De första åren av sin regering vistades Kristian, utom i Köpenhamn, i Jylland och i Norge 1449—1450 för att ej mera dit återkomma; 1457—var han i Sverige och återkom i juni till Köpenhamn. Kristians frånvaro från Hälsingborg under årtiondet 1471 —1481, med undantag för något år, berodde på den faktiska för­ lusten av Sveriges krona genom följderna av det avgörande nederlaget på Brunke1 Repertorium II, n. 200. — 2 Scriptores rerum suecicarum I, s. 168. Jfr Styffe, Bidrag III, s. XLIX £. med uppgifter om den stora armén ock dess utrustning samt tiden för fälttåget. — 3 Repertorium II, n. 114.

—■ 4 Se ovan s. 59 ock 327. — 3 Repertorium II, n. 222, 22!2', n. 225, 2S/2. — 6 Repertorium II, n. 313, I4/i; n. 544, 8/i2; n. 566, ^/i; n. 567, z/2; n. 693, 3/2 (Privilegier I, n. 323); n. x 157, i8/ö. — 7 Reg. dipl. n. 4169, 4170, 2I/2. -— 8 HR 1431—76, VII, n. 539,

— 9 Reg. dipl., n. 4266, l6/z; n. 4267, l8/a (Kjpkenkavns

Dipl. IV, n. 106); Danske Magazin III, s. 326. — 10 Repertorium II, n. 2327—2329, IS/i2. — 11 Lunds ärke­ stifts urk.-bok IV, n. CXXV, 23In. — 12 Repertorium II, n. 2551, ^/i; Styffe, Bidrag III, n. 119; LUB II, n. 473»

— 13 Repertorium II, n. 2902, l4/2. — 14 Privilegier I, n. 329—331, 1476 9/i, I0/i; 1477 2Vg.

Politidk historia berg utanför Stockholm den 10 oktober 1471. Den danska politikens huvudin­ tresse inriktades nämligen härefter allt mera på hertigdömena Slesvig och Holstein, som Kristian innehade sedan 1460. Kungen vistades också efter 1471 mest i Sön­ derjylland och var i Köpenhamn endast mera tillfälligtvis. Kristians långa från­ varo innebär därför icke, att Hälsingborg skulle ha sett sin betydelse som resi­ densstad minskad; den berodde fortfarande av politikens växlingar.

De kungliga breven från »kansliet» på Hälsingborgs slott äro övervägande alldagliga expeditioner rörande olika delar av riket, Skåne kanske minst. Efter brevens innehåll skulle man icke vara benägen att tillerkänna Kristians besök i Hälsingborg någon egentlig politisk eller administrativ betydelse.

Kungarnas

vistelser på Hälsingborgs slott hade mera undantagsvis samband med styrelsen av Skåne.

Härför svarade ju den ordinarie förvaltningsmyndigheten, länsmannen

och fogden på slottet, men rättarting höll kungen själv på sina olika slott. Kris­ tians itinerar får dock med avseende på Hälsingborg en politisk innebörd, om hän­ syn tages till den politiska situationen vid tiden för besöken.

De händelser, som följde efter Hälsingborgs förstöring 1452, ledde till motanfall från Kristians sida, när han från Tyskland återkommit till Köpenhamn. Planen var att infalla i Västergötland med en här och att samtidigt angripa Stockholm från sjösidan. Den danska hären hade till uppgift att bl. a. förstöra svenska gränsfästen, och den tågade genom Halland, tydligen under Kristians eget befäl.1 Hälsingborg blev därför den naturliga knutpunkten för överförandet av trupper från det egentliga Danmark. Av denna anledning torde Kristian, enligt det förut nämnda odaterade brevets uppgift, ha varit i Hälsingborg, vars förödelse visade honom, hur illa fienden farit fram. Under tiden från maj 1453 till pingsten 1455 rådde stillestånd mellan rikena. När stilleståndstiden var nära utlupen, gjorde parterna på ett möte i Vadstena den 27 febr. 1455 ett försök att trygga en stadig­ varande fred. De utväxlade dokumenten innehålla från svensk sida, att om av­ talet bröts i någon punkt, skulle de i Vadstena närvarande rådsherrarne »vara på Hälsingborgs hus på Sancte Michaels dag (d: 29 sept.) nästkommande och aldrig komma därutav utan med kung Kristierns minne». Motsvarande försäkrades från dansk sida, och de danske rådsherrarne skulle infinna sig på Kalmar slott hos Karl Knutsson.2 Hälsingborg visar sig åter som en gränsstad ej blott i militärt, utan även i politiskt avseende. Kristian började likväl efter pingsten det förberedda kriget och lyckades 1457 belt underlägga sig Sveriges rike, egentligen genom ärke­ biskop Jöns Bengtssons (Oxenstierna) hjälp.

1 Styffe, Bidrag III, s. LIV ock not 3. — 2 Sveriges Traktater III, s. 658 £. Styffe, Bidrag IV, s. LXXXIII.

A°7

Häbingborgo medeltid 12go —1536 När Kristian den 21 februari 1463 var i Hälsingborg, befann han sig utan tvivel på genomresa till Sverige i anledning av de rykten, som i början av året hade uppstått, att man förberedde Karl Knutssons återkomst till makten och där­ med Kristians avsättning. Nyssnämnda dag skrev nämligen kungen till en dansk riddare, att det gick »underliga och farliga tidningar på konung Karls vägnar», varför krigsfolk skulle samlas för att sändas mot Stockholm. Kort härefter begav sig Kristian själv med sina trupper in i Sverige.1 Det säges visserligen icke i käl­ lorna uttryckligen, att krigsförberedelser företogos just i Hälsingborg, men samman­ hanget i händelsernas förlopp antyder detta. Vid Kristians besök 1463 torde det nya ärkebiskopshus ha stått färdigt, som ärkebiskop Tuve Nilsson låtit uppföra åt sig inom borgen. Sedan Karl Knutsson vid stadens förstörelse 1452 även jämnat ärkebiskopsgården med marken2, har det ansetts säkrare att bygga upp huset inom borgens ringmur, dock ej inom själva huvudborgen, utan strax innanför borgporten. Vi hänvisa närmare till den byggnadshistoriska redogörelsen av T. Mårtensson. Ärkebiskopshuset var nog endast avsett att tagas i bruk vid ärke­ biskopens besök i Hälsingborg, vartill han som den främste andlige i riksrådet kunde föranledas av kungens därvaro. Även i Köpenhamn hade ärkebiskopen en gård med »eget Mag» (camera), när han kom till staden.3 Emellertid hade ärkebiskop Jöns Bengtsson 1465 valts till riksföreståndare i Sverige, vid vilken tidpunkt Kristian befann sig i Holstein och Slesvig. De strä­ vanden, som gingo ut på att åstadkomma förlikning mellan riksföreståndaren och kungen, kommo till uttryck på ett möte i Hälsingborg den 16 februari 1466, då tre svenska ombud jämte danska voro tillstädes. Den danske riksmarsken Klas Rönnow uppläste förlikningsdokument från möten i Sverige.4 I november iz(68 befann sig kungen jämte drottning Dorotea på Hälsingborgs slott. Detta framgår av kungens anhållan den 23 november hos domkapitlet i Lund att få låna en särk från domkyrkan åt drottningen. Kungen skrev: »Vi hava förnummit, att I haven en särk uti eder kyrka, som goda kvinnor uti barns­ börd helt nyttig är och tjäna kan; bedja vi eder kärligen, att I oss henne låna vilja och genast oss hit sända. Vi vilja vara eder där god för, att I henne utan allt hinder och undanflykter med det första igen skulle få lika god på allt vis».5 Den långvariga striden med Ivar Axelsson avgjordes under november i Lund.

Kungen kom från Kalundborg, varest han den 4 november erhållit därvarande 1 Styffe, Bidrag III, s. CXL. — 2 Se ovan s. 71. — 3 H. R0rdam, Kj0benbavns Kirker o g Klostere, s. 374 (1859—63). — 4 Styffe, Bidrag III, s. CLXXVIII. — 5 Lunds ärkestifts urk.-bok IV, n. CXXV. — Follin, Helsingborgs bistoria, s. 203.

Politick h 'utoria rådsherrars bifall till slutuppgörelsen med Ivar Axelsson, och även i Lund den 19 nov. gå vo de skånska rådsherrarne honom sitt bifall. Dagen därpå avkunna­ des domen i Lund över Ivar Axelsson och hans bröder, och förklarades däri, att deras gods förbrutits till kungen.1 Samtidigt med dessa händelser bedrevos rustningar mot Karl Knutsson, vilken regerade i Sverige. I februari 1469 tågade Kristian med sin här upp i Västergöt­ land. Det kan med skäl antagas, att Hälsingborgs fästning tjänat som operations­ bas för det nya kriget. När Kristian åter befann sig i Hälsingborg den 28 juli, var det efter fälttågets misslyckande i Västergötland, varest Axevalls slott, vilket in­ nehades av hans fogde, i grund förstördes av västgötabönderna den 30 juni trots kungens försök att undsätta slottet.

Kungen återvände till Danmark och var i

Köpenhamn den 19 juli med avsikt att åter upptaga striden mot Sverige.2 Om besöket i Hälsingborg den 28 juli föranleddes av krigsförberedelser nämnes ej i bevarade källor. Vi se vidare av ovanstående itinerar, att kung Kristian åter besökte Hälsingborg den 14 februari 1471. Vid den tiden rådde ett fientligt för­ hållande mellan Kristian och svenske riksföreståndaren Sten Sture, vilken i mars månad företog ett härtåg nedåt Halland. Kristians plan åsyftade ingenting mindre än Sveriges erövring och därmed Sten Stures undanträngande från makten. Rust­ ningarna bedrevos under våren, och i juli kom Kristian med en stor flotta till Stockholm. Nederlaget på Brunkeberg den 10 oktober fick även för Hälsingborgs lokalhistoria sin betydelse. Kristians förlust av Sverige var nämligen så fullstän­ dig i sina verkningar för framtiden, att Danmark sedermera allt intill 1497 kom att föra en mindre aktiv politik mot Sverige. Det var en period, under vilken vapnen vilade och ingen dansk kung som fiende eller regent beträdde Sve­ riges mark.

Hälsingborg tjänade ej längre som bas för krigsoperationer mot

Sverige.3 Kung Hans, som 1481 efterträdde sin fader på Danmarks tron, kom att regera nästan lika länge som han eller i 32 år till 1513.

Under sin rege­

ring har Hans, så vitt det kan utrönas, ej mindre ofta än fadern vistats på Hälsingborgs slott, nämligen januari4, september 1^835, juni (?) 14846, januari i486, februari

1487, juli 14917, juli 1497 (?)8, januari 15019, juni 150310,

1 Styffe, Bidrag III, s. CCVIII. — 2 Styffe, Bidrag III, s. CCIX ff. — 3 Kungens besök i Hälsingborg o

den 9—I0/i 1^/6 berodde måbända på genomresa till Abus, varest en my uppgörelse med Axelssönerna ägde rum.

Styffe, Bidrag IV, s. XXXIV. — 4 Repertorium II, n. 5160, I4/i. — 5 Privilegier I, n. 338, 22/g. —

6 Ibidem n. 339, ^/ö. — 7 Repertorium II, n. 5823, 4/i; 6025, n/a; 6957, 9/V. — 8 Dipl. Norv. IX, n. ^30.

— 9 Lunds ärkestifts urk.-bok VI, n. IX, I7/i. Dipl. Norv. XVIII, n. 168, 17h. — 10 Lunds ärkestifts urk.bok VI, n. CX, 11 6. I febr. var »utvalde kung» Kristiern i Hälsingborg. Dipl. Norv. VIII, n. z(65, I4/2.

52 —<112x5.

4°9

Hälsingborgs medeltid 1250 —1536 januari 15041, januari 15072, januari, mars 15083, januari, november 15094, ja­ nuari 1511.5 I Köpenhamn som rikets huvudstad hade även Hans sitt ordinarie residens, men han befann sig nästan årligen i Sönderjylland längre eller kortare perioder, även i sin egenskap av hertig i Holstein och Slesvig.

Som norsk kung besökte han Norge flera gånger. Det var först 1^97, som Hans kom till Sverige och Stockholm under oktober—december. Genom sin krö­ ning i Storkyrkan den 26 november erhöll Hans sanktion på sitt svenska kunga­ döme. Kungen var åter i den svenska huvudstaden februari—juni 1499, februari —augusti 1501 och 1502 för sista gången, då han den 12 maj från sin flotta nöd­ gades bevittna, att den svenska flaggan blåste på borgen. Sten Sture hade åter­ tagit riksstyrelsen och därmed hade den danske kungen faktiskt förlorat Sverige för att ej mera regera över detta rike. Det var först på grund av kung Hans' återerövringsförsök, som Hälsingborg blev en militär ort av viss betydenhet för den danska uppmarschen mot Sverige. Det är också blott några få av de beva­ rade Hälsingborgsbreven, som ha politiskt innehåll, ty de flesta beröra löpande regeringsärenden.

Vid tiden för Hans’ första krigståg mot Sverige skrev kungen från Köpen­ hamn den 24 maj 1497 till hövitsmannen Henrik Krummedike på Bohus slott, att han ämnade vara i Hälsingborg den 2 juli »och så strax draga därav till Halm­ stad, varför bud skulle sändas till kungen för att erfara, vad »stegedag» (marsch­ dag) vi draga in i Sverige, så att I kunnen veta, varefter I eder rätta skulle och när I skulle in draga med det folk, I där hava skulle».6 Redan i mars hade Hans utfärdat krigsförklaring mot Sverige för att göra sin rätt till dess tron gällande emot Sten Sture, som i 14 år hade hindrat honom att intaga den. Planen på uppmarsch till Halmstad uppgavs emellertid, och det är ovisst, om Hans kom till Hälsingborg; han ryckte nämligen in i Sverige från Blekinge och erövrade inom kort Kalmar slott den 23 juli, varefter följde Stock­ holms erövring.

Till Hälsingborgs annaler hör historien om Nils Hack till Häckeberga. Denne skånske riddare hade i kungens närvaro på Hälsingborg i jan. 1501 förklarat sig vara motståndare till ärkebiskop Börje Gunnarsson i en skånsk politisk angelä1 Aarsberetninger fra det Kongl. Gekeimearchiv IV, s. 311, jan. (?). — 2 Lunds ärkestifts urk.-bok VI, n. ccxLvn, 16Ii. — 3 AarsLeretn. I, s. 17, I0/i. R0rdam, Hist. Kildeskrifter II, 2, s. 181. Missiver II, n. 187, *U. — 4 Reg. dipl. n. 5^05—06, l6/n Aarsberetn. I, s. 26, I4/n. — 5 Dipl. Norv. II, n. 1037, ”/i. — 6 Dipl.

Norv. IX, n. 430.

Po Li t id k b id tor ia genhet. Nils Hack blev emellertid den 8 jan. 1508 i Hälsingborg, där kung Hans befann sig jämte ärkebiskopen och andra rikets herrar, dräpt av den unge Anders Bille i hastigt mod.1 Kungen visade dråparen sin onåd och lät honom lämna lan­ det för en tid och göra kyrklig bot, innan han i dec. kunde fira sitt bröllop.

Kung Hans sammanträffade på Hälsingborgs slott med svenska sändebud, vilka den 14 januari 1509 med honom överenskommo om ett stillestånd. Därvid uppsattes tre punkter om »ett stycke penninger» från Sverige till kung Hans i bans livstid, efter vad en fullmakt i juni för svenska sändebud till den danske kungen innehåller.2

I Köpenhamn slöts omsider stilleståndet i augusti, då kung

Hans tillerkändes 12,000 och drottningen 1,000 mark i årligt underhåll, intill dess att han eller hans son Kristiern antoges till kung av Sverige. Beloppet var be­ tydande, men i själva verket hade den i kriget segrande kungen sålt rätten till Sveriges krona för en grynvälling.

Under förra hälften av 1510 utbröt krig mellan Danmark och Lübeck, vilken stad förenade sina krafter med Sveriges. I augusti uppsades det under förra året o

slutna stilleståndet med Danmark. Svenskarna utförde under befäl av Äke Hans­ son (Thott) krigsrörelser vid Markaryd på den svensk-skånska gränsen och trängde ned till Örkelljunga, belägen där vägen från Halland och Sunnerbo sam­ manträffar med vägen till Hälsingborg, två mil från gränsen. Vid »Fantehåla» nära Örkelljunga uppkom en drabbning mellan svenskarna och Tyge Krabbes trupper den 27 augusti, varvid svenskarna besegrades och den för sin tapperhet o

kände svenske befälhavaren stupade.

Tyge Krabbe förde Ake Hanssons stoft

till Hälsingborg, där han högtidligen skall ha begravts i S. Nicolai kyrka.

Härefter förberedde kung Hans i Hälsingborg en offensiv mot Sverige. Han sände från Hälsingborg en proklamation till Sunnerbo härads invånare den 10 januari 1511, vari det hette, att Svante Sture ej hade hållit freden mellan kung Hans och Sverige, »men fört däremot här in på riket och dess inbyggare uppen­ bar fredskiv och mordbrand, vilket vi aktom med Guds hjälp emot for:de herr Svante och hans tillhjälpare att vedergöra, och sända vi nu in i Sverige vår son Kristiern med något vårt folk till häst och fot». Sunnerbo härads invånare skulle till hertigen erlägga den skatt, »som I oss på Sveriges kronas vägnar pliktiga ären» och dessutom ge trupperna underhåll.3

Avsikten med brevet är tydlig:

det gällde att försvara infallet i bygden genom att säga, att Svante Sture var fredsbrytare och mordbrännare, men Hans som svensk kung hade rätt till krono1 M. Mattkiae, Reg. Dan. Series. Hist. Kildeskrifter II, 2, s. 181. — 2 S. ^10, not 4. — 3 Aarsberetn. fra det kongl. Gekeimearckiv IV, s. 361.

Häldingborgd medeltid 12g o —1536 skatten. Hans sökte göra infallet, som var ingenting mindre än inkvartering av fientliga trupper, till en laglig svensk regeringsåtgärd, ehuru kungen redan 1502 definitivt förlorat Sverige.

Knappt en månad efter brevet till Sunnerbo se vi Kristiern uppe i Enköping den 5 februari.

Krigshändelsernas förlopp i Sverige tillhör ej längre Hälsing­

borgs historia.

Uppmarschen hade emellertid ägt rum i Hälsingborg, vars bor­

gare flera gånger förr under krig med Sverige sett trupper draga genom staden.

Men detta krig till lands var kombinerat med ett krig till sjöss, med sin front från dansk sida riktad mot Lübeck, som i sin ordning sedan 1509 förde sitt eget krig mot holländarna. Då dessa ej kunde tvingas in i hansan, skulle de avstängas från Östersjön och därmed naturligtvis också från Sundsfarten. Kung Hans för­ enade sig med holländarna, under det att hansan slöt sig till Sverige. Danmark hade följaktligen krig på två fronter att genomföra: landkriget mot Sverige och sjökriget mot Lübeck.

Hälsingborg befann sig i brännpunkten för det senare

allt eftersom händelserna tilldrogo sig i dess omgivning. Men Hälsingborg an­ greps icke av lübeckarna, vilka hade ett närmare liggande mål, nämligen att ge­ nom kaperier omöjliggöra den holländska sjöfarten i Öresund och att möta den danska flottan till sjöss. Sålunda överfölls 1510 en holländsk handelsflotta och flera skepp kapades.

I juli s. å. gick en stor lübsk flotta på 36 skepp med 7,000

man ombord in i Sundet.

Helsingör besköts utifrån redden och kulorna veno

mellan husen utan att dock göra annan skada än att riva upp lårbenet på en katt, som likväl fortsatte att bita råttor och möss, såsom det sades för att håna fienden.

Lübeckarna vågade av någon orsak icke belägra fästningen Krogen,

utan avseglade efter detta snöpliga resultat av beskjutningen. Under 1511 var krigsskådeplatsen till sjöss ej längre Öresund, utan vid Bornholm där danskarna efter en häftig kanonad måste draga sig tillbaka och ej kunde förhindra, att lü­ beckarna ånyo kapade holländska skepp. Genom freden i Malmö i april 1512 upphörde det 3-åriga kriget på båda fronterna, men kung Hans fick ej Sve­ rige.

Det var åter 1518 i Hälsingborg, som en uppmarsch organiserades av betydliga truppstyrkor, vilka skulle sändas till Sverige i akt och mening att äntligen full­ ständigt erövra landet åt Kristiern II. Sveriges minerala naturtillgångar skulle stödja dansk handel och dansk statskredit i utlandet. Vi ha i sammanhang med redogörelsen för staden Hälsingborgs försvarsskyldigheter ägnat vår synnerliga uppmärksamhet åt Tyge Krabbes märkliga brev i maj 1519 till kung Kristiern^ vari han förklarade, att han som hö vitsman ej längre var i stånd att underhålla

Po Li t id k hid tor ia den mängd trupper, som då samlades i Hälsingborg på väg till Sverige.1 Tyge Krabbes klagomål ger oss en ögonblicksstämning från krigstidens Hälsingborg, och en samtida visa om kung Kristiern II:s tåg till Sverige får i sammanhang härmed ännu större intresse och trovärdighet, när den beskriver huru 2,000 man, tyskar och danskar, 1518 samlades inför kungen på Hälsingborg och huru denne lovade de tillstädeskomna herrarna slott och län, om de stode honom bi i den förestående kampen mot Sverige.

Wille y lyde och h0ere Jeg wiill eder quede en wiisse aff koningh Christiern den h0gborne f0rste ieg wiill Hanum loffue och prisse Fordij wunde the Sueriige met stor sere.

Ther mand screff M. D. och paa thet atthene aar koning christiern lod sitt folck Samen komme y skaane paa Helssingborge.

The komme tiill samen baade tydske och danske well widtt ii. M. (2000) mend her otthe krompinn then welbyrdiig mand hand blelf holfuissmand for them.

Köningen lod kalde syne Gode mend tiill siig hand bad thenum waere welueliige och tröste ieg wyll ether forsse mett slott och Laeen ether skall rett aldrig Br0ste.

The Suarede alle: Naadiste Herre wii wylle thet gierne gi0re, wii wylle oss beuisse som erlüge mendtt y skulle thet baade h0re och sp0re.

The droge thenum oifuer hallins aass, the lode theris heste springe, the roste thores glaffuen theris lange speytz, the acte stor sere att wynde.

1 Se ovan s. 263.

Hälding borgd medeltid 1250

—

1536

De droffue thenum igenom Halliin och Ind y Suerigis Riige the Hellede wore y Hierttit tr0st for Ingen wylde the wiighe.

Visan fortsätter med att skildra tåget upp mot Stockholm, skottet i herr Sten Stures ben och Stockholmsborgarnas bön till den segerrike Kristiern att komma inom stadens murar och bli deras günstige herre. Det var en stor Guds välsig­ nelse för danska män, »ty de vunno Sverige med stor ära».1 Otto Krumpen var den unge generalen, som skördade denna ära, och som 1521 kom att avlösa Tyge Krabbe på Hälsingborgs slott.2 Den danska krigspolitiken mot Sverige hämmade emellertid lübeckarna i de­ ras handel med detta land. Lübeck ansåg det därför lämpligt att stödja Gustav Vasa efter hans lyckosamma kamp mot den danska regeringen i Stockholm. Lübeck fann, att den uppflammande och allt framgångsrikare nationalitetsrörelsen i Sverige under Gustav Vasa hade utsikter att förverkliga sitt mål: att göra Sverige fritt från danskarna. Sveriges självständighet som motvikt till det danska inflytandet i Östersjön blev för Lübeck ett stort politiskt mål. Lübecks flotta erövrade i augusti 1522 Hammershus på Bornholm, varifrån den stävade upp i Sundet. Den oförberedda staden Helsingör överfölls och stacks i brand — som det sades till hämnd för de speglosor, som borgarna hade låtit hagla över lübeckarna för det misslyckade anfallet 1510.

Men Krogens slott vågade lübeckarna likväl icke

heller nu storma. Endast kyrkorna och en del stenhus stodo kvar i den nedbrända staden, när lübeckarna seglade därifrån till motsatta stranden av Öresund för att landstiga i Råå och därifrån angripa Hälsingborg. Men ärkebiskop Johan Weze som hövitsman i Hälsingborg och Otto Krumpen hindrade under flera timmars strid fienden att komma i land, så att han måste gå ut till sjöss igen.3 Hälsing­ borg var liksom Helsingör en liten öppen stad (»eine offene Stadtlein») och det torde med hänsyn till skottvidden kunna antagas, att borgens kanoner uppe på höjden förmådde med sin eld försvara den nedanför liggande bebyggelsen mot fientliga landstigningsförsök.

Det missnöje, som grep dansk allmoge, ej minst den skånska, i anledning av Kristierns landsflykt i april 1523, har även i Hälsingborg och dess län fått sina i bevarade källor antydda följder. I sammanhang med de förut i ekonomisk historia berörda handelsförbindelserna mellan Skåne och Tyskland ha vi visat, huru den 1 Danske Magazin III, i, s. 154 f. — 2 Se ovan s. 333. — 3 Se ovan s. 333.

414

Politick hidtoria nye kungen i brev till Hälsingborgs stad och län i augusti 1523 skarpt nagelfor den fördrivne kungens ekonomiska politik.1

Detta förhållande tyder på ett i

Hälsingborg och i det stora länet jäsande missnöje med den nya ordningen.

Det var tydligen en lycklig omständighet för den nye kungen, att Johan Weze, som innehade Hälsingborgs slott, på grund av sin förut berörda trohet mot Kris­ tiern samtidigt med denne lämnade riket.

Därigenom blev Hälsingborgs slott

utan chef, och intet militärt motstånd mot den kunglige maktinnehavaren kunde därför äga rum. Det var för Fredrik blott att 1523 tillsätta en ny hövitsman, vil­ ken blev hans anhängare Mogens Falster, en av Kristierns motståndare.2 Fredrik I — eller åtminstone hans parti — visste vad han gjorde, när han nästan omedelbart förflyttade Mogens Falster från Hälsingborg och ersatte ho­ nom med Kristierns kanske mest betydande fiende, Tyge Krabbe. Fredrik för­ stod, att Hälsingborgs besittning betydde mer än någonsin förr i detta Skåne, vars missnöjda allmoge i sin heta längtan efter den fördrivne Kristiern var svår att hålla i styr. Redan under vintern 1524 utbröt ett allvarsamt uppror bland skånska allmogemän, direkt riktat mot Tyge Krabbe. Det vittnar om Fredriks hårt beträngda maktställning i Skåne, att Tyge Krabbe först med uppbjudande av alla sina militära tillgångar förmådde hänsynslöst kuva upproret. På Hälsing­ borgs slott satt Tyge Krabbe i början av 1525 kvar som hövitsman och dessutom som Skånes besegrare. Vem skulle rubba honom i hans starka ställning? Segern över de skånska bönderna betydde, att Kristierns sak blivit hopplös i Skåne, in­ till dess att starkare makter än bönderna lyckades besegra Tyge Krabbe på Hälsingborg. Kung Kristiern hade en tillgiven tjänare i hö vitsmannen över Got­ land Sören Norby, den redan av samtiden beundrade och fruktade krigaren. Han beslöt att genast taga upp en strid med Tyge Krabbe.

Flera krönikor berätta om Sören Norbys »äventyr» i Skåne, sedan han i mars 1525 sänt sin befälhavare Otto Stigsson in i landet med 600 man och själv strax därpå följde efter. Men de återgå till huvudkällan, den s. k. Skibykrönikan på latin.3 Den har en direkt inställning av striden om Skåne endast på Tyge Krabbes och Sören Norbys personer och den förbiser andra befälhavare, vilka äro kända ur några källor. Det var två män, Fredrik I:s och Kristiern II:s vapendragare, som utkämpade en personligheternas kamp mot varandra, av vil­ kens utgång kungarnas välfärd ytterst berodde. Underrättelsen om Tyge Krabbes 1 Se ovan s. 125 f. — 2 Se ovan s. 334. — 3 P^rdam, Historiske Kildeskrifter I, s. 60 £. Povl Helgesen, Skibykroniken. Overs. af A. Heise (1890).

Övriga krönikor, som återgå till Skibykrönikan, äro kort­

fattade sammandrag, i vilka Hälsingborg utan vidare bortfallit. Därav också deras ringa värde för 1525 års krigshändelser.

4*5

Hälsing borgs medeltid 12g0 — 1$j6 triumf slog Sören Norby med förtrytelse, som i Skibykrönikan kallas »oförstånd ocb desperation».

Utan tvivel kan det sägas, att det i Tyge Krabbe personifie­

rade hatet mot Kristiern var så mycket farligare, som det uppbars av en slug och klok mentalitet. Tyge Krabbe var för visso en motståndare av ej ringa mått, vil­ ken Sören Norby med allt skäl kunde uppskatta, och att mäta sina krafter med honom blev en fråga om makten i Danmarks rike.

Skibykrönikan börjar sålunda: »I Herrens år 1525, då Sören Norby, hövits­ man på Gotland, hitintills tjänat kung Kristiern, tre rikens fiende, sände han utan omdöme och i full desperation några skepp under ledning av Otto Stigsson (en trolös man och beryktad för många kyrkorån) att infalla i vissa delar av Dan­ mark i kung Kristierns, den beryktade tyrannens, namn.» Den mot Kristiern och hans anhängare fientliga tonen ger oss icke anledning att utan vidare tro på skribentens opartiskhet. Sedan emellertid Otto Stigsson erövrat Sölvesborg och O

Ahus, besattes den senare staden ofördröjligen av den danska hären under Tyge Krabbe, »krigets huvudman och ledare». Trupper utsändes för att bestraffa bönder, som i de täta skogarna oroade Tyge Krabbe i hans krigföring. Det blodbad, som anställdes på bönder och borgare i Sölvesborg hade förövats utan herr Tyges be­ fallning, »såsom det säges». Skibykrönikans författare Povl Helgesen är angelä­ gen att rentvå Tyge Krabbe för våldsdåd, som ju dock förövats i så stor omfatt­ ning nästan inför hans ögon. Då Sören Norby erfor detta, kom han med en stark flotta och en stor mängd trupper för att under Kristierns välde vinna hela Skåne.

De, som voro med herr Tyge, fortsätter krönikan, fruktade att Sören Norby hade överlägsna styrkor under sitt befäl, varför de tågade till Malmö i hopp om att där kunna bättre motstå fienden, vilken härjade vitt och brett i Skåne. När Sö­ ren Norby intagit Lund och Landskrona, befästade han den senare staden med vallar och murar för att motstå fienden. Denna uppgift i krönikan visar, att Sö­ ren Norby skaffade sig en befästad bas för sina kommande krigsoperationer mot Tyge Krabbe.

När detta skett, »började samme Sören Norby den 18 april be­

lägra Hälsingborgs fäste i kung Kristierns namn.

Men efter den io:de dagen

tvangs han att upphäva belägringen på grund av det plötsliga angrepp, som de från Malmö framilande stormännen och rikstrupperna gjorde mot honom under herr Tyge Krabbe, krigets huvudman och ledare, och ingen har kraftigare än han kämpat för att rädda Danmarks rike från kung Kristiern, Sören Norbys och andra inkräktares i riket tyranni.»

Skibykrönikan fortsätter i detta sammanhang: »Den 28 april tågade herr Tyge Krabbe med en stark, beväpnad här jämte flera rikets stormän för att an-

PoLLtidk hidtoria gripa Sören Norbys slagfärdiga armé, vilken redan slagit läger i Lund, varifrån den förberedde infall i det övriga Skåne, hitintills fritt från förräderi ock upp­ ror».

Sören Norbys armé bestod av danska medlöpare, gemene soldater, bor­

gare ocb bönder. I ett öppet slag utanför Lund tillfogade herr Tyge fienden, som ju hade sin överbefälhavare vid Hälsingborg, ett nederlag, varvid 3,500 tillin­ tetgjordes, återstoden flydde och 536 blevo fångar. »Så häftigt och grymt var kriget, att de flyende grepos i kyrkor och mördades». Det är det fanatiska in­ bördeskrigets fasor, som i dessa händelser möta oss.

Tyge Krabbes diversion i Sören Norbys rygg fick alltså stor verkan, ty den ledde till Hälsingborgs befrielse. Den belägrande hären kunde i sina obefästade ställningar utanför borgens murar icke uthärda ett angrepp från den till undsätt­ ning av sitt huvudfäste i ilmarscher antågande Tyge Krabbe, emedan belägringshären skulle blivit klämd mellan två sköldar, mellan borgens och undsättningshärens eld. gång.

Denna strategi blev också i sina följder avgörande för krigets ut­

Så länge Tyge Krabbe hade Hälsingborg, uppgav han icke striden mot

Sören Norby.

De båda motståndarna voro omsider i hotande närhet av var­

andra, herr Tyge i fortsatt besittning av sitt gamla Hälsingborg, Sören Norby i Landskrona, beredda att kasta varandra ur sina fortifikatoriska ställningar. Det gällde för Sören Norby att hålla Landskrona.

De flyende samlades åter hos Sören Norby, som från Landskrona »förberedde ett uppror mot herr Tyge, vilken han visste var segrare».

Härmed antyder

Skibykrönikan det oförlåtliga i krigets fortsättande efter nederlaget vid Lund.

Kristierns parti bestod ju av slagna upprorsmakare. Men Hälsingborg i närhe­ ten var ännu ointaget. Skibykrönikan slutar med berättelsen om Sören Norbys kapitulation i Landskrona i juli och erkännande av kung Fredrik.

Skibykrönikan ger Tyge Krabbe hela äran av segern. I sina detaljer är den också riktig. I själva verket var dock den verklige härföraren en annan än Tyge Krabbe, nämligen Johan Rantzau, ehuru han icke alls nämnes i krönikan om 1525 års skånska krig. Den hjälp, som Tyge Krabbe enträget begärt hos Fredrik I, kom långt senare än den borde ha kommit. Det var en mindre trupp, som leddes av Johan Rantzau, en framstående krigare. Den 18 april var han på sitt slott Krogen och såg spejande ut över Sundet till Hälsingborg, som Sören Norby hade börjat belägra.

Johan Rantzau hörde dånet från kanonerna, med vilka slottet

besköts och han såg ladugården till slottet samt tegelbrännerierna 1 däromkring 1 C. F. Allen, De tre nordiske Rigers Historie V, 2, s. 23.

Uppgiften om ett antal tegelbrännerier

omkring Hälsingborg bevisar en större omfattning av tegeltillverkning än vad ovan s. 160 antagits.

53 — 31215.

417

HäLoing borgo medeltid 12go —1536 gå upp i lågor. Johan Rantzau bad kungen sända förstärkningar, så att han kunde upptaga kampen mot Sören Norby. Redan den 20 april satte den förre över Öresund till Malmö. Grunddragen i hans fälttåg voro följande: den 28 april besegrades Sören Norbys trupper i ett blodigt slag, medan deras herre be­ lägrade Hälsingborg; samma dag hade Sören Norby hunnit få underrättelser om nederlaget vid Lund och i följd därav upphävdes belägringen av Hälsingborg, som utfördes av ett par tusen bönder och blott ett hundratal övat krigsfolk, med vilken här återtåget till Landskrona skyndsammast anträddes. Dit hade dock Johan Rantzau hunnit redan den 29 april och ville storma staden för att fånga »det gamla sjölejonet», men bevektes av de danska riksråden att förhandla med ho­ nom, varpå följde den senares erkännande i juli 1525 av Fredrik I. Denna supplering av Skibykrönikan låter krigshändelsernas förlopp framstå i sitt rätta om­ fång och sammanhang.

Under belägringen av Florens i Italien 1530 gick Sören Norby ur tiden; det förtälj es, att Johan Rantzaus son Henrik, den store samlaren och historikern, som 1589 skrev om Helsingör liksom Mogens Madsen om Hälsingborg1, »hängde se­ dan upp en bild av Sören Norby bredvid faderns, riktigt nog, ty de voro jäm­ bördiga krigarsjälar».

Arup framhåller i sin Danmarkshistoria, att »Sören Norby var nu en gång ingen klok politiker, men en hjältemodig och enfaldig krigarsjäl, som icke frivil­ ligt ville gå med på ackord med orätten, personifierad i kung Fredrik. Därför medförde alla hans handlingar endast olyckor över hans land, hans kung och ho­ nom själv.

I

stället borde Sören Norby ha slutit sig till sina danska ståndsbrö­

der och inom deras krets kunnat verka bättre för sin älskade kung Kristiern».2 Sören Norby kände tillräckligt Tyge Krabbe för att ha något att hoppas av honom till förmån för Kristiern. Historien om Tyge Krabbes hätska förföljelse av kungen lär oss, att Sören Norby hade rätt i sin uppfattning om den mannens oböjlighet.

Han fann ingen annan utväg än kriget, och Johan Rantzau var må­

hända en från början okänd faktor i Sören Norbys horoskop för det krig, som han skulle börja.

Hellre än att svika sin herre, slog Sören Norby till och föll

med ära. Han misslyckades i att erövra Hälsingborg och att därmed undanrycka den militära grunden för Tyge Krabbes makt i Skåne. Sören Norby hade på slagfältet sin chans, men i politiken var han redan på förhand dömd att miss­ lyckas.

Det skulle dröja ett årtionde, innan Hälsingborg drogs in i ett nytt krig, 1 Se ovan s. 23. — a Erik Arup, Danmarks historic II, s. 428 £

418

Politick historia nämligen under den s. k. Grevefejden. På slottet härskade fortfarande den gamle Tyge Krabbe, och han bevakade under oroliga tider med misstänksamt öga de sjöfarande ute i Sundet, om de hade ont i sinnet mot honom och hans borg. Det gällde överhuvudtaget i dansk politik att upprätthålla Fredriks kungadöme mot ständigt hotande angrepp från kejsar Karl V och hans svåger Kristiern II. Där­ för bedrevos arbeten på försvarets stärkande allmänt i Danmark, och Tyge Krabbe sörjde särskilt för Hälsingborgs fortifikation. Det första stora krisåret i dansk politik blev 1530, då kejsaren fick friare händer för att kunna aktivt arbeta för Kristierns återvinnande av de nordiska rikena. Med en anvisning på 24,000 gul­ den från kejsaren for Kristiern till Nederländerna för att få krigsskepp och hjälp till att erövra sina forna länder.

Svårigheten för Kristiern att erhålla nödigt

understöd av Nederländerna^ berodde på deras [stora betänkligheter. Följden skulle ju bli, att Nederländerna för hjälpens skull råkade i krig med Danmark och Lübeck samt att Öresund »stängdes» för holländska fartyg, varigenom handeln skulle förlamas. Denna utrikespolitik kom ej att sakna sin betydelse för Hälsing­ borg, såsom vi längre fram skola se.

Emellertid avseglade Kristiern från Holland den 26 oktober 1531 med en flotta på 25 skepp och 7,000 man samt kom till Arendal i Norge den 5 november efter att i svåra höststormar ha förlorat åtskilligt av sin flottas bestyckning. Tyge Krabbe väntade Kristierns ankomst redan efter sommarens slut, ty han skrev den 13 september 1531 till domkapitlet i Lund och begärde, att det skulle sända till honom i Hälsingborg folk med hästar och harnesk inom 8 dagar, eftersom kung Kristiern gått till sjöss och man ej visste, varest han skulle landstiga.1 En­ ligt vad fru Anna Rud på Vallens slott i Halland, änka efter den kände riddaren Henrik Krummedike, fordom hövitsman på Varberg, skrev i ett privatbrev den 24 september till sin svärson Esge Bille, skulle hennes folk vara i Hälsingborg, »och är ridderskåpet där ännu allt tillsammans».2 Adeln låg alltså sedan någon tid i Hälsingborg för att, som vi nu skola se, försvara staden. Den 30 september av­ gick Fredrik X:s befallning, att Hälsingborg, bland andra städer, skulle utgöra »jakterna till Köpenhamn och förskicka dem dit med bössor, krut, lod, goda båts­ män och fetalier på en månads tid». Avsikten var att ordna Köpenhamns försvar mot Kristiern.3

Tyge Krabbe tänkte emellertid ständigt på Hälsingborgs eget

försvar mot samme kung, om vilkens närmare planer han svävade i en spännande ovisshet. Den förre har den 13 oktober 1531 tillskrivit fru Anna Rud, »att kung 1 Riksarkivet. Specifikationen f. 485. — 2 Dipl. Norv. IX, n. 650. — 3 Frederik I:s danske Registran-

ter, s. 365, jfr s. 372.

Hälding borgd medeltid 12 g o —1536 Kristierns folk är på sjön med 24 svåra skepp ock vill kär in i riket, ty bedja vi eder på vår käraste nådige kerres vägnar, att I låten svenner strax natt ock dag osparade möta kär för Hälsingborg med kästar ock karnesk, som I ären uppskri­ ven för».1

I sammankang kärmed må nämnas, att »Karl skrivare» på Hälsing­

borg den 15 november skrev till fru Anna Rud, att man ingenting mer visste än att Kristiern med 7 skepp låge i Marstrands hamn. Han bad kenne »att sända mig fler penningar till att köpa kavre ock kö ock öl för, ock kaver jag köpt 15 tunnor öl, sedan jag kom kit ock 250 mark ock kan intet få bättre köp i Hälsingborg eller där omkring».2 Det är uppenbarligen fråga om fästningens proviantering i Karl skrivares brev.

I dessa novemberdagar kade Tyge Krabbe icke mycken ro på Hälsingborgs slott.

Han grep till pennan ock skrev den 10 nov. ett alarmerande brev till sin

kerre kungen långt borta i Haderslev. Ett fartyg kade från Amsterdam kommit utanför Båstad ock var på väg till Danzig, lastat med flamsk sill. Skepparen sade, att han gått till sjöss efter kung Kristiern »nu i går 14 dagar» sedan, så att kungen var i sikte kela dagen, men på natten kom en svår ostsydostlig storm, vari skeppa­ ren förlorade 1 o—11 läster sill ock höll på att förlisa. Den andra dagen såg kan ej Kristierns flotta, men på aftonen syntes den i riktning mot Öresund eller Norge. »Ock säger han, att kung Kristiern kar 12 tunga skepp, ett tungt skepp med 4 märser», på vilket kungen själv var. »Ock menar samma skeppare, att om kan vill kär uti Sundet, då är kan kär visst i morgon eller övermorgon med detta vä­ der. Käre nådigste kerre, vi ligga ännu kär församlade, den menige adeln kär i landet, köpstadsmän ock var tolfte bonde ock hava nu legat kär på fjärde veckan och vilja avvärja konom landgång».

Men oron ock ovissheten i det rustade Hälsingborg om Kristierns verkliga avsikter tog sig ett nytt uttryck i ett postscriptum, där Tyge Krabbe berättade, att skepparen sammanstött mellan Marstrand ock Skagen med en av Kristierns jakter, som tog 4 tunnor sill från konom ock tvang konom taga ombord »två arma vanvettiga holländare ock två vävare» och sätta dem i land. Tyge Krabbe kade gripit dem ock frågat efter Kristiern; de visste ej vart kan skulle fara, men troligen till Öresund. Om Kristiern skulle finna, att någon av kans folk visste »vart kan ville, då skulle han låta känga dem».3 Om det varit Tyge Krabbes mening att skrämma kung Fredrik till att komma till Öresund, kar detta ej lyckats; först i början av mars 1532 var kungen i 1 Dipl. Norv. XVI, n. 5^1. — 2 Dipl. Norv. XVI, n. 5^6. — 3 Rigsarkivet. Inclk. Breve till Danske Kan celli. Tyge Krabbe.

420

Po Litid k hidtoria Köpenhamn.

Till Hälsingborg kom han veterligen icke.

Redan den 12 nov.

måste Tyge Krabbe m. fl. skriva till kungen och bedja honom anhålla hos hansestäderna att komma i Sundet med all makt, varjämte några av kungens egna skepp borde utrustas mot Kristiern.1 Under det att Hälsingborgs fästning sålunda på hösten 1531 ivrigt utrustades för det väntade kriget, var Kristiern II bliven herre i Norge, hälsad av bönderna med glädje över hans återkomst. Kristiern valdes den 5 januari 1532 till Norges kung. Danmark vände sig inför den hotande faran till Lübeck med begäran om dess hjälp mot Kristiern. Den 12 maj anlände en dansk-lübsk flotta till Oslo för att förhandla med kungen. Denne trodde sig kunna personligen komma till tals med Fredrik, och begav sig, oförståndigt nog, på erhållen lejd med den danska flottan den 9 juli till Köpenhamn.

Där var honom till mötes ingen mindre än

hans dödsfiende Tyge Krabbe från Hälsingborg jämte Johan Rantzau, Sören Nor­ bys besegrare 1525, och några andra herrar. Tyge Krabbe bröt jämte dem utan skrupler den givna lej den, lät fängsla Kristiern samt föra honom den 25 juli till Sönderborgs slott på Jylland till livstids fängelse. Nu kunde Tyge Krabbe känna sig lugn. Hälsingborg behövde ej längre befara något angrepp från Kristiern.

Sådan var den yttre ramen för dessa viktiga händelser i Danmarks historia.

Alen Hälsingborgs andel däri är likväl icke ännu fullt belyst. Aledan Kristiern i maj i Oslo förhandlade med danskar och lübeckare, hade den holländska rege­ ringen ivrigt sysselsatt sig med frågan om det dansk-lübska förbundets betydelse för Hollands intressen i Öresund.

Regentinnan Alaria av Nederländerna var yngsta systern till kejsar Karl V, vilkens svåger var ingen mindre än Kristiern II. En skrivelse hade kommit från »hertigen av Holstein» — såsom Fredrik I fick heta i Nederländerna — vari han uppsköt ett till en tidigare tidpunkt avtalat möte att hållas först den 24 juni 1532 i Köpenhamn. Därför borde holländska skepp ej segla till Östersjön förrän de tillsagts därom.

»Hertigen» hoppades att under tiden hinna besegra sin fiende

»kung Kristiern» — den senare ansågs alltså i Holland vara den legitime kungen.

Fredrik ville se, hur det gick för kejsaren i Tyskland och förbjuder all holländsk navigation till Östersjön, åtminstone under det innevarande året. Härom hand­ lar en urkund av den 14 maj 1532, som icke må förbigås, emedan den åskådligt visar de intressemotsatser, som bestämde vänners och fienders till Kristiern hand­ lingssätt samt framlägger Hälsingborgs betydelse för holländsk sjöfart genom •• Öresund.2 1 Rigsarkivet. Indk. Breve.

Jfr Tyge Krabbes brev TI/n 1531. — 2 Se ovan s. 99, n. 1.

42 i

HäUingborgj medeltid 12go —1536 Den springande punkten i det holländska rådets uppfattning var seglationens oumbärlighet för Nederländerna — ett litet land med mycket folk. Upphörde sjö­ farten, skulle folket svälta ihjäl; det skulle bli slut på handel och tillförsel av de • •

viktigaste varor, spannmål, öl m. m. från Östersjöländerna. Det skulle bli slut på de betydande förtjänsterna på sillfisket. Under hägnet av det pågående kri­ get mellan »kung Kristiern» och »hertigen av Holstein» hade emellertid Lübeck passat på att ej blott förbjuda holländarnas seglation under det innevarande året, utan också sökt utrusta sig på havet för att göra detta förbud permanent.

Lübeck och Hamburg skulle därmed få monopol på all handel och sälja i Östersjö­ länderna efter sin egen smak. Hertigen av Holstein samt Lübeck voro i allians med Sverige och den preussiska högmästaren m. fl. till stor skada för Nederländerna, som dessutom saknade i följd av krig och annat pengar till att föra ett nytt krig.

Allt det nu sagda hade förelagts även för affärsmännen, som hade tillstyrkt regentinnan att svara »hertigen», men under den förutsättningen, att ej krig uppkomme med honom och att förklaring framfördes beträffande den hjälp, Holland givit kung Kristiern. Regentinnan skulle begära att sjöfarten österut utan uppskov och utan hinder åter komme i gång.

I detta sammanhang framkom i diskussionen till slut en helt ny politisk tanke­ gång.

Norge låge utanför Öresundspassagen och hade flera stora hamnar, var­

ifrån Kristiern kunde oroa havet och därmed handel och fiske. Om man kunde hejda kung Kristiern och låta honom förstå, att han icke kunde hoppas på, att »hertigen» skulle ackordera med honom, så skulle man kunna förse honom med hjälp av folk och fartyg, vilket vore billigare än att välja kriget, och dessa åtgär­ der skulle vålla Lübeck och dess anhängare betydligt större skada.

Rådet trodde sig ha hört, att Kristiern vore villig att nöja sig endast med Norge, om hans son fick de övriga rikena. Eller också skulle man kunna göra så, att städerna och fästningarna Köpenhamn och Hälsingborg, belägna vid Sundspassagen »med tull och områden som höra dit eller ligga runt omkring», överläm­ nades till regentinnan intill dess, att hon och hennes undersåtar ersattes för sina krigskostnader i hjälpen åt Kristiern, och därmed skulle man också få »nyckeln till alla Östersjöländerna», varigenom kungarna av Sverige, Polen och andra furstar eller städer vid Östersjön icke skulle kunna skada holländarna.1 Tillslut framhöll rådet ånyo, att seglationen icke kunde uppskjutas.

1 Om tullinkomstens finanstekniska natur av transitoavgift se ovan s. 99. Att Hälsingborg skulle vara felskrivning för Helsingör kan ej antagas, då besittningen av den förra fästningen betydde för bolländarna makten över Östersjön. Lübeck krävde ju också Hälsingborg jämte Helsingör.

Po Lit Lj k hijtorla ••

••

Fri sjöfart genom Öresund och avvärjandet av Lübecks stapelhandel i Öster­ sjön utgjorde grundtankar i holländsk utrikespolitik, vilka ingalunda voro nya i anledning av Kristierns lyckade försök att inblanda Nederländerna i sin nordiska revanschpolitik. Det är traditionella drag i holländsk Öresundspolitik, vilka under det 15. seklet varit de ledande. De visa i det uttrycksfulla aktstycket av den 24 maj B

1532, att Lübecks strävan att hava stapel för all handel icke kunde godkännas. Ur denna synpunkt saknade tanken på Hälsingborgs utlämnande till Nederländerna som ett slags pant i stil med hansans egen pant enligt freden i Stralsund 1370 icke nödvändigt skäl för sig, när den holländska regeringen upptog den till behand­ ling. Denna politik får tvärtom en viss betydelse när vi här nedan se, att Lübeck 3534 tillförsäkrades Gotland, Hälsingborg och Helsingör samt Öresundstullen.

Fredrik I avled i april 1533 utan att efterträdare blivit vald; ett interreg­ num inträdde i följd härav, som varade till den 19 augusti 1534, då Fredriks äldste son Kristian hyllades som kung av Danmark. Kristian III måste dock med vapen i hand mot lübeckarna ännu en tid kämpa sig till hela sitt rike, och den slutliga framgången vanns först genom erövringen av Köpenhamn 1536. Beträf­ fande förhållandet till Lübeck sade sig Danmark fritt från dess inflytande i juli 1533, samtidigt som Sverige gjorde detsamma. Lübeck hade härmed fullständigt förlorat sitt gamla inflytande i de båda rikena. Vid samma tidpunkt hade Dan­ mark ingått förbund med Lübecks arvfiende, Nederländerna, för att omsider få fred med kejsaren. Lübeck] styrdes* av den bekante Jürgen Wullenwever, som icke ville uppgiva Lübecks traditionella nordiska politik. Han hade i juli månad en liten flotta ute i Öresund för att vakta på holländarna, i fall de skulle komma.

Först i september seglade en större flotta med en krigshär ombord in i Öresund.

Nederländerna voro i krig med Lübeck sedan augusti, och dekommosom Danmarks vänner. Enligt en räkning hösten 1533 över denna flottexpedition motLübeck, som företogs med 13 stora skepp och några mindre fartyg under befäl av amiral Gerit van Meckeren, hade denne givit Tyge Krabbes, drotsens på Hälsingborg, tjä­ nare drickspengar för vissa tjänster, men sådana fick också stadsskrivaren i Helsingör.1

Vi ha här en antydan om förbindelser mellan amiralen och hövits-

mannen på Hälsingborg. beck fullkomlig.

Det följande året blev den nordiska enheten mot Lü­

De nordiska rikena slöto den 2 februari 1534 ett gemensamt

förbund i Stockholm mot Lübeck, om vilket förbund någon tysk anmärkte, att det ingåtts av de okristliga skälmarna och skurkarna, riksråden i Danmark och Norge, med tyrannen och blodhunden Gustav Vasa i Sverige. Samtidigt kom det 1 Niederländische Akten und Urkunden I, s. iAj. 423

Häldlngborgd medeltid 12g0 —1536 till ett stillestånd mellan Lübeck ocb Nederländerna, under vilket dessa skulle få segla obehindrat genom Sundet.

Lübeck såg under sådana omständigheter sitt inflytande i Norden beroende därav, att Kristiern II åter blev kung, och sände greve Kristoffer av Oldenburg till Danmark för att befria den fångne kungen och rädda den nya läran i landet.

Jürgen Wullenwever överenskom nämligen med greve Kristoffer, att Lübeck skulle för sina omkostnader för krigståget till Danmark erhålla Helsingör och Hälsingborg jämte Sundstullen; sedan Gotland med Visby erövrats, skulle besitt­ ningen av denna betydande ö träda i stället för Hälsingborg och halva Sunds­ tullen. Grevefejden — under vilken benämning krigsföretaget är känt i historien — bestämdes av den politik, som avsåg Kristierns återkomst, men med stor profit för Lübeck. Greven kom till Själland i juni 1534, varest folket hyllade Kristiern II, i juli gav sig Köpenhamn och den 10 augusti hela Skåne, då ingen mindre än själve Tyge Krabbe och ärkebiskop Torbern Bille måste hylla greve Kristoffer.

Från den dagen hade Tyge Krabbe i kraft av svuren ed Hälsingborgs slott i gre­ vens namn; han var hädanefter rätt och slätt hans egen tjänare och undersåte.

Det var ett hårt slag för den gamle hövitsmannen att ge sig under greve Kristof­ fer, som skulle befria Kristiern II, av Tyge Krabbe satt i livstidsfängelse. Han hade dock in i det sista kraftigt förberett Hälsingborgs försvar just mot Kristoffer. Tyge Krabbe hade den 22 juni begärt, att Axel Ugerup, hövitsman på Sölvesborg, skulle »dag och natt osparat» sända hästar och harnesk och var tolfte bonde i hans län till Hälsingborg, ty på aftonen kl. 7 hade lübeckarna kommit i Sundet vid Dragör med 14 stora och små fartyg och 5 hästskutor med omkr. 50 hästar ombord; och giva de sig visst i land i dag till de förrädare».1 Det var detta be­ tyg, som herr Tyge gav alla dem, som förenade sig med greve Kristoffer och lü­ beckarna. Några dagar senare, den 28 juni, skrev Axel Ugerup till Ture Trolle på Kalmar slott, att lübeckarna hade »spritt ut sina skepp i Sundet, så att ingen kunde komma över till Själland, »och ligga skepp emellan Hälsingborg och Hel­ singör, så att där kommer ingen över». Det vore därför på tiden, att kung Gus­ tavs skepp voro i sjön, varom han borde underrättas.2 Kungen har sedermera den 12 (eller 19) juli sänt Tyge Krabbe ett svar på hans meddelanden om hän­ delserna i Danmark.

Hade kungen vetat, »att sådan handling och anfall skulle

först ske i Danmark, skulle våra skepp länge sedan varit i Öresund». Det utför­ liga brevet andas mycken hjärtlighet från Gustavs sida; han uppmanar Tyge Krabbe att ena folket i Skåne mot lübeckarna. Kungen hade »skickat utöver 1 Aktstykker til Nordens Historie i Grevefeidens Tid II, s. 21. — 2 Ibidem s. 30.

AM

PoLitidk bidtoria land eder till hjälp och undsättning all den makt, vi kunna åstadkomma. Köpen­ hamn hade uppmanats att stå på Tyge Krabbes sida.

Från den 10 augusti 1534, då Tyge Krabbe måst svärja greve Kristoffer tro­ het och därigenom lyckades behålla sitt gamla Hälsingborg, hade förhållandet blivit helt omvänt. Han hade råkat i en fullkomligt falsk ställning, som ledde till »förräderiet» i tvådagarsslaget vid Hälsingborg den 12—13 januari 1535.

Gustav Vasa understödde också, såsom han skrivit till Tyge Krabbe, sin svå­ ger Kristian III genom att i oktober 1534 sända en svensk här mot Halland, var­ est den belägrade Varberg.

Denna krigsrörelse hotade Skåne, och det gällde

för greve Kristoffer och Lübeck att söka hejda svenskarna. Lübeck sände en framstående krigare Markus Meijer, borgare i staden, som befälhavare över en truppstyrka till Själland, varifrån han skyndsamt satte över Sundet. Greve Jo­ han av Hoya, gift med Gustav Vasas syster Margareta, hade nyligen på grund av misshälligheter med sin kunglige svåger flytt till Tyskland; han ledde nu den norrut destinerade armén.

Greve Johan hade först så sent som i mitten av de­

cember kommit till Själland i egenskap av hertig Albrekts av Mecklenburg om­ bud med tre fänikor lübska knektar och 160 mecklenburgska ryttare. Hertigen var släkt med Kristiern II, ty denne var morbror till hans gemål. Albrekt var en strängt katolsk furste, som åtog sig Kristierns sak i samarbete med det ka­ tolska adelspartiet i Danmark, inom vilket Tyge Krabbe intog den kanske för­ nämsta platsen. Men hertigen hade icke desto mindre av det protestantiska Lü­ beck vidtalats att lämna sitt stöd till Kristierns återinsättande på tronen. Redan på grund härav kunde Albrekt icke gärna vara väl sedd av Tyge Krabbe.

Greve Johan och Markus Meijer voro sålunda de tyska truppernas befälha­ vare. Till dem slöt sig den skånska adeln samt Malmö stads borgmästare Jörgen Kock i spetsen för borgare från hans stad och Landskrona. Redan för sin sam­ tid framstod Jörgen Kock som en av de främsta politikerna. Hans mål var att öka borgarnes makt och åstadkomma ett borgerligt styrelseskick. För honom blev Kristiern II den rätte kungen. Jörgen Kock hade utom sina politiska för­ tjänster även militära, vilka han vunnit under Sören Norbys infall i Skåne 1525.

De många grupperna i denna armé, som representerade olika nationaliteter och olika politiska åskådningar, tågade alltså till Halmstad för att där bekriga Gustav Vasas svenska trupper. Då inträffade det, att den skånska adeln på nyårsafto­ nen i Halmstad uppsade greve Kristoffer trohet, erkände Kristian III som rätte kung och övergick till svenskarna.

På grund av detta »förräderi» bröt greve

1 Aktstykker til Nordens Historie i Grevefeidens Tid II, s- 35-

54 — 31215.

d25

HäLdingborgd medeltid 1230—1336 Johan av Hoya den 4 januari 1535 upp från Halmstad för att ej komma mellan tvenne eldar. Hären upplöstes, och de grupper, som stodo under befäl av Mar­ kus Meijer och Jörgen Kock, tågade söderut samt slogo läger i den öppna staden Hälsingborg. Greve Johan for till Köpenhamn, ty Skåne kunde ej längre försva­ ras, sedan adeln övergivit greve Kristoffer och förenat sig med den betydande svenska armén, som följde efter till Hälsingborg. Ännu en gång i Hälsingborgs historia se vi svenskarna åter i staden. Tyge Krabbe var på borgen och dispo­ nerade över dess stora försvarskraft, som han i egenskap av greve Kristoffers hövitsman för visso var skyldig att använda mot svenskarna och även sina egna skånska partikamrater därför att de sällat sig till Kristoffers störste fiende. Un­ der tåget mot Halmstad hade hö vitsmannen stannat på sin borg; det var nästan för mycket begärt, att han skulle begiva sig ut i fält mot svenskarna, som endast officiellt voro hans fiender. Som Gustav Vasa uttryckte sig, vakade Tyge Krabbe över »klinklåset», så att man icke tog slottet ifrån honom. Det berättas, att herr Tyge begagnade tillfället under tyskarnas frånvaro att befria den katolske ärke­ biskop Torbern Bille, som satt fängslad i Hälsingborgs kloster, och föra honom upp i sin borg.

Det var en tydlig demonstration mot greve Kristoffer, och den

visar, att Tyge Krabbe ej var särdeles pålitlig. Markus Meijer litade ej heller på honom och från sitt läger i staden frågade han, om fästningens bistånd mot svenskarna kunde förväntas. Tyge Krabbe försäkrade, att Markus Meijers sak var hans egen. Så började det ödesdigra slaget.

Om slaget vid Hälsingborg 12—13 januari 1535 äro skrivelser bevarade från greve Johan av Hoya den 19 januari, Peter Weffing den 20 januari och Jörgen Kock den 23 januari, alla till hertig Albrekt av Mecklenburg. Härtill kommer en odaterad och ej undertecknad berättelse, som det synes från senare hälften av januari och möjligen härstammande från en liibsk rådsherre vid namn Godeke Engelstede. Det är befälhavarnas och ögonvittnens uttalanden efter slaget.1 Några samtidiga underrättelser samt yngre krönikor, som bygga på material först i andra hand, äga mindre värde som kompletterande källor.2 Bland krönikorna står dock i främsta rummet den förut i kapitlet om S. Nicolai kloster begagnade krönikan av pater Kilian Leib i augustinerklostret Rebdorf i Bayern.3 1 Aktstykker til Nordens Historie i Grevefeidens Tid, n. 171, 173, 175. — 2 En bolsteinsk berättelse omkr. 1 febr. 1535 är tr. Niederländiscbe Akten und Urkunden I, n. 229. Jfr J.-J. Altmeijer, Histoire des relations commerciales et diplomatiques des Pays-Bas avec le Nord de 1’Europe, s. 519 (1840). — 3 Se ovan s. 308. Jfr Mogens Madsens krönika, Regum Daniae Series, s. 219 (Rprdam, Kildeskrifter II, 2). Jfr Scriptores rerum danicarum VII, s. 521. Slaget skildras i sammanfattning av K. Paludan-Miiller, Grevens Feide I, s. 350.

2J26

Po lit id k hidtoria Greve Johan av Hoya, som ej var i Hälsingborg, erkänner att han ej har mycket att säga. Tyge Krabbe hade brutit sin ed till greve Kristoffer och be­ skjutit de tyska knektarna med stora förluster för dem. Markus Meijer flydde in i klostret med 700 man, som i Kristierns namn togos tillfånga; omkr. 100 man lyckades fly över Sundet. Men de trupper, som skingrats eller redan i första skärmytslingen tillfångatagits, blevo nedstuckna. Adeln hade förhållit sig på ett underligt sätt; det behövdes mera folk, mest rytteri, för att återställa ordningen.

Petter Weffings rapport den 20 jan. är utförligare; dess egentliga betydelse ligger i uppgifterna om företagna anfall och motanfall mellan tyskarna och sven­ skarna.

Markus Meijer hade i sitt högmod satt över till Skåne från Själland

med sina knektar och överfallit Halmstad. När greve Johan av Hoya erfor detta, kom han jämte några befälhavare till undsättning åt Markus Meijer. Men den skånska adeln, som hade ryttare, svek greve Kristoffer och hjälpte svenskarna att förfölja knektarna, som inför detta förräderi slogo läger i Hälsingborg. »Tyge Krabbe förskrev sig åt svenskarna, sålde vårt folk och utlämnade det som en riktig bov.» Svenskarna angrepo jämte den skånska adelns rytteri, men de tyska knektarna jagade dem med sin eld 3 gånger på flykten; när de angrepo igen för z(:de gången, veko knektarna tillbaka till slottet, ty de trodde, att Tyge Krabbe, enligt sitt löfte, skulle undsätta dem.

»Den skälmen hade i går för 8 dagar se­

dan givit dem en tunna krut och sade (svor vid sin arvedel, han hade i himmel­ riket, att han ville våga sitt liv med Markus Meijer), att de skulle blott flux skjuta och försvara sig, så ville han i deras nöd undsätta dem från slottet. Därför skulle de flux begiva sig under slottet, ifall det komme till en träffning.» De gjorde så, när svenskarna gingo till det fjärde anfallet. »Då kom den ärelöse förrädaren och hade laddat sin kanon med hagel, sköt 20, 18, 16 knektar bort i ett enda skott och förorsakade, att de måste upplösa sin slagordning och fly. Markus Meijer kom med 700 man i klostret och höll det ännu en dag och natt, innan han ville ge sig». Han fängslades på Hälsingborgs slott jämte sin befälhavare Michel Blick.

200 man undkommo, 180 stupade och omkr. 1,000 togos till fånga. »Så

har biodsförrädaren offrat knektarna på slaktbänken, men jag hoppas, att det skall bekomma honom», slutar Petter Weffing.

Det är emellertid Jörgen Kocks framställning den 23 jan., som präglas av det mest auktoritativa omdömet och får anses i allt återgiva det verkliga sakläget.

Jörgen Kock börjar med att uttrycka sin tacksamhet för det bistånd, som her­ tig Albrekt av Mecklenburg givit för befriandet av »vår allernådigste herre kung Kristiern». Medan greve Kristoffer var på Fy en, hade Markus Meijer ryckt in i

427

Hdicing borgd medeltid 12g o —1536 Skåne med 3 fänikor knektar. Jörgen Kock berättar om marschen till Halmstad, som han var med på, och återtåget till Hälsingborg, där de 3 fänikorna under Markus Meijers befäl togo sitt kvarter. Jörgen Kock själv återkom från Köpen­ hamn, som han besökt, den 12 jan. till Hälsingborg. »När klockan slagit 8, kom den danska adeln med svenskarna för att slå oss; men vi hävdade vår ställning och stannade på platsen.

Därpå voro vi i verksamhet från det klockan slog 8

till 3 eftermiddagen, och vi förlorade ej mer än 4 man och de väl zfoo. Hade vi haft en falkonett, skulle vi ha slagit dem samma dag; de tågade åter bort. Under tiden sände vi bud till herr Tyge Krabbe för att få veta, varmed vi genom ho­ nom skulle förses från slottet? Då gav herr Tyge oss till svar, att han ville våga liv och gods med oss. Därpå blevo vi liggande natten över. På morgonen, när kl. slog 8, kommo fienderna åter från andra sidan slottet. Vi ställde oss upp emot fienden, såsom vi förut gjort, och uppslogo vår ordning tätt framför slottet, mel­ lan klostret och kyrkan, som ligga rätt för slottet. Då vi ämnade angripa fien­ den, lät den menedige, ärelöse och gudlöse förrädaren herr Tyge Krabbe alla sina kanoner gå löst på vår uppställning, så att vi måste fly från beskjutningen och intaga klostret så länge, att knektarna dagtingade med sin fångenskap. Den högste Guden hjälpte mig, så att jag kom i en båt och kom över med omkr. 250 knektar. Och herr Markus Meijer blev fånge liksom Michel Blick och junker Peter van Gelleren; eljest blev ingen namnkunnig person tillfångatagen. Där stu­ pade 60 eller 80 man, och där torde ha tillfångatagits ungefär 900. Två delar av dem sändes upp i Sverige; den tredje delen sändes till Ystad. Dock, nådige herre, ehuru vi ledo nederlag, var nederlaget i sak värt en tunna guld därför, att deras förräderi så uppenbart kom i dagen, så att Gud och hela världen vet det och kan se och märka det.»

Jörgen Kock ondgjordes mera över förrädaren Tyge Krabbe än över neder­ laget; hans hat mot honom uttrycktes i en humoristisk vändning, som präglas av mycken bitterhet.

Men de militära följderna av slaget diskuterade han ej; där­

till var han allt för mycket uppe i händelsernas hastiga gång. Jörgen Kock med­ delar vidare, att han låtit »bemanna» Landskrona och Malmö, och att han själv gått i land på Själland med borgare och bönder — alltså hans egna trupper — samt gripit och infångat alla för att straffa de skyldiga och försvara de oskyl­ diga, så länge saken varade.

En god fångst var herr Knut Petersson (Gyllen-

stierna), han som vid Kristiern II:s ankomst till Sönderborgs slottsfängelse drog kungen i skägget och ryckte av honom hans guldkedja. Helsingörs slott hade återerövrats.

En fast förtröstan om krigsoperationernas gynnsamma förlopp på

Po Lit id k hid tor ia Själland möter i Jörgen Kocks brev; svenskarna själva ville ej längre vara kvar i Skåne, och dessa fejder skulle inom kort taga ett gott slut.

Den lllbske rådsherren Godeke Engelstede — för såvitt det är han efter vad ovan framhållits — ger ett par nya detaljer utöver vad vi i de föregående rappor­ terna fått veta. Han berättar, att den danska adelns militärstyrka bestod av 500 man till häst, vilken gick över till den svenska hären vid Halmstad, att Tyge Krabbe förklarade sig vara Markus Meijers vän, att befälet därefter begivit sig till Kö­ penhamn till greve Kristoffer för överläggningar, att Jörgen Kock avhandlade om krigets förande, att de med tillit till Tyge Krabbe ansågo sig äga ett stöd i Hälsingborgs fästning och att de därför kunde pröva sin lycka mot fienden i Skåne. Befälet, som återkom till Hälsingborg vid samma tid som svenskarna an­ lände, sporde hos Tyge Krabbe, om det kunde förlita sig på honom, vilket beja­ kades. När de voro uppställda till strid mot svenskarna, »stack herr Tyge Krabbe ut en liten flagga som signal, att fienden skulle angripa de våra och sköt med all kraft från slottet ned mången av vårt folk och bröt ställningen, så att det måste vika in i det bredvid liggande klostret. Där sköto de in så länge, att folket måste giva sig; och hade Markus Meijer ungefärligen 700 knektar stupade och fångna.»

Bland krönikor ha vi i det föregående närmare granskat den på 1540-talet och på förstahandsuppgifter grundade berättelsen av priorn i Rebdorf Kilian Leib. Vi fingo där veta, att klostret låg inom sitt eget kastell. Det blir då mera begripligt, att Markus Meijers knektar kunde inom klostrets ringmur ett helt dygn uthärda beskjutningen, innan den gav sig fången åt Tyge Krabbe.

Den svenske krönikören Rasmus Ludvigson skrev en i detaljer mycket felak­ tig framställning av Hälsingborgsslaget, som icke började den 14 jan., utan ut­ kämpades den 12—15.1 Antalet trupper under Markus Meijer, Jörgen Myntare (Kock) och Michel Blick uppgivas till ej mindre än 7,000 knektar och 500 hästar.

I verkligheten utgjordes de allenast av tre fänikor på omkr. 1,400 man. Rasmus Ludvigsson föreställer sig, att svenskarna med 500 kanoner kämpade segerrikt mot sina fiender vid slottet och jagade dem på flykten. När Tyge Krabbe märkte, att svenskarna vunnit slaget, »ställde han sitt skytte på grevens och de liibskes folk, med vilka han tillförene hållit, och ropade han själv genom fönstret till de svenske, sägandes: I gode svenske, fallen manligen till och slån ihjäl de tyske garpe och låten ingen av dem leva; jag vill göra vad jag kan med skyttet på slottet och 1 Rasmus Ludvigssons krönika om k. Gustaf I, s. 15, utg. av Jok. Ax. Almquist (Historiska Handlin­ gar 20.

1905).

429

Hälsingborgd medeltid 12go —1536 annat mera ropade han, som han mest kunde till de svenske».1 Men Rasmus Ludvigsson misstog sig om trupperna och deras antal, ty den först slagna hären har aldrig existerat; i verkligheten förlöpte slaget alldeles tvärtom.

En tysk berättelse från 1540-talet är knappast tillförlitligare, men är dock sparsam på uppgifter om slagets förlopp. Den har en version, som är mindre tro­ lig: Markus Meijer skulle sänt Tyge Krabbe sin guldkedja som underpant för två falkonetter, som han ville låna, för att med dem beskjuta svenskarna. Men Tyge Krabbe lät ladda kanonerna dubbelt för att de skulle explodera, och 18 knektar skötos i ett enda skott, varefter man flydde »till kyrkogården (1) ovan slottet».

Däremot är berättelsen av stort intresse i fråga om Markus Meijers intagande av Varbergs slott och den omtalar därjämte i förbigående Markus Meijers och hans broder Gerts, även från andra källor, kända slut 1536, då båda blevo avrättade.

Den senare stod inför rätta i Helsingör, men ingen ville döma honom. Tyge Krabbe tog honom över till Hälsingborg, lät hugga av hans huvud och sände det sedan till Helsingör, för att liksom en sjörövares uppsättas på en påle.2 Den utvalde kung Kristian var på Gottorps slott, när han mottog den för ho­ nom gynnsamma underrättelsen om Hälsingborgsslaget. Redan den 29 januari 1535 utfärdade Kristian en patriotisk proklamation till invånarna i Halland, Skåne och Blekinge. Detta aktstycke synes ej ha varit tidigare känt.3 Lübeckarna hade, börjar Kristian sin proklamation, efter hans faders, Fred­ rik I:s död, sökt tvinga de tre rikena Danmark, Sverige och Norge under sin makt och sitt våld för att de skulle få »regera efter deras egen vilja och begär». De hade icke fallit in i riket endast för att ha greve Kristoffer eller kung Kristiern till herre och kung, utan de ville själva ha regementet för att undertrycka alla stånd och beröva dem friheten, såsom »de ännu till denna dag brukat hava så länge, att Gud allsmäktigaste sådant deras högmod och onda akt och mening icke längre lida ville, och hava låtit gå strax över dem, som I nu förmärkt och förfarit haven att skett är uti Hälsingborg». Därför uppmanades alla att taga sig väl till vara för lübeckarna, »så att detta goda gamla kristna kungarike icke så skall åtsplittras och åtskiljas». Kristian ville komma sina landsmän till mötes och upp1 Om artilleriet på slottet enligt Tyge Krabbes inventarium 1537, se bil. F. — 2 Die Historie von Marcus Meijer, mitgeteilt von Dietrich Schäfer, s. 164 ff. (Hansische Geschichtsblätter VII 1894). Jfr Rordam, Kildeskrifter I, s. 635. Esge Bille på Bergenhus slott fick ett brev, daterat 21 juni 1536, av inne­ håll, att »nu på S. Botils dag C7/ä) blev Markus Meijer avrättad i Helsingör; »prästen, som honom förrådde, blev levande uppskuren, Herman v. Dybtz blev halshuggen och Markus Meijers broder sitter i Hälsingborgs torn».

Dipl. Norv. XIII, nr 621. — 3 Rigsarkivet. Danske Kanc. Extracter, Kopier og Koncept til Mis­

siver o g aabne Breve 1535 29 jan. (19) marts. Tr. Danske Magazin III,

s. 178—220, men med förbi­

gående av ovanstående aktstycke 1535 ^/i, som numera inlagts i Danske Kanc. arkiv.

43°

Po Li t id k hid tor ia manade dem, att »I ville härutinnan betänka edert eget och edert fädernerikes bästa och bestånd, som trogna danska män böra göra».

Tyska historiker bekräfta Kristians beskyllningar mot Lübeck att det ville helt undertrycka Danmark. Jürgen Wullenwevers uttalanden visa, att Lübecks avsikt var att uppnå en sådan maktställning, som medgav dess fullständiga kon­ troll över Sundet, måhända med hjälp av Malmö och Köpenhamn som fristäder.

Hälsingborg och Helsingör skulle ju jämte Sundstullen disponeras av Lübeck i nämnda syfte.1

Den nationella resningens stund var inne. Var det icke samma

fosterländska sinne och samma förakt för lübeckarna, som drevo även Tyge Krabbe till förräderiet mot greve Kristoffer och hans hjälptrupper i Hälsingborg?

Eller var det endast partinitet och hatet mot Kristiern? Tyge Krabbes person­ liga uppträdande betydde naturligtvis falskhet och löftesbrott, som togo över­ rumplingen i sin tjänst för att lyckas. Det var visserligen omoraliskt, men det rådde ju krig, och det brukar då vara likgiltigt, på vad sätt fienden bringas om livet.

De källor, vi ovan anfört rörande slaget, komma från den slagne fiendens

sida, där man icke skrädde orden, då det kanske gällde mindre att förklara än att ursäkta det nesliga nederlaget. Markus Meijer och Jörgen Kock — åt­ minstone den senare — borde ha känt Tyge Krabbe som politiker tillräckligt väl för att med de starka misstankar, de hyste, icke tro på honom, när det avgö­ rande ögonblicket kunde vara inne.

Men den segrande adeln blev icke sina belackare svaret skyldig för att den skulle ha förrått greve Kristoffer och kung Kristiern. I fältlägret framför Kö­ penhamn den 4 juli 1536 utfärdade adeln en försvarsskrift, vari det bl. a. hette, att adeln begivit sig till det svenska krigsfolket och med detta i Hälsingborg slagit fienden »med gudomlig hjälp». Det var ju den hjälpen, som kom från Tyge Krabbe I Följderna av slaget vid Hälsingborg framgå av Kristians proklamation: Skåne, Blekinge och Halland hade undanryckts Kristiern II, dock gåvo sig Landskrona och Malmö först 1536. Vinsten av dessa landsdelar betydde för Kristian ett yt­ terligare förvärv utöver den nyss gjorda erövringen av Jylland i december 1534 genom Johan Rantzau, vilken vi erinra oss från krigståget i Skåne 1523 under Sören Norby. Fyen erövrades av Johan Rantzau i juni 1535 och i juli blockera­ des Köpenhamn, som först den 29 juli 1536 efter fasansfulla lidanden för den ut­ svultna befolkningen gav sig under Kristian IIL Greve Kristoffer, Jörgen Kock 1 En nyare sammanfattning av forskningen rörande Jürgen Wullenwevers »katastrofpolitik» mot Dan­ mark lämnar Gottfried Wentz, Der Prinzipat Jürgen Wullenwevers und die wendischen Städte, s. 81 — i i 1 (H ans. Gesckicktsblätter 1931).

Häldingborgj medeltid 1250

—

1536

m. fl. måste ödmjukt böja sig för Kristian III, som från nämnda dag omsider var bliven oinskränkt kerre över allt Danmark.

En förutsättning för blockaden av Köpenhamn även från sjösidan var Kris­ tians makt över Öresund, som Peter Skram på ett lysande sätt vann åt sitt land.

Tyge Krabbe var alltjämt på sin vakt mot överrumplingar från sjön. Han skrev den 12 april 1535 till kung Gustav av Sverige, »att i går förmiddag kom Michel Swan från Damm (med) en kravel och en holk av Stralsund in uti Sundet, och voro bemannade.

Sammaledes lågo här 3 jakter tillförne och bemannade och

kunde jag väl tänka, att detta var gjort för att de ville hava detta slott från mig; dock vill jag hålla det det bästa Gud giver mig lyckan till». Tyge Krabbe fruktade vid denna tid för städernas anslag mot Hälsingborgs slott, vilket visar ett till­ stånd av osäkerhet, som på våren 1535 härskade i Hälsingborgs farvatten. Från Själland hade herr Tyge intet nytt att meddela, och kung Gustavs brev till Peter Skram, som nu kommit från Norge, skulle han sända till honom.1 Peter Skram var nämligen befälhavande amiral över en sammansatt svensk-preussisk-dansk flotta, vilken utkämpade med den liibska två drabbningar, vid Bornholm den 9 juni och i Svendborgs sund den 16 juni 1535, varest liibeckarnas skepp tillintetgjor­ des.

Peter Skram och hans svenska amiralsskepp »Elefanten» eller den »Stora

Kraveln» äro namn, oupplösligt förbundna med ett slutskede i Öresunds och Hälsingborgs växlingsrika medeltidshistoria, då Lübeck som militär makt för all­ tid försvann från Öresunds omstridda farvatten. »Dagen i Svendborg har be­ gravt Lübecks herravälde på Östersjön.»

Tyge Krabbe kunde så mycket mer glädja sig åt Lübecks olyckor, som det var hans svärson, Peter Skram, vilken krönte hans målmedvetna kamp mot hansan genom det slutliga avgörandet i Svendborgs sund. Det är en händelse, som ser ut som en tanke och säkerligen också var det, att Lübecks besegrare 1537 blev herre på Hälsingborgs slott för att vaka över det av honom själv befriade Öre­ sund. Det var en äresbevisning av Kristian III till den unge amiralen, när kungen gav honom just vad som var honom värdigt, Hälsingborgs stora län och dess minnesrika borg, som under sekler varit fruktad och ärad inom och utom Dan­ marks gränser.2 1 Riksarkivet. Tyge Krabbe till Gustav I. — 2 Utom den ovan s. 146 not 1 ocb i det föregående an­ förda litteraturen, som legat till grund för kap. Politisk bistoria, må nämnas Kr. Erslev, Danmarks Riges Historie II, 12^1—1^81 (1898—1905), A. Heise, Danmarks Riges Historie III: 1 1481 —1536 (1899— 1905), Det danske Folks Historie III (1928). Av grundläggande betydelse för Öresunds krigshistoria ocb i det föregående ständigt uppmärksammad är Walther Vogel, Deutsche Seestrategie in hansischer Zeit, s. 34—66 (Hans. Geschichtsblätter 1930).

452

HÄLSINGBORGS STADS SIGILL OCH VAPEN AV

Harald Fleetwood

IGILLET kommer först på 900-talet till mera allmän användning i Väst­ europa.

På 1100-talet kar detsamma fått sådan betydelse för bekräftande av

handlingar, besegling, att namnunderskriften helt kommit ur bruk (undan­ tag officiella notariatsintyg).

All beviskraft ligger under medeltidens följande

sekler endast hos sigillet. Efter att från början blott hava använts av samhäl­ lets högsta sprider sig bruket att besegla efter 1250 raskt nedåt även till bor­ gare, bönder och hantverkare.

De älsta kända sigill i Norden äro i Dan­

mark kungasigill, 10851, och i Sverige kunga- och ärkebiskopssigill, 1164—67.2 På 1100-talet börja städerna som tecken på maktsjälvständighet att använda egna sigill.

Då sigillet skulle vara ett karakteristiskt kännetecken för den person eller det samfund, som använde detsamma, måste det innehålla ett för sigillägaren utmär­ kande tecken eller märke. I och med de heraldiska vapnens uppkomst, d. v. s. vid mitten av 1100-talet, uppträda dessa allmänt i sigillen. Vapnen voro dock från början personliga märken, vilka småningom blevo ärftliga, d. v. s. ättemärken. Det dröjde ej länge innan märket även började anbringas på innehavarens tillhörigheter för att utmärka äganderätt. Som ägorättsmärke anbringades det (t. ex. i fana) på den borg eller stad, som innehades av vapenföraren. Härifrån var steget kort till att lands- eller borgherrens märke blev platsens eller borgens.

1 Avb. Peringskiölds Ättartal för Svsea ocb Götba Konunga Hus i H. Petersen Danske Kongelige Sigiller, Tavle i, la ocb i b (Köpenhamn 1917). — 2 Riksarkivet. Orig. på perg.; Sveriges älsta be­ varade urkund i skrift. Svenskt Dipl. n. 51.

55 — 31215.

433

Haloing borgo otado oigill och vapen Men ofta ha nog särskilt städerna haft sitt eget märke.

Konung Magnus

Erikssons stadslag, Konungabalken kap. XVI § i, säger: »Ok hwar stadher haflui sith maerke». Den fana, kring vilken den befästade stadens fotfolk sam­ lades, eller den flagga, under vilken hamnstadens fartyg seglade, bör givet hava burit stadens märke. Hamburgs och Lübecks skeppsrätt från slutet af 1200-talet ålade hvarje skeppare att på masttoppen föra »ein Flüger». Denna, som vanligen var lång och smal, ofta med tungformigt utskuren ända, visade i regel stadens färger såsom i Hamburg röd, i Lübeck röd och vit, i Kampen blå och vit o. s. v.

Flagga, visande heraldisk bild, »märke», »Zeichen» (»Banner», »Standart») före­ kommer allmänt först på 1300-talet. Dock torde märkt flagga hava varit i bruk i Norden på hamnstäders fartyg redan under senare hälften av 1200-talet. Den för­ des på en stång på för- eller akterkastellet, vilket bl. a. framgår av konung Eriks överenskommelse med hansestäderna 143b, enl. vilken deras skepp vid förbifarten av Helsingör skulle på så sätt visa sin stads märke för att därigenom styrka sin tillhörighet till hansan.1

Flaggans tidiga förekomst i Norden anges av det

brev, vari Erik Klipping 1270 förlänar staden Neuss vid Rhen tullfrihet för dess fartyg, vilka sannolikt foro i handelsärenden till Danmark.

I förlänings-

akten härom heter det: »Promissum etiam nostrum his nostris litteris patentibus renouamus in hunc modum, videlicet, quod omnis vestra uniuersitas de cetero, ferens vestre ciuitatis intersignum, per totam nostram regionem nullis de suis propriis bonis theloneum aliquod persoluent».2 Av sammanhanget framgår, att med »intersignum» avses stadens sjöfartsflagga. När dylik var erkänd i Dan­ mark för främmande lands fartyg, är det väl sannolikt, att även de danska hamn­ städernas fartyg seglat under flagg med stadens märke.

Man torde kunna an­

taga, att flera städer haft eget märke redan tidigare än detta påträffas i sigill.

De första stadssigillen i Väst-Europa uppträda under 1100-talet (York 1100 —1108, Köln 1149, Mainz c:a 1150) men bliva mera allmänna först under 1200talet. De visa vanligen en bild av staden eller dess mest betydande eller karak­ teristiska byggnadsverk såsom borg, porttorn, kyrka, brygga etc. Men bild före­ kommer även av stadens skyddspatron eller dennes attribut, av dess grundläggare eller också någon stadens sinnebild.

Samtliga dessa bilder bliva snart be­

traktade som stadens märke, sedermera som dess vapen och behandlas då efter heraldikens lagar, vilket framgår även därav, att de tidigt i sigill förekomma an1 W. Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffart, I, s. 488 (Berlin 1915). — 2 Vi förnya även

vårt löfte i detta vårt öppna hrev på så sätt nämligen,

att hela Eder samfällighet, som bär Eder stads

märke, icke skall betala någon tull inom hela vårt område för sina tillhörigheter. Privilegienbuch der Stadt.

Neuss fol. 93. Lacomblet, Urkundenbuch II. S. 350.

434

Hälding borgd dbadd dig HL och vapen bragta i sköld, denna dock i regel utan hjälm. De i stadssigill före mitten av 1300talet förekommande bilderna böra i regel icke betraktas som heraldiska bilder eller vapen, utan som oheraldiska märken, ofta troligen använda i stadens flagga eller banér. Vapen för städer kunna icke påvisas tidigare än omkring 1300, men bliva efter 1350 mer och mer allmänna. I de flesta fall är det just det i stadens äldre sigill använda märket, som antages till stadens vapen och därvid, i den mån så är nödvändigt, heraldiskt omarbetas. Stadssigillens form är växlande. Vanligast förekomma de runda sigillen, men även påträffas sköldformiga, t. ex. Kalmar stads älsta sigill, spetsovala etc. Dubbelsigill, d. v. s. sigill med på baksidan påtryckt kontrasigill, förekomma också, ehuru mera sällan. De första skandinaviska stad ssigillen påträflas vid mitten av 1200-talet. I Sverige äro stadssigill beva­ rade tidigast för Kalmar 1247—69 (I, fig. 188), detta dock av en typ, som sanno­ likt är äldre, Stockholm 1281, Söderköping 1293 etc.

I Danmark har Köpen­

hamn sigill 1254, Odense 1257, Roskilde 1273 etc. I Norge har Bergen sigill 1293.

Hälsingborgs stads älsta sigill är känt i tvenne exemplar fästade vid i Rigsarkivet i Köpenhamn befintliga pergamentsbrev av den 30 maj 1468 (fig. 65) och den 16 december 1469 (fig. 66).

Utom dessa tvenne exemplar av originalet finnes i Uppsala1 en på 1700-talet utförd teckning av detta sigill (fig. 67). Denna, som visar ett fullständigt oskadat exemplar av sigillet, bär påskriften: »Helsingborgs Stads Sigill Dipl. ARD. 1468. NB. Sigillet är mycket äldre en Documentet.»

Sigillet är runt med 60 mm. diam. Båda exemplaren äro av ofärgat vax och med pergamentsremsa genom plica fästade vid breven. Sigillet visar ett ur en krenelerad mur uppskjutande borgkomplex, bestående av krenelerad kärna, om­ given av sidobyggnader. Kring sigillets kant finnes omskrift (legend) i majuskler.

A exemplaret av 1468 (fig. 65) läses ... ILLVM CIVIV . HABITANT............. SING^EBVR . och å exemplaret av 1469 (fig* 66) SIGILLVM CIVIV . HABITAN ... ELSINGiEB VRG I texten till brevet av 1468 nämnes sigillet med orden: »wor byys indsegle henghet nedden for thette obne breff», och i texten till brevet av 1469 med orden: =: = »At swa eer aldeles tilganget i sanningen, ther winde wii (d: borgemester oc raadh oc all meninghe almwe i Helsingborgh) met wort byes indcegle oc 1 Uppsala Universitetsbibl. Collect. Mss. Reg. Gustavi III, vol. LV, p. ^5.

2

I Rigsarkivet finnes en med Uppsala-teckningen överensstämmande ritning, utförd före 1775. (Lange-

baek, Segltegninger. fasc, 26—29.)

415

Haiding b o rg d dtadd digill och vapen wli Claues Seyler oc Bent Mangssön borgemestere bengbe oc wore indcele nedden fore thette wort obne breff till windesbyrdh.»

Stampen till detta sigill är

avsevärt äldre än 1468, men är tidigare avtryck av densamma icke känt. Stads­ sigill med liknande framställning, d. v. s. i runt sigillfält en kärna, flankerad av lägre byggnader med snett uppåt dragna takåsar ock arkadliknande fönsteran­ ordningar, påträffas ganska tidigt både i Frankrike och Tyskland. Som exempel av denna typ kunna nämnas sigillen för städerna Cambrai i Frankrike 12271,

Fig. 68. Staden Cambrai'j é ig ill 1227.

Boitzenburg 12802, 13513 samt Wittenburg 13514, båda i Mecklenburg, och Dort­ mund i Westfalen 13652 (fig. 68—72). Samtliga dessa överensstämma mer eller min­ dre med Hälsingborgssigillet, vilket torde kunna hänföras till början av 1300-talet.

De medeltida sigillens framställningar få icke utan vidare godtagas som realis­ tiska avbildningar av den borg eller stad, som de representera. I en del fall äro de nog tecknade efter naturen, ofta äro de dock bevisligen blott fantasiskapelser.

Men även när de äro ämnade att vara direkta avbildningar, få de icke betraktas som naturalistiska tavlor, utan snarare som en sorts stiliserade framställningar, avsedda att för minnet frammana det mest karakteristiska i bilden.

1 J. Roman: Manuel de sigillograpkie fran^aise. PI. XVI: i. (1921.) — 2 O. Kolsrud: Bergens Bjs Segl. Fig. 14 ock 16. (Bergen 1921.) — 3 Siegel . . . des Mittelalters aus den Arckiven der Stadt Lükeck Taf. 20: 54. (1879.) — 4 Ikidem Taf. 19: 51.

HäUlngborgo otado oigill och vapen Framställningen i Hälsingborgssigillet må icke betraktas som en i varje de­ talj trogen bild av borgen. Visserligen har avsikten varit att i sigillet avbilda Kärnan med omgivande byggnader, men samtidigt måste gravören för att kunna skapa ett konstnärligt fullödigt sigill hava tämligen fria händer. Sigillkonsten står vid denna tid mycket högt och en stad som Hälsingborg anlitade säkerligen en framstående sigillstickare vare sig denne nu var hälsingborgare eller utombysman eller kanske rent av utlänning. Om sigillet icke är utfört i Hälsingborg utan

Fig. 6g. Staden Boitzenburgd dig ILL 1280. på annan plats, så är det ju mycket antagligt, att gravören aldrig sett staden. Flera exempel finnas, att man här i Norden beställde sigillstampar nere på kontinenten, O

där gravörerna hade större färdighet. Ar 1416 beställde t. ex. Vadstena kloster ett stort sigill i Konstanz. Beställningen skedde genom den dit utsände munken Thorirus Andrese.1 Något ombud från Hälsingborg har möjligen fått i uppdrag att beställa ett sigill för staden och har för gravören beskrivit borgens utseende från sjösidan eller kanske medfört en teckning, efter vilken sigillet utförts.

I

de stora huvuddragen har teckningen överensstämt med verkligheten, men i de­ taljerna har gravören tydligen i stiliseringssyfte fått följa sin fantasi eller andra städers sigillbilder.

1 Silfverstolpe: Klosterfolket i Vadstena, s. 112. (Stockholm 1898.) (Personhist. Tidskrift 1909.)

437

Hälsingborgs stads sigill och vapen Utgår man från att avsikten varit att i sigillet återge en bild av borgen, så bör denna, även om den i vissa delar är fantasiskapelse, kunna lämna värdefulla uppgifter om borgens utseende. Då det emellertid nu icke är möjligt att avgöra vad som i bilden är dikt ocb vad som är verklighet, måste varje detalj betraktas såsom eventuellt varande äkta.

Med anledning av sigillets runda form är den yttre muren bågformigt böjd, så att den följer sigillets underkant. Stenar och murfogar äro på densamma tyd­ ligt markerade på ett sätt, som för tanken på konstmurning.

Murens överkant

visar fem av kreneleringens tinnar. Mellan dessa synas fyra mindre, runda ringar och vid murens ändpunkter två kulor. De runda ringarna skulle kunna vara gluggar på de bakom liggande byggnaderna, men äro sannolikt endast rent deko­ rativa företeelser, avsedda att utfylla tomrummen. Dylika ornament voro i då­ tidens sigillografiska konstalster mycket vanliga och avsågo blott att pryda och ut­ fylla tomma ytor. I Nyköpings älsta sigill vid perg.brev av 1359 3U i Riksarki­ vet äro runda, kulformiga figurer anbragta såväl på tornets stenar som i det rut­ mönster, vilket dekorerar det tomma sigillfältet (fig. 73). I Boitzenburgssigillet (fig.

69) äro runda ringar av liknande slag som i Hälsingborgssigillet placerade

överallt på murytorna.

I komplexets centrum höjer sig en kraftig, rund, krenelerad kärna (donjon).1 Dess övre, utkragade del visar fyra av kreneleringens tinnar. Ovan dessa sy­ nes ett lågt, spetsigt tak, vilket som toppfigur uppbär ett likarmat kors. Ytter­ kanterna på detta tak äro starkt markerade och te sig närmast som tvenne mot varandra på lut ställda stockar.2 tyckes ligga lägre än kanterna.

Den mellanliggande takytan är helt slät och Man skulle kunna antaga att taket varit täckt

med spån och att de markerade kanterna äro urhålkade stockar av det slag, som användes såsom skoning på hörnen av spåntak. Spetsen på taket och korset gå upp i det utrymme, som på sigillet är avsett för legenden (omskriften), och markera sålunda dennas början. Kärnans toppfigur har i detta fall fått sammanfalla med legendkorset eller rättare sagt Kärnan har som toppfigur uppburit ett likarmat kors, vilket man i föreliggande fall även låtit tjänstgöra som inledningskors i omskriften.

Det är ingen tillfällighet att Kärnans spets satts i förbindelse med legendens kors.

Flerfaldiga exempel i både svenska och utländska sigill visa, att där sigillbilden 1 Genom de 1931 och 1932 utförda grävningarna på platsen har konstaterats, att den nuvarande Kärnan föregåtts av ett helrunt torn. T. Mårtensson, Hälsingborgs historia II: 2, s. 19 ff. — När i det föl­ jande sigillbildens torn benämnes Kärnan, avses därmed borgens centraltorn även i dess äldre form. — 2 Jfr Hamburgs sigill i2zp, avbildat i Siegel des Mittelalters aus den Archiven der Stadt Lübeck. Städte­ siegel, Holstein u. Lauenburg, Taf. 2: 6. (1879.)

Hälsingborgs stads sigill och vapen hade ett kors som toppfigur och där det lämpligen lät sig göra att placera bilden så, att denna figur kunde skjuta upp i legendutrymmets översta del, där iakttogs detta gärna och undvek man således att få tvenne kors helt nära över varandra.

•• Ärkebiskop Jarler av Upsala har i sitt kontrasigill 1253 ett »agnus dei».1 Kors­ fanans stång har som toppfigur ett kors, fanstången skjuter upp i legendutrymmet och korset bildar inledning till omskriften.

Liknande exempel finnas i andra

svenska sigill från 1275, 1301, 1308, 13482 och i en mängd utländska3 (jfr fig. 69 och 70). Det ligger icke heller någon orimlighet i antagandet att Kärnan denna tid verkligen burit ett kors på sin spets.

Flera exempel på korsprydda borgtorn finnas i medeltida stadssigill. I trenne olika sigill för staden Hamburg från 1241, 1253 o. 1306 bär borgens mellersta torn ett kraftigt kors (fig. 73), likaså i staden Wesenbergs sigill av 1354. Detta kors kan icke som i Hälsingborgssigillet hänföras till sigillens legend, då i samtliga dessa sigill två kors finnas över varandra, borgtornets kors och omedelbart däröver legend­ korset.4 Här är tydligt en korsprydd kärna. Korset kan hava föranletts av ett i tornet befintligt kapell. Man vet, att ett dylikt mot slutet av medeltiden blivit in­ rett i Kärnans tredje våning. Kanske har dock redan tidigare kapell funnits även i den äldre kärnan.

Under medeltiden hade nämligen varje borg kapell eller åtminstone orato­ rium.

Större borgar hade ofta två eller flera kapell (Merkenstein i Österrike

tre, Karlstein i Böhmen fem).5 Om borgen blott hade ett kapell var detta i re­ gel placerat så, att det var väl skyddat.

I kapellet sökte besättningen, särskilt

under belägringar, hämta andlig kraft för att hålla modet uppe.

Få saker ver­

kade därför så nedslående på manskapet som när borgkapellet förstördes.6 Men även om kapell icke funnits i tornet, kan dess spets dock hava burit ett kors.

Ett kors behöver icke nödvändigt tyda på att byggnaden helt eller delvis skulle använts för kyrkligt bruk.

Profana byggnader kunde få kyrklig vigning

och ett kors på torn- eller gavelspetsen behövde blott vara en erinran om att byggnaden ställts under den Högstes beskydd. Med den betydelse, som Kärnans ointaglighet hade för stadens och traktens befolkning, kan man vara övertygad om, att det mäktiga försvarsverket genom vigning helgats åt högre, värnande makter.

1 B. E. Hildebrand: Svenska Sigiller II: 7. — 2 Ibidem II: 81, i^5> 2°3> 213. — 3 G. A. Sejder: Geschichte der Heraldik. Taf. 5, fig. 18. (Nürnberg 1885—1889.) G. Pedrick: Borough Seals of the gothic period. PI. XX: 39. (London 1904.) Siegel des Mittelalters aus den Archiven der Stadt Lübeck. Städte­ siegel, Holstein u. Lauenburg Taf. 3: 1 2 och 13; Mecklenburg Taf. 7: 1 och 2; Taf. 20: 54. (1879.)— 4 Ibi­ dem Holstein und Lauenburg Taf. 1: 3, 2: 6, 1^: 35; Mecklenburg Taf. 21: 62.

H. G. Ströhl: Deutsche

Wappenrolle, fig. 12^. (Stuttgart 1897.) — 5 O. Piper: Burgenkunde, s. 535. (München 1912.) —6 Alfr.

Whdcher-Moltheim: Burg Kreuzenstein, s. 8. (Wien efter 1922.)

439

Hätding borgd dtadd digill och vapen Omedelbart under kreneleringen synes en rad, sju stycken, smala fönster.

Dessa äro sannolikt i utkragningens nedre del anbragta, snett nedåt riktade kast­ gluggar, s. k. machicoulis.

Härunder är murytan så långt ned man kan se obru­

ten. Spår av murfogar framträda ganska tydligt och äro i den ovan nämnda teckningen från 1700-talet regelbundet återgivna.

Kärnan omgives av trenne byggnader, en lägre framför och två högre, en på vardera sidan.

Granskar man väggytorna på dessa byggnader finner man, att

de äro behandlade på annat sätt än Kärnans vägg.

Detta har även tecknaren

av 1700-tals-bilden iakttagit. På Kärnan framträda fyrkantiga stenar och fogar, på de omgivande byggnaderna äro väggarna, med undantag av fönsterraderna och några över och under dessa befintliga horisontella lister eller bjälkar, helt släta. Gravören torde härmed velat beteckna någon skillnad i byggnadssätt. I ett flertal sigill från denna tid finner man, att tydlig skillnad göres vid behandling av de delar av en byggnad, som voro av sten och de, som voro av trä. Som exem­ pel kunna nämnas de älsta sigillen för städerna Kalmar (I. fig. 188), Nyköping (fig. 73) och Trälleborg1 (fig. 74).

I de båda förstnämnda av dessa sigill finnes framställt ett torn.

Detta är

upptill försett med en krenelerad överbyggnad, vilken avsevärt skjuter ut över tornets vägg och uppbäres av en sorts från tornväggen utgående sträva eller konsol.

Dessa strävor angiva, att hela den krenelerade överbyggnaden måste

vara av trä. I båda sigillen är dennas yta fullkomligt slät, då däremot nedre de­ len av tornet har tydligt markerade murfogar.

Trälleborgssigillet visar fullkom­

ligt samma olika framställningssätt av stenmur och trävägg. De byggnader, som i Hälsingborgssigillet synas på sidorna om Kärnan, kunna mycket väl hava varit av trä eller korsvirke. I en borg från denna tid var kärnan den förnämsta och starkaste byggnaden.

Med sina väldiga murar och små, högt sittande fönster,

vilka insläppte föga dager, var dock denna byggnad ej särdeles angenäm som bo­ stad. Kring densamma uppfördes därför snart särskilda boningshus. Dessa skyd­ dades av den utanför liggande graven och den enkla eller dubbla muren med sina torn.

Bostadshusen och andra till samma kategori hörande byggnader så­

som ekonomihus etc. voro ej avsedda att kunna motstå något hårdare anfall. Om de yttre försvarsverken voro allvarligt hotade, fingo borgens innevånare med för­ råd och tillhörigheter draga sig in i kärnan och lämna bostads- och ekonomihus åt deras öde. Dessa senare byggnader voro därför ofta byggda som helt vanliga stadshus av tunna stenmurar, korsvirke eller till och med av trä.

1 Efter orig. av 1^21 i Rigsarkivet i Köpenkamn.

Hälsingborgs stads sigill och vapen

Fig. jo. Staden Boitzenburgö éigiit 1351* — Fig. j 1. Staden JFittenburgé digitl 1331 •

Fig. 72. Staden Dortmundé öigiLL 1363.

56 — 31215*

441

Häldingborgj o tad o oigllL och vapen Den lägre byggnaden framför Kärnan täckes av ett spetsigt, valmat tak, vil­ ket upptill tyckes vara avslutat med en korsformad toppfigur. Takets behand­ ling tyder på, att den synliga delen av byggnaden varit rund. Övre delen av väggen är helt upptagen av en rad rundbågar, elva stycken. Upptill och nedtill är denna arkad begränsad av listverk.

Härunder är väggen helt slät med un­

dantag av de ovannämnda två ringformiga figurerna.

Denna byggnad har möj­

ligen varit en kyrka eller ett kapell, varpå den korsliknande toppfiguren på takspetsen kan tyda.

Jämför man denna med toppfigurerna på de båda sido-

byggnaderna vid centraltornet, finner man en avsevärd skillnad. De senare äro runda kulor, då den förra däremot tydligen är ett fyrpass, d. v. s. en kvadrat, där korsform åstadkommits med enkla s. k. näsor. Det kan ju tyckas underligt, att korset på profanbyggnaden, Kärnan, skulle vara mera markerat än på kyr­ kan eller kapellet, men kan detta mycket väl tänkas vara fallet.

På den förra

byggnaden var korset på tornspetsen det enda tecknet på byggnadens vigning eller helgande, men på kyrkan ingick sannolikt korset på flera ställen som detalj i byggnadens yttre och inre dekorering; någon särskild anledning att markera korset på takspetsen fanns därför icke.

Man vet, att ett av ringmurens torn i motsats till de övriga hade spetsigt tak.

Detta torn, som var runt, låg ute vid det brantaste stupet på västra sidan, och kallades S. Mickels torn.1 Dess läge och takform skulle sålunda kunna över­ ensstämma med den på sigillet framför Kärnan synliga byggnaden. Detta torn låg tydligen på den vid anfall minst utsatta platsen.

Det kan sålunda utan olä­

genhet hava använts till annat ändamål än försvar. Dess från de övriga byggna­ derna avvikande yttre tyder på, att det icke haft helt samma uppgift som dessa. Att helga detta, som var borgens i strid mest skyddade och minst användbara samt även för annat än försvar avsedda torn, till den kämpande och segrande ärke­ ängeln kan icke gärna tänkas, såvida icke tornet omslutit ett S. Mikaels kapell.

Flera exempel finnas på att borgkapell anbringats i yttermuren just över ett brant stup, med en ur muren framskjutande absid (Liebenfels i Kärnten, Tirol i närheten av Meran, Wildenstein i Baden, Schaumburg i Österrike). Avsikten härmed var möjligen, att kapellet skulle vara på avstånd väl synligt, men samti­ digt skyddat. Att placeringen ej berodde på bristande utrymme framgår särskilt vid Schaumburg. Ofta fick man härvid avstå från den vanliga kyrkliga oriente­ ringen (öster—väster). I regel hava dessa borgkapell icke torn, men väl stundom en takryttare eller en liten, enkel klockstapel.2 1 T. Mårtensson, Hälsingborgs Listoria II: 2, s. 26 ff. —- 2 O. Piper: Burgenkunde, s. 533 (1912).

Häüingborgo dtado oigilL och vapen Att tornutrymmet i huvudsak upptogs av kapellet uteslöt dock icke, att tor­ net även kunde användas till försvar. Flera exempel finnas på att borgkapell äro inredda för försvarsändamål med skottgluggar o. d., så att man stod inne i själva kapellet och sköt. Koret var då ofta anbringat i en utskjutande absid eller bur­ språk (ty. Erker), vars yttre dekorering angav dess heliga ändamål (Landsberg i Wasgau, »Maus» vid Rhen). Invändigt kunde denna altarnisch ofta tillslutas med ett par flygeldörrar, då rummet utanför skulle användas för profant ändamål.

Som förut påpekats, är denna byggnads vägg i sigillet framställd helt slät, vil­ ket i motsats till Kärnans väggyta skulle beteckna, att byggnaden är uppförd av lättare material. Då S. Mickels torn, även om det på grund av sitt läge var väl skyddat, dock låg i ringmuren, kan man icke gärna antaga, att det varit av an­ nat material än sten.

Den släta beteckningen av väggytan skulle dock kunna

avse att utmärka det tornet i alla händelser tett sig annorlunda än Kärnan. Det koniska taket med den omedelbart därunder placerade arkaden för tanken till Lundadomens absid. Domkyrkans kolonettgalleri benämnes även »väktargången» och en dylik, åtminstone i form av skyttegång, kan ju hava varit väl motiverad på S. Mickels torn, vilket med sitt dominerande läge måste hava varit en ypperlig utsiktspunkt. Arkaden kan ju även hava varit en blindarkad med på lämpliga avstånd anbragta fönster.

De på rundkyrkorna förekommande rundbågar och

lisener tyckas icke överensstämma med sigillets framställning.1 De båda Kärnan flankerande byggnaderna hava på sigillet ett ganska underligt utseende. De äro höga och smala, med snett inåt sluttande takåsar, vilka på de utåt vända gavelröstena avslutas med en liten spira med kulformig toppfigur. Dessa spi­ ror äro som en följd av takåsarnes sneda ställning icke vertikala utan riktade snett inåt. Närmast under taket kommer en över hela väggytan gående rad av stolpar, sju eller åtta stycken. Under dessa kommer så ett nytt takfall och därunder en ny O

rad stolpar, dessa dock något högre än de i övre raden. A den nämnda 1700-talsteckningen äro öppningarna mellan stolparna felaktigt framställda som rundbågar.

De båda sidobyggnaderna kunna vara flyglar eller yttre partier av bakom Kärnan liggande hus. Deras sneda framställning är visserligen delvis framkallad av fältets runda form, men kan även i detta fall vara avsedd att åskådliggöra byggnadernas läge i förhållande till Kärnan, d. v. s. visa, att de icke äro sam­ manbyggda med Kärnan utan framskjuta eller synas på sidorna om denna, tillhö­ rande en eller ett par delvis bakom densamma belägna byggnader. Dessa kunna 1 Genom de 1931 och 1932 utförda grävningarna på platsen har man konstaterat att detta torn vant en rundkyrka, byggd av sandsten. T. Mårtensson, Hälsingborgs historia II: 2, s. 28.

443

HäLdingborgo dtadd diglLL och vapen hava varit av trä eller korsvirke. Exempel finnas på borgbyggnader från denna tid, där kärnan (donjonen) och ringmuren äro de enda fasta byggnadsverken, övriga inom ringmuren liggande byggnader för bostad, ekonomi etc. äro av lät­ tare konstruktion och tydligen icke avsedda för försvar.

I en beskrivning av

borgen från 1567 talas om »ain alt frenckisch haus, das der kunig, so er dahin kombt, bewohnet».1

Vad som menas med ett frankiskt hus är ovisst, men här­

med kan hava avsetts den sorts byggnader, som allmänt förekommo i Franken, d. v. s. Ober-Bayern. Då korsvirkeshus här äro synnerligen vanliga, är det myc­ ket möjligt, att ett dylikt avses. Väggarnas stolprader kunna även hava inspi­ rerats av de under medeltiden vanliga yttre svalgångarna.

De sneda takåsarna äro, som ovan framhållits, närmast en följd av sigillets runda form.

Vid framställning av heraldiska bilder följdes alltid under medel­

tiden den regeln, att bilden lämpades efter formen på den yta, där den skulle sitta. Detta gällde vare sig ytan hade vanlig sköldform, var rund, fyrkantig eller av annan beskaffenhet. Bilden skulle så anpassas efter ytan, att den såvitt möj­ ligt väl utfyllde densamma under iakttagande av, att bildens mest karakteristiska egenskaper framhävdes på andra delars bekostnad.

Denna anpassning kan na­

turligtvis vara bättre eller sämre gjord, beroende dels på tecknarens förmåga, dels på bildens lämplighet att omformas.

I många fall finner man dock, att an­

passningen är så väl gjord, att om bilden tages ut ur det fält, i vilket den är satt, så kan man av dess form genast säga hurudan den yta varit formad, i vilken bil­ den suttit. Denna anpassning tillämpades även i sigill.

Om sidobyggnadernas takåsar dragits horisontellt, hade över dem uppstått stora, tomma ytor, och man skulle ansett bilden vara synnerligen illa anpassad efter fältet.

Genom att som nu takåsarna gjorts sneda och gavlarnas spetsar

skjutits uppåt och inåt, varjämte de nedre takfallen avrundats, kommer bilden i sin helhet att väl utfylla den runda ytan och visar, om den uttages ur sigillfältet, en cirkelrund kontur, som blott brytes av Kärnans topp.

Sigillen från Cambrai, Boitzenburg, Wittenburg och Dortmund visa en lik­ nande behandling av sidobyggnadernas takåsar.

I Boitzenburg-sigillen hava, i

likhet med vad i Hälsingborgssigillet är fallet, som en följd av takåsarnas sned­ het de små kulprydda spiror, som kröna gavelröstena, i stället för att stå lod­ rätt blivit riktade snett inåt.

De nedre takfallens runda form är även en följd av bildens anpassning efter 1 »Danmark i Aaret 1567. En fuggersk Agents Indberetninger» ; meddelt af Knud Fabricius. Danske Magazin, Sjette Raskke, Andet Bind (1916.)

444

HäLding borgo otado oigilL och vapen

Fig. 7j. Staden Ny kopingd digilt igg*)-

Fig. yg. Staden TräUeborgd dig Ul.

Fig. yy. Staden Hamburgd digiii.

445

HäLding borgo obado oigLU och vapen sigillets fält.

Den del av väggen, som befinner sig över dessa nedre takfall, lig­

ger tydligen icke fullt i samma plan som nedre delen av väggen. Möjligen bar i verkligheten det övre väggpartiet legat avsevärt längre in än det nedre.

Den

undre utskjutande delen av byggnaden bar täckts av nedre takfallet. På sigillet bar man velat visa så mycket som möjligt även av byggnadens övre del, varför denna utdragits, ocb som en följd därav bar nedre takfallet måst avrundas. Framdragningen av byggnadens övre partier ocb avrundningen av de nedre takfallen äro följd av att bilden skulle anpassas efter ocb väl utfylla det runda sigillfältet.

• •

Aven kan man tänka, att nedre delarna av byggnaderna med sitt tak utgjorts av tvenne lägre, fristående bus, vilka legat främst, ocb att bakom dem uppskjuta ett par liknande byggnader, vilka i verkligbeten varit eller på sigillet framställts som avsevärt bögre. I Dortmundsigillet ligga tydligen två lägre byggnader fram­ för två bögre (fig. 72). De främre byggnadernas takåsar dölja nedre delen av de bakre byggnadernas arkader ocb skjuta ut ett stycke på sidan om dessa, vilket ännu mer markeras av kulspirorna på gavelröstena. En amfiteatralisk framställ­ ning av stads- eller borgbilden finner man i flera äldre sigill. Stockbolms näst älsta sigill av 1326 visar både främre ocb bortre delen av ringmuren, ocb staden Cambrai's sigill (fig. 68) visar på liknande sätt fast ännu tydligare hela ringmuren med sina torn ocb de inom muren befintliga byggnaderna.

Omskriften i Hälsingborgssigillet följer dettas kant ocb är det för densamma avsedda utrymmet såväl utåt som inåt begränsat av en pärlrand. Legenden bör­ jar som vanligt i sigill från denna tid till vänster (heraldiskt) om en vertikal mitt­ linjes övre del ocb fortlöper runt sigillet till strax höger om samma punkt. Mel­ lan legendens första ocb sista bokstav, d. v. s. på själva mittlinjen, står det inle­ dande korset, eller med andra ord bär skjuter kärnans spets upp ocb det på denna anbragta korset får tjänstgöra som inledning till omskriften. Denna är ut­ förd i majuskler ocb bar enligt den ovan nämnda 1700-talsteckningen (fig. 67) haft följande lydelse: ^ SIGILLVM o CIVIV o HABTANTIV o HELSINGiEBVRG eller med utskrivna förkortningar SIGILLVM • CIVIVM • HABITANTIVM • HELSINGJEBVRGIE. Ehuru föreliggande del av Hälsingborgs historia icke föres längre fram än till medeltidens slut, kan det därför icke gärna här göras avbrott i en speciell fram­ ställning av Hälsingborgs sigill ocb vapen, så mycket mindre, som staden numera, efter att under nyare tid ba begagnat olika vapentyper, återtagit sitt älsta sigill.

Häloingborgo otado sigill och vapen Stadens andra sigill (fig. 76) är känt i ett exemplar under ett pappersbrev av den 8 mars 1563 i Landsarkivet for Själland i Köpenhamn. Brevet är utfär­ dat av borgmästare, råd ocb byfogde i Hälsingborg.1 Sigillet är runt med 23 mm. diam.

Nedre delen av brevets papper är vikt

uppåt över en liten tunn kaka av mörkgrön vaxmassa. Mot denna är sigillet tryckt direkt i brevets papper. Sigillet visar ett ur en krenelerad mur uppskju­ tande borgkomplex. Kring 3/4 av sigillets kant löper en omskrift (legend), på båda sidor inramad av en smal uppböjd kant. Den nedre fjärdedelen av legendutrym­ met upptages dock av den krenelerade muren.

Omskriften börjar strax över

dennas bögra (heraldiskt) del ocb lyder: C • S • HELSING • BORG sannolikt förkortning av CIVITAS HELSINGBORG. Framställningen är en belt annan än i det älsta sigillet. Borgen består bär av tre böga runda torn, av samma tjocklek, med spetsiga tornhuvar, det mellersta tornet är något högre än sidotornen. Murytan är på varje torn genom tvenne horisontella listverk avdelad i tre ungefär lika böga partier. Det mellersta tornets nedre parti, som dock är något högre än de övriga, är försett med en rundbågig port. Krenelering nedanför tornhuvarna synes icke. Några fönster kunna ej med bestämdhet urskiljas, men murytans fogar äro kraftigt markerade. Den borgen omgivande muren visar fyra av kreneleringens tinnar.

Med sina tvenne torn vid sidan av Kärnan gör bilden ett verklighetsfräm­ mande intryck, men kan dock ha haft ett visst reelt underlag. Vid denna tid synes nämligen ett mindre och något lägre torn verkligen ha rest sig invid Kärnan, blott några få meter från dess mur.2 Man kan tänka sig, att sigillgravören velat visa denna konstellation och att han av rent dekorativa skäl fördubblat det mindre tornet, så att han därigenom fått en symmetrisk bild, med tvenne Kärnan flan­ kerande tornbyggnader.

Stadens tredje sigill (fig. yy)3 förfärdigades till prins Kristians (sedermera Kristian IV) hyllning 1584. Det är runt av 45 mm. diam. och visar i likhet med det äldsta sigillet ett ur en krenelerad mur uppskjutande borgkomplex. Kring sigillets kant löper följande omskrift: >£< SIGILLVM CIVIVM HABITAHCIVM HELSIHBVRGIE 158),.

Framställningen i detta sigill har samma huvudinnehåll som i det föregående.

Kärnan är krenelerad, men saknar det spetsiga taket.

Murytan, vars fogar äro

1 Meddelat av dr. L. M. Bååth. — 2 T. Mårtensson, Hälsingborgs bistoria II: 2, s. 105 ff. ■— 3 Efter orisr. i Riksarkivet i Stockholm.

447

Häldingborgo dtadd oigllL och vapen tydligt markerade, är genom tvenne horisontella listverk avdelad i tre ungefär lika höga partier. Det övre av dessa har två fönster, det mellersta tre (ett över och två under), det nedre två mindre, högt sittande fönster och däremellan en hög rundbågig port, vars dörr hänger på tvenne till vänster fästade gångjärn. Samt­ liga fönster äro små, smala och rundbågiga.

Kärnan flankeras av tvenne, lägre, runda torn, även dessa krenelerade och över kreneleringen försedda med var sin välvda tornhuv, vilken upptill prydes med en spira och en vimpel. På båda tornen äro vimplarna framställda som blåsande inåt. Tornens kreneleringar nå ungefär till 2/3 av kärnans höjd. Murytan, vars fogar äro tydligt markerade, är medelst ett horisontellt listverk delad i två unge­ fär lika höga partier, vardera av dessa försett med två små, rundbågiga fönster.

Detta sigill påträffas i ett flertal exemplar även mot slutet av 1600-talet.

Stadens fjärde sigill (fig. 78)1 bär årtalet 1606 och är en i det stora hela trogen efterbildning av det föregående.

Det är liksom detta runt, av 29 mm.

diam. och visar samma bildframställning i förminskad skala. Omskriften har föl­ lydelse : SIGILLVM o CI VI VM o HELSIHBVRGIE o 1606 o Omskriftens likhet med omskriften i föregående sigill, bl. a. den bakvända bokstaven N, tyder på att detta sigill utförts med sigillet av 1584 som förebild.

Sigillet användes omväxlande med det föregående bl. a. under Riksens Ständers Beslut 1697.

Stadens femte sigill (fig. 79)2 bär årtalet 1738 och är även detta en efter­ bildning av sigillet av 1584. Det är ovalt, i det närmaste runt, 35 mm. högt och 33 mm. brett. Bildframställningen är densamma som i de båda föregående med några smärre avvikelser. Porten på Kärnan har t. ex. gjorts större och försetts med trenne gångjärn.

Omskriften börjar i nedre kanten i stället för som eljest

vanligt i övre och mellan omskriftens början och slut har man placerat årtalet 1738, vars siffror äro vända mot sigillets kant i motsats till omskriftens bokstä­ ver, vilka enligt gängse bruk äro vända mot sigillets mitt. Omskriften lyder: SIGILLUM o CIVITATIS o HELSINGBURGENSIS 00°0 o 8£Zi 0 Stadens sjätte sigill (fig. 80)3 bär årtalet 1841 och är en tydlig kopia av det föregående, men är runt med 35 mm. diam. Såväl Kärnan som sidotornen äro 1 Efter orig. i Riksarkivet i Stockholm. — 2 Efter avtryck i Riksheraldikerämbetets sigillsamling i Stockholm. -— 3 Efter stamp i Hälsingborgs Museum.

448

HäLdingborgd otado oigiLi ocb vapen

Fig. g6. Häiding b o rgd dtadd andra d ig ill 1563. — Fig. gg. Häld ing bo rgd dtadd tredje digill 138g. — Fig. g8. Häid ing b o rgd dtadd fjärde digill 1606.

Fig. gg. Häiding borgd dtadd femte dig ill 1 g38. — Fig. 80. Häiding borgd dtadd djätte dig iil 18gi. — Fig. 81. JHag id tratend i Häiding borg äldre dig ill.

Fig. 82. Häiding borgd dtadd nuvarande dig ill. — Fig. 83. HIag id tra tend i Häidingborg nuvarande dig ill.

57—31215.

449

Hälsingborgs stads sigill och vapen framställda på lika sätt som i sigillet av 1738 och i exakt samma storlek.

Om-

skriften börjar såsom i detta i nedre kanten och lyder: SIGILLUM o CIVITATIS -HELSINGBURGENSIS °°° oibgio Magistratens i Hälsingborg s. k. »äldre sigill» (fig. 81)1, sannolikt från senare hälften av 1800-talet, visar i huvudsak en efterbildning av stadens sigill av 1841. Det är liksom detta runt och av samma storlek. Vissa detaljer i fram­ ställningen äro dock ändrade.

Så äro på samtliga tre tornen och på ringmuren

beteckningen av murfogar helt borttagen, vidare är på Kärnan kreneleringen ut­ svängd i form av en murkrona, de tre fönstren i andra våningen äro placerade i jämnhöjd och gångjärnen på porten äro borttagna. På sidotornen äro takhu­ varna ävenledes framställda släta och vimplarna äro ändrade till små, fyrkantiga flaggor. Omskriften börjar i sigillets nedre högra kant och lyder: ^Magistraten i Hälsingborg”.

Stadens nuvarande sigill (fig. 82)1 är en efterbildning efter det älsta si­ gillet.

Det är liksom detta runt, men mindre och mäter 43 mm. i diam. Vissa

detaljer äro dock ändrade. Korset på Kärnans spets är något lyftat över spet­ sen, så att det icke verkar samhörande med kärnan utan uteslutande som legend­ kors; att spetsen likväl skjuter upp i legendutrymmet blir härigenom meningslöst, då bilden i övrigt är inskriven i cirkeln. Kärnans fönsteröppningar äro gjorda rundbågiga. Murens fogbeteckning är framställd i form av små kors. På den framför kärnan liggande byggnaden är takspetsens toppfigur ändrad från fyrpass till ett likarmat kors. På sidobyggnaderna äro öppningarna mellan stolparna framställda som rundbågar, liknande dem på kärnan och på den runda bygg­ naden. Gavelröstenas spiror äro borttagna och ersatta med blott kulor. Omskrif­ ten är densamma som på det älsta sigillet.

Magistratens i Hälsingborg nuvarande sigill (fig. 83)1 är en kopia av stadens nuvarande sigill med ändrad omskrift.

Det är runt och mäter 35 mm. i

diam. Då korset på Kärnans spets i stadens sigill löstagits från takspetsen och blott blivit legendkors, har det i detta sigill helt uteslutits, väl närmast beroende på att omskriften här anordnats så, att något inledande kors svårligen kunnat anbringas.

Omskriften lyder: »Magistraten o Helsingborg» och är så placerad,

att ordet »Magistraten» börjar till höger upptill och bildar en halvcirkel över 1

45°

Efter stamp Los magistraten i Hälsingborg.

Häiding borgd dtadd digiLL och vapen sigillbilden, under det namnet »Helsingborg» börjar till böger nedtill ocb bildar en halvcirkel under sigillbilden. I det förra ordet äro bokstäverna vända mot sigillets mitt, i det senare mot dess kant.

Sigillet användes som oblatsigill med vita figurer och bokstäver på röd bot­ ten.

Hela borgbilden är dock icke gjord vit, utan har man låtit nedre delen av

byggnadernas väggar och mellanrummen mellan ringmurens kreneleringar bliva röda, vadan borgen tyckes sväva i luften över ringmurens krön.

Den bild, som nu är Hälsingborgs stads vapen, påträffas första gången i det ovan beskrivna sigillet av år 1468 (fig- 65 och 66) och utgöres av ett ur en krene­ lerad mur uppskjutande borgkomplex, bestående av kärna med omgivande byggna­ der. Denna bild har i de följande sigillen mer eller mindre omvandlats. Kärnan och ringmuren hava dock i samtliga sigill och vapenavbildningar bibehållit sig täm­ ligen oförändrade, då däremot de Kärnan omgivande byggnaderna, ettdera som den i älsta sigillet framför Kärnan liggande runda byggnaden helt borttagits eller ock som byggnaderna på sidorna om Kärnan under tidernas lopp så omändrats, att de hava föga gemensamt med den ursprungliga bilden. Det tredje sigillet, eller det av 1584 (fig. 72), har tydligen legat till grund för alla senare framställningar av stadens vapen, även sigillen inbegripna. Jens Whlf beskriver 1654 stadens vapen i sitt arbete »Encomion regni Daniae»1 på följande sätt: »3 Taarn, det middelste höyere end de andre to». Vapnet har således under senare tid kommit att hava följande utseende: trenne ur en krenelerad mur uppskjutande torn, det mellersta, som är högre än de båda övriga, ävenledes krenelerat; de flankerande tornen äro täckta av runda tornhuvar och bära var sin, inåt blåsande flagga. Den danske arkivarien A. Thiset uppgiver2, att den krenelerade muren i 1584 års sigill skall stå på mark. Detta är tydligen ett misstag, ty i detta såväl som i de följande si­ gillen går muren ända ned till sigillfältets kant.

Det ovan beskrivna vapnet fördes ända till 1915, då Hälsingborgs stads historikkommitté fäste vederbörandes uppmärksamhet på det älsta sigillet och lämpligheten av att den däri förekommande bilden antogs som stadsvapen i stäl­ let för vapnet med de tre tornen.3 Hälsingborgs stads vapen hade i likhet med flera äldre städers vapen aldrig erhållit kunglig stadfästelse.

Stadsfullmäktige

beslöto därför i samband med förändringen söka fastställelse å vapnet hos K. 1 Jens Wolf: Encomion regni Danise, s. 644 (1654). — 2 A. Thiset: Skaanske By- och Herredsvaaben

i den danske Tid», s. 7. Hist. Tidskrift för Skåneland 1903. — 3 JfrM. Schürer von Waldheim: Helsing­ borgs stads vapen.

Helsingborgs stads minnesskrift med anledning av stadsfullmäktiges 50-åriga tillvaro

1863—-1912, s. 250 (1913).

451

Häldinghorgd dtadd digiLL och vapen

j

Maj:t. Förändringen tillstyrktes av riksheraldikern och vapnet fastställdes den 31 mars 1916.

Det älsta sigillet ligger sålunda helt till grund för stadens nuvarande vapen.

Detta får anses synnerligen lyckligt, ty i samtliga de senare sigillen, de av 1563 och 1584 icke undantagna, är bilden i hög grad förvanskad. Den älsta framställningen är avsedd att visa den mäktiga borgen uppe på krönet av höjden, medan de senare sigillen visa en bild, som icke i samma utsträckning haft reella motsvarig­ heter.

Den noggrannhet, varmed Hälsingborgs stadsfullmäktige och historik­

kommitté gingo till väga vid behandlandet av vapenfrågan, är värd det varmaste erkännande. Man infordrade yttrande från alla tänkbara, på området sakkun­ niga personer både i Sverige och Danmark. Sedan vapenfrågan sålunda grundligt undersökts var avsikten med vapnets fastställande av K. Maj:t tydligen en önskan att för all framtid tillförsäkra staden dess urgamla märke med fullständigt av­ skaffande av de under senare tid tillkomna ombildningarna av detsamma. Man önskade värna om denna gamla förnämliga bild och förhindra, att densamma någonsin vidare förändrades.

Det är således bilden i det medeltida sigillet, som fastslagits som stadens märke. Detta vill dock icke säga, att märket överallt, varest det framställes, alltid skall vara en i detalj trogen kopia av figuren i det älsta sigillet. Flera av de som sakkunniga rådfrågade personer och institutioner hade redan innan vap­ net fastställdes framhållit detta. Riksheraldikern, K. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, riksarkivarien m. fl. varnade för ett slaviskt kopierande av det älsta sigillet och framhöllo, att de speciella egendomligheter, som äro ut­ märkande för den medeltida sigillbilden, icke utan vidare kunde till vapenbilden överföras eller, med andra ord, att sigillbilden icke oförändrad kan överflyttas i sköld. För att dock i möjligaste mån förekomma bildens förändrande och för att förvissa sig om, att bild och sköld alltid skulle harmoniera, tillgrep man utvägen att i ansökan om fastställelse av vapnet inskjuta orden »med sköld av medeltida form». Då ärendet remitterades till riksheraldikern framhöll denne, att »någon bestämd sköldform icke kan fastställas utan att bryta mot en av heraldikens grundlagar». Medeltiden kan dessutom visa ett avsevärt antal olika sköldformer.

En vapenbild kan endast fastställas i sak, aldrig i form.

Härav

följer även, att ännu mindre sköldens form kan fastställas. Vapenbilden skall i form följa dels de olika konststilarna, dels det fält vari den är anbringad. Ett vapen, som visar exempelvis ett lejon, fastställes i sak så till vida, att denna bild (lejonet), dess och fältets färger bestämmas, men intet vidare (t. ex. ett gyllene

AS2

Häldingborgd dtadd digill och vapen lejon i blått fält). konststilarna. likaså skölden.

Lejonets såväl som sköldens form förändras med de olika

Ett lejon i tidig gotik är helt olika ett i sen gotik eller barock, Konststilen angives i regel av den plats, där vapnet anbringas.

På ett hus, en möbel etc. i gotik måste vapnet ovillkorligen hållas i denna samma stil.

Men även inom de olika konststilarna skall bilden kunna ändra form efter

den plats, där den är anbringad. Den kan placeras tillsammans med andra va­ penbilder i fält, som blott är en del av en sköld, och den kan placeras ensam

Fig. 8/j. Hertig Bengt Birgerééond digitt. utan sköld. I dessa fall kan platsen, där den skall anbringas, hava de mest skif­ tande former.

Är platsen avlång i höjdriktning får lejonet helt annat utseende

än om platsen är avlång i sidled, kvadratisk, oval eller cirkelrund.

Folkunga-

vapnet i hertig Bengt Birgerssons sigill (fig. 8/f)1 ändrar i avsevärd grad form allt efter som det är placerat i skölden, på lansfanan eller på hästbeklädnaden.

Samma vapen uppträder här i samma sigill i fyra olika former. Bestämmelserna rörande vapenbilders fastställande höra till de internationella heraldiska lagar, mot vilka man lika litet får bryta som mot konststilarna.

Bilden i det älsta Hälsingborgssigillet är helt lämpad efter det runda fältet och kan icke utan vidare överflyttas i en sköld av annan form. Nu är visserligen icke borgbilden så elastisk som den såsom exempel ovan anförda bilden av lejo1 I B. E. Hildebrand: Svenska sigiller I: 31.

453

Hätdlngborgd dtadd digilL och vapen net, icke heller kan den mera avsevärt förändras efter olika konststilar, men den kan och skall i alla händelser mer eller mindre anpassas efter det fält, däri den insättes. Sättes den i en sköld av vanlig form bör ringmuren göras rak och utfylla skölden ända ned, vare sig denna i nedre kanten är rund eller spetsig. Likaså böra de snedställda takåsarna på sidobyggnaderna göras horisontella.

Vapnets färger äro numera fastställda till rött och silver. Då det äldre vap­ net endast är känt från sigillet, har man intet belägg för dess ursprungliga fär­ ger.

Sannolikt är väl dock, att muren och borgen liksom nu varit röda, den i

dylika fall vanligaste färgen.

Fältet kan i så fall enligt heraldikens färglagar

icke hava varit annat än guld eller silver. Troligt är, att det varit det senare, då sammanställningen rött och silver (= vitt), såsom de danska färgerna, låg nära till hands. Den framstående heraldikern A. Thiset gör insitt ovan nämnda arbete »Skaanske By- och Herredsvaaben i den danske Tid» samma antagande beträf­ fande färgerna. Hans påstående, att ringmuren i 1584 års sigill står på mark, vilken av honom betecknas som sannolikt grön, är som nämnts ett misstag, då muren även i detta sigill går ända ned till sigillets underkant.

Murkrona kan användas på skölden, om man så önskar, men bör helst ute­ lämnas vid de medeltida sköldformerna, då den såsom en senare tids uppfinning ej passar samman med dessa. Där den användes, bör den dels vila på skölden och icke sväva över densamma, dels i storlek vara anpassad efter skölden, d. v. s. den bör täcka större delen av sköldens överkant.

Skall stadens vapen beskrivas, bör denna beskrivning (på heraldiskt språk blasonering) göras kortfattad och endast upptaga vapnets huvuddelar. Bidelar såsom tornspiror, fönster, murfogar etc. behöva icke i beskrivningen angivas, men böra vid bildframställning återgivas i närmast möjliga anslutning till originalbil­ den. Är denna endast känd i ofärgad framställning såsom i sigill, böra de ovan nämnda bilderna färgläggas så att de heraldiskt harmoniera med huvudfigurens tinkturer.

Blasoneringen bör lyda: »Hälsingborgs stads vapen är: I fält av silver en från en uppskjutande, genomgående, krenele­ rad mur uppskjutande borg med krenelerad kärna med spetsig takhuv, allt rött».

4 b4

BILAGOR OCH REGISTER

Bil. A.

K ort beskrivning av några städer i Skåne (Ciuitatum quarundam Schaniae breuis descriptio)

OM HÄLSINGBORG (De Helsingoburgo)

Staden Hälsingborg i Skåne är en sjöstad, märklig genom sin höga borg. Dan­ marks historieskrivare Saxo Grammaticus kallar den i izf:e boken Hälsingarnes stad och i i5:e boken Hälsingestaden. Staden är belägen nästan i själva inloppet av det sund, genom vilket Oceanen flyter in i det hav, som Plinius kallar Sinus Codanus (Nat. hist. lib. IXII Cap. XIII), varest överfarten från Skåne till ön Själland är kortast. Tyskarna kalla det vanligen Den Sund. Detta namn betyder just vik på danska, och det är ju också en vik eller tillbakagång av havet. Och av danskarna kallas visserligen denna del av nämnda vik Öresund, men hela viken däremot Östersjön. Bredden av sundet eller den trånga öppningen är knappast en tysk mil. Solhöjden kan på denna punkt beräknas därav, att detta sund ligger blott 5 tyska mil norr om Köpenhamn, rikets huvudstad, vars såväl latitud som longitud äro kända.

På den östra havskusten ligger Hälsingborg liksom på den västra Helsingör jämte det kungliga, synnerligen ståtliga slottet Kronborg.

Staden sträcker sig från norr till söder och är mera lång än bred, då nämligen ett tämligen högt berg, som ligger öster om densamma, hindrar den från att sträcka ut sig åt sidan.

Mitt i staden står den åt jungfrun, Guds moder fordom helgade kyrkan, vis­ serligen icke så praktfull (den är byggd blott av tegelsten), men likväl synnerligen stor och hög, med ett ganska ansenligt torn; hela byggnaden är sådan, att den dels äger en viss skönhet genom sin blygsamma enkelhet, dels överströmmas hela dess inre av ett ymnigt ljus. Ingenstädes ser man så många av den gamla danska adelns vapensköldar avmålade som här på den norra kyrkoväggen; i denna samma kyrka ligga nämligen begravna, förutom andra framstående män, sedan herr Jo­ hannes Schowgardius till Schowgard, fordom konung Fredrik II:s råd och rikets senator, synnerligen berömd för sina kunskaper och ädla börd, samt herr Sten Biide till Vandaas, vilken med sin höga börd förenade en fin bildning, av vilka personer den förre i Herrens år 1580 i juli månad skattade åt förgängelsen, den senare gick hädan år 1586 dagen före Epifania, förtärd av hemiplexia, varav han en längre tid lidit.

58—31215.

457

Bilagor Icke långt ifrån kyrkan ligger rådhuset i söder, ock i förening därmed torget, till vilket den folkrika grannbygden nästan dagligen för sina varor, d. v. s. all slags säd, oxar, lamm, gäss m. m. sådant, ja, alla slags livsförnödenheter, så att det räcker till även för Helsingörborna på andra sidan Sundet samt för andra köplystna. För Helsingörborna äro nämligen dylika handelsvaror högst nödiga och i denna stad fria såväl för det kungliga hovets räkning, som ofta begiver sig till Kronborg, som för den nästan dagliga tillströmningen av främlingar, särskilt ut­ ländska köpmän, framför allt belgare, engelsmän och skottar. Och här hållas förutom denna dagliga marknad, varigenom särskilt stadsbornas och grannbyg­ dens behov tillgodoses, två andra årliga sådana, den ena i medio av den s. k.

Quadragesima, den andra vid Dominica Palmarum, då icke blott från Danmark utan även från främmande och långt avlägsna trakter en stor mängd folk hitkommer, medförande en myckenhet även av utländska varor, så att man knappt kan se någon större mängd av människor eller handelsvaror på någon folkfest i Dan­ mark. Av handelsvarorna på dessa marknader äro emellertid hästar och oxar mest till salu, och det var för försäljningen av dem, som dessa marknader ursprung­ ligen inrättades. ö ver staden, som utbreder sig i längden, reser sig, såsom förut är sagt, ett berg i öster, tämligen brant och högt, på vars topp och på en mycket stark klippa den ypperligt befästade borgen står. Det berättas, att denna blivit uppförd av hälsingarne (detta är ett svenskt folk, vars land är Hälsingland) vid själva tiden för Kristi Tjänares födelse, då Frode III var Danmarks kung, eller så omkring, och det är just av dessa hälsingar, som såväl borgen som staden, ja, även det på andra sidan Sundet belägna Helsingör, fått sitt namn. Detta namn betyder emel­ lertid icke så mycket Hälsinge-kusten eller Hälsinge-stranden, såsom det ju kan förefalla, som Hälsinge-sanden. Visserligen är det på yttersta delen av Själland i nordost som Helsingör med Kronborg är belägen, men på det forndanska språket betyder Öre just sand, varav ännu vid Helsingör finnes en stor ymnighet, som i en längre sträcka utlöper i det ingalunda djupa havet, varför det är sannolikt, att denna sand givit namn både åt staden och det närbelägna sundet, vilket, såsom jag nämnt, av danskarna kallas Öresund, d. v. s. sand-sundet eller sand-viken.

Och den udde, varest nu Kronborg ligger, hette förut Orekrog, d. v. s. sandudden, naturligtvis till följd av samma rikedom på sand. Om tiden för uppförandet av Hälsingborgs borg äro ett par barbariska versrader gängse, så lydande: Tempore natalis Christi turris capitalis.

Helsingborg struitur, velut in scriptis reperitur.1 Beträffande staden Hälsingborgs ålder, kan man med säkerhet ej veta, huru­ vida borgen eller staden först uppkommit eller båda samtidigt. Så mycket är säkert, att bland Skånes, ja hela Danmarks äldre städer, nämnas vanligen dessa I översättning: Vid tiden för Kristi födelse uppföres Huvudtornet, såsom i skrifterna förtäljes.

B i tag or fyra: Treleoborg (3: Trälleborg) i Skåne, som fått sitt namn av tres leones (3: tre lejon) konungariket Danmarks vapen, Skanör därsammastädes, jämte Lund ock ifrågavarande Hälsingborg, ock synes det av Saxo, som vid sin skildring i 15:0 boken av WEldemar I:s kistoria omnämner det ställe, varest Helsingör nu är be­ läget, att denna plats av konom kallades endast Själlands strand, ock erkållitsitt namn av kälsingarnas stad. Dessa äro nämligen Saxos ord. Ock kort förut i samma bok, med få avbrott, menar kan med kälsingarnas stad, såsom kan säger, endast ock allenast Hälsingborg. Varför skulle kan beköva tala om stranden, ifall redan på den tiden funnits antingen en borg eller en stad där? Men jag åter­ vänder till Hälsingborgs fäste. Detta är synnerligen stort, så att det nästan ser ut som en liten stad för sig; i dess mitt reser sig ett fyrkantigt torn, ganska rym­ ligt ock i synnerket kögt, bestående av flera över varandra liggande bjälklag eller trossbottnar, s. k. våningar, ock synligt på flera mils avstånd för sjöfarande ock andra. En dubbel mur omgiver detta torn, den ena omsluter detsamma på föga avstånd, den, som däremot är mera avlägsen, omfattar kela borgen jämte ganska många för borginnevånarnes dagliga bruk avsedda byggnader. Den yttre muren omgives i öster och norr av en ansenligt djup grav, emedan denna sida synes av naturen mindre befäst än den västra; denna är nämligen mera tvärbrant ock kög samt av naturen svårtillgänglig.

Denna borg kar fordom varit säte för många konungar, ock ka kär dels riks­ dagar kållits vid skilda tillfällen, såsom i början av Erik VI:s (o: V:s), sedermera kallad Klipping, regering, den g mars 1260, dels ka möten där ägt rum, i synner­ ket vid förhandlingar mellan danskarna ock deras svenska grannar eller då fred mellan svenskarna själva skulle stiftas av danskarna, vilket skedde t. ex. 1310, då vid möte i Hälsingborg mellan danske konungen Erik VII (3: VI), kallad Menved, ock kans broder Kristoffer, svenske konungen Birger ock dennes bröder Erik ock Valdemar, samt greve Gerhard av Holstein ock hertig Henrik av Mecklenburg, all oenighet mellan Birger ock kans bröder bilades. Därom erinrar Johannes Gotkus i 2o:e boken, ig:e kap. av sin Historia Sueorum et Gotkorum. I denna borg dog även den danske konungen Kristoffer III år 1448, ock plägade kan mycket ofta uppehålla sig på denna borg.

Mitt emot borgen i söder låg fordom det dominikanerna tillkörande ryktbara klostret, sedermera efter religionsförändringen i Danmark kelt ock hållet förstört, jämte trenne andra sockenkyrkor, nämligen de nära liggande Petri-, Clementisock Olaikyrkorna, samt dessutom det nyligen uppförda Kor s-kapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja. På dessa platser synas nämli­ gen numera icke ens några spår av de en gång så storartade byggnaderna.

Hälsingborg kar frambragt åtskilliga framstående, genom sin bildning märkliga män, av vilka några ännu leva.

Jag kade så när gått förbi det provinsialkoncilium, som en gång kölls kär i staden under presidium av ärkebiskop Peter, den andre med detta namn, år 1345 i maj månad, då bland annat — för att nämna det viktigaste och mest minnes459

Bilagor värda — enhälligt av alla biskopar och andra mötesdeltagare stadgades, att om det hände, att en biskop av någon mäktig person drevs utom provinsen (många komma ihåg, att ett dylikt fall redan då inträffat med ärkebiskop Johannes Grand för omkring 20 år sedan, vilken dog i Frankrike efter lika många års landsflykt — några andra biskopar att förtiga, vilka fått dela samma öde), så skulle de öv­ riga bispringa honom. En viss penningesumma skickades då åt den landsflyktige alltefter storleken av hans biskopsdöme och årliga inkomster. Och må detta vara nog sagt om Hälsingborg.

Hälsingtorgs teskrivning av tiskop Mogens Madsen 1589, tr. H. R.0rd am, Historiske Kildeskrifter II Raekke 2, s. 355—60. Översättning från latinet av fil. kand. Soptie Car land er.

Bil. B.

Borgmästare, fogde och borgare i Hälsingborg intyga om skötning på stadens ting den 30 maj iz|68 till rid­ daren Knut Truedsson (Hase) Alle me/z thette breff see eller höre lesses helssa wii Tuwe Nielssö/z, Claues Seyeler, Bent Mangssözz borghemesLr i Helsingborgh, les Smet, byfoget, Amderé Haemelin, Thorbern Verss0n, Lasse Verss0n, Jasper Skomager, Oleff Jenss0n, Lu~ dicke Skröder, les Haenckelssö/z oc Henrik Agess0/i borgh^rr i samme stadh, ewin/zelige met wor Werre. Th ette schal alle me/z wed^rlicht ware, neruerende som \^omende, at wii hoss ware oc pa horde oc mange here dandeme/z pa HelsingborgL bytingh aar elfter Gutz bywrd twsende fyrehwnderde trysyn/zwmtywe oc pa th et ottende th^n mandagh nest effter Ste Vrbanzz^ dagh at Niels Jenssö/z, borgher^ i Helsingborgh, skötte erlige oc welburdighe man her Knut Thrwitssö/z, ridderr i 0rtoffte, sin gaardh oc jordh oc siit bröggeredhe fran sik oc fra alle sine arffui/zge oc intil for/zd//zde her Knut Thrwitssö« hano/?z oc ha/zs arffui/zge til ewin/zelige eye, eye schulendes fore hwer mantz tiltal el\er genseyelsse i noghr^ made oc ken/zes han sik th^r £ore wpathaffue boret peni/zge oc foolt wserdh swo at hano/zz i alle made idler met wel noydes. At swo er aldeles i sani/zghen, thet winne wii £ordcrefne met wor bygs incegle henghet nedden £ore idiette wort obne breff. Giffuet oc scre£fuet aar oc dagh som forrsc/^ffuet ständer i mange dande mentz nerwerelsse etc.

Rigsarkivet. Orig. på pergament. Vidliängande: Hälsingborgs stads sigill i vax (%• 6ö)- Jfr ovan s.

222, 225. Repertorium II, n. 2/J30. Detta ock det nedanstående pergamentet äro sammankäftade med var­ andra med en gemensam sigillremsa, på vilken det icke finns något sigill.

z|6o

Bilagor Bil. C.

Borgmästare, byfogde m. fl. intyga om skötning på sta­ dens ting den 17 april 1469 till riddaren Joban O xe Alle mo« thette breff see ellor h0ro kesse, helsse wy Twae Nielss.^«, Claus Seglaere, Beynt Mogo«ss0«, borghemestero i Helsingborgh, Is smedh byfogot i samme stedh, Andors Hemmerlyn, Ha/zss Seglaero, Lasse Persson Is He«ckelss^« oc Jacob Sandhor korlig met wor Horrae. G0re wy alle wydorlict met th ette wort opne breff, at an«o dom/ni mcdlx nono thon mondagh nest efftor dommicam misericordia domini wor skyckedh for oss oc flaero da/me men paa wort bytingh i Helsingborgh be­ skedhon ma« Niels skr/ffuoro wor medborghzoro oc sk0tte hedhorligh ok welborligh ma« hor loha« Oxe ridd ere then gordh, som Is Jenss0n bodhe wdy paa hor Knwdh Trvidss0«d wegne met thoZ sk0dhe broff, som for«o/«do her Knwdh skot till foron met. Itom skotte wy ok mo( almwghons welghe, rodh ok samticke noghro fowe biiss jordh thor effthor som ha« nw siit gaerde vppo set haffuor i norost wed for«o/«de gord ligho«do. Itom beuisde ok for«o/«do hor loha« met dan«e me« samme tiidh hworled/d beskedhon ma«, wor medborghzoro Oghe ClawessO« hadde wnt hanom met wilge oc korlighedh noghro fowe jordmon efftor som han ok nw siit gerde oprisdh haffuor i sodost wedh for«o/«de gordh ligho«do. Thette wy haffue hort oc seet widne wy moZ wor byss incegle hengdh nadhon foro thoZZo broff, Datum die et loco vt dupra.

Rigsarkivet. Orig. på perganent. Sammanhäftat med föregående pergamentsbrev genom en gemensam sigillremsa. Repertorium II, n. 2578.

Bil. D.

Borgmästare och råd och all menighet giva den 16 dec.

1469 fru Barbro, änka efter herr Stig Olofsson (Krognos), kvitto på inlösning av panten i Senröd Alle me« thette breff see ellor h0ro lesses helsso wii borgemestor oc raadh oc all meni«ghe almwe i Helsingborgh ewin«elige met wor Herro. G0ro wii wederlicht moZ thoZZo w^ort obne breff, at wii haddhe eet thorpp, som hedhor Sener0dh, i pant aff hor Stigh Olss0«d forselder, hwilket thorpp welburdigh qwin«o ffrwe Barabradh, hor Stii Olss0«d efftorleuorske, haffuer igen 100st oc hawer hown oss altinges wel betalet til tacke swa at oss i alle made wel met n0ges. The kennes wii oss nw al-

461

Bilagor deles ingen rettighet i for/zr//zde Senerpdh at haffue i ingen made oc ingen aff worr effWkomerr, fforthi at wii haffue ffoolt wpboret fforr fovdcrefne pant i alle made.

At swa ser aldeles tilganget i sa/mingen, thet win/ze wii met wort byes indcegle oc wii Claues Seyler oc Bent Mangss0n borgemesterr hengbe oc wo re indcele nedden forr th ette wort obne breff til windesbyrdh. Scrrffuet oc giffuet i Helsingborgh anno dornzni millesimo quadringr/ztesimo sexagesimo nono sabbato proximo post festum beate Lucie vzrginis.

Rigsarkivet. Orig. på pergament. Vidhängande: Hälsingborgs stads sigill i vax (hg. 66). Repertorium II, n. 2673.

Bil. E.

Inventarium över kvarlåtenskapen efter Anders Brun i Hälsingborg Th ette er th et gotz, som h er beskriffwr/ effthrr fölger, effthrr Anders Brun wti Helsinb zzrg.

Item v senge dyner, v hoffet dyner, iii sencklede, ii tepede, iii par laghrn, iii handkled, en drettedus, vi bordwge, ii pwder aff selcke, iiii puder selckesyde, ii nye boonethe, v hwende, iiii benckedwner. Item en brygge kedel paa en fyerdins mynne en iii tunner, iii kan smo oc sthore, en wrthe kedel paa en spand, ii smo messinge kedle, en anden kedel paa ii spanne, oc en anden paa en spand, iiii grydhrr goer en halspandwand i hwer, en lyden barnegryde, ii koberpan/zer, en lympande, viii tenkan/zer, smo oc store, iiii par spenne han gaff barneth, iiii knappe, ii selff rijnge, iiii skele met Iqff, eth agnus Dei, och eth korel bon met viii tywstene, xiiii windelsner spengrr, eth hynnijck som stoer til panth til Hans Skottes for vii marek v skiUincje, vi steche brystselff som stor til panth i rowff til willonis for v marek, en selffsked stor til pant til Per Ienssen som bode i Rabegord for iij marek. Item eth hoorss, ii foil, en koe och i kwyckalff, vii stecke ffor, en soo met v grysse, eth lqiekar, en lywsestage aff kobrr met iii pibrr, en iern stage met '\\ piber. Item eth foliebord och eth skob ad setthe mad i, eth andet skob, iii kysthrr, en skryn. Item ii keelkorge, ii keelrynge.

A tergo\ Bona fratris mei.

Riksarkivet. Orig. på papper utan år och dag; omkr. 1510—1520.

Se ovan s. 27^.

Bilagor Bil. F.

Inventarium över H älsingborgs slott, överlämnat den ii april 1537 av Tyge Krabbe ti 11 Peter S kr am Jeg Tyge Krabbe tiill Bustrop Riidder oc Danmarkis Riigis Marsk g0re witterligt, at aaret effther Gudz byrdt MDXXXVII ottensdagen nest epter qvasi modo geniti S0ndag antwordet ieg erlig oc wellburdige mandt Per Skram tiill Vrop oc hpvitzman paa Helsingborg paa hpgborne fprstis, wor keriste nadigste berres koning Christians wegne tbenne epterme kost, fettallij, b0sser oc andnet ij inventarium tiill forme Helsingborgs slott. Fprst ottesijndstiuffue sex sijder (166) desk. Item fyre syndne tiuge balniende (88 1/z) r0gett kppr oc en fjerding kipdt. Item nijsijndstiuge oc etb (181) faar r0gede. Item trj lesther, etb pund, fem skepper malt. Item fyre pund, sex skepper biig. Item tuo lesther, tre pund, en skeppe rug. Item tuo lestber, otte skepper mell. Item fiorthon pund avre, fem skepper fore tpnnen. Item fyre tpnner sm0r. Item en bell lest m0dt, balffandnet lest edick, balfempti (4 V2) lest 0II, halfftredie (2 %) skipund bomble, en tpnne saltbet sijldt, otte tpnner thpre sijldt, siu t0nner r0gett kuller1 oc kabellaw2, attan oc tyffue thpre ges, en tpnne buallspeck, en tpnne selspeck, fyre bundred tyffue kulmwle3, fyre bundred tyffue oc syw fiske kabbelaw, fre warer4, tre longer5, halfierde tusyndt trj bundred (3,800) flpnder6, etb bundret tyffue brocker7 oc rock er8, otte bundret thpre kuller, eth tusyndt maffuer9, nij bundret sundt10, sex sijndne tiugesex (126) herre fadhe, balffsyndstyffue11 knabe fadhe12, halfftredijsijndetyffue (50) talerckender.13 Item i brpgersett en brpgepande, sex kar, en vrte kele.14 Item i kielderen fyretiuge knabe stobeIS, store oc smo, sex oc tyffue smo suarede stobe, fyre tude kander16 en vrte kell, ij brpkorffue.17 Item otte bandkleder aff blegelerett18 i fadburett, eth bandklede aff Hollendz lerett, trij skyffue duge19 aff blegelerett, tuo duge aff Hollendz lerett, fyre vnder duge aff blegelerett, sex par lagen aff hustru lerett20, try paar lagen gamell aff hustru lerett, nij par blagarns leretts lagen, en dug aff kanefass21 tiill burgestoffuen22, tolff groffue duge tiill arbetzfolck, en rygget kijste, etb fad iern, en mortber, tuo jernestenger, fijre spader, tuo jerne skuler, en punder, en besmere, en leerbacke, tre beckener, en stor kele weyer balfemte lijspund, fyre barckede kobuer. Item i stegersett23 thuo brodspedt, tbuo jern at wende steg paa, en rpst, etb brande iern met fem tenger, en trefodt, nogen gryder, som weyer balffandnet skippund och nij lijspund, nogen 1 kolja. — 2 kabeljo. — 3 kolmule. — 4 piggvar. — 5 långa. — 6 flundra. — 7 av rocksläktet. — 8 rocka. — 9 fiskmagar, fordom en maträtt. — 10 simblåsa bos fisk. — 11 o: balvtrediesindsty ve? — 12 fat för lägre adelsmän, knapar. — 13 tallrikar. — 14 örtkittel. — 15 stop för knapar. — 16 kanna med pip. — 17 brödkorg. — 18 blekt lärft. — 19 bordduk. — 20 ett slags lärft. — 21 segelduk. — 22 borgstuga; se ovan s. 233. — 33 köket.

463

Bilagor kele, som weyer halniende (8 Va) lijspund. Item i salthuset sex kar. Item i bagersetl1 en stor kublegryde. Item i fadehuset2 en kell weyer en lispund thuo skolpund.

Item paa myn Herres mag3 tuo blodicktens dionere4, tuo hoffuet dioner aff semst leder, en gamell tegene5, siott met guide perle, tre lerets lagen, thuo Hollandz leretz lagen tiill myn Herris seng, tre skind tegen aff forskijndt6, en liwze stage, tuo bencke di0ner aff huide skijndt, en benckedi0ne aff r0d lask7, eth hi0nde8, fem sengkleder aff garn, eth teppede, en gamell blodictens di0ne4, siw huide oc graa di0ner, nij huide oc graa sengekleder, tri houet dyner, tij senge tiil arbetzfolck, en keell i bastuffuen, otte store lester, tij t0nner baij salt9, tyffue oc nij fyre pijll, tre fierdinger skierpentijn krudt10, halffandnen t0nne, en otting hageb0sse krudt11, en hageb0sse formet aff kober, en halffslange12 formet aff kober, tyffue hageb0sser aff jern, en halffslange aff kober, sex teile b0ssere13 aff kober, en halslange formet aff kober, fiorthan steneb0ssere, sijw skierpentijner vnde oc gode met foretyffue oc tuo kamere, fyre gamell heste tiill slotzwagen. Item i ladegaarden tyffue oc nij koor, attan vndne n0dt, sex kalffuer, tuo tyre, attan oc tijffue fore horten lam, sexsijndstijffue oc fem (125) swijnn leuendis, tuo keile weijer en besmerpund, en gryde weijer en besmerpund oc nij mark, tuo heste, en paa haitiende (9V2) mark oc en paa syw mark, ett 0g, thuo folie paa andnet aar, eth foil ij aar, eth paar belle14 i smedhen, eth stort stedt14, eth lijdet stedt14, et korssestedt14, trij naueltoff14, otte tenger14, eth 0ge jern14, eth fyrespedt14, eth hage toff14, thuo slegger14, en forhammer14, en fusthammerI4, thuo handhammereI4, kjre broddeI4, thuo naffueltoff tiill hestskosom, en somhammer14. Item sades tiill ladegorden en lest wijntherrug, trij pund thuo skeppund ware rug, halfftretan pund bug, elluffue pund avre oc thuo tonner. Item en skippund bly, en tonne suaffuell, halffsioende tonne pijll, hjre tonner pijle thienne.

Thette15 ept:ne skiott haffuer ieg antuordet Peder Skram offuer then inuentarium, som tiilforne war giortt paa Helsingborgs slott, en trikorther slange16, thuo halffslanger, then ene er reffnet, tuo falchenether11, alt aff kober met theris redskaff, en kalck oc dijsk, en messe rede18 oc en messe bog. Tiill idermere witnesbijrdt at saa i sandhed er trocker ieg mijtt indtzegell neden for thenne vdskorne schrifft19 oc tiilbedendis erlüg, welburdiig mandt oc streng Ridder her Claus Biide tiill Liongsgaardt oc houetzman paa Bahuss, Mattis Person borgemesther i Hel­ singborg, oc Ebbe Nielson bijfogett ibidem, at the oc trocker theris Indtzegler neden for thenne vdskorne schrifft.

Sigill.

Sigill.

Sigill.

Sigill.

1 bageriet. — 2 magasinet. — 3 kungens gemak, sovrum(?); se ovan s. 396. — 4 olmerduksdjmor. -— 5 täcke. — 6 skinntäcken av fårskinn. — 7 från Lejrien. — 8 hyende. — 9 baysalt; se ovan s.

—

10 krut till skärpentiner. — 11 krut till hakebössor. — 12 halvslanga. — 13 bössor. — 14 se ovan s. 159, not 2.

— 15 Särskilt papper. — 16 trekvartsslangar. — 17 falkonett. — 18 mässkläder. — 19 En s. k. »utskuren skrift» var en kodicill till instrumentet, vars tillvaro ej däri omtalas, men det föreliggande inventariet bar i nedre kanten inskärningar, vilka bäntyda på att en särskild bilaga finns. Jfr Styffe, Bidrag V, s. cxxx.

464

Bilagor End en stor hob bly, som bleff brodett af s:ti Clemetz kiercke for Helsing­ borg vden huess som kom tiil Kongl. maists. orlogs skibs behoff som war attan skippund och fijre skippund, som erchibispen fick.1 Rigsarkivet.

Privatarkiver Peder Skram.

Orig. på papper 1537 april 11. (Förekommande abbre-

viaturer äro icke kursiverade.) Tr. Danske Magazin II, s. ^9 f. (17^5); Elias Follin, Helsingborgs historia, s. 14 f. (1851).

Bil. G.

Undervisning om årliga räntan och årliga avlö­ ningar i Hälsingborgs län 49v. Thette er thend wisse renthe, ssom arlighen pleyger ijnd att komme paa Helssingborgs slott aff Lugude herritt, Spnder Asbo herritt, Biere herritt, Norre Asbo herritt, Gydinge herritt, Haragers herritt, Runebergs herritt.

Tesligest en vduisningh hawd (o : hwad) ther aff Arild tiidtt arlighen pleijge att ware ffra kommen tiill almuen oc slottens embedzmend. Sammeledis hwes penninghe, ssom giffuis tiill slotthet ffor herre gestning mett ind regnett Item VII (7) lesther, II) (2%) skepper rugh.

XXVI (26) lesther, II (2) pund, I) (11/2) skeppe bygh.

Xj (10V2) lest, I pund, ^ (9V2) skepper, VI (6) thjOnner haffre.

IlfXXXIIII (284) ki0r.

IIPXLVj (3451/2) ffaar.

IIIjcXXXIIII (384) lamm.

IljTX (259) gälte oc ett swin.

IIIHXLIX (44g) gess.

IjmIcV (1603) h0nss.

XIV (141lz) th0nner honing, ) (Va) ottinge oc ) (V2) pund mijndre.

VI j (61/2) lester, VIII (8) th0nner, j (V2) fierdinge, en skeppe, I (1) pund sm0r.

HImIIIcXXXIl (3332) less widtt.

VCXXXVIII (538) iess h00.

XIjc (1150) mark, Ij (11/2) solidi, III (3) penninge.

IIjcXX (270) stycker iern.

XXXI (31) tylter bord.

XVIII (18) secke.

S. 50.

Aff thenne sum kommer elfter gamell seduane ssom haffuer varitt aff Arildtt tiidtt, som iorde boghen yddermere ijnd holder oc wduisser tiill slottens embedzmend, lensmenden oc almuen, ssom her elfter stoer S.

1 Särskilt papper.

465 59 — 31215.

Bilagor Item fforst haffuer lensmenden ij Biere herritt III (3) kior, IIII (4) ffaer, II (2) lam o c en galtt.

Haffwer lensmenden ij N0rre Asbo herritt ett lam oc en galt.

Haffwer lensmenden ij Lugude herritt ett ffaer.

Haffuer ride ffogeden ij Biere herritt oc N0rre Asbo herritt Illj (3Va) pund, VIII (8) skepper byg, II (2) skilling grott oc XVIII (18) grott.

Haffwer ride ffogeden ij Lugude herritt oc S0nder Asbo herritt II (2) skillinger grott.

Haffuer slotsfogeden I skilling grott, redesuenden oc portenneren I skilling grott.

Aff N0rre Asbo herritt ffanger slotzffogeden XII (12) skillinger, rede suenden IIII (4) skillinger, portenneren IIII (4) grott.

Item hielpes oc almuen meth VI (6) skillinger grott aff Lugude herritt oc II (2) skillinger oc X (10) grott aff S0nder Asbo herritt, ssom staaer scriffwitt her ij bogerne, en dog att almuen haffwer them selff ijndbyrdes tiill hielp tiill taere herre penninge.

Item ffanger landstingsscriffueren her ij Skone arlighen j (x/2) tonde sm0r, byffogeden ij Helsingborg j (V2) lest 0II, III (3) sider flesk, III (3) fierdinger ko ki0dtt, II (2) pund sm0r oc en skeppe bogh (o: byg).

Bysuenden j (V2) pund sm0r, XXX (30) br0dtt, j (V2) fierdinge 0II, itt stycke ko ki0dtt, j (V2) side flesk.

Item ferge manden ij Helsingborg I ko oc itt pund sm0r, fferge manden ij Helsingör I ko oc itt pund sm0r ffor the skulle forre frijtt offwer tiill slottens behoff.

Berber vti en swm IX (9) marek, VI (6) solidi, Vj (51/2) kor, I fierdinge kiodtt, V (5) faar, III (3) lam, IIII (4) gälte, j (V2) side flesk mindre, Illj (31/2) pund VIII (8) skepper byg.

Saa beloffuer sigh then klare swm her offwer ssom slett kommer tiill slottens behoff.

S. 50v. Item VII (7) lester 1 skeppe rug.

XXVj (25V2) lester, W (41/2) pund, Ij (11/2) skeppe byg sa megett mindre som j (V2) lest oll oc j (V2) fierdinge oil, Xj (10V2) lester, 1 pund, ^ (9V2) skeppe, VI (6) tonner haffre IIjcXXVIII (278) kior 1 fierdinge kiod.

IILXLj (340 V2) faer.

IIIjcXXXI (381) lam.

IIjcVj (2551/2) gälte oc j (V2) side flesk.

IIILXL (44o) tonner gess.

IjmIcV (1605) hons.

X^7 (i^1/2) tonner honing, j (V2) ottinge j (V2) pund mindre.

VIj (61/2) lest, VII (7) tonner, 1 skeppe, VIj (61/2) pund smor.

IIMILXXXII (3332) less widtt.

Bilagor VCXXXVIIX (538) less h00.

XIcXLj (li^oV^) marek Illj (3V2) solidi III (3) penninge.

IIjcXX (270) stycker iern.

XXXI (31) tylter bord.

XVIII (18) secke. s. 51. Saa megett kand saaes till Helsingborg aff alle bände korn en pund eller II (2) mindre eller mer somme aar V (5) pund rugb.

VIII (8) pund bygb.

VIII (8) pund baffre.

Rigsarkivet. Jordebpger fra Skaane, Halland (Kr. III:s tid). Pappershandskrift f. l—51. Odat. ca. 1530.

PERSONREGISTER Obs. Del I saknar beteckning; föreliggande del II: i betecknas endast med II.

Abel, kung av Danmark 273; II, 253.

Arild Jenssen, landstingsskrivare II, 18.

Abrabam Brodersson, riddare II, 392.

Arnold, biskop av Skara II, 395-

Absalon, ärkebiskop 183, 196, 205, 215, 218, 228,

Arnold, liibsk historieskrivare, 272.

23°’ 233< 23^> 238 f., 268, 276, 285 f.; II 183, 247 £* 283> 319> 339Adam av Bremen 72, 99 f., 159,160, 162, 165, 170 £., 187 f., 192, 194

197, 204, 208, 215, 217 f„

2^8, 271, 283 f.

Arnold Floderik, presbiter 178.

Arnold von Soest, befälhavare II, 365.

Arnold Wulf II, 279.

Asker, ärkebiskop av Lund 225.

Asker, provinsialprior i Dacia II, 312.

Agnes, drottning av Danmark II, 3^1 f.

Asker Håkansson, stallare 179.

Albrekt Albrektsson, rådman II, 72.

Asker Smed, borgare II, 164, 22^, 276.

Albrekt av Braunschweig, hertig II, 303, 306,339 f.,

Atle 281 f.

Albrekt av Mecklenburg, kung av Sverige II, 368,

Augustinus, provinsialprior i Dacia II, 31^.

371- 374 f- 378' 387 £. 392Albrekt av Mecklenburg, hertig II, 354 £» 358, 360 £■•

Axel Bragde, riksråd II, 320.

368 f., 371.

Axel Petersson Brahe (Bradhe), hövitsman II, 327.

Axel Ugerup, hövitsman II, 424’

Albrekt av Mecklenburg, hertig II, 423—427 • Alf Erlingsson, jarl II, 371.

Baat, se Magnus

Alfred den store, kung av England 189.

Barbro, änka efter Stig Olofsson (Krognos) II, 77,

Algot Magnusson, riddare II, 392.

226, 461.

Allo, stallare 178.

Barmin, hertig av Stettin II, 391.

Anders, sockenpräst i Hälsingborg II, 29^.

Barsebäck, se Henrik

Anders Bille, länsman II, 138, 411.

Benedikt XII, påve II, 353.

Anders Brun, borgare II, 70, 72, 274, ^62.

Benedikta, g. m. Berthold Piil II, 212.

Anders Galen, väpnare II, 311.

Bengt, dekan i Lund II, 311.

Anders Hemmerlyn borgare II, 277, 460 f.

Bengt Algotsson, prefekt i Skåne II, 323, 356.

Anders Jakobsson (Lunge), hövitsman II, 211, 326.

Bengt Andersson, rådman II, 69, 216.

Anders Nilsson, riddare II, 355.

Bengt Birgersson, svensk hertig II, 453.

Andreas, abbot II, 69.

Bengt Henriksson, kantor i Lund II, 311.

Andreas, biskop av Börglum II, 350.

Bengt Mogensson, borgmästare II, 211, 213, 225,

Andreas Sunesson, ärkebiskop av Lund 177, 2^‘> II, 198, 201, 208, 304.

Anna Rosenkrantz, g. m. Tyge Krabbe II, 335.

Anna Rud, änka efter Henrik Krummedike II, 4X9 Anskar, apostel 170, 187 f., 223.

Anton Thomasson, byfogde II, 231, 286.

436,

46°—4^2<

Bengt Pogwisch, Kastelholm II, 395.

Bengt Stensson (Natt och Dag), riddare, Göksholm II, 395Bengt Torbernsson Bille, hövitsman II, 111, 219, 315, 322, 328—330.

Anund Jakob, kung av Sverige 282, 285.

Berendes, se Henning

Anund Sture, riddare, Räfsnäs II, 395.

Bernt van dem Rade, befälhavare II, ^01.

Z|68

Pc rdo nr eg id ter Berthold Piil, borgmästare II, 210, 212.

David Michaelsson II, 209,

Bille, se Anders, Bengt Torbernsson, Claus, Esge,

David Thygesson, byman II, 209, 276.

Ingegerd, Peter, Sten, Torbern.

Deghenardi, se Johannes

Birger, ärkebiskop av Lund 252.

Derham, se Richard de

Birger Magnusson, kung av Sverige II, 342

459‘

Deryng, se Robert

Birgitta, den beliga II, 359.

Detlev Klensmed, borgare II, 72, 164.

Bjug, se Olof

Diaegn, se Michel Ingmarsson

Blanka, drottning av Sverige II, 347.

Didrik Slagheck II, 333.

Blick, se Michel

Ditlev Enbeck, köpman II, 35, 100—10^, 1 10, 153.

Bo, dominikan II, 303, 314.

Dominikus, ordensstiftare II, 304.

Bo Falk, dansk riddare II, 354

359—361.

Doritte Nippers II, 228.

Dorotea, drottning, g. m. 1) Kristoffer III, 2) Kris­

Bo Ingesen 258.

tian I II, 310, 4°5'

Bocholt, se Gerard Bodein, se Hans

Drews, byman II, 276.

Bodils, fru II, 22(4.

Due, se Johannes

Borcbard Plötze, befälhavare II, 365.

Bragde, se Axel

Eadred, kung av England, 96.

Brahe (Bradbe), se Axel

Ebbe 258, 260.

Braun, Georg, kanik, 160 f., 163, 234, 2^1; II, 22 f.

Ebbe Nilsson, byfogde II, 4^4’

Braunschweig, se Albrekt

Ebbo Laetlae, borgare II, 277.

Brettschneider, Johan, författare II, 1 24.

Edmund, kung av England 22^.

Brockdorff, se Eggert

Edvard I, kung av England 97, 224*

Brostrup, se Henning

Egbert, prior II, 312.

Brun, se Anders, Hans, Johannes, Nils, Peter, Tor­

Eggard, skeppare II, 116, 278.

bern

Eggert Brockdorff II, 323, 346.

Bruno Warendorp, borgmästare II, 368, 370 f.

Egil Skallagrimsson 225, 275.

Burchier, se William

Elna Markusdotter, änka efter Eskil Clemetsson

Böddeker, se Matts

II, 311.

Börje Gunnarsson, ärkebiskop av Lund II, /fio.

Else Petersdotter, änka efter Ludvig Albrektsson 3 d5 *

Cap, se Tiderik

Elsebe (Krabbe), g. m. Peter Skram II, 335.

Cecilia, änka efter Johannes Kalf II, 311.

Enbeck, se Ditlev

Cecilia, dotter till Jon Jonsson (Litle) II, 304, 311.

Engelbrekt Engelbrektsson II, 326, 398.

o

Cecilia, änka efter Ake Raafn II, 311.

Engelstede, se Gödeke

Cecilia Svensdotter, g. m, Jeppe Petersson II, 69.

Erik, hertig av Mecklenburg II, 387, 389.

Clas Zcernyn, fogde II, 324» 378.

Erik, hertig av Sachsen II, 355, 358.

Claus Bille II, 464*

Erik, jarl 284.

Claus Seyeler (Seglaere), borgmästare II, 211, 213,

Erik Ejegod, kung II, *95-

225, 279, 436, z(6o f-

Erik Emsene, kung 183, 227, 248.

Clemens VI, påve II, 353.

Erik Karlsson (örnefot), riddare II, 279.

Clottzow, se Henning

Erik V Klipping, kung II, 125, 133, 178, 190, 341,

Corfitz Viffert, ämbetsman II, 160.

Cornelius Henriksson, holländsk skeppare II, 121.

434’ 459Erik Kristoffersson, kung II, 345.

Crowel, se Hannes

Erik Lam, kung 176, 227, 256, 287.

Curd Unrow, fogde II, 324*

Erik Magnusson, hertig av Sverige 235, 342 f., ^59* Erik Magnusson, kung av Norge II, 125, 341.

Daeyenard, byman II, 276, 278, 291.

Erik Magnusson, kung av Sverige II, 356 f.

Dahlbergh, Erik, 160, II, 24, 27,

Erik VI Menved, kung 183, 235, 255; II 87, 123,

Darsow, se Peter David Jakobsson, byfogde II, 287.

150, 157, 178, 249, 323, 341—344, 459, Erik Plogpenning, kung 166, 228; II, 339.

469

Perjonreg id ter Erik VII (av Pommern), kung 275, 277; II, 30, 37,

Giso de Helpte, väpnare II, 279.

39, 58, 8/(—86, 89, 91, 116 £., 129, 142, 182,

Godfred, kung av Danmark 222.

211 f., 214, 260, 273, 310, 327, 390—399, 401,

Gottskalk, presbiter 178.

4°4> 434-

Gottskalk, kanik 1 Roskilde II, 292.

Erik Segersäll, kung av Sverige 283 f.

Gottskalk Scellens, från Stralsund II, 278.

Erik (Traainsson) 281.

Grabow, se Herman

Erland Jepsson, borgare i Landskrona II, 226.

Grand, se Jens

Ermegård Frille, g. m. 1) Filip Axelsson (Tbott),

Gregor av Tours 200.

2) Bengt Torbernsson (Bille) II, 328.

Gregorius XI, påve II, 235.

Esbern Snare 196, 218.

Gregorius XII, påve II, 291.

Esge Bille, länsman i Köpenbamn II, 262, 4X9> 43°-

Gregorius Michelsson, borgare 276.

Esger, ärkebiskop av Lund II, 344*

Gregorius Zwerting (Swerting), borgmästare i Stral­

Eskil Göije, nksmarsk II, 328 f.

sund, hövitsman II, 116, 278 £., 324, 372, 375,

Eskil Settel, byman II, 276.

378 f., 384, 388 f.

Gudmund Färjeman II, 69.

Etbelred II, kung av England 94, 96.

Guervimus Steenbeke II, 279.

Falk, se Bo

Gundir Nilsson, rådman II, 231.

Falster, se Mogens

Gunnar Haamundsson 280.

Filip Axelsson (Tbott) II, 328.

Gustav Vasa, kung av Sverige II, 21, 109 £., 134»

Filippa, g. m. Erik av Pommern II, 390

393.

414, 423—426, 432.

Fiscber, se Jakob

Gyllenstierna, se Knut Petersson

Flemming, se Joacbim

Gödeke Engelstede, rådsherre II, 426, 429-

Follin, C. G., major II, 77.

Göije, se Eskil, Jörgen

Franciscus, ordensstiftare II, 304» Freden (Vreden), se Lyder van

Haemelin, se Anders

Fredrik I, kung av Danmark II, 105, 1 20, 125—127,

Hack , se Nils

146

151, 158, 163, 215, 258, 268, 296, 310,

334, 402, 415, 417—423, 430.

Fredrik II, kung av Danmark II, 22 £., 176, 234.

Hakon Sigurdarson, jarl 284* Hannes Crowel, skeppare II, 115.

Hans, kung av Danmark II, 17 £., 76, 92, 107, 110,

Fredrik III, kung av Danmark II, 7, 24, 244*

113, 117—120, 125, 136, 161-—163, 166, 220,

Fredrik, borgare i Stralsund II, 205, 278.

25°, 253> 256 f-> 265- 2Ö5’ 328

Friis, se Hans

411 f.

331» 403, 409 £.,

Frille, se Ermegård

Hans Albrektsson, Hälsingborg II, 73.

Frode III, kung av Danmark 161, 163 £.; II, 458.

Hans von Bodein, borgare II, 117.

Hans Brun, präst vid S. Petri II, 317.

Galen, se Anders, Nils Erlandsson, Tuve

lians Frns, byfogde II, 226, 285 f.

Geijer, E. G., hävdatecknare 163.

Hans Ghrote, Lübeck II, 100, 103.

Gelleren, se Peter van

Hans Guldsmed, borgare II, 317.

Gerard Bocholt, Stralsund II, 278.

Hans Hansson, vid järnhyttan i Skåne II, 158.

Gerd Iiremer II, 128.

Hans Hatting, inneh. av järnhytta II, 157.

Gerhard,

Hans Hemmerlyn, sockenpräst vid S. Maria II, 292,

greve av Holstein, riksföreståndare II,

341 £., 344 f., 348, 368 f., 396, 459.

294,

Gerhard Kanemaker, befälhavare II, 363.

Hans Huntter, borgare II, 121,

Gerit van Meckeren, amiral II, 423-

Hans Kjellsson, 1 S. Klara kloster, Roskilde II, 219.

Germund Awersson, borgare II, 276.

Hans Kröpelin, riddare, hövitsman II, 312, 395.

Gerner, se Henrik

H ans Michelsson II, 287.

Gert Meijer II, 43°-

H ans Nilsson, provinsialprior i Dacia II, 3:5 f.

Gert Stenhu ggare, borgare II, 159.

Hans Roskill II, 226.

Gervasii, se Petrus

Hans Schotte II, 72, 124, 4^2*

Ghrote, se Hans

Hans Seglaere, borgare II, 277, 461.

47°

Pc rdon register Hans Skrivare, rådman II, 219, 231.

Herman Hoktorp II, 279.

Hans Thomasson, borgmästare II, 137, 231.

Herman Hutterock, köpman II, 118.

Harald Gormsen 1. Blåtand, kung av Danmark 165,

Herman v. Lybtz II, ^30.

181, 1 87, 222 £.

Herman Rynkeby, kyrkoherde II, 291 f.

Harald Graafeld, kung av Norge 281 f.

Herman W^arendorp, köpman i Lübeck II, 102 f.

Harald Hårdråde, kung av Norge 285.

Hogenberg, Frantz, tecknare II, 23, 75.

Harald Hårfager, kung av Norge 165.

Hoktorp, se Herman

Harald Kejse, dansk prins 285.

Holger, domprost i Lund II, 350.

Hartvig Guldsmed, borgare II, 276.

Holger Ulfstand, riksråd II, 320.

Hartvig Kale, väpnare II, 324, 37o, 372.

Holstein, se Fredrik I, hertig av; Gerhard, Henrik,

Hase, se Knut Truedsson

Johan, Klas, greve av

Hatting, se Hans

Honorius III, påve II, 197, 304.

Helge Svensson, byman II, 276.

Hoya, se Johan, greve av

Helpte, se Giso de

Hrut Herjolvsson, 281 f.

Hemmerlyn, se Anders, Hans

Huitfeldt, Arild, hävdatecknare 163.

Hennekini, se Johannes

Huntter, se Hans

Henning Berendes, köpman II, 100, 103.

Huscher, se Melchior

Henning Brostrup, i Malmö II, 311.

Hutterock, se Herman

Henning Clottzow II, 278 f.

Håkan IV, kung av Norge II 197.

Henning von der Osten II, 379.

Håkan V, kung av Norge 235; II, 3^2, $44-

Henning Podebusk, riksdrots, hövitsman II, 320,

Håkan VI, kung av Norge II, 358, 363, 366—369,

323

368'

373'

3Z5—378'

3So'

382—38d*

389.

377-

Håkan den gode, kung av Norge 165, 284.

Henning Witten, skeppare II, 367.

Håkan Mattsson, prefekt över Skåne II, 323.

Henrik, dekan i Lund II, 350.

Håkon jarl 175, 178 f.

Henrik, greve av Holstein II, 371.

Håkon jarl 280 £.

Henrik, hertig av Mecklenburg II, 32^, 3^2, 368,

Håkon, stallare 178.

370—372’ 459•

Hårck på Tjotta (i Hålogaland) 282.

Henrik IV, kung av England II, 390 £.

Henrik, presbiter 178.

Ida Petersdotter (Falk) g. m. 1) Torkil Nilsson av

Henrik, prins av Wales II, 391.

Gladsax, 2) Johan Snakenborg II, 311, 326.

H enrik Barsebäck II, 312.

Ingeborg Håkansdotter, prinsessa II, 3d2*

Henrik Gerner, biskop av Viborg 162.

Henrik Hemmingesson, kyrkoherde i Landskrona

Ingegerd Bille, g. m. Johan Oxe II, 315.

Innocentius IV, påve 215; II, 197, 304.

II, 117.

Innocentius VI, påve II, 306.

Henrik Hermansson, byman II, 276.

Innocentius VII, påve 2^5; II, 173, 182, 299.

Henrik Konradsson, kanik i Lund II, 293.

Henrik Krummedike, hövitsman II, 138, 331, ^jio,

Innocentius VIII, påve II, 309 f.

Ivar Axelsson Thott, riddare II, 331, ^08 f.

419.

Henrik Lejonet, hertig II, 207.

Henrik Mogensson, borgmästare i Helsingör II, 231.

Jakob, biskop av Roskilde II, 350.

Henrik Parnow, befälhavare II, 387.

Jakob Erlandsson, ärkebiskop av Lund 2i/(, 251, 263; II,

Henrik Rantzau, historiker II, 22, ^18.

Aj,

155, 196, 317, 322.

Henrik Wbsthoif, rådman i Lübeck II, 384.

Jakob Fischer, byfogde II, 286.

Henrik Veyle II, 68.

Jakob Gertsson, ärkebiskop av Lund II, 311.

o

Henrik Åkesson, borgare II, 277, z|6o.

Jakob Lange, domprost II, 123.

Herder Guldsmed, borgare II, 160, 164.

Jakob Michelsson, borgmästare II, 287.

Herman,

dominikanerbroder

1

Hälsingborg

Visby II, 314.

Herman Grabow, Landskrona II, 117.

och

Jakob Muus, hövitsman II, 128, 325 f.

Jakob Nilsson Kyrning (Thott), ärkebiskop av Lund II, 358.

471

Ferdonrcg ijter Jacobus Olavi, riddare, befälhavare 168.

Johannes Due, rikshovmästare, hövitsman II, 326.

Jakob Olofsson, riddare 168; II, 322.

Johannes Grand, se Jens

Jakob Olofsson, riksråd II, 326.

Johannes Hennekmi, borgmästare II, 209.

Jakob Sander, borgare II, 461.

Johannes Kalf, nksmarsk II, 311.

Jens Grand, ärkebiskop av Lund II, 68, 123, /}6o.

Johannes Kempe i Stralsun d II, 278.

Jens Guldsmed, borgare II, 160.

Johannes Kolberghe i Stralsund II, 278.

Jens Henckelsson, borgare II, 277, 460 f.

Johannes Mattzekow II, 278 f.

Jens Jepsson, borgmästare II, 211—213, 216, 219,

Johannes Petersson, borgare II, 276 f.

225.

Johannes Skovgaard, riksråd II, d57*

Jens Jonsson II, 70, 461.

Johannes Skytte, borgmästare II, 209, 212, 276, 312.

Jens Judae II, 225.

Johannes Stekelyn II, 278.

Jens Olofsson, borgare II, 22^, 276.

Johannes Stigsson, ärkediakon i Lund II, 311.

Jens Rudbeck (Rutbeke), väpnare, bövitsman II,

Johannes Tholfssons arvingar II, 68.

326 f.

Jens Smed, byfogde II, 225, 285, 460 f.

Jens Ulfsson II, 330.

Jep, »herr» kaplan II, 71 f.

Jep Jenssen, rådman II, 230.

Jep Jensson, byfogde II, 282.

Jep Nilsson II, 12^.

Jep Nilsson, borgmästare II, 72, 2 1 2 f.

Jep Nilsson, rådman II, 216, 226.

Jeppe Petersson, borgare II, 69, 225.

Jesper Skomakare, borgare II, 2jy, 460.

Joachim Flemming, riksråd, ämbetsman II, 327.

Jotan, greve av Holstein 235; II, 188, 323, 32J5 f., 3d8 f" 351’ 353' 368 £-

John Paraunt, engelsk adelsman II, 390.

Jon, abbot i Oveds kloster 258.

Jon Jonsson (Litle), riddare II, 304.

Jonas, lektor II, 313.

Jonas Andersson, borgmästare II, 209.

Junge, se Tomas Jungingen, se Konrad von Jylland, se Valdemar, hertig av Jürgen Wullenwever, Lübeck II, 423 f., 431.

Jöns Bengtsson (Oxenstierna), ärkebiskop II, d°7 £' Jörgen Göije II, 166, 29^.

Jörgen Jakobsson, rådman II, 231.

Jörgen Jenssen II, 72.

Jörgen Kock, borgmästare II, ^25—d29’ d3x' Jörgen Remsmidare II, 71, 160.

Johan, greve av Hoya II, 425—d27‘

Jörgen Urne, länsman II, 316.

Johan Johansson, dominikan II, 315.

Johan Kristinesson, hövitsman II, 323, 355.

Johan Oxe, riksråd, hövitsman II, 70, 166, 225 f., 233, 288, 310, 315, 328, /[Go.

Kale, se Hartvig Kalf, se Johannes Kanemaker, se Gerhard

Johan Rantzau, härförare II, 2(17 f., ^21, 431,

Karl V, kejsare II, dx9’ d21,

Johan Snakenborg, riddare II, 326.

Karl den store, 221 f., 22/[; II, 187.

Johan Svarte, befälhavare i Helsingör II, 401.

Karl X Gustav, kung av Sverige II, 2^.

Johan Uffesson, landsdomare i Skåne II, 32(1, 34^'

Karl XI, kung av Sverige II, 25.

Johan Weze, ärkebiskop av Lund, hövitsman II, 333,

Karl, ärkebiskop av Lund II, 311, 346, 3d8,

414 fJohan Wittenberg, borgmästare II, 365 f.

Karl Knutsson (Bonde), kung av Sverige II, 47 < 5<L 71, 118, 405—409.

Johan Whttenborg, köpman II, 102.

Karl Knutsson II, 264.

Johannes, abbot 1 Esroms kloster II, 22^.

Karl, skrivare II, ^20.

Johannes, »herr» II, 127.

Katarina, syster till Erik av Pommern II, 391.

Johannes, skeppare från Bremen II, 115.

Katarina, syster till Karl Knutsson (Bonde) II, d°6.

Johannes (Laxman), ärkebiskop av Lund II, zjoi.

Katarina, g. m. Hans Kröpelin II, 312.

Johannes, ärkebiskop av Lund 252, 315.

Katarina, g. m. Laurens Jensson II, 311.

Johannes, ärkebiskop av Uppsala II, 395.

Kempe, se Johannes

Johannes Boson II, 68.

Kinzeke Rothe II, 367.

Johannes Brun, kanik i Lund, kyrkoherde II, 291.

Klas se Clas, Claus

Johannes Deghenardi, borgare II, 278.

Klas, greve av Holstein II, 371.

472

Perdo tireg id ter Kl as Rönnow, riksmarsk, hövitsman på Laholm II, 285, 408.

Krognos, se Stig Olofsson Krummedike, se Henrik

Knieper, Hans, hovmålare II, 22.

Krumpen, se Otto

Knoopp, se Otto

Kröpelin, se Hans

Knut den helige, kung av Danmark 166—168, 170 L, *74>

177

179> 181 £.,

186,

193 f., 212, 215,

248, 265, 275; II, 43, 177, 186, 188, 247.

Knut den store, kung av England och Danmark 94, 282 £., 285; II, 186.

Laetlae, se Ebbo Lagerbring, Sven, hävdatecknare 1 64 £• Laksman, se Påvel Lange, se Jakob

Knut, ärkedjäkne i Lund II, 350.

Langelow, se Nikolaus

Knut Karlsson 287.

Lars Persson, rådman II 216.

Knut Magnusson, kung av Danmark 218.

Lars Skytte II, 209.

Knut Petersson (Gyllenstierna) II, 428.

Lasse Andersson, borgmästare II, 72, 212 f.

Knut Porse, hertig av Halland 251

Lasse Persson, borgare II, 277, 460 f.

II, 13.

Knut Truedsson (H ase), riksråd, hövitsman II, 70, 225, 328, z(6o £.

Laurens Jensson II, 311.

Laurens Karlsson, prefekt i Skåne II, 323.

Kock, se Jörgen

Laurens Raven, borgmästare II, 212, 279.

Kol, viking 280 £.

Lauritz Jepsson II, 238.

Kolberghe, se Johannes

Lauritz Persson, rådman II, 226.

Konrad von Jungingen, högmästare II, 391.

Lauritz Skinkel, länsman II, 265, 330 f.

Konrad av Zähringen 246.

Laxman, se Laksman.

Krabbe, se Elsebe, Mogens, Tyge.

Leib, Kilian, prior II, 308, 426, 429*

Kremer, se Gerd

Librekt Lauritsson, rådman II, 231.

Kristian, Kristiern I, kung av Danmark II, 18, 33,

Litle, se Jon Jonsson

58, 260, 288, 327, 405—409.

Ludershagen, se Reimar

Kristian II, se Kristiern.

Ludolf, hövitsman på Nyborg 168; II, 322.

Kristian III, kung av Danmark II, 219, 231, 241»

Ludolf de Monte, kommissionär II, 102 f.

244, 264, 535, 423, 425, 430—432, 463.

Ludvig Albrektsson, riksmarsk II, 323, 344 £•

Kristian IV, kung av Danmark II, 7, 447*

Lunge, se Anders Jakobsson

Kristian V, kung av Danmark II, 8.

Lybtz, se Herman v.

Kristian Rüdeger II, 37.

Lyder van Freden (Vreden), kämner II, 220, 252,

Kristiern II, kung av Danmark II, 13, 94 f., 121 £., 125 f., 130, 134, 139 f., 146 f., 151 £., 154, 161,

258, 287, 294.

Lydike Skräddare (Skröder), borgare II, 277, 460.

166, 250, 257, 262 — 264, 301, 330 — 335,402!., 411—425, 427 f., 430 f.

Mads Pedersen, rådman 160.

Kristiern, kamk i Lund II, 68, 290 f., 293 f., 311.

Magnus, kung av Norge 242.

Kristiern Paulsson, byfogde II, 72, 213, 285.

Magnus, hertig av Mecklenburg II, 368, 371.

Kristina Petersdotter (Thott), g. m. 1 ) Jakob Muus;

Magnus, prefekt i Kalmar 265.

2) Mogens Munk II, 325 £.

Kristoffer, greve av Oldenburg II, 42d £•» 427 430 f.

Magnus den gode, kung av Norge 285.

Magnus, dominikanerbroder II, 315.

Magnus Baat, landsdomare, fogde II, 209, 212.

Kristoffer, hertig, son till Valdemar IV II, 357.

Magnus Birgersson, son till kung Birger II, 342.

Kristoffer, hertig av Halland 251; II, 123, 342, 459*

Magnus Eriksson, son till kung Erik Lam 287.

Kristoffer I, kung 168, 214, 251 f.; II, 13,47» 196L,

Magnus Eriksson, kung av Sverige 234, 245; II, 14,

201, 317, 319.

Kristoffer II, kung 252; II, 14, 323, 341, 342, 344 £., 35°-

Kristoffer III (av Bayern), kung II, 10, 52, 161, 283, 285, 327, 398—405, 459.

60— 312x5*

114, 130, 188, 233, 270, 323, 338, 340, 344— 360, 363 f., 368 f.

Magnus Ladulås, kung av Sverige II, 341 f.

Magnus Petersson, dominikanerbroder II, 315.

Magnus Stolpe, borgare II, 216, 276.

473

Perd o nregidter Margareta, drottning av Danmark, 275 ; II, 128,211, 291 f., 325 f„ 378, 380—383, 385, 387—395.

Margareta, g. m. kung Birger Magnusson av Sverige

Natt och Dag, se Bengt Stensson Neb, se Olof Nicolaus Zeghevriid, hövitsman II, 32/f, 378—380.

Nikolaus Langelow, holsteinsk riddare II, 323,3/f8 f.

II, 342.

Margareta, g. m. kung Håkan av Norge II, 377.

Nils, kung av Danmark II, 187.

Margareta Vasa g. m. Jokan, greve av Hoya II,

Nils, ärkebiskop av Lund II, 127.

Nils, prior II, 326.

425Maria, regentinna av Nederländerna II, ^21,

Nils, biskop av Odense II, 350.

Markus Meijer, befälhavare II, 308, 425—431'

Nils Abrahamsson, svensk riddare II, 355.

Maryne Poels från Hälsingborg II, 23/f.

Nils Brun, borgare II, 22/f.

Mattias, tjänare II, 128.

Nils Erlandsson (Galen), prefekt i Lund, gelkare

Matts Böddeker, borgmästare II, 213, 23/f.

över Skåne 266; II, 322.

Matts Olsson, borgmästare II, 211—213, 225, 233.

Nils Eskilsson II, 68.

Matts Persson, borgmästare II, 213, zf6/f.

Nils Gunnarsson II, 209.

Matts Petersson, balistarius II, 307.

Nils Hack, riddare II, zfio f.

Matts Petersson, borgmästare II, 231.

Nils Jepsson II, 69.

Matts Vangsson II, 285, 29/f.

Nils Jepsson, borgmästare II, 71.

Mattzekow, se Johannes

Nils Jonsson, borgare II, 70, 277, zf6o.

Mecbil Winter, borgare II, 22/f, 276.

Nils Lavesson, lektor II, 312—31/f.

Mecklenburg, se Albrekt, Henrik, Magnus

Nils Mattsson, byman II, 276.

Meckeren, se Gerit van

Nils Olsson, väpnare, Hardeberga gd II, 311.

Meijer, se Gert, Markus

Nils Ottosson, dominikanerbroder II, 31/f.

Mejer, Johannes, kartograf II, 2/f.

Nils Persson, byman II, 211.

Melchior Huscher II, 158.

Nils Petersson, byman II, 276.

Meynerstorp, se Tinnow

Nils Skrivare, stadsskrivare II, 70, 219, 277, zf6i.

Mezieres, se Philippe de

Nils Svensson av Ellmge II, 312.

Michael Petersson, borgmästare II, 209 f., 212,

Nils Tordsson, prior II, 312.

Nils WTrkmestere i Malmö II, 220.

312.

Mikael Petersson, borgare II, 68, 212.

Nils Vinter II, 209.

Michel Andersson II, 227.

Nippers, se Doritte

Michel Blick, befälhavare II, /f27—429.

Norby, se Sören

Michel Henriksson, borgare II, 276.

Novellanus, S., Brauns tecknare II, 23, 75.

Michel Ingmarsson (Diaegn), fogde II, 209.

Michel Jude i Aarhus II, 229.

Olaus, broder II, 30/f.

Michel Persson, präst i Dalby II, 72.

Olaus Magnus, ärkebiskop av Uppsala II, lzf6.

Michel Petersson, byman II, 212, 276.

Olaus Tuesson, väpnare II, 211, 277.

Michel Swan från Damm II, /f32.

Oldenburg, se Kristian I, greve av

Mogens Falster, hövitsman II, 33/f, 415‘

Olof, kung av Danmark II, 235, 270, 325, 377,

Mogens (Krabbe) II, 331.

382, 385, 389.

Mogens Madsen, biskop av Lund 160—163, 165, 210, 212; II, 23, 26, zf9, 51

213, /f 18.

Mogens Munk, riddare, riksråd II, 326.

Moltke, se Vikke

Olof den helige, kung av Norge 160, 282.

Olof Skötkonung, kung av Sverige 283.

Olof Tryggvesson, kung av Norge 2/f7, 256, 282 — 28/f.

Monte, se Ludolf de

Olof Andersson, borgare II, 71, 216, 226, 277.

Morkerke, se Thomas

Olof Axelsson (Thott), riksmarsk II, zfoi.

Munk, se Mogens

Olof Bjug, sockenpräst vid S. Maria II, 292.

Muus, se Jakob

Olof Hansson, rådman II, 216, 226.

Münster, Sebastian II, 21.

Olof Haraldsson, kung av Norge 2zf7, 282, 285.

Mårten, sockneherre II, 72, 213, 292.

Olof Jensson, borgare II, 277, zf6o.

Märta, änka efter Henrik Barsebäck II, 312.

Olof Neb, borgare II, 276.

474

Personregister Olof Oxe, riddare II, 315.

Peter Weffing II, ^26 f.

Osenbrugge, se Takke

Petrus de Dacia, dominikan II, 313.

Osten, se Henning von der

Petrus Gervasii, påvlig nuntie II, 12(7.

Ottar, norrman 189.

Philippe de Meziéres, fransman II, \Aj.

Otto I, kejsare 97.

Piil, se Berthold

Otto II, kejsare 97.

Plötze, se Borchard

Otto III, kejsare 97.

Podebusk, se Henning

Otto, biskop av Bamberg 223, 227.

Poels, se Maryne

Otto Baldtserssen, rådman II, 20, 53.

Pogwisch, se Bengt

Otto Knoopp, hövitsman II, 327 £., zfo6.

Pontanus, Joh. Isak, historiker 163.

Otto Krumpen, hövitsman, härförare II, 288, 332 f.,

Pontoppidan, Erik, biskop II, 77.

336- 4*3 £

Porse, se Knut

Otto Stigsson, befälhavare II, ^15 f.

Pra II, 278.

Oxe, se Johan, Olof, Peter

Påvel Laksman, rikshovmästare 168; II, 71, 329.

Oxenstierna, se Jöns Bengtsson o

Raafn, se Ake Paraunt, se John

Rade, se Bernt van dem

Parnow, se Henrik

Rambow, sjörövare II, 379.

Paul Clemensson, borgare II, 276.

Rantzau, se Henrik, Johan

Paul Larsson, kanik i Lund II, 291.

Ratther, se Thomas

Paulus II, påve II, 299, 302.

Raven, se Laurens

Per Jonsson II, 462.

Raymund, provinsialprior II, 312.

Peter (Galen), ärkebiskop av Lund II, 114, 34b f.,

Reimar Lüdershagen II, 278.

35°'

459-

Peter, ärkebiskop av Lund II, 305, 311, 325, 392.

Reinhold Hansson, borgare i Köpenhamn II, 71, 226, 231.

Peter, biskop av Ribe II, 313.

Resen, Peder, 160.

Peter, biskop av Ribe II, 350.

Reymer Sandow, köpman i Lübeck II, 101.

Peter, biskop av Viborg II, 350.

Reynolt Skotte II, 72.

Peter, stallare 179.

Richard, biskop av Bangor II, 390.

Peter Bille, länsman II, 286.

Richard de Derham, Henrik IV:s kaplan II, 390.

Peter Brun, borgare II, 233, 277.

Ricwald, biskop av Lund 178.

Peter Darsow, sjörövare från Stralsund II, 379.

Robert Deryng, skeppare II, 122.

Peter Eskilsson II, 68.

Rosche, se Thideke

Peter van Gelleren (Geldern), junker II, 428.

Rosenkrantz, se Anna

Peter Karlsson, borgmästare II, 211 f., 277.

Roshill, se H ans

Peter Nilsson, hövitsman II, 323, 360.

Rothe, se Kinzeke

Peter Olai, broder II, 305.

Rud, se Anna

Peter Othersson II, 68.

Rudbeck (Rudebeke, Rutbeke), se Jens

Peter Oxe, hövitsman II, 37, 327 f., 398—^02.

Rüdeger, se Kristian

Peter Petersson, borgare II, 68 f., 73, 223 f., 276 f.,

Rynkeby, se Herman

Peter Saxtorp, väpnare, Halmstad gd II, 311.

Rönnow, se Klas

Peter Sewitsson, borgare II, 277.

Peter Skram, hövitsman II, 31, 111, 335 f., 43?, 436 f.

Sachsen, se Erik, hertig av Salomon, dominikan II, 304.

Peter Stolpe, rådman II, 69, 216, 276.

Sander, från Hälsingborg II, 12^.

Peter Stromekendorp, hövitsman II, 325’ 377’ 3So-

Sander, se Jakob

Peter Svart, byman II, 276.

Sandow, se Reymer

Peter Tiusson, drots II, 339.

Saxo Grammaticus 159—163, 170, 172, 179, 192,

Peter Torkilsson, väpnare, hövitsman II, 326.

196, 205, 216—221, 230 f., 234, 238 f., 2/f8f.,

Peter Towaeson, minorit II, 30/}.

269—272, 275 f., 278 f., 285—287.

475

Personregister Saxtorp, se Peter, Sven

Sven, broder II, 30^, 311.

Scelleris, se Gottskalk

Sven stallare 179.

Scernyn, se Zcernyn

Sven Aggesen, historieskrivare 172, 271; II, 186—

Schotte, se Hans

188.

Seglare, se Hans

Sven Eriksson, kung av Danmark 218.

Settel, se Eskil

Sven Estridsson, kung av Danmark 171.

Severin, dominikan II, 315.

Sven Nilsson, Vyfogde II, 117.

Seyeler, se Claus

Sven Nilsson på Ven II, 224.

Sigge, biskop av Skara II, 395.

Sven Saxtorp, dekan 1 Lund II, 212.

Sigrid Storråda 283 f.

Sven Stehn, rektor II, 299, 302.

Sigtrygg, kung av Norge 222.

Sven Tveskägg, kung av Danmark 181, 222, 283 f.

Sigurd Jorsalfarer, kung av Norge 285.

Sören Norby, hövitsman II, 4*5—z|i8, ^21, .425,

Simon Johansson, hroder II, 315.

431Sörensen Vedel, Anders, rikshistoriograf 162; II,

Simon Jönsson, borgare II, 20.

Sixtus IV, påve II, 310.

24, 49.

Skinkel, se Lauritz Skotte, se Reynolt, Valter, Villem

Takke Osenbrugge II, 118.

Skovgaard, se Johannes

Teodosius II, kejsare 93.

Skram, se Peter

Tetze Zcernyn, fogde II, 324.

Skytte, se Johannes, Lars

Thideke Rosche II, 372.

Slagheck, se Didrik

Thomas Morkerke, befälhavare II, 370.

Snakenborg, se Johan

Thomas Ratther, borgare II, 231.

Snorre Sturlasson 159 £., 165, 170, 172, 181, 196,

Thorirus Andreae, munk II, 437.

2/J7 f., 282 — 284.

Soest, se Arnold von

Thott,

se Filip Axelsson,

Nilsson

Kyrning,

Ivar Axelsson, Jakob

Kristina

Petersdotter,

Olof

00

Sofia av Werle (Mecklenburg) II, 343 f.

Axelsson,

Staffan Nilsson, borgare II, 224, 276.

Hansson.

o

Stig Åkesson, Ake Andersson, Ake

Steen, se Tideman

Tideman Steen, borgmästare II, 394*

Steenbeke, se Guervinius

Tiderik Cap II, 279.

Stehn, se Sven

Tinnow Meynerstorp II, 324*

Stekelyn, se Johannes

Tomas Junge, förest, för Johannes Döparens kyrka

Sten Bille, landsdomare II, 77, 329 £., 457»

i Landskrona II, 117.

Sten Sture, d. ä. riksföreståndare II, 4°9 f.

Torbern Bille, hövitsman II, 328.

Sten Sture, d. y. riksföreståndare II, 263, 414'

Torbern Bille, ärkebiskop II, 424, 42^-

Stig Andersson, dansk riddare II, 355.

Torbern Brun, rådman II, 209, 216, 276.

Stig Olofsson (Krognos), riksråd, II, 77, 461.

Torbern Persson, borgare II, 277, 460.

Stig Petersson, II, 68.

Torkil Nilsson, riddare, Gladsax II, 311.

Stig Åkesson (Thott), riddare, hövitsman II, 326,

Torolf Skallagrimsson 275.

Stobseus, Andreas, professor 164*

Tosto Ebbesson, borgmästare II, 210, 212, 276.

Stolpe, se Magnus, Peter

Traain Sigfusson 280 f.

Stromekendorp, se Peter

Trolle, se Ture

Sture, se Anund, Sten, Svante

Trugil Nilsson, präst i Raus och Välluf II, 311.

Sune Jonsson, svensk riddare II, 323, 348 f.

Trugot, domprost i Lund II, 68, 31 1.

Swan, se Michel

Tuneld, Ene geograf 164.

Svante Nilsson Sture, riksföreståndare II, /(n.

Ture Trolle, hövitsman i Kalmar II, 424*

Svart, se Peter

Tuve Galen, riddare II, 326.

Svarte, se Johan

Tuve Nilsson, borgmästare II, 69, 211, 213, 224 f.,

Swarteshovet, sjörövare II, 379.

Sven, biskop av Aarhus II, 350.

Sven, biskop av Roskilde 178.

47

6

460 f.

Tuve Nilsson, ärkebiskop av Lund 252, 254; II; 47' 71, 4°8.

Perd o a register Tyge Helgesson, byman II, 276.

Viffert, se Corfitz

Tyge Krabbe, marsk, hövitsman II, 109—111, 136

Vikke Moltke, riddare, befälhavare II, 324» 371 £•

— !38, 147,

151, 213, 263 f., 288, 308 f., 327,

331—411—421, 423—432, 463.

Tyrgil, prior II, 312.

Vilhelm Erövraren 185, 207.

William Burchier, engelsk kammarherre II, 390.

Villem Skotte II, 238.

Wlllum Forbusson, rådman II, 231.

Ugerup, se Axel

Winter, se Mechil, Nils

Ulfstand, se Holger

Witten, se Henning

Unrow, se Curd

Wittenberg, se Johan

Urne, se Jörgen

Wittenborg, se Johan Wolf, Jens Lauritson 164.

Valdemar I, kung 230, 237 f., 243, 271, 285—287; II, 39, 186, 319, 339.

Valdemar II (Sejr), 166, 228, 235, 238, 240, 265, 268, 273; II, 209, 322.

Valdemar IV (Atterdag), kung II, 6, 14» 85, 270, 306—308, 323 f., 347—364, 366—369, 371 £.,

Volkvin Degenardsson, kanik i Lund II, 278.

Voltekinus, borgare II, 278.

W^orm, Ole, fornforskare 163.

Vreden, se Lyder van Wulf, se Arnold Wulf Wulflam, hövitsman II, 325, 380—384» 389,

375—377- 385-

Valdemar III Eriksson, kung 249, 252, 234 k; II, 13, 210, 260, 344 f.

Valdemar Magnusson, hertig av Sverige 235, 342 £.,

391 f-

Wulflam, se Wulf.

Wulfstan 189.

Wullenwever, se Jürgen

459-

Valter Skotte II, 72 f.

Yvald, borgmästare 168; II, 206, 322.

W^arendorp, se Bruno, Herman Wartenberg, sjörövare II, 379.

Zcernyn, se Clas, Tetze

Vasa, se Gustav, Margareta

.Zeghevriid, se Nicolaus

Vedel, se Sörensen

Zwerting, se Gregorius

W^ffing, se Peter Wbrle, se Sofia av

Ake Andersson (Thott), riddare, hövitsman II, 330.

W^esthoff, se Henrik Veyle, se Henrik

Ake Classon, borgare II, 70, 277, ^61. Åke Hansson (Thott) II, 331, 411,

W^eze, se Johan

Ake Petersson, borgare II, 224, 276.

Wieselgren, P., kyrkoherde 165.

Ake Raafn II, 311.

o

o

o

477

ORTREGISTER Obs. Ortnamn i kap. Hälsingborgstraktens ortnamn I, s. 107—155 ba eju registrerats bär nedan.

Förkortningar: gd = gård; bd = bärad; sl. = slott; sn = socken; st. = stad.

Aalborg,

st. 185, 187,

190, 218,

239; II, 141,

163, 229 f.; Vårfrukyrkan II, zfo; dominikaner-

Baie de Bourgneuf, Frankrike II, 121, 12^, 1^1, M3“M5- x54

klostret II, 306; Guds Lekamenslag II, 167; sko­

Bakdjupet, vid Skanör II, 31.

makareskrået II, 163; borgen II, 306.

Baltiska bavet (Östersjön) 163.

Aarbus, st. 185, 187, 189—191,

196, 211, 255;

Bara, bd 244, 267; II, 47-

II, 227—230, 304, 350, 389; S. Olofskyrkan II,

Barkåkra, sn II, 265.

168; domimkanerkyrkan, konventet II, 305, 315.

Barsebäck, sn 39; fiskeläge II, 130, 329.

Absalons borg, se Köpenbamn.

Bartb, Pommern II, 125.

Adelsö, gd, Sverige 103.

Basel, st. 225; II, 172.

Afrika 20.

Bayern II, 426, 444‘

Akersbus, sl., Norge II, 66.

Belgien II, 254

Albo, bd, S. Olofs kyrka, Sverige II, 169.

Bergen, st. 218, 230, 247; II, 34, 115, 169, 435;

Aldinburg, se Oldenburg.

Mariakyrkan II, 169; S. Olofsgillet II, 169, 389.

Allensbacb, Tyskland 250.

Bergenbus, sl. II, 43°*

Allerum, sn, Sverige 14, ^6, 77—79.

Billeberga, sn 8, 37.

Allerumskärret 40, 4^’ 51,

Billesbolm, gruva 6, 11, 14, 16, 4°-

Alnarpslloden, Skåne 20, 23.

Billingen, berg, Sverige 41*

Alperna 21.

Birka, st., Sverige 103, 170, 187, 191, 222 f., 255.

Als, ö II, 335.

Bjarköy, handelsplats, Norge 95.

Amager, balvö II, 31; kyrkan II, 199.

Bjuv, sn 10, 14. 16, 39.

Amsterdam, st. II, 22, 132, 150, ^20.

Bjuglmge, gd 258, 260.

Ancylussjön (Östersjön) 44’ 4^ ^

Bjäre, bd II, 111, 211, 216, 265, 320, 330, 337,

Anderna 2 1.

Anbolt, ö 23, 35, 44.

Annelund, gd, Allerum sn 74.

Apenrade, st. II, 76.

Arendal, Norge II, 419Arilds (Arons) port 65.

465 f.; tegelugnen II, 160.

Bjärsgård, gd 90.

Björkeröds mosse 45Björkö, handelsplats 95, 106.

Blekinge 5, 18, 43, 49, 99; II, 24, 94, 137, 348, 351, 410, 430 f.

Arimini, st., Italien II, 313.

Asmundstorp, sn, Skåne 18.

Assens, st. II, 13/} f.

Assisi, st., Italien II, 304.

Attarp, by, Bårslöv sn 88.

Augsburg, st. 200, 204.

Axevall, sl., Sverige II, 4°9-

Boarp, gd, Enslöv sn 168.

Boderne, fiskeläge 230.

Bobus, sl. II, 363, 410, 4^4Bobuslän 44» 74’ 78» 215» 270.

Boitzenburg, st., Mecklenburg II, 222, 4ö^' 4ö®' 441, 444.

Bollnäs, sn 24.

Baden II, 442m

Borgeby, borg, Skåne II, 47-

Badstrup, borg, Själland 238, 2^1; II, 184; sjö 238.

Borgholm, sl. II, 361.

478

0rtrcg Ldter Bornholm, ö II, 24, 127, 141, 321, 333, 394, 403, 412' 4M' 432-

Deventer, st., Flandern 273.

Dinant, st., Belgien II, 254

Borrstorp, St., by, Hjärnarps sn, Skåne 39.

Djupadal, Skåne 21.

Borstahusen, fiskeläge 56.

Djuramåsa, by, Skåne 77.

Boserup, gd II, Aj.

Domsten, fiskeläge, Skåne 56 f.

Boston, st., England II, 142.

Dompäng, by, Skåne 14, 16.

Brandenburg II, 406.

Dorestad, st., Holland 188.

Braunschweig II, 139, 303, 339, 340.

Dorpat, st., II, 371.

Bremen, st. 219; II, 115, 139, 145, 148, 150.

Dortmund, st. II, 436, 441' 444' 44^'

Briddemölle, kvarn II, 211, 277.

Dortrecht, st., Holland II, 150.

Brie, Frankrike 271.

Dragör, st. 275; II, 31, 33, 95, 1 14, 127, 129,

Brielle, st. Nederländerna II, 4°5-

131 f., 134 M 424’ slaktareskrået II, 2^1; »ström­

Broktorp, se Halmstad.

mar» II, 132, 152.

Brouage, st., Frankrike II, 1^1.

Dresden, st. II, 171.

Brunkeberg II, 4°6, 409.

Drogdenrännan, Öresund 47*

Brunnby, sn 88.

Drottninghögen, gravhög 85, 90.

Briigge, st. 271; II, 85, 142—145, 171.

Dublin, st. 224

Bräcke, by 97.

Döshult, by II, 14, 16, 90.

Brännö, handelsplats 95.

Dösjöbro, pass 205.

Brönshöj, Köpenhamn II, 199.

Buku, handelsplats vid Trave 94 f.

Ebbelholt, kloster, Själland 168; II, 322.

Bustrup, gd II, 331, 333, 463.

Ebbeltoft 255.

Bårslöv, sn 25, 80, 83, 88, 91, 93.

Ebernförde, st. II, 139.

Båstad, sn 20; II, 211, 216, 327, 420.

Eichstädt, st. II, 308.

Bälteberga, gd 10, 61, 88; II, Aj, 211.

Ejder, bruk 189.

Bältebärgaån 61.

Ekeby, sn 92.

Bält, Stora och Lilla 28, 43 f., Aj, 95, 189, 201, 238;

Elbe, 93, 189; II, 19, 37.

II, 115, iz(i, 168 f., 394

Elbing, st. II, 115, 124 M4> 389*

Böhmen II, 439*

Elhall, Skåne 6.

Börglum (Vendsyssel), stift II, 35°' 389-

Elleholm, sn 252, 254

Börringe, sjö II, 371.

Ellekilde, Själland 72, 230.

Ellenbogen, se Malmö.

Cambrai, st., Frankrike II, 436, 444’ 44^' Cambridge, st., England II, 172.

Champagne, Frankrike 271.

Ellinge, gd 312, 325.

Ems, st. II, 125.

England 24 94, 184, 187, 217, 224 263, 273, 285; II, 37, 86, 120, 122, 133, 142, 144 £., 376, 390,

Dagstorps backe, Skåne 33.

397Enköping, st. II, 4 2.

Dalarna 6; II, 110.

Enslöv, sn, Halland 168.

Dalby, sn 2x5; II, 72.

Eslöv, st. ii, 28, 30, 37.

Dalsland 6, 28, 74

Esperöd, gd 168.

Dalälven 60.

Esrom, kloster 219, 228; II, 68 f., 87, 96, 113,

Damm, st., Preussen II, 432-

156 f., 159, 223—225, 232, 277, 304.

Danelagen, England 224

Estland II, 39.

Danevirke 188, 220, 222, 225; II, 39.

Eu, st., Frankrike II, 172.

Danmark, passim.

Danzig, st. II, 85, 115, 120, 122, 124 139, iz(i — 144 f., 171, 181, 216, 328, 389, 399 £., 420.

Falen, se Falköping Falkenberg, st. II, 342*

Demmin, st. 271.

Falköping, st. II, 387.

Derby, borg, England 224

Falster 74, 191, 221; II, 139, 282.

479

0 rtreguter Falsterbo, st. 185, 267, 271, 274—276; II, 13, 33, 47 T, 86, 95, 103, 114, 127—129, 132, 134 T, 141 f., 146 — 151, 164, 210, 253 f., 278, 320, 324, 363, 368, 374—376, 381, 384, 392; danska kyr­ kan II, 150; »Fedevången» II, 148; skomakare­ ämbetet II, 164; slottet 324 £•> 344 T, 368, 374» 378, 389.

Glumslöv, sn 11, 19, 21, 25, 27, 34» 91; IT 130» 298; backe 30, 33 f., 80.

Goslar, st., Sachsen II, 179 T, 194’ *99 T; Franken­ berg II, 200; Rammeisberg II, 200.

Gotland 93 £., 202; II, 24, 115, 313, 331, 360 — 364, 368, 391 f., 415 f., 423 £.

Gottorp II, 139; slottet II, 43°’

Falsterbo rev 41-

Gravarna, vid Tinkarp 14*

Fangel Torp, Fyen 89.

Greifswald, st. II, 115» 148’ 363, 370 T, 389.

»Fantebåla» II, 411-

Gross S. Martin, se Köln.

Farö, ö 89.

Grönland 20, 22.

Fastmårup, by, Fjärrestads sn 80.

Gudmundstorp, gd II, 312.

Felestad, sn 18.

Gurre, sl., Själland 72; II, 377.

Fernern II, 115, 1391 169; Bält 43 T

Gustavs, sn 60.

Filborna, by 91, 93, 96, 202; II, 79.

Gårdstånga, sn 258—261; II, 224*

Finland 6; II, 357.

Gåsebäcken, Gåsebäcksdalen, se Hälsingborg.

Fjärrestad, sn 80.

Gärds, bd II, 32 1.

Flackarp, sn 47*

Gärdslövsån 49-

Flandern 269, 273; II, 37, 86, 115, 133, 142 £., 145,

Göinge, bd 267; II, 111, 137» 159> 32°’ 329’ 4G5-

171, 362 f., 376.

Flensborg, st. 264; II» 129, 139, 163, 167 f., 392,

Göksbolm, gd II, 395.

Görarps mölla 11.

394» 397; skomakareskrået II, 163; Vårfrugillet

Götaland 197.

II, 167 f.

Götaälv 95, 280; II 76.

Flintrännan i Öresund 41» IT 153.

Florens, st. II, 315, d1^'

Haderslev, st. II, 76, 134» 420,

Fortuna, fiskeläge 32, 34.

Haervig, vid Kalundborg 191, 196, 218, 242.

Fotevik, nära Skanör 41» 271.

Halland 18, 43» 99» 168, 208, 215; II, 13» 24, 94’

Frankfurt am Main, st. 225.

Franken II, 444*

i°9’ x37’ !75- lSl' 25°' 321’ 327- 342> 344’ 351» 407, 409, 411, 414, 419, 425, 430 f.

Frankenberg, se Goslar.

Hallandsås 11, 21, 28—30, 37, 64» 4X3*

Frankrike, 224 T» 232 £.; II, 81, 120, 124, 141» x44’

Halle, st. II, 194*

181.

Halmstad (Broktorp), st. 243. 251—253, 255, 257,

Frederiksborg, sl. II, 322.

266; II, 13 f., 17, 47» 81, 109, 121, 126, 129,

Fredriksdal, gd, Hälsingborg 85, 90, 93.

210, 217, 259, 284, 328, 366, 405, 410, 425—

Freiburg in Breisgau, st. 246.

429; slottet II, 327.

Frisland 188.

Halmstad, sn 10, 30.

Frosta, bd 267; II, 320 f.

Halmstad, gd II, 311.

Fy en, 189—191, 197; II, 134 £., 139, 428, 431,

Halsabamn, vid Skälderviken 154» 162.

Färingtofta, sn II, 291.

Halöre 275, 282.

Färs, bd II, 312.

Hamburg, st. 219, 271, 273; II, 37, 116, 120, 125,

Föns, st. IT 134

142 f., 145, 148, 172, 394, 397, 399, 422, 434,

Gantofta, by, Kvistofta sn 77, 80, 88, 294; IT 47*

438 T, 445Hammersbus, borg, Bornbolm II, 321, 333, 4X4‘

Gellaberg, nära Ringsjön 21.

Hamn, se Köpenbamn.

Getinge, bro 260, 286 f.

Haraldsborg, sl. 236.

Gidsbolm (Gedsbolm), gd, Ekeby sn, Skåne 92.

Hardeberga, se ITareberga.

Gilleleje, Själland 23, 25.

Hareberga, gd II, 311» 330.

Gladmoutb, borg, England 225.

Harjager, bd 244, 267; II, 70, 111, 320, 325, 328,

Gissleberga, gd II, 47Gladsax, gd II, 326.

4G3Hasslarp, by 88.

0 rtregidter Hedeby (Slesvig) 95—97, 102, io^j, 106, 188 f., 220, 222 f., 236.

31 f.; Hallbergs trapporII, 28; Himmelriksgrändll, 48 f., 53; Holländaregatan 26; Hälsan 10; Hälso-

Helgeån 282, 284.

vägen 11 f., 57; II, 29, 45; Hälsodalen 43, 58;

Heljarpsån 42.

II, 77 f., 80, 240; Hästmöllegränd II, 55; Jokan

Helsingör, st. 22

28, 36, 71—73, 99, 161, 164 f.,

Banérsgatan 33; S. Jörgens plats 10; Karlsgatan

192—194, 203 f., 280, 286; II, 22 f., 30, 35—37,

II, 57, 60;

S. Clemensgatan 210, 232; Kulla­

39' 52' 55' 59' 67» 71» 73—78» 86 M 9°' 96» 98'

gatan 10, 230; II, 27, 32, 54—56, 64—66, 74 f.;

108, 112, 116, 120—124 *35—x38' M°» M4f*»

Kyrkogatan, norraII, 27 f., 41» 53, 66; Kyrkogatan,

153 £., 160, 164 168, 175, 196, 205, 220, 227 f.,

södra II, 53, 72; Kyrkogårdsvägen 11; Lång-

231, 245, 255 f., 261 f., 286, 304 316, 319, 333,

vinkelsgatan 232; II, 27 f., 41» 45' 53» Magnus

337- 341' 343' 354 M 377' 379- 386' 4°° M 4°4’

Erikssons gata 210; Möllegränden II, 49' 53»

412, 4M- 4l8' 422—424’ 43° M 434> 457 M

(jfr Möllevången nedan); Nytorgsgatan 11, 26;

Kongedammen II, 76; Stengatan II, 73; Strand­

Olympia 31, 76; Pålsjö 76; II, 11, 77 f., 80; Ram-

gatan II, 66; Heligkorskapellet II, 289; kospitalet

lösaparken 11, 13 f.; Ringstorpsvägen 26, 29, 31,

II, 72; S. Olai II, 30 f., 39, 41 M 71» 168, 226,

33 f.; Skolgatan II, 66; Skottegatan II, 72, 164;

231; S. Nicolai kloster II, 309 f., 317. — Krogen, Kronborg, Örekrog II, 37, 121, 123, 327 f., 339,

Slottskagen 211 f., 215; II, 28; Springpostgränd II, 53; Stattena 76; »Storgatorna» II, 25, 27,

398 f., 401, 412, 414, 417, 428, 457 f.

49—52, 54—56, 66 f., 73; Storgatan, norra II,

Herrestad, kd II, 333.

44, 67; Storgatan, södra 17; II, 29, 48» 57» bo,

Herrevads kloster II, 58, 69, 156, 224.

66; Stortorget 229; II, 51, 60, 64; Strandgatorna

Hestens bakke, vid Helsingör 36.

II, 32, 55 f., 64, 66 f., 73; Strandgatan, lilla II,

Hildesborg, gd 18, 32, 34, 39, 56, 60, 64.

32, 61, 64» 66; Strandgatan, norra II, 64, 66 f.;

Hildeskeim, st. 225.

Strandgatan, södra 76; Strömmen II, 27 f.; Ström­

Hilleskög, gd 80.

gränden II, 27 f., 44' 53» torggatan II, 66; Träd-

Hilleskögsdalen 32, 60.

gårdsgatan, norra II, 67; Algränden 10. Tomter

Himalaja 21.

o ck gårdar: Grand Hotels tomt II, 32, 36, 60—

Himmelstorp, på Kullakerg 91.

63, 65; Henckelska gården II, 54; Pålsjö gård II,

Hjelm, ö 101.

77, 80; Pålsjö skog 11. Pålsjöstrand II, 29, 31, 77,

Holkaek, st. II, 303; kloster II, 314*

158; Rosenbergska trädgården II, 318; Skotte­

Holland, se Nederländerna.

gården II, 72, 124,' Tornérkjelmska kuset II, 66.

Holländaredjupet, vid Amager 41-

Kvarter: Högvakten II, 60, 62 f.; Kullen II,

Holmby, sn 260.

66 f.; Långvinkeln, västra 210; Norden II, 61,

Holstein 28, 95; II, 341, 393, 407 f., 410.

64 £.; Ruutk II, 60; Strömkarlen n. 3 II, 65; Tkor

Hornbeek, st. 73.

II, 49> Vikingen II, 66 f., 74.

Hovs kallar, Hallandsåsen 64.

kamnen, färjebron II, 136 £., 255, 268; skepps­

Humlebeek, vid Helsingör 23.

bro II, 136, 157, 255, 257; Kopparvikskamnen

Hunekals, sl. 235.

II, 33. Byggnader m. m.: elementarläroverket

Hurva, sn 260.

(dominikanerklostret) 210, 213; II, 78; Ginindi

Husensjökärret 31, 36, 4°; 45' 58,

kvarn II, 68, 80, 87, 240; Gustav-Adolfsskolan 11;

Husensjötorp 74.

Grand Hotel II, 32, 36, 61 — 63, 65; Magnus

Hven, se Ven.

Stenbocks staty II, 36; museum 71; rådkuset II,

Häckeberga, gd II, 410.

49—51, 71 f-, 226 f., 458> smedekuset i Skotte­

Hälsingborg, passim, gator, torg, parker m. m.:

gatan II, 164; Strandmöllen II, 80; tegelugnar

adelgatan II, 48—51' 71» 73> 1X9' 266; Badstu-

II, 268, 310, 417» vattentornet 210; II, 43; ärke-

backen II, 28, 41# 53> 67; Bergaliden, 11 f„ 210;

biskopsgården (»kus») II, 47» 71» 4°8,

II, 45, 48, 57; Billeplatsen II, 51, 53, 75; Bom­

ock socken: S. Clemens 210—214, 232, 260,

gränd II, 27; Bruksgatan 230; II, 32, 66; Eneborg,

278; II, 28, 4°» 78 £> 168, 195 £., 199, 288 £.,

Eneborgsvägen 11 f.; Fisktorget 10; Fågelsångs-

298, 306, 317 f., 459» Heligkorskapellet 210; II,

gatan II, 66 f.; Fältarpsvägen 11, 26, 31, 88; Gåse-

318, 459; S. Maria 17, 229 f., 234, 278 f.; II, 7,

bäcksdalen 11, 13, 17, 31, 57—59; Hallarne II,

26, 28, 30, 38—45, 48—52, 58, 60, 66, 68,71,

o

61—31215.

Hamnen: färje-

Kyrka

z|8:

Ortreg i^ter 74 f., 79, 159, 161, 165—169, 176, 181 —183,

Ingelstad, sn 89.

197,

Island 82, 224.

199, 201, 20/(, 216, 221, 285, 288 — 299,

305 £., 402, 457 f., 465; skolan II, 299—302; soc­

Isefjord, Själland 192.

ken II, 181, 204, 289 f.; S. Nicolai dominikaner-

Island 170, 173.

kloster ock kyrka II, 6, 4°. 58, 68, 78—80, 160,

Italien 228; II 206, 235, 311, 313.

233, 268, 290 f., 298, 303—318, 326, 339, 355,

Itzehoe, borg 222.

411, 426—429, 459; S. Olai 210, 212, 459; II, 169, 288 f., 306, 318. S. Petri kyrka 11 f., 210—

Jena st. 185.

215, 232, 260, 278; II, 28, 40, 43, 78, 195—199,

Jonstorp, sn 9, 20, 48, 77> 79•

201, 204, 288 f., 298, 306, 317 f., 459> socken

Jumne (Jomsborg), handelsplats vid Oder 94, 223.

212, 214; II, 79, 201, 204, 297 f.

Jungfrugrottan, se Kullen.

Vång och

åker: S. Clemens II, 79 f., 289, 297; klosterlyckan

Jylland (Sönderjylland) 19 f., 22, 28, 88, 93, 99,

II, 79; Möllevången II, 79, 80; S. Olai vångll, 289;

184, 188 —190,

S. Petri II, 79 f., 289, 297; Prästängen II, 79. —

n> 133~*35' 178> 264, 33°> 335’ 344’ 393’ 4°5 —407, 4x0, 421, 431.

Sl o ttet (»borgen», »slottet», »fästningen»): 174»

196, 211, 222, 265, 269, 284;

182,194—197, 205, 207 f„ 210,212,217—243,

Jämtland 28.

267—269, 286; II, 25—28, 37 f., 41, 43, 53, 57 f„

Järavallen, Skåne 47- 51.

66, 71, 78 f., 109, 111, 113, 116, 124 f., 128, 132,

Jönköping, st. II, 209, 356, 4°5-

144 f., 151, 155 f., 159—161, 166, 183—186, 188, 195, 213, 233, 260—265, 278 f., 303, 305

Kalmar, st. xo6, 218, 239 f., 245, 264—266, 282;

—308, 317 £., 338—341, 343—346, 348—350,

II, 128, 328, 331, 346, 361, 390 f„ 435, 440;

353

358’ 360—363, 366, 369—377, 379—393,

kyrkan II, 292; kastal 240; II, 183; slott II, 361,

395

4°2> 404—409, 411, 417, 424, 427—430,

407, 424.

432> 443’ 457—459’ 463’ 465 £■'> bageriet II, 464; bastu II, 464; borgstuga II, 213, 233,463; bryg­

Kalmarsund 239; II, 360—362.

Kalundborg, st. 190 f., 196, 218, 239, 242, 268; II,

geriet II, 463; fatburen II, 467; fathuset II, 4^4’

408; S. Olofskyrkan II,

källaren II, 463; Kärnan 13 f., 100, 161—163, 201,

306; slottet 229, 306.

168; klostret II, 229,

211, 213, 220, 227, 232—237, 241, 243; II, 21,

Kalö, borg, Jylland II, 134.

25—27, 41, 44, 58, 75, 79, 159 f., 182 —184, 222,

Kampen, st., Flandern 271, 273; II, 37, 114, 128,

343’ 349’ 394’ 4X4> 421 425> 429’ 437—44°’ 442—444’ 447 £•’ 450 b.; ladugården II, 417> (kungens) »mag» II, 464» S. Mickels torn II, 184 f.,

Kamperup II, 139.

442 f.; ringmuren II, 24, 75, 307 f>> 4o8> 442 £•»

Kastelholm, gd, Aland II, 395.

45 1, 459; runda tornet II, 395 £., salthuset II, 464;

Kattarp, sn 91; II, 291.

smedjan II, 159, 4^4> stegerset (köket) II, 463;

Kattegatt 35, 44, 47, 95, 201; II, 30.

stengraven II, 159. Län och fögderi 244» 265

Kattslösa, gd 89.

—269; II, 113, 125 f., 137, 156—160, 192 f., 260,

Kiel, st. 148, 366 f.

263, 265, 318, 320—323, 325 f., 329 £., 348,

Kingelstad, by 88.

374 385> 396’ 414 £•> 432> järnhyttan II, 157, 159; tegelugnar II, 160, 41/•

Kj0ge, se Köge.

130 £., 150, 379, 434.

Karlstein, st., Böhmen II, 439o

Klagshamn 19.

Hälsingland 161 f., 164, 458,

Klappe, by 4*

Hästhallarna, nära Ringsjön 21.

Klåhögen, gravfält 87.

Höganäs, gruva 10 £., 14—17, 4°> 49’ 51’ 78> 81.

Klövahallar, Söderåsen 61.

Höghults mosse 45*

Knösen, vid Ringsjön 21.

Höll viken (Hal öre), vid Skanör 282; II, 31, 148.

Kockenhus, gd 86, 88.

Hör, sn 16.

Kolberg, st. II, 125, 370 f.

Hörningsholm, gd vid Helsingör II, 304.

Kolding, st. II, 134 f., 4°o f.

Hörstad, lilla, by 18.

Koldingborg, sl. II, 389.

Immeln, sjö 50.

Konga klint, Söderåsen 8.

Indien 20.

Konstanz, st. II 437*

Zj82

0 rtrcg id ter Korsör, st. 191, 237; II, 134; slottet II, 345.

S. Maria II, 201; S. Nicolai 216; Vor Frue Kirke

Korsör Nor 237.

216; II, 169, 291, 298; skolan vid II, 300.

Krapperup, sl. 90, 97; II, 77.

gen, slottet 233, 238 f., 241; II, 157, 159, 163,

Kristianiafjorden 28, 95.

183, 193, 199, 265, 283, 319, 366, 368, 370, 385,

Kristianstad (Vä), st. 19, 252; II, 13, 94, 107, 253,

396; Kristiansborg 216, 228; torn Vestre Mag

269.

Bor­

229.

Krogen, se Helsingör.

Köpinge, by 31, 34 f., 39, 81, 83 f., 87 f., 90, 97 f.

Kronborg, sl. 17; II, 22, 27, 30 f„ 116, 159 f„ 404.

Kronloppet, vid Amager 41.

Ladoga, sjö 44

Kropp, sn 35, 39.

Laes0 44.

Kulla Gunnarstorp, sl. 14 f., 17, 48, 56, 88.

Labebiagrottan, se Kullen.

Kullen, 3 f., 6, 9, 15, 21, 26, 30, 37, 43, 45, 48 f.,

Labolm, st. II, 331, 350, 356; slott 285, 327.

60, 64, 76 f., 95; II, 130, 132, 160, 330; Kulla-

Landsberg, borg II, 443'

berg 8, 95; Kullagård 21, 45; Kullens fyr 495

Landskrona, st. 3, 10, 15, 18, 23, 37, 42, 47 f., 73

Fredrik VII:s grotta 65; Jungfrugrottan 64 f.;

—75, 90, 160, 163, 253; II, 14, 16 —18, 29—31

Labebiagrottan 65; Porten 65; Silvergrottan 65.

46, 48» 69, 81, 86, 107 f., 113, 115—119, 122,

Kungsdjupet vid Amager 41»

126, 132, 136, 138,

Kvarn by, by 77.

226, 252, 257, 263, 288, 319, 374, 396 f., 406,

Kvistofta, sn 79 f., 88 f.; II, 47.

416—4l8’425’/l28’4315 Johannes Döparenskyrka

Kvistoftaån 10 f., 37, 60—62, 76 f., 92, 204; II, 47.

II, 117; S. Olofs kyrka II, 169; rådbuset II, 72;

Kyrkbacken, Höganäs 76.

Holländaregatan 117; tyska kompaniet 117 f.

154, 169, 175, 212—214,

Kyrkbacken, tegelbruk, Ven 27, 64.

Langeland, ö II, 139, 333.

Kågeröd, sn 8, 10, 37.

Laröd, by 71, 74» 76, 86, 88.

Kärnten II, 442-

Leicester, borg, England 224.

Kävlingedalen 37; -ån 80; -åsen 33.

Leiden, st. 171.

Köge, st. II, 33, 36, 45, 66, 136, 148, 150, 167,

Libau, st. 223.

260; fyska kompaniet II, 167; danska kompaniet

Liebenfels, st., Kärnten II, 442’

II, 167.

Lidarende 280.

Köln, st. 225; II, 22, 170, 179 f., 191, 194 f., 200,

Lillön, Ringsjön 21.

254, 284, 313» 368, 43^5 Gross S. Martin, kloster

Limfjorden 20, 435 IL 14x-

II, 180; S. G eorg II, 22.

Limbamn, fiskeläge 41> 4^> 73-

Königsberg, st. II, 124.

Lincoln, borg, England 224.

Köpenbamn, st. 11, 32, 41» 72, 185, 191 f., 196, 199,

Lindholmen, sl. II, 349» 358, 371» 389.

211, 215—217, 219, 228 — 232, 234, 241, 245,

Linköping, st. II, 292, 389, 392.

252, 254, 268 f., 276—278; II, 3, 10 f., 14, 20,

Lister, bd II, 348, 351*

34, 36 f., 59, 71, 85, 88—93, 99, 111, 114, 116,

Litorinahavet (Östersjön) 47> 279.

121, 129, 132, 134, 136, 154, 156 f., 162 f., 165,

Ljunits, bd II, 321, 333.

167, 169, 173 f., 176—179, 189, 199, 201, 206,

Loire, flod, Frankrike II, 141.

211 — 213, 217 f-, 220—222, 224, 226, 231, 235

Lolland, ö 191; II, 139.

—238, 241, 246—248, 250, 253—257, 260, 262,

Lomma, by 176,

265, 269 f., 273, 283, 285—287, 296, 327, 329 k, 332'

342>

354

36o>

365-

366’ 368- 37°> 372>

180, 182 f., 215, 225, 248, 253;

II, 177; -å II, 130.

London, st., S. Clemens Daves 211; II, 142.

396, 398, 404—407, 409—411, 419, 421, 426,

Lucca, st. II, 291.

428 f., 431 f»> 435, 457. Gator, gårdar m. m.:

Luggude, bd 71, 73—77, 79, 90, 92, 99; 192 f., 197,

Frederiksbergsgade 216; bamnen 216 f., II, 396;

201—207, 244’ 256, 267, 269; II, 25, 47> uif.,

bögbron II, 35; Magstraede 229; Norreport 229;

188, 190 f., 193,

Slottsbolmen 216, 229; tegelgård, II, 268; Vartovs

331’ 337’ 465 L

gård 229; Vestergade 216; Vesterport 216, 229;

199, 265, 280, 319 f., 329 —

Lund, st. 1 5, 71,84. 88, 91, 160—163, 167, 169, 176,

ärkebiskopens gård II, 4o85 Ostergård 216, 236.

178,

180, 182 f., 185, 187, 189, 192, 203, 215,

Kyrkor ocb kloster: S. Clemens 216; II, 196;

225—228, 235 f., 241, 244, 246, 248 f., 251 —

O rtrcgutcr 286; II, 6,

31 i’ 319, 324, 326,337,349,358,374—376,384,

24 42 f., 46—49, 59, 68, 71, 89—

388, 412, 4x6, 4l8' 425' 428’ 43° £•> Adelgatan

91, 94 107 f., 113 f., 117, 119, 122 £., 127—

II, 51; danska kompaniets hus II, 105, 167; stads­

130, 147, 150 f„ 161, 163, 169, 175, 177, 196—■

muren II, 260; slottet II, 324, 574’ tegelgård II,

201, 205, 209 f., 212, 214 235, 249, 252, 254

268; tornbadstugan II, 68.

260, 263, 269 f., 272, 274 278, 281, 291—294

182, 292, 294, 299 f.; skolan II, 299—301; sko­

299, 309, 311, 315, 318 f., 321 £., 326, 333, 347,

makareämbetet II, 164. — Stettinkompaniet II,

349 f-' 354» 368' 391' 4°8

168; tyska kompaniet II, 118, 167.

255, 257 f., 260—263, 265—267, 13—18,

416—419, 459; råd­

S. Petri II, 168 f.,

huset II, 49J S. Tomegatan II, 4°, »torggata» II,

Margreteberg, vid Höganäs 17.

49. Kyrkor och kloster: S. Lauren tii (domkyr­

Marienburg, st. II, 384.

kan) 166, 170, 175 £, 178 f., 183, 214 f.; IL 39 f.»

Markaryd, sn II, 46» 58» 411-

195,

Marseille, st., kyrkan Notre Dame de la Garde 105.

197, 291 f., 300, 328, 346, 4°8; S. Maria

major II, 4°» 195 L» 190. 200, 443' S. Maria ka­

Marstrand, st. II, 363, 420.

pell (S. Maria minor) 215; II, 4°» 43’ 8a' *96 L'

Mecklenburg 28; II, 342, 369, 387 f.

S. Olai II, 169; dominikanerklostret II, 304,

Memel, st. II, 19.

311 f., 315—317; franciskanerklostret II, 305,

Meran, st. II, 442-

3X7-

Merkenstein, st., Österrike II, 439-

Lund, Gästrikland 165.

Merseburg, st. 218 f.

Luntertun, medeltida gd II, 265, 331.

Mjöhult, by 26, 30, 77, 90.

Lübeck, st. 95, 189, 228, 240, 242, 264» 269—271,

Mogenstorp, se Månstorp.

273 f.; II, 34, 37, 48, 84 f., 99, 101 —103, 105,

Mols, Jylland II, 134.

109 f., 114—117,

Mora, tingsplats II, 344-

120,

125, 127—129, 132—

!35’ x37> x39—Mö' M8' l69, 172, 191, 206 f.,

Münster, st. II, 100.

214—216, 221, 278 f., 324 f., 328 f., 333, 335,

Månstorp, gd II, 138.

358' 362, 365, 367—372, 376, 381, 384, 388 f.,

Mälaren 44' 281; II, 76.

392—394, 397, 399—403, 405, 411 f., 414, 419,

Möen, ö 74; II, 139.

421—425’ 431 £•» 434' S. Maria kyrka II, 201.

Mölle, fiskeläge 97.

Lüneburg II, 141, 144 f., 154, 394, 399.

Mörarp, sn 4°, 91*

Lyngby, N. 45.

Mörshög, by 93.

Lynge-Kronborg, hd 72, 99.

Lyngsgård gd II, 464'

Nakskov, st. II, 136.

Lynn, st., England II, 122, 142.

Nantes, st. II, 141.

Låland, ö II, 345*

Naumburg, st. 183.

Lödöse, st. 280 f.; II, 76, 78.

Nederländerna (Holland, »holländure») II, 86, 117,.

120, 124—126, 133, 139, 141, 148, 169, 255, 376,

Maastricht, st. II, 139.

397 f., 400—404, 402 f., 419, 421—424.

Magdeburg, st. 219, 225, 256; II, 11, 193—195;

Flandern.

slott, fögderi II, 193 f.

Jfr

Nestved, st., Själland 248 f., 251, 256 f.; II, 51

Maglebjerg, vid Öresund 30.

82, 247, 252, 303, 312, 314; rådhus II, 51; Axel-

Maglemose, Själland 47*

torg II, 51 f.; Brogatan II, 51; Kpbmagergade II,

Mainz, st. 225, 434-

51; S. Petri kyrka II, 51 f.; S. Olofsgillet II, 168.

Malmö, st. 28, 89, 160, 163, 191 f., 245*249» 233, 267; II, 14,

16—18, 24, 33, 35, 47 f., 51, 59,64,

Nestveds kloster, (Skovkloster) 176, 183, 248, 256_ Neuss, st. II, 434’

68, 89—95, 97, 100—102, 104 f., 107—110, 113

Neva II, 140, 362.

— Hö, 117—121, 124,

Nexö, st., Bornholm 254.

127—129, 132, 135—

138’ i54' l6l> l63 f-> 167—169, 173 —175, 177

Niagara 58.

—179* 182, 189, 205, 210, 212—214» 216—218,

Nidaros (Trondhjem), st. 247, 256; II, 197, 389.

220, 222, 227—231, 236, 238—240, 242 f., 245

Nidälven, Norge 247.

—247, 249—258, 260, 263, 265, 267, 269—

Nienstedt II, 139.

274’ 277, 281 — 283, 285—287, 295 f., 299 f.,

Nivaa, Själland 41 f., 45’ 73’ 75*

484

0 rtrcgiéter Nordamerika 20.

Preussen, Tyska orden i II, 391; S. Olofsgillen i II,

Nordsjön 173, 189, 195 f., 271 £.

169.

Norfolk, England II, i/f2.

Norge 95,

170,

172,

Pålsjö, gd i/f f., 17, 7/f, 76, 91; II, 158; bäck 33;

181, 187, 189, 202, 220 £.,

230, 247, 256, 270, 273, 279—285; II, 11/f f., 125 £.,

gruva 17; skog 57, 59; strand l/f.

Pålstorp, by 97.

130, l/fi, 159, 169, 173, 185, 188, 197,

312' 328'

34l f•’ 347—349’ 358> 364> 4°5

zfi9—zf23,

430,

410’

432.

Norra Vram, sn /fo, 93.

»Rabegård» II, zfÖ2.

Ramlösa 13, 16, 31, zf9, 52; dalen 57, 59.

Rammeisberg, se Goslar.

o

Norra Asko, kd 267; II, 111, 320, 337, 465 f,

Randers, st. 26/f.

Norrland 28, 9^.

Ransvik, vid Kullen /f8 f., 77.

Norrvidinge, sn II 291.

Ratzeburg, st. 218.

Nosaby, sn 2/f3.

Raus, sn 11, 16, 27, 39, zf9, 76, 79, 81, 83, 90, 98;

Nottingbamn, borg, England 22/f.

II, 301.

Novgorod, st. II, 85, i/fo, 362.

Rebdorf, kloster i Bayern II, 308, /f26, 429.

Nybo mosse, vid Mjöbult zf5-

Regensburg, st. 200, 225.

Nyborg, st. 191, 218, 252; II, 13/f, 322, 3/fi; slott

Rekarekroken, fiskeläge 6.

168 f., 237, 239, 268; II, 389.

Reval, st. II, i/fo, 31/f, 362, 389, zfoo.

Nydala, kloster 177.

Rben, flod 27/f; II, 170, 19/f, zf3zf, zf/f3.

Nybamn, fiskeläge 8 f., /f8, 91.

Ribe, st. 185, 187 f., 26/f, 269, 27/f; II, /fo, 129,

Nyköping, st. på Falster II, 20/f, 229 f., 282.

132—136, izf3, 206 f., 216, 255, 279, 313, 350,

Nyköping, st. Sverige II, 3zf2, 3/f/f, 438, zf/fo, zf/f5.

389; domkyrkan II, /fo; S. Katarina II, 305 f.,

Nürnberg, st. 170 f., 199, 222.

316; franciskanerklostret II, 317; S. Göransgillet

Nytorp, tegelbruk

II, 167 f.; slottet II, 317.

27,

6/f.

Näsbybolm, gd II, 326.

Riga, st. II, 115, 370 f, Ringsjön 21 f., 50.

Odense, st. 185, 187, 189; II, 76, 105, 13^, 163» 220, 252, 293, 389 435> Vårfrukyrkan II, 39 f.; skomakareskrået II, 163, 167; trefaldigbetsskrået II,

lozf

f., 167 f.; stift II, 313; konvent II, 315.

Odensjön 6, 61.

Oldenburg (Aldinburg), i Holstein 9/f f.

Oldesloe, st. II, i/f2 f., 362.

Onega, sjö 44• Onsjö, bd 267; II, 320.

Oslo, st. 2/(7; II, 3/f, 173, 389, zf2i; S. Clemens kyrka 211; Biskopsbryggan, Kungsgårdsbryggan

II,

34Osnabrück, st. 219.

Ottarp, sn 8, 10.

Ringsted, st. 187; II, 39.

Ringstorp, kvarn, Hälsingborg 76, 81, 87.

Risekatslösa, sn 80.

Roden, se Roslagen.

Rodolfzell, st. 2/f7.

Rom, st. 228; II, 270, 302, 311, 313—315, 33/f; S. Sabina II, 30/f.

Romeleissjön 37.

Romeleåsen 15, 37.

Ronneby, st. II, 17 119.

Rosendal, si. II, zf6.

Rosenbäll, gd 18.

Roskilde, st. 168, i8zf f., 187, 189, 191 f., 215, 228, 2zf 1, 2/f3, 2zf5, 268, 273; II, 2/f, 13/f, lzf7, 156,

Paderborn, st. 219.

177, 196, 206--- 208, 210, 227, 229, 2zf8, 27O, 283,

Paris, st. 226, 271.

292, 297, 305, 322, 3/f/f, 350, zf35; rådbuset II,

Passau, st. 185, 200, 219, 225.

227; domkyrkan II, 292, 405; dominikanerklost-

Pedersborg, Själland 10/f.

ret II, 315 f.; S. Klara kloster II, 219; konven­

Perugia, st. 315.

tet II, 315.

Pettau, st. 219.

Roskildefjorden 23.

Poitou, Frankrike II, 72, 12/f, 218.

Roslagen (Roden) 206.

Polen

Rostock, st. 271; II, 31, 120, 139, i/f8, 150, 199,

Pommern 89, 218; II, 120, 125, 323, 399.

205, 207 f„ 2/f/f, 3/(3, 35/f, 367 f., 370 f„ 389,

Portugal II, 1/f/f.

39/f, zfoo, zfozf.

485

0 rtregiéter Rudebäck, tegelbruk 33, 51.

374—376’ 384 391 M 459’ S. Olofs kyrka II, 169; skomakareämbetet II, 164;

32°' 3M' 363' 368'

Rungsted 41 f., 45 £.

RJ>

slottet II, 150, 324 f., 338, 343—345, 374 378-

V 77.

Rya, tegelbruk 33, 62.

Skara, st. 191; II, 395.

Rya, Kattslösa 89.

Skattekärr, by 8, 93.

Rügen, 196, 283 f.; II, 141.

Skinnfällsmosse, 258, 260.

Ryssland

Skivarp, sn 22.

2/f,

45, 9/f, 285.

Råå, fiskeläge 57,

62,

6/f,

zf,

10, 23, 27, 32 £., 48 f., 52,

5/f

f.,

73, 81, 85, 87, 91, 95, 203—205, 207,

279; II, 29, 31, 36, 45—47, 130, 277, 333, 414.

Skottabacken vid Pålsjö 17.

Skottland 271; II, 120.

Skovgård II, 457*

Råådalen II, 4b f-

Sko vkloster, se Nestved.

Råå-ån II, 36, 211.

Skromberga, gruva 16.

Räfsnäs, gd II, 395.

Skåne, passim

Rönnarp, by 8.

Skälderviken, 3, 6, 11, 39 f., 48, 56, 64, 73.

Rönneberg, bd 244» 267; II, 111, 193» 319 f., 4^5-

Skäralid, på Söderåsen 61.

Rönneberga backar, högar 30, 33.

Skytts, hd II, 320.

Rönneå II, 58, 265.

Slagelse, st. II, 134, 163; S. Erasmigillet II, 167 h.;

Röstånga-passet II, 46 f-

skomakareskrået II, 163.

Slesvig, st. (se även Hedeby) 185, 187, 189, 218,

Sachsen II, 194.

222, 261 — 266; II, 191, 205 f., 210, 224, 269,

Salpausselkä, Finland 28.

344, 394, 4°7 £•' 410> domkyrkan II, 4°; slaktare-

Saltholmen, ö i Öresund 41 •

skrået II, 241.

Samland, Ostpreussen 20.

Slien, Jylland 189, 222.

Samsö 191.

Smedstorp, by 88.

S:t Olov, sn 89.

Småland 27, 99, 285; II, 46, 1 o, 142, 158, 321.

Sarpsborg, st., Norge 218, 247.

Sofiakällan, Hälsingborg 10.

Saxtorp, sn 56.

Sofiero, gd 11, 14, 17, 45, 49, 56 f., 59, 76, 308; II,

Saxån 18, 37, 42; II, 29.

66, 79.

Schaumburg, borg, Österrike II, 442-

Sorö, sjö 105.

Schiedam, st. II, 4°5-

Spanien II, 144*

Seeburg, borg, Kurland 223.

Spargott, gd 89.

Senröd, torp II, 77, 461 f.

Spetsbergen 20.

Sibirien 45*

Sprogö, borg 238.

Sieg, biflod till Rhen II, 194.

Spärlinge, by 86, 91.

Siegberget, Siegburg, st. II, 194 f.

Stamford, borg, England 224.

Simrishamn, st. II, 115, 128, 368.

Stargard, st., Holstein 95.

Sireköpinge, sn 8, 10, 88 £.; II, 47-

Stavoren, st. II, 150.

Själland 23, 28, 35, 39, 45 f., 54, 88, 99, 164 f.,

Stegeborg, sl. 239.

190—197, 204, 215, 235, 242, 270, 282—284,

Stenkällan 258, 260.

287; II, 33, 36 f., 46, 76, 90, 94, 97, 104, 113,

Stettin, st. 218, 271; II, 105, 139, 370 f.

122 £., 126, 133, 135, 138—140, 148, 152, 160,

Stevns, hd, Själland 74; II, 328.

168 £., 178, 180, 183 h., 189, 247, 254, 256, 261,

Stevns klint 238; II, 168.

264, 322, 338, 345, 357,360,376,379,385,424h.,

Stockholm st. 167; II, 76, 349, 356 f., 362; 370,

427—429, 432, 457—459.

387—389, 403, 407—410, 414, 423, 435, 446;

Skabelycke, gd 91; II, 79.

Storkyrkan II, 410' slottet II, 317, 389, 395;

Skagen, st. 273; II, 172, 328, 362 f., 377, 420.

borgstugan II, 233;

Skanderborg, si. II, 159.

sund 281; Söderström II, 76; Saltsjön II, 76;

Skanör, st. 20, 161, 185, 253, 267, 270, 274—276;

Asön II, 76.

Norrström II, 76; Stock­

o

II»

31' 33’ 47 £•’ 86, 95, 103, 114, 127—130,

134~13^> M1-M3' M6—x53' l64> l69’ 253f-'

486

Storeheddinge, Själland, S. Olofsgillet II, 168.

Stralsund, st. 267, 271; II, 85, 100, 116, 120, 125,

Ortrcg idter 128, 139, 142, 148, 205, 278 f., 324 f., 343, 367

Tranarps vad 327.

~37°> 373> 375 £” 3Sl—384' 389> 391' 394' 4°°> 423, 432.

Tranekser, län II, 333.

Trave II, 115, 141 £•

Strassburg, st. 200, 204, 225; II, 11.

Trondbjem, se Nidaros.

Strängnäs, st. II, 389, 395.

Trälleborg, st. 19, 161; II, 118, 127, 135, 138, 150,

Strövelstorp, sn 88; II, 335.

368, 440, 445, 459.

Stubbarp, by 45-

Tyskland 28, 48, 88, 184, 187, 189, 194» 198—202,

Stusås, gd 77.

204» 220, 222, 225, 232, 246 f., 263 £., 278; II,

Sundvik, tegelbruk 32, 34 f.

69, 102, 105 f., 110, 124, 126, 129, 133—135,

Sunnerbo, bd II, 110, 411 f-

137> 139 £” i&9’ 177> *92' x99> 206 f., 215 f.,

Svalöv 30.

218, 221 f., 240, 244, 250, 255, 279, 289, 301,

Svanebäck 55.

329>

333’ 368'

377' 4°5' 4°7- 4M'

421> 425>

Svedberga backe 35, 4°*

Tågaborg, vid Pålsjö 17, 88.

Svendborg, st. 239; II, 432; köpmanskompaniet II,

Tågarp 8, 37, 88; gd II, 47> passet II, 4b f.

167

S. Annagillet II, 167 f.; sund II, 432*

436-

Täppesbus, by 20.

Swin, bamn till Brügge II, 144-

Tönder, st. skomakareskrået II, 163.

Svineböden (= Svinbådan), Öresund II, 132.

Tönsberg, st. 95, 282; II, 34, 76, 185.

Svingelbukten, vid Helsingör II, 30.

Svolder 196 f., 283.

Ungern 82.

Svärdborg mose, Själland 47-

Uppland 94» 206.

Sydamerika 20.

Uppsala, st. 167; II, 146, 315, 328, 349, 352, 389.

Sydbaltiska issjön (= Östersjön) 44' 4b-

Usedom, ö 218.

Sygtbeesore, by 243-

Utrecht, st. 271, 273.

Säter, st., Sätersdalen 60.

Söborg, borg, Själland 219, 228, 231, 268; II, 123,

Vadstena, st. II, 4°b f.; klostret 58, 393, 437’ Vallen, sl. II, 419>

l83’ 327> 345Söderköping, st. II, 56, 58, 362, 435.

Vallåkradalen, -ån 10 f., 61, 92, 97.

Södermanland 93.

Vanås, gd II, 457.

Söderåsen 3 f., 6, 8—11, 21, 26, 28—30, 37 f., 55;

Varberg, st. II, 351 M 4X9’ 425< 43°> slottet 235;

II, 46.

Södra Åsbo, bd 244, 267; II, 111, 193, 319 f., 337,

II, 363.

Wkrnemünde II, 31, 244* Warnow, flod, II 31.

465 f.

Söbolm, sl., Stevns bd II, 219, 328.

Wartburg, sl. 233.

Sölvesborg, st. 20, 89; II, ^16.

Wasgau II, 443.

Sönderborg, sl. II, 335, 421> 4a8,

Vegebolm, sl. II, 335; tegelbruk 39.

Sönderjylland, se Jylland.

Vegeån, 37, 49; II, 46.

Sövde, borg 285.

Wbicbsel, flod 93.

Vejle, st., konventet II, 315.

Taarnborg, sl. 237—239, 241.

Vemmenbög, bd II, 333-

Tapesbavet (Kattegatt) Aj

Ven, ö 3, 23, 32 f., 35, 38, 47—49, 64, 73—75, 90,

49> 5^' bo, 62, 65, 75—

93' 193> n' 225> 34s' 351' 356-

77, 279; II, 29.

Tborn, st. II, 389.

Vendel 190.

Tibberup, Själland 72.

Vendland 283.

Timmele, sn 89.

Vendsyssel, se Börglum.

Tinkarp, gd 11, 14» l7> 7^> 81; II, 77, 158, 294‘

Verpinge, gd II, 47-

Tjörröd, by 91.

Wasenberg, st. II, 439'

Tollarps Furu, Mörarps sn. 92.

Wbser, flod 93.

Tommarp, kloster II, 349*

Vestborg 102.

Toppeladugård, gd ^6.

Westfalen II, 43b.

Torna, bd 244» 2^7>

32° £-

Vestfold, Norge 280.

48 7

0 rtrcgUtcr Viborg, st. 185, 187, 218, 230, 255, 350; domini-

Åb o, st. II» 389.

O

kanerkyrkan II, 305; Vårfrukyrkan II, 4o.

Abus, st. II, 118 f., 269, 4°9’ 41^* o

Wijk bij Duurstede, se Dorestad.

Alborg, se Aalborg.

Viken, fiskeläge 48, 55, 77; II, 33.

Ångermanland II, 392.

Vikbög, 'fiskeläge 73.

Arhus, se Aarhus.

Wildenstein, borg, Baden II, 442,

Asahögen, gånggnft 80.

Villands, bd 321.

Asbo, hd II, 330.

Visborg, sl. II, 330.

Åstorp, gd II, 46.

o

o

o

o

Visby, st. 106, 202 f., 211, 232, 239; II, 56, 98, 140, 207, 260, 278, 361—363, 391, 424> stads­ mur II, 361; Strandgatan II, 56; S. Clemens kyrka 211, 232;

S. Olofs kyrka 212; domimkaner-

klostret II, 314; Korsbetningen II, 361.

Wismar, st. 271; II, 120, 145, 148, 150, 236, 244,

Alvsborg, sl. 312. Ängelholm, st. 4, 16, 39, 4g, 56, 73; II, 119, 244, 264 fAngelholmsslätten II, 46.

Attekullahögarna 74 84 87.

251* 324 343’ 368- 37° f-' 389- 394 399 Vita bavet 44' Wittenburg, st., Mecklenburg II, ^36, 441’ 444’ Vordingborg, st. 218, 239, 268; II, 119, 168, 367, 387, 396, 398; slottet II, 345» 389; Gåstornet 237.

Vreninge, by 168.

Vä (Kristianstad), st. 2^3, 249, 252; II, 13, 94, 107, 118, 138, 253, 269 f., 319.

Välluf, sn 74, 79’ 88, 91) II, 298, 301.

Väsby, sn 98.

Västanåfältet 5.

Västergötland 74 93» 202; II, 110, 4°7» 4°9‘ Västerstad, sn 312.

Västerås, st. II, 3.

Västgötaslätten 28.

Oland 93 f.; II, 360 f., 363, 368. Örebro, st. II, 349.

Orenäs, gd, tegelbruk 64, 80. Öresund 1 1, 23, 28 f., 33, 35, 39, 41, 43 f., 47, 51, 72—74, 82, 95, 99, 161 —165, 172, 174, 189 b, 192—197, 201, 203—208, 217, 221, 228—231, 241 f.» 270, 272—276, 279—287; II, 20, 25, 27, 29> 31» 33 £-> 37’ 46 f” 85 £” 9°’ 92 £” 115* 117> 120—124, 127» !30' 132’ 135’ 137~145’ 147> 152 f-, !56’ 168 f., 172, 175, 218,223, 245,255, 259, 261 f., 319, 321 f., 326 b, 336—339, 341,

343’

373’ 376> 378 395’ 397—4°5>412’414>

352—355’ 36o_366’ 369 £->

—381’ 385 388» 392 417—424, 431 f., 457 f.

Västra Karup, sn 89.

Oretvisten, djupränna i Öresund 23, 44* Yoldiabavet (Östersjön) 44> 48York, st., England II, 434’ Ystad, st. 15, 18, 28, 41) II, 18, 31,53, 108 f., 114 f.,

Orkelljunga, sn II, 46, 41 Örtofta, gd, sn II, 70, 225, 328, 460. Östergötland 51; II, 110.

ii7f., 127 f., 135, 164 175, 368, ^28; Norreport

Österrike II, 439’ 442’

II, 53; danska, tyska kompaniet II, 167; köp-

Östersjön 20, 41» 43 £” 95' 173> l89» 196, 209,

mansgillet II, 168.

269, 271 f., 279; II, passim.

Ostgötaslätten 28.

Zütfen, st. II, 150.

488

Oveds kloster 258, 260.

UPPSALA 1933 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

I distribution bos Aktiebolaget Killbergs bokhandel Hälsingborg

vt*