F Ö R E TAG A R N A H A R O R D E T
I politiken kan ett soffbord bli ett parasoll Valrörelse stundar, och med det en stor mängd utfästelser från de politiska partierna. Eller ja, utfästelser kallar de det sällan – satsningar, investeringar, förbättringar är vanligare förekommande ord. Men låt oss kalla dem för det etablerade vallöften. Vallöften fyller vissa relevanta syften. Genom dem kan de olika partierna signalera sina prioriteringar och värderingar. Skillnader tydliggörs för väljare. Partierna kan testa förslag genom antydda löften tidigt och se vad opinionspaneler säger om dem. Det kan också vara ett sätt för två eller fler partier att visa sig sammansvetsade inför val. Vallöften är därtill billiga; inför allmänna val får vi väljare inget ”avtal” med politiker där det anges vad vi kan förvänta oss i det fall de fagra löftena innan valet inte infrias efter det. ”Folk uppfattar vallöften som löften. Det är ett problem för oss”, som mångårige S-riksdagsledamoten Lennart Nilsson uttryckte det en gång. Inom företagandet är det tvärtom: Det är den faktiska leveransen som räknas. Ett företag som lovar men sedan inte levererar, ser sig inom kort förlora kundernas förtroende.
Förutsättningen för detta är, förstås, att det är vad kunden vill ha som avgör. När ett företag ska leverera en vara eller en tjänst till en kund, bygger det på att det är kunden som har identifierat vad det är för problem som ska lösas. Om jag har beställt leverans av ett soffbord men får ett parasoll levererat, så har förvisso en leverans skett, men mitt problem – avsaknaden av ett soffbord – har inte lösts.
på 1980-talet, och ägande av det är kanske det mest centrala man tävlar om i politiken). För politiska aktörer, i synnerhet i den mediala framställningen, handlar det ofta om en balansakt: Man vill gärna att väljarna ska instämma i ens problemformulering och uppröras över problemet, men man vill samtidigt inte måla alltför svarta bilder, så att problemet framstår som omöjligt att lösa.
En politiker som inte lever upp till sina löften, kan förstås bli bortröstad från sin post. Men det medför inte att löftet faktiskt uppfylls. Det är stor sannolikhet att jag ändå blir stående där utan mitt soffbord.
Företagande bygger i grunden på en annan logik, mer optimistisk. Att företa sig något, att göra en investering, att ta en risk – det grundas i en uppfattning att framtiden kan bli bättre genom det man företar sig. Och det bygger på att kunden upplever sig få det bättre genom att köpa det man säljer. Det räcker inte med enbart ett löfte, en utfästelse, en ”ambition” om ett soffbord, för att använda det tidigare exemplet.
De löften som ges från politiskt håll, handlar i de flesta fall om att försöka lösa eller minska ett problem, som den politiska aktören har formulerat – inte ”kunden” i det sammanhanget, alltså väljaren. Det utesluter självklart inte att många väljare delar uppfattningen att problemet i fråga faktiskt är ett problem, men det gagnar den politiska aktören att få vara den som sätter ord på det – eftersom det ger en naturlig övergång till löftet om en lösning eller åtgärd (”problemformuleringsprivilegiet” benämnde författaren Lars Gustafsson detta
Till politiken gör man, lite hårdraget, en handfull val vart fjärde år. Som kund har man möjlighet att göra många val varje dag. De viktigaste valen i ens liv är inte de politiska. Tur är väl det.
PATRICK KRASSÉN Företagarnas skattepolitiska expert
Patrick Krassen, Foto: Lars Clason.
Storstäda kollektivavtalsretoriken! Att en städare utan uppehållstillstånd befunnit sig i statsminister Magdalena Anderssons villa är en mångfacetterad skandal som många olika människor kan hitta sin del att uppröras över. Det kan därför finnas anledning att titta lite närmare på vad detta egentligen handlar om. Vi har förstås den uppenbara säkerhetsproblematiken, där Säkerhetspolisen inte verkar ha haft koll på vilka som utför arbete i statsministerns hem. Säpo kommer efter incidenten att se över om det finns nödvändiga regeländringar som måste genomföras för att stärka skyddet kring statsministern. Oavsett vad myndigheten kommer fram till så har svenskarnas självbild om att vara ett naivt folk blivit rejält förstärkt. Sedan kommer vi till de som aldrig missar en chans att racka ner på Rut-tjänster. De som nostalgiskt tänker att Olof Palme minsann aldrig hade städhjälp. För att inte tala om de som är chockade över att Andersson anlitat ett företag utan kollektivavtal. Ofta men inte alltid är dessa åsikter samlade i samma personer eller grupper. Inom arbetarrörelsen är kollektivavtalen heliga. De behöver bara försvaras, aldrig motiveras eller förklaras. Det är därmed inte särskilt överraskande att det höga tonläget för kollektivavtal nu vänds mot partiledaren när det uppdagas att hon i flera år anlitat ett företag utan sådant avtal. Det är naturligtvis beklagligt att statsministern tycks blivit förd bakom ljuset när det gäller det aktuella företagets innehavande av ett kollektivavtal, då hon trott att det funnits ett sådant. I det långa loppet är det dock värre att kollektivavtalsnormen späs
på av politiker och tyckare ifrån alla läger. Ofta förefaller det handla om ren okunskap, men ibland skiner också ett illvilligt uppsåt igenom, där många försöker sätta likhetstecken mellan avsaknad av kollektivavtal med kriminalitet och allmänt dåliga villkor. Den här bilden av kollektivavtalet som en garant för företags vandel delas också friskt av media. Företag som inte har kollektivavtal klumpas ihop med osunda verksamheter, men kollektivavtal är självklart inte en förutsättning för att vara ett seriöst företag. Det råder avtals- och näringsfrihet i Sverige, och inom ramen för denna har mer än hälften av Sveriges företag landat i att kollektivavtal inte fyller deras behov. Med tanke på att 6 av 10 av de små och medelstora företagen i Sverige inte har kollektivavtal, och att försiktigt räknat cirka en halv miljon personer arbetar i företag utan kollektivavtal eller hängavtal, är det minst sagt märkligt hur den här normen tillåts vara så härskande. Vi vet dock att de som kallas arbetsmarknadens parter, arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer som förhandlar fram kollektivavtalen, har ett starkt gemensamt intresse av att bevara saker som de är. Det framställs ofta som om nästan alla företag har kollektivavtal, och att de få som inte har det är suspekta. Eftersom företag med 1-49 anställda utgör 99 procent av det totala antalet företag i landet är relationen cirka 40 procent som har kollektivavtal respektive cirka 60 procent som inte har det giltig även för samtliga Sveriges företag. Det behöver bli klart för beslutsfattare och andra att en övervägande del av de svenska
företagen inte har kollektivavtal. Det är också viktigt att veta varför en stor andel av företagen har valt att inte ha kollektivavtal. Tvärtemot hur det låtit de senaste dagarna beror det inte på att företag vill ge sämre villkor till de anställda när de väljer bort kollektivavtal. Kollektivtalen är däremot framförhandlade med de stora företagens situation som utgångspunkt, och saknar ofta tillräcklig flexibilitet och är dåligt anpassade till mindre företags vardag. Vi vet också att många företag utan kollek-
tivavtal är bättre arbetsgivare än de med avtal, och inte sällan är villkoren till och med bättre och mer anpassade till vad som faktiskt efterfrågas. Det gör att de många gånger blir alltför otympliga att hantera för företagen som tvingas betala för saker de inte vill ha på bekostnad av saker som hade kunnat göra skillnad. Sambandet mellan kollektivavtal och att vara en bra arbetsgivare är helt enkelt svagt. Om kollektivavtalen vore så fantastiska som de målas upp att vara så borde väl nästan
alla företag vilja ha ett? Nu är det i stället så att betydligt fler väljer att inte ha det än de som väljer att ha det. Trots en massiv bild i media och i samhällsdebatten som driver en annan agenda säger en samlad röst av företagen som byggt och bygger Sveriges välstånd att de kan lösa detta bättre själva. Lyssna på de små och medelstora företagen, våra välfärdsskapare, och värna om småföretagens rätt att välja om de vill ha kollektivavtal eller inte! EVA COOPER Företagarnas regionchef
Eva Cooper, Foto: Företagarna.
3
