Nej till frilevande varg

Därför säger Jägarnas Riksförbund

Nej till frilevande varg

75 års kamp för rättvisa och frivillighet

V

Familjegrupper och revirmarkerande par i Skandinavien 2012/13 (totalt 64 stycken). Av bilden framgår utbredningen av vargarna och koncentrationen till Svealand och södra Norrland.

Information från: Jägarnas Riksförbund Saltsjögatan 15 151 71 Södertälje Tel. 08-550 107 81

© 2014 Jägarnas Riksförbund

id styrelsemötet i Bommersvik 2012 fattade Jägarnas Riksförbund beslut om att säga nej till frilevande varg i Sverige. Vägen dit var oundviklig. En rad utredningar hade lagt fram kompromissförslag som alla landat i att Sverige ska hysa några hundra vargar.

Samtliga tre riksdagsbeslut om rovdjurspolitiken under de senaste 14 åren har tagits med förkrossande majorititet – för att omedelbart efter omröstningen i riksdagskammaren vara oanvändbara och ogiltiga.

Redan i propositionen ”En sammanhållen rovdjurspolitik” från 2000 slogs etappmålet 200 vargar fast, utan att specificera nästa steg.

När målet sedan nåddes vintern 2008–2009 inträffade – ingenting.

När ”En ny rovdjursförvaltning” antogs av riksdagen 2009 skulle vargstammen ”frysas” på 210 individer. Men det som möjligen kunde ha utvecklats till en rovdjursförvaltning stoppades av EU. Situationen var kaotisk. Jägarnas Riksförbunds medlemmar och stora delar av landsbygdens befolkning var överkörda och betalade ett högt pris i form av offrad närings- och fritidsverksamhet för något som andra ville ha. Ingen hade frågat en av de hårdast drabbade grupperna vad de tyckte innan vargstammen exploderade i Mellansverige.

Vi förväntades frivilligt och villkorslöst kapitulera, förändra våra liv, dra eltrådar runt våra hem och skaffa nya hundar – allt inför ett högre ideal som formulerats av en urbaniserad minoritet, uppbackad av en aningslös allmänhet som varken berörs av jakt eller vargar. Den som ifrågasatte stämplades omedelbart som fördomsfull och skulle skolas om till ett bättre vetande. Den som påpekade att varg faktiskt orsakar problem var ”varghatare” och skulle tvingas till avbön. Våra medlemmar med flera ställdes inför faktum – något som inte bara är ovärdigt en demokrati, utan dessutom otroligt fräckt och hänsynslöst.

Därför tog Jägarnas Riksförbund beslutet att säga nej till frilevande varg. Att beslutet var rätt har senare bekräftats med råge.

D

et tycks fortfarande inte finnas någon ljusning, inte minsta uns av förståelse eller kompromissvilja – varken från EU eller miljöorganisationer. Våra politiker fortsätter fatta verkningslösa beslut. Kaoset i svensk rovdjurspolitik fortsätter. Ännu en rovdjursutredning ledde till riksdagsbeslutet ”En hållbar rovdjurspolitik” från 2013. Den närmast symboliska förvaltningsjakten på 30 vargar stoppades omedelbart av domstol efter överklagande av våra naturskyddsorganisationer.

Numera överklagas – och stoppas – till och med skyddsjakter närmast rutinmässigt. Alltså jakter på enskilda vargindvidivider som uppenbart orsakar problem eller svåra skador. Till och med i dessa akuta situationer – då det faktiskt skulle gynna vargen som art om problemindivider snabbt avlivas – är lagstiftningen och våra naturskyddsorganisationer skoningslösa – utan minsta tillstymmelse till eftergift eller empati.

Antal

familjegrupper och revirmarkerande par i Skandinavien 1998–2013

60 50 40 30 20 10 0

År 98/99

99/00

00/01

01/02

02/03

03/04

04/05

05/06

06/07

07/08

08/09

09/10

10/11

11/12

12/13

Källa: Viltskadecenter

Jägarnas Riksförbunds medlemmar fortsätter att plågas av något som människor långt från problemen hävdar är en avgörande fråga för den biologiska mångfalden. Detta sagt om en otroligt livskraftig art med en årlig populationstillväxt på 15–20 procent och världens vanligaste stora rovdjur, som inte har större betydelse för den biologiska mångfalden än exempelvis de stora gräsätarna.

J

ägarnas Riksförbunds nej till frilevande varg är ett givet och djupt ideologiskt förankrat ställningstagande. Vid förbundets bildande 1938 var bevarandet av allmogejakten (alltså den jakt som icke markägare och bönder utövade) den centrala frågan och själva fundamentet för förbundets verksamhet.

Efter 75 år har slagfältet bytt skepnad. Numera är det rovdjurens framfart som hotar allmogejakten. Då var det miljörörelsens pionjärer, med namn som Albert Viksten, Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg, som via Jägarnas Riksförbund tog strid för folkets rätt att jaga. I dag vill miljörörelsen, paradoxalt nog, offra både allmogejakten och det naturbruk som jakten i grunden är.

Det är bland annat Jägarnas Riksförbunds drygt 35 000 medlemmar som lagts på offeraltaret. Medan diverse politiska och ideella organisationer utnyttjar rovdjursdebatten för egna populistiska syften står Jägarnas Riksförbund fast vid sin 75 år gamla ideologi; att värna allmogejakten, de marklösa jägarna och böndernas och de mindre markägares jakträtt.

Självklart säger vi därför nej till frilevande varg i Sverige.

En viktig orsak till vargproblemen i Sverige Grafiken visar att en svensk varg omges av 44 gånger fler människor och mänsklig verksamhet än exempelvis i Alaska. Risken för konflikt mellan varg och människa är därmed mycket större i Sverige.

Noterbart är också att det Svenska vargområdet inom några år kommer att ha samma vargtäthet som den vidsträckta och glesbefolkade Nordamerikanska vildmarken. Skillnaden där – jämfört med Sverige – är att vargar får jagas och att människorna kan hålla undan vargar i sin närhet.

Källor: Statistiska centralbyrån, US Fish and Wildlife service, Sveriges Lantbruksuniversitet, Officiell befolknings- och arealstatistik.

Kanada

Befolkningstäthet: 3,4/km2 Vargtäthet: 5,6/1000 km2 Areal: 10 000 000 km2 Vargar: Ca 56 000

Svenska vargområdet alaska

Befolkningstäthet: 0,4/km2 Vargtäthet: 5,8/ 1000 km2 Areal: 1 718 000 km2 Vargar: Ca 10 000

(Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västmanlands, Örebro och Västra Götalands län)

Befolkningstäthet: 17,7/km2 Vargtäthet: 3,4/ 1000 km2 Areal: 78 000 km2 Vargar: Ca 348 (inkl. beräknad föryngring på 16 procent 2013)