Acceptera – modernistisk retorik på svenska

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

acceptera – modernistisk retorik på svenska Något som radikalt skiljde modernismen från den tidigare silarkitekturen var dess teoretiska underbyggnad – och hur den presenterades. I tidskrifter och debattböcker, i grafik och bild skrevs arkitektur på ett helt nytt sätt.

Modernismens visade sig vara en stil som sina föregångare, men den urskiljs av sin retorik och stridbarhet. Hur förklaras modernismen av sina företrädare?

Och hur anpassas den internationella stilens argumentation till Sverige?

index Inledning

1

5. Texternas innehåll och fokus

4

Frågeställning

2

6. Språket

8

1. Hur talar modernismen till oss?

2

7. Bild och grafik

9

2. accepteras uppkomst och syfte

2

8. Självbilden och målet

10

3. Modernismens spridning

3

Slutsats och sammanfattning

11

4. Ny tid, ny människa

4

Litteraturförteckning

12

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

Inledning.

Modernismens särart Arkitektur är en slags rörelse: en vetenskap, en teori och en praktik som debatteras, prövas och förändras. Arkitekturens förs vidare på många sätt: genom skriven teori, genom byggda miljöer, och från person till person.

När modernismen1 på historiskt kort tid utvecklades och accepterades i västvärlden, fanns varken vedertagen teori, färdiga miljöer eller praktiserande modernister i någon högre grad. Rörelsen spreds inte främst genom sitt innehåll eller sin förankring, utan genom sin argumentation. Därför blir det intressant att undersöka modernismens retorik2.

Den nya stilen Stil eller idériktning? Estetik eller pseudoestetik? Debatten om huruvida det finns en modernistisk stil eller inte har idag nästan avklingat. Sett till den byggda miljö som modernismen lämnar efter sig är det tydligt att den tog sig uttryck som en stil – just en sådan som upphovsmännen starkt tog avstånd från. Till skillnad från tidigare stilar var modernismen historielös, och avsiktligt så, då dess ambition var ett uttryck för tiden.

Istället hade den nya stilen en teoribyggnad, en för varje skapare absolut sådan, som placerade den stadigt i det tidiga nittonhundratalets politiska situation.

Den här uppsatsen ska inte ge sig in i debatten om vad som kom först: teorin eller estetiken. Vi nöjer oss med att konstatera att den modernistiska rörelsen var högst estetiskt medveten. Dess främsta förespråkare var stora konstnärer. Istället intresserar vi oss för hur den presenteras; i ord, i bilder, ibland i form och miljöer.

I denna uppsats undersöks retoriken i den viktigaste svenska debattboken: acceptera, med den internationella modernismens främste arkitekturskrivare, Le Corbusier3, såsom han 1923 sammanställer sina idéer i ”Vers une architecture”, ansedd som rörelsens viktigaste skrift och säkerligen den som inspirerade flest arkitekter.

1

Modernismen har många namn: internationell stil, den nya sakligheten, funktionalismen osv. När det inte finns anledning att separera de olika rörelserna (eller de olika grenarna av modernism) använder jag rätt och slätt ”modernismen” för alla dess beteckningar.

2 I uppsatsen används ”retorik”, ”retorisk” i vid bemärkelse, och omfattar alla aspekter av argumentation eller framställningssätt.

3 3, 31

sid 2

Frågeställning Vad kan konstateras om den svenska modernistiska retoriken utifrån en jämförelse mellan den främsta svenska debattboken och företrädare för den internationella rörelsen? Kan man se ett samband mellan retoriken och den rådande eller den skapande miljön?

1. Hur talar modernismen till oss? ”Blänkande fasader av eternit, stål, glas. Färggnistrande markiser, fontänens vattenspel över viken. Och överallt flaggdukarnas ständiga rörelse i vinden och runt omkring ramen av grönska som tycktes mörk mot allt det ljusa glittret.

Tycker du att det är så fult som folk säger? frågade August.

Nej, hon tyckte att det var ljust och vackert. Hoppfullt. Det var svårt att förklara men det var som om bilden hon såg gav en vision av en bättre värld, en ljusare, lättare.

Fast när hon såg de radhus, villor och lägenheter som ställdes ut blev hon kanske litet tveksammare. Det var nog bra men hon ville inte bo så. Blev litet för kalt och kallt och en del av de nya möblerna var nog med konstiga än praktiska.”

– Per Anders Fogelström, ur I en förvandlad stad Emelies möte med Stockholmsutställningens framtidsmiljö understryker hur modernismen inom arkitekturen skiljer sig mot andra byggda miljöer. Den är delvis intuitiv och ger i bästa fall en känsla av samstämmighet med den nya tiden, en ljus framtid. Å andra sidan befinner vi oss i en övergångsperiod, där den nya tiden fortfarande är en delvis teoretisk konstruktion – där den ”nya tidsandan” skrivs in i historien av sin samtid. Den nya arkitekturen är skapad för den ”nya människotypen” – en människa som ännu inte hade landat (och kanske fortfarande inte har det) – vartill Emelie inte hör. Därför kan hon inte heller identifiera sig med den eller uppskatta den fullt ut. Vilken denna teoretiska människotyp är faller utanför den här uppsatsens område, men det är intressant att notera att även de som inte räknar sig dit tilltalas starkt av modernismens uttryck, dess retorik.

2. Om accepteras uppkomst och syfte Den debattskrift som ligger i uppsatsens fokus tillkom 1931, mot slutet av den omskakande period, med början runt 1925, då modernismen initierades och tillslut blev mer eller mindre accepterad i Sverige4. Bakom den står sex författare: Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén – på omslaget nämnda i åldersordning. Vem som skrivit vad i skriften avslöjas inte, även om man delvis kan urskilja det genom deras olika intressen och specialiteter. Dessa skiljaktigheter

4

1: I princip varje kapitel om de olika byggnadsområdena beskriver hur genombrottet för den nya arkitekturen kommer i början på 1930-talet.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 3 kombinerat med att boken huvudsakligen skrevs under en enda intensiv vecka, gav upphov till vissa inkonsekvenser i argumentationen som framgår vid en djupare läsning. Alla upphovsmännen hade varit inblandade i Stockholmsutställningen, fem som arkitekter, en som utställningens generalkommisarie. Vid accepteras utgivande återstod bara mycket lite av utställningen, och boken var varken avsedd som ett program för den svenska modernismen eller som en förklaring av utställningen – den var rakt av en debattbok, ämnad att slå tillbaka kritiken som utställningen mött. Bokens mottagande blev överlag gott i pressen, och debatten som följde blev snart alltmer ensidig eller intern.

3. Modernismens spridning Det tog bara några år för modernismen att bli erkänd som den nya tidens arkitektur i Europa. Efter 1910-talets ungmodernism5, formerar sig vid första världskrigets slut ett antal grupperingar främst i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Ryssland, som trots variationer har samma radikala program: en estetisk revolution och sökandet efter nya standarder genom ett bejakande av det industriella samhället6. Redan 1923 proklamerar Le Corbusier den nya andans genombrott, och 1925 börjar de radikala grupperna visa en (synbart) enig front i till exempel Gropius’ Internationale Architektur7. Vid 1930-talets början hade den nya arkitekturen börjat bli accepterad i Europa – ungefär samtidigt som i Sverige. Den svenska utvecklingen var alltså mycket snabb, och den internationella debatten fördes samtidigt här som i Europa.

Huruvida modernismen är ett brott mot traditionen eller en kontinuitet är en ofta debatterad fråga, som och har viktiga retoriska aspekter. Om man skärskådar skrifternas program är det inte mycket som är helt nytt, rörelsen framställs snarast som en sammanställning eller organisation av tidigare idéer. Exempel på detta: - även om man tar avstånd från de historiserande stilarna finner man det nödvändigt att skapa ett byggande som är en tolkning av samtiden – att binda en form till tiden.

5

4, kap 3: Modernismen var inte sprungen ur intet. Internationellt var de viktigaste arkitekterna under denna experimenterande period Behrens, Loos, Perret och Garnier. I Sverige var accepteras författare viktiga delar av arkitekturetablisemanget även under denna tid. Det är intressant att se hur de hanterar kritiken av sig själva; på samma gång skoningslöst och med ett visst erkännande; framför allt i det av Asplund skrivna kapitlet ”Nytt och gammalt”.

6 3, 12. Rörelsernas mål var också av politisk karaktär; det klasslösa samhället ett mål. De åsyftade rörelserna är bla de Stijl, der Sturm, Bauhausrörelsen, purismen och konstruktivismen 7 3, 14.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 4 - idén om den funktionella formen är inte så ny som det ibland kan tyckas av argumentationen. Redan innan ungmodernismen förekom t ex industriarkitektur frigjord från formföreställningar – i modernisternas ögon ”sund”.

Det nya är snarast den identitet idébyggnaden tar – föreställningen om den nya anda som utropades av Corbusier. Frågan är huruvida den fanns, eller om den skapades just genom påståendet om dess existens. Härtill kan retoriken ge ledtrådar.

4. Den nya tiden, den nya människotypen, och ett nytt sätt att uttrycka sig Att den nya tiden givit upphov till en ny typ av människa är ett centralt tema i båda huvudkällorna. Denna nya människotyp tillskrivs egenskaper8, behov och rättigheter9, och ibland också en mentalitet. Denna konstruerade person är förutsättningen för båda böckernas resonemang, den tänkta mottagaren, ett svar på frågan ”funktionellt för vem?”

Modernismen gör anspråk på objektivitet och vetenskaplighet i alltifrån program, stadsplan och bruksföremålsdesign. Objektiv kan man vara för att man skapar för den nya människotypen, en definierad brukare. Problemet är att cirkelbevis uppstår då man å ena sidan hävdar att yttre omständigheter (demografiska förändringar, industrialiseringen, transportsystemen) skapar en ny miljö och därav en ny människotyp uppstår, å andra sidan låter denna människa stå som mall för miljön.

Den rationalisering av miljön som modernismen förespråkar10 kan endast fungera genom att den som bebor den underkastas eller accepterar dess principer. Här framträder den modernistiska teorins svagaste punkt, allt ställs på sin spets i en politisk värdering. Den nya människan tillskrivs alla individers lika rätt snarare än individualitet. Denna svaghet framkommer starkast i acceptera, då dess innehåll är mer vardagsnära – men om vi tillämpar ekonomiska principer på Le Corbusiers resonemang, torde resultatet bli detsamma.

5. Texternas innehåll och retorik Redan i skrifternas upplägg märks skillnader. acceptera ägnar de första kapitlen åt att förklara bakgrunden till debatten och till att förstärka sin syn på det samtida samhället, som tycks kräva deras åtgärder. Därefter börjar en välstrukturerad argumentation om hur bostaden bör vara beskaffad för att möta samtidsmänniskans krav. Den största delen av 8

arbetande, konsumerande, frisk, aktiv, passiv kulturidkare (1, 33) behov av hygien, ljus, avskiljdhet, utrymme (1, 39, passim) 10 1, 79-, 2, 12 9

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 5 boken ägnas åt att på olika sätt bemöta kritiken mot industrialiseringens effekter och de livsvillkor och den form den skapat. Nytt och gammalt ställs hela tiden mot varandra i en slags debatt, där de upplevda problemen och skiljaktigheterna hela tiden bevisas vara föreställningar. Den nya tiden och den nya människotypen är ju redan här!

I Vers une architecture bemöts ingen kritik. Det är en bok uteslutande om den nya stilen – det som bekämpas diskuteras sällan. De avfälliga stilarna bortfärdas i början och dyker här och var upp som ett varnande exempel, men syns i övrigt inte till. Istället dras parallellerna till antiken. Hela boken handlar mycket mer om ”hur” än ”varför”.

Sedd som en retorisk helhetsföreteelse är acceptera förvånansvärt genomarbetad – medvetet eller omedvetet följder den klassiska retoriska mallar. Vers une architecture, å andra sidan, bryter alla regler, men är ändå ett retoriskt mästerverk på ett svårgreppbart, entusiasmerande och hjärntvättande sätt.

accepetera börjar med en vag passage om social anpassning, vikten av objektivitet och om skönhetsbegreppets föråldrande. Resonerandet är torrt, men mot slutet av kapitlet väcks ett intresse för att skapa i enlighet med den nya tiden. Argumenten är hämtade från vardagliga situationer, populärt resonerande och skönhets- och konstbegreppen, som förlöjligas på ett rakt sätt. Därpå följer ett långt narratio där ”kultursituationen” – den ekonomiska utvecklingen och sociala standarden – i Europa diskuteras, och hur den påverkats av industrialiseringen. Därpå förflyttas perspektivet till Sverige (”Det samhälle vi bygger åt”).

Kapitlet förklarar genom att bit för bit analysera arbetarklassens liv, hur byggandet måste förändras i takt med övriga delar av samhället. Argumentationen uppehåller sig särskilt vid bostadens förändring som en konsekvens av den nya tidens liv. Att det är just vid bostadsfrågan som fokus ligger är i det här sammanhanget förklarligt: författarna talar till en målgrupp som endast har makt över sin egen bostad. Författarna hävdar, i enlighet med den populära definitionen av skönhetsbegreppet, att bostaden är ett konservativt område då man förknippar skönheten med de högre klassernas levnadsförhållanden. Och kanske ännu viktigare: bostaden är det byggda som traditionellt sett berättar om vår livsstil.

Corbusier går till väga på liknande sätt, men är mera teoretiskt hållen. Redan i det inledande argumentet talar han om de primära formernas skönhet. Innebörden av detta är jämförbar med vad acceptera vill uppnå med sin diskussion om skönhetsbegreppet, men Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 6 metoden är annorlunda: den talar direkt till ”samtidsmänniskans” förnuftiga och intuitiva estetiska sinne. Behovet av en förändring av byggandet uttrycks snarast som en definition av hur man skapar en modern byggnad, eller uttrycker vad den bör vara. Språket är översvallande, persuativt, ständigt nya vinklingar. Här återfinns berömda uttryck som att ”en bostad är en maskin att bo i” – maskinen som i överförd betydelse står för den mest effektiva lösningen på ett problem.

Härefter börjar båda böckerna närmare definiera den nya tidens byggande, men på två skilda sätt. Corbusier, som skaparen av teorin, beskriver metoderna, vänd till arkitekterna, acceptera försöker göra den svenska arbetaren bekant med produkten av metoderna i två kapitel om bostaden, ”industriell bostadsproduktion” och stadsmiljön. Man talar om behovet av standardisering respektive de positiva effekterna av den. Denna del behandlas på samma gång som propositio, då man här framför sina förslag på ”lösningen” av missförhållandena som målats upp, å andra sidan som ett narratio, som om de ännu inte kommit till lösningen, och det föreslagna redan är verklighet. Särkskilt hos Corbusier blir känslan av berättande starkt, då hans ord inte synes öppna för utmaning, de är sanning.

Här är narratiot drivet av författaren som ständigt spänner den idémässiga bågen längre tills vi slutligen börjar reda upp begreppen. acceptera är mer försiktig och låter läsaren själv dra en del slutsatser.

I kapitlet om industriell bostadsproduktion finns bland annat den resonemangsmässigt intressanta teorin om typer. Här anförs en typisk beviskedja: ”Bostaden är onödigt dyr, för att vi ännu inte tillämpar den maskinella tillverkningens möjligheter. Maskinens princip är reproduktion. Reproduktion förutsätter standardisering, standardisering är en medveten form av den naturliga typbildningen, föremåls fulländning genom förbättring, liksom antikens tempel svarade väl mot sin uppgift genom typbildning. Detta är snarlikt det sätt Vers une architecture uttrycker samma resonemang, fast fokus snarare ligger på typen än på standardiseringen. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är trots allt betydande. Le Corbusier ser på typen som oföränderlig, medan acceptera fokuserar på just bildningen av typen, och beroendet av att typen ständigt ombildas och hålls levande. Retoriken här liknar också Corbusiers: den svarar inte på frågor utan bygger på en lång bevisning med bland annat statistik och räkneexempel, där tempot är så högt att vi inte hinner ifrågasätta det utan att tappa sammanhang.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 7 Nästa retoriska avsnitt, det huvudsakliga refutatiot är utspritt i texten, men dominerar i kapitlen ”om hemtrevnad”, ”industri och hantverk” samt ”nytt och gammalt”. Ett typiskt bemötande är uppbyggt runt att erkännande av ett visst förhållande, normalt en oro för att individen ska förloras i den nya världen. Man tillmäter det viss sanningshalt, men vänder samtidigt på frågan. Ett exempel, så typiska de kan bli för boken: ”Det är sant att känslan av trevnad är något subjektivt, variabelt, … Men detta innebär icka att den är oberoende av rent materiella omständigheter. Känslan av hemtrevnad beror i hög grad på att bostaden väl svarar mot des invånares behov i avseende på de praktiska funktionerna. Det är först och främst beroende av tillräckligt utrymme (varefter organisation, allmängiltiga värden, lugn, solljus osv tas upp)”.

Den retoriska tekniken bygger alltså på att inte svara på frågan, utan att marginalisera oron genom att tala om all försorg som ägnats övriga relevanta faktorer. I kapitlet ”nytt och gammalt” är metoden annorlunda: här förs de tänkta motståndarna, traditionalisterna som läsaren ogärna identifierar sig med, fram med sina argument, som lätt grusas av författarnas/den moderna människans ”vi” på ett nästan arrogant eller komiskt sätt. Ett annat viktigt grepp på vissa områden är att tala om den rådande utvecklingen dra den in absurdum, till något som vi i dag genaste dömer ut som en utopi. På 30-talet var det dock inte lika självklart att t ex alla hems befriande från hushållssysslor11 var en överskattning av hur långt utvecklingen kunde gå.

acceptera uppehåller sig länge vid motsättningarna, upplevda eller verkliga, mellan industri och hantverk, något som Corbusier knappt berör i sin text. Frågan tycks där redan uppgjord. Anledningen till att frågan i Sverige gavs så stor plats kan ha att göra med debatten efter utställningen, där bohagsproduktionen ingick på ett naturligt sätt. De flesta exemplen i detta kapitel rör faktiskt möbler och bruksföremål, snarare än bostadsbyggandet12. Detta avsnitt, troligen författat av Gregor Paulsson, syftar till att etablera modernismens definitioner av industri, hantverk och hemslöjd samt deras syften och möjligheter, och ställa dem i relation till situationen, varav kommer, att industriproduktionen måste stå för huvuddelen av produktionen för att hela samhället skall uppnå välstånd.

11 12

1, 44. Den nya familjetypen, som det sias om, får väl ändå sägas ha blivit verklighet.

Författarna ansåg givetvis att samma resonemang kunde föras om bostäder.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 8 I kapitlet om form av Uno Åhrén är tilltalet mer bitskt. Här förklaras synen på konsten: den fria konsten (vacker) som av sociala skäl bör ersättas av nyttokonsten (praktiskt och vackert).

Intressant nog görs här ett avståndstagande från den på kontinenten ofta förekommande parollen ”praktiskt(/funktionellt) är vackert”. Det är inte alls sant, menar författarna. Det huvudsakliga är att formen uttrycker funktionen/konstruktionen, inte att den är konstruktionen. Denna svårtolkade distinktion finns på sätt och vis även hos Corbusier då han talar om behovet av att ”hitta ett uttryck för samtiden”, men saknas intressant nog på andra håll inom modernismen. Man kan spekulera i hur rörelsen utvecklats om denna aspekt av den modernistiska formen debatterats mer.

De två böckernas avslutning, peroratii, är mycket olika. accepteras är kort och slagkraftig, ett kondensat av boken, en appell till läsaren att medverka i funktionalisternas strävan mot ett samhälle med bättre livsvillkor för alla. Alternativet som utmålas är att bli den passiva åskådaren när den nya världen byggs. Corbusiers avslutning är längre, och alternativet är här mer hotande: arkitektur eller revolution. Vi kan se skillnaden i det politiska läget.

Frankrike var ännu inte återuppbyggt efter första världskriget, vilket ökade arkitekternas djärvhet – det gamlas förstörelse hade lämnat ett tomt ark. Här finns behovet av något nytt.

I Sverige byggs argumenten istället runt en anslutning till traditionen.

6. Språket accepteras språkliga egenskaper är också det en del av dess retorik. Objektivt kan vi konstatera att för tiden vanliga pluralformer av verbet saknas. Språket är förhållandevis enkelt, men det är lätt att tappa bort sig bland alla skiftande begreppsdefinitioner. Precis som hos Corbusier talar skriften ibland emot sig själv – han använder ibland samma begrepp med motstridiga betydelser, men genom att han samtidigt lyckas föra fram tanken bakom meningen spelar det ingen roll i läsarens ögon: det är som om idén är för stor för språket. I acceptera bygger det snarast på en otydlighet.

En likhet mellan verken är att de genomgående använder ”vi”: både det inklusiva vi:et när läsaren eller samhället inkluderas, och det exklusiva om författaren. I accepteras fall är det lättare att förstå. Även om varje enskild text skrevs av en enskild författare, var samlingen hela tiden tänkt att avsändas gemensamt. Vers une architecture har på omslaget bara en författare, men det är inte helt sant. Boken är en samling av texter som tidigare publicerats i L’Esprit Noveau, den tidskrift för radikal konst och arkitektur som Jeannaret drev Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 9 tillsammans med konstnären Amédée Ozenfant. En del av kapitlen är skrivna gemensamt, men inte allt. Det är dock lättare att förstå vi:et om vi tänker avsändaren som en radikal, debatterande tidning.

I jämförelse med Corbusiers texter är acceptera oerhört pragmatisk. Man erkänner till exempel att det finns en konflikt mellan att rita ekonomiska bostäder och att öka standarden. Sådana motsatser tonas ner genom att de olika sidorna behandlas separat. Vers une architecture erkänner inga sådana motsatser. Skillnaderna i uttryckssätt gör den svårare att kritisera och förstå. Där acceptera är förhållandevis resonerande, talar Corbusier enbart i absoluta påståenden. Denna rent språkliga skillnad blir betydande när man försöker bemöta de båda skrifternas resonemang. De är båda nätverk av idéer och begreppsdefinitioner som hela tiden refererar till sig själv, något i grunden svårbemött.

Den enorma självsäkerhet varmed Le Corbusier manövrerar i sin egen begreppsvärld, hans arkitektoniska mantran, finns inte i acceptera – kanske för att den svenska miljön inte lika självklart skulle acceptera det. acceptera målar istället sitt budskap med liten pensel, nästan petigt. Le Corbusier talar mer till fantasin hos läsaren, är medvetet motsägelsefull, ger begrepp dubbla definitioner13, acceptera talar snarare till förnuftet.

7. Bild och grafik Fullständigt revolutionerande är de båda böckernas användning av bilder, men detta återigen på två olika sätt. Hos Corbusier är det bildernas förhållande till varandra eller texten som är radikalt. Det bäst kända exemplet är väl jämförelsen mellan Parthenon och en sportbil14, men även att som exempel på massan och primärformerna som arkitektoniskt uttrycksmedel visa kanadensiska silobyggnader15 skakade läsarna.

I acceptera är bildinnehållet oftast snarare exempel på de bostadsmiljöer man vill skapa, men även här finns ledande jämförelser, som jämförelserna mellan de sk A- och B-Europas jordbruk16. Direkta jämförelser mellan nytt och gammalt (verktygen och stolarna17, vårt sätt att röra oss18) är ett annat sätt. Ännu mer radikalt för sin tid var hur bilder och text

13

Ex ordning är arkitektur – känsla är arkitektur 2, 125. Jämförelsens syfte är att visa på strävan mot den mest effektiva formen för ett visst ändamål.

15 2, 19 16 1, 18. Även här används dock bilderna ofta för att fånga en sinnesstämning snarare än något absolut.

17 1, 159 18 1, 151 14

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 10 samverkade grafiskt. Utfallande bilder, fritt placerade, avbrytande texten, uppfattas inte lika starkt idag som på 1930-talet. Då lär tankarna närmast ha förts till dåtidens veckotidningar19. Detta starka uttrycksmedel användes mer sparsamt hos Corbusier. Mest suggestivt anser jag själv vara första upplagans omslagsbild, den tillsynes oändliga sidodäcket på atlantångaren Aquitania i kombination med verkets manande titel.

8. Självbilden och målet Hur såg den modernistiska rörelsens självbild ut? Rörelsen, som hade sin upprinnelse på flera håll i Europa, var visserligen ständigt splittrad, men var också mån om att ständigt se sig som en enda, då deras teori hade element såsom skapandet av en (enda) sann arkitektur.

De minskade avstånden underlättade kommunikationen mellan de mycket lyhörda grupperna. Särskilt viktiga blev de utställningar som anordnades i en våg under 20- och 30talen, där Stuttgartutställningen blev den kanske viktigaste, i alla fall för den svenska rörelsen. Modernismens retorik är starkt förknippad med rörelsens självbild, då det var en av de samlande faktorerna. Det nästan demonstrativt provocerande används för att tilldra sig uppmärksamheten – den unga rörelsen är inte rädd att belysa sina idéer. Den gör det också mycket medvetet. Målsättningarna är inte längre att uppnå en utopi, som tidigare samhällsomdanares mål ofta varit. Istället handlar det om förändring genom ett bejakande av en förträngd samtid och dess förutsättningar. På detta sätt är modernismen mer än väntat realistisk.

Självbilden är således mycket ljus – man är företrädare för en ny och sann kultur som bara behöver blomma ut. acceptera är dock ett tydligt exempel på självkritik i form av realism.

Det långdragna, försiktiga argumenterandet är indirekt ett erkännande av att den nya andan ännu inte är så stark som man hävdar, och att man gjort sig skyldig till vissa förenklingar. Det hindrar inte författarna från att tro på sin vision.

Vad är det som beskrivs och propageras för? Jo, att byggandet skall komma ifatt samtiden.

Modernismen har en holistisk samhällsuppfattning där allt hör samman, men kan hamna i obalans. Samhället gör framsteg, men byggnadskonsten är efterbliven, och man söker samstämmighet med tiden liksom under tidigare epoker. Vid sida av detta anar man ett djupare program: att sprida visionen om det byggda och arkitekturen som två element, det materiella och det själsliga. Man tror fortfarande på arkitekturen som ett besjälat verk, men 19

1, 203. Detta är en kommentar till boken sammanställd av Anders Åman.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 11 själen sitter i verkets inre logik, i en form som uttrycker funktionen: den nya nyttokonsten.

Slutsats och sammanfattning De säkra jämförelser man kan göra är få, framför allt beroende på de åtta år som ligger mellan de båda skrifternas tillkomst. Skillnaden i målgrupp är också ett hinder. Att det rör sig om två enstaka skrifter är ett mindre problem, då de båda på sitt håll genom sin tyngd var normgivande för sina situationer (även om ingen hade samma spirituella språk som Le Corbusier på den internationella scenen).

Säkert är i alla fall att modernismens snabba genombrott, inte minst i Sverige, delvis kan förklaras med dess effektiva sätt att kommunicera. Genom utställningar, tidskrifter och debattböcker nådde den modernistiska retoriken snabbt en växande skara. Retoriken framhäver viktiga ekonomiska faktorer (den industriella produktionen) liksom sociala (ett mer jämlikt samhälle) och fick sålunda ekonomiska och politisk bärighet. På andra håll i Europa gick det långsammare; sökandet efter det välkända efter kriget hämmade utvecklingen.

Den svenska modernismens retorik skiljer sig på flera punkter från den internationella rörelsens. Där den internationella rörelsen betonar brottet mot traditionen, vill den svenska förklara skeendet som en kontinuitet; det nya är en naturlig fortsättning på vår tradition. Istället för att som Corbusier tala om ”une architecture” – den eviga, enda arkitekturtypen – är acceptera mer nyanserad och fokuserar på att modernismen är det naturliga förhållandet till nutiden – inte oberoende av tiden. Tiden hos Corbusier är mer av ett verktyg, en väckarklocka. Hos Corbusier är det nya ett återupptäckande, i acceptera en utveckling, en typbildning.

Dessutom är argumentens natur olika. Om Corbusier talar om individens instinkt och eviga sanningar, talar acceptera om samhällets inställning och tidens kultur. Ekonomiska och vardagliga/praktiska resonemang får större utrymme. Också målgrupperna är olika. Le Corbusier vänder sig tydligt till vissa yrkeskategorier, främst de kulturskapande och byggande, medan acceptera vänder sig till en bredare publik.

Gemensamt för båda retorikerna är fokusen vid nyckelbegrepp, som än i dag präglar arkitekturen. Massa, yta, primärform, maskin, standard, anda, hastighet, rörelse, Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12

sid 12 arrangemang, ordning, enhet, industriell produktion är begrepp som framhävs framför de klassiska och ges nya definitioner och användningar.

Litteratur.

1) acceptera – Gunnar Asplund mfl, Stockholm 1931. Facksimil, Arlöv 1980 2) Toward an architecture - Le Corbusier, org. titel Vers une architecture, Paris, 1923 Getty Research institute, övers. John Goodman, 2007 3) Funktionalistiskt genombrott – radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931 Per G. Råberg, Stockholm 1970, andra omarbetade upplagan, Kungl Boktryckeriet, 1972 4) Planerarnas århundrade – Olle Svedberg, 1988. 5 upplagan 3 tryckning, Värnamo 2003 Källhänvisningar enl [källa, sidnummer] – exempel ”1, 4” motsvarar källa ett, sida fyra.

Johan Alvfors: Uppsats i arkitekturens teori och historia årskurs 2, KTH Ark. 10.09.12