Uppsats i ”Arkitekturens teori och historia”, kursansvarig Anders Bergström Johan Alvfors, 4 december 2008:
Medeltidens stadsplanering Vid studier av arkitekturens historia hamnar ofta fokus på de byggnader som låg i utvecklingens framkant – kostsamma byggnader, monumentalbyggnader uppföra att imponera. Den absoluta majoriteten av byggnaderna – bostäder och arbetsplatser för det vanliga folket – är givetvis sämre dokumenterat och berörs i mycket mindre grad av både litteratur och kurser. Ett sätt att närma sig denna bebyggelse eller åtminstone förstå dess förutsättningar, den som oftast är gråmarkerad på stadsplanerna, är genom att studera just stadsplaneringen. Städers utseende säger nästan lika mycket som husen i sig om hur livet tedde sig. Stadsplaner har påverkats av många faktorer: geografiska och praktiska, men också konstnärliga och politiska. Den här uppsatsen vill försöka analysera några medeltidens invecklade stadssituationer, och sätta dem i sitt sammanhang. Var medeltiden en nedgångstid mellan två tider med tydliga ideal, eller var det en tid av utveckling? Redan under antiken framträder många stadsplansdetaljer som vi i någon form har kvar även idag. Bland dessa finns från den grekiska traditionen akropolen (stadscentrat), agoran (torget), och systemet med stadsstaten (polis) som administrativ enhet: en stad som fungerade som politiskt (obs ordets ursprung), ekonomiskt och beskyddande centrum för de omgivande landområdena. Även den i modern tid dominerande rutnätsplanen har här sin urtyp i den hippodamoska schackbrädesplanen i bla Miletos på 400-talet fvt, forna Pireus plan osv, som därigenom fick sitt genomslag. Rutformade planer har förvisso funnits redan tidigare1, men det är från den grekiska traditionen vårt arv kommer. I den romerska sfären togs många av dessa drag över, och flera välkända element, såsom comitium/curia och templi infogades jämte capitolii vid fora: på många sätt föregångare till senare rådhus och tempel, vanligtvis placerade vid stadens marknadstorg. Romarna skänkte också historien genom sina nyanläggningar carstrum-formen, den kvadratiska rutplansstadstypen med sin stadsmur och sina huvudgator (cardo och decumanus) och ett centralt beläget forum. Castra, ursprungligen de romerska härlägren, blev i många fall permanenta, och kan idag anas i centrum av dagens sydvästerländska städer, men också i ”ursprungligt” skick i stagnerade eller övergivna städer, främst i norra Afrika. Först och främst var Rom dock en starkt centraliserad kultur, där städerna hade stor betydelse. Riket kan ses som en konfederation av tusentals centra, var och ett kontrollerande sin närmaste omgivning. Rom och de andra stora städerna drog till sig enorma folkmängder, så att de nästan kunde liknas vid dagens städer. När romarriket vid 400-talets början hade brutit samman, försvann centralmakten och städerna, som tidigare lockat med sin handel och sitt i längden ohållbara politiska system, avfolkades. En folkvandringstid påbörjades, och de gamla romarstäderna förlorade alla sina tidigare funktioner utom de kyrkliga. De gamla gatulinjerna bröts successivt, särskilt utanför Italien vilka inte på samma sätt behöll 1
Vissa forskare menar att rutplanen först fanns i Indien (ex Mohenjo-Daro) ca 3000 fvt. Exempel på rätvinkliga planer finns också i den hastigt uppförda pyramidbyggarstaden Kahun i forna Egypten (ca 2700 fvt). Dessa har dock inte varit stilbildande för den västerländska utvecklingen.
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” hösten 2008 2
en mindre befolkning, och äldre byggnader användes ofta som stenbrott. Resultatet blev ett stadslandskap där aktiviteten krympt samman till några centra som alla ryms inom det gamla centrum. Makten övergick så småningom till de germanska rikena, men var även som sådan mycket mer splittrad, och de stormän som hade den lokala makten valde landsbygd (eller platser nära de nya handelsvägar som uppstått när de gamla försvann) som plats för sina residens, som utvecklades till castelli. Kvar som makt fanns också kyrkan, vars biskopar spred sig över Europa och blev viktiga lokala makthavare. (Castellum kallas en stad från denna tid, som besitts av en sekulär härskare, oftast nyanlagd, men efter romerskt mönster. Motsatsen är den romerska staden, civitas.) Hela den oroliga epoken från 400-talet kännetecknas av låg grad av nybyggande. Folkvandringarna delade kontinenten och skydd för boende och handel var viktigt. Här finns roten till den medeltida stadens funktion. Tidigt anlades borgar och befästa kloster längs handelsvägar för varornas skydd. Från 800-talet började fler städer anläggas främst runt borgarna. Anläggningarna styrdes mer av det som i alla tider påverkat lägen och stadsplan: topografi, resursflöden och vedertagna transportvägar, ägogränser och skyddsaspekter, än av ett ideal som under antiken. Dock var inte ens de nya samhällena helt spontana. Som regel lockade borgherren folk till platsen med mark och nya rättigheter, lösande från feodala plikter förekom. Reglerna var ofta tydliga, mark avsattes för alla funktioner: tomter utmättes, och allmänningar, där kyrka, hamn, torg osv uppfördes. En viss zonering förekom, och plats angavs också åt kloster och bondgårdar i grannskapet. Dessa tidiga städer kännetecknas av att de växer upp runt en makthavare som kan erbjuda skydd, eller i orter med annan betydelse, vanligen biskopssäten. Kring år 1000 började en ny period av expansion för stadsbyggandet. En befolkningsökning kombinerat med bättre jordbruksmetoder medförde en större uppodlad areal. Fjärrhandeln ökade åter, och nya marknadsplatser behövdes vilket skapade förutsättningar för städer. Handeln medförde vägar och bättre kommunikationer. Utvecklingen grundlades delvis på den juridiska spelplanen, där köpmännen skaffade sig fler rättigheter och större handlingsutrymme genom sitt kapital. De gamla städerna började växa samman igen, och staden är återigen tillbaka på kartan, särskilt sedan de fått den rättsliga frihet som krävdes. Runt år 1100 är etableringen ett faktum, och nyanläggning av städer tar fart. Särskilt norr om alperna mångdubblas antalet städer. Nu inträder en viktig skillnad mellan den tidiga och den sena, ”mognade” medeltidsstaden. Istället för att växa fram i och runt ett castellum eller i ett gammalt stadsläge, där en befintlig makt grundar staden, drar de ny städerna till sig makten. Lübeck, med sin tidigaste plan från 1158, anges i alla källor som ett tidigt idealfall. Typiskt uppstår de på ett för handel strategiskt ställe, och blir framgångsrik. För alla de sena städerna gäller att platsens betydelse som handelsort har blivit
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” hösten 2008 3
den primära funktionen, och för landsherren är den av sådan vikt, att han bygger en borganläggning med det enda syftet att skydda staden. Borgen i staden blir det synliga tecknet på landsherrens beskydd över handelsstaden, inte tvärt om. Detta markerar ett stort steg i riktning mot städernas frihet – och grunden till köpmannastädernas och handelsförbundens inflytande. Över huvud taget är konflikten mellan herrarnas system och städernas frihetskrav typisk för europeisk historia. Dessa köpmannastäder är särskilt intressanta inom stadsbyggnaden för att det här är fråga om en stad som mitt under medeltiden, och istället för att bygga vidare på en romersk eller av annat folk lämnad bebyggelse, börjar från grunden på något som måste vara ett specifikt medeltida sätt. Som exempel jämte Lübeck kan nämnas franska Montauban, grundlagd 1144, och den något senare Montpazier, en engelsk kolonistad, som Edward I uppdrog franska byggmästare att planera. De tog då många element från Montauban, som vars plan visar på starka influenser från antik. Mellan dessa två, i grunden idémässigt lika städer, syns på deras utveckling hur grundandeformen spelat roll. I Montpazier är den ursprungliga kvartersindelningen nästan oinskränkt, medan bebyggelsen i Montauban fått en mer individuellt borgerlig bebyggelse, något som var typiskt för köpmannastaden. Ett samtida fenomen liknande köpmannastaden var de franska bastides och villes neuves, men dessa hade sitt ursprung ur ett framsteg i den agrara evolutionen och liknade till samhällstypen en fast arrangerad by av större format, ofta med inspiration från just Montauban-städer. I de första medeltida nystäderna syntes ökad ingenjörsmässig planering av staden. Främst utgick man från rationalistiska ståndpunkter, snarare än från en teori, även om några källor hävdar annorlunda. I många fall blev resultatet ett rätvinkligt system, vanligen med huvudgator och mindre gränder, och inslag som centraltorg, rådhus, monumental brunn osv. Mot mitten av 1100-talet är det ändå tydligt att man tagit mer hänsyn till rumsliga och arkitektoniska effekter. I köpmannastäderna var den borgerliga bebyggelsen dominerande, men också vissa hyreshus fanns enligt romersk modell. Kvarteren var typiskt byggda med stort djup, där husen ligger gavelvända och har mellan två och tre rums djup. I Italien och generellt under senare medeltiden, var de vanligare med antingen takfall mot gatan, eller gavelvänt hus med parapet. På baksidan förlades bodar och trädgård, och med eventuellt en smal gränd emellan, anlades andra sidan på kvarteret spegelvänt. I vissa fall byggdes smala gårdshus, något som visar på en utveckling mot det vi ofta associerar med medeltida bebyggelse: den täthet, som sällan var ursprunglig, men som uppkom genom inflyttningstryck och tidens gång. Mot gatan fanns på nedervåningen, åtminstone mot torget, en arkad (som saknas i Lübecks fall, men som är framträdande både i de franska och polska parallellerna, liksom i de flesta bysantinskt inspirerade torgstäderna), vilken också användes för handel. Det är detta regelbundna mönster, och inte de oregelbundna städerna, som representerar medeltidens idealstäder. Däremot bör det påpekas, att även vid de oregelbundna städernas anläggning togs hänsyn till estetiska aspekter. Borgarna försökte gemensamt försköna sin stad genom sammanslutningar. Flera källor talar om en stark borgaridentitet och samhörighet inom även de tidiga städerna. Den medeltida staden tycks också ha haft ovanligt lätt att låta gammalt och nytt samsas – de gamla kvarteren byggdes ofta in i sin helhet utan större förändringar. De stora ingrepp som syns idag är ofta gjorda under barrocken.
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” hösten 2008 4
Här ska också nämnas något om medeltida bostadstyper, bostäder, där också de flesta bedrev sitt arbete. Det är svårt att göra detta och behålla fokus på bostäder för de mindre välbeställda – faktiskt var de byggda på samma former som palatsen, om än med lägre komplexitetsgrad och färre faciliteter. Genomgående alla samhällsskick är dock att ”familjen” – de som delade bostad - var mycket större än idag. Det var främst två urtyper som kom att kombineras under medeltiden: den bysantinska tvårumshuset med två till tre våningar och arkad- eller svalgång från 400-talet, och den nordeuropeiska hallen. Under 600- och 700-talen förses det förra med olika eldningsmöjligheter beroende på ekonomisk klass. Husen var grupperade och slutna mot gården, och liksom i antiken utgjorde torget och inte gatan offentlig plats. Vi finner snart en utveckling där husen öppnas mot gatan, liksom det romerska hyreshuset (ex från Ostia), som är allmänt för fattig befolkning. Byggnadstyperna spred sig genom alppassen, ty vid denna tid var de gamla öst-västliga handelsvägarna avskurna, och sedan vidare via medeltida rutter till västerlandet. I de tyska områdena kombinerades den med hallbyggnaden, och i riktigt förnäma fall även med ett gemak och tornhus. Gallerihuset omvandlas till tvårumshus, och galleriet blir ofta trapprum. Vid 1100-talet börjar de östvästliga kontakterna återbildas, och det blir nu åter tydligt hur medeltidens städer bygger på bysantinska former och inspiration, men med starka inslag av det typiskt västerländska fria företagandets planer och något individuella stil. Det högmedeltida stadsbyggandet hade sin höjdpunkt under 1200-talet. Senmedeltiden efter 1300 är på många områden en stagnation, stärkta av pestens härjningar. Städernas frihet minskade under 1400-talet, då territorialmakten stärktes. På 1500-talet kom renässansens idéer, vilka också berörde samhällsbyggandet. Den enda romerska stadsbyggnadslära som återfunnits är Vitruvius de Architectura som dels saknar eventuella originalillustrationer, och som uttrycker sig i mycket otydliga ordalag om just städers plan. Till exempel finns ett resonemang om de åtta vindriktningar vars vindar stadsborna bör skydda sig mot. Detta ledde till en början ideologerna in på rekonstruktioner med radiella planer vilket skulle ge maximalt skydd, och faktiskt hade några praktiska fördelar. Få städer har dock uppförts enligt vitruviansk radialrenässans: rätt snart insåg man att det omöjligen var Vitruvius avsikt, då det inte hittats ett enda antikt exempel på detta. En av de få städer som uppförts i denna stil är italienska Palmanova. Här kan man se att även försvarsmurselementet fått ändras från de antika, och
Antikens rutplan Gammalmedeltida oregelbunden plan
krigstekniska utvecklingen. Av samma anledning gjordes
Senmedeltida rutplan
1500
0
Vitruviansk radialrenässans
1600
0 1700
Strikt rutnätsrenässans
Barockens radialsystem
1800
0
avsteg från de antika principerna om stadens läge: otillgängligt och vått föredrogs för fortifikationens skull. Snart kombinerades den medeltida rutplanen med Vitruvius idéer och antika fynd till rutnätsrenässansen, som kom att efterlevas mycket strikt under lång tid.
0 1900
även medeltida släta tunna murarna på grund av den
Modifierad renässans
Fig 1. Schematisk uppställning över de senare plantyperna
Intressant är att denna plantyp inte allvarligt ifrågasattes förrän av Camillo Sitte på 1880-talet – just den tid då medeltiden överlag började uppvärderas. Då hade den på
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” hösten 2008 5
åtminstone inom teoribildningen varit rådande ända från antiken, även om man kan tala om viss teoribildning runt de senmedeltida stadsanläggningarna. En ofta omtalad princip inom stadsbyggnad är att en dominerande stadstypologi sällan förändras utan påverkan utifrån. Detta måste sägas stämma också för stadsutvecklingen under medeltiden, då maktförskjutningen från ett feodalt system, som alltmer ersätts av den efter ett tag integrerade handeln, och sedan åter till en starkare centralstyrning, utgjort den förändrande faktorn. Detta gör också att vi för att besvara inledningens fråga måste dela upp medeltiden i två perioder. Under den första, ca år 400900, är det klart att stadsplaneringen efter den tidigare rådande ideologin haft en svacka, då de gamla idealen tydligt bryts. Samtidigt var denna tid av omgruppering kanske nödvändig för städernas fortsatta utveckling? Det sentida Rom var som nämnts inte alltid den idealstat den uppgetts vara. Vi måste ta ställning till vad vi avser med utveckling av planering. Om det är efterlevnad av en definierad plan som avses, kan vi lätt se några faktorer som påverkar stadsplaneringen åt en mer renodlad plantyp: (1) en stark centralmakt, (2) en stark idébyggnad runt staden som objekt och funktion, och (3) uppförandetiden: en snabbt uppbyggd stad är mer regelbunden än en långsamt framvuxen. Då är det också klart hur vi ska betrakta den tidiga medeltiden. Om vi istället ser utveckling som utmärkande för framgångsrik stadsplanering måste vi anlägga en mer dynamisk syn och svaret blir mindre självklart. Om de därpå följande århundradena, som först lade grunden till högmedeltidens framgångsrika och mogna planer, som i sin tur lade grunden för renässansens upptäckter och genomförande, kan inte mycket annat sägas att det knappast var den ”mörka” era den så ofta utmålats som. Även den tidiga medeltida staden var planerad, om än inte på ritbordet som under senare perioder, och följde i högre grad naturliga stråk och andra förutsättningar. Detta resulterade i en välplanerad stad, låt vara inte vid en första anblick, och inte efter en specifik teori, men däremot i mötet mellan människa och stad. Som Sitte påpekar, förde medeltidens oregelbundna planer höga skönhetsvärden till städerna. ”Stadsplanering” i den vardagligen uppfattade bemärkelsen har inte i sig ett värde, utom för den ämnesintresserade. Det är alltid dess resultat, stadens rum, och hur det påverkar livet i rummen, som skiljer städer åt. Litteratur Jag har försökt att utgå från så många källor som praktiken och tiden tillät, eftersom få källor inriktar sig på att beskriva stadsplanering under den valda epoken, och därför behöver komplettera varandra. Förklaringen av vissa fenomens betydelse har tyvärr fått utgå på grund av formatet. L. Mumford: The City in History, första upplagan 1961, New York T. Hall mfl: Den svenska staden, Sveriges Radios förlag, andra tryckningen 1998, Lund E. Cornell: Bygge av stad och land, Rahms förlag, Lund 1977 E. Lundberg mfl: Staden i Västerlandet, Fälth & Hässler, Värnamo 2008 C. Sitte: Stadsbyggnad (originalets titel: Der Städtebau, övers. Göran Sidenbladh), Arkitektur förlag, Sthlm 1982 L. Améen: Stadens gator och kvarter, CWK Gleerup Bokförlag, Lund 1973 Nationalencyklopedin, uppslagsord >stadsbyggnad