Uppsats i ”Arkitekturens teori och historia”, kursansvarig Anders Bergström Johan Alvfors, 4 december 2008:
Medeltidens stadsplanering Vid studier av arkitekturens historia hamnar ofta fokus på de byggnader som låg i utvecklingens framkant – kostsamma byggnader, monumentalbyggnader uppföra att imponera. Den absoluta majoriteten av byggnaderna – bostäder och arbetsplatser för det vanliga folket – är givetvis sämre dokumenterat och berörs i mycket mindre grad av både litteratur och kurser. Ett sätt att närma sig denna bebyggelse eller åtminstone förstå dess förutsättningar, den som oftast är gråmarkerad på stadsplanerna, är genom att studera just stadsplaneringen. Städers utseende säger nästan lika mycket som husen i sig om hur livet tedde sig. Stadsplaner har påverkats av många faktorer: geografiska och praktiska, men också konstnärliga och politiska. Den här uppsatsen vill försöka analysera några medeltidens invecklade stadssituationer, och sätta dem i sitt sammanhang. Var medeltiden en nedgångstid mellan två tider med tydliga ideal, eller var det en tid av utveckling? Redan under antiken framträder många stadsplansdetaljer som vi i någon form har kvar även idag. Bland dessa finns från den grekiska traditionen akropolen (stadscentrat), agoran (torget), och systemet med stadsstaten (polis) som administrativ enhet: en stad som fungerade som politiskt (obs ordets ursprung), ekonomiskt och beskyddande centrum för de omgivande landområdena. Även den i modern tid dominerande rutnätsplanen har här sin urtyp i den hippodamoska schackbrädesplanen i bla Miletos på 400-talet fvt, forna Pireus plan osv, som därigenom fick sitt genomslag. Rutformade planer har förvisso funnits redan tidigare1, men det är från den grekiska traditionen vårt arv kommer. I den romerska sfären togs många av dessa drag över, och flera välkända element, såsom comitium/curia och templi infogades jämte capitolii vid fora: på många sätt föregångare till senare rådhus och tempel, vanligtvis placerade vid stadens marknadstorg. Romarna skänkte också historien genom sina nyanläggningar carstrum-formen, den kvadratiska rutplansstadstypen med sin stadsmur och sina huvudgator (cardo och decumanus) och ett centralt beläget forum. Castra, ursprungligen de romerska härlägren, blev i många fall permanenta, och kan idag anas i centrum av dagens sydvästerländska städer, men också i ”ursprungligt” skick i stagnerade eller övergivna städer, främst i norra Afrika. Först och främst var Rom dock en starkt centraliserad kultur, där städerna hade stor betydelse. Riket kan ses som en konfederation av tusentals centra, var och ett kontrollerande sin närmaste omgivning. Rom och de andra stora städerna drog till sig enorma folkmängder, så att de nästan kunde liknas vid dagens städer. När romarriket vid 400-talets början hade brutit samman, försvann centralmakten och städerna, som tidigare lockat med sin handel och sitt i längden ohållbara politiska system, avfolkades. En folkvandringstid påbörjades, och de gamla romarstäderna förlorade alla sina tidigare funktioner utom de kyrkliga. De gamla gatulinjerna bröts successivt, särskilt utanför Italien vilka inte på samma sätt behöll 1
Vissa forskare menar att rutplanen först fanns i Indien (ex Mohenjo-Daro) ca 3000 fvt. Exempel på rätvinkliga planer finns också i den hastigt uppförda pyramidbyggarstaden Kahun i forna Egypten (ca 2700 fvt). Dessa har dock inte varit stilbildande för den västerländska utvecklingen.