Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 1 av 9
Grundenheter i asiatisk arkitektur - en jämförelse av koncepten mandala och tatami När vi i ett västerländskt perspektiv hör ordet “proportion” dyker oundvikliga mentala bilder av den grekisk-romerska antiken upp: analyser av fasader, matematiska samband i planer, den vitruvianske mannen och Parthenon inskriven i en gyllene rektangel. Det är en bild av antiken filtrerad genom renässansens tro på gudomliga samband och ett större sammanhang bakom denna inspirationskälla för den västliga arkitekturen. Om vi istället hör orden “enhet” eller “modul” förflyttas tankarna till modernismens rationalitetssträvan. Båda dessa reaktioner vittnar om ett kunskapsklimat som präglas av den europeiska sfären - globaliseringen har ännu inte gjort referenser till andra kulturområden lika självklara. Något som däremot är i det närmaste universellt är arkitekturens och överhuvud taget den byggda miljöns koppling till någon form av makt, som på något sätt styr de resurser som behövs för byggande: ekonomiska medel, legala möjligheter, definierandet av ändamål etc. Ett begrepp som är intimt kopplat till detta är “skala”. Vår strävan efter att se proportioner i den byggda miljön, såväl som i naturen, har till största delen varit av rent geometrisk karaktär, och inte inriktad på de absoluta måtten. För att kunna definiera en arkitektur behövs alltså begreppet skala för att komplettera geometrin - skala, som också är kopplat till material, är det som konkretiserar en abstrakt geometrisk skapelse, och det som skiljer den stora pelaren från den lilla är ofta just skillnader i någon form av makt; vardagligt och monumentalt. L Men skala kan också ha andra utgångspunkter, vilket blir naturligt inte minst när vi ska konstruera grundenheter. Människan är en sådan enhet, som är lika stor oavsett sitt sammanhang, oavsett vem personen är. Även om renässansens, och till viss del den moderna analysen av antiken utgått från geometri och matematik, har människan på ett självklart sätt funnits med som måttstock: om inte för den globala geometrin så åtminstone för den lokala, för konstruktionen, då människan är den som bygger. Föreningen av proportioner, principer och geometrier med absoluta mått skapar konkreta byggnader som vi kan ha en kroppslig relation till, alltså absoluta proportioner, något mer än bara skala och geometri. Ett exempel på en sådan konkretisering i Sverige är den traditionella timmerarkitekturen, där timrets längd begränsade vad som var byggbart och skapade moduler med mer eller mindre samstämmiga grundmått. På så sätt kan vi lista tre egenskaper som kan tillskrivas något byggt: en underliggande geometri, som beskriver den matematiska konstruktionen, en skala som talar om bakomliggande samhälleliga eller materiella strukturer och kombinationen av dessa, en konkret och för oss direkt relaterbar enhet, som med hjälp av nya geometrier och ny skala kan bilda sammansatt arkitektur etc. Syftet med den här uppsatsen är att granska två välkända grundenheter i asiatisk arkitektur, närmare bestämt den panasiatiska mandalan och den japanska tatamin. Vad är deras ursprung, och hur påverkar de det byggda? För att möjliggöra en jämförelse, behövs först en kort beskrivning av varje enhet, därefter gör jag en jämförelse utifrån genomgående teman.
Beksrivning av mandala Ordet “mandala” är sanskrit och betyder “cirkel”. Det har också den överförda betydelsen “diagram” eller “schema”. I arkitektonisk och kulturell mening är mandalan geometriskt en kvadrat, centrerad runt en vertikal axel och i planen underdelad av andra kvadrater enligt talserier. Mandalan konstrueras utifrån kvadratens kardinalpunkter, som ofta orienteras utifrån vädersträcken. Tidpunkten för mandalans introduktion i den asiatiska arkitekturen kan sägas vara runt 1500 före vår tideräkning, då indoariska folk invandrade till Indus-området. De tidiga civilisationerna i Indus-dalen hade visserligen en liknande organisation i sina byggnader, bland annat ett rektangulärt rutnät orienterat efter vädersträck, men det är först i mötet mellan de invandrande folken och deras religion och den