Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 1 av 9
Grundenheter i asiatisk arkitektur - en jämförelse av koncepten mandala och tatami När vi i ett västerländskt perspektiv hör ordet “proportion” dyker oundvikliga mentala bilder av den grekisk-romerska antiken upp: analyser av fasader, matematiska samband i planer, den vitruvianske mannen och Parthenon inskriven i en gyllene rektangel. Det är en bild av antiken filtrerad genom renässansens tro på gudomliga samband och ett större sammanhang bakom denna inspirationskälla för den västliga arkitekturen. Om vi istället hör orden “enhet” eller “modul” förflyttas tankarna till modernismens rationalitetssträvan. Båda dessa reaktioner vittnar om ett kunskapsklimat som präglas av den europeiska sfären - globaliseringen har ännu inte gjort referenser till andra kulturområden lika självklara. Något som däremot är i det närmaste universellt är arkitekturens och överhuvud taget den byggda miljöns koppling till någon form av makt, som på något sätt styr de resurser som behövs för byggande: ekonomiska medel, legala möjligheter, definierandet av ändamål etc. Ett begrepp som är intimt kopplat till detta är “skala”. Vår strävan efter att se proportioner i den byggda miljön, såväl som i naturen, har till största delen varit av rent geometrisk karaktär, och inte inriktad på de absoluta måtten. För att kunna definiera en arkitektur behövs alltså begreppet skala för att komplettera geometrin - skala, som också är kopplat till material, är det som konkretiserar en abstrakt geometrisk skapelse, och det som skiljer den stora pelaren från den lilla är ofta just skillnader i någon form av makt; vardagligt och monumentalt. L Men skala kan också ha andra utgångspunkter, vilket blir naturligt inte minst när vi ska konstruera grundenheter. Människan är en sådan enhet, som är lika stor oavsett sitt sammanhang, oavsett vem personen är. Även om renässansens, och till viss del den moderna analysen av antiken utgått från geometri och matematik, har människan på ett självklart sätt funnits med som måttstock: om inte för den globala geometrin så åtminstone för den lokala, för konstruktionen, då människan är den som bygger. Föreningen av proportioner, principer och geometrier med absoluta mått skapar konkreta byggnader som vi kan ha en kroppslig relation till, alltså absoluta proportioner, något mer än bara skala och geometri. Ett exempel på en sådan konkretisering i Sverige är den traditionella timmerarkitekturen, där timrets längd begränsade vad som var byggbart och skapade moduler med mer eller mindre samstämmiga grundmått. På så sätt kan vi lista tre egenskaper som kan tillskrivas något byggt: en underliggande geometri, som beskriver den matematiska konstruktionen, en skala som talar om bakomliggande samhälleliga eller materiella strukturer och kombinationen av dessa, en konkret och för oss direkt relaterbar enhet, som med hjälp av nya geometrier och ny skala kan bilda sammansatt arkitektur etc. Syftet med den här uppsatsen är att granska två välkända grundenheter i asiatisk arkitektur, närmare bestämt den panasiatiska mandalan och den japanska tatamin. Vad är deras ursprung, och hur påverkar de det byggda? För att möjliggöra en jämförelse, behövs först en kort beskrivning av varje enhet, därefter gör jag en jämförelse utifrån genomgående teman.
Beksrivning av mandala Ordet “mandala” är sanskrit och betyder “cirkel”. Det har också den överförda betydelsen “diagram” eller “schema”. I arkitektonisk och kulturell mening är mandalan geometriskt en kvadrat, centrerad runt en vertikal axel och i planen underdelad av andra kvadrater enligt talserier. Mandalan konstrueras utifrån kvadratens kardinalpunkter, som ofta orienteras utifrån vädersträcken. Tidpunkten för mandalans introduktion i den asiatiska arkitekturen kan sägas vara runt 1500 före vår tideräkning, då indoariska folk invandrade till Indus-området. De tidiga civilisationerna i Indus-dalen hade visserligen en liknande organisation i sina byggnader, bland annat ett rektangulärt rutnät orienterat efter vädersträck, men det är först i mötet mellan de invandrande folken och deras religion och den
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
befintliga kulturen, som då var inne i en nedgångsfas, som mandalan får den mysiska innebörd som den än idag har. Mandalan är i grunden skallös och kan appliceras på såväl staden, stadsdelar och den enskilda byggnaden, men skala finns med som en viktig faktor när mandalans dimension ska avgöras. I den traditionella indiska arkitekturen, vastushastra, finns pada vinyasa, ungefär “modulindelning” ssom en bestämd process för att applicera mandalan på en bestämd tomt. Efter ett komplicerat system som bland annat inbegrep den avsedda skalan valdes antalet indelningar av grundkvadraten, från sakala (1×1) till aasana (10×10, dessa kan också vara underdelade i tex 32×32). Mandalan användes i både religiösa som världsliga byggnader. Idag återstår dock enbart stenarkitekturen, det vill säga offentliga byggnader med många användningar (tempel) och härskares bostäder.
2012-06-24 sida 2 av 9
Vastu-purusha-mandala med Prajapati inskriven och namnen på den hinduiska olympen. Norr är till vänster i bilden.
Beskrivning av tatami
Tatamin är ursprungligen en tunn matta vävd av igusa-gräs och fylld av strå. Ursprungligen var den tunn och rullbar och användes främst för att sova på. Under Kamakuraperioden (tidig medeltid) introducerades den som lös inredning i de övre samhällsskikten, och först under 1500-talet började den användas för att täcka golvet, ett bruk som så småningom spred sig från residensen till minka, de traditionella (lantliga) husen. Med tiden har den utvecklats till en styv modul med träram. Tatamins storlek varierar geografiskt och över tid, men variationen har under nästan 1000 år inte varit större än 10-15%, en avsevärt liten variation, som förmodligen varit så konstant eftersom den utgick från den plats en person behövde för att sova, 6×3 shaku (japanska fot), vilket innebär ungefär 182×91 cm. I övrigt har många måttenheter varierat stort i Japan, beroende på att de förändrats då beskattningen ökat. Minka baserat på hashira (tv) respektive tatami, där a är 1 ken/6 shaku och b längden av en tatami. “Rummen” är i de vanliga storlekarna 8 resp. 4,5 tatami.
Tatamin är alltså avsevärt yngre än mandalan, men det system som tatamin är ett uttryck för, standardiserade avstånd i ett hus, är äldre, vilket i sin tur har att göra med utvecklingen av sättet att se och förstå rum. Längden av en tatami är också längden mellan två hashira, de pelare av trä som utgör den bärande strukturen i traditionell japansk byggnadskonst. Hashira tillverkas i standardiserade mått (4×4 sun, en japansk tum som är 1/10 av en shaku, alltså ungefär 9×9 cm) och för höjden användes stardardiserade mätkäppar, kenzao, som gjorde sektionsritningar överflödiga. Hashirasystemet anpassades efter tatamins mått, och systemen blev i princip två sidor av samma sak, med den skillnaden att öster om de centrala japanska bergskedjorna var hashira och stommen primärt, och i västra delen av landet var ytorna primära.
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 3 av 9
Systemens ursprung Både mandala och tatami har starka kopplingar till de olika regionernas religion och kultur, och framför allt till den starka kopplingen som finns mellan religion och kultur. Denna sammanflytning är tydligast i Japan, då shinto-religionen bär fler drag av kulturella vanor och sedvänjor än en religion med tydliga gudar. Vad som är shinto har i så stor grad att göra med vad samhällets världsuppfattning är att de är oskiljaktliga, till skillnad från ett modernt samhälle där vi kan tänka oss ett liv utan tydliga gemensamma åskådningar, eller snarare, där religionen blir allt mer en personlig fråga. Mandalan, proppfull med religiös symbolik, användes i alla typer av byggnader. Mandalan förmodas ha sitt ursprung i den lokala byggnadstraditionen i Indusdalen på 2000-talet f.v.t, som informerades av de inflyttande vediska herdefolkens religion. Denna religion, som byggde på offer till gudar förknippade med naturens element och krafter, smälte ihop med den lokala fruktbarhetskulten. Den viktigaste mandalan, vastu-purusha-mandala, är namngiven efter den dubbla existensen Purusha, i sig en union av den vediska guden Varuna ur vars navel “livsträdet” förlöses med hjälp av Yaksha, en ursprungligen lokal gud eller förknippad med vatten, träd eller ofta själva (moder) Ganges. Purusha “offrar” sig själv i en slags delning, som ger upphov till en värld som är differentierad i motsatser till skillnad från en värld där förmågan till urskiljning saknas. Purushas offer är därför centralt då det är förutsättningen för livet och världen, och Purusha identifieras senare med Brahman - världssjälen, och gav också upphov till tiden eller den kosmiska cykeln 1. Inom buddhismen är återföreningen av Purusha i form av utslocknandet av den personliga själen atman ett mål. I vastupurusha-mandala syns Purusha, också beskriven som Prajapati, den perfekta människan, inskriven i lotusställning (lotusen var Varunas symbol) i en mandala med den mest potenta punkten - naveln ur vilket livet strömmar - som mittpunkt (intressant att dra paraleller till den vitruvianske mannen). Mandalan delades sedan vidare i kvadrater och trianglar, vars delar tänktes vara olika gudars domäner. Namnet “vastupurusha” kommer av dess användning: tanken att Purushas kraft skulle bindas till platsen genom att bygga en boning (vastu) åt honom baserat på hans egen lag. Bruket av vastupurusha-mandala är mycket konsistent genom Asien genom att den var en grundläggande del i vastushastra, den vediskhinduiska arkitekturen som spreds som litterär tradition genom vediska skrifter. Först kom den att starkt influera den tidiga buddhismen, för att sedan få en besläktad och mycket komplicerad utveckling i den senare utvecklade hinduismen 2. Himorogi enligt Günter Nitschke. Ombashira, de fyra hörnpelarna, liksom himorogi kan vara artificiella och reses ofta ceremoniellt. 1 2
Brahman ska inte förväxlas med Brahma, den skapande guden i den utvecklade hinduismen.
Det finnsen föreställning om att hinduismen är den äldre religionen, då dess skrifter går tillbaka till de tidiga vedasamlingarna, men egentligen kan buddhismen i dagens mening sägas ha utvecklats före dagens hinduism.
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 4 av 9
Likaså är japans kultur en blandning av religioner, där arkitekturen dock får sägas vara äldre än den invandrade buddhismen och främst utgå från shinto-religionens världsbild där naturen har en viktig plats. De naturandar, kami, som utgör gudarna (inte helt olika romerska lares) kan bebo objekt i naturen, särskilt stammar. För att kalla ned gudar avgränsades ett område mellan fyra träd eller stolpar med ett rep, och en pelare eller stam i mitten utsågs som yori-shiro, den plats där guden kunde vistas. En sådan avgränsad, helig plats (himorogi) kan ses som ursprunget till hashira-systemet, i grunden ett balksystem på vertikala stöd (jikogumi, till skillnad från zosaku, flexibla byggnadsdelar). De bärande elementen var kraftfulla för att klara de tunga taken. Liksom i vedisk tradition var takkonstruktionen en del av systemet, bemängd med symbolik och förknippad med status. Kvadraten som grundform för mandalan kommer av en jämförelse mellan den vediska uppfattningen att jorden, eller makrokosmos, var fyrkantig, och av människokroppen, mikrokosmos. Enligt Padovan visar sig ofta uppfattningen om jorden som runt eller kvadratisk (de två vanligaste uppfattningarna) vara kopplad till lokal byggtradition. I områden där arkitekturen varit vävd och där textiler och trä domineras uppfattas världen ofta som kvadratisk, medan huggna eller murade rum genererat runda världsuppfattningar. Den vediska herdekulturen får antas vara baserad på den förstnämnda. I Japan är så definivt fallet, även om himlen kom att uppfattas som rund, förmodligen beroende på solskivan, den främsta av kami.
Att ordna världen
Att basera en byggnad på en mandala är inte bara att bygga ett hus på en tradition. Genom ritualerna som används för att lägga ut en mandala för en byggnad och myterna som är förknippade med dem, skapas motsättningar som gör platsen förståelig. Det mest grundläggande som skapas är en ordnad plats eller ett rum, avgränsad från omvärldens oordning, som det är möjligt att ha en relation till. Vidare skapas en relation mellan centrum och periferi, där mitten på mandalan symboliserar en punkt av ursprunglig enhet varifrån rymden orienteras, och varifrån man kan resa bort eller komma tillbaka, precis som de viktiga kosmiska cyklerna eller himlakropparna. Men mandalan symboliserar också andra resor, från periferin till centrum, det vill säga från illusion till klarsynthet, och inom buddhismen symboliserar en sådan resa det åttafaldiga vägen. Slutligen skapar mandalan också en balans i världen mellan de för skapelsen nödvändiga motsatserna. Detta är enligt traditionen en rent kroppslig förståelse av världslig balans, som blir uppenbar om vi står i centrum, vid den punkt som symboliserar den ursprungliga enheten, och balanserar till exempel vår högra och vänstra sida. Genom ordnandet av dessa motsatser, som också finns uttryckta i oss själva, får även mandalan en mänsklig proportion, om än på ett mycket mindre direkt sätt än i den japanska kulturen. Hashira/tatami-systemet är också intimt förknippat med den japanska bilden av rum och ordnandet av världen. Byggandet av ett hus utgår från daikoku bashira, den centrala hashira-pelaren, som definierar det abstrakta, obegränsade rummet ma, i likhet med det rum som andarna kan besitta vid en himorogi. Tecknet “ma” för rum eller tomrum kan också beteckna avstånd eller “betweenness”, mellan till exempel två pelare, och uttalas då ken, vilket också är längden av en tatami. Även i Japan finns det en typ av mandala, som blir viktig när det gäller att bestämma orienteringen av en byggnad, det vill säga steget från den första till den andra grundpelaren. Genom tidigt kinesiskt inflytande kom shinto-åskådningar att kompletteras med kinesisk-indiska åskådningar. Viktigast av dessa var världsberget Meru och väderstreckens kopplingar till krafter och de himmelska djuren. Med detta följde feng-shuiläran om landskap och den ideala platsen, som orienterades i förhållande till väderstreck med hjälp av en mandala, som precis som den hindu-buddistiska kopplade samman väderstreck, färger, egenskaper, sysslor, gudaidentiteter mm. En inte alltför långsökt jämförelse kan göras med den muslimska världsbilden och bönemattan (sajjāda). Här är visserligen världens centrum och därför centrum-periferiperspektivet redan fastlagt,
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 5 av 9
men i övrigt är principen om ett element (bönemattan) som ordnar ett definierat rum i det världen, och som bär mått som kan härledas till människan, giltig även här.
Le Modulor - en västerländsk motsvarighet? Både tatami-systemet och mandalan har alltså på något sätt en referens till den mänskliga kroppens logik eller mått, såväl som en inneboende, sekundär, matematisk logik (dvs både mandalans och tatamins matematik är beroende av människan och vår kultur och våra myter). Det närmsta vi kommer ett liknande system i västerlandet är Le Corbusiers modulexperiment “Le Modulor”. Driven av en stark tro på en underliggande matematik, men tagande i beaktande den samtida utvecklingen mot ett nytt slags modulbaserat standardiserat byggande, såg Le Corbusier chansen att skapa ett nytt enhetssystem. Nästan exakt som i fallet med tatami utgår Corbusier från ett mänskligt mått, längden, som han först sätter till 180 centimeter. Utifrån den mänskliga längden och Le Modulor med blåa (streckade, en utveckling likt det gyllene snittet, dubbla kvadraten, menade han primära) och röda mått. att man kunde skapa arkitektur som hade meningsfulla relationer till människan och dess aktiviteter. I sina skrifter om systemet nämner han inte vilken inspiration han haft, utöver allmängiltiga förhållanden och antika system, men han hade otvivelaktligen kännedom om de asiatiska kulturerna. Det finns slående likheter mellan de sätt Corbusier menar att människor kan ta till sig hans proportionssystem med det sätt man kan förstå mandalan som en “generator” (för att använda hans egna ord) för en arkitektur som vi har ett närmast medfödd (eller kulturellt betingad) förståelse för. Som kuriosa kan nämnas att tatamins mått nästan exakt finns representerade i Le Modulor: längden i den röda seriens åttonde tal och bredden i den blåa seriens femte.
Corbusiers dubbelkvadrat och de olika Modulor-måttens förhållande till den mänskliga kroppen.
Rumsåskådning Även när det gäller rumsbildningarna blir jämförelsen med Le Corbusier intressant. I Vers une architecture skriver han att “planen utgår inifrån och ut - utsidan är ett resultat av insidan”. Även om det var menat som en varning, är det i högsta grad bokstavligen sant för såväl hinduisk som japansk arkitektur, där rumsuppfattningen utgår från den interiöra sekvensen, där byggnaden skapas inifrån och ut. Detta är sant även för de byggnader som knappt innehåller det vi skulle kalla rum, till exempel stupor, då det asiatiska rumsbegreppet skiljer sig från vårt. Den för oss självklara dualiteten massatomrum har inte samma dignitet, framför allt inte i Japan, där “tomt” snarare handlar om “mellanrummet” mellan två former, som det hinduiska templets minimala inre rum och stora superstruktur (jämför yori-shiro och andarnas förmåga att ta plats i till exempel stenar som ansågs vara “tomma”, behållare eller “rum”). Även rumsåskådningen inom islam anknyter till viss del snarare till denna interiöra rumsuppfattning än till idén om rum mellan objekt. I de flesta typer av moskéer är insidans rum viktigare än utsidan - förutom i den osmanska moskén med centraldom var moskén snarare ett stadsrum mellan bebyggelse än vad vi idag talar om som en symbolbyggnad, en yttre form.
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 6 av 9
I just denna uppfattning av det inre rummet skiljer sig dock mandala-arkitektur och japansk arkitektur åt, vilket har att göra med olika sätt att se rum. I såväl västerländsk arkitektur och stadsplanering, i moskén (men inte nödvändigtvis i stadsplaneringen, vägen till moskén) och i den hinduiska arkitekturen kan rummen beskrivas som symmetriska. Här finns en strävan efter balans mellan massor, och ett rum som har en tydlig, centralperspektivistisk riktning, där vi kan orientera oss och förstå helheten genom att vi ser den. Detta saknas i den japanska arkitekturen, och också i viss asiatisk buddhism, och är något som växer fram under den japanska feodaltiden, från 1500-talets slut, i samband med buddhismens intåg, och kontrasterar mot den tidigare dominerande kinesiska (daoistiska) rumsuppfattningen. Istället för att direkt kunna orientera sig och förstå ett rum eller en rumssekvens måste man röra sig i rummet - helheten går inte att tillgodogöra sig med enbart synen från en punkt. Det illustreras också i det japanska perspektivet fukinuki-yatai där försvinningspunkten inte är i fjärran utan istället själva åskådaren: åskådaren står i bilden.
Det japanska perspektivet, fukinuki-yatai, där taken är bortplockade, visar handlingen i ett kontinuum där perspektivlinjerna konvergerar mot betraktaren.
Konsekvenser för rumsbildandet Denna promenadarkitektur gav konsekvenser för rumsbildningarna i japansk arkitektur. När inte ett sammanhang mellan olika platser kan bestämmas från en enda plats, förlorar också sammanhangen däremellan betydelse. Av en rumsföljd A, B och C är det bara från B vi kan uppleva helheten, och från ett fjärde rum D blir relationen till A dold. En mängd olika verktyg utvecklades för att skapa sådana rum. Egentligen består skillnaden mot rumsuppfattningen i Indien i sättet att ta till sig, memorera eller förstå rum. Medan det indo-europeiska sättet är att vilja förstå helheten först och sedan studera delarna, styr den buddhistiska åskådningen emot att rumsupplevelsen är förståelsemässig resa. Genom att vi måste färdas genom ett rum istället för att bara se det, påverkas våra representationsmetoder, och kanske också de rum som skapas med metoderna som verktyg. Istället för ett rationellt betonande av synen används andra sinnen. Noteras bör dock att den hinduiska rum inte är så ensidigt synbetingade som västerländska rum. Vandringen in till mitten och den tid det tar är ett sätt att skapa en sekventiell rumsförståelse, likaså betonar mandalan direkt promenaden i och med att de yttre kvadraterna är avsedda för en inbyggd eller öppen promenad eller ambulatorium runt byggnadens centralrum. Den sekventiella arkitekturen har ännu vidare implikationer. Det japanska begreppet för rum, ma, handlar inte bara om det objektiva rummet, utan också om mellanrummet mellan händelser. Ett avstånd i tid kan också uttryckas med varianter av ma. Istället för att vara åtskilda inkluderar även den
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 7 av 9
Ett exempel från Japan: plan av den kejserliga villan Katsura, ett framstående exempel på sukiya-stilen (tidigt 1600-tal). Den karaktäristiska ganko-ordningen liksom tatmiindelningen syns tydligt.
vardagliga förståelsen av rum tiden, ett slags rumtid. Med den rumsdefinitionen ligger det nära till hands att använda tiden för att skapa rum. Det är ett vanligt inslag i den japanska arkitektur som är influerad av de lantliga minka, till exempel te-ceremonins trädgårdar och hus, där fysiska element som stenläggning används för att styra rytm och tid. Det drar också en tydlig skiljelinje mellan två typer av japansk arkitektur, minka och sukiya. Minka har ett enklare rum (eller enklare jikogumi) medan variationer i zosaku, till exempel flyttbara väggar, skapar den totala rumsupplevelsen utsträckt över tid, det vi ofta benämner flexibilitet (och där grundrummet har generalitet). I sukiya-arkitekturen skapas generaliteten och den totala rumsuppfattningen istället av addition av byggnadsdelar. I detta fall placeras nya byggnadsdelar i ett slags sicksackmönster, ganko. Om detta är likt eller olikt ett rum baserat på mandalan får ett dubbelt svar: å ena sidan var majoriteten av rummen enligt vastu-purushamandala avsedda att vara flexibla, och de offentliga byggnaderna tjänade ofta många ändamål. Å andra sidan har rummen enligt mandalan en tydlig hierarki som helt saknas i både minka och sukiya, och som kulminerar i ett tydligt centralrum, oavsett om detta är öppet eller stängt. Klart är att det finns en brytpunkt mellan det östasiatiska och det indiska rummet, som i alla fall i sin fysiska representation verkar utgå från symmetri. Zen-buddhismen, som uppmuntrar handlingen före tanken, föredrar asymmetrin, det udda och den ständiga förändringen då den gör det nödvändigt för oss att själva handla för att fullborda och förstå, medan hinduismen är mer “traditionell” och framhäver den metafysiska ordningens oändliga symmetri.
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 8 av 9
Ett exempel från östra Indien: plan och nordfasad till Lingaraja-templet i Bhubaneshwar, Orissa (ca 900 vt). Templet har flera förhallar (mandapa) och en magnifik shikhara - den överkragningskonstruktion som här är tydligast över förhallen.
Arkitekturens teori och historia 3, professor Johan Mårtelius Johan Alvfors, årskurs 3, VT11, Kungliga Tekniska Högskolan
2012-06-24 sida 9 av 9
Slutsats Det är generellt lättare att dra tydliga slutsatser av japansk arkitektur än av all den arkitektur som under 3500 år influerades av mandalan. Japansk arkitektur, trots att även den är präglad av flera sammansmälta religioner, utvecklades till det vi känner idag de senaste 800 åren och på ett mycket begränsat geografiskt område. Det intressanta med mandalan är snarast att den varit så konstant trots den massiva religiösa och kulturella utvecklingen i dess stora tillämpningsområde. Mandalan och tatami/hashira-systemen är båda enheter som inför kulturellt betingade proportioner och mått i byggd miljö, den första genom att vara bärare av metafysiska myter, det senare genom att vara det fysiska resultatet av en andlig världsbild. De har båda stora likheter i att de definierar rum, om än av delvis olika karaktär. Den största likheten har de i den process de genererar: då de inte bara genom sin fysiska form utan också genom att de påverkar hur vi uppfattar, förstår, representerar och skapar rum, har de båda stora implikationer på de rum som kulturerna skapar. På så sätt kan den resluterande arkitekturen ses som en del i det cykliska förlopp som den brahman/dharma/dao-baserade världen består av, där utveckling sker genom ett kontinuum av handlingar med en fast bas i de grundläggande myterna.
Litteratur Proportion - Science, Philosophy, Architecture / Richard Padovan London, 1999. ISBN: 0-419-22780-6 Japanska rum / Kristina Fridh Värnamo 2004. ISBN: 91-7333-048-5 The History of Architecture in India / Christopher Tadgell London 1990. ISBN: 0-7148-2960-9 Interpretation in Architecture / Adrian Snodgrass, Richard Coyne Oxon, 2006. ISBN10: 0-415-38449-4