Uppsats i ”Arkitekturens teori och historia”, kursansvarig Anders Bergström Johan Alvfors, 15 augusti 2010:
Modern stadsplanering Den moderna stadsplaneringens historia handlar mer om demografi och politik än arkitektur, och drevs snarare av tjänstemän och upplysningsmän än av arkitekter. På samma sätt står den moderna stadsplaneringens historia snarare att läsa i socialhistoriska än arkitekturhistoriska skrifter. Att ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv studera stadsplaneringen är givande just för att det handlar om tidens människor, snarare än deras hus. När det gäller den moderna stadsplaneringen kan man komma så nära att man ser sig själv, eller åtminstone sina föräldrar, i backspegeln. Min senaste uppsats behandlade översiktligt medeltidens stadsplanering, från antikens slut till 1500-talet, då renässansens planer kom att dominera stadsplaneringen under flera sekel, med vissa modifikationer under barocken och 1800-talets slut. Om denna tid talar till exempel Stockholms planer tydligt (Flemming 1630-tal, Lindhagen 1866), som vanligt något senare än motsvarande på kontinenten. Under dessa århundraden var arkitektens roll inriktad på husen, snarare än stadsplanen. Den här uppsatsen tar upp tråden vid nästa spännande period i stadsplaneringen: början av 1900-talet, då vi ser de första resultaten av den moderna stadsplaneringen, en betydligt äldre företeelse, samtidigt som framtiden debatteras ivrigt och planeringsarbete i vid bemärkelse åter hamnar på arkitekternas agenda. Mycket har utlämnats då jag vill hålla mig till en sammanfattning av utvecklingen, men om formatet tillåtit skulle mer fokus lagts på de presenterade teoriernas förhållande till vad som faktiskt byggdes under deras samtid. Den moderna stadsplaneringens utveckling kommer ursprungligen inte som en konsekvens av, utan som en reaktion på det moderna stadsbyggandets uppkomst. Den moderna arkitekturens tydliga koppling till industri och industrialisering gäller dock också stadsbyggandet. Industrialiseringen blev startskottet för den första stora förändringen av städerna på lång tid, där behovet av arbetskraft centraliseras och landsbygden avfolkas. Centraliseringen ökade arbetets effektivitet, men som krävde energi, vilket ångmaskinen från och med 1780-talet gav den. Energins centralisering, först till skogsområden och därefter till gruvområden, blev också folkets centralisering. På de flesta håll i Europa ger inflyttningen av arbetare till städerna en helt förändrad demografi. Stadsbyggandets förutsättningar ändrades, utan att stadsplaneringen svarade. Fortfarande gällde de ofta strikta planer som skapats i enlighet med renässansens ideal, eller tolkningar av dessa. Tätheten ökar av ekonomiska skäl, och kvaliteten på bostäderna blir låg, då efterfrågan är skyhög. Det leder till hälsomässigt och socialt ohållbara miljöer. Värst är problemen i de städer som ensidigt är industristäder, alltså de städer som växt mest. Problemen bygger inte främst på en förändring av stadsplanerandet (även om tätheten ökat), utan snarare på bristen på förändring, eller strängt taget frånvaron av planering. Inget tyder på att landsbygdens arbetarmiljöer var bättre, rymligare eller renare än i städerna, men i städerna får byggandet en helt ny koncentration och hastighet vilket leder till en infrastrukturell kollaps och misär. Denna utveckling börjar, precis som industrialiseringen, i England i mitten av 1700-talet för att sedan sprida sig över kontinenten, först till Holland, sedan till Tyskland och Frankrike. Det är också främst från England, Frankrike och Tyskland som de första reaktionerna mot situationen föds. Dessa reaktioner utgör fröet till den moderna stadsplaneringen. Samtidigt som industriarkitekturen uppstår som ny typ då arbetet tidigare skett i hemmen, är det främst bostadsbyggandet och fabrikernas föroreningar som orsakar problem. Att industrin och ”maskinkulturen” skakade samhället i dess grundvalar och gav livet ett annat innehåll och en ny hastighet är en viktig del av den modernistiska historieskrivningen. Alldeles
Den moderna stadsplaneringens ansikten Robert Owen, Edwin Chadwick, Camillo Sitte, Ebenezer Howard och Le Corbusier
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 2
bortsett från hur denna förändring använts i retoriken, är det klart att industrialiseringen blev den största, och helt klart den hastigaste och mest genomgripande, förändringen av samhället som inträffat. Allt sedan antiken hade förändringar skett långsamt. Vare sig de var till det sämre eller bättre fanns det tid för anpassning. Perioden 1760-1790, endast en dryg generation, kommer alla de förutsättningar som medger en nästan obegränsad utbyggnad av industrin: ångmaskinen, stålet och stenkolet. Samhället förändras nu snabbt, och viktigast för stadsplaneringen: förändringen har blivit överskådlig. Och precis som maskinen förändrade livsmiljön, kom den också att visa att människan genom sina verktyg hade makten att förändra sin miljö. En samlande faktor för tidens beskrivningar av arbetarnas livsmiljö är att deras ton inte längre är konstaterande utan värderande, uttryckande ambition. Med förändringens överskådlighet följer kravet på att också kunna kontrollera den. Plötsligt är det möjligt att vara missnöjd med förhållandena, eftersom det finns alternativ. Kampen för en bättre livsmiljö börjar. Den moderna stadsplaneringen mål blir sålunda att i en vid mening tygla samtidens stadsbyggande, som präglas av ekonomiska intressen, små marginaler och hård konkurrens, och föra in humanitära perspektiv. Reaktionerna blev huvudsakligen av två typer. Å ena sidan uppstod idéer om teoretiska samhällen, ofta företrädda av någon upplyst, framstående person och vilande på ideal såsom jämlikhet, bildning och kultur; de tidiga utopierna. Å andra sidan börjar andra grupper, främst företrädda av likaså upplysta tjänstemän med funktioner inom städernas administration, att propagera för höjda standarder genom lagar och regleringar, främst utbyggnad av infrastruktur och begränsning av täthet – en slags teknisk-hygienisk väg att komma till rätta med problemen. Ibland utopisterna märks framför allt Robert Owen (1771-1858). Owen hade genom eget arbete förvärvat några spinnerier i Skottland. Då han själv arbetat sig upp från enkelt affärsbiträde, insåg han miljöns och tillfällighetens betydelse för personens öde, och att all hänsyn måste gå till människan och dess miljö snarare än till ekonomin för att uppnå en höjning av levnadsstandarden. Han gjorde försök på sina egna fabriker med en serviceanläggning där arbetarna erbjöds bland annat barnuppfostran, undervisning, lokaler för föreningar och kultur. 1816 presenterade han sin allmänna teori om ett idealsamhälle. Det bygger på en analys av den stora arbetslösheten i landet efter Napoleonkrigen, då kapitaltillgången och efterfrågan minskade. Produktionsnivån har skjutit i höjden, och Owen menar att enda sättet att upprätthålla den nivån (såsom den kommer av maskinkraftens hjälp), är att skapa en inre marknad. Arbetarnas förhållanden måste avsevärt förbättras. Men Owen har inte bara ekonomiska grunder för sin teori. Uppfostran och utbildning av befolkningen är viktigt, och därmed avståndstagandet från de gamla miljöerna och de dåliga vanorna. Hans samhälle förläggs till landsbygden och skall idealt bebos av 1200 personer. Graden av kollektivisering är hög, barn, arbetande och äldre bor tillsammans snarare än i familjer. Servicen är väl utbyggd, och samhället är zonerat, med bostäder skilda från fabrikerna genom grönområden. Luft, ljus och grönska har här både en hygienisk och en ekonomisk mening. Detta är den första tydliga utopiska programförklaringen. Mycket liknande Owens teorier är fransmanen Etienne Cabets Icarie (de två hade också träffats), först publicerat 1840. Båda gjorde försök att sprida sin idé bland såväl lokala som nationella makthavare, och då de inte vann gehör, tog de sina respektive anhängare till hjälp i egna försök. Bland annat försökte både Owen och Cabet grunda samhällen i såväl sina hemländer som i den nya världen. Alla dessa försök drabbades av interna splittringar och kollektiven upplöstes ett efter ett. I sina modeller hade de, i sin iver att komma tillrätta med de materiella problemen, förbisett hur den enskildes frihet ska förenas med styrandet av samhällena. Cabets landsman Charles Fourier hade redan 1808 lagt grunden till en av de mest berömda utopierna; La Phalanstère, ett stort projekt som sakta tog form. Genom att samla nästan två tusen invånare i ett slottslikt komplex, ackompanjerat av fabriker, grönområden och serviceanläggningar och under långt driven kollektivisering, ville han skapa det fullbordade socialistiskt
Den första utopin Robert Owens egen framställning av sin idealstad New Harmony , planerad att uppföras i Indiana
En anpassad utopi Ministerbesök i Godins Familistère vid hans metallindustrier i Guise, 1924
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 3
jämlika samhället. Detta kom aldrig till skott, men i Godins mildare form, där skalan minskades och kollektiviseringen slopades, åstadkoms ett samhälle som fungerade under några decennier. Arvet från utopierna lever kvar i någon utsträckning i alla 1900-talets stadsbyggnadsteorier, och föregriper dem ibland på ett nästan märkvärdigt sätt. Till exempel talar Owen, hundra år innan Vers une architecture, om sitt parallellogram som ”… en maskin (invention) avsedd att … höja den fysiska kapaciteten och den mentala hälsan i hela samhället…”. Godin anger som skäl till tätheten och höjden hos sin familistère, att ”ett ekonomiskt utnyttjande av marken gav utrymme för en park runt F. på nästan 20 acres…” för att sedan tala om alla lägenheters tillgång till luft och ljus. Det invånarantal Owen anger för sitt idealsamhälle ligger mycket nära Corbusiers Unité. Många trädgårdsstadsteorier, inte minst Howards, bygger delvis på dessa tidiga försök till samhällen mellan stad och landsbygd. Till exempel bygger Frank Lloyd Wrights Broadacre CIty (1932) på samma täthet som Owens samhälle. Utöver dessa likheter lärde efterföljande planerare mycket om svårigheterna som uppstår vid förverkligande av utopier. Till exempel led alla de tidiga försöken av att man bokstavstroget förverkligat vad som egentligen var schematiska modeller. Brister i senare teorier, såsom en alltför stark form- eller typbildning snarare än hänsyn till verkliga behov, kunde på så sätt förebyggas. Utopisterna kritiserades ständigt från flera håll, bland annat i det Kommunistiska manifestet (1848), ett av tidens viktigaste politiska skrifter. Huvuddragen i kritiken riktar in sig på att dessa småskaliga experiment är förfelade, då de bygger på en simulering av en social och ekonomisk verklighet som inte finns. För att uppnå ett verkligt omdanat samhälle måste det till en revolution. Både Owens, Cabets och Fouriers samhällen bygger ju på att välvilliga kapitalister investerar i dem och upplåter mark! Kritiken kom också från den andra handlingsgrenen inom stadsbyggandet, som snarare än att sätta en slutgiltig form på sina idéer lät den växa fram genom gradvisa standardhöjningar. Den viktigaste utmaningen, menade man, var inte en förändring av samhällets form, utan av organisationen. En utveckling av lagstiftningarna stod i fokus. Under industrialiseringen var politiken i de flesta länder vad vi idag ser som närmast ekonomiskt liberal. Staten begränsade sina ingrepp och majoriteten av utbyggnaden av såväl infrastruktur som industri var privat. Detta gällde i de flesta länder, däribland England och Frankrike. Med tiden uppstod problem vid den obegränsade utbyggnaden av infrastrukturen, som saknade samordning. Det gällde först kanalerna, senare järnvägarna. Det stod klart att den engelska staten måste avvika från sin icke-ingripande praxis. I längden ledde detta till att även England fick klara regler för expropriering, vilket Frankrike redan hade då de redan tidigare samordnat ett nationellt järnvägsbyggande. Dessa bestämmelser blev viktiga vid ingreppen mot de koleraepidemier som härjade på 1830-talet och föranledde att staten utredde hälsosituationen i arbetarkvarteren. En föregångsgestalt på det här området vad Edwin Chadwick, som 1932 utnämndes till inspektör i Kommissionen för de fattiga, och som genom sina rapporter bidrog till den första hälsovårdslagstiftningen 1844. På så sätt kom arbetarklassens boende att regleras utifrån en hälsovårdssynpunkt. Lagen följdes upp av nya 1846 och 1848, och behandlade då bland annat avlopp, vattenförsörjning, födelse- och dödsregister, lägsta hygieniska standard i hyresbostäder, badinrättningar, offentlig renhållning, tjänstelistor för läkare, ordning inom livsmedelsproduktion mm. Kontrollmyndigheten utökades med sk. boards of health och fick ökade befogenheter. I Frankrike antogs en liknande lag med mer begränsat innehåll 1850. Även denna humanitära rörelse som tog kampen i lagrummen mötte mycket kritik från konservativa håll, men i och med de epidemier som härjade gavs de lagstiftande församlingarna inget alternativ till ingripande. Det är intressant att ställa den tidiga stadsplaneringens experiment i relation till den politiska utvecklingen. Under industrialiseringen växte snabbt arbetarnas organisationer och fackföreningar, och de flesta anslöt sig till socialismen. Stödet växer för kritiker av den sociala ordningen, till exempel Marx. Det kan tyckas självklart att kampen för en höjd urban standard för
Konstn채rligt stadsbyggande En sida ur C. Sittes manuskript till Der St채dtbau, med de karakt채ristiska exemplen p책 medeltida platsbildningar i Italien, Holland och Tyskland
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 4
arbetarklassen skulle vara en socialistisk fråga, men märkligt nog är stadsplaneringsfrågan ofta skild från dessa organisationers program och utveckling, och drivs istället av individer som med eget kapital eller egen makt gör de experiment som driver utvecklingen. Detta berodde främst på att de politiska rörelserna (från alla håll på den politiska skalan) oftast angrep den ordning som skapat samtidens stadsmiljö, snarare än själva miljön. Politiken förlitade sig på att en förändring av den ekonomiska och sociala ordningen skulle medföra ett bättre urbant klimat, och samtidens utopister såväl som experter på hygien och administration hamnade i skymundan av de högre ställda politiska målen, trots sina höga ambitioner. Vissa utopister, till exempel Fourier, utgjorde till en början en slags ”praktisk” inriktning av socialismen som syftade till att ändra ordningen genom byggandet, snarare än tvärt om. Med tiden växer dock klyftan genom politikens bristande intresse för frågan. Nästa kontakt som tas med politiken är oväntat nog med den europeiska nykonservatismen, som efter det oroliga året 1848 använder den teknisk-hygieniska sidan av stadsplaneringen för att stabilisera samhället genom reformer. Detta drag, tillsammans med den socialistiska rörelsens splittring, kom att påverka Europa starkt långt in på 1900-talet genom att bidra till ett underblåsande av socialistiska revolutioner i de länder som genomgick reformer. Vid 1900-talets början har visserligen de tekniskt-hygieniska ansträngningarna skapat vissa förbättringar av miljön genom lagar och en ökad problemkännedom. Problemen är dock långt ifrån lösta. Runt städerna finns fortfarande kransar av bebyggelse med låg standard i stor trängsel. Industrisamhällets löfte om ett bättre liv för alla är långt ifrån infriat. Det är alltså inte märkligt att det är i denna tid nästa våg av stadsbyggnadsteorier har sin upprinnelse. Något som skiljer situationen från den 1848 är att stadsplaneringen åter knyts allt starkare till arkitekturen och blir en uppgift för arkitekten, samhörig med bebyggelsen. Detta beror bland annat på den stora skalan/mängden i byggandet, men framför allt att de befintliga planerna läggs under lupp; huset är inte längre något som ställs på en tomt enligt en sedan länge upplagd plan. Bland tidens rörelser märks framför allt den konstnärliga, med företrädare som Camillo Sitte, som starkt betonar stadsrummens betydelse i förhållande till arkitekturen och tar fram medeltida ideal. Rörelsen angrep bland annat den våg av avenybildningar som följde revolutionsåren (och som till stor del underlättats genom 1840-talets exproprieringslagar), till exempel Grands traveaux i Paris, Ringen i Wien, Eixample i Barcelona osv; om än försvarbara ur ett hygienperspektiv förändrade de inte stadsbyggnadsnormen i stort. Samtidigt som modernismen börjar göra sitt intåg, genomgår många länder en romantisk period av sökande efter ett nationellt byggande som lierar sig med den konstnärliga planeringen. Därför blir den lättare för modernismen att förringa, och stärker bilden av modernismen som icke-lokal och absolut. Det är i denna miljö som Ebenezer Howard 1898 ger ut sin enda publikation To-morrow: a peacefull path to real reform, 1902 utgiven under det mer bekanta namnet Gardencities of Tomorrow. Howard hade en bakgrund som kyrkoman, under sina USA-år reporter och senare reporeter i det brittiska parlamentet. Sitt intresse för samhällsfrågor får han genom läsning, och framför allt E. Bellamys roman Looking Backward inspirerade hans berömda stadsbyggnadsskrift. Över huvud taget spelar skönlitteratur med inslag av utopier eller dystopier en stor roll för tidens stadsutveckling, bland dessa kan nämnas W. Morris reaktion på Bellamy, News from Nowhere). Howards skrift har inte en vetenskaplig karaktär, vilket kan ha bidragit till det låga intresse den väckt i seklets stadsplaneringsdebatt. Trots detta är den speciell på många sätt. I sin text uppfinner Howard ett nytt begrepp, trädgårdsstad, och beskriver ett samhälle som förenar stadens och landsbygdens fördelar. Boken är upplagd som en guide till att skapa en trädgårdsstad, alltifrån markens förvärvande, uppdelen av marken enligt de scheman på ekonomisk och social grund, hur stad och mark ska ägas (gemensamt) och förvaltas. Vidare beskrivs hur ekonomin, företagandet och infrastrukturen fungerar. Trädgårdsstaden är sålunda ett mycket djupare begrepp än en blandning av stad och landsbygd. Ur den framväxande modernistiska rörelsen kommer på 1920-talet Le Corbusiers första stadsbyggnadsprojekt. De är nära förknippade med hans arkitektur och bildar en oskiljaktig del i alla hans större projekt. I visionen Ville contemporaine och senare i sitt förslag till ny plan för
Gardencities of to-morrow Diagram konstruerat och ritat av E. Howard, nätverk av trädgårdsstäder, 1898
Yesterday, to-day, to-morrow Marknadsföring av Welwyn Garden City, 1920-tal
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 5
Paris, Plan Voisin, söker han ytterligare ett nytt sätt att tackla den okontrollerade förortsutvecklingen. Det skall ske genom en zonerad stad, där höga solitära hus utgör affärs- och administrationsbyggnader. En labyrint av lamellhus bildar bostadsområden runt omkring, allt omgivet av grönska och en trafikseparerad infrastruktur byggd på fotgängaren och bilen. När Manière de penser lʼurbanisme utkommer på 40-talet har han utvecklat en generell global urban teori, som inbegriper begrepp som ”den industriella bandstaden” och ”den koncentriskt utstrålande staden”, alla delar i den stora infrastruktur och markanvändningsplan som läggs ut över kontinenterna. Det är intressant att jämföra Howards och Le Corbusiers moderna utopier, som framför allt indirekt, och genom kopior och andrahandskopior kom att influera stadsbyggandet långt in i efterkrigstiden. Howards teorier har fått många efterföljare och begreppet trädgårdsstad ligger på mångas läppar, även om de flesta inte känner till den mycket precisa innebörd som föddes med begreppet. Le Corbusiers teorier smälte ihop med resten av högmodernismen, för vilken har var en ledstjärna. Vissa delar av idégodset är ännu aktivt. Båda teorierna vänder sig mot samma aspekter av samtida byggande, och då framför allt mot de ännu sprawlande förorterna och förortsstäderna. Båda utopierna har också mycket gemensamt med sina föregångare och landsmän. Trädgårdsstaden och Ville contemporaine påminner ursprungsmässigt och delvis formmässigt, om än inte i skala och idé, om Owens respektive Cabets idealsamhällen. De två teorierna har en inbördes relation. Corbusier hade läst Howard och omfattade delvis teorin i sin bok, även om han kom att kritisera skalan och oviljan att omfamna det industriella byggandets och de moderna materialens möjligheter, arkitektoniska aspekter som denna uppsats lämnar därhän. Båda författarna har en social snarare än en teknisk ingång till stadsplanering, och deras utopier är populärt författade, i Howards fall med en pedagogisk noggrannhet, hos Corbusier med ett lysande retoriskt och inexakt bildspråk, i ett stort begreppsbygge som gränsar mot mantrats säkerhet. Howard skrev endast en publikation under hela sitt liv, och spred därefter sina idéer genom föreläsande och bildandet av en förening för personer som stödde och utvecklade hans teori, och senare omsatte den i praktiken i två exempelsamhällen, Letchworth och Welwyn. Corbusier å sin sida var ständigt i händelsernas centrum, snabbt producerande artiklar, projekt och böcker. Något fullständig Ville contemporaine kom dock aldrig att uppföras under hans livstid, endast enstaka unités ur hans senare (1935) projekt Ville radieuse. Hur har då författarna tänkt att deras utopier ska förverkligas? Howard är mycket tydlig på den punkten. Han tänker sig att en egendom köps genom samlade hypoteksobligationslån, att egendomen förvaltas av privatpersoner och ger en del av stadens utdelning till obligationshavarna. Den stad som anläggs skall genom exemplets makt locka en befolkning och gå runt ekonomiskt, för att till slut bli gemensamt ägd. Då staden blir en framgång räknar Howard med förändringar i lagen som underlättar byggande av trädgårdsstäder, och undantaget skall bli regel. Detta är slående likt hur experimentsamhällena Letchworth och Welwyn förverkligades, och också mycket likt Owens tankar hundra år tidigare, även om han snarare än till investerare litade till en upplyst markägare då de första mönsterbildande samhällena skulle anläggas. Hos Owen var dock bildandet ett mindre problem än driften, för trädgårdsstäderna gällde det omvända. Howard hade också tänkt ut ett slut på historien: tillslut kommer trädgårdsstäderna bilda ett nätverk och helt avfolka de ursprungliga städerna, som då har att välja mellan att försvinna eller att även de omvandlas till trädgårdsstäder. Även om han inte uttalar det, kan vi se spår av att upplysningstidens jämlika harmoni har infunnit sig. I sina tankar om den moderna staden är Corbusier mycket mer otydlig om förverkligandet. Han verkar lita till sin egen retorik för att övertala världen om sina idéer, som dock förkastas gång på gång. Ändå följer och utvecklar han sitt ursprungliga program till ett enormt idébygge av luft, ljus, grönska, fria horisonter; följden av integrationen mellan en teknisk och en andlig syn. Om Howard står för en noggrann organisation, pendlar den samtida staden mellan plan, poesi och konstverk. Det är en vision med starka värderingar som satsar allt på ett kort. Istället för nyanläggning av städer inriktar sig de flesta av Corbusiers exempel på att direkt ”rädda” de befintliga undan
En ny tidsanda Le Corbusier: Plan Voisin, 1925
Manières de penser skiss av Le Corbusier: den industriella bandstaden och den koncentriskt utstrülande staden
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 6
förslumning. Genom den nya kondenserade arkitekturen kan gamla arkitektoniskt värdefulla miljöer bevaras, mot att industrialiseringens byggnader rivs och en ny ordning införs. Att välja en planering ”med stöd i tidsandan” innebär inte ett så stort steg, menar han, alla förutsättningar finns redan. Framtiden kommer se tillbaka på en så drastisk förändring som ett rådigt ingripande. På så sätt är Corbusiers omdaning våldsam, och följer tanken om en arkitektonisk revolution för att undslippa den social-ekonomiska. Märkligt nog är hans utopi, trots att den genom sin drastiska tydlighet attraherat större stöd från socialistiska och kommunistiska kretsar än trädgårdsstaden som ibland kommit att förknippas med någon slags småborgerlighet, egentligen konservativ vad gäller samhällets innehåll; en förvandling på ytan, av det fysiska, av organisationen, men med organen intakta. Även om Howards miljö är mindre extrem, går han djupare i själva innehållet. Man skulle kunna säga att Corbusier är formmässigt mer radikal, medan Howard är den socio-ekonomiskt radikale. Skalan i de olika utopierna är värd att beakta. Medan Corbusier är nästan skallös i sin beskrivning, är Howard mycket exakt om idealsamhällets storlek. Han är den enda som under sin samtid, i de tidiga utopisternas anda, talar om kontroll av ett samhälles storlek som en viktig faktor för att kontrollera den sociala ordningen. Howard förutsäger självsäkert att staden vid den här storleken kommer fungera så felfritt att den över huvud inte belastar landets rätts- och vårdväsenden. Då staden växt färdigt, kan en ny stad börja växa. Corbusier har en annan approach: hans städer ska ju snarare ersätta de nuvarande rakt av, och han fäster sig inte nämnvärt vid storleken. Stadens anpassar sig till invånarna genom antalet enheter för arbete och boende samt skalning av infrastruktur och komplement. Skalan gör också skillnad på ett annat sätt. Hos Corbusier gör storkskaligheten att planeringen i princip smälter samman med arkitekturen. De olika hustypologierna ingår i teorin: affärscity, fabrikshallen, den vertikala respektive horisontella trädgårdsstaden (dvs boendet) samt bostadens komplement (Corbusier är den första som förvrider trädgårdsstadsbegreppet). Friheten i utformningen av husen är relativt liten, givet de ekonomiska kraven, även om den stil som modernismen för med sig skalas av. Howard skiljer sig radikalt och säger förvånansvärt lite om själva husens utformning, han nöjer sig med några noteringar angående normal tomtstorlek. Den gängse bilden av trädgårdsstaden, någon form av villa- eller radhusbebyggelse där varje hushåll har sin trädgård, var i alla fall inte planen. Letchworth byggdes med småstadsbebyggelse i oftast ett par våningar efter rådande stil. Värt att notera är att Howards schematiska planer är helt upp till tolkning och platsanpassning, och att en trädgårdsstad inte blir den andra lik. Man kan diskutera vilken av teorierna som blivit den mest efterföljda och kopierade. Ingen av dem omfamnades av sin samtid i den utsträckning upphovsmännen räknat med. Det faktum att Howard själv medverkade till uppförandet av två samhällen enligt hans plan, och att hans utopi alltså blivit verklighet i någon slags ”ren form” (försöken blev lyckade), innebär inte att hans teori har fått ett större genomslag eller ligger närmare verkligheten. Ingen av teorierna har någon given politisk anknytning. Howard skrev medvetet för alla, oavsett politik. Socialismen kom senare att i många länder liera sig med senmodernismen som lånat många drag från Corbusier, men själv hade han ett komplicerat förhållande till politiken som spände från extrem höger till ett socialistiskt arv, och han avsade sig senare allt politiskt ställningstagande. En koppling mellan modernism och socialdemokrati som var härskande i till exempel Sverige under efterkrigstiden ledde till att Corbusier ansågs ha haft ett stort inflytande på den byggda miljön i västvärlden. Faktum är dock att det som byggdes, om än i modernistisk eller funktionalistisk form, ofta lånat minst lika mycket från trädgårdsstadsteorin, även om det sällan framhävdes. Det finns många anledningar till att vi idag kanske hellre ser ett samhälle som bygger på trädgårdsstaden än på la ville radieuse. Modernismen, som förknippats med Corbusier, har haft fler synliga misslyckanden. Även sådan kuriosa som att Howard tänkte sig att infrastrukturen skulle bygga på kanaler, järnväg, tunnelbana och den nyuppfunna elmotorns fordon, medan Corbusier bygger främst med bil och flyg, gör att trädgårdsstaden känns som det sympatiska
Argumentation Skiss av Corbusier, lamellhusformationer Diagram av Howard, the three magnets : the people where will they go?
Johan Alvfors årskurs 1/LL4 johan@alvfors.se
Uppsats i kursen ”Arkitekturens teori och historia” sida 7
alternativet. Faktum är dock att vi aldrig sett en fullbordad stad av Corbusier (kanske med undantag av indiska Chandigarh) vilket gör miljöerna svårare att bedöma. Det är märkligt att läsa om dessa moderna teoriers öden, från uppkomsten i de tidiga utopierna och lagstiftande krafterna i slutet av 1700-talet till komplexa, kritiserade och missförstådda utopierna i mitten av 1900-talet. Att till exempel konstnären Le Corbusiers utopi kom att polemisera mot den konstnärliga planeringsrörelsen och att den ursprungliga trädgårdsstaden är så gott som okänd idag är bara två att alla spännande vändningar som stadsbyggandet genomgått och som jag bara börjat sätta mig in i.
Litteratur Eftersom endast en av källorna uteslutande behandlar stadsplanering, har jag försökt använda flera källor för att kunna dubbelreferera eller komplettera. Förklaring av vissa aspekters betydelse och sammanhang har tyvärr fått utgå på grund av formatet. Howard, Ebenezer: Gardencities of To-morrow (1946) Northampton 1965, John Dickens and Co Ltd Le Corbusier: Den nya staden (1946) org titel Manière de penser lʼurbanisme, övers. Per-Olov Zennström, Halmstad 1965, Hallandspostens boktryckeri Benevolo, Leonardo: The orgins of modern town planning (1963) org titel Le origini dellʼurbanistica moderna, övers. Judith Landry, London 1967, Routledge&Keagan Paul Ltd Svedberg, Olle: Planerarnas århundrade (1988) 5 upplagan, 3 tryckningen, Arkitektur förlag, Stockholm Råberg, Per G: Funktionalistiskt genombrott – Radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931 PA Nordstedt & Söners förlag, Stockholm 1972 Sitte, Camillo: Stadsbyggnad (1889) org titel Der Städtebau, övers, Göran Sidenbladh, Arkitektur förlag, Stockholm 1982