Uppsats i ”Arkitekturens teori och historia”, kursansvarig Anders Bergström Johan Alvfors, 15 augusti 2010:
Modern stadsplanering Den moderna stadsplaneringens historia handlar mer om demografi och politik än arkitektur, och drevs snarare av tjänstemän och upplysningsmän än av arkitekter. På samma sätt står den moderna stadsplaneringens historia snarare att läsa i socialhistoriska än arkitekturhistoriska skrifter. Att ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv studera stadsplaneringen är givande just för att det handlar om tidens människor, snarare än deras hus. När det gäller den moderna stadsplaneringen kan man komma så nära att man ser sig själv, eller åtminstone sina föräldrar, i backspegeln. Min senaste uppsats behandlade översiktligt medeltidens stadsplanering, från antikens slut till 1500-talet, då renässansens planer kom att dominera stadsplaneringen under flera sekel, med vissa modifikationer under barocken och 1800-talets slut. Om denna tid talar till exempel Stockholms planer tydligt (Flemming 1630-tal, Lindhagen 1866), som vanligt något senare än motsvarande på kontinenten. Under dessa århundraden var arkitektens roll inriktad på husen, snarare än stadsplanen. Den här uppsatsen tar upp tråden vid nästa spännande period i stadsplaneringen: början av 1900-talet, då vi ser de första resultaten av den moderna stadsplaneringen, en betydligt äldre företeelse, samtidigt som framtiden debatteras ivrigt och planeringsarbete i vid bemärkelse åter hamnar på arkitekternas agenda. Mycket har utlämnats då jag vill hålla mig till en sammanfattning av utvecklingen, men om formatet tillåtit skulle mer fokus lagts på de presenterade teoriernas förhållande till vad som faktiskt byggdes under deras samtid. Den moderna stadsplaneringens utveckling kommer ursprungligen inte som en konsekvens av, utan som en reaktion på det moderna stadsbyggandets uppkomst. Den moderna arkitekturens tydliga koppling till industri och industrialisering gäller dock också stadsbyggandet. Industrialiseringen blev startskottet för den första stora förändringen av städerna på lång tid, där behovet av arbetskraft centraliseras och landsbygden avfolkas. Centraliseringen ökade arbetets effektivitet, men som krävde energi, vilket ångmaskinen från och med 1780-talet gav den. Energins centralisering, först till skogsområden och därefter till gruvområden, blev också folkets centralisering. På de flesta håll i Europa ger inflyttningen av arbetare till städerna en helt förändrad demografi. Stadsbyggandets förutsättningar ändrades, utan att stadsplaneringen svarade. Fortfarande gällde de ofta strikta planer som skapats i enlighet med renässansens ideal, eller tolkningar av dessa. Tätheten ökar av ekonomiska skäl, och kvaliteten på bostäderna blir låg, då efterfrågan är skyhög. Det leder till hälsomässigt och socialt ohållbara miljöer. Värst är problemen i de städer som ensidigt är industristäder, alltså de städer som växt mest. Problemen bygger inte främst på en förändring av stadsplanerandet (även om tätheten ökat), utan snarare på bristen på förändring, eller strängt taget frånvaron av planering. Inget tyder på att landsbygdens arbetarmiljöer var bättre, rymligare eller renare än i städerna, men i städerna får byggandet en helt ny koncentration och hastighet vilket leder till en infrastrukturell kollaps och misär. Denna utveckling börjar, precis som industrialiseringen, i England i mitten av 1700-talet för att sedan sprida sig över kontinenten, först till Holland, sedan till Tyskland och Frankrike. Det är också främst från England, Frankrike och Tyskland som de första reaktionerna mot situationen föds. Dessa reaktioner utgör fröet till den moderna stadsplaneringen. Samtidigt som industriarkitekturen uppstår som ny typ då arbetet tidigare skett i hemmen, är det främst bostadsbyggandet och fabrikernas föroreningar som orsakar problem. Att industrin och ”maskinkulturen” skakade samhället i dess grundvalar och gav livet ett annat innehåll och en ny hastighet är en viktig del av den modernistiska historieskrivningen. Alldeles