1 minute read

I krig blir prioriteringar viktiga

”Resultaten är extra viktiga i en krigssituation”

Prioriteringar inom vården blir ännu mer tillspetsade i en krigssituation, något som kirurgen Andreas Älgå tagit fasta på i sin doktorsavhandling.

Advertisement

Text: Andreas Andersson Foto: Oskar Omne

Ursprungligen fokuserade Andreas Älgå på att utvecklas till att bli så bra som möjligt som kirurg, snarare än att forska. Men det ändrades när han, via arbete med Läkare utan gränser, kom i kontakt med Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska Institutet. Nu är Andreas Älgå aktuell med en doktorsavhandling som undersöker olika behandlingsmetoder för skott- och explosionsskador i krigssituationer. Forskningen har bedrivits på två sjukhus, ett i Irak och ett i Jordanien, som båda vårdar patienter med akuta krigsskador.

– Jag har varit på båda sjukhusen upprepade gånger de senaste fem åren, och det har fungerat bra att bedriva forskning där, trots närheten till väpnade konflikter, säger han.

Avhandlingen fokuserar på den kirurgiska handläggningen av sårskador. I Sverige har vi sedan länge använt oss av så kallad lokal undertrycksbehandling, då man med hjälp av en vakuumpump skapar ett undertryck i sårområdet med målet att underlätta läkningen. Metoden har nu även börjat spridas till områden där det råder väpnade konflikter, men Andreas Älgå insåg att det saknades evidens för att den skulle vara bättre än standardbehandlingen, omläggning med kompresser. I en randomiserad kontrollerad prövning har han kunnat visa att lokal undertrycksbehandling inte leder till bättre kliniskt utfall hos civila med akuta krigsrelaterade extremitetssår. – Våra resultat blir extra viktiga i en krigssituation där resurserna är extremt begränsade – om man kan avstå från en dyrare behandling så kan resurserna läggas på annat, som personal eller läkemedel. En prioritering som i förlängningen skulle kunna leda till fler räddade liv.

Andreas Älgå är verksam som kirurg och har nyligen disputerat vid institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset.

This article is from: