Konstvärlden Nr4 2015

NUMMER 4 2015 PRIS 69 KRONOR inklusive moms 6,9 EURO | 69 DKK | 79 NOK

ÅTERUPPTÄCKT:

YAYOI KUSAMA

AUKTION:

Svenska klassiker står sig bra

86 år och Japans drottning av popkonst

RESA:

Roadtrip längs Hudson River LINUS ADOLFSSON Om att vara gallerist i Los Angeles

MARIA MIESENBERGER

Skulptör, fotograf, konstnär – Nu är hon större än någonsin INTERPRESS 0046-04

7 388004 606903

RETURVECKA

v 44

INTERVJU:

SCOOTER LAFORGE

Ställer ut i Sverige

av Jorun Ingre

MADE IN RATIO

Sitt tillbakalutad i denna arkitektoniska stol från Made in Ratio, designad av Brodie Neill. En stol helt i trä som tillverkas enligt de senaste teknikerna.

Förutom att den är snygg är den dessutom stapelbar. Alpha Chair lanserades i Milano i våras. www.madeinratio.com

Likt de stora jättepuffarna är dessa mindre sittpallar tillverkade av papp. Finns både som pallmodell och en lite högre bordsvariant. Kommer i snygga filtkassar som gör puffarna lätta att ta med sig.

Så länge vädret inte är för blött funkar dessa fint som picknick-plats i det gröna! www.molodesign.com

Jory Brigham jobbar med riktigt trähantverk. Hans stol Hank tog hela fyra år att slutföra. Och kanske är tiden en bidragande faktor till dess gedigna utseende?

Ingenstans finns en 90-graders vinkel, vilket måste vara ganska ovanligt för en stol. www.jorybrigham.com

PERFORERAD STOL

Snyggt i trädgården!

Du kan själv välja om du vill få stolen perforerad eller om du gillar den utan hål. Studio Bouroullec i Barcelona står bakom designen. www.bouroullec.com

SKINNLAMPA

Ett lite lustigt intryck ger den här lilla lampan som kan vinklas rätt tack vare sin skinnfot. Den finns i många olika färger och är tillverkad av lammskinn och aluminium. Designer är Pablo Pardo som står bakom en mängd fina lampor via sin designstudio Pablo. www.pablodesigns.com

18

konstvärlden

av Carl Larsson

ILSKEN BASELITZ DRAR TILLBAKA VERK FRÅN MUSEUM Georg Baselitz, en av Tysklands mest berömda konstnärer, drog i vredesmod tillbaka sina verk från tyska museer när han fick reda på att den tyska regeringen kommer att skärpa reglerna för export av bland annat konst. Ett flertal tyska museer förlorar nu betydande verk av Baselitz. Syftet med regleringen är att göra det svårare att sälja verk som är äldre än 50 år och vars värde överstiger 1,4 miljoner kronor. Detta gäller utomlands - även inom EU. Allt för att förhindra att nationalklenoder försvinner ut ur landet. De museer som nu förlorar viktiga verk av Baselitz är bland annat det moderna Pinakotheket i München och Albertinum i Dresden.

Den svenske konstnären Jim Thorell har varit i hetluften de senaste månaderna.

Lyckade utställningar i Sverige och London har fått snacket att gå. Ändå var det hans instagram-konto som tog honom till New York och en slutsåld utställning på Sothebys. Jag träffade Jim i hans nya ateljé på Söder efter resan som bidragit till att han idag är en av Sveriges mest uppmärksammande konstnärer.

-Hur kom det sig att du fick chansen att ställa ut i New York?

Jag blev inbjuden av den unge curatorn Nicholas Cinque som är ansvarig för Sothebys sommarutställning, galleri S2.

Det var ett ganska direkt erbjudande, som det ofta är- ”kan du göra en utställning hos oss?” Den typen av utmaningar tar jag bara om jag tror att det kan bli riktigt bra. Efter att ha rådfrågat personer som jag jobbat med visade det sig att det här var ett projekt som flera av dem var väl bekanta med. Ändå kunde ingen förstå hur Sothebys hade hittat mig eller vad som hade föranlett erbjudandet.

Hur hittade dom dig?

Som så många gånger tidigare visade det sig att det var via instagram som curatorn Nicholas Cinque hade sett mina målningar. Han hade då kontaktat några amerikan-

22

konstvärlden

ska konstnärer och samlare som jag varit i kontakt med för att säkerställa om mina verk var lika bra i verkligheten som på bild.

På den vägen var det.

Det måste ha gått fort?

Sothebys kontaktade mig i början av maj och vi insåg tidigt att deadlinen skulle bli otroligt tight. Jag producerade allt på 10 dagar innan jag tvingades lämna ifrån mig målningarna till fraktfirman. Visst var man lite nervös inför öppningen i och med att allt hade gått så fort. Jag kom knappt ihåg hur vissa av målningarna såg ut.

Vernissage på Sothebys i New York – det kunde inte bli annat än en lyckad kväll?

Inför vernissaget så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.

Jag och min kompis Karl Norin som följt med till New York tog på oss finskjortorna och satte oss i en taxi uptown. Men vi fastnade i trafiken och anlände ca 40 min försent.

Vi kom in, fick en öl och skakade lite händer - varpå en gammal bekant från Göteborg kommer fram och säger ”GRATTIS! Hörde att du sålt slut!” Jag visste inte om hon fått det om bakfoten. Jag tänkte att någon borde ju rimligtvis meddelat mig, så jag tog det med en nypa salt. När allt var över så tog jag Nicholas åt sidan och frågade honom hur det hade gått. Han sa bara «good, we sold them all».

Låter nästan för bra för att vara sant. Hur kunde intresset vara så stort i New York?

Det visade sig att Sothebys ansvarige för contemporary worldwide, Alexander Rotter hade varit inne och sett utställningen en sväng på morgonen innan vernissaget, gillat verken och satt igång djungeltrumman.

Så det kanske blir några fler utställningar på andra sidan atlanten inom det närmsta?

Eftersom det här var min första separata utställning i USA och att det gick så pass bra så får man ju smälta det lite först. Jag ska in i ateljén och måla bara, oavbrutet brödjobb för första gången i mitt liv. Jag har hittills gjort sju utställningar i år varav tre har varit separatutställningar. Tanken på att jobba utan deadline och bara måla bra målningar känns väldigt lockande, det är åtminstone planen för hösten än så länge. Men man vet aldrig, jag gillar ju utmaningar.

DE PURY LANSERAR NY PLATTFORM Efter att Simon de Pury lämnat auktionsfirman Phillips de Pury som han var med och drev i 12 år är det många som undrat vad han ska göra härnäst.

Nu står det klart att auktionsprofilen lanserar en ny onlineplattform för konst i namnet de Pury. I samarbete med galleriet Mallet och riskkapitalisten Klas Hommels planeras projektet dra igång med den första auktionen i oktober.

Nu har crowdfunding-fenomenet kommit till konstvärlden. Det är den nya satsningen ART:I:CURATE som uppmanar allmänheten att finansiera produktionen av konstverk och sedan dela på vinsten om konstverket senare säljs.

Sajten som startades av Nur Elektra El Shami, en före detta modechef och bankrådgivaren Irina Turcan har redan mer än 2000 konstverk på sajten, prisprissatta mellan 300 dollar och 15000 dollar.

Individer kan helt eller delvis finansiera produktionen av ett verk för 40% av köpeskillingen. Om konstverket säljs tar sajten 12% medan konstnärerna får 26,4% och finansiärerna får 61,6%.

ABRAMOVIC VILL BLI BEGRAVD I TRE DELAR Performance-konstnären Marina Abramovic har redan planerat sin begravning och hon lovar att den kommer bli något alldeles extra. Tre kroppar – en äkta och två konstgjorda ska begravas i tre olika städer, och ingen ska få veta var den riktiga finns.

Hon menar på att begravningen är konstnärens sista verk. Om Marina får som hon önskar kommer kropparna begravas i de tre städer hon har levt längst i: Belgrad, Amsterdam och New York. De sörjande ska helst klä sig ”som kackerlackor”, men de får om de så önskar även välja ljusa färger som rosa. Vid ceremonin utlovas mörk humor, och hon vill också att hennes vän Antony Hegarty från Antony and the Johnsons ska sjunga. 67-åriga Abramovic är än så länge långt ifrån begravd men idén fick hon för mer än tio år sedan när hon närvarade vid författaren Susan Sontags begravning.

KÄND GRAFFITTIKONSTNÄR ARRESTERAD

Tillsammans med Banksy är Shepard Fairey förmodligen världens mest uppmärksammade graffitikonstnär. Bland annat skapade han den ikoniska ”Hope”-affischen som Obama använde sig av i sin första valkampanj. Han har även en stor del i den uppmärksammade dokumentären Exit through the gift shop som handlar om kollegan Banksy. Medan den sistnämda fortfarande har lyckats hålla sig anonym så är Fairey lättare att upptäcka. I juli arresterades 45-åringen när han återvände till Los Angeles från Detroit där han påstås ha vandaliserat 14 olika byggnader och väggar.

Vandalism eller konst? Hur smärtsamt straffet blir för Fairey återstår att se...

konstvärlden

23

Linus Adolfsson

Linus Adolfsson Ålder: 27 år.

Yrke: Galleri-manager.

Bor: Los Angeles.

Filosofi: Faktum är att den mesta konsten på sikt inte går upp i värde men förälskelsen i det som berör är värt mer än en Lichtenstein köpt under 60-talet.

NÄR P.J. PARK, grundsenare på kvällen 27-årige galleristen Linus Adolfsson tar oss med till Hollyare av Gallery Seomi, för visar toppobjekt woods mest spektakulära galleri, berättar om Los Angeles några år sedan ropade av Warhol, Lichhem ett oemotståndligt tenstein, Hirst och samtidsscen och varför han tycker att konstmässor är som Case Study-hus på auktion Henri Moore för one night stands. Av Carl Larsson. hade han ingen aning att nämna några. om vad syftet med huset Baselveckan i skulle bli. Park inredde mitten på juni är huset med tidsenliga franska, skandinaviska och fullföljt sina studier på University of ett måste för alla i konstvärlden som vill och amerikanska designmöbler från sin Southern California började Linus arbeta hålla sig flytande. Hit kommer de främsta privata samling. Men han kände ändå att för Damon Capital LLC under den konstav samlare, handlare, gallerister och övriga huset som ritats av arkitekten Pierre Koenig intresserade affärsmannen Jacob Koo. intressenter. Linus är dock inte något fan av hade mer att ge.

Jacob som var partner med Seomis grundmässorna.

Att använda Bailey house, som huset are P.J. Park introducerade snart Linus – Konstmässor är som one night stands. kallas, som ett showroom för Gallery Seomi för sin partner och det dröjde inte länge Många interaktioner varar inte mer än skulle visa sig vara en lysande ide. Att värva innan Park hade värvat Linus till Seomis 5-10 minuter eftersom det är så mycket svensken Linus Adolfsson, var ett minst lika galleri i Los Angeles för att ta hand om galatt se. Samlarna kommer till mässorna för smart drag. Den 27-årige värmlänningen leriet då Park mestadels befinner sig i Korea. att handla och de bästa objekten försvinner redan de första timmarna av mäs�har på sin korta tid som gallerichef fått Idag har Linus kunder över hela världen. san. Våra trogna kunder vet vilka objekt Seomi att bli the new kid on the block på – Människorna man möter tillsammans de ska köpa tack vare mejl som de har Los Angeles samtidsscen. Adolfsson har med platser man får se och uppleva är en fått innan mässan. Dessa kunder komlyckats återskapa en interaktiv gallerimiljö stor del av konst-och designvärlden. Det är mer främst för att konfirmera att objekten som utmanar gränserna mellan design, inte sällan som en relation till en kund växer ser ut som på bilderna. Under mässorna arkitektur och konst på ett helt nytt sätt och till en livslång vänskap. får vi besök av samlare från hela världen. som passar perfekt för att visa upp Seomis Vi arrangerar middagar under kvällarna konstnärer.

Art Basel för att hinna spendera tid med dem, men – I början brukade folk vara tveksamma I skrivande stund befinner sig Linus i Laudet är ändå svårt att hinna träffa alla. till att komma hit eftersom galleriet ligger sanne i sydvästra Schweiz. Där ska han Många av Linus kunder är välkända ansiken bit ifrån centrum. Jag fick ofta höra ”varspendera helgen innan vi möts i Basel för ten. Tack vare Gallery Seomis placering i för har ni inte ett showroom i Beverly Hills de årliga konstmässorna Art Basel och Hollywood Hills eller på Beverly Boulevard?” Men när folk Design Miami/Basel. händer det ofta till slut kom hit fanns det ingen som tvekade Han har nämligen att skådespellängre. Vi ville vara annorlunda. De flesta blivit bjuden hem till are och andra människorna lever faktiskt inte i ett konsten av världens mest celebriteter tittar galleri, så jämfört med att visa upp konsten respekterade konstförbi. Huruvida i en vit kub-liknande lokal så får kunden handlare. Konstvärldvilka av dessa som handlar hos galleriet låter hos oss faktiskt se konsten ur ett realistiskt en är fylld av oskrivna regler och Linus är Linus vara osagt. perspektiv, ungefär så som det kommer att tydlig med att jag inte får skriva ut namnet – Vi nämner aldrig namn på våra kundse ut hos dem. på denna kvinnliga konsthandlare som i år er. Vi låter dem bestämma själva om de vill För Adolfsson är det mycket som är nytt utsetts till en av konstvärldens 10 mäktigaste dela med sig av sin samling men jag kan med konstbranschen då han rent av hamnav The Times – ihop med namn som Larry säga att flera av våra konstnärer är populära ade där av en slump. Efter att ha jobbat med Gagosian, Dawid Zwirner och Jay Jopling. bland Hollywood-eliten, bland annat har » Svenska Handelskammaren i Los Angeles Bilderna jag får skickade till min mobil

”Konstmässor är som one night-stands”

28

konstvärlden

Scooter LaForge Scooter LaForge, en innerligt vänlig, underfundig och rofylld själ.

SUPERKRAFTER OCH SPECIALBEGÅVNINGAR*

Sverigeaktuelle Scooter LaForge medverkar i Spritmuseums stundande utställning Powerful Babies: The Impact of Keith Haring, en studie i Harings inflytande på unga, nutida konstnärer.

Scooter är definitivt en av Harings kraftfulla arvtagare, någon baby är han dock inte. Konstvärlden träffar honom i New York. Text Argot Murelius.

– JAG ÄR EN ANTIKVITET, jag älskar det gamla, berättar Scooter. Vi sitter på golvet i hans snäva ateljé, jag ögonmåttar utrymmet, knappt tio kvadratmeter tippar jag, till bredden fyllda med sådant som en fyllsjuk clown måhända harklar upp; böcker, leksaker, knyckliga färgtuber, kläder, glitter, en halloween-läskig gummihand med vårtor och gröna naglar. Om Scooter är en antikvitet har han åtminstone barnasinnet i behåll. Gammal i själen, ung i sinnet. Han har en förmåga att stänga av New Yorkhetsen omkring oss, trots den illerbusiga blicken vilar det ett vishetens lugn kring denna rikligt tatuerade karl vars bläckiga armar är en dikt som befolkas av bl.a. Casper det snälla spöket, ett Picasso-ansikte och en katt i randig tröja.

Scooter förklarar att han målar på ett alldeles eget språk som tagit 30 slitsamma år att utveckla. Det är en slags esperanto som ter sig hopdiktad av tivoliestetik, popkonst, abstrakt expressionism och holländska mästare, alltsammans tolkat av van Goghs plåstrade, rastlösa ande.

Scooters hedonistiska formspråk blandar gammaldags naivistiska sagobilder med psykedeliska och läderbögiga motiv. Det är starkt, färggrant, emotionellt och speglar, enligt honom själv, hans psyke och tankegångar; katter röker cigarr, tomtar hånler mot oss med erektioner i porrstjärnsstorlek, nakna karlar brottas i sumpmarker, illmariga kaniner blottar sina huggtänder och björnar umgås med fjärilar. Det är ömsom blommigt, ömsom blodigt, aldrig tråkigt. Mörkt och vackert, i hans egna ord. konstvärlden

» 33

Scooter LaForge Konstnärens naivistiska, färggranna värld.

Kids som bär Scooters silkscreentryckta t-shirts blir till levande gallerier.

Scooter skapar även fantasifulla plagg och accessoarer.

Fynd från gator och soptunnor samt gåvor från vänner letar sig in i Scooters konst.

34

konstvärlden

Det får mig att tänka på Ivar Arosenius illustrationer varför jag grävt fram min barndoms kopia på Kattresan och ger den till Scooter som förtjust bläddrar i den hundörade boken.

– Den där skulle bli en fantastisk tatuering, utbrister han och pekar på den förryckta krokodilen som Lillan och katten möter. Fula gubben med blå näsa tänker han minsann tolka i en målning, liksom den schvungfulla konstapeln med blanka knappar på bröstet. Han är lyrisk över denna svenska kulturskatt. Att Scooters ateljé är så trång beror på sådana som mig.

– Folk ger mig grejer hela tiden, skräp och skrot hittar alltid hit, jag finner saker på gatan, ibland ger jag mig ut sent på nätterna och letar. Scooter dyker ner i en svart sopsäck och fiskar upp allehanda skatter för att redovisa var de kommer ifrån; ett mjukdjur från Chinatown, en tröja från någon papperskorg, en baseboll från gudarna vet var, sopsäcken är till synes bottenlös. Dessa pinaler letar sig in i hans målningar och blir stundom till skulpturala verk. Ibland omvandlas de till accenter på kläderna han skapar. ”Scooter-wear” kallar han plaggen han målar och pimpar till med utanpåfickor, skavda leksaker, paljetter, remmar m.m. Kändisarna som burit dem är många, just nu jobbar han på scenkläder åt Madonna. Han blev helt till sig nyligen när Beyoncé fotograferades i en av hans jackor och berättar att den ikoniska New York-designern, tillika boutiqueägaren och Sex and the City stylisten Pat Field alltid varit hans största supporter.

– Jag syr massor, det har blivit en del av min

repertoar. Alla vill bära något personligt och annorlunda. Det kommer konstant mejl från kids i 13- till 16-årsåldern, de vill ha t-shirts. De är galna nog att bära dessa plagg, de blir till levande gallerier, museer. Det är därför jag gillar att göra kläder, säger den självlärde ”skräddaren” och visar en överdimensionerad topp med en ficka på strategisk plats.

– Det är en snipp-ficka, för dina visitkort, skrattar han och studsar till. Han har fått en idé, vi ska ta tunnelbanan till Upper East Side och kolla på Georg Baselitz utställningen på Skarstedt Gallery. Kilten han just sytt klart åt en kompis tar han på sig över de säckiga shortsen han redan bär, t-shirten med Disney motiv vänder han in-och-ut på och vips är vi på väg till andra sidan stan.

Baselitz skapade sina Drinkers and Orange Eaters på 1980-talet, de upp-och-nedvända figurerna är expressiva och till synes målade med eldigt rappa penseldrag, de tilltalar Scooter och jag förstår precis varför, hans egna verk utstrålar en liknande frenetisk energi. ”Ängsliga” är ordet jag använder för att karaktärisera tavlorna framför oss, Scooter ler och tycker det är en perfekt beskrivning. Han ser sig främst som en målare och arbetar tio till tolv timmar om dagen i ett fast schema där han varvar måleri och sömnad månadsvis. Ju mer han skapar, desto fler uppslag får han, det ena uttrycket inspirerar det andra, även om det är två vitt skilda arbetsmetoder.

– En gång i tiden var jag rejält deprimerad, gick i terapi och knaprade antidepressiva, numera mediterar jag, det är meditativt att måla, jag får meditera flera timmar om dagen. Vem skulle inte gilla det, frågar han och skiner likt en småskäggig Buddha. Om han hade superkrafter, vad skulle de vara?

– Att aldrig känna rädsla, att inte låta något bekymra mig och att kunna förvandla mina händer till verktyg för att måla färger på vilken yta som helst, svarar Scooter och öppnar ett fönster till sin zen-coola själ.

Vi promenerar utmed Madison Avenue och besöker Gagosians spatiösa gallerier där Cy Twomblys sista abstrakter och skulpturer bröstar upp sig, de har Scooter sett tidigare. Ett par trappor ner hänger mästerliga Richard Prince reproduktioner av kiosklitteraturomslag, dessa är han mindre imponerad av och undrar mest hur många assistenter som faktiskt målat dem.

Vad inspirerar Scooter?

– Streetscener, prylar jag hittar på gatan, personliga upplever. Jag läser aldrig tidskrifter, jag tittar inte på teve och vill heller inte ta del av popkulturen, mest för att få ett färskt perspektiv på vad som händer här inne, säger han och pekar på sitt hjärta. Att bläddra i Rembrandtböcker brukar hjälpa om en målning fastnar, tillägger han.

– Allt detta betyder inte att jag är instängd och mossig, jag är öppen för det mesta, jag gillar utmaningar.

Om min första instinkt är att säga nej till något tvingar jag mig att direkt säga ja, på så vis utvecklas jag, broderar han vidare och nämner ett projekt som han alldeles nyligen slutförde åt Bjarne Melgaard inför dennes utställning på Sammlung Friedrichshof i Wien.

Scooter hade absolut ingen lust att klä en av Bjarnes 15 år gamla Light Bulb Man skulpturer, just därför tillverkade han en egenhändigt designad cape åt dem.

De senaste fem åren har Scooter samarbetat med Walter van Beirendonck, en av de famösa, belgiska ”Antwerp Six” klädskaparna. De fann varandra på Facebook, Walter bad honom designa inbjudan till en visning, det resulterade i ytterligare uppdrag där modeskaparen tolkar Scooters målningar i broderier och jacquardväv som hamnar på utsökta herrkostymer. Denna säsong översattes en mix av deras gemensamma associationer till specifika ord, resultatet blev en udda kombisuperkrafter som scooter vill ha: nation motiv; kattungar, "– Att aldrig känna rädsla, att blomster, gevär, hajar, inte låta något bekymra mig blodiga stränder och s.k. razzle dazzle kamouflage och att kunna förvandla mina från andra världskriget. händer till verktyg för att måla Det händer som sagt var färger på vilken yta som helst." en hel del i Scooters skalle.

– Jag var ett argt barn, en upptågsmakare och bråkstake. Jag brukade iscen-sätta fejkade olyckor ute på gatan, ett överkört barn på en kvaddad cykel t.ex. Alla blev upprörda och trodde det var på riktigt. Sedan jag var sex år har jag ritat och broderat på allt, till och med väggarna i mitt rum. Allt det fula, skrämmande, chockerande och lekfulla kommer från min barndom, det är skönt att släppa perfektionen och gå tillbaka till vad jag skapade när jag var nio år. Mina alster blir väldigt starka för att de kommer från det som finns inom mig.

Scooter växte upp i Las Cruces, New Mexico, hans föräldrar var konstnärligt lagda om än konservativa, att klä upp sig i mammas klänningar och peruker var inte poppis, hon gav honom dock en inblick i vad som fanns där ute i världen, tidningen Interview och Warhols dagböcker vidgade hans vyer. Scooter studerade konst vid universitetet i Tucson, Arizona och flyttade sedan till San Francisco, New York hägrade vid horisonten, han sökte ett ettårigt stipendium till anrika konstskolan Cooper Union, av 3 500 sökande var han en av de 20 som antogs. Sedan 2001 bor han på Manhattan.

– Där fanns en student som tittade på mina alster och sa att jag nog skulle vara erkänd om tio år, det var generöst, sådan uppmuntran får man inte så ofta av sina klasskamrater, säger han utan att framstå skrytsam.

Vad Scooter däremot ser som sin största bravur är just att bo i New York, att ha skapat ett liv här och att ha råd att vara konstnär på heltid, utan att knäcka extra för att få ihop till hyra för både ateljé och bostad, att kort och gott vara en framgångsrik New Yorkare. Han omger sig med färgstarka personligheter och är en magnet för intressanta, excentriska individer, han rör sig i dekadenta sociala kretsar men har med total självkontroll för länge sedan gett upp alla skabrösa laster.

– Jag är ingen bakgrundsperson, jag är förgrunden, jag vill inte att saker och ting ska falla bortom blickfånget. Att vara konstnär är mödosamt, du måste hela tiden promota dig själv, det är en stor del av jobbet. Jag pollinerar blommor, går från den ena till den andra och pollinerar dem, uppmuntrar dem, ser efter dem och » konstvärlden

35

KROCKEN

MELLAN

VÄST OCH ÖST

Rapporter om oroligheterna i Ukraina når löpande Sverige men hur utvecklas egentligen konsten i landet under dessa förhållanden? Vi åkte till Kiev och tog tempen på Ukrainas samtida konstnärsscen. Text: Victoria Machmudov

44

konstvärlden

konstvärlden

45

"Janukovytj var bara mer naiv och öppen med censuren."

– Om ett verk kan orsaka problem föredrar folk från konstinstutitioner efter dessa kända fall av censur och skandaler att säga att de inte kan sätta spikar i väggen, att de inte har den rätta projektorn eller att deras koncept inte handlar om sådana vassa statements. De skulle förbjuda verken av någon annan anledning redan från början. Janukovytj var bara mer naiv och öppen med censuren, nu föredrar de att göra det på ett mer dolt sätt, fortsätter han.

Nikita Kadan ställer främst ut sin konst utanför landets gränser, på ställen som använder sig av privata pengar eller ägnar sig åt självorganisering för att slippa vara beroende av institutioner som kräver att man behöver kompromissa med sina visioner och känner sig friare på det sättet då korruptionen i Ukraina fortfarande är ett stort problem som man ännu inte lyckats ta itu med. Det rådande systemet med cirkulering av tjänstemän anser han ligger nära kriminella strukturer och är ett hinder för demokratin.

– Ukraina är ett litet land, Kiev är en liten stad och allting är sammankopplat.

Ena dagen ser man dem censurera eller attackera alternativa konstnärliga aktiviteter eller som tjänare till polisen och den andra är de progressiva pro-europeiska patrioter. Under en livstid kan en ha väldigt olika roller.

Kadyrova tycker även hon att det kan vara lättare att i dessa tider organisera visningar på eget håll tillsammans med andra konstnärer i underjordiska lokaler.

– Kulturdepartementet har antagit en resolution och säger att staden endast stöder projekt med anknytning till armén och kriget. Artificiell patriotisk retorik är mycket fördelaktig för den nuvarande regeringen men väldigt skadlig för friheten och konstens väsen, anser hon.

Intresset för ukrainsk konst i andra delar av världen upplever de variera men båda medger att det definitivt skett en ökning i samband med den politiska turbulensen i Ukraina. Kadan önskar dock att intresset var mer kvalitativt istället för kvantitativt och handlade mindre om att fylla en kvot med ukrainska konstnärer för den politiska korrekthetens skull.

– Vi arbetar och kommer fortsätta att arbeta med den här verkligheten, det är så vi började innan något erkännande kom och vi kan inte göra någonting annat men jag hoppas att intresset inte enbart är riktat mot denna verklighet utan också mot sättet vi ser den här verkligheten på.

»

Zhanna Kadyrova, "Untitled", 2014. Tapet på utskuren vägg. konstvärlden

53

Maria Miesenberger

foto ma

ria m

iesen

berg

er.

Duck & Cover, 1998-2000, blandade textila material. Installation från utställningen Asylum – när mode och konst flirtar med varandra på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, våren 2015.

foto ma

ria m

iesen b

erge

r.

Det var Marias längtan efter att jobba tredimensionellt och att skapa med händerna som ledde henne vidare från fotokonst till skulptur. Här pågår arbetet med att spackla och slipa ett skulpturoriginal i ateljén på WIP:Stockholm i Årstaberg.

60

konstvärlden

PÅ JAKT

efter den konst

SOM FLYTT

New York är hem åt några av de största gallerierna och tyngsta museer i världen. Men några av de bästa konstupplevelserna finns norrut. Konstvärlden har åkt på roadtrip i Hudson Valley.

Text Martin Brusewitz. Foto Daniel Ekbladh.

En av Mark di Suveros enorma skulpturer i skulpturparken Storm King Art Center.

LUFTEN ÄR KALL, solen skiner. En av de första vårdagarna och hyrbilens motor spinner när den rullar ut på motorvägen i Brooklyn.

Manhattans skyline reser sig i ett dis på andra sidan East river. Där ligger flera av världens vassaste gallerier, mest episka museer, största konstsamlingar och i staden, inte minst i Brooklyn omkring oss, finns en enorm skara konstnärer och kreatörer, fotografer, konstvetare, samlare, kuratorer. Men vi är på väg bort. Norrut.

New York är ett monster till stad. Städernas stad. Och därför så lockande. Alla människor och deras olika stilar, alla kvarter och deras olika stämningar, all rörelse, allt liv. Barer, restauranger, teatrar. Galenskapen, lyckan, desperationen, rikedomen.

Som i alla av världens metropoler trängs allt på New Yorks gator. Men det är också det som gör det så fantastiskt att bege sig av.

Precis som att anlända till New York är en enorm upplevelse är det en nästan lika stor sak att lämna staden. Lugnet man upplever när man når ut på landsbygden är nästan lika sensationellt som upphetsningen man känner när man anländer bland höghusen och avenyerna. Att ta en paus från New York City, och att göra det i konstens tecken, är en gjuten idé.

Vi kör ut ur New HUDSON York rakt norrut genom The Bronx.

Korsar Hudsonflodens stora vattenkropp någon timme norrut, inte långt från Sleepy Hollow, den lilla staden där en huvudlös ryttare härjar i Washington Irvings kända novell. Så börjar klättringen upp bland höjderna på

Niagarafallen. Miljontals liter vatten störtande ut över klippkanterna. Ett konstant dis ligger över sjön där nere.

flodens östra sida. Vägen slingrar sig utmed bergssidorna, kala träd kantar körningen och snart breder en vidunderlig utsikt över dalen ut sig, den feta floden ringlar långt där nere. En gammal orm.

Under de senaste decennierna har New Yorks fastighetsmarknad växt så det knakat. Hyrorna har skjutit i höjden och område efter område har gentrifierats. Kring tunnelbanestation efter tunnelbanestation från Manhattan räknat har huspriserna gått upp, försäkringar blivit dyrare, demografin förändrats.

VALLEY Brooklynområdet Williamsburg, gentrifieringens ständiga huvudexempel, var för bara något årtionden sedan en ruffig plats där många inte satte sin fot, men är idag lika dyrt om inte dyrare att bo i som på Manhattan.

Utvecklingen fortsätter utåt och uppåt, Bushwick, Bed-Sty, Harlem, Wasington

RESA

Heights, går alla samma öde till mötes.

Soho, idag fyllt av fina klädesmärkens flaggskeppsbutiker och dyra kaféer, var en gång i tiden ett hårt industriområde.

Konstnärer lockades dit av de stora lokalerna och låga priserna. Förändring började ske och så var karusellen igång.

Konstnärerna lämnade området när det blev för dyrt. Detsamma har hänt hela New York under de senaste tio åren. Varför bo långt ut på någon obskyr tunnelbanelinje med en hyra på 2000 dollar i månaden när man lika gärna kan bo i ett hus för samma pris någon timme norrut? Mängder med konstnärer har flyttat till Kingston, Beacon, Hudson, Poughkeepsie, Catskill, Woodstock och så vidare. Och några stora konstinstitutioner finns där också.

På toppen av en kulle möter Amy Brown oss. Det blåser en lugn men isande vind.

Bredvid oss är ett stort hål uppgrävt ur marken. Bakom oss ligger besökscentret.

Framför oss rusar kullen brant nedåt och vi ser ut över parken, gräsmattorna, fälten, skogen, kullarna. Och flera av de enorma konstvärlden

69

Argot Murelius

Miss Van.

räckte för att helvetesporten skulle stå i lågor. Elden spred sig genom träbyggnaderna, nya vattenpumpstationen vägrade fungera, kaos utbröt, den enarmade lejontämjaren försökte förgäves rädda sina kattdjur, trillingarna överlevde mirakulöst nog men Dreamland dog en sotig, dramatisk död. Därefter dalade Coney Islands stjärna, likt en batteridriven tombolavinst som rosslar till och stannar upp var det slut på det roliga. Badorten blev en risig förort med dåligt renommé.

Futura och Daze i bakgrunden.

Nu har Thor Equities, det globala byggföretaget

CONEY ART WALLS DET HAR VARIT ett herrans rabalder om konstprojektet Coney Art Walls på Brooklyns strandkantade ände, Coney Island. Häromdagen tog jag mig dit för att med egna ögon se vad kontroversen handlar om.

Där tunnelbanans F-linje ”rinner ut i sanden” och ghetto-deppiga höghus tornar upp sig bland lugubra verkstäder och småhus som ser ut att dölja metamfetamin labb, där finns Coney Island. Området har länge varit känt för två saker: det bedagade tivolit och den lortiga stranden intill. Trots att det är skitigt och skavt är det ett kärt tillhåll för New Yorkare som åker hit för en dos icke-Disneyfierad underhållning, det är ett nöjesfält där man kan ta en kall pilsner i shorts och flipflops utan att bli dömd av stilpolisen, en nostalgibubbla som påminner om hur NYC såg ut innan borgmästare Giuliani städade undan det flagnade, genuina. Bortom strandpromenaden kan man fortfarande ta en tur i the Cyclone, den rangliga, K-märkta trä-bergochdalbanan från 1927.

Men Cyclonen är snart det enda K-märkta som kommer finnas kvar för att vittna om Coney Islands forna glans. A change is gonna come, som Sam Cooke kved i sin sorgsna slagdänga.

I början på 1900-talet fanns här tre spektakulära nöjesfält, Luna Park, Dreamland och Speeplechase Park.

De bjöd på divertissemang för nyinflyttade immigranter som sökte svalka bortom Manhattans överbefolkade arbetarkvarter; bergochdalbanor och burleskerier, pensionat och party paviljonger. Storartade teatraliska uppföranden sysselsatte dagligen tusentals statister, en

102

konstvärlden

Retnas verk med Copes tag.

exakt kopia på 1500-talets Nuremberg befolkades av 300 revyskådespelande dvärgar, Boerkriget återskapades med hjälp av 600 krigsveteraner, översvämningen i Galveston dramatiserades liksom Titanics förlisning, Vesuvius ödeläggande av Pompeji och den stora eldsvådan i San Francisco. Nyfikna äventyrare uppmuntrades besöka en filippinsk by där äkta huvudjägare bodde i en autentiskt återskapad miljö, de kunde även ta en gondolfärd genom ett konstgjort mini-Venedig. Prematura trillingar i kuvös ställdes ut som en förlustelse då kuvösen ännu inte hade godkänts för sjukhusbruk, en enarmad lejontämjare piskade upp stämningen, hästkapplöpning och elefantritter kittlade såväl vuxna som barn. Alla dessa märkvärdiga fenomen florerade samtidigt som de första vykorten såldes som billiga souvenirer. Under en endaste dag år 1906 postades över 200 000 vykort från Coney Island som i folkmun kallades Sodom by the Sea.

Kanske dikterade ödets ironi att just Hell Gate, en av attraktionerna på Dreamland skulle starta branden som ödelade detta drömlandskap för ca 100 år sedan. En hink beck och en exploderad arbetslampa

Lady Pink.

Argot Murelius har de senaste 16 åren varit verksam i New Yorks konstkretsar, att hon blev Manhattanit på heltid skyller hon helt och hållet på konsten. Hon har arbetat på ett av Chelseas mest framgångsrika gallerier, uppträtt i performance verk och happenings, intervjuat åtskilliga fascinerande, konstnärliga storheter och upptäckt lika många nya förmågor. Argot skriver om New York och världen i stort för konst-, design-, mode-, mat- och resetidningar.

som passande nog fått epitetet Djävulens fastighetsutvecklare satt eldgaffeln i området. Här ska gentrifieras!

Ledningen känner doften av filé mignon där det idag osar hot dogs. Företagets vd, Joseph Sitt ser framför sig ett resort-liknande scenario, för detta ändamål har Thor i tysthet dammsugit upp flera tunnland mark utmed havsbandet. I ett led att skapa goodwill hos gemene man har Sitt slugt nog tagit hjälp av curatorn och f.d. MoCA, LA chefen Jeffrey Deitch, av New York Times kallad ”en kringdrivande, publikfriande impressario och affärsman”, icke förty en sjangdobel, välklädd konstrådgivare som skrivit om, och jobbat med streetkonst i över 30 år.

Tillsammans har Sitt och Deitch anlitat en exceptionell skara streetkonstnärer för att iscensätta den offentliga utställningen Coney Art Walls på Thor-öronmärkt terräng. Genom att leja dessa artister försöker byggföretaget räcka ut en hand och framstå som allas hippa kusin med baseballkepsen på sned. För inget skriker ”Se hit! Här är nästa balla kvarter du vill bo i” såsom en klunga konstnärer som redan nosat rätt på nästa up-and-coming grannskap. Titta bara på SoHo, Williamsburg och Bushwick, alla tre var en gång i tiden helsunkiga områden som fick en hiphetsstämpel tack vare banbrytande, blacka konstnärer. Det är inte svårt att förstå varför många enkom ser detta som ett fult försök att dölja företagets verkliga intentioner, att sopa rent och tvinga ut låginkomsttagarna som idag bor här. Både Sitt och Deitch har fått sig en rejäl känga, mest för att de exploaterar konstnärerna.

Men hur ser det då ut på Coney Art Walls?! Vid första anblick, inte så illa. Jag hade förväntat mig ett inhägnat monster, istället finner jag en parkeringsplats som stått tom i säkert 20 år där temporära betongväggar dekorerats av ett tjog internationellt erkända konstnärer.

Det är en mulen fredagsmorgon, lite öde, väldigt tyst för att vara Coney Island. På en gång träffar jag en bekant, Martha Cooper, den legendariska, drygt 70 år gamla fotojournalisten som dokumenterat graffiti sedan 70talet, gatukonstens drottning är alla edgy streetkonstnärers favoritmormor, de dyrkar denna jeansklädda kvinna som publicerat flera böcker i ämnet. Hon är i färd med att plåta ett fenomen hon vet inte kommer bli kvar länge, den oinbjudna konstnären Cope har samma morgon taggat Retnas grafiskt mönstrade vägg. Skandal! Men Martha har ju örat mot marken, hon berättar att Retna godkände ”angreppet”. Hur vet hon det? Ingen aning.

”Ask no questions, told no lies”, brukar min utrikiska mamma säga. Deitch lär inte bli road av detta revirpinkande. Jag stöter ihop med hans assistent, Ethel Seno himlar med ögonen, hon är trött på allt drama. Några konstnärer har fått förhinder och avböjt i sista sekund, bland dem Swoon, de eteriska wheatpaste-verkens virtuos samt Lee Quiñones, Keith Harings gamla bundsförvant. Ett par betongklumpar står fortfarande tomma och väntar på att bli täckta, KATSU som använder sig av en drönare för att måla sin vägg kommer inte att dyka upp före solnedgången, han vill inte bli fotograferad när han arbetar.

Coney Art Walls är en komprimerad version av kioskvältar-utställning Art in the Streets som Deitch skapade på MoCA, en återträff för urbana konstnärer som sällan samlas på en och samma plats. De flesta är lätta att känna igen; Miss Van, Futura, Maya Hayuk, Kenny Scharf, Ron English, Aiko m.fl. Några väggar sticker ut i mängden: Skewville tvillingarnas tredimensionella bergsprängare av plywood och plastnät, Tatiana Fazlalizadehs svartvita porträtt av Coney Islands invånare är en tystlåten påminnelse om vem som faktiskt kommer råka illa ut när Thor Equities drar igång sitt glambygge.

Shepard Faireys wheatpaste vägg ser ut som en gammaldags, James Rosenquist-artad reklampelare för ett bensinbolag. Den kritiserar industriutvecklingen på ett 50-tals nostalgiskt sätt med en duo på en oljefläckig strand och en medelklasskvinna med välmanikurerade naglar som diskret ger oss fingret. Vitsigaste inslaget är definitivt Jesse Edwards ”Deitch Masters”, en ordlek som anspelar på ”Dutch masters”, det var ju trots allt holländarna som först bosatte sig i Breuckelen, vars namn bastardiserats till Brooklyn. Med en vink till graffitins centrala roll i utvecklingen av streetkultur, och betydelsen av Deitchs egna mission att sprida den inom höga såväl som låga kretsar har Edwards målat Rembrandt-liknade porträtt på Keith Haring, Dash Snow, Jean-Michel Basquiat m.fl, självklart i sällskap av Deitch själ. Till och med Martha Cooper finns med.

Men det hjälps inte, att Djävulens fastighetsutvecklare står bakom projektet lägger faktiskt sordin på det hela. Det känns visst som om Deitch använt konstnärerna i ett kommersiellt syfte, för Thors och den egna vinningens skull. Jo då, konstnärer måste ju också äta, frågan är väl om de verkligen var tvungna att käka Satans grillspett. Jag kommer nu ge mig ut och leta efter nästa orörda Coney Island…”You can’t fart against thunder” brukar min mamma också säga.

Copes tag, undrar du? Den retuscherades bort av Retnas assistent innan färgen ens hann torka.

Coney Art Walls kommer finnas kvar till den 30e september.

Argot Murelius

konstvärlden

103