”VI MÅSTE BLI BÄTTRE PÅ ATT FÖRSTÅ ANDRA POLITISKA SYSTEM”

i ntervju

TORBJÖRN KEVIN

F.d.

chefredaktör för Åbo Underrättelser

EUROPA 1989–91, SOVJETUNIONEN faller sönder. – Men vi var inte begåvade nog att se hela brytningsskedet, vi såg att Ryssland var försvagat, men ingen ifrågasatte på allvar intressesfärerna. Vi har alltså än en gång vid ett vägskäl låtit bli att förändra systemet, och det har lett till att Putin kan upprätthålla sitt brutala envälde.

Nils Torvalds betraktar Europa utifrån Wienkongressen efter Napoleonkrigen – ett fredsslut som byggde på balans och intressesfärer. Modellen upprepades efter första och andra världskriget, och i dag finns av kejsardömena från tiden kring Wienkongressen ett enda som håller fast vid idén om intressesfärer: Ryssland.

– Det är en fråga som inte har diskuterats: Vad handlar Ukrainakriget om? När jag insåg detta började jag samla på mig litteratur om Wienkongressen, säger Torvalds. Det har skett några små justeringar efter det, men titta på kartan, det är bara Ryssland som inte har gett upp sina krav på intressesfärer. Och då är den stora frågan när Putin kommer att inse detta.

”OBEGÅVNINGEN” I VÄST, VAD HADE VI KUNNAT

GÖRA ANNORLUNDA 1989–91?

– DET ÄR lättare att orientera sig om man ritar upp hela den historiska processen, annars blir det politiskt anpassade åtgärder som inte ser helhetsförändringen. Vi var för drygt trettio år sedan blinda inför den verkliga processen, och om man är det, vidtar man tillfälliga åtgärder utan förbindelse med de stora förändringarna, och det kan bli kontraproduktivt.

KAN DU KONKRETISERA DETTA?

– TA DISKUSSIONERNA kring Jeltsin i början av 90-talet. Vi förde den ganska enfaldigt kring frågan om marknadsekonomi eller inte, när det egentligen handlade om en brytning i säkerhetspolitiken jämfört med de tidigare 200 åren. Vi var dåliga på att se framåt och är nu förvånade över att Ryssland agerar som man gör. I stället för frågan om marknadsekonomi eller inte, borde vi ha skjutit in oss på hur djupet i det ryska systemet ser ut.

– Vi måste komma åt olikheterna i kultursystemen, annars klarar vi inte av andra utmaningar heller, som till exempel klimatfrågan. Om vi inte förstår andra politiska system, hur får vi dem att inse vad de borde göra, hur får vi dem att göra vad vi vill?

Enligt Torvalds är detta nödvändigt inte minst när det gäller klimatfrågan. Väst har traditionellt blivit behandlade som ättlingar till kolonialisterna och nu ser man mönstret upprepa sig. Därför är det nödvändigt att vi förstår det kulturella djupet.

OCH HUR NÅR VI DEN FÖRSTÅELSEN?

– DET SOM HÄNDE i CoP27 illustrerar detta. I något skede gjorde G77-länderna och Kina en överenskommelse där G77 gjorde en massa eftergifter och därför kom CoP27 inte långt framåt.

KAN EU -PARLAMENTET GÖRA NÅGOT ÅT DETTA?

– VI KAN kanske bryta förbindelsen mellan Kina och G77, men det förutsätter att vi börjar förstå deras problem. Mänskligheten står inför en erbarmligt stor utmaning när det gäller klimatet och miljön, och för att klara den måste vi se till att människor är fria från fastlåsningar vid gamla och ickefungerande intellektuella, religiösa och rättsliga lösningar. Bara så kan vi alla våga fatta radikala beslut som i dag omöjliggörs av konkurrerande system och mål. Till exempel om Ryssland vinner kriget är vi låsta i säkerhetspolitiska system som omöjliggör framgångar i klimat- och miljöpolitiken. Det blir då omöjligt att få Ryssland med i klimatfrågan. De är låsta i antikoloniala system.

– Det är de utmaningarna vi har att lösa under de kommande 30–50 åren.

MEN GÅR INTE UTVECKLINGEN SNARARE I MOTSATT RIKTNING?

– JO, MEN VARFÖR? Beskriver vi problemen fel? Ser vi inte alternativen? Lösningarna blir beroende av hur väl vi beskriver vägen, också om det inkluderar att vi ifrågasätter våra egna tros- och världsbilder.

Den enda part som har klarat av att beskriva vägen rätt är enligt Torvalds Europa. Men också här är beslutssitsen i dag dålig. Det besvärliga är att utgångspunkten är den gamla triangeln FrankrikeStorbritannien-Tyskland, men den finns inte längre.

– Ser man till rådet och parlamentet är det Frankrike som kommenderar paraden och jag är inte övertygad om att det är bäst så. – Tyskland igen har rent ekonomiska utmaningar som är så ofantligt stora att man inte klarar av att se något utanför den närmaste energifrågan. Man ska ersätta rysk gas, men det som är stort nog är vätgas och det kommer man inte att ha tillräckligt av.

OK, MEN DU BRUKAR KUNNA PEKA PÅ MÖJLIGHETER UTANFÖR DENNA DYSTERHET. VILKA ÄR DE NU?

– DET SOM jag upprepar med dårens envishet: Det har gått snett, kommissionen har för mycket makt, eller rättare sagt en del i kommissionen. Och det igen beror på att det som borde vara utgångspunkten är rådets konklusioner som skulle ge kommissionen möjligheter till bättre lagstiftning.

Vi är med andra ord tillbaka i hur man beskriver problemen. rådsmötenas skriftliga slutsatser som skulle ge kommissionen ett jättestort utrymme. För att det här ska hålla ihop måste rådet skärpa sina slutsatser. Annars finns risken att vi får EU-lagstiftning som minskar medlemsländernas rättigheter och därigenom ökar populismen.

– Nyckeln är alltså striktare konklusioner från rådets sida. Just nu befinner sig rådet och parlamentet på milsvida avstånd från varandra.

DET LÅTER SOM ETT GAMMALT TEMA: LEDARSKAPET I EU , HUR KAN DET ÅTERTAS ELLER SKAPAS?

– HAHA, EN en något legitim fråga. Rådet inser väl att det inte kan fortsätta så här, men någon måste formulera det! Med dagens fria ord på bl.a. Twitter och i Facebook är den traditionella journalistiken inte den som kan formulera det.

SÅ VEM SKA FORMULERA DET NÖDVÄNDIGA?

– DET ÄR EN besvärlig fråga som hänger ihop med att politiken har övergått i alltför mycket bjärt populism, vi ser det i EU-parlamentet bland annat i att överraskande många ställer upp på den lista där de kan bli valda, och inte där man ser möjligheterna att få sina tankar formulerade och framförda.

Men det ställer också stora kvar på den politiska diskursen i väst, bland ledare men också i vardagslivet. Torvalds pekar på två delaspekter. I västra delen av det som småningom blev det sammanfallande Romarriket tilläts kritisk diskussion som – än en gång förenklat – gav oss upplysningen och renässansen, dvs en tradition av att försöka förstå.

– På östra sidan har allt slagits fast utan diskussion. Och sedan kom mongolerna och förstärkte tendensen att allt styrs uppifrån. Putin är en förlängning av allt detta.

Till detta kommer islam i Europa.

– Vi har till exempel stora islamska minoriteter i många länder, och vi har förvisso problem med bokstavstrogen tolkning av islam. Men också vi är skyldiga att lyfta upp diskussionen på ett sätt som ställer stora krav på intellektuell hederlighet, och vi måste veta mera om islam, och förhålla oss lika kritiskt till våra förutsättningar, annars klarar vi inte av att hantera det som förenklat kan formuleras som ”flicka, pojke och annat”.

I upplysningens kölvatten fick vi ”strävan efter lycka”.

– Och till denna strävan hör naturligtvis alla andra utmaningar som på något sätt hänger ihop med rätten till lycka och ett ”helt” liv. Därmed kommer vi in både på de internationella utmaningarna med klimatet och på de individuella utmaningarna med hur var och en söker sin helbrägda identitet. Vi står inför ett omfattande skifte.

– När jag började fundera på Wienkongressens implikationer för oss idag slogs jag av att Wienkongressen också spökar i EU:s bakgrund. Frankrike lyckades inte utvidga sin gamla inflytelsesfär (i förhållande till Saar och det tyska kolet) och därför tvingades Monnet att hitta på ett indirekt sätt att komma åt de tyska resurserna. Lite på den vägen är vi fortfarande.

Med andra ord:

– Vi är långt ifrån strävan efter lycka, som de mest klarsynta politikerna vid 1700-talets slut ansåg vara varje människas okränkbara rätt.