Brewer in the Hood

Vi drar förbi Ale stenar. Ale stenar förresten, kan det heta så … Även om vi skulle vilja stanna och hylla stället bara för namnet har vi inte tid. Istället fortsätter vi söderut, mot Malmö. Över slätterna i söder. Mot South Plains.

Vi glider in på Grängesbergsgatan, ser Kopparbergsgatan vilket ju förstås för tankarna till något annat än riktig hantverksöl. Falafel, Car Wash, Baklava, redovisningskonsult, städare, mer falafel, bilverkstad, brödbod, Jihad Driving School, Orient Vänskapsförening, Nile Frisör där en klippning kostar femtio kronor, fågelburar som hänger längs fasaden från fönstren. Allt gör oss på gott humör. Fart och fläkt, liv och rörelse. Och vilken härligt fri stavning. Inte en enda skylt följer några grammatiska regler. Det är som att området unisont utropat sig till en egen liten enklav där man gör precis som man vill. Sofielunds industriområde är ett levande industriområde, befolkat av inflyttade irakier och så en udda amerikan som vi väntar på i korsningen i kvarteret Enskifteshagen. Bakom den populära falafelkiosken, i solen, en odlingslott med banderollen: »Home Grown. Grönt te åt alla».

»Nätverket Mykorrhiza startades av en grupp unga som anser att det behövs en rörelse i Sverige som med praktiska metoder verkar för förändring genom lokal försörjning. Vi ville starta rörelsen för att med fokus på lokal matproduktion kunna arbeta med frågor som miljö, hälsa och global solidaritet. Den maten vi konsumerar här och den livsstil som dominerar gynnar storskalig och industriell produktion som i sin tur bidrar till att miljön och människor i andra delar av världen lider. Hur vi producerar och konsumerar vår mat är grunden till många av vår tids stora problem, och genom att förändra det kan vi hitta lösningar. Vi vill vara en lösningsfokuserad rörelse som vänder sig till både folk på landet och de som bor i stan», läser vi i programförklaringen. Så rätt och så mycket det stämmer in på den nya hantverksölsrörelsen!

Deras manifest tar vi med oss när vi

vandrar djupare in i industriförorten. Jeffrey Scott Brown möter upp utanför en stor industrilokal, på fasaden på andra sidan står det »handla inte med stöldgods». Ett meddelande från polisen…bortom parkeringen tornar en olycksbådande stor fabrik upp. –Det där är Malmös farligaste fabrik, sägs det, om du ser något läcka ut från den är det bara att springa… –Och det här är Malmös säkraste gata. Men för några år sedan var det serbiska nattklubbar här, där var lite knivslagsmål, nån blev dödad. Sen slog Malmöpolisen till och spärrade av området, rensade upp. Sen dess har det blivit säkrare, och jämfört med hemma i Oakland är det förstås lugnt.

Det var irakierna som kom till området som förändrade det, de hade med sig ganska mycket pengar och för besparingarna startade de verksamheter för de hade svårt att få andra jobb. De öppnade vad som helst, allt som kunde tänkas behövas. –Sånt här ser man ofta här, säger Jeffrey, och pekar på en bil överfylld med prylar som hänger ut genom fönstren, växter fastspända på taket. Bland svenskarna som hittar hit är det mest »young girls in skimpy jog outfits that kind of jogs through, and some hipsters passing by».

–Den knutna näven är viktig, det handlar om att slå mot de stora, jag försöker göra uppror mot massproducerad öl, säger Jeffrey.

Vi går in i South Plains lokaler. På väggen hänger rörtänger och skiftnycklar. Och så tavlan som visar vilka brygder som är på gång, den upplyser om att Jeffrey startade en batch ipa igår. Utrustningen är gammal, det mesta minst trettio år som Jeffrey hittade nere i Bamberg i Tyskland, där det står hela fält med begagnad bryggarutrustning och väntar på spekulanter som vill dra igång och brygga, det var bara att välja och vraka, upplyser han.

Jeffrey jobbar på en restaurang på dagarna och brygger på kvällar och helger. Men om några månader hoppas han kunna brygga på heltid. –Det är genom jobbet som kock jag finansierar bryggeriet, dessutom får jag pension och semesterersättning, det är inte vanligt i de här krokarna. Men får jag ihop åtta tankar kan jag brygga två gånger i veckan, då funkar det, funderar han.

Att komma igång och brygga gick mycket snabbare än vad han förväntat sig. Jeffrey planerade att starta i december, skickade in ansökningspapper i juli, på tio dagar var allt klart och han var så ivrig att komma igång så han bestämde sig för att spökbrygga först. Han tog sitt recept, åkte till Köpenhamn, fick ihop två tusen flaskor som sålde slut på fyra veckor. Hans andra öl var RIP, Russian Imperial Porter. –Den var djärv, men det finns en ölkultur här som gillar stark och mörk öl. Jag bestämde mig för att göra en på 10,2 procent,

Grängesbergstagatan i Malmö är som en egen värld, var annars kan man klippa sig för 50 spänn?

tjock och svart som motorolja. Rostat kaffe, mörk choklad, vanilj, torkade fikon och torkade frukter hittar man i den. Den funkar till stark ost, till chokladdessert men också till musslor.

Hur tänker en kock när han ska ta fram ett recept på öl? –Det är som med mat, jag visualiserar hur det ska bli och sen arbetar jag mot det målet. Först kanske jag tänker på färgen, hur vill jag att ölen ska se ut, kanske kopparfärgad, det är en fin färg för öl, den kan ha en rödare ton eller en brunare ton, eller en mer gyllene ton. Sen ska jag bestämma vilka maltsorter jag ska ha med. Sen funderar jag på bitterheten, på kroppen, om den ska vara tjock eller tunn. Gamla recept tweekar jag ju, man ändrar lite grann men den här har jag gjort länge. Det är som med alla recept, jag kan ge er mitt sufflérecept men du kan förmodligen inte göra den likadant som jag, vi gör den alla olika även om ingredienserna är likadana, så jag har inga problem med att dela med mig av mina recept.

Idet lilla kontoret hänger posters av de tre ölens etiketter, färgerna kommer från idrottslag hemma i staterna. Grönt och gult är Oakland Athletics, svart och silver för Oakland Raiders, rött för Red Sox och så Clevelands mörka färger. I mitten av affischerna, en kraftfull knuten näve upphöjd mot skyn. –Den knutna näven är viktig, det handlar om att slå mot de stora, jag försöker göra

uppror mot massproducerad öl. Det vi håller på med är ett uppror mot den förhärskande ölen, det är mycket som påminner om hur det var i Danmark för sex–åtta år sedan och i Kalifornien för tio–femton år sedan. Ölscenen förändras. På etiketten står det carpe cerviziam. Fånga ölen.

Alla South Plains etiketter har små dolda budskap och bilder inlagda, tittar man noga hittar man Gandhi i bokstaven p i ipa:n och förstås en liten apa på apa:n. Streckkoden går ner och blir till en zebra. Först blev etiketterna inte godkända för de var helt på engelska–efter ett eu-beslut var ingredienserna är tvungna att stå på svenska.

Jeffrey flyttade till Europa 1999 men resan började mycket tidigare, hemma i Kalifornien. Han har alltid varit förtjust i fransk mat och när han gick på college hade han en fransk kock som lärare. Några år senare skadade han ryggen på sitt dåvarande jobb på flygplatsen i Oakland och blev tvingad att sluta sin anställning och hitta en annan sysselsättning. Jeffrey blev den första personen från Kalifornien som fick åka utomlands på rehabilitering och omskolning. Han anmälde sig till en kockskola i Frankrike,

försäkringsbolaget betalade för hela utbildningen. Han hade dessutom precis skilt sig från sin dåvarande fru, så han hade ingenting som höll honom kvar i Kalifornien. Han var nere och han hade ont i ryggen. Han sålde sitt hus och köpte en lägenhet längs Seine i centrala Paris. Så småningom tog han en master i French Cuisine och en master i French Pastry.

Sin praktik gjorde Jeffrey på Hotel Ritz i Paris. Som alltid i Frankrike får kockarna börja med att skala potatis och lök i åratal. Så Jeffrey gjorde ingenting annat–och var väldigt besviken. Var det här det enda som utbildningen och det helt nya livet skulle föra med sig? En dag kom Dominic Fonseca förbi i köket. Dominic Fonseca var ägaren Mohammed Fayeds privata kock, alla sträckte på sig lite extra över löken och potatisen. Han sa: »Hey Brown, du är väl amerikan, kan du något om Soul Food?» Jeffrey svarade: »Man, I was raised on Soul Food.» Dominic Fonseca svarade: »Häng på, vi behöver dig nu!» –Så jag hjälpte honom sätta ihop en soul food-meny, jag gjorde collard greens, corn bread, chicken fried steak, senare fick jag veta att menyn var till Chicago Gospel Choir. När de hade ätit sa de att det var den bästa soul food de nånsin smakat. Efter det gillade de mig så mycket att jag blev sous chef på Ritz under flera år.

Språket i köket på Ritz var förstås franska, under en fransklektion träffade Jeffrey en danska, Sasha. Det blev allvar, han märkte att hon bodde hemma hos honom i lägenheten mest hela tiden. Ritz ville förlänga kontraktet men paret flyttade snart till Köpenhamn där Jeffrey fick ett jättebra kockjobb. Han trivdes i staden, Sasha och han hade fått sitt

–Det där är Malmös farligaste fabrik, sägs det, om du ser något läcka ut från den är det bara att springa…

första barn av fyra, alla bitarna verkade falla på plats. Det dröjde dock inte länge förrän familjen fick de danska immigrationsmyndigheterna emot sig. –That’s was just a big fight…de anklagade mig för att jobba svart vilket inte var sant, jag anlitade en advokat och tog upp fighten med dem, vi gifte oss, men de vägrade godkänna det. Så vi flyttade till Malmö, som så många andra från Danmark. 2002 flyttade vi hit, jag gillar verkligen Sverige och Sverige har varit väldigt bra för mig, säger Jeffrey.

Öl har han alltid bryggt, först hemma i huset i Kalifornien där han bjöd på sin hantverksöl på egna fester, det var där i trädgården han lärde sig att brygga i olika stil. Den kaliforniska livsstilen hade dock sitt pris. –När jag var ung festade jag hela tiden, rökte på, drack, surfade. Men när jag var ungefär trettiofem slutade jag helt. Istället arbetade jag med drogrehabilitering för high school-ungdomar.

Programmet som han arbetade inom hette The Edge och det grundades av en svensk-amerikansk kyrka, The Covenant Church. Alla där hette Svensson, Larsson, Karlsson, Hansson och var andra eller tredje generationens invandrare, alla var blonda och blåögda. –Det är konstigt att jag har den kopplingen och så hamnade jag här…När jag flyttade till Frankrike rakade jag håret och färgade det blont. Jag hade också med mig två pudlar. Det

Vem behöver excel när man har en white board som visar vilka brygder som är på gång?

tog lång tid att övertyga fransmännen att jag inte var gay. Jag hade alltid en föreställning att européer var liberala men när jag kom till Paris insåg jag att människor var väldigt konservativa. Även här i Sverige är det så. Då insåg jag vilka stora kulturskillnader det är mellan det jag lämnade, i Kalifornien, och den här kulturen. Det första jag la märke till med min fru var hur hon följde alla regler. Jag försökte istället närmast reflexmässigt bryta mot de flesta reglerna. Men nu märker jag att jag anpassat mig och följer alla regler jag också. Det där reflekteras i den svenska ölmarknaden också, tycker jag. Den växer och ändras, men det finns en konservatism. Många som jag pratat med säger att de inte vill göra för extrema saker. Kind of in the middle, kind of lagom. Det är inget för mig. Alla South Plains etiketter har små dolda budskap och bilder inlagda, tittar man noga hittar man Gandhi i bokstaven p i ipa:n.

American Pale Ale South Plains apa görs med nordamerikansk humle för att ge en mjuk bitterhet och stark humlesmak med inslag av björnbär och citrus.

Russian Imperial Porter South Plains rip Stout görs med nordamerikansk humle för att balansera de enorma mängderna engelsk malt.

batch

best before

bottle date

Honey Oat Wheat South Plains Honey Oat Wheate ale är en fyllig ljus ale med en touch av sötma från honung och en måttlig beska från Mosaichumle.

Hoptimus Delirium Hoptimus Delirium är en medelfyllig, ljusbrun ale med en distinkt bitterhet, undertoner av Yakima Valley och Citra torr humle.