Brewer in the Hood Vi drar förbi Ale stenar. Ale stenar förresten, kan det heta så … Även om vi skulle vilja stanna och hylla stället bara för namnet har vi inte tid. Istället fortsätter vi söderut, mot Malmö. Över slätterna i söder. Mot South Plains.
V
i glider in på Grängesbergsgatan, ser Kopparbergsgatan vilket ju förstås för tankarna till något annat än riktig hantverksöl. Falafel, Car Wash, Baklava, redovisningskonsult, städare, mer falafel, bilverkstad, brödbod, Jihad Driving School, Orient Vänskapsförening, Nile Frisör där en klippning kostar femtio kronor, fågelburar som hänger längs fasaden från fönstren. Allt gör oss på gott humör. Fart och fläkt, liv och rörelse. Och vilken härligt fri stavning. Inte en enda skylt följer några grammatiska regler. Det är som att området unisont utropat sig till en egen liten enklav där man gör precis som man vill. Sofielunds industriområde är ett levande industriområde, befolkat av inflyttade irakier och så en udda amerikan som vi väntar på i korsningen i kvarteret Enskifteshagen. Bakom den populära falafelkiosken, i solen, en odlingslott med banderollen: »Home Grown. Grönt te åt alla». »Nätverket Mykorrhiza startades av en grupp unga som anser att det behövs en rörelse i Sverige som med praktiska metoder verkar för förändring genom lokal försörjning. Vi ville starta rörelsen för att med fokus på lokal matproduktion kunna arbeta med frågor som miljö, hälsa och global solidaritet. Den maten vi konsumerar här och den livsstil som dominerar gynnar storskalig och industriell produktion som i sin tur bidrar till att miljön och människor i andra delar av världen lider. Hur vi producerar och konsumerar vår mat är grunden till många av vår tids stora problem, och genom att förändra det kan vi hitta lösningar. Vi vill vara en lösningsfokuserad rörelse som vänder sig till både folk på landet och de som bor i stan», läser vi i programförklaringen. Så rätt och så mycket det stämmer in på den nya hantverksölsrörelsen! Deras manifest tar vi med oss när vi
vandrar djupare in i industriförorten. Jeffrey Scott Brown möter upp utanför en stor industrilokal, på fasaden på andra sidan står det »handla inte med stöldgods». Ett meddelande från polisen … bortom parkeringen tornar en olycksbådande stor fabrik upp. – Det där är Malmös farligaste fabrik, sägs det, om du ser något läcka ut från den är det bara att springa … – Och det här är Malmös säkraste gata. Men för några år sedan var det serbiska nattklubbar här, där var lite knivslagsmål, nån blev dödad. Sen slog Malmöpolisen till och spärrade av området, rensade upp. Sen dess har det blivit säkrare, och jämfört med hemma i Oakland är det förstås lugnt.
D
et var irakierna som kom till området som förändrade det, de hade med sig ganska mycket pengar och för besparingarna startade de verksamheter för de hade svårt att få andra jobb. De öppnade vad som helst, allt som kunde tänkas behövas. – Sånt här ser man ofta här, säger Jeffrey, och pekar på en bil överfylld med prylar som hänger ut genom fönstren, växter fastspända på taket. Bland svenskarna som hittar hit är det mest »young girls in skimpy jog outfits that kind of jogs through, and some hipsters passing by».
South Plains
29
