Tidskriften STAD nr 39 – Tid och rum

UR INNEHÅLLET: Västerås nya stadsdel | Rum och tid | Kropp och plats | Byggstudio leker

TURN

STAD #39

LEDARE: Tiden kommer ………………………………………………… 6 Notiser 8

TEMA: Tid och rum 14 Tiden får avgöra …………………………………………………………… 16 Tid för omdaning 22

Finns tiden? …………………………………………………………………… 32

Rummet och tiden 36

Här och nu i stadslandskapet…………………………………… 40 Tid för mörker 42

DEBATT: Belysning påverkar nattens ekologi ……… 46

SAMTALET: I dialog med platsen 48

DEBATT: Hög tid att förvalta mörkret ……………………… 52 Det här är SLU Landskap 54 På lekens villkor…………………………………………………………… 56

REFLEXION: Tiden går allt fortare 60 Recension ……………………………………………………………………… 62

FORSKNING PÅGÅR: Särskild plats? 65 REFLEXION: En värld av monument ………………………… 66

Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskning och praktik för hållbar stadsutveckling. Tidskriften STAD ges ut av SLU Tankesmedjan Movium som arbetar med stadsutvecklings frågor och finns vid SLU. movium.slu.se

CHEFREDAKTÖR

Titti Olsson, 040­41 52 13 titti.olsson@slu.se

ANSVARIG UTGIVARE

Lars Johansson lars.johansson@slu.se

REDAKTION

Karin Andersson

Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius Lena Jungmark Anna Lenninger Lars Johansson

OMSLAGSILLUSTRATION

Agnes Florin

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Olle Sundin, Södra tornet

ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08­644 79 60 annons@mediarum.se

PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften STAD , eller mejla movium­prenumeration@slu.se eller ring 040­41 50 16

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr Utlandsprenumeration Europa 596 kr Studentpris 300 kr

ADRESS

SLU Alnarp

SLU Tankesmedjan Movium Box 190 234 22 Lomma

TRYCK

TMG Öresund, Taberg, 2022 ISSN 2001­631x

Följ oss!

Du har väl inte missat SLU Tankesmedjan Moviums nyhetsbrev?

Här publicerar vi krönikor, debatter och intervjuer och berättar om våra projekt, publikationer och arrangemang.

Teckna dig här för att följa oss kontinuerligt! movium.slu.se/ nyheter/nyhetsbrev

Utgivning 2023

STAD nr 40 Den vilda staden, 6 mars STAD nr 41 Den gröna staden, 5 juni STAD nr 42 Stad 8 | 80 , 18 september STAD nr 43 Stad i norr, 4 december

På movium.slu.se och på Facebook berättar vi mer om innehåll och gäster på våra tidningssläpp. Välkommen!

Vi gör STAD!

Tidskriften STAD är en av SLU Tankesmedjan Moviums profilprodukter. Movium agerar utifrån devisen urban natur – human stad. Forskning, planering, design och förvaltning av urbana landskap står i fokus för vårt arbete. Utgångspunkten är att se utemiljön som en oumbärlig resurs i skapandet av attraktiva och hållbara städer.

Tiden kommer

Tid är temat för årets sista nummer av STAD. Tid är på en och samma gång mätbart och icke-mätbart, det är klocktid respektive upplevelsetid, kvantitet och kvalitet. Människor upplever tiden som kvalitet, det vill säga vi upplever tid som något subjektivt, något som inte är ett och samma från gång till annan. Ibland har det gått två timmar men det kändes som en halv, för det som hände var så engagerande och roligt att tiden flög iväg – en stund av flow, då tid och rum upphör att existera. När man reser bort, bryter upp från den inrutade vardagen, där tiden tycks slukas av invanda rutiner, fylls tiden av så många olika intryck och upplevelser att den känns fyllig, rik – och längre. Det kan kännas som om man varit borta i en evighet när det kanske bara handlade om några dagar.

Mindfulness handlar om konsten att vara följsam i nuet, att rikta sin uppmärksamhet mot det som faktiskt händer, här och nu. Bodil Jönsson, som delat sina tankar om tid i många böcker, har även skrivit en bok om tid tillsammans med läkaren Åke Åkesson: Tid för tillit och trygghet. Boken inleds med ett kapitel om hur vi upplever tid. Författarna skriver att nuet är som en rad pärlor som kan träs upp på en tråd: ett nu följs genast av ett nytt nu, och ett till, ett till … Utan nu skulle vi inte kunna föreställa oss vare sig dåtid eller framtid.

Åke Åkesson beskriver att det allra värsta som kan drabba en långtidssjuk och djupt deprimerad människa, som förlorat fotfästet och livsmeningen, är när hon också tappat bort ögonblicket, att hon inte ser ett enda avbrott i den evighetslånga ledsenheten. Hans råd är att då prova att se tiden inte som något linjärt, som en enda långsträcka, utan som någonting cirkulärt – en pärla. Man kan se att cirkeln börjar med morgonen, fortsätter med dagen, sluts med kvällen och natten, och att där finns små glädjeämnen att upptäcka, små ögonblick av mening, om så bara i form av vinden mot kinden – det vill säga att bli varse det som händer i nuet.

Författarna skriver att vi behöver stanna upp, bli långsammare för att kunna se att tiden är något som kommer till oss, generöst, hela tiden. I Norge gjorde slow-teve succé år 2011 i form av ett program om Hurtigruten. Folk satt fascinerat och tittade på detta långsamma program och Hurtigrutsaktien rusade uppåt med nära tjugo procent. Här hemma har älg-teve blivit något liknande.

Det får mig att tänka på Malmös Citytunnel. Där, på två väggar längs perrongen på den nedre delen av Malmö C, rullar Tania Ruiz Gutiérrez verk Annorstädes, Elsewhere, fram på väggarna i ett förunderligt rogivande tempo – en slow-film. Det är ett av de bästa offentliga konstverk jag vet, skapat för underjorden där fönster saknas och där vi står och väntar på nästa tåg.

Det är alltid tyst och stilla. Där finns inte en enda reklamskylt. Men världen rullar förbi. Där står jag och betraktar vyer som genom ett tågfönster, som om jag redan satt inne i en vagn, på väg, fast jag står på perrongen. Där reser jag längs kajerna i Paris, genom avlägsna djungler och slumkvarter, indiska byar. Jag vet inte var jag är eller vart jag ska, det överraskar och lugnar på samma gång. Det får mig verkligen att vara i nuet. Som ett barn känner jag mig på nytt. Lika närvarande där jag står, fångad av detta stillsamma förlopp i detta vilsamma verk. En nu-pärla, och så en till, en till, en till …

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

I solen, i skuggan, invid ett vattendrag, under ett träd, på ett torg, på en takterrass eller innergård. Vi har möblerna för att sitta länge och bekvämt och produkterna för stadens grönska. För uteplatser. Och platser ute.

Kajen soffa och bänk på mur Design Thomas Bernstrand Alltid tillverkat i Sverige.

Möbelserien Kajen finns nu i flera Svanenmärkta varianter! Läs mer på nola.se @nola_urban_furniture

Samhällsbyggnad för unga

Barnbok ska lära om vatten och avlopp.

STADSBYGGNAD VA­ ingenjören och småbarnsföräldern Ellen Hall har skrivit en barnbok om VA­systemen i våra städer. Boken Vega upptäcker –Vatten och avlopp med illustrationer av Emily Ryan kom ut i oktober.

– Jag vill öka intresset för VA bland barn. Det är mycket att göra i vår bransch och mer jobb väntar i framtiden i och med klimatförändringar,

Torg väcker känslor

TORG var temat i förra numret av STAD. Här kommer ett läsarbrev!

”I dansk media diskuterades i somras vad som utmärker ett bra torg. Diskussionen hade som bakgrund synpunkter bland annat på den nydesignade Dantes Plads vid Glyptoteket, centralt beläget i Köpenhamn. Journalisten Holger Dahl i Berlingske menade att här hade man skapat ett stadsrum som bara kan användas på ett enda sätt och inte som en plats för alla slags aktiviteter och alla människor. Utformningen var ett misslyckande, menar Dahl. Vad stadsbor behöver är att kunna få ’fem minuters ro i en hektisk omgivning’. Han jämför med torg nere i Europa, där man kan slå sig ner med en sval drink en varm dag och ta en paus.

Fotot här intill är från ett litet torg i södra Frankrike. Här satt den läsande mannen under den vecka förra året då vi var på besök där. Mannen skiftade plats efter solen under dagen. I en annan del av det lilla torget fanns en boulebana, där några män ibland samlades. Torghandel – med

både mat och kläder – ägde rum vissa dagar. Vid lunch och på kvällarna flyttade de små serveringarna ut sina bord från trottoarerna in mot mitten av torget. Det hände ständigt något på det lilla torget men olika saker under olika tidpunkter på dagen och under olika veckodagar.

Torget ligger längs genomfartsgatan, där bussen stannar. Intill torget ligger också den lilla polisstationen. Man kunde parkera sin bil på några få platser ett kort tag men torget var inte en p ­ plats, inte heller på kvällen. Vi köpte morgonfika på ett bageri vid torget och tog med ut till några bord på torget och satt där och hade det bra ett litet tag. Den läsande mannen tycktes tillbringa hela dagen där, trodde vi som passerade torget ofta under dagen på väg till vårt hotell, affärer och promenader. Han märktes men dominerade inte. Det här var ett levande torg – en plats med liv och rörelse under dagen men oftast stilla – och vackert upplyst – på kvällen. Ett ’fritt’ utrymme och en underbar tillgång för medborgare och besökare. En plats för alla och ingen särskild.”

Maria Nordström

ökad risk för översvämningar och ett ledningsnät med renoveringsbehov. För att klara av det behöver vi bli många fler. Därför fick jag idén att försöka väcka barns intresse för teknik och samhällsbyggnad genom en bok, säger Ellen Hall i ett pressmeddelande från förlaget Rabén & Sjögren.

Boken är tänkt att bli den första i en serie för barn om samhällsbyggnadsfrågor där huvudpersonen upptäcker hur olika företeelser fungerar.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

ILLUSTRATION: EMILY RYAN

FOTO: MARIA NORDSTRÖM

Bilfritt stadsliv

Fler flerfamiljshus utan p ­platser i Malmö.

TRAFIK Malmö stad fortsätter att bevilja bygglov för flerfamiljshus utan bilparkeringar. Senast i raden är en centralt belägen ödetomt i stadsdelen Östra Sorgenfri, där ett hus på 4–7 våningar ska uppföras. Huset kallas för ”ett konceptboende som bygger på idén att leva ett bilfritt liv och uppmuntra till cykling”. I stället för parkeringsplatser ska huset ha cykelförråd, cykelpool och en cykelverkstad.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Levande kulturlandskap

Möte med en korkek.

LANDSKAP Snart är det dags att bänka sig framför teven och le åt tjuren Ferdinand under korkeken – med dinglande korkfrukter. Men hur ser korkek egentligen ut? Det kan man se i skogarna i Provence där korkeksskogar breder ut sig i bergen. Korkek (Quercus suber) är vintergrön och skattas på sin användbara bark vart nionde till tionde år när trädet blivit 30 år gammalt. Barken skärs av för hand till två meters höjd. Efter skörd blir stammen chokladbrun tills ny bark vuxit ut.

LENA JUNGMARK

»Tid är något man har bara om man tar den.

– BERTHA ECKSTEIN ­ DIENER

Utmanande projekt prisas

Lunds spårväg får utmärkelse.

STADSBYGGNAD Föreningen Sveriges Stadsbyggare har tilldelat den nya spårvägen i Lund utmärkelsen Årets stadsbyggnadsprojekt. I motiveringen påpekas att spårvägsbyggande är ett utmanande projekt i en modern stad med en känslig, historisk miljö. ”Utformning av spåranläggningen med gräsbeläggning och estetiskt väl utformade hållplatser har höjt kvalitén på stadsmiljön i spårvägens sträckning”, skriver föreningen.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Cykelverkstaden ska ligga i en butiksliknande lokal i bottenvåningen på det nya huset.

FOTO: LENA JUNGMARK

HÄR!/MALMÖ STAD

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Kintsugi i gatan

Brons läker hemliga sår.

GATUKONST Under ett antal år har konstnärerna Erik Vestman, Viggo Wichmann och Loke Berg i hemlighet bytt ut ett flertal betongplattor på trottoarer i Malmö. Trasiga plattor har tagits upp och lagats med brons för att skapa ett diffust och knappt märkbart minnesmärke över någon eller något – vi som betraktare vet inte riktigt vad.

Idén bygger på en japansk teknik, kintsugi , där spåren efter en skada i ett föremål tillåts synas. Konstver ­

ken är så subtila att de troligtvis inte upptäcks spontant. På konstnärernas projektsajt finns en karta och en lite längre förklaring: ritmalmo.com.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Känsligt läge

Dålig luft i storstäders förskolor.

TRAFIK En ny studie från Lunds universitet visar att förskolebarn i trafiktäta storstadsområden vistas mindre utomhus än barn i andra förskolor. När barnen väl är ute riskerar de att andas in en dubbelt så hög dos av luftföroreningar räknat i partiklar per minut jämfört med barn i medelstora och mindre orter.

Operan har haft premiär

Verket vill fördjupa diskussionen.

STADSPLANERING A Marvelous Order, världens första opera inspirerad av två diametralt motsatta synsätt på stadsplanering, hade premiär vid Penn State Universitys Center for the Performing Arts i oktober. Som STAD tidigare uppmärksammat har kompositören Judd Greenstein, librettisten Tracy K Smith och konstnärlige ledaren Joshua Frankel under många år arbetat med att göra en scenframställning av konflikten

kring New Yorks utveckling mellan planerings­ och arkitekturkritikern Jane Jacobs och stadsutvecklaren Robert Moses.

Utifrån en rad workshops, utställningar, repetitioner och samtal har trion byggt en föreställning med musik, sång och animationer. Upphovspersonerna betraktar den konstnärliga arbetsprocessen som ett sätt att fördjupa samtalet kring stadsplanering och de drivkrafter som ligger bakom olika ställningstaganden.

Läs en intervju med Joshua Frankel i STAD nr 16. Följ projektet på mosesjacobsopera.com

ANNA LENNINGER

– Barns möjlighet till daglig utevistelse är oerhört viktig för att de ska kunna vara fysiskt aktiva och lägga grunden till en aktiv och hälsofrämjande livsstil. Utomhusluften är vår ”friskluft”, det är den vi ventilerar våra byggnader och bostäder med. Även om det rör sig om olika källor och föroreningar är inomhusluften sällan renare än luften utomhus, säger Emilie Stroh, forskare vid arbetsoch miljömedicin, Lunds universitet, i ett pressmeddelande.

Studien har genomförts på tio förskolor i både storstäder och på mindre orter i Skåne. För alla förskolor låg luftföroreningshalterna under de nationella miljömålen men sett till WHO:s skärpta riktlinjer från 2021 överskrids de i tre av fem förskolor i Malmö. Emilie Stroh och Jenny Rissler anser att det är hög tid att man ser över de nationella gränsvärdena så att de överensstämmer med WHO:s rådande riktlinjer som är satta med barns hälsa i åtanke. Resultaten presenteras i rapporten Stadsluftens hälsobelastning på barn

TITTI OLSSON

FOTO: AGNES NILSSON

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

A Marvelous Order – på premiären.

Betongplatta läkt med gjuten brons.

FOTO: JOSHUA FRANKEL

Dela rum

Tungt ansvar för de boende.

ARKITEKTUR En utopisk impuls – så formulerar landskapsarkitekten och publicisten Dan Hallemar planerares motiv till att rita in gemensamhetslokaler i bostadsprojekt som ett uttryck för längtan att med fysiska rum bygga förutsättningar för god social gemenskap. Tillsammans med Veronica Hejdelind, konstvetare med engagemang i bostadsfrågor, har han undersökt gemensamhetslokaler i fyra bostadsområden i syfte att lära av historien. De båda samarbetar i det gemensamma företaget HallemarHejdelind.

Rosta i Örebro byggdes kort efter kriget med den uttalade ambitionen att genom många olika gemensamma lokaler, ungdomsgård och anställd personal gynna en demokratisk

För ceremoni utomhus

Dags för ny designtävling!

BEGRAVNINGSPLATS Designtävlingen för SLU ­studenter är tillbaka, denna gång med uppgiften att skapa ceremoniplatser utomhus. Förra

samhällsutveckling. I Husby i norra Stockholm togs lärdom av brist på kontaktytor mellan människor i miljonprogramsområden och kommun och allmännyttan satsade stort på gemensamhetslokaler och personal som kunde hjälpa till med både stort och smått. Lambohov i Linköping initierades av socialtjänsten som också aktivt deltog i planeringen.

Det yngsta exemplet är hämtat från de så kallade Felleshusen i Vallastaden, även det i Linköping. Sju byggnader i lika många kvarter har uppförts med övernattningslägenhet, kök och samlingsrum, omslutna av ett ouppvärmt klimatskal som kan fungera som växthus. Alla verksamheter och alla kostnader vilar från start på de boende och den samfällighet som ett kvarter utgör.

I Rosta, Husby och Lambohov återstår inte mycket av tidigare ambitiösa satsningar. Kanske är det för tidigt att bedöma utfallet för Valla stadens

designtävlingen handlade om minnesplatsen på Östra kyrkogården i Malmö, skapad av arkitekten Sigurd Lewerentz, som ursprungligen var tänkt som just en ceremoniell plats utomhus, men som omdanades till minneslund 1960 och därmed blev Sveriges första minneslund.

Preliminär tid för tävlingen är december 2022–mars 2023. Hädan ­

Felleshus men mycket tyder på att ansvaret för de boende är för tungt. Erfarenheterna och slutsatserna som Hallemar och Hejdelind drar inför framtiden finns att hämta i Dela rum på hallemarhejdelind.com.

ANNA LENNINGER

efter kommer tävlingen att hållas vartannat år. Arrangörer är SLU Tankesmedjan Movium, Sveriges Kyrkogårds­ och Krematorieförbund (SKKF) och Sveriges Stenindustriförbund. Vinnaren utses på SKKF:s rikskonferens den 22–23 maj 2023 i Skellefteå. Håll utkik på movium.slu. se för mer information!

HARALD KLEIN

FOTO: ANNA LENNINGER

Felleshus i Vallastaden.

Pris för ljus

Hon brinner för belysningsfrågor.

BELYSNING Ljusdesigner och landskapsarkitekt Marianne Lind har av Bertil & Britt Svenssons stiftelse för belysningsteknik tilldelats 2022 års Stora Förtjänstpris. Detta skedde i samband med Ljusdagen den 6 september. Ur juryns motivering: ”Året pristagare brinner för belys­

För nödiga

Toan som barnen vill gå på.

UNDER cityexpot H 22 i somras kunde man besöka den här fina toaletten intill en av stadens lekplatser – det är en satsning som Helsingborgs stad nu gör utifrån samtal med barn. Barn vill förstå varifrån vattnet i handfaten kommer och slippa sticka in händerna i konstiga apparater på

ningsfrågor, är aktiv som föreläsare vid olika typer av seminarier, har skrivit en rad artiklar i branschtidningar och arbetar inkluderande med barn och ungdomar som partners i projekt. Prisbelönt med Stadsbyggnadspriset för Uppsala domkyrka och Svenska Ljusprisets hedersomnämnande för Rådhusparken i Stockholm. Egna och andras erfarenheter och goda exempel har nyligen på ett förtjänstfullt, öppet och generöst sätt samlats i boken Ljussätt staden .”

TITTI OLSSON

väggen för att bli torr om händerna. De vill ha toalettstolar i sin egen storlek där de kan sitta stadigt med fötterna i golvet. Här kan de sitta och sympatisera med elefantungen som inte hunnit fram till toan utan släppt sin lort på golvet. Visst borde det finnas toaletter vid varje lekplats, det är ju självklart. Skapade för dinosaurier, elefanter och alla andra.

TITTI OLSSON

自然 – svåröversatt begrepp

Natursyn formad av japansk filosofi.

SHIZEN På japanska är shizen det ord som närmast korresponderar med svenskans natur. Orden omfattar begrepp som emellertid skiljer sig åt vad gäller både ursprung och innehåll.

Elisabet Yanagisawa är doktorand i konstnärlig forskning vid HDK/Valand Göteborgs universitet. På en föreläsning hos Stockholms Arkitektförening om influenser mellan Japan och Sverige tecknade hon kort en bild av den natursyn som formats av traditionell japansk filosofi och som formar estetiska uttryck. Shizen skrivs med två tecken: 自然 from itself – thus it is Natur är något som uppstår eller framträder ur sig själv. Människan skiljs inte från natur på det vis som gjorts inom västerländsk kristen idétradition. Hör mer på Elisabet Yanagisawa och Gustav Kjellin på Youtube.

ANNA LENNINGER

FOTO: TITTI OLSSON

FOTO: ANNA LENNINGER

FOTO: JOHAN ALP

Trivs någon här?

Hur står det till med den biologiska mångfalden?

SKOLGÅRD I ett internationellt projekt har Naturskolan i Lund, tillsammans med Lunds universitet och organisationer i Storbritannien, Malta och Spanien, tagit fram ett pedagogiskt material som ska få elever och lärare att vilja ge sig ut på sin skolgård och undersöka hur det står till med den biologiska mångfalden.

Materialet består dels av inventeringsprotokoll med fokus på habitat på skolgården, fåglar, småkryp och blommande växter, dels av över femtio pedagogiska aktiviteter att göra inför eller efter inventeringen. Syftet med materialet är att väcka intresse och nyfikenhet för de djur och växter som finns på den egna skolgården, men också att skapa en förståelse för vad som behöver förändras på gården för att fler djur och växter ska trivas där. Datan som eleverna får fram rapporteras till forskare på Lunds universitet som samlar in och analyserar resultaten. Varje skola kan sedan se hur deras gård står sig jämfört med andra skolor. Materialet finns fritt tillgängligt på Naturskolan i Lunds webbplats lund.se/naturskolan.

LINA HÄLLSTRÖM

Publikastadsrumparker och [GRÖNARE]

27 april i Malmö

grönare stadsrum och stråk för människan, klimatet, biodiversiteten, hälsan och estetiken. Kom till Malmö och inspireras av svenska och internationella föreläsare. Mingla och nätverka med branschkolleger, utställare och representanter från SLU Tankesmedjan Movium, värdstaden Malmö och våra samarbetskommuner Helsingborg och Lund. Dagen innan ses vi som vanligt för guidade turer och konferensmiddag med utdelning av stipendiet till Ulla Molins minne. Vi ser fram emot att träffas till våren och inspireras av föreläsningar, möten och upplevelser i Malmö. Välkommen till Publika parker och stadsrum 2023!

info om konferensen publiceras löpande på movium.slu.se

FOTO:

TEMA: Tid och rum

Tiden kommer, hela tiden. Den är både kvantitet och kvalitet – mätbar men också något vi upplever. Hur tar man hänsyn till tid som flytt i planeringen? Och hur förhåller man sig till den mörka tiden på dygnet?

TEMAILLUSTRATIONER: AGNES FLORIN

Tiden får avgöra

Västerländsk arkitekturtradition har haft beständighet som ideal, medan österländsk tradition framhållit det tillfälliga och det föränderliga som en kvalitet. Men nu sker en förändring.

TEXT: CAROLINE DAHL

Det är många teoretiker som genom tiderna försökt sätta ord på hur tid och rum samspelar. Geografen Torsten Hägerstrand, till exempel, är upphovsperson till teorin kring tidsgeografier som kom att bli världskänd under 1970-talet. Kanske stadsplaneraren och arkitekten Kevin Lynch inspirerades av den när han 1972 skrev sin kanske mest förbisedda bok What time is this place? Där utvecklar Lynch sina tankar kring behovet av en ökad medvetenhet om nuet – där vi är – och enligt honom måste leva efter. Men boken fångar också nödvändigheten och, enligt Lynch, längtan efter att förändras. Lynch menar att stadsplaneringens huvudsakliga uppgift är att förvalta sådana förändringar.

Ännu en tänkare kring olika aspekter av tid är arkitekten Bernard Tschumi som i ett förord till den franske filosofen

Paul Virilios bok A Landscape of Events skriver att tid snarare än rum styr vår uppfattningsförmåga. Nicolas Bourriaud, fransk konstkritiker, har sagt att vår samtids största estetiska fenomen är hur tid och rum interagerar och där tid är en av rummets koordinater. Så det finns många trådar att dra i när man ska ringa in tidens betydelse för rumslig förståelse och gestaltning.

Landskapsforskarna Sonja Duempelmann och Susan Herrington har samlat ihop landskapsspecifika trådar i en artikel med titeln Plotting Time in Landscape Architecture. I artikeln pekar författarna på att tid kan vara både objektiv och subjektiv, där den objektiva tiden ofta förknippas med naturens geologiska eller meteorologiska processer. Den subjektiva tidsuppfattningen influeras å andra sidan snarare av kulturella, sociala eller politiska perspektiv som påverkar hur vi upplever tid. I en antropocentrisk tidsålder kan man dock reflektera över hur stor skillnaden är mellan objektiv och subjektiv tid om man tar hänsyn till den påverkan människan har på de ”objektiva” geologiska eller klimatologiska processerna.

Andra premisser som författarna pekar på är att tidsförståelse kan vara antingen linjär eller cirkulär. Årstidernas cykler upprepas exempelvis ständigt, medan ett projekt snarare genomförs i en linjär process. Tid kan vara mätbar i uppdelade enheter, som en sekund, eller uppfattas som ett kontinuum där händelser läggs till händelser i ett sammanhängande skeende. Författarna menar att en av de egenskaper som skiljer landskapsarkitektens arbete från andra designers är den samtidiga användningen av just linjära och cykliska tidsuppfattningar.

Att genom illustrationer – det vi också kallar för representationer – visa hur miljöer förändras över tid är väsentliga arbetsverktyg inom de miljögestaltande disciplinerna. Om vi blickar tillbaka i historien hittar vi redan under 1700-talet Humphry Reptons användning av före- och efterbilder. Tekniken att lägga två bilder sida vid sida av varandra som visar miljön före och efter förändringen blev mycket framgångsrik för Repton och kom snart att kopieras av många andra. Illustrationstekniken är fortfarande idag i princip en slags standard för att beskriva en förändring. De ”delade” bilderna antyder att tiden är linjär och ändlig. Men det riktigt intressanta är att före- och efterbilderna faktiskt döljer

»Författarna menar att en av de egen skaper som skiljer landskapsarkitektens arbete från andra designers är den samtidiga användningen av just linjära och cykliska tidsuppfattningar.

själva processen och det arbete som ingår i transformationen. Rumslig förändring riskerar att framstå som en ”quick fix”, vilket faktiskt kan göra projektet en björntjänst genom att dölja förändringsprocessens faktiska komplexitet.

Flyttar vi oss framåt ett antal hundra år till 1960- och 1970-talen finner vi två diametralt olika förhållningssätt till hur tid kommer till uttryck i landskapsarkitekturen. Bakgrunden till uppkomsten av båda förhållningssätten står att finna i tekniska framsteg, framför allt den begynnande datoriseringen av information och hur detta påverkade förståelsen för relationen mellan tid och rum. Landskapsarkitekten Ian McHargs arbete med systematisk kartläggning av markområdens förutsättningar illustrerade genom ritningar i olika lager tog intryck av en naturvetenskaplig syn på linjär tid. Landskapsarkitektens roll är att vara den expert som på avstånd kartlägger förutbestämda faktorer.

Samtidigt utvecklade Lawrence Halprin sitt förhållningssätt genom så kallade eco-scores . I Halprins förhållningssätt finns inte en förutbestämd systematik utan gestaltningsprocessen inkluderas också i själva designarbetet. Halprin hämtade sin inspiration från design och humaniora och erbjöd en utforskande process där landskapsarkitekten

är en aktiv part tillsammans med andra deltagare. Synen på processen, och därmed tiden, var följsam och cirkulär.

I efterhand kan man konstatera att McHargs angreppssätt blev betydligt mer framgångsrikt, inte minst genom utvecklingen av geografiska informationssystem (GIS). Men frågan är om det inte är dags att återupptäcka Halprins processkunskaper i den tid av samhällsomställning som vi nu befinner oss i, där få faktorer är förutsägbara och absoluta.

Kevin Lynch verkade delvis parallellt med McHarg och Halprin. Som tidigare nämnts intresserade sig Lynch både för nuet och uppgiften att stötta förändringsprocesser i stadsbyggandet. Lynch lyfter fram möjligheterna med vad han kallar för tidscollage. Hur dessa konkret tedde sig är inte helt klart, men syftet med dem var att väva samman fragment av olika tidsdjup. I detta vävande kunde äldre element lyftas fram eller försvinna, men även nya funktioner tillkomma. Själva poängen var att åskådliggöra samexistensen mellan olika tidsuppfattningar. För att skapa dessa tidscollage krävdes enligt Lynch ett medvetet estetiskt omdöme där tid fungerar som en designprincip.

Inspirationen till Lynchs tidscollage kom också från Charles Eliot, landskapsarkitekt, som under 1800-talet utvecklade tekniker för att illustrera landskapsförändring genom ritningar i lager på lager som beskriver landskapsförhållanden vid olika tidpunkter. Detta har påverkat vår landskapsförståelse: vi betraktar landskap som ett collage eller en palimpsest. Denna landskapsförståelse är fortfarande vanlig, bland annat vid transformation av postindustriella landskap. Forskaren Rebecca Krinke pekar på fördelen av att använda sig av collage som metafor vid förändring eftersom det inbjuder till att historien inte ses som ett linjärt fenomen utan som olika lager mellan en tidigare händelse (historia) och den nuvarande återkallelsen av den (minnet). Dessa tekniker skapar en möjlighet – eller nästan en nödvändighet – att skapa ett narrativ där förändringen beskrivs som en sekvens.

»För att skapa dessa tidscollage krävdes enligt Lynch ett medvetet estetiskt omdöme där tid fungerar som en designprincip.

Inom de miljögestaltande disciplinerna betraktas tid ibland som kulturellt bestämt. Enligt arkitekturteoretikern Mark Taylor har västerländska arkitektoniska traditioner länge förespråkat beständighet som ideal, medan österländsk tradition har varit mer benägen att värdesätta det tillfälliga och det föränderliga som kvalitetsaspekter inom arkitekturen. Taylor spårar dock en förändring i västerländskt tänkande där det temporära och flexibla börjar värderas högre än beständighet och tidlöshet. Vad som föranleder ett sådant skifte kan man gott reflektera över. Kanske spelar de pågående samhällsförändringarna in?

Dagens samhälle präglas av en känsla av skyndsamhet, inte minst för att möta framtida klimatförändringar. Det är bråttom. Vi har kort om tid. Tid har under klimathot blivit något ändligt. Tanken på att det ska gå att fixa hållbarhetsutmaningar och klimatförändringarna inom en given tidsrymd är dock i botten problematisk eftersom det underbygger förlegade modernistiska tankemodeller om utopiska samhällsbyggen utifrån givna premisser. Sådana synsätt anknyter också till övertron på evidens och det som ibland kallas för front-loading, ett begrepp som beskriver ageranden som kräver att vi måste veta ”allt” innan vi kan agera – och om åtgärden ändå misslyckas så är det för att bevisunderlaget varit för svagt.

Översätter vi resonemanget till ett tidssammanhang skulle det innebära ett resonemang som bygger på att om klimatåtgärden misslyckas så har tiden varit för knapp. Och med detta växer känslan av att det är bråttom och att vi måste göra ”mer”, ”rätt” och ”snabbare”. I en tid präglad av hast är beständighet och tidlöshet inga gångbara ideal.

En alternativ ingång till behovet av att agera nu och att sträva efter det beständiga är att utveckla instrument för ökad flexibilitet. De holländska stadsplanerarna Tom Bergevoet och Maarten van Tuijl menar att förändring inte är resultatet av avgränsade fristående händelser utan snarare ska ses som en sammanhängan-

de process där olika delar befinner sig i ett slags ständigt övergångsskeende.

I boken The Flexible City: Sustainable Solutions for a Europe in Transition (recenserad i STAD nr 13) hävdar författarna ett aktivt förhållningssätt till tid där en hållbar stad är en flexibel stad och dess beståndsdelar ska vara lätta att återanvända och anpassa till invånarnas förändrade krav över tid. Dessutom betonar de båda vikten av en samtidighet kring att arbeta med små stegvisa åtgärder och holistiska förändringar där enskilda projekt ses som delar av en kontinuerlig utvecklingsprocess. Författarna identifierar fyra villkor: ekonomi, juridik, rumslighet och organisation, som påverkar i vilken grad flexibilitet kan verka i fråga om funktion, tid och plats.

Vid en test av denna tankemodell på en fallstudie i Göteborg inom forskningsprojektet Plan Redux framkom väldigt intressanta resultat i en jämförelse mellan tillfälliga åtgärder av olika >

»Tid har under klimathot blivit något ändligt.

tidsdjup och permanenta åtgärder i ett transformationsprojekt. Jämförelsen visade att vid kortvariga, temporära aktiviteter är flexibilitet i alla sammanhang – det vill säga ekonomi, juridik, rumslighet och organisation – av stor nytta. Detta främst för att kunna agera smidigt och skapa möjligheter i förhållande till snabbt skiftande premisser. För medellånga tidsdjup ansågs ekonomisk flexibilitet vara viktig och till viss del också

juridisk och organisatorisk. Däremot var flexibilitet för rumsliga förhållanden – var aktiviteten äger rum – inte en fördel. För permanenta aktiviteter ansågs flexibilitet vara en tillgång för tre villkor, förutom för organisatoriska aspekter där långsiktighet i förvaltningsåtaganden trumfar behovet av flexibilitet.

Resultatet är ytterst preliminärt men visar trots det hur tid kan vara en konkret designparameter i stadsbyggandet. Hur tid ska kommuniceras är en spännande utvecklingsfråga som bör uppmärksammas på nytt inom landskapsarkitekturen och de miljögestaltande disciplinerna. Inspiration finns att hämta från tidigare århundraden. På samma sätt som teknikutvecklingen gav upphov till nya tankemodeller och visualiseringstekniker under andra halvan av 1900-talet bör vår samtids teknikutveckling tillåtas göra detsamma. Tiden får utvisa vilka dessa blir.

Som du behagar.

Stadsparkernas nya flexibla möbler inbjuder till kreativ användning, och är ett utmärkt komplement till parkernas mer traditionella sittplatser. FILT är en sittvänlig plattform som inbjuder till såväl picknick, som lek och avkoppling — använd som du behagar.

FILT Design Blank Arkitekter

Producerad i Sverige Foto Lungviksparken, Örnsköldsvik

Tid för omdaning

TEXT: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Att göra blandad stad av ett gammalt industriområde i vackert tegel kan låta som en planerares dröm. Men det kan lätt bli en mardröm när kulturmiljöaspekter i de befintliga strukturerna ska jämkas samman med den moderna blandstadens principer och behov. I Västerås tycker sig planerarna ha hittat en framkomlig väg, men den saknar inte kompromisser.

När Svenska Metallverken och Asea på 1990-talet avvecklade produktionen i centrala Västerås gick en hundraårig epok i graven. Men byggnaderna stod kvar. Det som började med exploatering

av obebyggd mark bortom kyrkogården i Västerås östra utkant i slutet av 1800-talet hade med tiden blivit ett mycket centralt läge med goda kommunikationer.

Att området till stora delar skulle bevaras stod klart från början. De unika röda tegelbyggnaderna och den intima gatustrukturen i området hade ett uppenbart kulturhistoriskt värde. Frågan var vad allt skulle fyllas med. Stadsdelen gavs namnet Kopparlunden efter den tidigare metallindustrin och en fördjupad översiktsplan togs fram medan viss industriproduktion fortfarande såg ut att bli kvar i områdets norra kant.

Snart nog flyttade även den sista industrin ut. In i området flyttade i stället ett kulturhus med Folkets Bio-biograf och en gymnasieskola. Mindre kommersiella verksamheter hyrde också kontorslokaler i väntan på ett helhetsgrepp. Det har dock dröjt.

Hur tänker man när man ska bygga nytt kring tid som flytt, kring historien och vad som är viktigt att bevara för att behålla sin identitet? STAD har besökt Västerås där ett gammalt industriområde nu blir ny stadsdel.

Kopparlunden i drift i januari 1956.

Foto: Bertil Forsén.

2018 utökade Riksantikvarieämbetet riksintresset för kulturmiljövård Västerås stad till att även omfatta Kopparlunden. Då var ett planprogram nyss framtaget som tog ett förnyat grepp om stadsdelen efter den två decennier gamla FÖP:en.

Stadsdelen har delats in i fyra detaljplaner varav tre har vunnit laga kraft. En del rivningar har skett och helt nya hus har hunnit byggas i några av kvarteren. I andra pågår förberedelserna för fullt. När STAD besöker Kopparlunden saneras en stor tomt i områdets norra kant där en industribyggnad av nyare datum med lägre värde har fått lämna plats för bostadsbyggande och förskolor.

Men att omvandla allt till blandad stad kommer att ta tid. Stadsdelen är på 260 000 kvadratmeter, nästan lika stort som Gamla Stan i Stockholm.

Fastighetsbolaget Castellum äger mycket av de centrala delarna av Kopparlunden. Ett flertal en- och tvåplanshus i rött tegel står tätt längs stensatta gator och platsbildningar i en mänsklig skala. Överallt klättrar vildvin på fasaderna. Miljön ger nästan ett intryck av att avsiktligt ha planerats för att i framtiden bli pittoreska kulturkvarter.

I själva verket krävs stora anpassningar. Bakom en av fasaderna dolde sig tidigare ett sammanhängande byggnadsblock på 130 gånger 80 meter – svårt att använda för så mycket annat än tillverkningsindustri. Den byggnaden har därför gröpts ur. Ut mot den centrala Kopparlundsvägen har husets djup förkortats till 20 meter och mot vad som ännu är en ytparkering i norr har bara en tunn fasad lämnats kvar. Innanför tornar nya kvarter upp i fem våningar.

– Det var svårt att utnyttja och då har man brutit upp för att få in ljus. Många har varit oroliga för att det gamla ska bli en kuliss, men det tycker jag inte att det är. Vi har valt de nya fasadmaterialen så att de ska passa ihop med det gamla, säger Eva-Lotta Fjellgren, projektutvecklare på Castellum, medan hon visar runt i kvarteren.

En del dörrar har flyttats, andra har murats igen. Äldre tegel har använts där man har behövt mura igen. På ett ställe har den låga fasaden brutits av med en gränd. Från strax under takfoten och uppåt har den lämnats kvar för att påminna om hur det har sett ut historiskt. Alla ställen där ändringar har gjorts har markerats på något sätt så att besökare ska ha en chans att läsa av utvecklingen. Men det är svårt att avgöra om en ändring härrör från förändrade behov under industriepoken eller om den är gjord den senaste tiden i samband med omvandlingen.

För att vara ett riksintresse för kulturmiljövård kan det ur vissa vinklar tyckas att man har gått hårt fram i området. Samtidigt är det svårt att se ekonomiskt hållbara alternativ för områdets fortlevnad med alltför låga exploateringstal. Det blir alltså kompromisser.

I den konsekvensanalys för kulturmiljön i stadsdelen som har gjorts av Sweco konstateras mycket riktigt att områdets befintliga värden kommer att försvagas. Det ses som bekymmersamt med tanke på riksintresset. Det främsta hotet kommer av att exploateringen blir

Aseas Emausverkstad i Kopparlunden i början av 1910­talet. Foto: okänd.

»I praktiken lär det landa i att det som byggs

så omfattande när hela området får nya funktioner och av att många historiska spår går förlorade.

Men att inte utveckla området till en ny stadsdel och i stället låta det förnyas efter hand bedöms ge ungefär motsvarande skador för riksintresset. Detaljplanerna måste balansera på en punkt där områdets kulturmiljövärden inte förvanskas eller försvinner, för då kan länsstyrelsen upphäva dem. En ”försvagning” av kulturmiljövärdena är tillåtlig, men skadan ska då minimeras.

får tegelfasader.

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Nästa kvarter som Castellum ska bygga nytt blir helt friliggande från gamla strukturer. Det blir på ytparkeringen intill det äldre byggnadsblocket.

– Det är nästan en större utmaning, till exempel när det gäller hur man ska förhålla sig i höjd till det gamla. Vi hade planerat att ha ett garageplan i marknivå och ett under jord, men då ville man ha kvar siktlinjerna genom kvarteret så vi måste troligtvis lägga två plan under jord. Det innebär mycket sanering och det är alltid dyrt att gräva, säger Eva-Lotta Fjellgren.

I andra delar av området ska mindre värdefulla byggnader av nyare årsmodell jämnas med marken och liksom ytparkeringarna ersättas med kontorsoch bostadshus i flera våningar. Man ska försöka få dem att smälta in i miljön så gott det går utan att härma det gamla. I praktiken lär det landa i att det som byggs får tegelfasader.

Castellum bygger inga bostäder, men det kommer andra att göra. Och faktiskt blir det därmed en återkomst av bostäder i området. I början av industriepoken fanns nämligen arbetarbostäder tätt inpå verkstadslokalerna. När större ytor behövdes till industrin fick arbetarna lite längre till jobbet. Av de gamla bostäderna syns i dag inga spår.

Men i de centrala delarna kommer inga bostäder att byggas. Dels för att det är Castellum som äger dem, men också för att tillgänglighetskraven är svåra att uppfylla utan stora ingrepp.

Det finns strikta bestämmelser i detaljplanerna om vad man får göra med husen. Det berättar Karin Nordström, Västerås stadsantikvarie, på en rundvandring i Kopparlunden tillsammans med stadsbyggnadsantikvarie Linda Wångdahl.

– Här kommer det inte att byggas så mycket. Det handlar snarare om att återanvända befintliga byggnader samtidigt som man skyddar deras kulturvärde.

Den myllrande gatustrukturen blir kvar, gatubeläggningen, synliga kulvertar, traverser och sådant. Här ska man känna att man är i Kopparlunden, säger Karin Nordström.

Vi står på en parallellgata till Kopparlundsvägen, Glödgargränd, som nästan helt saknar entréer. Fönster finns visserligen, men ingen utåtriktad verksamhet bakom dem som gör att de kommunicerar någonting. Det här är i allt väsentligt en korridor med vackra väggar som inte heller tjänar som stråk eftersom den är en omväg mellan de flesta av områdets målpunkter.

– Utifrån kulturmiljöperspektivet hade det inte varit negativt att få in bostäder här. Det är viktigt att det blir trevligt även kvällstid. Även om det inte går att få in bostäder kommer folk att röra sig här eftersom man bygger nytt runtomkring, säger Karin Nordström.

I bästa fall kanske några av lokalerna kan rymma restauranger som drar folk till gatan. Men kvarteren löper trots allt stor risk att bli döda på kvällar och helger.

– Det är långa fasader och inte så många siktlinjer, konstaterar Linda Wångdahl.

– Kanske blir det i alla fall några som kommer på att de kan ställa upp bandymål och spela här på helgerna, funderar hon vidare.

I områdets södra del finns andra utmaningar. Där är de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna betydligt större. Ett 225 gånger 125 meter stort lapptäcke av byggnader uppförda under flera epoker motsvarande upp till fem vanliga våningar höga ska omvandlas till bostadskvarter. Men nästan ingenting i komplexet har ett format som lämpar sig >

I de södra delarna av Kopparlunden finns storskalig äldre arkitektur som ska bevaras. Hallen på bilden är omkring 225 meter lång och 125 meter bred och kan inte användas på ett rimligt sätt i en blandad stad, men får inte heller helt tas bort. Därför kommer byggnadens fasader till stor del att bevaras med ett blandat innehåll längs med kanterna och nya kvarter inuti.

för vanliga bostäder.

– I den här byggnaden kommer man att göra stora ingrepp. Den är svår att använda annars. Här blir bevarandet av den äldre fasaden väldigt viktig för upplevelsen av kulturmiljön, säger Karin Nordström.

På skisserna kan man se hur det mesta av komplexet ska rivas. En smal remsa ska sparas mot den kommande gatan och lägenheter ska byggas mot den teglade fasaden. De karaktäristiska småspröjsade industrifönstren från tidigt 1900-tal ska bara bevaras närmast bilvägen som omger området, resten föreslås bli till gluggar för infällda balkonger. Insidan ersätts med bostadsgårdar och helt nybyggda bostadshus.

– Frågan är exakt hur man ska genom-

föra detta. Det funderar vi jättemycket på. Hur ska byggkranarna komma in? Det är inte jättelätt att bygga inuti en struktur, säger Linda Wångdahl.

Avsikten är att så mycket som möjligt av själva byggnaderna ska sparas. Inte heller här får det gamla bli enbart en kuliss.

Den långa byggnaden bryts också upp i bottenvåningen på ett par ställen för att skapa gångpassager.

– Det handlar om att skapa lite mer stadsliv. Man får gå långa sträckor för att komma runt i dag. Jag tror att det rent stadsplanemässigt blir bra att öppna upp, säger Linda Wångdahl.

Carl Arnö är stadsbyggnadsdirektör i Västerås. Han ser Kopparlunden som ett spännande tillskott i staden.

– Det finns en romantik i sådan här tegelarkitektur. Den utstrålar någonting. Det handlar om övergivna industribyggnader som får liv och ger en unik karaktär, säger han.

Men att använda de befintliga byggnaderna i så stor utsträckning som möjligt handlar inte bara om att det är vackert och att man uppfyller krav på att bevara kulturmiljön.

– Självklart tänker man mer och mer på cirkulär ekonomi. Man behöver inte riva, det finns en tanke om att utnyttja resurser. Bevarandet talar nästan samma språk.

Planeringen av området har pågått i omgångar och vid ett tillfälle fick man börja om från grunden. För stort fokus hade lagts på att bevara enskilda byggnader, enligt Carl Arnö. Den nuvarande

planen tar också siktlinjer och stråk i beaktande. Det är därför flera av de långa fasaderna bryts upp med allmänt tillgängliga gångvägar.

– Stadsbyggnad är en kombination av bevarande och att bygga nytt. Det finns minnen och årsringar som beskriver vår historia och livet. Det är viktigt för att skapa identiteter, inte bara hos en stad utan hos människor. Jag tror att det handlar om att man ska känna sig som en del av en plats. Då behöver man historien. Västerås är en plats med mycket historia, men många har en ambivalent inställning till historien och tänker att industri kanske inte är så fint. >

»Många har varit oroliga för att det gamla ska bli en kuliss, men det tycker jag inte att det är.

Culturen, ett kulturhus med bland annat biograf, teater och restaurang som kombineras med en gymnasieskola, flyttade in i området redan år 2000, långt innan det var klart hur området som helhet skulle utvecklas.

En utmaning med det industriella har varit att boendemiljöer också behöver grönska. Länsstyrelsen har haft synpunkter på de grönytor kommunen har velat få in, men har fått ge sig. Kopparlunden kommer fortfarande i huvudsak att bära spår av dess industriella historia och grönytor ska utformas på ett sätt så att de inte avviker för mycket från den industriella känslan.

– Det finns en motsägelse mellan att bevara karaktären av industriområde och att skapa grönområden. Det finns stora ytor där man har hanterat olika material. In i det sista har det varit svårt att komma fram till hur vi skulle hantera det.

Att återanvända byggnader och platser inom stadsbyggnad är ingenting nytt utan ett grundtillstånd som vi har avvikit från, men nu återvänder till. Det menar Torun Hammar, arkitekt och ordförande för Kulturmiljörådet som är Sveriges Arkitekters initiativ för att få branschen att bättre ta tillvara befintliga miljöer.

– Återbruk har historiskt varit en grundförutsättning för arkitekturen, från att man började bygga fram till ungefär 1950. Man hade ett tillstånd av knapphet och jobbade med olika former av tillvaratagande av det man redan hade tagit fram. Ju dyrare resurserna är och ju svårare materialen är att bearbeta, desto mer har man tagit tillvara. Som kår vaknar vi upp ur något slags tillfällig minnesförlust, säger hon.

Hon tar som exempel hur det medeltida Rom byggdes på och av resterna

från romarrikets tempel. Men återbruk har varit en utgångspunkt i hela samhället före modernismen. Även kungligheter hade lappade och lagade kläder förr, påpekar hon.

– Det beror på att det har varit en knapphet av resurser. Den har vi inte upplevt eller funderat på under ett antal år. Dagens alltmer framträdande hållbarhetsdebatt gör att återbruk har kommit i fokus på nytt. Men inom arkitekturen är det också en fråga om att 1960- och 1970-talens ofta kritiserade rivningar har satt sina spår. Mycket historisk arkitektur i Sverige har gått förlorad.

Att bevara ett tidigare industriområde är behäftat med vissa utmaningar, konstaterar Torun Hammar.

– Det finns en idé om att man sparar byggnader som ett slags scenografi. Man väljer ut de finaste byggnaderna och sparar dem. Men det blir en ny berättelse som kanske mer är en berättelse om vår tid än om den tid i vilken byggnaderna uppfördes.

Blir det ett problem?

– Det beror på vad som är ambitionen. Om man vill att den gamla industrimiljön ska uppfattas så gör man inte det om man tar bort alla ytor mellan husen. Det blir svårt att läsa det. Men det är fortfarande vackra byggnader och det är en kontinuitet.

Torun Hammar har inte besökt Kopparlunden i Västerås, men får intrycket att man gör en rimlig ansats i bevarandefrågorna. Däremot ser hon andra utmaningar, som Västerås inte är ensamma om.

»Här ska man känna att man är i Kopparlunden.

– Jag är positiv till allt bevarande, det är nybyggandet som är problemet. Vi ser inte på nybyggandet i ett tillstånd av knapphet. Att vi befinner oss i ett tillstånd av knapphet är svårt att förstå i dag. Jag vet inte hur länge man tänker att det ska finnas betong, stål, olja eller metaller. Vi har ingen annan lösning än att ta upp nya saker. Vi kan tänka att vi ska återbruka och forskningen kanske kan hitta lösningar, men det är fortfarande så att vi tillför en massa nytt material när vi bygger. När det gäller möjligheten att få ihop en bra, blandad bebyggelse tror Torun Hammar att man ibland behöver ett mer flexibelt regelverk. Men det fungerar inte med dagens system där mycket av uppföljningen sker genom egenkontroll.

Den sågtandsformade verkstadshallen ska bevaras. Det är inte klart exakt vad den ska användas till, men idéer som har nämnts är livsmedelsaffär, parkeringshus och konstnärsateljéer, eventuellt i kombination. Fasaden saknar fönster. Intill byggnaden pågår saneringar av förorenad mark inför byggnation av moderna bostadskvarter.

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Visionsbild över Västerås nya centralstation ovanpå spårområdet. Utanför glasfönstren ovanför spåren finns generösa gångytor utomhus. Där löper också en cykelbana.

Hon vill i stället se att kommunerna tar en mer aktiv roll.

– Så fort man kan slippa krav, vem är det då som garanterar att det blir bra byggda miljöer? Det är den gordiska knuten. Jag är tveksam till att marknaden skulle självreglera sig.

Hur ska man göra med miljöer som riskerar att bli döda delar av dygnet? – Jag önskar att man kunde komma till en punkt där man har mer flexibilitet. Man ska inte bygga dåliga bostäder, men man borde kunna bygga acceptabla bostäder som inte uppfyller precis alla krav på tillgänglighet.

»Det är fruktans värt att tappa kontakten med sin stad eller identitet.

ILLUSTRATION: VÄSTERÅS STAD/BIG

Kan det bli en bra stad utan blandningen?

– Det är så mycket som påverkar det, som hyresnivåer. Många kanske är intresserade av att verka i en stadsdel och bidra till att göra den levande, men det beror på vad det kostar. Allt kommer inte från det byggda utan mycket av vad en stad blir har att göra med ekonomiska premisser.

Kan man vikta värdet av kulturmiljön mot värdet av en optimalt byggd stad? – Kulturmiljön är ju en del av en optimalt byggd stad. Det går att ta tillvara de flesta byggnader utan att förstöra dem totalt. Det är fruktansvärt att tappa kontakten med sin stad eller identitet. Ofta förstår man det kanske inte förrän det är för sent.

IVästerås pågår samtidigt ett omfattande stadsutvecklingsprojekt som kallas för Mälarporten. Parkeringsytor och småskalig industri mellan sjön och järnvägen ska omvandlas till tät blandstad i samband med att järnvägsstationen rivs och ersätts med en ny, futuristisk skapelse som ska ligga ovanpå spårområdet.

Kopplingarna mellan den gamla stadskärnan och den nya bebyggelsen förstärks också, bland annat genom att stationsbyggnaderna, två till antalet, får gång- och cykelvägar på utsidan så att persontrafik över spåren kan ske smidigt. – Det är inte mycket som lär bli kvar av det gamla där, konstaterar stadsbyggnadsdirektören Carl Arnö.

Bland annat har Lantmännen en stor silo i området. Tankar har funnits om att på något sätt bevara åtminstone delar av den, men det är inte troligt att det låter sig göras på ett sätt som är kostnadseffektivt för en ny användning.

Den nya stadsdelen är delvis omgiven av och kommer att smälta samman med bostadsbebyggelse från de senaste decennierna.

Tillsammans skapar vi gröna miljöer

Vi har lång erfarenhet av att samarbeta med olika aktörer för att tillsammans skapa gröna miljöer.

Våra produkter är resultatet av långvarig produktutveckling – för att det ska vara enkelt att lyckas.

VI FINNS NÄRA DIG och dina projekt med produktionsplatser och terminaler från norr till söder.

BRETT SORTIMENT & SPECIALJORDAR speciellt framtagna utifrån ditt projekts utmaningar ger de bästa förutsättningarna för skapandet av gröna miljöer.

TYPRITNINGAR, PRODUKTSORTIMENT, REFERENSOBJEKT, RÅD & ANVISNINGAR och mycket mer hittar du på vår hemsida.

hasselforsgarden.se/landscaping

Finns tiden?

Descartes beskrev tiden som en rumslig dimension vid sidan av höjd, längd och bredd. Newton såg tid som en konstant kraft som verkar oberoende av allt annat. Hur ska vi förstå vad tid är?

TEXT: ANNA LENNINGER

Frågan om tiden existerar är troligen lika gammal som de tänkande varelser som ställer den. Sankt Augustinus besvarade frågan så här på 300-talet e Kr:

"Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag inte ."

Svaret är giltigt än i dag. Dygnet och årstidernas skiftningar accepteras som övergripande struktur för tid. Kalendern och klockan är försök att skapa objektiva mätare av astronomiska skeenden. Idag används svängningar av atomer för exakt mätning. Samtidigt upplever vi att tiden ibland går plågsamt långsamt och stundom alldeles för fort. Subjektiva upplevelsen av tid präglas av ålder, psykiatriska tillstånd och kulturella faktorer.

När jag var ung för länge sedan skämtades det om en professor på Arkitektskolan i Köpenhamn som inte behövde signera sina ritningar, det räckte med ringen av kaffe där koppen hade stått på papperet.

Numera är det ingen som arbetar fram ett original med tusch på papper eller ritplast men kaffekoppen är kvar på bordet. Valdi Ingthorsson är lektor i filosofi vid Helsingfors universitet och intresserar sig bland annat för tidsfilosofi. Han pekar på sin kaffekopp på skrivbordet medan han högt funderar: – Existerar det oändligt många representationer av denna kopp vid varje given punkt enligt den förklaringsmodell som utgår från den allmänna relativitetsteorin? Eller är koppen ett och samma objekt och tiden något som förskjuts och ger upphov till en ständig succession av ”nu”?

Objektivt nu

Den gängse uppfattningen om tid från antiken fram till sent 1800-tal var att det som ännu inte existerat är i framtiden, det som upphört existera är i det förflutna och att det bara är i nuet som saker och ting existerar. Men enligt relativitetsteorin så finns inget objektivt ”nu” vilket också implicerar att det inte i egentlig mening finns någon framtid eller dåtid heller.

– Om vi förnekar nuet och säger att objektivt sett så är alla tidpunkter lika verkliga och existerande, då måste också koppen existera lika mycket vid varje tidpunkt från att den skapades tills den går sönder. Koppen förflyttar sig alltså inte genom tiden utan är utsträckt genom tiden.

Med hjälp av matriser där tid är en av dimensionerna går det att matematiskt beräkna var en händelse uppstått eller uppstår i det som benämns rumtiden. Modellen används för att trovärdigt beskriva atomers tillstånd och universums utveckling. Att vi inte kan förstå att all tid och alla ting existerar i lika hög grad oavsett var i tiden de befinner sig förklaras med människans bristande mentala förmåga. Den kaffekopp som i framtiden kommer att förlora sitt öra existerar parallellt med den som står hel på bordet idag. Att jag inte kan greppa detta beror enligt fysikerna på att min uppfattning av världen är en illusion.

»Subjektiva upplevelsen av tid präglas av ålder, psykiatriska tillstånd och kulturella faktorer.

Finns bara nu

Enligt den filosofiska inriktning som kallas presentism finns däremot enbart ”nu”. Det förflutna är minne och framtiden består av projektioner och förväntningar. Förändringar sker i nuet och påverkar framtida ”nu”. Om och när koppen förlorar sitt öra beror på orsaker i ett framtida ”nu”.

Fram till tidigmodern tid var det filosofer och teologer som reflekterade över tidsbegreppet men allt eftersom naturvetenskaperna vuxit i betydelse har frågan om vad tid är blivit ett ämne för fysik, kosmologi och matematik. Descartes beskrev tiden som en rumslig dimension vid sidan av höjd, längd och bredd. Newton såg tid som en konstant kraft som verkar oberoende av allt annat.

Einstein visade däremot att tiden gick olika fort beroende på betraktarens position. Oavsett akademisk eller kulturell hemvist kvarstår emellertid ett starkt band mellan tid och existens.

– Som filosof väljer man vilka positioner man vill utveckla på lite olika sätt, säger Valdi Ingthorsson.

Omöjlig position

Det görs till exempel genom att anamma en naturvetenskaplig teori av tid för att sedan undersöka vad antagandet får för konsekvenser.

– Många tror till exempel att naturvetenskapen implicerar att det inte kan finnas ett nu och att den position som kallas presentism därför är omöjlig. Presentister i sin tur frågar sig om människor i egentlig mening kan tänka nya tankar och ha en fri vilja om det vi kallar framtid egentligen redan existerar.

Förnimbar förskjutning

Rörelse och förändring är begrepp som är starkt förknippade med tid. Enligt Valdi Ingthorsson finns det individer som konkret upplever tid som en förnimbar förskjutning, de flesta av oss förnimmer tidens gång som något som manifesteras genom händelser som succesivt avlöser varandra. Från morgon till kväll, från hungrig till mätt, från ung till äldre. Eller en oåterkalleligt sönderslagen kopp.

Vi orienterar oss till stor del efter materiella objekt och genom dem uppfattas indirekt tidens förskjutning. Enligt Valdi Ingthorsson förlitar vi oss i kanske väl hög grad på sakernas beständighet. Tingen är inte statiska och människors minne är kort.

Kaffekoppen som till synes är solid och stabil kan endast vara det genom att atomerna är i ständig rörelse, koppen skulle upplösas om rörelserna stillnade. Bilden är i förlängningen applicerbar på samhället – tidsbundna rörelser kan ses som förutsättning för ett stabilt samhälle.

– Den som arbetar med stadsplanering bör rimligen behöva beakta tidsdimensionen i relation till de rörelser som sker, eller förväntas ske, på en plats, säger Valdi Ingthorsson.

»Att jag inte kan greppa detta beror enligt fysikerna på att min uppfattning av världen är en illusion.

Ana konflikt

Här kan man ana en konflikt mellan ett perspektiv av en värld där allting sker nu och ett perspektiv av långsiktig planering där man måste föreställa sig framtiden som om den i någon mening redan är här. Men det kanske är kompletterande snarare än motstridiga perspektiv, resonerar han.

Det är en spännande tanke att mer aktivt involvera tid i relation till rörelse i planering inom professioner som övervägande arbetar med materiella objekt – skulle det öppna upp för ett mer holistiskt perspektiv där tankar och idéer tillsammans med vinden, vattnet, djuren och växterna blir mer jämlika aktörer?

»De flesta av oss förnimmer tidens gång som något som manifesteras genom händelser som successivt avlöser varandra.

Rummet och tiden

Alla tar vi plats och alla existerar vi i tiden. För en planerare är det svårt att hålla fast i båda parametrarna samtidigt. Hur ska tid värderas?

TEXT: ANNA LENNINGER

samtidigt vistas i samma ärende på samma plats är viktigt för skapandet av ett vitalt civilsamhälle.

Inom samhällsplaneringen finns en tendens att abstrahera tid som en parameter för sig. Traditionell trafikplanering räknar om effekter av planerade åtgärder från tid till kronor och ören, restid räknas om till tidsvärden. Var ligger betalningsviljan i förhållande till tidsåtgång och komfort? Tidsaspekten tillskrivs givetvis ett värde i traditionella beräkningsmodeller men den underordnas ekonomin. Det finns inte oändliga resurser till förfogande i planeringen och i valet mellan olika alternativ är pengar en i många sammanhang fungerande måttstock.

När uppmärksamheten som omväxling riktas specifikt mot tid i förhållande till människors rörelsemönster finns möjlighet att få syn på andra värdefulla planeringsaspekter. Det säger Daniel Jonsson som är forskare och lärare vid Institutionen för transport och systemanalys vid KTH.

Planeraren behöver till skillnad från filosofen inte fördjupa sig i att försöka förstå vad tid egentligen är.

– Vi lever alla i vardagen inom ramen för ett 24-timmarsdygn och klockan fungerar utmärkt för att beskriva och beräkna tid inom vårt arbetsfält, säger Daniel Jonsson.

Allt ska rymmas

Inom denna tid ska allt det som måste göras rymmas – och helst också det vi gärna vill göra utöver det nödvändiga. När olika aktiviteter sker på olika platser behövs möjlighet till förflyttning mellan dessa platser.

– Alla tar plats och alla existerar i tiden, men det är svårt för planeringen att hålla fast i båda parametrarna samtidigt, säger Daniel Jonsson.

Geografen Torsten Hägerstrand myntade begreppet tidsgeografi för att beskriva förhållandet mellan hur vi rör oss i rummet och den tid det tar, liksom de begränsningar som detta medför. Det är enligt Daniel Jonsson ett bra sätt att tänka kring planering men som varit svårt att praktisera på komplex samhällsplanering innan det fanns datorer som snabbt processar mycket information.

– Nu kan vi i simuleringsmodeller studera individers rörelser i och genom staden utifrån befintliga förutsättningar och utifrån olika framtidsscenarier, säger han.

»Att

Faktiska rörelsemönster

Utöver kartmaterial bygger datormodellerna på bland annat mobildata och trafikvaneundersökningar, alltså på uppgifter från många verkliga men anonymiserade personers faktiska rörelsemönster. Forskarna på institutionen samarbetar med olika myndigheter, som med Stockholms Stad som önskar undersöka konsekvenser av alternativa platser för lokalisering av nya kontorsbyggnader. Från vilka delar av regionen är det möjligt att resa till en plats och hinna lämna och hämta barn på förskola eller skola? Bildas nya flaskhalsar i trafikapparaten? Vad får lokaliseringen av kontor för effekt för efterfrågan på bostäder och service?

Att vara på jobbet i tid och barns tid i skola och förskola sätter hårda ramar kring vardagsplaneringen. Trots samtidens fokus på individuella val är förhandlingsutrymmet i praktiken förhållandevis litet.

15-minutersstaden

Daniel Jonsson är tveksam till att 15-minutersstaden, där allt som behövs i vardagen kan nås inom en radie på 15 minuter, är möjlig. Det prövades i bland annat Vällingby och kanske fungerade det i början, men definitivt inte efter det att allt fler kvinnor började arbeta utanför hemmet. Dagens arbetsmarknad är högt

specialiserad och matchningen mellan rätt person och rätt arbetsplats innebär med stor sannolikhet pendlingsresor för åtminstone en person per hushåll.

Barnens tid i skolan är en av de verkligt styrande ramarna i mångas liv under många år.

En av Daniel Jonssons kollegor noterade att skolorna i kommunerna norr om Stockholm öppnar allt tidigare på morgonen ju längre från centrum de ligger för att föräldrarna ska hinna i tid till sina jobb. Effekten blev att den som kör en längre sträcka och den som kör en kortare bit anländer samtidigt till infartsgatorna och den trängsel man önskade undvika förstärks.

– En sådan effekt byggs inte bort med fler filer eller sänkt hastighet, säger Daniel Jonsson. Om däremot skolorna öppnar vid samma klockslag skulle flödet av dessa bilister regleras bättre.

Svårare trafikplanering Dagens trafikplanering är mycket svårare än vad den var när till exempel Vällingby invigdes i början av 1950-talet. Tillgången till mark är starkt begränsad samtidigt som långt fler har råd att köpa och köra bil i dag. På många håll är tunnlar den återstående lösningen för att snabba på transportflödet – en mycket stor och dyr samhällsinvestering.

– Trafikplanering är en fördelningspolitisk åtgärd även om man oftast inte tänker i de banorna.

Riktas fokus mot tid blir fördelningseffekten tydligare, det blir uppenbart att tiden ser annorlunda ut beroende på vilka möjligheter man har. Den som bor nära arbetsplats och skola, eller har enkla och snabba kommunikationer, får mer tid att disponera över.

– Och personer som du och jag med flexibla arbetstider har möjlighet att röra oss på ett sätt som den med bundna tider saknar, säger Daniel Jonsson.

Förstå segregation

Andra rättvisekoncept kan bli möjliga att formulera om tid i förhållande till plats synliggörs. Daniel Jonsson berättar om ett projekt med syfte att försöka förstå fler sidor av segregation: när och var befinner sig olika samhällsgrupper på samma plats samtidigt? I projektet undersöktes när personer som bor i stadsdelen Husby, med många låginkomsthushåll, och personer boende i välbärgade Danderyd befann sig på samma plats samtidigt – när överlappas respektive flöden, som forskarna uttrycker det.

Det sker under sen eftermiddag i Kista centrum. Troligen besöks samma stora livsmedelsbutik av Husbybon som kommer hem med tunnelbanan från arbete någon annanstans i regionen och ingenjören från Danderyd med arbete på något av områdets teknikföretag. Att samtidigt vistas i samma ärende på samma plats är viktigt för skapandet av ett vitalt civilsamhälle. Men de platserna och tillfällena är få.

Precis som Daniel Jonsson påpekat är det svårt att hålla fast vid tid som parameter i fysisk planering. Ett sätt skulle kanske vara att värdera tid bättre, inte se all tid som utbytbar. I realiteten är det vad vi gör när vi i olika modeller räknar om till pengar. Men all tid är inte utbytbar.

»Barnens tid i skolan

är en av de verkligt styrande ramarna i mångas liv under många år.

Här och nu i stadslandskapet

Vad innebär det att vara här och nu? Kroppen rör sig i en omgivning, inriktad mot ett mål i taget, tillsammans med allt det andra, men inte synkroniserat …

Ute i skogen eller på ängen är tiden tydlig. Insekterna stretar på, den kanske enda dag de har i livet. Molnen drar förbi. Borta från stadens brus kan jag känna tiden i mig själv – hjärtslag, gånghastighet. Tid är natur och kan inte påverkas – den går och går samtidigt som den kommer och kommer. Likväl har time management blivit ett viktigt inslag i vårt samhälle. Förskolans och skolans tider ska hållas och innan vi går hemifrån ska frukost ätas, kläder på, böcker och extrakläder i ryggsäcken – rutin för barnen redan i koltåldern. Ändå har barnen leken som frirum i tiden. Leken är alltid nu, även om det är föräldrarnas dagsschema som sätter ramarna för när detta nu kan äga rum. Och tid.

Kanske var samtidigheten den största förändring av livet som industrialismen präglat oss med: synkroniseringen. Effektivitet i fabrik och skola kräver att tiden kan kontrolleras. Tidseffektiviteten sitter kvar i oss, även om den postindustriella tiden är friare. Särskilt i staden. Jag kan förflytta mig och samtidigt ha möte i mobilen, där jag också har tillgång till arbetsmaterial, nätverk och tidigare konversationer.

Tiden är inte knuten till rummet på samma sätt som tidigare. Jag kan välja platsen där jag är, förutsatt att det inte är för långt till nästa plats som passar med dagens göranden. Promenaden eller cykelturen är inte bara en förflyttning. Den sker också i relation till min omgivning. Jag kan välja platser att vara på som ger mig njutbara förflyttningar,

i dagens ärendekedja, som väl utformad ger mig tillräcklig tid för arbete och sociala aktiviteter, men också ”ställtid” som ger kroppen rörelse och återhämtning.

Kanske har vi i framtiden ett ännu mer rörligt stadsliv till vardags, snarare än att vara kroppsligt knutna till kontor och organisationer. Vi blir mer här och nu, på sätt och vis som det var i bondesamhället, men utan tyngande kroppsarbete. Vad innebär det då att vara här och nu? Min kropp rör sig i en omgivning, inriktad mot ett mål i taget. Vilar då och då, både för arbete och rekreation. Att vara utomhus gör sinnena alerta. Jag uppfattar det som finns och det som händer omkring mig, mer eller mindre tydligt. Jag rör mig tillsammans med allt det andra, men inte synkroniserat. Jag uppfattar fragment av skeenden, som vart och ett har sin hastighet, har haft sin början och pågår i någon omfattning tills det tar slut. Jag framträder i rummet slumpmässigt samtidigt med ett oräkneligt antal andra framträdelser, med sina rörelser, i sina skeenden. Möten mellan människor är inte bara planerade utan i allt högre utsträckning oförutsedda (eller impulsstyrda). Kan vi ta hand om alla dessa möjligheter i ett nytt stadslandskap där vi rör oss friare? Går vi mot att acceptera slumpen?

Nu. Ögonblicket. Som en punkt i en linje, nästan omärklig som enskildhet. Men i just denna punkt, detta nu, korsas mitt skeende med ett visst antal andra händelselinjer. I varje ögonblick har jag

tidlös_

möjlighet att byta spår, men inte hur som helst, utan till de linjer som är tillgängliga just här och nu.

Landskapet, omgivningen, omfamnar nuet, både för mig och alla andra härvarande. När jag rör mig ändras landskapet och aktiverar sinnena till min upplevelse av nuet. Kanske är de direkta sinnesupplevelserna, det jag ser, hör, luktar, smakar och känner, det enda sättet att uppleva nuet, det enda som går tillräckligt snabbt, som inte tar tid i anspråk utan är här-och-nu-förstärkande.

Den tanken – att sinnesupplevelser är nu-förstärkande – ger förväntningar på stadslandskapet. Att det är tillräckligt mångfacetterat, tillräckligt föränderligt, tillräckligt sensuellt för att förnimmas och ge näring åt nyfikenheten. I en alltmer individualiserad tillvaro måste hela vår omgivning vara både spännande och omfamnande, för att uppmuntra vårt eget växande som människor.

Som David Harvey skrev 2008:

"The right to the city is far more than the individual liberty to access urban resources: it is a right to change ourselves by changing the city."

GUNILLA LINDHOLM

Docent i landskapsarkitektur vid SLU

Hanna Nyhet!

Armatur med inspiration från en golvlampa för uteplatser i såväl privata som offentliga miljöer. Varmgalvaniserad eller i lackerad stål.

Läs mer på elignosjoab.se Lykthuset erbjuds även separat utan fot för montering på 60mm stolpe.

Tid för

Det finns en annan tid än den mätbara klocktiden – tiden på dygnet som styr alla levande varelsers biologiska klocka. Natt följer på dag i en naturlig rytm. Men vår kultur verkar göra allt för att utplåna nattens mörker.

TEXT: LARS JOHANSSON

mörker

har under hösten tagit beslut om att spara energi genom att släcka ner utomhus- och gatubelysning samtidigt som Boverket går ut med en varning för säkerhetsrisker. Myndigheten hänvisar till en egen utredning som visar att belysning är viktig både för att skapa trygghet men även förhindra brott och olyckor. Boverket uppmanar vidare kommuner och andra som planerar att dra ner på belysningen på offentliga platser att göra grundliga riskanalyser.

Min uppfattning är att debatten behöver nyanseras och att vi nu har chansen att göra medvetna val för att spara energi och samtidigt göra något positivt för människor, växter och djur. Det är tid för

För mig är det viktigt att skilja på upplevelsen av otrygghet kontra faktisk säkerhet. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, sker de flesta våldsbrott mot kvinnor i hemmet, av någon de har en relation till. De som både utför och drabbas av våldsbrott utomhus är i första hand unga män och det sker oftast på platser som både är upplysta och folktäta. I Uppsala, till exempel, sker de flesta våldsbrott utomhus på Stora torget under helgkvällar och nätter. Så om man generaliserar grovt: kvinnor bör hålla sig utomhus och unga män stanna inne. Dock behöver vi givetvis ta upplevelsen av otrygghet på allvar och se till så att vi har en genomtänkt ljussättning längs viktiga stråk och platser.

Frågan om ljusföroreningar är också aktuell. För två år sedan kom ekologen Johan Eklöf ut med boken Mörkermanifestet och SLU Centrum för biologisk (CBM) gav ut ett temanummer om ljusföroreningar med ett antal intressanta artiklar utifrån vad ljusföroreningar skapar för problem för djur och växter. Artificiell belysning står för cirka 15 procent av jordens energiförbrukning, cirka fem procent av de globala utsläppen och det artificiella ljuset ökar snabbt både globalt och i Sverige. Den belysta ytan utomhus ökar med två–sex procent per år, vilket innebär en dubblering på cirka 20 år av belysningen i landskapet. Artificiellt ljus sprids över en allt större del av dygnet och över större områden.

Tyvärr är också mycket av vår artificiella belysning i städerna uppåtriktad och skapar därmed ljusföroreningar, så kallat himlaglim, det vill säga det ljus

»För mig är det viktigt att skilja på upplevelsen av otrygghet kontra faktisk säkerhet.

på himlen över städer som bildas av just uppåtriktad belysning och reflektion av ljus från ytor. Studerar man den globala ljusföroreningskartan är det slående hur få platser det finns i världen som inte påverkas av ljusföroreningar. Det är då inte konstigt att bara var femte europé kan se Vintergatan. Jag bor själv på Gotlands sydspets, en av få platser med mörk natthimmel, och här är Vintergatan verkligen närvarande klara nätter. Att ligga i vårt vedeldade utebadkar och titta på stjärnhimlen är fantastiskt.

Jag brukar se examensarbetena på landskapsarkitektprogrammet som en indikator på vad som ligger i tiden och vad studenterna saknar i utbildningen. I dagsläget är det fler och fler arbeten som handlar om mörker. Ett exempel är Kajsa Andéns arbete Vem släcker stjärnorna? –En sammanställning över det artificiella ljusets påverkan i den urbana kontexten från en landskapsarkitekts perspektiv. Den ökade användningen av LEDlampor de senaste 10 åren har gett större ljusföroreningar och mer blått ljus. Det blå ljuset har stark effekt på allt levande. Många av våra arter är nattaktiva och påverkas starkt av den ökande andelen ljusföroreningar. Aktuell forskning visar att det finns hälsorisker för människor i att utsättas för mycket artificiellt ljus nattetid. Bland annat påverkas dygnsrytmen. Det kan leda till negativa effekter i fråga om ämnesomsättning, övervikt, depression samt öka risken för cancer. Utöver hälsoaspekterna så kan en mer medveten användning av belysning med mörkare städer ge rikare upplevelser.

När jag arbetade som stadsträdgårdsmästare i Göteborg drabbades vid ett tillfälle stora delar av staden av

Läs mer på nätet biodiverse.se/number/nr­3­2020­arg­25 lightpollutionmap.info stud.epsilon.slu.se/16304/3/anden_k_201204.pdf darksky.org/our­work/conservation/idsp

»Mörkret kan vara en turistattraktion.

ett strömavbrott under en oktobernatt. Hundratusentals människor saknade el och tågtrafiken lamslogs. I en intervju i GT dagen efter uttryckte ledningsoperatören på räddningstjänsten situationen som en katastrof. Några dagar senare inkom ett medborgarförslag till mig formulerat så här: ”Ni får väl göra en ’månskenspark ’ av nåt slag. Det var ju passande nog fullmåne i söndags kväll när det blev strömavbrott här i Göteborg och då SÅG man ju månskenet.”

Oaktat upplevelsen av otrygghet som minskad belysning utomhus kan skapa så menar jag att vi också måste värna mörkret och ha platser fria från belysning i staden. I flera länder, däribland Frankrike, Italien och Tyskland, har man infört nationella restriktioner för användningen av ljus på natten. Det saknas i Sverige. Boverket och Naturvårdsverkets nya vägledning för kommunal grönplanering lyfter inte begreppet mörkerplaner, men förhoppningsvis görs det av Naturvårdsverket i den fördjupning om kartläggningar till grönplanen som arbetas med för närvarande.

Mörkret kan vara en turistattraktion. Organisationen IDA, International Darksky Association, är skapad för att värna mörkret i världen. Stjärnturismen lockar många och runt om i världen finns, av IDA erkända, så kallade dark sky-parker där förutsättningarna för mörker och stjärnstudier är särskilt goda.

I Sverige finns i dag ingen sådan officiell mörkerpark. Den närmaste ligger på de danska öarna Møn och Nyord utanför Själland. Det är hög tid för den första mörkerparken i Sverige. Vem antar utmaningen och vilken kommun blir först? Region Gotland, kanske? När översiktsplanen för Gotland var ute på samråd tidigare i år så ansåg länsstyrelsen i sitt yttrande att det var en brist att inte tillgången på mörka områden kartlagts. I yttrandet lyfts Gotska Sandön, nordöstra delen av Fårö och södra delen av Sudret fram som platser som är opåverkade av ljusföroreningar och att där bör större exploateringar som medför ljusföroreningar undvikas.

Nästa

nummer:

STAD nr 40 kommer ut den 6 mars 2023 och handlar om den vilda staden.

Belysning påverkar nattens ekologi

Medan vi människor sover djupt är det full aktivitet i mörkret. Men hur påverkas nattlevande organismer av våra alltmer upplysta samhällen, frågar Ellinor Scharin och Johan Eklöf.

Varje cell i varje levande organism har en inre klocka för att styra parning, migration och jaktbeteende. Oavsett ekologisk nisch är allt levande utvecklat i en förutsägbar dygnsrytm. Så har det varit fram tills alldeles nyligen. Vi kallar det för ljusföroreningar, det ljus som spiller ut i naturen från våra gatlyktor, strålkastare och reklampelare. Ju mer vi studerar effekterna av en utebliven natt desto fler exempel på drabbade djur och växter hittar vi. Det är hög tid att ändra färdriktning.

Nattens insekter navigerar bland annat efter mån- och stjärnljus. Idag dras de istället mot lampor, där blir de kvar tills ljuset släcks. Oftast dör de av utmattning, av lampornas värme eller som offer för rovdjur. Kanske har du sett trädgårdens insekter samlas kring lampan vid husknuten? I större skala dras hela ekosystem från mörka ytterområden mot stadens ljus. Den så kallade ”dammsugareffekten” är en av orsakerna till den utbredda insektsdöd vi sett under de senaste årtiondena. Insektsdöden påverkar i sin tur hela näringskedjan och därmed de ekosystemtjänster som vi är beroende av.

Andra exempel är havssköldpaddornas nykläckta ungar som kryper mot stadens ljus i stället för horisontens ljusstrimma. Ålen som bara simmar under nattens beskydd väntar förgäves på mörkrets inbrott, där gatlyktorna lyser upp vattendragen. Fåglar som får svårt att navigera. Fladdermöss som inte vågar sig ut från kyrkvinden när fasadbelysningen är på och svälter ihjäl i väntan på den natt som aldrig kommer.

Fladdermöss och deras livsmiljöer är skyddade genom artskyddsförordningen. Vid åtgärder där de kan komma till skada behöver man inventera och genomföra skyddsåtgärder. Ju tidigare i processen som kunskapen om skyddade arter kommer in desto bättre. På så sätt kan man undvika förseningar, kostnader och strandade projekt, och viktigast av allt – utforma städer med plats för mer liv än det mänskliga.

En upplyst miljö är inte alltid en trygg miljö och en trygg miljö är inte nödvändigtvis upplyst. Ofta belyser vi av vana, utan att analysera behovet. Vilket jobb ska belysningen utföra, och kan syftet uppnås på andra sätt än med ökad belysning? Ofta är svaret ja.

Det viktigaste vi kan göra är att bevara det mörker vi har kvar.

Om belysning ändå behövs måste man minimera skadan. Det går att komma långt genom att bara belysa platser då de faktiskt används. Dessutom kan vi rikta och skärma av ljuset, sänka ljuspunkten, begränsa ljusstyrkan och undvika effektbelysning av stora träd och kulturbyggnader. Idag finns även teknologin för att anpassa våglängden och styra belysningen efter tid, väderlek och rörelser.

Det är inte bara fladdermöss och insekter som uppskattar mörkret. Vem förundras inte av universums storhet under en stilla, stjärnklar natt? Intresset för att motverka ljusföroreningar växer snabbt och vi ser en vilja till förändring. Låt oss höja kunskapsnivån tillsammans och välkomna en mörkare framtid.

ELLINOR SCHARIN Ekologigruppen

JOHAN EKLÖF

Nattbakka Natur, och författare till boken Mörkermanifestet

FOTO: FRIDA WINTER

FOTO: JENNY HANSEN

SITT VACKERT

PLATO-serien

RAFT-serien

AARHUS-serien

PI-serien TRONHOLM-serien SOLO-serien

31 OLIKA MODELLSERIER PARKSOFFOR & BÄNKAR

Välj bland ett stort sortiment modeller och undervarianter. Flertalet serier lämpar sig väl att bygga på och kombinera. Färg, mått och specifikationer kan anpassas för just ert utemiljöprojekt. Alltid med högkvalitativa materialval för klädsam finish och lång livslängd.

LANDSKAP PARK & STADSRUM G9.SE

En selektion av det finaste växtmaterialet som formgivits och vårdats av oss på Stångby Plantskola.

Vi anpassar utifrån dina specifika behov och tar fram lösningar på de utmaningar och önskemål som ställs.

Tveka inte att höra av dig till oss för konsultation i ditt projekt!

www.stangby.nu

I DIALOG MED PLATSEN

– All rörelse är i grunden en slags önskan. Någon söker sig mot solen, mot en utsikt, för att hitta lä, säger koreografen Anna Asplind, som utforskar landskapet med kroppen.

Anna Asplind är intresserad av mycket. Dans och rörelse, landskapet och naturen, historia och arkitektur, platser och människor. Relationer, upplevelser och kommunikation. Det gemensamma men också det personliga. Allt detta får plats i hennes utforskande, vävs ihop till en komplex, kanske lite mer komplett, bild av en plats och en situation.

Första gången jag träffar henne är i den lilla byn Östra Ämtervik vid Frykens strand i Värmland. Jag ska delta i ett residens, ett konstnärligt möte mellan koreografer och arkitekter. Anna Asplind är uppvuxen i Karlstad och har under några år ett uppdrag av Region Värmland och Riksteatern att främja dans. Hon har satt ihop en grupp deltagare från två praktiker som hon menar förenas i arbetet med rum och tid. Det är grundpelarna i båda fälten, enligt Anna Asplind. Koreografer och arkitekter kan mötas i samspelet mellan kroppen, rörelsen och det fysiska landskapet.

När vi nu pratar igen är Anna Asplind i Falun. Hon är inbjuden att sätta ihop en dancewalk i stadsparken. Anna Asplind

har gjort dancewalks på flera andra ställen tidigare. Det är som en koreograferad vandring, en ljudpromenad där man får interagera med en plats. Deltagaren får instruktioner i hörlurar om vart den ska gå och hur hen ska röra sig, varvat med berättelser om platsen och landskapet. Berättelserna i Falun handlar om stadsparkens historia och om människors personliga minnen av den. Insamlandet är gjort tillsammans med en journalist och en ekolog. Anna Asplind kallar det en konstnärlig inventering.

– Delar av parken ska exploateras och vi vill lyfta de värden som finns här, sätta ord på dem, så att de finns med i framtida planer, säger hon.

Anna Asplind har dansat hela sitt liv. Men hon pratar lika mycket om rörelse, använder hellre det begreppet än dans. Kanske för att det är lite lättare för andra att då förstå vad hon gör, vad hon vill utforska. Det handlar inte om att dansa foxtrot, säger hon, utan om att röra på kroppen på ett sätt som alla människor kan och gör intuitivt. Hennes första jobb som dansare var under gymnasiet, som sommarjobbande kulturarbetare i Karlstad.

– Det var första gången i mitt liv som jag dansade utomhus och första gången jag jobbade med improvisation, säger hon. Uppgiften var att hitta en plats att arbeta med.

– Jag ställde mig mitt i en rondell och började arbeta fram ett rörelsematerial.

TEXT: KARIN ANDERSSON

Det blev så tydligt hur dansen gav en förhöjd sinnesnärvaro. Jag fick syn på saker som jag inte hade lagt märke till när jag gått förbi platsen tidigare.

Anna Asplind stannar upp, tvekar lite. – Karlstad är min hemstad, där har jag bott i hela mitt liv och plötsligt var det som att, jag vet inte om jag ska använda de orden, men det är som att platsens… magi kommer fram. Jag lägger bort det rationella, förförståelsen, och är bara i rörelsen. Det är den upplevelsen av verkligheten som jag kan få genom dansen, som gjort mig intresserad av att dansa.

Det är essensen av koreografi och dans för mig, själva upplevelsen av världen genom den dansande kroppen, säger Anna Asplind sedan. Hur landskap och arkitektur, fysiska strukturer som vi befinner oss i, kan bli synliga för oss. Dans är en dialog mellan kroppen och platsen.

Anna Asplind plockar fram en bok, Ways of Walking – Ethnography and

»Jag ställde mig mitt i en rondell och började arbeta fram ett rörelsematerial.

Practice on Foot . Jag tror att det är detta som jag har upplevt men inte kunnat sätta ord på, säger hon. – De är ute på en vandring, på en stig uppför ett berg. Antropologen Jo Lee Vergunst tittar på personen som går framför honom och ser hur stigen påverkar kroppens rörelse, avgör hur långa stegen blir och var tyngdpunkten hamnar. Att röra sig genom landskapet och ut- >

Vilka

mana balansen, som man gör på oregelbundna stigar, kan liknas vid att dansa en plats, säger Anna Asplind. Underlaget är med och bestämmer hur kroppen ska röra sig. Kroppen blir landskap.

Intresset för landskap, både det byggda och det av naturen skapade, förde Anna Asplind till SLU och en master i landskapsarkitektur. I Norrköping jobbar hon just nu för första gången med en gestaltningsprocess där Syltenberget, mitt i ett verksamhetsområde som nu omvandlas till stadsbebyggelse, ska bli park. Projektet är ett samarbete med en arkitekt, en datavetare och kommunens stadsbyggnadsstrateg och utmanar gängse metoder för parkdesign.

Kameror sitter uppe dygnet runt, inte för att övervaka utan för att samla in data om hur varelser, både människor, djur, fåglar och insekter, rör sig på berget. Anna Asplind använder sin egen kropp och improvise -

rad dans och för en dialog med platsen.

Hon agerar på vad hon dras till, var hon tycker om att vara, vilket tempo, vilken rytm som platsen ger upphov till, vilka rörelser som initieras i henne.

Även hennes rörelse filmas. Hon visar upp två diagram: gröna linjer för djur och människor som besökt platsen och röda linjer som visar hur och var hon själv rört sig. Linjernas spretiga dragningar är nästan identiska.

– All rörelse är i grunden en slags önskan. Någon söker sig mot solen, mot en utsikt, för att hitta lä.

Processen har bland annat lett till att bänkar formgetts av stora trädstammar, rester av träd som fällts runt om i kommunen. Bänkarna bjuder in till andra sätt att sitta, vila och vara i landskapet. En gren blir någon form av ryggstöd och kanske är den skönaste positionen att halvligga med ett ben krokat om en annan gren. Designen ska inte tala om hur man ska sitta, utan är snarare en inbjudan till att själv utforska och upptäcka.

Även andra yrkesgrupper har dansat på Syltenberget.

– Det handlar om att man är tillsammans på platsen på ett väldigt fokuserat kroppsligt sätt, säger Anna Asplind.

Om ekologen och konstruktören och landskapsarkitekten som ska gestalta en park gör detta tillsammans får de en ny utgångspunkt för sitt arbete.

Iden situationen är ingen enbart expert på sitt eget område, menar Anna Asplind. Vi gör något tillsammans som vi inte riktigt vet vad det är. – Alla får möjlighet att vara novis och låta landskapet och platsen liksom skölja över sig.

Anna Asplind återkommer ofta till det okända, det obekväma, det besvärliga.

I teorier som vill förstå såväl dans som arkitektur återkommer ofta idén om mellanrummet som en situation där nya saker kan hända. Hon frågar retoriskt vad detta mellanrum är och föreslår att det kanske uppstår i just det okända, att där finns möjlighet till något annat, något nytt. Men det är jobbigt att vara där, det kräver övning.

rörelser ger platsen upphov till? Vilket tempo, vilken rytm? Anna Asplund använder sin kropp i utforskandet.

FOTO: TOMAS BJÖRKDAL

FOTO: TOMAS BJÖRKDAL

FOTO: TOMAS BJÖRKDAL

»Dans är en dialog mellan kroppen och platsen.

Hög tid att förvalta mörkret

Varför ska offentlig belysning lysa under dygnets alla mörka timmar när vi vet mycket väl när ljuset behöver vara tänt och när det kan släckas, skriver Anton Spets, stadsträdgårdsmästare i Borås.

En betydande del av natthimlen över jordens yta är idag drabbad av ljusföroreningar, vilket riskerar att slå kraftfullt mot planetens redan hårt ansatta ekosystem. När jag vid ett studiebesök för fem år sedan i en stad i norra Tyskland frågade parkförvaltningen varför alla stadens parker saknade belysning fick jag motfrågan: – Varför ska vi sätta upp lampor i en park? Belysning för människan stör enbart naturen och parkens besökare vet att de ska gå hem när mörkret faller på.

Ett så enkelt men ändå kontroversiellt svar.

Samma stad hade även timerstyrd gatubelysning inne i bostadsområden med argumentet att de boende sover bättre utan störande allmänbelysning. Vi vet idag att många av de djur och insekter som lärt sig att leva i nära symbios med människan i staden far illa. Även insekter och djur lever ett bättre liv i bostadsområdet om det finns riktigt mörka områden nattetid.

Mer tättbefolkat Tyskland är ett betydligt mer tättbefolkat land än Sverige och är väldigt rädda om de få kvadratmeter ”orörd” natur som finns kvar i landet. Är det så att vi i Sverige har så mycket upplevd tillgänglig natur att vi inte förstår att vi måste vara mer rädda om det vi har? Är vi på väg att drabbas av ordstävet ”du saknar inte kon förrän båset är tomt?”

Argumentet för att vi ska minska belysningen i stadsmiljö istället för att öka är många men de dränks ofta av det dominerande argumentet – upplevd trygghet. Med fler belysningspunkter menar gemene man att allmänna platser blir tryggare.

Min bild är att vi idag har mycket att lära av våra grannländer när det kommer till hur mängden belysning beräknas, hur stark den ska vara och när på dygnet den ska vara tänd. Jag hade gärna sett en översyn av PBL där instrålningseffekt, risken för bländning och ljusförorening bedöms samt att belysta skyltfönster och skyltar granskas extra noga.

Ökad kontrast

I Borås har flertalet exempel dykt upp nyligen där klagomål inkommit till kommunen om att allmänna platser är för dåligt upplysta. Men där det i själva verket handlar om att en näringsidkare och/eller fastighetsägare gjort förändringar av sin belysning där effekten skruvats upp eller antalet armaturer/ belysta skärmar har ökat. Vilket i sin tur resulterat i att allmänna rummet upplevs som mer dunkelt än tidigare eftersom kontrasten mellan ljust och mörkt har ökat.

Så min uppmaning till er som planerar allmän belysning i våra städer lyder: Tänk efter ett varv till innan ni planerar in standardlösning 1.0 och ställ frågan om mer belysning verkligen behövs på platsen. Om det gör det, upplys beställare eller fastighetsägare om vilka smarta lösningar som finns på marknaden i dag i form av närvaro- och tidsstyrning, bländnings- och ljusföroreningsskydd mot himlen samt att människan är beroende av flera ekosystem som är beroende av mörker för att fungera.

ANTON SPETS

Stadsträdgårdsmästare Borås Stad

DET HÄR ÄR SLU LANDSKAP

TEXT: LARS JOHANSSON

SLU Landskap samlar institutioner och verksamheter i Uppsala och Alnarp på Institutionen för stad och land, Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, Institutionen för människa och samhälle, forskningsplattformen SLU Urban Futures och SLU Tankesmedjan Movium.

Undervisning

Antalet utbildningsprogram som SLU Landskaps medarbetare är engagerade i har blivit allt fler under senare år. Landskapsarkitekt- och landskapsingenjörsprogrammen samt masterprogram inom landskapsarkitektur ges numera både i Alnarp och Uppsala. I Alnarp och Uppsala finns dessutom kandidatprogrammen Trädgårdsingenjör design och Forest and landscape samt masterprogrammen Hållbar stadsutveckling, Food and land scape och Outdoor environments for health and well-being.

Forskning på institutionerna Forskningen inom SLU Landskap bedrivs inom nio ämnesområden, fördelat på tre institutioner, och där varje ämnesområde leds av en ämnesansvarig.

Institutionen för människa och samhälle slu.se/institutioner/institutionenfor­manniska­och­samhalle/ miljopsykologi

Miljöpsykologi Caroline Hägerhäll

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning slu.se/institutioner/ landskapsarkitektur­planering­forvaltning/forskning

Landskapsplanering Ingrid Sarlöv-Herlin Vegetationsbyggnad Åsa Ode Sang

Förvaltning och management Thomas Randrup Landskapsdesign Lisa Diedrich

Institutionen för stad och land, avdelningen landskapsarkitektur slu.se/institutioner/stad­land/ forskning/Landskapsarkitektur

Fysisk planering Mattias Qviström

Professionens praktik Carola Wingren

Landskapsförvaltning Marcus Hedblom Designteori Vera Vicenzotti (tillförordnad)

SLU Urban Futures

SLU Urban Futures är en strategisk plattform som utvecklar och stärker tvärvetenskaplig forskning, utbildning och samverkan inom hållbar stadsutveckling. På SLU finns en bred kompetens kopplad till hållbar stadsutveckling. Blågrön infrastruktur, biologisk mångfald, design av urbana landskap och hållbara urbana livsmedelssystem är bara några exempel. Genom att koppla samman discipliner, fakulteter och sektorer stimulerar plattformen ny forskning, nya metoder och nya samarbeten, vilka behövs för att göra framtidens stadslandskap ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara.

Arkitekturakademin

SLU Landskap är också en del av Arkitekturakademin, som är ett samarbetsorgan för de fyra svenska arkitektskolorna vid LTH, Chalmers, KTH och Umeå universitet samt SLU, det vill säga de lärosäten som har femårig yrkesutbildning i arkitektur. Arkitekturakademin arbetar för att stärka utvecklingen av arkitektutbildningarnas forskning, undervisning och samverkan på nationell och internationell nivå.

Kommande aktiviteter Utemiljödagen 2023: slu.se/ewkalender/2023/1/utemiljodagen­2022/ Utemiljödagen, en halvdag den 24 januari av presentationer och diskussioner online med fokus på utbyte mellan forskning och praktik, arrangerad av SLU Landskap och ämnesgruppen Landskapets governance och förvaltning. Vi vill öka kunskapen om utveckling och förvaltning av utemiljöer tillsammans med dig som arbetar med dessa områden, och diskutera hur forskningen kommer till nytta. Temat för Utemiljödagen 2023 är kommunikation – med exempel från forskningen som grund för vi samtal om kommunikation för att överbrygga silor, inkludera barn och kvantifiera grönska.

SLU Landskap är en tvärinstitutionell plattform för samverkan och gemensam profilering av landskapsämnet på SLU och en av de största miljöerna inom forskning och undervisning i landskapsarkitektur i Europa.

UTEMILJÖDAGEN 2023

Kommunikation för levande utemiljöer

ZOOM - 24 januari - Kl. 8.30-12

SLU Landskap och ämnesgruppen Landskapets governance och förvaltning bjuder in till en digital förmiddag med fokus på utbyte mellan forskning och praktik.

Evenemanget är kostnadsfritt, men kräver anmälanvarmt välkommen!

För information och anmälan: https://www.slu.se/ew-kalender/2023/1/utemiljodagen-2022

Foto: Hanna Weiber-Post, SLU

PÅ LEKENS VILLKOR

I Lund utvecklar Svenska kyrkan tillsammans med White arkitekter sin mark Råängen i ett stadsutvecklingsprojekt som får ta tid. Lek är ett nyckelord när designduon Byggstudio håller workshop.

TEXT: TITTI OLSSON

FOTO: PETER WESTRUP

Sofia Österhus och Hanna Nilsson, Byggstudio, leder workshoppar på Råängen i Lund.

Ebba är fyra år och går med bestämda steg vid min sida nerför grusvägen som leder fram till Svenska kyrkans mark Råängen, belägen i den framväxande stadsdelen Brunnshög i norra Lund. Det är andra gången vi ska delta i en workshop i Hage, som är namnet på den första gestaltade plats som kommit till där i form av en muromgärdad trädgård.

Där står ett generöst matbord som välkomnar den som vill dela en måltid med vänner eller främlingar. Platsen är inbjudande och minimalt förutbestämd. Här kan mycket hända – eller ingenting alls. Stillhet, vila, tystnad, väntan. Men inte idag. Vuxna och barn möts av vackert formade små dammar, runda gropar urkarvade direkt i den leriga skånska myllan. Här och var sitter små figurer på kanten. Fontäner överallt i olika former, vars sprutande porlande vatten pumpas upp med hjälp av solceller – teknikassociationen ligger nära, Max IV och ESS är bokstavligen närmsta grannar. Hinkar, spadar, lera att forma, höbalar att bygga med – egentligen inte tänkta som material för dagens workshop, men barnen hittar dem bakom muren och snart är de införlivade i trädgården.

Och där går Hanna Nilsson och Sofia Österhus, designers/landskapsarkitekter på Byggstudio, som har i uppdrag att leda en rad workshoppar här för att undersöka vad som kan tänkas hända med och på platsen om man bjuder in folk att komma hit och leka.

– Ja, det här är otroligt spännande och kul uppdrag! Vi började jobba med planering i början av 2022 för ett publikt program kring lek i Hage, som är den första plats arkitekterna Brendeland & Kristoffersen skapat på Råängen. Meningen är att en serie evenemang ska aktivera platsen genom att olika slags aktörer och barngrupper använder den.

Tillsammans med lokala grupper av barn har de sedan i våras skapat i Hage och förändrat innehållet på platsen utifrån olika teman. Syftet är också att

testa olika sätt att skapa förutsättningar för lek och lekfullhet, att utforska platsen genom lek och aktivitet som en del av stadsbyggnadsprocessen.

Sättet att planera vad som över huvud taget ska hända på Råängen är mycket speciellt. Projektet leds av White arkitekter och allt som ska ske här får ta tid. Arbetssättet liknar mest ett undersökande, lekfullt och konstnärligt sätt att undersöka vad nästa steg kan vara i en lång process. Så har det varit hela tiden i det här stadsutvecklingsprojektet.

– Vi arbetar ofta öppet och utforskande med ett konstnärligt perspektiv i ett slags gränsland mellan landskapsarkitektur, design och konst. Att undersöka olika idéer genom att göra och på så vis lära och upptäcka saker för att kunna förändra är ofta en del av vårt arbetssätt, säger Hanna Nilsson och Sofia Österhus.

I Hage har de också själva lekt med platsen.

– Kyrkans rum och kultur har inspirerat oss till aktiviteter och utformning. I hela Råängen-projektet får en slags sinnlighet och konstnärlighet stor plats i de fysiska uttrycken, vilket är fantastiskt. Något vi tror inspirerar även barn i just miljöer avsedda för lek och som borde lyftas fram mer.

»Vi arbetar ofta öppet och utforskande med ett konstnärligt perspektiv i ett slags gränsland mellan landskapsarkitektur, design och konst.

Leken blir som en form av aktivism när barnen tar platsen i anspråk och förändrar den – det kan de inte på en lekplats som är färdigprogrammerad.

Ert uppdrag handlar om att undersöka möjligheterna för lek. Hur ser ni på leken? Varför är den viktig idag? – Att få leka, utforska, testa som barn är något fundamentalt för själva livet, och vi vet hur stor betydelse leken har för barns utveckling och hälsa. Idag är den utforskande leken otroligt viktig som motvikt till alla prestationsbaserade, styrda aktiviteter och miljöer som barn vistas i en stor del av dagarna. Att vara med och förändra en plats är att få en nära relation till den genom lek, gemenskap, glädje.

De beklagar att de flesta miljöer avsedda för lek idag är allt för färdigprogrammerade och för lite varierade på alla möjliga sätt i både materialutförande och rumsligheter och styrda utifrån vuxnas preferenser och rädslor.

– Leken i detta sammanhang kan nästan kännas som en form av aktivism, att ge plats för värden och uttryck som ofta styrs och städas undan.

Byggstudio har lett två publika lekarrangemang och tre riktade workshoppar: två med barn i årskurs 4 och en tillsammans med en förskola. De har arbetat med teman som utgår från landskapet: jorden i form av leran, odlingslandskapet i form av hö och den kommande trädgården i Hage och skapat och lekt tillsammans, både publikt och mer riktat genom workshoppar med skola och förskola där de, precis som den här dagen, använt vattenspeglar i lera och fontäner.

– Platsen Hage, omgärdad av en tegelmur mitt på åkern, har referenser till en klosterträdgård. Därför har vi nu senast arbetat på temat fontäner och vatten med en skolklass under deras teknik/ NO-lektion och även några ingenjörer från LTH genom att koppla solceller till fontänpumpar.

Det är så befriande enkla saker Byggstudio gjort på platsen inför sina workshoppar, som verkligen lockar fram det lekfulla hos både vuxna och barn som deltagit.

– Ja, vi har testat att förändra platsen genom enkla grepp inför varje publikt evenemang: gräva gropar som fylls med vatten, skapa högar med jord att greja med, göra rumsligheter med hö för att testa vad som fungerar för att främja olika slags lek i rummet. Det har varit fantastiskt att kunna förändra platsen efter hand med enkla medel och se hur det påverkar barnens lek där. Inramningen med den vackra muren och de material vi använt har skapat en tillåtande stämning där vi upplever att barnen känt sig fria med grejande som passar olika personligheter: göra fint med lugn och pysslig lera – och vuxenstöd i keramikern Pernilla Norrman – eller dämma vilt med vatten och hoppa i hö, till exempel.

Under hösten har de utvärderat vad de hittills gjort för att se hur de kan gå vidare i vår. Förhoppningsvis blir det fler evenemang.

– Det tar ju och bör ta tid att bygga riktiga relationer kring en plats och få dit olika typer av människor. Dessutom finns fler rumsliga grepp att utforska!

Vad uppskattar ni mest med uppdraget?

–Att få testa många olika idéer både kring material, rumsligheter, grejande och lärande med barnen, det öppna och ofärdiga och kunna observera hur det funkar på plats direkt. Vi har lärt oss mycket om rumsligheter och omständigheter som påverkar barnens lek där på så sätt. Hage är en vacker plats och att få möjlighet att arbeta här direkt, och se hur den används och uppfattas, har varit ett nöje. Att ha en kreativ dialog och tilltro från uppdragsgivarna är utvecklande och en förutsättning för denna typ av uppdrag.

Vi som lekt färdigt får saft och bullar och kan passa på att byta ut plaskblöta kläder mot torra. Ebba har avslutat med att gladeligen trycka sönder en hel rad lergubbar och kasta allihop i vattnet. Där guppar små blommor som någon annan strött över vattenytan. Snart är det dags att nöjt traska tillbaka till bilen och fara hem.

Vad hoppas ni ska bli resultatet – om det går att prata om ett resultat! – Ja om det blir ett synligt resultat på platsen är än så länge ovisst. Men att inspirera till att arbeta mer med föränderliga lekmiljöer i utgångspunkt och sätta ljus på mer konstnärligt drivna, sinnliga, öppna, roliga miljöer att leka i och hitta ett ramverk för det är ett motiverande syfte, säger Hanna Nilsson och Sofia Östhus.

Läs mer om Råängen på raangen.se och Byggstudio på byggstudio.com

»Det tar ju och bör ta tid att bygga riktiga relationer kring en plats och få dit olika typer av människor.

Platsen Hage är omgärdad av en tegelmur mitt på åkern och har referenser till en klosterträdgård.

Tiden går allt fortare

Begreppen kronos och kairos är tidiga försök att beskriva två olika upplevelser av tid. Vi lever med båda, men styrs mer av kronos än kairos, skriver Lena Jungmark.

Begreppen kronos och kairos härstammar från förkristen tid där kronos är den sekventiella, mätbara och kronologiska tiden, medan kairos är förmågan att göra och säga rätt sak i rätt tid – viktigt inom retoriken och senare i den kristna läran där Gud tänks existera i kairostid, i en icke mätbar evighet och ett ständigt pågående nu – som den tidlöshet man upplever i flow eller i lek, då tid och rum tycks upphöra.

Många av oss upplever att tiden går fortare och fortare. Det sker en acceleration i hela samhället, ofta i syfte att effektivisera. Tänk bara på skillnaden mellan att skriva brev och skicka mail! Vi hinner mer och mer på allt kortare tid, men paradoxalt nog äts tidsbesparingarna omedelbart upp av fler uppgifter som måste koordineras, både i vardagslivet och i arbetslivet. Våra liv inriktas därför alltmer på att samordna och när koordinering lägger beslag på en större och större del av vår tid blir det mindre kvar för fördjupning och utveckling av ny kunskap.

Resonemang som dessa utvecklas av sociologen CarlGöran Heidegren i boken Tid – sociologiska perspektiv Centralt är begreppet ”social acceleration” som myntats av den tyska sociologen Hartmut Rosa. Han menar att drivkrafterna är både ekonomiska, kulturella och sociala. När alla aktiviteter och valmöjligheter endast är en knapptryckning bort påverkar det både vår identitet och det politiska livet, menar han. Det krävs både mod, integritet och stark vilja att genomföra långsiktiga projekt med komplexa frågeställningar. Ligger social acceleration oss i fatet och gör det svårt att exempelvis få genomslag för barnvänlig stadsplanering?

För oss som arbetar med landskapsarkitektur och

planering är tid en mycket närvarande aktör. Årstidernas cirkulära växlingar, ett träds växande kronvolym, berggrund som vittrar och havsnivåer som stiger är tidsdjup som rör sig med olika hastighet i ett komplicerat urverk. Tid ger utveckling, med eller utan vårt ingripande, men tid kan också stjälpa projekt. Vi vet att i det stora sammanhanget är vår tidshorisont under ett yrkesliv eller ett projekt kort.

Att ta hand om ett litet barn utmanar och sätter vår tidsupplevelse på sin spets. För samtidigt som ”ingenting” händer och dagarna glider i varandra under småbarnsåren är uppmärksamheten total i varje stund då ett barn sakta lär sig behärska sin kropp och upptäcka världen. Kanske kan man säga att ett väl omhändertaget barn befinner sig i den tid som kallas kairos, där utvecklingsfönster öppnas och stängs precis då de ska. Den vuxna tvingas anpassa sig – även om den mätbara kronostiden sitter i ryggmärgen från pågående arbetsliv och skoltid.

När barnet blir äldre måste det socialiseras in i vuxenvärldens kronostid. Föräldrar, förskola och skola bidrar till präglingen med rutiner, schemaläggning och planering. Men barn har ett stort behov av fri tid för att utvecklas i egen takt och för att göra egna erfarenheter att ta med sig in i vuxenlivet. I den allmänna kommentaren nr 17 i barnkonventionen, som utvecklar tankarna bakom artikel 31, beskrivs vuxnas tendens att styra och planera barns tid som ett av flera hot mot den fria leken. Barn har rätt till kravlös tid som inte bestäms eller kontrolleras av vuxna. Detta är nödvändigt för barn – men bra även för oss som blivit vuxna.

Lena Jungmark

Solsäng ur möbelserien Line. blidsbergs.se

Vistelse i parken gav livet mening

När coronapandemin slog till försvann tangon ur Margareta Westergårds liv. Då öppnade Alnarpsparken dörrarna till en ny värld.

När coronasmittan blev ett faktum upphörde möjligheterna för många av oss att leva som vanligt och att ägna oss åt viktiga aktiviteter i vardagen, liksom att träffa vänner och bekanta. För Margareta Westergård betydde det att hon på en gång måste sluta ägna sig åt det som kanske var det viktigaste i hennes liv, att dansa tango. Hon hade dansat tango sedan mitten av 1990-talet och efter sin pensionering i början av 2000 blev tangon helt central i hennes liv.

Med hjälp av sina dagboksanteckningar och många foton beskriver hon i sin bok När Corona stängde dörren till tangon tog Alnarpsparken emot med öppna armar hur tangon upphörde för att ersättas av något helt nytt – dagliga besök och upplevelser i Alnarpsparken. Det är om hennes upplevelser och erfaren heter från dessa besök under det första coronaåret som boken handlar.

Befriande rörlighet

Efter den första coronatidens instängdhet i bostaden och noga reglerat umgänge med familj, släkt och vänner, kom besöken i Alnarpsparken, belägen på SLU:s campus i Lomma, att erbjuda en befriande rörlighet utomhus och ett möte med en för henne ny värld – växternas och fåglarnas. Att dagligen besöka parken – att utforska denna stora och innehållsrika park och att återbesöka platserna i parken för att följa växternas förändringar under året – gav hennes liv en ny mening. Och precis som hon tidigare har berättat om att dansa tango i olika böcker, berättar hon nu i den aktu-

ella boken om sina nya upplevelser med hjälp av många foton av växter. Förutom i sin bok har hon också i sociala medier förmedlat texter och foton från Alnarpsparken till en stor skara människor.

Alnarpsparken var inte okänd för Margareta Westergård, hon bor inte långt därifrån och hon hade tidigare besökt den. Men vad som hände nu var att hon blev fascinerad av livet där, av växternas liv, och fåglarnas. Hon utvecklade sin observationsförmåga att se och kunde efterhand allt bättre iaktta förändringar och skiftningar av livet under året. När man jämför fotona i boken från 2020 med fotona från 2021 märker man hur fotograferingen har hjälpt henne att förfina sina observationer. Efter hand lärde hon sig att se allt mer i den oas för liv som finns i parken.

Stark fascination

Naturskildringar antar ibland en nästan skönlitterär kvalitet. Fascinationen för naturen kan bli mycket stark och ge naturen en poetisk karaktär genom skildrarens starka inlevelse och observationsförmåga. Så är det hos flera av de stora naturskildrarna. Så var det för Carl von Linné och så var det för engelsmannen Gilbert White. Whites bok Naturen i Selborne från 1789 har getts ut i flera översättningar till svenska och är fascinerande läsning än idag. Whites beskrivningar av naturen är baserade på noggranna observationer under vandringar i hemtrakterna. Hans ”umgänge” med naturen uppfyllde honom och gav hans liv mening och oss läsare kunskaper om och intresse för naturen.

Margareta Westergårds erfarenheter och upplevelser tyder på en fascination liknande Whites. Genom sina återkommande besök i Alnarpsparken skapade hon för sig själv en glädjerik och meningsfull vardag i en annars dyster coronatid; något för läsarna av hennes bok att låta sig inspireras av och reflektera över.

MARIA NORDSTRÖM

Miljöpsykolog och forskare, Institutionen för människa och samhälle, SLU.

NÄR CORONA STÄNGDE DÖRREN TILL TANGON TOG ALNARPSPARKEN EMOT MED ÖPPNA ARMAR

Margareta Westergård

Eget förlag, 2021

Möjlig vägvisare

Hur ska man arbeta med föränderliga landskap i en framtid som präglas av hot och katastrofer? Är en ökad digitalisering lösningen? Caroline Dahl har läst en bok som kan vara en vägvisare.

Att digitalisering och automatisering förändrar samhällsbyggandet i grunden är det väl ingen som längre tvekar om –även om det kanske inte är lika tydligt vad förändringarna består i och hur de långsiktigt kommer att påverka oss.

Boken Robotic Landscapes: Designing the Unfinished erbjuder en ingång till att bättre förstå denna förändring genom att diskutera interaktionen mellan naturliga och mekaniska förändringar av landskapet.

Boken vävs samman av tre delar där den första består av ett antal reflexioner som problematiserar den förändringsprocess som vi befinner oss i och därmed hjälper oss att se denna från olika synvinklar. En annan del av boken kallas ”Foundations” och presenterar ett antal designmetoder, medan en tredje fått rubriken ”Operations” och som kanske kan beskrivas som olika gestaltningstekniker, eller gestaltningsfaser.

Förstå kopplingar Syftet med designmetoderna som presenteras i avsnittet Foundations är att förstå kopplingar mellan en faktisk fysisk miljö och digitala modeller som kan användas i såväl gestaltning som förvaltning av ett landskap. Denna dynamiska relation tar utgångspunkt i det som kallas topologisk intelligens, där det topologiska innebär en dubbel slags landskapsförståelse, dels av landskapets fysiska geometri, dels av de processer som formar det. Författarna beskriver vikten av en slags kontinuerlig och dynamisk dialog mellan digital avläsning av den existerande platsen och det framväxande gestaltningsförslaget.

Att följsamt och kontinuerligt kunna inbegripa nya förutsättningar i en gestaltning blir möjligt främst via de digitala verktyg som boken beskriver. Detta är, menar författarna, i sin tur avgörande för att landskapsdesign ska kunna göra mer än att svara med statiska lösningar på dynamiska utmaningar. Designmetoderna som beskrivs innefattar allt från automatiserad schaktning till terrängmodelleringar, intuitiv simulering och robotinfluerad skissprocess.

Oberoende tekniker

Avsnittet Operations beskriver olika formgenererande tekniker som också i hög grad är beroende av digitala verktyg. Teknikerna följer på varandra i en slags löst sammanhållen designprocess, fast utan ett bestämt slutresultat och egentligen utan inbördes ordning. Även här lyfts fördelarna fram av att arbeta agilt och responsivt som ett sätt att möta osäkerhet och föränderlighet. Att sträva efter förutsägbara slutliga resultat är inte något som är en del av den framtida landskapspraktiken, menar författarna.

I stort bidrar boken med en ökad förståelse för hur designarbetet kan, och kanske bör, förändras med en ökad digital kapacitet. Detta svarar väl upp mot behovet av att kunna ställa om och anpassa åtgärder i takt med ett förändrat klimat. Flera av metoderna och teknikerna är avancerade och kräver inte bara kompetens och förändrade relationer till andra yrkesgrupper i samhällsbyggandet, utan också påtagliga investeringar i hårdvara. Boken kan tjäna som en god introduktion om förutsättningar för detta finns – vilket i och för sig kanske inte är en självvald utveckling i en framtid där förståelsen för naturliga dynamiker i landskapet, inklusive katastrofer och hot, är en förutsättning för yrkesutövningen. Kanske kan boken till och med vara en vägvisare i sökandet efter en ökad förståelse för situationen och en möjlighet att ompröva hur man arbetar med föränderliga landskap.

CAROLINE DAHL

ROBOTIC LANDSCAPES: Designing the Unfinished …

Ilmar Hurkxkens, Fujan Fahmi & Ammar Mirjan (red)

…

Park Books, 2021

När människan lämnar plats

En text med rubriken ”Människans naturkatastrofer kan vara bra för naturen” i Dagens Nyheter (15 augusti 2022) väckte mitt intresse för boken Islands of Abandonment – Life in the Post-Human Landscape av fackboksförfattaren Cal Flyn. Men var det verkligen den motsägelsefulla rubriken som fångade mitt intresse?

Troligare är att det var fotografierna från den skotska ön Swona och beskrivningen av den flock nötkreatur som tilllåtits förvildas i frihet efter att de sista bofasta åldringarna lämnat ön på 1970-talet. Flocken har hittills överlevt, reproducerat sig och tycks må bra. Sjöfågel som befolkar öns olika habitat vaktar ilsket sina revir mot de få människor som söker sig dit.

The Bings är samlingsnamnet på upp till 95 meter höga slagghögar i södra Skottland. De består av de skifferrester som blivit kvar sedan man utvunnit olja ur dem. Detta pågick från år 1860 ända in på 1920-talet – under en period var området världens största oljeproducent.

Får fäste

Cal Flyn tar oss med på en tur uppför de instabila skifferfragmenten på en av The Five Sisters sydväst om Edinburgh. Hon beskriver hur flora och fauna får fäste på platsen och gör utvikningar till bland annat diskussioner om värdet av styrd rekonstruktion av störda landskap. Hon verkar tycka att den bästa återhämtning är den där människans intervention står tillbaka till förmån för den återväxt som sker spontant utifrån den givna platsens förutsättningar.

Med platsbeskrivningar varvade med intressanta utvikningar tar hon med läsaren till övergivna kollektivjordbruk i Estland och ingenmanslandet mellan den turkiska och den grekiska zonen på Cypern – platser som människan lämnat och där växtligheten på mycket kort tid tar över. Förskogningen av övergivna jordbruk i det forna Sovjetblocket är så omfattande att det enligt vissa beräkningar utgör betydelsefulla koldioxidsänkor.

Cal Flyn besöker Tjernobyls förbjudna zon och staden Detroit där stora delar av stadens bebyggda yta övergivits. Hon reser till floden Passaic River, med utlopp i Atlanten ett par mil väster om New York, som under flera hundra år använts som kloak för kemikalier från garverier, textilindustrier, tillverkning av DDT och dioxiner. Läsningen blir tyngre för varje ny förödd plats hon beskriver. Det blir till en berättelse om mänsklig dumhet och en vädjan om att vi bör ta vårt förnuft till fånga innan det är för sent.

Vandrar in Dock – på alla platser hon besöker ser hon också arter, växter eller djur som antingen överlever eller som vandrar in som kolonisatörer och skapare av nya ekosystem. Och hon ledsagas av ciceroner som av olika anledningar bor i eller besöker dessa av andra övergivna landskap. Cal Flyn tillhör emellertid inte dem som menar att det bästa vore om människan slutar skaffa barn och snabbast möjligt försvinner såsom det hävdas i DN:s text. Trots det mörka allvaret skriver hon att vi måste uppbåda tillit och känna tillförsikt om att förändring är möjlig. Det är det som är miljöengagemangets kärna.

ANNA LENNINGER

Anna Lenninger läser en bok om ödelagda landskap och finner kärnan i vad ett genuint miljöengagemang handlar om.

ISLANDS OF ABANDONMENT: Life in the Post-Human Landscape

…

Cal Flyn

…

William Collins, 2022

SÄRSKILD PLATS?

Behöver unga verkligen särskilda platser i staden? Kanske är det i själva verket vuxnas attityder som är det stora problemet.

Forskningen om tonåringars förhållande till utemiljön är knapphändig. Trots att alla varit både barn och tonåringar verkar många vuxna ha en tendens att glömma det. Varför verkar så många vuxna vara rädda för att tonåringar samlas i grupp, till exempel?

Mark Wales, stadsplanerare och doktorand vid Institutionen för människa och samhälle, SLU, forskar om tonåringar. Han vill ta reda på hur vardagslivet och förhållandet till utemiljön ser ut för dem idag. Vad gör dem lyckliga? Vad gynnar deras välbefinnande? Vuxna får inte glömma sitt ansvar för att skapa goda livsmiljöer för barn, ansvaret varar ända upp i tonåren.

Sällan utomhus

Ungdomar tillbringar allt mindre tid utomhus, konstaterar Wales: runt en timma om dagen, både vardagar och helger, flickor är mindre utomhus än pojkar. Att känna sig trygg i välkända miljöer är viktigt för dem, liksom att finna platser där de kan utveckla sin självständighet, där de kan träffas många, ställen där de kan reflektera över livet, möta djur och vara aktiva i sporter. Kräver detta verkligen särskilda platser, frågar sig Mark Wales.

Mark Wales presenterade sina resultat på höstens träff i nätverket Barn, unga och byggd miljö, BuB , där forskaren och miljöpsykologen Fredrika Mårtensson, SLU, summerade diskussionen med att det snarast handlar om att vara lyhörd och göra små men viktiga förändringar.

Den största förändringen handlar nog om vuxnas attityder. Tänk på Greta Thunberg och den rörelse hon startat, påpekar Mark Wales, det finns ungdomar som engagerar sig i hela planetens överlevnad.

Det är stort.

TEXT: TITTI OLSSON

FOTO: LENA JUNGMARK

REFLEXION

En värld av monument

På ingen tid alls har människan rubbat den ekologiska balansen på jorden. Kommer nästa generation bara att uppleva minnesmonument av en utdöd natur, frågar sig Karin Andersson.

Time Landscape är en park, ett konstverk och ett monument. I hörnet där LaGuardia Place möter Houston Street, i Greenwich Village på södra Manhattan i New York, ligger en nästan hundra kvadratmeter stor liten skog. Skogens växter, stenar och jord är noga utvalda för att efterlikna naturen i området så som den var före kolonisationen av Nordamerika. Innan Manhattan dikades ut var spetsen av halvön en våtmark som Canarsieindianerna kallade Sapokanican och som de kolonialiserande holländarna, när de kom i början på 1600-talet, kallade Zantberg.

Time Landscape anlades 1978 med tre stadier av succession. Nu har växterna vuxit till sig. I det yngsta stadiet finns björkar och hasselnötsbuskar. Det äldsta stadiet är idag mogen skog med ask, alm och ek. Mellan dem växer bok, tall och körsbär.

Konstnären Alan Sonfist föreslog liknande levande monument på fler ställen på Manhattan. Han menade att de borde byggas för att hylla naturen som tidigare funnits där. Floder och bäckar som dikats ut, berg som sprängts bort, skog som fällts borde uppmärksammas. Liksom soldater som dött i krig borde bäcken, berget och träden få minnesmärken till sin ära.

Jag kommer att tänka på Sonfists Time Landscape när jag läser om drontens utdöende i Patrik Svenssons essäbok Ålevangeliet. Dronten var en fågel som levde på Madagaskar. En stor fågel med små vingar, vars närmaste släkting är duvan. Utan flygförmåga och naturliga fiender var den ett lätt byte för sjömän som kom till ön på sent 1500-tal. Det tog bara några decennier från drontens första möte med människan tills att den var utdöd.

Idag är människans påverkan på artbeståndet och naturen i en helt annan skala.

Man brukar säga att det skett fem stora massutdöenden under jordens historia, när en stor del av de arter som levt på planeten dött ut under en – geologiskt sett – kort tidsperiod. Ett geologiskt perspektiv på tid är lite annorlunda mot hur vi i vardagen upplever tid. Några miljoner år kan anses kort. Massutdöendena tros bero på förändringar av klimatet som i sin tur kommer av ett meteoritnedslag eller kontinentaldriften som förändrat landmassors utbredning, ritat om stora havsströmmar och lett till vulkanutbrott. Ett förändrat klimat leder till förändrade livsvillkor.

I det mest omfattande massutdöendet, för 251 miljoner år sedan, dog 95 procent av alla vattenlevande djur ut. Det senaste var när dinosaurierna försvann, för 65 miljoner år sedan. Då minskade antalet arter på jorden till ungefär hälften.

Idag pratar forskare om ett sjätte massutdöende. Som inte beror på att en meteorit träffat jorden eller kontinentalplattornas rörelser. Förändringen sker heller inte inom en geologisk tidsrymd. Den benämns den holocenska massutrotningen och är orsakad av människan. Arterna på jorden minskar mellan hundra och tusen gånger snabbare än vad som anses normalt och takten ökar exponentiellt. En del prognoser pekar på att inom hundra år kan antalet arter på jorden vara halverat. Den biologiska mångfalden minskar med en enorm hastighet.

Det blir många monument att resa. Alan Sonfists Time Landscape blir en påminnelse om hur nästa generation kanske kommer att få uppleva korallrev eller regnskog som ett konstruerat minnesmärke inklämt mellan skyskrapor.

Karin Andersson

STÖDMUR MED UNIKA FORMER OCH FUNKTIONER

C3C Wonderwall skapar många möjligheter för er att styra över form, färg och funktion. Ta hand om terrasseringar för stora laster, skärma av ytor och bullerdämpa i en samlad eller enskild funktion. Välj utseende med släta eller reliefmönstrade murar med unika geometriska utryck. Addera växtlighet, trä, solpaneler eller vad som passar – låt behov och kreativitet styra utformningen!

UTSMYCKNING