Bostadsmarknaden: ”Efter 70 års reglering, är vi åter på väg att måla in oss i ett hörn” Av Jan Jörnmark

Bostadsmarknaden: ”Efter 70 års reglering, är vi åter på väg att måla in oss i ett hörn”

Av Jan Jörnmark

Bostadspolitiken har havererat, vilket bekräftades av den så kallade bostadspolitiska uppgörelse som träffades i januari. Likt Titanic har haveriet varit en långsam utveckling, som börjat med en lugn seglats utan hinder, sedan närmade sig isigare vatten samtidigt som hastigheten höjdes och till sist fanns det ingen som insåg allvaret när isberget skymtades. Själva förlisningen kommer också att bli en utdragen historia, men helt klart pågår den nu och vi har dessutom redan fått ett uppbåd av konspirationsteorier om varför vi mötte isberget.

Men egentligen behövs det inga konspirationsteorier som sätter banker, politiker eller någon annan i fokus . Rötterna och förklaringarna till köerna, utbudsbegränsningarna och den genomtråkiga arkitekturen är egentligen synnerligen enkla att förklara . Och vad värre är: allting kommer att fortsätta bli värre – sannolikt också betydligt värre – innan det möjligen blir bättre . Chansen att radikalt förändra och en gång för alla få ordning på svensk bostadspolitik och bostadsmarknad fanns i mitten av 1990-talet . Egentligen hade de ansvariga då något som liknade öppet mål för att styra upp situationen men misslyckandet blev istället fullständigt . Istället står vi nu här med nya investeringsbidrag, köer och konspirationsteorier . Den här artikeln är ett försök att summera vägen hit och dessutom antyda en väg framåt – även om tillståndet just nu känns ganska hopplöst .

Hyresregleringen 1942 och de två reformvågorna

Jag har skrivit om hyresregleringen 1942 förut och det finns ingen anledning att återupprätta de delarna . Däremot är det högst relevant för dagens situation att den regleringen också innefattade överlåtelsepriser på bostadsrätter och

egnahem byggda med statliga lån . För samtliga dessa tre kategorier fanns alltså olika typer av kontrollagstiftning .

Eftersom det innebar att det i princip inte existerade någon marknad överhuvudtaget uppstod inte mindre än tre bristsituationer . Efterfrågan på kapital var därför egentligen obegränsad, men det löstes elegant med en kapitalmarknadsreglering och ett subventionerat statligt lånesystem . Vi hade med det minst fem olika regleringssituationer vilket redan under 1950-talet skapade en politiskt alltmer ohållbar situation . Under 1960-talet var situationen som centralstyrdes från en extrem politisk nivå på finansdepartementet och Riksbanken ohållbar . Idag har ju en bild av att landet då behärskades av ett starkt samförstånd och harmoni brett ut sig . Verkligheten var en annan, där inflationen ständigt kröp uppåt samtidigt som finansministern och riksbankschefen förgäves försökte skapa en balans mellan exportindustrin och den oavbrutet växande bostadssektorn . Hur ohållbar situationen var har beskrivits från banksidan av Jan Wallander: ”Jag tror ingen av de bankmän som var med om sammanträdena på Riksbanken under Åsbrinks tid minns dem med annat än den djupaste olust . Vi var som en samling förskrämda skolelever ständigt utsatta för magisterns utskällningar och mycket kännbara straffmetoder . Det kan tyckas egendomligt att mäktiga storbankschefer lät hunsa med sig på det sättet . Förklaringen var enkel . Vi var helt i hans våld . ”

Men situationen var lika desperat på den kommunala sidan, där ingen mindre än Hjalmar Mehr beklagade sig över restriktionerna i hemliga brev till Gunnar Sträng och Tage Erlander: ”I bostadsfrågan vet de (oppositionen) i detalj hur det ligger till och avvaktar med illa dold förtjusning uppsägningar av arbetskraft som definitivt fastställs av de kapitala misslyckandet med bostadsprogrammet i år . En redan glömd episod från andra världskrigets slut tränger sig på mig rätt ofta de sista månaderna . När de ryska arméerna närmade sig det belägrade Warszawa grep motståndrörelsen … till vapen mot de tyska ockupanterna . Men då gjorde de ryska arméerna halt, kom inte till undsättning och lät motståndsrörelsen mejas ned av det tyska artilleriet, flyget och tanksen . Jag förstår hur ledarna kände när de blev utlämnade och tillintetgjorda . Jag är fylld av melankoliska betraktelser och liknande historiska paralleller . . . ”

Brevet där Mehr jämförde sig med de polska motståndsmännen i Warszawa skrevs 1966 och Wallanders sammanfattning beskrev samma hopplösa tillstånd . Det var också vid den tidpunkten Sträng hade tillsatt en hel serie utredningar som var ämnade att liberalisera kapitalmarknaden och bostadsmarknaden . Dessutom hade en ytterligare jätteutredning sjösatts som var avsedd att reformera plansystemet . Där var dock intentionerna annorlunda, för i den utredningens direktiv och arbetssätt låg istället en allt större centralisering av beslutsfattandet .

Hybridmarknaden och subventionerna

Utredningarna om kapitalmarknaden och den partiella avregleringen av de tre bostadsmarknaderna anlände och blev lagstiftning samtidigt 1966–68, samtidigt som det crescendo av kaotiskt och oplanerat byggande som i efterhand i brist på bättre fått namnet ”miljonprogrammet” kulminerade . Utredningen om planering tuggade däremot vidare, och här skapades egentligen alla de ingredienser som dominerat bostadsmarknaden sedan dess . Vi är idag inte en bit närmre att lösa de paradoxer och motsättningar som skapades under de här ytterst formativa åren där vi fick: a) en liberalisering av villorna och bostadsrätterna b) en fortsatt oöverskådlig bruksvärdesreglering av hyresrätterna c) en förhalning och till sist total oklarhet i plansystemet samt d) en kapitalmarknad som ända sedan dess svajat mellan totalsubventionering, liberalism och idag allt starkare detaljregleringar som idag tycks vara på väg mot en situation som påminner om vad vi hade när Wallander och Mehr skrev sina klagosånger om 1960-talet . Dessa punkter ska dessutom kombineras med e) den ryggsäck av i – för att uttrycka det diplomatiskt – mindre attraktiva bostäder som byggdes mellan 1967–1974 .

Trots alla dessa brister blev ändå reformerna under de här åren inledningen till både de öppningar och de problem vi har idag . Skillnaderna mot före och efter är viktiga, för då förstår man också varför politiken idag åtminstone tar sats mot en återgång till tillståndet före 1968 och för den delen också hur katastrofalt det skulle vara . Det enda vi skulle uppnå på den återgången är en enorm subventionsrullning och ett extremt missnöje från köer med flera miljoner människor i .

För det man fick efter reformerna var en hybridmarknad som var mer subventionerad än någonsin . Tänker man i de tre termerna bostäder, kapital och