Bostadsmarknaden:
”Efter 70 års reglering, är vi åter på väg att måla in oss i ett hörn” Av Jan Jörnmark Bostadspolitiken har havererat, vilket bekräftades av den så kallade bostadspolitiska uppgörelse som träffades i januari. Likt Titanic har haveriet varit en långsam utveckling, som börjat med en lugn seglats utan hinder, sedan närmade sig isigare vatten samtidigt som hastigheten höjdes och till sist fanns det ingen som insåg allvaret när isberget skymtades. Själva förlisningen kommer också att bli en utdragen historia, men helt klart pågår den nu och vi har dessutom redan fått ett uppbåd av konspirationsteorier om varför vi mötte isberget. Men egentligen behövs det inga konspirationsteorier som sätter banker, politiker eller någon annan i fokus. Rötterna och förklaringarna till köerna, utbudsbegränsningarna och den genomtråkiga arkitekturen är egentligen synnerligen enkla att förklara. Och vad värre är: allting kommer att fortsätta bli värre – sannolikt också betydligt värre – innan det möjligen blir bättre. Chansen att radikalt förändra och en gång för alla få ordning på svensk bostadspolitik och bostadsmarknad fanns i mitten av 1990-talet. Egentligen hade de ansvariga då något som liknade öppet mål för att styra upp situationen men misslyckandet blev istället fullständigt. Istället står vi nu här med nya investeringsbidrag, köer och konspirationsteorier. Den här artikeln är ett försök att summera vägen hit och dessutom antyda en väg framåt – även om tillståndet just nu känns ganska hopplöst. Hyresregleringen 1942 och de två reformvågorna Jag har skrivit om hyresregleringen 1942 förut och det finns ingen anledning att återupprätta de delarna. Däremot är det högst relevant för dagens situation att den regleringen också innefattade överlåtelsepriser på bostadsrätter och
15
