Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid Av Martin Rörby

Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid

Av Martin Rörby

Under 1950-talets sista år drog kapplöpningen om vem som först skulle lyckas erövra rymden igång på allvar mellan Sovjetunionen och USA. Denna märkliga period, då Sputnik-satelliter och Freedom-kapslar tävlade om att föra hundar, schimpanser och till sist människor – sovjetiska kosmonauter och amerikanska astronauter – ut i rymden, kulminerade sommaren 1969 med att Apollo 11 landade på månen. Men först sex år senare, 1975, avslutades kapplöpningen på riktigt i och med att det två stormakterna skickade upp varsin farkost för att de symboliskt skulle kunna mötas i rymden och docka med varandra i något slags förbrödringens tecken.

Rymdkapplöpningen sammanföll i tiden huvudsakligen med de så kallade rekordåren i svenskt byggande, alltså 1960–1975 . Detta var en intensiv period även i huvudstadens fysiska utveckling . Visserligen ökade inte Stockholms folkmängd i reda tal mellan 1960 och 1975 – tvärt om; från 808 .603 till 665 .202 innevånare – men i gengäld drev behovet av bättre bostäder ifråga om både yta och standard på utvecklingen i kombination med en kraftig expansion av såväl den offentliga sektorn som servicenäringarna .

En spelplan för framtiden

När 1950-talet övergick i ett nytt decennium hade utbyggnaden och moderniseringen av Stockholm redan varit i full gång ett bra tag . Här hade det ju inte funnits några krigsskador och därmed förknippade trauman att hantera . Detta i kombination med att man 1945 lyckats rekrytera Sven Markelius, en av Sveriges då mest nytänkande och framåtblickande arkitekter, till posten som stadsplanedirektör formade den spelplan som skulle komma att gälla ända till början av 1970-talet, även om han då hunnit efterträdas av flera

andra personer . När 1960 ringdes in hade en mängd nya förorter, en del med mindre centrumanläggningar, planerats och byggts, storsatsningen på ABCstaden Vällingby genomförts med stor framgång, även sett i ett internationellt perspektiv, och Hötorgscity, det första steget i den omfattande cityomvälvningen, invigts – även om bara den första ”skrapan”, den närmast Konserthuset då var färdig…

Ännu hade dock bara några av de byggnader som vi idag räknar till efterkrigstidens viktigaste bidrag till Stockholmsarkitekturen sett dagens ljus . Bland dessa märktes höghusmarkören i Björkhagens centrum, signerat Georg Varhelyi, PUB:s bohagshus vid Drottninggatan, format av bröderna Erik och Tore Ahlsén, Skatteskrapan och Folksam-huset på Södermalm, ritade av Paul Hedqvist respektive Yngve Tegnér och Nils Sterner, samt den i Le Corbusiers anda gestaltade höghusskolan på Kungsholmen, skapad av Charles-Edouard och Léonie Geisendorf . Till dessa bör också den lilla, men skulpturalt starka Västerortskyrkan i Vällingby ritad av Carl Nyrén räknas och, förstås, den världsunika Markuskyrkan i Björkhagen, skulpterad i tegel med största omsorg och precision av nestorn Sigurd Lewerentz .

Förortsutbyggnadens fortsättning

Perioden 1960–75 – varav de sista tio åren utgjorde den av riksdagen beslutade särskilda bostadssatsningen, känd som miljonprogrammet – förknippades i Stockholm kanske framför allt med den mer storskaliga fortsättningen av förortsutbyggnaden . En viktig förutsättning för denna var tunnelbanans vidare utbyggnad, som i denna andra fas tillförde staden ett antal nya underjordiska rum . Bland dessa utmärkte sig särskilt Hornstulls och Östermalmstorgs tunnelbanestationer . Den förra försågs med glaserade tegelreliefer komponerade av Berndt Helleberg, där figurer som hämtat näring från 20 .000 år gammal grottkonst avtecknar sig i svart, grått och vitt mot en varmt röd botten . Den senare gestaltades konstnärligt av Siri Derkert med vita, och enstaka svarta, betongytor där ”streckteckningar” som skildrar kvinnorörelsens historia och arbetet för freden blästrats in .

Farsta centrum med sin i huvudsak kring ett långsträckt torg samlade bebyggelse invigdes 1960 . För såväl planeringen av anläggningen som de flesta byggnaderna svarade Sven Backström och Leif Reinius . Mest uppmärksammat blev Tempo-varuhuset med sitt genombrutna fasadraster i betong . Kon-

ceptet, som utarbetats på Backström & Reinius kontor av Bengt Edlund, var i olika varianter tänkt att användas för kedjans alla nya varuhus, inklusive flaggskeppet vid Klarabergsgatan i Stockholms city . Efter tillintetgörande kritik från framför allt andra arkitekter, som liknade utformningen vid en inklädnad med ”tårtpapper”, genomfördes den dock bara på två andra håll – i Borås och Uppsala .

Planeringen och byggandet av Farsta hade ju kommit igång redan på 1950-talet, så den första nya förorten att genomföras helt från grunden under den aktuella perioden blev Bredäng . Även här uppfördes ett ambitiöst, om än mindre, centrum i direkt anslutning till tunnelbanestationen . Denna, som här precis som i Farsta, låg upphöjd över centrumstråket, hade utformats av Ahlgren-Olsson-Silow arkitekter, AOS . De hade inte bara nöjt sig med att göra en skulpturalt elegant betongkonstruktion, utan även lagt möda på några mindre kioskbyggnader utanför stationsentrén utförda i koppar och glas . Den egentliga centrumbebyggelsen med kommersiella ytor, näringsställen, offentlig service, möteslokaler och en skola hade ritats av Höjer & Ljungkvist . De hade arbetat med fasader i rött tegel med inslag av grå betong och koppar, vilket stod i fin kontrast mot de grupper av höga, vitaktiga skivhus med bostäder som reste sig i dalgången kring, och på sluttningen öster om anläggningen . Med fönstren visuellt sammanhållna i horisontalled genom grå putsfält, med takfötterna markerade med breda, gråmålade plåtband och med distinkta volymer på de platta taken för att rymma hissarnas maskinerier, hade bostadshusen ett uniformt utseende . Trots detta hade de ritats av flera olika arkitekter, däribland Kjell Abramson, Bertil Karlén och Carl-Evin Sandberg . Alla hade de dock haft att följa de gestaltningsprinciper som områdets planarkitekt, Josef Stäck, ställt upp .

Stadsbyggande avpassat för bilen

Bredäng, som börjat uppföras 1962, följdes några år senare av Skärholmen längre söderut längs tunnelbanesträckningen . Även här ”klättrade” höga, vitputsade skivhus på en sluttning ner mot en centrumanläggning, om än här avsevärt mycket större än den i både Bredäng och Farsta . Att det parkeringshus som ingick rymde 4 .000 bilar (!) säger något om storleken, men också om synen på bilen vid den här tiden . Prins Bertil invigde Skärholmens centrum med pompa och ståt i september 1968 . Det var onekligen en am-

Tema med variationer, bostadshus i Bredäng. Foto: Martin Rörby.

bitiös satsning, med många arkitekter inblandade; Ancker-Gate-Lindegren, Boijsen & Efvergren och Borgström & Lindroos . De sistnämnda svarade för den anslående fondbyggnaden på södra sidan av Skärholmstorget . Med expressiv volymverkan, brunröda ballastfasader och ett kraftigt utskjutande betongtak utstrålade den både pondus och arkitektonisk finess .Även den låga terrassbyggnad som rymde tunnelbanans entré och butikslokaler och som förband torgets norra sida med bostadshusen hade fått ett pregnant utseende med fasadytor i mönstergjuten, ljusgrå betong . I det här fallet var det AOS arkitekter som ritat .

Trots hög kvalitet på centrumbebyggelsen och goda intentioner även för resten av stadsdelen, lämnade Skärholmen en del i övrigt att önska – åtminstone om man ska tro den mycket kritiska debatt i pressen som bröt ut nästan direkt efter centruminvigningen och sedan pågick i flera månader . Skärholmen hade hur som helst fördelen av att ha en fungerande infrastruktur redan

Skärholmens centrum, fondbyggnaden vid torget. Foto: Martin Rörby. från början, vilket däremot inte gällde de två första stadsdelarna i utbyggnaden på Järvafältet, Rinkeby och Tensta . Tunnelbanan, den livsnerv som var en förutsättning för hela stadsbyggnadsföretaget, lät vänta på sig . Först 1975, hela åtta år efter att inflyttningen i de nya husen påbörjats, var den äntligen på plats och i bruk . Detta i kombination med att även etableringen av handel och service släpade efter skapade problem och drog därmed ned betyget .

I Rinkeby och Tensta hade man tillämpat de nya idéerna om trafikseparering som formulerats i SCAFT, en samling riktlinjer framtagna vid Chalmers tekniska högskola . Detta innebar ett hierarkiskt uppbyggt vägnät där gående skulle kunna röra sig genom stadsdelarna i princip utan att någonsin behöva passera en trafikerad gata . Rent fysiskt tog sig detta uttryck i nedsänkta gator för motortrafik över vilka smala broar för gående spänts . En av de ansvariga

Lamellhus gestaltade med finess i Rinkeby. Foto: Martin Rörby.

planarkitekterna för Järva, Igor Dergalin, liknade lite romantiskt greppet vid Venedigs kanalsystem med sina många broar . I Rinkeby och Tensta hade man dessutom i förhållande till de nya stadsdelarna söder om stadskärnan gått ned något i skalan för de höga husen, vilket sammantaget gav ett lite annorlunda stadsrum . Arkitektoniska ambitioner saknades inte heller, även om rationella och storskaliga byggmetoder i kombination med låneregler som främjade kvantitet framför kvalitet delvis saboterade dessa . Men här fanns till exempel Lars Brydes lamellhus överdragna med grönfärgad, grov spritputs i kontrast mot fönsterband och storskaligt sinuskorrugerade balkongfronter i vitt, liksom Hans Borgströms brutalistiska, murliknande studentbostäder med elementfasader i grov, grå betong som spelade mot loftgångar, balkonger och fönster i skarpt orange-röda toner . Till och med det många hus som uppförts med Ohlson & Skarnes prefabsystem, hade med fina proportioner, kritvita betongelementfasader med krattad yta och mörkt blå, gröna eller röda balkongfronter och fönstersnickerier något visst över sig .

Under miljonprogrammet fanns det också de som arbetade mycket medvetet med färgsättningen av bostadshus . I arbetet med de nya stadsdelarna Akalla och Husby i västra Stockholm, såg man färgen som ett medel för att

Rättfram brutalism som "mur" kring Rinkeby. Foto: Martin Rörby.

åstadkomma karaktär och arkitektonisk spets . I Akalla var det konstnären Staffan Hallström som utarbetade ett särskilt färgprogram och i Husby svarade konstnärskollegan Folke Rommel för färggestaltningen .

Inte bara bostäder i stadens yttre krans

Det var nu inte bara bostäder som byggdes i stadens yttre krans under den här perioden . Stockholms högskola förstatligades 1960 och upphöjdes därmed till universitet . Efter ett långdraget och inte helt smidigt tävlingsförfarande om utformningen av ett nytt campus i Frescati i anslutning till Kungl . Vetenskapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet de följande åren, kom byggnadsarbetena igång på allvar 1968 . Tre år senare stod det så kallade Södra huset färdigt, ritat av David Helldén, som hämtat näring till sitt projekt från Brasilia .

Komplexet bestod av sex tvärställda, höga lameller som bands samman av en låg, långsträckt volym med kommunikationsstråk och hörsalar . Utvändigt skyldes den prefabricerade betongstommen med skivor i turkost, närmast vitt härdat glas som hölls på plats endast med små aluminiumbleck . I bjärt kontrast

Södra husets speglande glasfasad, Frescati. Foto: Martin Rörby.

mot detta glaskomplex stod Carl Nyréns något yngre Arrheniuslaboratorium i norra delen av campusområdet, tänkt som den första av många liknande byggnader . Karaktären utvändigt sattes av naturligt grå, prefabricerade betongpelare med kraftiga klackar . Bakom dessa avtecknade sig släta betongbröstningar och långa fönsterband . Vissa fasadpartier, liksom takens stora ventilationsvolymer, var klädda med rostfri, silverglänsande plåt . Frescatiuniversitetet drabbades, precis som Rinkeby och Tensta, av att tunnelbanan inte fanns på plats när området togs i bruk, vilket bidrog till att späda på den kritik som redan tidigare fanns mot att förlägga lärosätet utanför den centrala staden .

En anläggning inte helt olik Södra huset var Telestyrelsens laboratoriekomplex i Larsboda, Farsta . Det bestod också av höga, sammankopplade lameller, men här bara fem till antalet och putsade utvändigt . De stod visserligen färdiga redan 1966, det vill säga fem år före Frescati-projektet, men husen där hade i huvudsak fått sin form redan 1962 . Arkitekten Nils Ahrbom sattes då som ombud för Byggnadsstyrelsen att följa det fortsatta arbetet, samtidigt som han tillsammans med den yngre arkitektkollegan Bengt Hidemark fick upp-

giften att utveckla en gestaltningsidé för laboratorieanläggningen i Farsta . Mot den bakgrunden är det kanske inte alltför långsökt att tro att David Helldéns koncept för universitetet fick bidra med grunddragen… I slutet av 1960-talet följdes laboratorierna i Larsboda upp med en stor kontorsanläggning för Televerkets förvaltning . Bengt Hidemark arbetade den här gången tillsammans med Gösta Danielson . Nu handlade det om en serie lägre byggnader som förlagts utmed ett samlande gångstråk och grupperats så att intima, kvadratiska gårdar bilArrheniuslaboratoriet, en lek med bärande dats . Fasaderna utgjordes av prefabrioch buret. Foto: Martin Rörby. cerade element i grå betong med grovt räfflade ytor, som stod mot intensivt röda fönsterpartier och burspråk .

Statens behov tar plats i staden

Stora kontorskomplex för olika typer av statlig verksamhet uppfördes under den här perioden även i stadens mer centrala lägen . Radiohuset vid Oxenstiernsgatan på gränsen mot Gärdet utgjorde första etappen i den nya ”stad” för etermedierna som skulle byggas upp i sann public service-anda .Arkitekter var Erik Ahnborg, Poul Kühl och Sune Lindström . Anläggningen utgjordes av ett antal lägre, utbredda volymer och två höga skivhus placerade i vinkel mot varandra . Gavlarna på dessa bestod av stående, grå betongelement med en grund relief som, tillsammans med enstaka våningshöga, mycket smala fönsterslitsar, förstärkte vertikaliteten . Skivhusens långsidor var något helt annat . Där tecknade ett strikt spröjsverk i metall konturerna kring fönster och speglande fasadglas i olika vita och grå nyanser, vilket gav en stilig grafisk effekt .

Det väldiga polishuset på Kungsholmen som stod färdigt 1975, utgjorde ju egentligen ”bara” ytterligare en etapp till den anläggning som ursprungligen uppförts redan i början av 1900-talet efter Gustaf Lindgrens ritningar . Huvudansvarig för det nya tillägget var Lennart Kolte . De tre sammanlänkade bygg-

Polishuset, strukturfilosofi paketerad i glas. Foto: Martin Rörby.

nadskropparna var formade i enlighet med den särskilda strukturfilosofi som Byggnadsstyrelsen utvecklat under det sena 1960- och tidiga 1970-talet . Utvändigt mötte smala fönsterband och i övrigt helglasade fasader i olika bruna och brunrosa toner, där glasskivorna endast hölls på plats med diskreta clips . Alltså samma lösning som David Helldén utvecklat för Södra huset i Frescati, ett projekt som Lennart Kolte som representant för Byggnadsstyrelsen följde nära under slutförandet . En inte oviktig del för upplevelsen av den nya delen av Polishuset var de fasadkassetter och stora ventilationstrummor som konstnären Lars Englund bidrog med i mjuka, men ändå expressiva former .

Även den till skalan än mer imposanta Garnisonen var dockad till äldre byggnader, i detta fall kaserner från 1880-talets slut, och uppbyggt utifrån Byggnadsstyrelsens långt drivna modultänkande . Komplexet ritades av A4 arkitekter med Tage Hertzell som ledande kraft och stod färdigt 1972 . Förutom kontorsytor för svindlande 4 .500 personer rymde byggnaden också många semipublika gemensamhetsytor . Invändigt mötte rå betong i kombination med detaljer i avvikande klara färger – blått, grönt, gult och rött – som kommit till för att underlätta orienteringen inom komplexet . Utvändigt var det rå betong i kombination med bronsfärgade aluminiumkassetter och

Garnisonen med en av Stockholms längsta fasader. Foto: Martin Rörby.

transparent glas som satte stämningen . Mest iögonfallande – och hårdast kritiserad – var den 350 meter långa fasaden mot Karlavägen, där obrutna fönsterband och en öppen arkad utmed hela byggnadens längd förstärkte det till synes oändliga perspektivet .

Med sina enkla fasadelement i obehandlad betong var även departementsbyggnaden vid Jakobsgatan i närheten av Rödbotorget som Nils Tesch ritat ett uttryck för det statligt, långt drivna strukturtänkandet . Samtidigt representerade detta hus, färdigt 1970, också något helt annat . Stora, fasta rundbågiga fönster mellan små, rektangulära vädringsrutor bildade ett anslående fasadmotiv . På nära håll kunde dessutom en viss djupverkan upplevas genom att de stora glasen placerats i liv med fasadytorna, medan de små monterats en bit in . Lösningen, som associerade till den romerska antiken, förebådade den postmodernism som så småningom skulle vinna terräng .

Förvaltningslokaler och stora kontorshus

Också den kommunala förvaltningen behövde nya lokaler för att kunna hysa en snabbt och kraftigt växande organisation . Särskilt gällde det de tekniska förvaltningarna, för vilka Tekniska Nämndhuset mellan Flemminggatan och Klara sjö uppfördes i mitten av 1960-talet . Det stora komplexet ritades av Departementshuset som förebådade postmodernismen. Nils Sterner och Carl-Olof Foto: Martin Rörby. Deurell och fick, som den satellit till Ragnar Östbergs stadshus det var, kvaliteter utöver det vanliga . Volymernas placering på skrå mot vattnet gjorde att huset på ett självklart sätt utmärkte sig i stadsrummet . Blandningen av natursten, rött tegel, varmgrått fasadglas och bronsfärgad aluminium gav ett påkostat intryck och de olika våningarnas ”glidande” fönstersättning adderade originalitet .

Det var inte bara staten och staden som uppförde kvartersstora kontorskomplex i Stockholms innerstad under 1960- och början av 1970-talet, utan många andra aktörer var också verksamma . Folke Löfström ritade till exempel ett elegant kontorshus åt Samuelsson & Bonnier på Drottninggatans krön, vilket bland annat inrymde lokaler för Postgirot . Med normalhöga volymer utmed gatorna, om än med terrasser och indragna takvåningar, och en högre huskropp inne i kvarteret, tydligt synlig genom en generös öppning ut mot Tegnérlunden, utmärkte sig byggnaden i omgivningen . Till detta bidrog också fasadernas utformning, där tätt och i jämn rytm utplacerade, smala och närmast våningshöga fönster samspelade fint med blankpolerad grå fasadsten . Mot Drottninggatan öppnades bottenvåningen upp som en arkad med butiker och entré till en samlande hall med överljus .

Besläktat med detta ifråga om arkitektoniskt uttryck var den stora kontorsbyggnad som Gustaf Lettström svarat för vid Storgatan på Östermalm, det så

kallade Industrihuset . Detta uppfördes i två etapper, den första färdigställd 1964 och den andra åtta år senare . Också här var fasaderna klädda med blankpolerad grå natursten och fönstren repetitivt placerade, även om de här var bredare och nedtill utgjordes av täta bröstningar i svart glas . En utskjutande sektion med balkonger och ett utdraget grunt burspråk på en av våningarna var de enda avvikelser som bröt uniformiteten mot Storgatan . I hörnet mot Artillerigatan uppvisade huset ett slutet gavelparti, som artikulerats med en relief som sträckte sig över fem våningar – ”Spiral rotation” av skulptören Arne Jones .

De exklusiva kontorshusen

Under den aktuella perioden uppfördes en hel del till skalan lite mindre, men likväl ganska exklusiva kontorshus . Två av dessa var de syskonbyggnader som i början av 1960-talet uppförts för Allmänna Brand respektive Östgötabanken i ett kvarter inte långt norr om Nybroplan . Husen, som båda var ritade av Anders Tengbom, hade i grunden samma fasadschema, där relativt tätt sittande, stående rektangulära fönster utgjorde temat . Men med bjälklagen placerade på olika nivåer, olika takhöjd och olika fasadmaterial skiljde de sig samtidigt åt . Huset mot Birger Jarlsgatan hade fått en beklädnad av grå gnejs som delvis huggits som tegel, medan huset mot Smålandsgatan hade en fasad i vit marmor som behandlats på ett liknande sätt, vilket gav en raffinerad effekt .

De mer påkostade, nya kontorshusen kunde återfinnas över hela centrala staden . Tegel, ofta av bättre slag, förekom exteriört, men de flesta av dem hade naturstensfasader . Inte sällan hade stenen fått en blank yta för att uppnå känslan av det maskinmässigt precisa som var ett ideal i tiden . Om husen låg i kvartershörnen strävade arkitekterna också ofta efter att åstadkomma en plastisk verkan, ibland bara antydningsvis genom små förskjutningar mellan fasadens olika delar, ibland väldigt påtagligt genom expressiva, skulpturala åthävor . Exempel på de tidigare är Erik Dahlströms hus i hörnet LinnégatanGrev Turegatan och Gustaf Lettströms dito i hörnet Linnégatan-Majorsgatan, båda färdigställda 1966 . Det senare förhållningsättet kommer tydligt till uttryck i såväl Roman Wozniaks & Gustaf Lettströms kontorshus för försäkringsbolaget Zürich i hörnet Linnégatan-Brahegatan som i Bengt Gates kontorshus för AB Vägförbättringar i hörnet Drottningholmsvägen-S:t Eriksgatan . I båda fallen handlade det om en sorts hörntorn – på Östermalm en av

skivor och block sammansatt volym klädd med blankpolerad rödbrun granit placerad lätt på skrå i förhållande till det egentliga kvartershörnet, på Kungsholmen om ett runt, bastant trapptorn klätt i mörkrött tegel med stående glasbetongslitsar . Invid den nyanlagda Söderleden hade Sparbankernas bank låtit uppför ett kontorshus med stark exteriör djupverkan mellan ett bärande ramverk beslaget med kopparplåt och djupt liggande fönster . Som en anpassning till den äldre bebyggelsen i kvarteret, hade fasaderna i de översta våningarna vikts ned så att de följde takfallets lutning i det angränsande huset vid Hornsgatan, Hörntorn på nytt sätt, försäkringsbolaget ritat av Ivar Tengbom 1913 . Bakom Zürich. Foto: Martin Rörby. nybygget, som stod klart femtio år senare, stod AOS arkitekter med Torbjörn Olsson som huvudansvarig . Med det fria läge byggnaden då hade utgjorde den inget mindre än ett smycke i stadsbilden . Ett klart ambitiöst kontorsprojekt var också det som sträckte sig tvärs igenom hela kvarteret mellan Grev Turegatan och den korta Majorsgatan på Östermalm . Det var Örjan Lüning som ritat detta speciella komplex, som var klart att tas i bruk 1974 . Fasaderna hade fått en starkt vertikal betoning, där täta ytor i ljusgrå kalksten varvades med blåtonade glaspartier innefattade

Hörnmarkör i form av en trappcylinder i tegel. Foto: Martin Rörby.

En symbol för landet, Sverigehuset vid Kungsträdgården. Foto: Martin Rörby.

i silverfärgade aluminiumlister med matt lyster . Upptill övergick fasaderna i glasade balustrader, bakom vilka man kunde ana de med blank aluminiumplåt täckta taken .

En byggnad med tydliga arkitektoniska ambitioner var också Sverigehuset . Detta hade visserligen under arbetets gång drabbats av tuffa besparingskrav, dikterade av självaste finansminister Gunnar Sträng . Den byggnad klädd i vit marmor som Sven Markelius från början föreställt sig fick därför överges till förmån för något annat . Efter en del grunnande och mycket experimenterade stannade Markelius inför en lösning med fasadytor i betong som gjutits mot reliefskapande matriser och sedan efterbehandlats genom huggning . Denna råa, men ändå sofistikerade fasad, parad med en uppsättning väldiga, prismatiskt formade burspråk i glas, innebar en unik byggnad, arkitektoniskt betydligt intressantare och vassare än det ursprungliga konceptet .

De höga stadsbildsmarkörerna

Förutom de fyra resterande Hötorgsskrapor som färdigställdes först i början av 1960-talet, trots att projektet som sådant ju hade koncipierats redan så

Ett utropstecken för forskning, Wenner-Gren center. Foto: Martin Rörby.

tidigt som 1946, uppfördes ett antal ytterligare höga markörer i Stockholms stadsbild under perioden fram till 1975 . Redan 1962 färdigställdes WennerGren center i norra änden av Sveavägen . Placerat på skrå med en rombisk grundplan och successivt avsmalnande uppåt framstod det som högre än de 74 meter det egentligen var . Tillsammans med en lägre auditoriebyggnad och en halvcirkelformad länga med bostäder för gästforskare, bildade höghuset en anslående ensemble av internationell rang – fullt i paritet med de ambitioner som funnits för projektet . Ansvariga arkitekter var Sune Lindström och Alf Bydén och för den konstnärliga gestaltningen av festlokalen som krönte höghuset svarade Peter Weiss .

Mer sakligt och repetitivt till karaktären var det höghus Dagens Nyheter markerade sin närvaro med i Marieberg . Med en volymuppbyggnad mer avancerad än den vid första anblicken tedde sig, hade arkitekten Paul Hedqvist givit spänst åt huset . Den helglasade trapphuscylindern, där kärnan i själva verket var en skorsten, och toppvåningens väldiga, rörliga reklamarrangemang utgjorde tillsammans byggnadens viktigaste kännetecken . DNskrapan var klar för inflyttning 1964, men redan två år tidigare hade den andra

Höghuskluster i Marieberg – Erlander-huset, SvD-huset och DN-skrapan. Foto: Martin Rörby.

stora, rikstäckande dagstidningen, Svenska Dagbladet, tagit sitt nya tidningshus i besittning på granntomten i Marieberg . Det var visserligen bara femton våningar högt – att jämföras med konkurrentens tjugosex våningar – men andades ändå höghus och inget annat . Att Anders Tengbom när han ritade huset tagit intryck av Giò Pontis något år äldre Pirelli-skrapa i Milano torde det inte råda någon tvekan om . Men samtidigt var Svenska Dagbladets hus något helt annat . Som volym kunde det närmast liknas vid en skulptur med sina avsmalnande flanker och in- och utvinklade gavlar . Det dominerande fasadmaterialet var mörkrött tegel och genom att de långa raderna med likadana, stående fönster förskjutits i sidled i varannan våning, fick exteriören karaktären av ett storskaligt flätverk .

Till de nya vertikala inslagen i stadslandskapet måste också det högt belägna och i sig själv hela sjutton våningar höga bostadshuset på Fyrverkarbacken, bara ett stenkast från tidningsdrakarnas hus räknas . Detta, det så kalllade Erlander-huset efter statsminister Tage Erlander och hans hustru Aina, som flyttade in i huset när det stod färdigt 1962 och sedan bodde där länge, hade ritats av Henning Orlando . Utformningen med en veckad, vitputsad fasad som fångade ljusets olika skiftningar beroende på tid och väderlek var ett försök att bemästra den skala som inte tidigare funnits i Stockholmsarki-

tekturen . Mot söder gav den karaktäristiska sick-sack-formen i kombination med de många balkongerna upphov till optiska mönstereffekter, som ändrade sig vartefter man rörde sig kring huset .

En ny generation hotell

Stockholm utvecklades starkt som affärs- och turiststad under 1960- och det tidiga 70-talet . En följd av detta blev att ett antal nya hotell tillkom . Det handlade om allt från mer budgetartade etablissemang till rena lyxanläggningar . Ett av det prismässigt billigaste, men arkitektoniskt intressantaste var KoM hotell vid Döbelnsgatan i anslutning till parken kring Johannes kyrka . Det ritades för KFUM och KFUK av Ants Endre vid Ervin Pütseps arkitektkontor och stod färdigt 1971 . Avsikten var att det skulle användas som hotell endast under somrarna, för att övrig tid fungera som studentboende . Med långfasaden uppbruten i vertikala, grunda och uppglasade flänsar mot sydöst och den nygotiska tegelkyrkan, uppvisade byggnaden när man nalkades den från andra hållet ett mer slutet yttre . Där bröts den mörkt rödputsade, veckade

Provocerande plåtarkitektur med skärpa, hotell vid Drottninggatan. Foto: Martin Rörby.

fasaden endast av horisontella, högt sittande, smala band i gulröd plåt med inslag av fönsterrutor .

Av ett helt annat slag var Park hotell vid Karlavägen, som Sven Markelius ritat . Det invigdes 1968 och var en både form- och materialmässigt sammansatt byggnad . Mot Karlavägen uppvisade den en fasad klädd med guldtonade aluminiumpaneler, där soljalusier monterade i utanpåliggande ramar kring fönstren gav upphov till en viss, inte oäven reliefverkan . I övrigt var fasaderna klädda med vitt så kallat mexitegel eller överdragna med ljusgrå puts . Restaurangdelen växte ut som en egen volym mot gatan och det öppna gårdsrummet i anslutning till denna . Den var uppglasad och bara en våning hög, men en extremt kraftig taksarg i mörkt bronsfärgad plåt gjorde att den drog till sig uppmärksamhet på ett lite olyckligt sätt . Den öppna och högresta pergola-

Lyx på nytt sätt, Sheraton Hotel vid Tegelbacken. Foto: Martin Rörby.

konstruktion som avslutade själva hotellbyggnaden uppåt var däremot av det mer eleganta slaget och bidrog tveklöst till hotellets arkitektoniska förtjänster .

I anslutning till det provisoriska riksdagshusets ledamotsbyggnad mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg uppfördes också ett hotell . Arkitekt för denna smått provocerande, svarta plåtvolym som fräckt skurits av snett ner mot Drottninggatan var Malmquist & Skoogh . Djupt liggande, horisontellt betonade fönstersektioner gav en känsla av tyngd . Detta i kombination med precist formade och utförda plåtarbeten gjorde att byggnaden märkte ut sig i miljön .

Juvelen i Stockholms hotellkrona var förstås Sheraton vid Tegelbacken . Detta var ju tänkt som en verklig utmanare till Grand Hôtel och följaktligen hade det satsats rejält här . Den stora byggnaden ritades av AOS arkitekter och stod färdig 1971 . Utvändigt tecknade hotellet sig som en ganska kompakt volym med repetitiv fönstersättning ovan en markerad sockel i tre våningar, där de två nedre utgjordes av en öppen arkad . Som förmedlande element upp till den indragna takvåningen hade ett antal tvärställda och till synes inskjutna skivor använts . Kraftfulla volymer sköt sedan upp på taket i byggnadens fyra hörn och märkte därmed ut hotellet i stadens silhuett . Det dominerande fasadmaterialet var rödbruna chamottplattor, men mot Herkulesgatan hade en sprutputs i samma färgton applicerats . Mot gården hade fasaderna också fått sprutputs, men här i en vitaktig kulör för att ge en bättre inramning till den stenportal från det på 1690-talet uppförda Wredeska palatset, som räddats hit av Stadsmuseet .

De stora bostadsenklaverna

Det var nu inte bara i ytterstaden som stora, nya bostadsenklaver kom till under 1960- och det tidiga 70-talet . På det kuperade området öster om Årstabrons fäste på Södermalmsidan, som tidigare upptagits av Sockerbolagets fabriksanläggning, uppfördes ett stort bostadsområde, som ritats av Åke Ahlström och Kell Åström och som stod klart 1966 . En serie väldiga bågar famnade söderljuset och vyn utöver vattnet . Det formmässigt starka konceptet för området speglade väl tidens vilja att använda storskaliga byggnader som ett medel för att konstnärligt gestalta landskapsrummet . I själva idén låg att dessa byggda element skulle upplevas på avstånd och i rörelse . Bostadshusen i Tanto uppvisade dessutom en omsorg i utformningen även på nära håll, där

mörkgrå och vita betongelement med synlig ballast spelade mot band av svart klinker och mörkblå fönstersnickerier .

Ett stort grepp av lite annat slag bidrog den finländske arkitekten Alvar Aalto med då han 1960 deltog i en tävling om stadsplan för Kampementsbacken ovanför Gärdet . I sitt vinnande förslag hade han skissat på en lösning där punkthus i åtta våningar kopplades två och två, men lätt vridna i förhållande till varandra . På så sätt fick han till en viss spänst i mötet mellan länkdelarna, vilket gjorde att hela området fick en dynamik det inte skulle ha fått annars . Totalt uppfördes i en första omgång fem sådana här hus, alla vitputsade, men det var inte Aalto själv som stod för de egentliga byggnadsritningarna, utan det gjorde i stället Lars Bryde .

Bryde var en av de flitigaste, men också skickligaste bostadsarkitekterna under den här perioden . Han hade en förmåga att skapa kvaliteter, trots den ofta stora skalan i fråga om såväl byggnader som områden han ansvarade för . Det handlade förstås som i så mycket av rekordårens bostäder om smart disponerade planlösningar, där man hushållade med ytorna . Men också om

Med omsorg om detaljerna, kvarteret Plankan. Foto: Martin Rörby.

sådant som låga fönsterbröstningar i umgängesrummen och mer eller mindre glasade innerväggar för att få in, och ta vara på så mycket av dagsljuset som möjligt . Bland det Lars Bryde ritade återfanns till exempel både det stora kvarteret Plankan och det ännu större kvarteret Drakenberg i närheten av Hornstull på Södermalm . Dessa började uppföras i mitten av 1960-talet . Utmärkande för bägge var putsade fasader i bruna, rosa, gula och orange toner som stod mot sandfärgade balkong- och loftgångsfronter, mörkt bruna fönstersnickerier och plåtarbeten i koppar – i grunden enkelt, men samtidigt medvetet gestaltat och väl utfört .

Besläktat med dessa projekt i fråga om uttryck och materialanvändning, men om möjligt ännu magnifikare, var den höga och mycket långsträckta bostadsanläggning som Höjer & Ljungkvist skapat utmed Barnängsgatan, också på Södermalm . Framför balkongernas helglasade dörrar var betongskivorna i fronterna genombrutna av vertikala slitsar för att släppa in mer ljus . Och övergången mellan fasaderna och det platta taket utgjordes av en hög plåtsarg, som med en längsgående, ganska kraftig knäck fick skulptural kvalitet .

Loftgångar som fasadmotiv, kvarteret Drakenberg. Foto: Martin Rörby.

Magnifik bostadsarkitektur vid Barnängsgatan. Foto: Martin Rörby.

Ett ytterligare exempel på ett stort bostadsprojekt av hög arkitektonisk valör, var de två höga, tvillinghusen i hörnet Drottningholmsvägen-Lilla Västerbron som Gösta Åbergh ritade 1963 . De var sammanlänkade genom en podiebyggnad som innehöll kontorslokaler . Bostadsvolymerna livades med tvådelade, förskjutna gavlar, burspråk som sträckte sig över fasadernas hela höjd och små, över varandra placerade balkonger . Fasadmaterialet var ett ljusgrått, hårdbränt tegel som murats i tegelstensbreda vertikala sektioner . Mot detta stod ljust bronseloxerade fönsterbågar och balkongfronter, de senare dessutom med inslag av råglas .

Bostadshusen i den gamla kvartersstaden

Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro, uppfördes det en stor mängd nya bostadshus i innerstadens äldre kvarterstad . Vissa av dessa var tämligen oinspirerade, och ibland direkt missprydande i de sammanhang de hamnade . Men

det tillkom också ett större antal hus med höga arkitektoniska ambitioner . Elementfasader var heller inte helt ovanligt i dessa fall – skickligt utnyttjade kunde dessa bidra till att höja den arkitektoniska nivån . Ett sådant exempel var det relativt långsträckta bostadshus som Anders Tengbom i början av 1970-talet ritade vid Sibyllegatan i direkt anslutning till Östermalmstorg . En pefabfasad med brunröd ballastyta som gjutits mot reliefskapande Bostadshus med arkitektoniska ambitioner vid Sibyllegatan. Foto: Martin Rörby. matriser utgjorde här grunden för den exteriöra gestaltningen . I övrigt fick huset sin karaktär av att fönstren utformats som lådformade burspråk, där snickerierna dessutom målats i en skarpt röd ton . Dessa gav en stark djupverkan tillsammans med balkonger som både kragade ut och var indragna . De smidda pinnräcken med breda överliggare och bottenstycken i koppar som balkongerna utrustats med bidrog ytterligare till upplevelsen . Ett annat bostadshus där prefabelement med ballastyta kommit till användning på ett lyckat sätt, var det som arkitekten Sten Ramels svarat för i hörnet Karlavägen-Skeppargatan, det vill säga i kvarteret närmast öster om Östra real . Här hade stora fönster med teakfärgade snickerier vävts ihop med täta partier i kopparplåt och gråmelerade betongeleInternationell elegans granne med Östra ment . Detta mycket eleganta hus, som real. Foto: Martin Rörby. stod klart 1967, hade en internationell

air över sig . Kanske var det inte så konstigt heller med tanke på att Sten Ramel hade en bakgrund som anställd på Oscar Niemeyers kontor i Brasilia . Vid Västmannagatan i Vasastan kunde man också, lite oväntat, återfinna en fräck fasad av ett likartat slag . Den satt på en byggnad uppförd 1970 efter Ragnar Westins och Stefan Szejnmans ritningar, vilken fogats in mellan två ordinära, sena 1800-talshus . BottenvåUnderfundig fasadlek vid Västmanna gatan. Foto: Martin Rörby. - ningen, klädd i grå sten, var påtagligt sluten . Förutom entrén och en garageutfart fanns endast smala, liggande fönster precis i övergången mot första våningen . Fasaden bestod i övrigt av betongelement med en grov, brunaktig yta där skarvarna i höjdled betonades av släta band i en avvikande, ljusare

Intrikat modernism i dialog med jugend vid Surbrunnsgatan. Foto: Martin Rörby.

kulör . I kombination med underfundigt utformade fönster fick detta fasaden att framstå som lite av en grafisk lek . Det varierade uttryck som den här typen av elementfasader gärna gav upphov till, kunde även åstadkommas med en mer traditionell materialanvändning . Ett hus vid Surbrunnsgatan som ritats av Gösta Nordin och uppEn sofistikerad bostadskub vid Karla- förts 1966 av Stockholms stad för att vägen. Foto: Martin Rörby. rymma genomgångsbostäder, daghem och en barnavårdscentral, hade en intressant putsfasad där grova och släta ytor i beige och brunt varvades med fönster med endera bruna, endera vita snickerier . De senare hade dessutom en extra liggande, smal ruta under fasadens egentliga bröstningslinjer . Detta gav en klart intrikat variation, som gjorde att huset samspelade särskilt väl med närmaste grannen österut, ett fint detaljerat jugendhus från tidigt 1900-tal .

Ett annat putsat bostadshus som märkte ut sig i stadsbilden, var det som i slutet av 1960-talet formats av Axel Kandell i hörnet Karlavägen-Artillerigatan . Det bestod av en kubisk volym som placerats uppe på en sockel, utformad som ett kraftigt, till synes fribärande ramverk klätt i rödaktig sten . Högresta, fönster med vita snickerier stod fint mot en mörkt röd, grov spritputs, som på vissa ställen dekorerats med släta, diagonala linjer . I en räcka av anonyma bostadshus från åren kring 1970 på norra sidan av Hornsgatan inte långt från Djärvt förpackade etagevåningar vid Hornsgatan. Högalidsparken, fanns ett Foto: Martin Rörby. som stack ut . Det hade skis-

sats av Bengt Lindroos, men arbetet hade sedan fullföljts av Lennart Pettersson och Bentele & Co . Fasadgestaltningen avspeglade husets inre uppbyggnad med etagevåningar som hade entréer i bottenplanet från loftgångar och balkonger en trappa upp . Den geometriska tydligheten i kombination med valet av svarta eternitskivor med inslag av glimmer som utvändig beklädnad mot gatan, gjorde detta till ett av de intressantaste bostadshusen från den aktuella perioden .

Varuhus och köpgallerior

En betydande del av det som uppfördes i Stockholms mest centrala delar under tiden 1960–75 var avsett att tillgodose handelns växande behov .Åhléns nya varuhus vid Klarabergsgatan var ursprungligen planerat med ett utvändigt betongraster liknande dem som Tempo-husen i Borås, Farsta och Uppsala hade försetts med . Men till sist valde arkitekterna Backström & Reinius, sannolikt som följd av den hårda kritik som denna fasadlösning hade fått utstå, att i stället ge Åhlénshuset en mer solid tegelfasad . Slutenheten – konsekvensen av det luftkonditioneringssystem man satsade på – gick igen åt tre håll, men inte mot Drottninggatan, där byggnaden öppnade sig med transparenta glas innefattade i ett bronsfärgat ramverk med vertikala, mycket tätt sittande spröjsar . Karaktäristiskt för byggnaden var annars de förgyllda inslagen i huvudfasaden, varuhusets namn i våningshöga versaler och en ännu lite större, rund urtavla . Byggnaden togs i bruk 1964 och två år senare erhöll den Sveriges Arkitekters Riksförbunds Kasper Salin-pris . En jämnårig varuhusbyggnad av mer sofistikerat slag, var utvidgningen utmed Regeringsgatan av Nordiska Kompaniet från 1915, ursprungligen ritat av Ferdinand Boberg . Arbetet med att bygga till denna ikon anförtroddes åt Hans Asplund . Fasaden hade något i grunden matematiskt över sig, där det bärande ramverket blev alltmer Ett exklusivt tillskott, NK:s utvidgning vid Regeringsgatan. Foto: Martin finmaskigt uppåt genom att fönsterytorna Rörby. för varje ny våning delades i fler och sma-

lare rutor . Den varmgrå granitbeklädnaden anslöt till Bobergs hus, men hade en finare huggyta . Detta i kombination med ett magnifikt, mot gatan glasat trapphus som dessutom markerades utvändigt med blindbalkonger, där fronterna bestod av härdat, fasettslipat glas Bilarnas arkitektur, parkeringshuset Parkaden. Foto: med bronsrör som överligMartin Rörby. gare, gav byggnaden en klart exklusiv karaktär .

Mer rättframt, men arkitektoniskt minst lika intressant, var det parkeringshus tvärs över gatan som Hans Asplund samtidigt ritat åt NK . Bilen sågs ju, som redan framgått, som ett välkommet inslag i staden och av den anledningen planerades ett tjugotal parkeringshus i centrala Stockholm, vilka sammantaget skulle rymma omkring 30 .000 fordon . Alla kom nu inte till utförande, men tanken var att de, liksom detta, skulle få synas i stadsbilden . Asplunds byggnad, känd som Parkaden, hade butiker i bottenvåningen och en livfull fasad i form av genombrutna betongelement . Därmed inordnade huset sig väl i den pulserande citymiljön . Fasaddekoren kunde vid en första anblick te sig betydelselös, men den utgjordes i själva verket av siffror som annonserade de bakomliggande våningsplanens läge i byggnaden . En extra finurlighet var de ”markiser” i betong som återkom på vissa ställen i exteriören .

Under den här perioden fick Stockholm flera olika butiksgallerior . Podiet, som den stora bostadsenklaven i kvarteret Fältöversten mellan Karlaplan och Valhallavägen på Östermalm vilade på, utgjordes till exempel av ett köpcentrum . Komplexet, som stod färdigt 1973, hade i sin helhet ritats av Lennart Bergström . Den största satsningen av detta slag i innerstaden var dock Gallerian med huvudentré vid Hamngatan, som bredde ut sig som ett luftigt inomhusstråk, i princip i den försvunna Norra Smedjegatans tidigare läge . Rent arkitektoniskt utgjorde anläggningen kanske varken interiört eller exteriört något extra, med ett undantag . Det var fasaden till den byggnad som låg i kvarterets sydöstra del – den enda av Gallerians fasader som ritats av

komplexets huvudarkitekter Sune Malmquist och Lennart Skoogh . En av de byggnader som fick lämna plats för nybygget var det så kallade Felix Sachs´ hus från 1912 . Det var Stockholms första hus uppfört med en renodlad stålskelettstomme, skyld av en stram och för tiden radikalt modern curtain wall-fasad med tre stora burspråk i koppar, sten och glas . Upphovsmannen var Georg A Nilsson och när detta skulle rivas vintern 1971–72 var protesterna så högljudda att bland annat huvudfasaden demonterades och lades i En bugning i glas för historien, Gallerians fasad vid Regeringsgatan. Foto: Martin Rörby. Stadsmuseets förråd för att kunna återbrukas i en framtid .

Den intensiva och i hög grad initierade diskussionen om avlägsnandet av Felix Sachs´ hus lämnade inte heller Sune Malmquist och Lennart Skoogh oberörda . I själva verket var det nya butiks- och kontorshusets fasad mot Regeringsgatan, när den kom på plats 1977, något av en hommage till det premodernistiska pionjärarbetet . Malmquists och Skoogs fasad utgjorde närmast en inverterad variant i kolossalskala av G A Nilssons fasad . De tre burspråken med avskurna hörn separerade av smala, tillbakadragna vertikala stöd i den äldre byggnaden motsvarades i nyskapelsen av tre stora indragna fasadpartier åtskilda av två väldiga burspråk med vinklade hörn . Den nya fasaden fick annars mycket av sin speciella karaktär genom kombinationen av bröstningsband i dovt rosa glas och fönster med en svagt silver-blå ton, som dessutom avdelades med vertikala, mörkblå poster placerade gruppvis för att skapa rytm och betona höjdverkan i den egentligen mycket långsträckta fasaden .

Bankpalats för en ny tid

Även bankväsendet expanderade kraftigt under den här perioden . Skandinaviska Bankens hus vid Sergels torg ritades av Kjell Ödeen och stod klart 1966 . Det var egentligen en del av ett större komplex och var ifråga om volymupp-

byggnad och grundkaraktär baserat på David Helldéns plan för Sergels torg med omgivningar som antogs 1960 . Där slogs det fast att husen även öster om Sveavägen, i likhet med Hötorgsskraporna, skulle placeras på låga terrassbyggnader . Med tanke på det prominenta läget lade Ödeen, betydande möda på arbetet med detaljutformningen . Materialmässigt var det ljus granit, bronstonad plåt och glas som dominerade i exteriören . Podiebyggnaden fick sin speciella karaktär av att fönstren i den övre våningen inordnades i en Fasetter i sten, Götabanken hus vid Sveavägen. Foto: Martin Rörby. distinkt rytm av tätt sittande, vertikala flänsar klädda med fasadsten . I gatuplanet mötte stora skyltfönster som effektfullt kontrasterade mot den egentliga bankentréns skjutbara, genombrutna bronsportar, lekfullt komponerade av Bror Marklund . Den långsträckta högre volymen uppe på terrassen stod till synes fritt på pelare, vilket gav en känsla av lätthet, särskilt som denna del också gjorde halt ett gott stycke före hörnet mot Hamngatan . Norrut utmed Sveavägen fick Skandinaviska Bankens hus snart sällskap av ytterligare två påkostade projekt, Anders Tengboms byggnad för Götabanken med fasetterad fasad i finhuggen rödbrun granit och Nils Einar Erikssons kontorsbyggnad för Olle Engkvist med fasader i blankpolerad ljus och mörkgrå granit .

Backström & Reinius projekt för PK-Banken vid Hamngatan vållade en hel del debatt, främst på grund av hur fastigheten genom en bytesaffär med staden gjorts tillgänglig för byggherren med löfte om att de äldre så kallade Sagerska husen på platsen skulle få rivas, trots att Riksantikvarieämbetet annonserat att de var beredda att byggnadsminnesförklara dessa . Men nybyggnaden i sig hade kvaliteter . Mot gatan hade den i huvudsak en lägre volym som i bottenvåningen öppnade sig som en öppen arkad med ingång till en köpgalleria . Taket på denna utgjordes av en terrass med prunkande grönska som i bakkant och på flankerna omgärdades av högre huskroppar, i

Laddat möte, Riksbanken och Kulturhusets baksida. Foto: Martin Rörby.

hörnet Hamngatan-Norrlandsgatan accentuerade som ett torn . Med rödrosa sandstensfasader, stora glaspartier och burspråk med gultonat glas i den övre butiksvåningen samt rosa, keramiska bröstningsskivor bildade bankhuset en fin fond i norr för Kungsträdgården .

Det flottaste och arkitektoniskt mest genomarbetade av alla nya bankhus var föga förvånande Riksbanken vid Brunkebergstorg . Ritad av Peter Celsing i samarbete med bland andra Jan Henriksson och färdigställd först 1976, två år efter Celsings död, utgjorde byggnaden något av finalen på den sena modernismen i Stockholm . Mot den yttre omgivningen uppvisade huset tillsynes solida murar i grovhuggen, svart granit . Inåt den centralt placerade gården vände det istället spröda, veckade fasader i glas och koppar, som i en mjuk båge veks upp över byggnaden för att bilda själva taket . Invändigt återfanns några av tidens konstnärligt mest genomarbetade miljöer med bidrag av bland andra Karin Björkquist, Sivert Lindblom och Ulrik Samuelson .

De transparenta husen

De uppglasade affärs- och kontorshusen, som haft en första storhetstid redan decennierna kring år 1900, var en hustyp som nu fick en ny renässans . I Stockholm följdes PUB:s redan omnämnda Bohagshus av ett antal byggnader under de aktuella decennierna . Mest besläktat med varuhusbyggnaden vid KF:s senmodernistiska manifestation, ett glas- Drottninggatan, om än betydligt skrin vid Stadsgården. Foto: Martin Rörby. större, var KF:s nya glashus vid Stadsgårdsleden, ritat av Jan Lunding och färdigställt 1974 . Likt ett glasskrin vuxet direkt ur förkastningsbrantens klippvägg låg huset och blickade ut över stadens hamninlopp . Endast bjälklagskanter och tunna metallister i bronston tecknade sig mot de stora transparenta glasen . Med lätt knäckta former reflekterade den norrvända fasaden vattenrummets ständigt föränderliga ljusspel dagtid, medan byggnaden efter mörkrets inbrott förvandlades till en väldig lanterna i det dunkla skärgårdslandskapet . Mot Katarinavägen i söder uppvisade huset däremot en mer avvisande sida, med större täta ytor och solvisir för fönstren . I kvarteret mitt emot Nordiska Kompaniets varuhus vid Hamngatan lät Stockholms sparbank arkitekten Carl Nyrén i början av 1970-talet göra en nytolkning av den glasarkitektur som föregångaren på platsen – Johan Laurentz´ Hamngatspalats från 1900 – varit ett uttryck för . Den bärande stommens konstruktiva kraft utgjorde det arkitektoniska motivet i nybyggnadens del mot Ett glaspalats i modern tappning, Stockholms Hamngatan . Mot Regeringsgatan sparbank. Foto: Martin Rörby. utmärkte sig komplexet istället

med tre stora, precist utförda skärmar i glas och metall, som infogade mellan putsade gavlar skyddade de bakomliggande gröna gårdsrummen från gatans brus . I princip jämnårigt Trygg-Hansa-huset, en lykta vid Barnhusbrons fäste. med Nyréns bankhus, Foto: Martin Rörby. var försäkringsbolaget Trygg-Hansas nya huvudkontor vid Barnhusbrons sydvästra fäste på Kungsholmen . För utformningen av detta svarade Anders Tengbom och Stefan Salomon . Ett antal tydligt avläsbara delar – en friliggande paviljong (om än förbunden med resten av anläggningen under marknivå), en långsträckt rektangulär kropp och en grupp sexkantiga volymer – samlade kring ett publikt, grönskande torgrum gjorde Trygg-Hansa-huset till en av tidens skickligast komponerade byggnadsensembler . Mörkt tegel, räfflad betong, metall och transparent glas satte karaktären utvändigt .

Till den här gruppen byggnader hörde även Peter Celsings Kulturhus vid Sergels Torg, uppfört i två etapper, den första färdig 1971, den andra 1974 . Med en långsträckt skärm i transparent glas, koppar och betong annonserade sig byggnaden mot Sergels torg . Åt motsatt håll vände den istället demonstrativt ryggen med en helt tät betongfasad . Huset skulle inte bara rymma utställningsytor, bibliotek och samlingsrum, utan även lokaler för Stadsteatern . Komplexet inbegrep därför en separat del med silverglänsande plåtfasader mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg, där salong och scenutrymEtt skyltfönster för kulturen i det men inrymdes efter det att ytorna först provinya city. Foto: Martin Rörby. soriskt disponerats av Riksdagen .

Solitärerna

Ett antal byggnader tillkomna under den här tiden utmärkte sig som något av solitärer . Kaknästornet, ritat av Hans Borgström och Bengt Lindroos och invigt 1967, var tveklöst en av dessa . Som ett utropstecken för den nya TV-eran reste det sig mitt i Djurgårdsnaturen, 155 meter högt . Den råa betongytan som gjuttekniken med glidform gav upphov till fick liv av reliefband med grafiska mönster som representerade olika typer av testsignaler . Tornets form var annars resulKaknästornet, ett utryck för den nya TVeran. Foto: Martin Rörby. tatet av en plangeometrisk lek, där utgångspunkten hade varit kvadraten . Utsikts- och restaurangvåningarna i toppen gav med sina stora, koppartonade glaspartier tornet en air av festivitas .

Inte så långt från Kaknästornet återfanns Filmhuset . Ritat av Peter Celsing med Filminstitutets chef Harry Schein som initiativtagare, stod detta klart 1970 . Huset var i konsekvens med sitt syfte laddat med en mängd referenser till filmmediet . De långa sektionerna med tätt sittande fönster skulle associera till bildrutor och betongelementens kanter med runda urtagningar till filmrullarnas perforering . Byggnadens placering bredvid Försvarsmaktens kontor tvingade fram en fönsterlös gavel mot väster . Som ett slags tyst protest mot säkerhetskraven försåg Celsing denna med en stor relief i driven, rostfri plåt i form av ett allseende, om än blint öga .

Ett annat statligt prestigebygge, dock helt annorlunda till sin karaktär, var det nya Riksarkivet i Marieberg . Anläggningen var till största delen nedsprängd i berget, men ovan gjord reste sig en i det närmaste kvadratisk volym i mellan två och fyra våningar beroende på från vilket håll man nalkades byggnaden i den starkt kuperade terrängen . Horisontaliteten var starkt betonad med bröstningsband i brunrött tegel mellan tätt placerade, stående fönster sammanhållna av trapetskorrugerade paneler och överliggare i kopparplåt . Det enda som egentligen annonserade byggnadens innehåll var några

utvändiga skyltar – en på fasaden mot söder och Västerbron, en på sargen till skärmtaket över entrén mot norr – som tillkännagav institutionens namn i friliggande bokstäver med djupverkan i för tiden kraftfull typografi . Arkivet ritades av Åke Ahlström efter en tävling 1963 och stod färdigt 1968 . Delen ovan jord rymde administration, expeditionsutrymmen och forskarsal, den sistnämnda fick ett mycket effektfullt överljus genom generösa taklanterniner och sedan 1971 har Lennart Rodhes väggstora vävnad ”Tecken i arkivet” bidragit till salens speciella stämning .

En solitär av ett helt annat slag, men ifråga om interiörerna ändå lite besläktad med Riksarkivet, var Tjeckoslovakiens ambassad vid Floragatan på Östermalm . Utvändigt utstrålade byggnaden expressiv betongbrutalism, men med en förfining som hade få motsvarigheter, även internationellt . Ambassaden, skapad av Atelier Beta med Jan Bocan som drivande och färdigställd 1972, var något av en främmande fågel i de gamla villastadskvarteren, men samtidigt hade den sin storlek till trots något av föregångarnas lekfulla anslag och formrikedom . Huvudentrén till byggnaden markerades med en teatermässigt ordnad, hög hörntrappa . Väl inne i ambassaden mötte interiörer av yppersta klass, där även den lösa inredningen hade ritats speciellt för byggnaden .

Som en av flera arkitektutbildningar i Sverige fick KTH i slutet av 1960-talet en ny byggnad, ritad av Gunnar Henriksson och John Olsson . Övriga var Chalmers i Göteborg och LTH i Lund . Med en raffinerad växelverkan i exteriören mellan en platsgjuten ljusgrå betongstomme med brädtextur, utfackningsväggar i mellangrå betongsten, ateljédelar med bandtäckta kopparfasader och glasytor i skiftande storlek innefattade i brunlaserade snickerier framstod arkitektskolan lite som ett ”barnbarn” till grannen, Lars Israel Wahlmans Engelbrektskyrka från 1914 . Tillsammans bildade de båda byggnaderna en Arkitektskolan vid Östermalmsgatan, ifrågasatt, lite oväntad, men klart intressant hatad – och älskad. Foto: Martin Rörby. ensemble .

Brutalistisk mötesplats, Sergels torg som det ursprungligen såg ut med svarta pelare och naturfärgat betongtak. Foto: Martin Rörby.

Förhållandet till det befintliga

Betecknande för denna tid av motsättningar var att planen för Sergels torg i två nivåer med sittgradäng i östläge, superellipsfontän och triangelbeläggning i svart och vitt antogs 1960, samma år som Per Anders Fogelströms första bok i romansviten om Stockholms förändring under hundra år, Mina drömmars stad, kom ut . Det råder ingen tvekan om att politiker, planerare och arkitekter for fram ganska vårdslöst med de befintliga miljöer man ville utveckla i Stockholm under den här perioden . Det gällde såväl ytterområdena, där uråldrigt jordbrukslandskap med gamla gårdar och torp raderades ut för att bereda plats åt ny förortsbebyggelse, som innerstaden där stora kulturhistoriska värden skattades åt förgängelsen för att tillgodose behovet av moderna bostäder och kontor, nya köpvanor och de krav som massbilismen förväntades ställa .

På Strandvägen ersattes ett i raden av 1880-talshus i början av 1960-talet med ett nytt kontors- och bostadshus ritat av Nils Tesch . Även om den stilarkitektur som paradgatan representerade inte stod så högt i kurs vid denna tid, var det ändå många som förfasade sig över tilltaget . Den tidigare samkomponerade kvarterssidan mot vattnet, haltade nu enligt vissa . Det nya huset var

i sig skickligt gestaltat med en accentuerad hörnvolym, beigefärgade sandstensfasader och svarta smidesräcken . En för det större stadsbildssammanhanget betydligt mer genomgripande och olycklig förändring var rivningen av en grupp jugendhus i hörnet Odengatan-Norrtullsgatan i Vasastan i vars ställe det höga och volymmässigt klossiga läkarhuset, jämte ett lägre och elegantare utformat kontorshus uppfördes . Läkarhuset med sin blankpolerade svarta stensockel och sina matt gråa klinkerfasader mellan aluminiumfärgade fönsterband var ritat av Anker-Gate-Lindegren och stod klart i mitten av 1960-talet, några år senare än grannhuset, som ritats av Rolf Hagstrand och hade en precist utförd curtain-wall-fasad i aluminium och glas .

Många av de gatubreddningsplaner som upprättats redan på 1930-och 40-talen kom nu att sättas i verket, med resultatet att ett antal nya byggnader placerades indragna från det äldre gatulivet . Cityplanerna som kom 1962 och 1967 förespråkade omfattande ytterligare rivningar, utöver dem som redan under 1950-talet genomförts i området . Och den senare planen innehöll dessutom storskaliga trafiklösningar, som utförda skulle ha slagit sönder väsentliga stadsbildssammanhang på ett mycket olyckligt sätt . Med striden om almarna i Kungsträdgården 1971 vände det, och den teknokratiskt styrda planeringen som kommit att fjärma sig alltmer från både allmänheten och kulturmiljövårdens företrädare, hade nu kommit till vägs ände . Detta bekräftades i hög grad genom den nya cityplan som presenterades 1975 . Där talade man nu mest om hur man skulle komma i mål med tidigare decenniers arbeten för att därefter i mer hovsamma former utveckla det redan befintliga, istället för att ersätta detta med något helt nytt . Att planen offentliggjordes just 1975, det europeiska byggnadsvårdsåret, var en händelse som såg ut som en tanke…

Ofta har rivningen av det fängelse som låg på platsen där KTH:s arkitekturskola uppfördes, och som hämtat näring från 1800-talets riddarromantik, lyfts fram som ett allvarligt missgrepp . Detsamma gäller rivningarna av det så kallade Strindberghuset vid Karlaplan och Blasieholmskyrkan på Blasieholmen .Vid Karlaplan byggdes istället ett påkostat bostadshus med rödbruna glaserade klinkerfasader och stora burspråk i metall och glas ritat av Hack Kampmann och på Blasieholmen svarade Backström & Reinius för ett skulpturalt format kontorshus i rött tegel, ljusgrå sten, metall och glas . Ingen av dessa tre nya byggnader är per definition egentligen särskilt ”dålig” arkitek-

tur, tvärt om, men ändå har de genom att ha ersatt något gammalt invant som försvann drabbats av starkt ogillande .

Ett arv som lever farligt

Inte minst mot bakgrund av vad som sagts ovan, är det uppenbart att arvet från rymdkapplöpningens tid lever farligt . Dels är det en i detaljerna ofta ganska känslig och faktiskt ibland direkt spröd arkitektur det handlar om, dels är det byggnader som nu uppnått en ålder då de tekniskt måste förnyas för att kunna säkras på lång sikt . Allt tillkommet under den här tiden är förvisso inte bevarandevärt, men det gäller ju att veta vad av den stora bulk som uppfördes under de här decennierna som är angeläget att ta tillvara och utveckla på ett sätt som tar sin utgångspunkt i tydliga kvaliteter eller latenta egenskaper . En kunskap som grund för sådana bedömningar saknades dock länge . En stor inventering av ytterstadens bebyggelse genomfördes dock åren kring sekelskiftet 2000, vilket varit av stor betydelse, även om olyckliga förändringar av framför allt miljonprogrammets bostadsbebyggelse skett även efter detta . Idag finns till exempel inte ett enda av Ohlson & Skarnes prefabhus i Järvastadsdelarna kvar i originalskick och den medvetet och konsekvent genomförda färgsättningen av Husby har stukats allvarligt .

Vad gäller bebyggelsen från den här perioden i cityområdet, som inte inventerats eller klassificerats i tidigare skeden eftersom den då bedömdes som för ung, saknades underlag länge . Det ledde till att dåvarande stadsarkitekten Per Kallstenius, stadsantikvarien Ann-Charlotte Backlund och jag själv som då var sekreterare i Skönhetsrådet, gjorde en första grovgenomgång av denna byggnadsmassa, för att ha något att utgå ifrån i de många skarpa lägen, som hela tiden dök upp i det dagliga arbetet med cityfrågorna . Vårt initiala arbete följdes 2007 upp av Stadsmuseet med en regelrätt inventering och värdering av bebyggelsen, vilken sedan dess har utgjort ett viktigt stöd . Men även den kunskapen har emellanåt inte tillåtits väga så tungt som den borde, med en och annan ”olycka” som följd . Dit får man väl räkna rivningen av Malmquist & Skooghs fasad på Gallerian, liksom förlusten av Kjell Ödeens bankhus vid Sergels torg, även om arkitektkontoret Marges totala omstöpning har kvaliteter och även inneburit att merparten av fasadstenen från ursprungsbyggnaden kunnat återbrukas . Redan långt tidigare tillfogades Bengt Lindroos raffinerade sidoentré till NK, med referenser till både Ferdinand Bobergs ur-

sprungliga varuhus och Erik Gunnar Asplunds Skandiabiograf, grava skador i samband med en ombyggnad som aldrig borde ha blivit gjord .

Som motvikt till detta kan man idag konstatera att fastighetsägare och förvaltare inte sällan med viss stolthet framhåller sina innehav tillkomna under den aktuella tiden . Denna omvärdering hänger säkert till en del samman med att det är 1960- och 70-talens barngenerationer, uppväxta i den tidens byggnader och miljöer, som idag sitter i positioner där de har inflytande över våra fastigheter och hur de ska tas omhand framöver . Detta märks tydligt i det omfattande arbetet med förnyelsen av byggnader och fastigheter från de här decennierna som nu pågår . Det här är ju å ena sidan en arkitektur som ska respekteras efter faktisk förtjänst, men som ibland också inte bara kan tåla, utan till och med må direkt gott av smarta förändringar och tillägg . Ett lysande exempel på detta är den planerade kompletteringen av KTH:s tidigare arkitekturskola, nu kallad A House . Avsikten där är att gjuta nytt liv i komplexet med en solfjädersformad volym, signerad Mia Hägg, placerad inom de murar som blev kvar efter en omfattande brand 2011 .

Att vara barn av sin tid

Avslutningsvis kan man konstatera att mycket av det vi idag tar för självklart i Stockholms arkitektoniska landskap kommit till just under 1960- och början av 1970-talet . Det var först då staden som vi känner den idag tog form på allvar . Byggnader och miljöer från den här perioden har således inte bara ett värde som tidsmarkörer, utan de utgör även en väsentlig del av vår dagliga livsmiljö . Låt oss därför medvetandegöra detta arv och se det som en tillgång att vårda och utveckla vidare – nu och i framtiden .

Under hela mitt eget vuxna liv har jag bott i hus tillkomna under rekordårsepoken . Min första egna lägenhet, en 1:a på 21 kvadratmeter med koksskåp, fanns i det så kallade Servicehuset i Tureberg, ett gigantiskt komplex laddat med höga ambitioner och goda föresatser, ritat av Åke Arell och färdigställt 1971 . Därifrån flyttade jag till Edsberg och en 1:a på 38 kvadratmeter med riktigt kök och fransk balkong med utsikt inåt Stockholm, där jag vid klart väder kunde urskilja Globen och fem kyrktorn utöver Stadshusets dito . Lägenheten låg i ett högt skivhus från 1960, ritat av Tore Forman och Ulf Snellman, där de prefabricerade fasadelementen fått geometriska ritsningar som tillsammans med skarvarna bildade ett lika stramt som elegant exteriört raster . Sedan tolv

år bor jag nu i en 4:a på 85 kvadratmeter i Drakenbergsområdet i närheten av Högalidskyrkan . Lars Bryde var, som redan framgått tidigare, arkitekten och mitt hus stod färdigt 1967 . Med ingång från en loftgång som vetter mot den brusande Hornsgatan och stora, låga vardagsrumsfönster som öppnar sig mot den motsatta sidan och Tantobergets ständigt föränderliga natursceneri kan jag inte trivas bättre – som det barn av rymdkapplöpningens tid jag själv är!

Källor & litteratur i urval Otryckta

Stockholms stadsbyggnadskontors arkiv: Handlingar, ritningar och fotografier .

Stockholms stadsmuseums arkiv: Byggnadsinventeringar och fotografier .

Tryckta

1930/80. Arkitektur Form Konst, katalog till Kulturhusets utställning med samma namn, Sthlm 1980 . Ahrbom, Nils; Broberg, Peter; Ekholm, Anders; Skriver, Poul-Erik: Utvecklingen mot strukturalismen i arkitekturen, Sthlm 1980 . Alla tiders Stockholm. Riksintressen för kulturmiljövården, Sthlm 2014 . Andersson, Magnus och Monastra, Nino: Stockholms årsringar. En inblick i stadens framväxt, Sthlm 1997 . Bedoire, Fredric och Petersens, Lennart af: Från Klara till City, Sthlm 1985 . Bedoire, Fredric och Thullberg, Per: Stockholms universitet 1878–1978, Sthlm 1978 . Bedoire, Fredric: Stockholms byggnader. Arkitektur och stadsbild, Sthlm 2012 . Bengt Hidemark – arkitekt, Sthlm u .å . (2000) . Byggnadsstyrelsen 1918–1993, Sthlm u .å . (1994) . Byggnadsstyrelsen. Byggnadsverk och verksamhet, Sthlm 1983 . Caldenby, Claes, red .: Arkitektur i förändring. A4, ELLT, Coordinator 1954–91, Sthlm 2000 . Caldenby, Claes: ”De stora programmens tid . 1960–75”, Att bygga ett land, Sthlm 1998 .

Falk Olsson, Tove och Rörby, Martin: Sthlm Brutal. Innerstadens arkitektur under 60- och 70-tal, Sthlm 2015 . Falk Olsson, Tove och Rörby, Martin: Sverige Brutal. Arkitektur med attityd under 60- och 70-tal, Sthlm 2018 . Ferring, Mari: Den levande väggen. Färg och arkitektur i svenskt 1970-tal, Sthlm 2011 . Funktionalismens genombrott och kris. Svenskt bostadsbyggande 1930–80, Sthlm 1980 . Guide to Contemporary Swedish Architecture, Arkitekten International II, Sthlm 1968 . Gullberg, Anders: City – drömmen om ett nytt hjärta. Moderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979, del 1 och 2, Sthlm u .å . (2001) . Hall, Thomas, red .: Frescati. Huvudstadsuniversitet och arkitekturpark, Sthlm 1998 . Hall, Thomas, red .: Rekordåren – en epok i svenskt bostadsbyggande, Karlskrona 1999 . Henriksson, Gunnar: ”Arkitektursektionens nybyggnad vid KTH”, Arkitektur nr 3 1969 . Henriksson, Gunnar: ”KTH, nya A-huset”, Arkitektur nr 9 1971 . Hertzell, Tage: Betongens yta. Den nya versionen, Sthlm 2013 . Hultin, Olof; Johansson, Beng O .H .; Mårtelius, Johan; Waern, Rasmus: Guide till Stockholms arkitektur, Sthlm 2002 . Kasper Salin-priset 1962–1986, Sthlm 1987 . Larsson, Lars Olof, red .: Peter Celsing – en bok om en arkitekt och hans verk, Sthlm 1980 . Lindroos, Bengt: Att vara arkitekt kan vara att …, Sthlm 2008 . Lindvall, Jöran, red .: Den svenska byggnadskonsten, Sthlm 1992 . Nilsson, Christina: Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Sthlm 2001 . Nyréns arkitektkontor AB, katalog till utställning på Arkitekturmuseet, Sthlm 1989 . Och så vidare …, Bengt Lindroos, Haderslev 1989 . Rudberg, Eva: Sven Markelius, arkitekt, Sthlm 1989 . Rörby, Martin, red .: En miljon bostäder. Arkitekturmuseets årsbok 1996, Sthlm 1996 .

Rörby, Martin: ”Absolut modernism”, Offentliga rum, Samfundet S:t Eriks årsbok 2011, Sthlm 2011 . Rörby, Martin: David Helldén. Modernistisk visionär på traditionens grund, Sthlm 2002 . Rörby, Martin: ”Ett kristallskrin vuxet ur klippan”, Tranbodarne 12. Glashuset vid Stadsgården, Sthlm 2003 . Rörby, Martin: ”Klangbotten Frescati”, Gestaltningar. Konst och arkitektur på Stockholms universitet, Sthlm 2012 . … som krokigt skall bli, Carl Nyrén, Haderslev 1990 . Strandin, Marianne: ”Det moderna city”, Blick. Stockholm då och nu nr 4, Sthlm 2007 . Söderström, Göran, red .: En värld under jord. Färg och form i tunnelbanan, Sthlm 1985 . Söderström, Göran, red .: Stockholm utanför tullarna. Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Sthlm 2004 . The SAR Guide to Contemporary Swedish Arcitecture 1968–78, Sthlm 1978 . Wang, Wilfried: The architecture of Peter Celsing, Sthlm 1996 . Örn, Johan: I rummets kraftfält. Om arkitektur och offentlig inredning i Sverige 1935–75, Sthlm 2007 .