Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid Av Martin Rörby
Under 1950-talets sista år drog kapplöpningen om vem som först skulle lyckas erövra rymden igång på allvar mellan Sovjetunionen och USA. Denna märkliga period, då Sputnik-satelliter och Freedom-kapslar tävlade om att föra hundar, schimpanser och till sist människor – sovjetiska kosmonauter och amerikanska astronauter – ut i rymden, kulminerade sommaren 1969 med att Apollo 11 landade på månen. Men först sex år senare, 1975, avslutades kapplöpningen på riktigt i och med att det två stormakterna skickade upp varsin farkost för att de symboliskt skulle kunna mötas i rymden och docka med varandra i något slags förbrödringens tecken. Rymdkapplöpningen sammanföll i tiden huvudsakligen med de så kallade rekordåren i svenskt byggande, alltså 1960–1975. Detta var en intensiv period även i huvudstadens fysiska utveckling. Visserligen ökade inte Stockholms folkmängd i reda tal mellan 1960 och 1975 – tvärt om; från 808.603 till 665.202 innevånare – men i gengäld drev behovet av bättre bostäder ifråga om både yta och standard på utvecklingen i kombination med en kraftig expansion av såväl den offentliga sektorn som servicenäringarna. En spelplan för framtiden När 1950-talet övergick i ett nytt decennium hade utbyggnaden och moderniseringen av Stockholm redan varit i full gång ett bra tag. Här hade det ju inte funnits några krigsskador och därmed förknippade trauman att hantera. Detta i kombination med att man 1945 lyckats rekrytera Sven Markelius, en av Sveriges då mest nytänkande och framåtblickande arkitekter, till posten som stadsplanedirektör formade den spelplan som skulle komma att gälla ända till början av 1970-talet, även om han då hunnit efterträdas av flera 30
