Årsberättelse 2

planering så skapade lagstiftningen en potential till att avreglera större delen av bostadsmarknaden . Kapitalmarknaden hamnade i ett paradoxalt tillstånd . Försöket med paritetslån byggde på att man skulle rulla skulder framför sig i hoppet om att de skulle amorteras av en ständigt stegrad inflation . När det efter ett par år blev uppenbart att paritetslånen totalhavererat genomfördes istället den enklast tänkbara lösningen: en totalsubventionering av allt bostadsbyggande och renoveringsverksamhet som överhuvudtaget existerade . Kostnaderna för det skulle snart visa sig omöjliga att hantera (se figur 1) .

Plansystemet

Plansystemet hamnade också i ett sorts odefinierat och limboliknande tillstånd . Utredningen som tillsatts på 1960-talet bromsades upp av lotteririksdagen och därefter ett par borgerliga regeringar . Därför tog det ända fram till 1987 innan den närmast otroligt långa utredningsperioden till sista avslutades med en planlagstiftning där den nya Plan och Bygglagen kombinerades med en kortfattade Naturresurslag där begreppet Riksintressen fördes in . Förfaringssättet kritiserades stenhårt av Lagrådet: ”Avvägningsreglerna /mellan PBL och NRL/ ger stort utrymme för skönsmässiga bedömningar . Företräde skall ges åt ’sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning’ och det skyddsvärda intresset skall

Figur 1.

’så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada’ intresset . De skyddsvärda intressena anges med begrepp och termer som inte är entydiga, såsom ’natur- eller kulturmiljön’ (…) . I motiven till bestämmelserna görs uttalanden avsedda att ge reglerna ett mera preciserat innehåll . Även om detta är en lagstiftningsteknik som numera ofta används, bör man ställa det kravet att de som berörs av lagtexten kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om lagens innehåll och dess rättsverkningar . För den enskilde har lagen betydelse med avseende på hans möjligheter att använda sina mark- och vattenområden . Lagens bestämmelser om vad som i ett nationellt perspektiv är ett skyddsvärt intresse blir avgörande för statens möjligheter att enligt 12 kap . PBL ingripa i kommunernas rätt att bestämma om mark- och vattenområdenas användning och om bebyggelse . Med hänsyn till dessa och andra rättsverkningar kan en alltför stor spänning mellan lagtext och motiv inte godtas . Enligt lagrådets mening balanserar förslaget på gränsen för vad som i detta hänseende är förenligt med god lagstiftning . (…) På flera punkter har lagrådet funnit anledning att anmärka på bristande överensstämmelse mellan lagtext och motiv . (…) Lagrådet har härvid beaktat att det ej kan undvikas att en lag med NRL:s inriktning och syfte får en relativt allmän avfattning . ”

Trots kritiken sjösattes lagsystemet och några år senare kritiserades det därför ännu hårdare av en av landets ledande jurister på området: ”NRL är en mycket besvärlig lag . I förhållande till dess tillmätta betydelse är den kanske landets sämst konstruerade . De mest elementära funktionerna hos en lag har man missat . Sålunda saknas det bemyndigande som behövs för att centrala myndigheters utpekande av bestämda områden som ‘riksintresse’ ska ha rättsverkan . Inte ens frågan om huruvida det är lagens krav som gäller, eller först de krav som någon myndighet sedan ställer, har lagskrivarna tänkt igenom . Det är därför rimligt att fråga huruvida en sådan lag ska analyseras med juridiskt allvar . En annan fråga är huruvida det är rimligt att uppehålla sig vid lagens olika felkonstruktioner – det kan tyckas som en drift med en amatörprodukt… En av NRL:s upphovsmän (ej jurist) invände en gång mot min kritik av lagen på ett seminarium att man inte ska lägga så mycket juridiska aspekter på NRL . Men som forskare kan man inte lämna en sådan lag åt sidan, bara för att en av dess upphovsmän anser att den inte ska behandlas som en riktig lag (eller vad nu uttalandet kan förmodas ha varit avsett att innebära) . ”

Den synnerligen illa konstruerade Naturresurslagen kom sedan att bli upphovet och kärnan till den Miljöbalk vi har idag och de enorma oklarheterna som beskrevs av lagrådet och juridisk expertis förklarar inte bara varför landets länsstyrelser och kommuner fylls med ständigt större divisioner och staber av miljöexperter, kulturvetare, jurister och så vidare . Men det dysfunktionella lagsystemet är naturligtvis inte bara byggt för att skapa byråkratisk sysselsättning . Det är dessutom som snarast konstruerat för att försvåra och förhala byggandet .

Man kan fråga sig varför det blev så, men förklaringen ligger i den situation som rådde under decenniet fram till det att lagen till sist implementerades . På grund av det vanvettigt höga byggandet under ”miljonprogrammets” sista år fanns det under den här perioden snarast ett överskott av bostäder i de nästan helt kommunalägda ny förorterna . Något politiskt intresse för att bygga fanns därför inte, utan där gick snarare rörelsen mot att hålla ned byggandet så mycket som möjligt . Typiskt var den borgerliga bostadsministern Elvy Olssons uttalande från 1977 om hur man skulle se på framtidens städer och hur deras utveckling borde hårdregleras: ”Malmöregionen ska inte ha någon inflyttning alls tycker jag . Tvärtom . Jag tycker inte om att behöva säga till människor att de nog inte kan räkna med att bo kvar just där de vuxit upp . Men i Västra Skåne kan det bli nödvändigt…” . Än mer tydlig är stagnationen och det bristande nyexploateringsintresset under de här åren när man ser till nettotillskottet av nya bostäder i Stockholm och Göteborg . Under hela tioårsperioden efter 1975 tillkom i de båda ”storstäderna” inte mer än drygt tusen respektive knappt 500 bostäder om året .

Lagen var alltså inte avsedd att ta något som helst hänsyn till en tänkbar exploatering av vare sig städerna eller ännu mindre deras centrala delar . Eftersom dessa hade minskat i befolkning under nästan fyra decennier är det kanske inte så märkligt, men det skulle få stora konsekvenser . När sedan dessutom de svårigheterna skulle kombinera skydd för såväl framtida jordbruksintressen och det redan existerande strandskyddet är det mycket lätt att förstå att det idag finns svenska kommuner där betydligt mer än hälften av ytan redan från början är utesluten att användas för mänsklig bebyggelse, samtidigt som kåren av byråkrater som utreder vad som inte kan byggas ständigt växer .

Finansiering och prissättning efter paritetslånen fram till avsubventioneringen 1993

Under tiden som planlagen långsamt rörde sig mot detta ytterst oklara tillstånd gick marknaden in i det hybridliknande tillstånd som rått de sista fem decennierna . Det gamla tillståndet med generella regleringar hade åtminstone haft den fördelen att reglerna var likformade: subventionerna var generella, men ingen kunde tillgodogöra sig dem genom att sälja sin bostad . Med avregleringen 1969 förändrades det, så att villaägarna omedelbart kunde realisera värdet på sin subvention .Antar vi att en villa då kostade 250 000 kronor och att det subventionerade lånet hade en ränta på 5 procent samtidigt som marknadsränta var 10 låg subventionen på 12 500 kronor per år . Eftersom dessutom lånen var avdragsgilla till 100 procent var det absolut ingen överdrift att påstå att husköparna fick ”betalt för att bo” – och nu dessutom kunde kassera in sina subventioner på en fri villamarknad . Där den som köpte huset begagnat slapp stå i både tomt- och villakö .

De enorma subventionerna till de nyproducerade husen och det diskonterade värdet av subventionerna fick också den effekten att nya villor ofta var dyrare än sådana som var mer välbelägna, i områden av Brommatypen . De gjorde sannolikt att mer än hälften av både de villor och flerfamiljshus som byggdes under de hårdsubventionerade 1970- och 80-talen hamnade i områden där det inte skulle byggts utan statliga bidrag . Dessa ytterkantshus betingar idag ofta mycket låga värden .

Subventionerna för renoveringar ökade också snabbt under den här tiden vilket ledde till likartade perverterade effekter . Genom en serie lagregler och användande av olika räntor och de utvidgade rättigheter som det kommunala markvillkoret och förköpsrätten innebar snedvreds hela marknaden så att det under en period föreföll som den enda köparen av fastigheter i de svenska innerstäderna skulle kunna bli allmännyttan . Relativt snart skedde dock ett helt spontant bildande av bostadsrättföreningar vilka från och med 1975 blev den i stort sett enda konkurrent som existerade på marknaden .

Men föreningarna var länge en marginell faktor, vilket gjorde de kommunalägda bolagen till de dominerande aktörerna . Dessa gav sig nu in i innerstäderna med samma produktionsapparat som använts för att bygga det så kallade miljonprogrammet . Eftersom så mycket stod tomt blev faktiskt ett huvudmål med verksamheten att minska antalet lägenheter i de centrala

stadsdelarna vilket uttrycktes i 25-50-25 principen . Den innebar att 75 procent av lägenheterna skulle vara tre rum och kök och större . Resultatet blev att närmare 20 000 små lägenheter antingen revs eller renoverades bort bara i Stockholm .

Exploateringsintresset var alltså snart sagt obefintligt och det som värnades var istället alla de tusentals lägenheter som stod tomma i ”miljonprogrammet” . Det förklarar ytterligare det som idag förefaller obegripligt: att ett lagsystem konstruerades utan målet att underlätta byggandet . Snarast var faktiskt motsatsen fallet .

Avsubventioneringen

Det som ändå drev fram en förändring i början av 1990-talet var att subventionerna ständigt drev högre och högre kostnader . (figur 1) . Varför kostnaderna skenade har egentligen aldrig analyserats utan mer konstaterats, men självklart måste den ringa graden av marknadskonformitet ha varit avgörande: man byggde där marknaden inte fanns och där behovet av infrastruktur var stort . Självklart blir ett system av den typen dyrt .

Avsubventioneringen inträffade sedan under den borgerliga regeringen 1991–1994, men hade sannolikt skett oavsett vilken regering som funnits vid makten: Sverige bytte under de här åren under bedövande politisk enighet ekonomisk politik från finans- till penningpolitik . Det innebar ett inordnade i den låginflations- och budgetbalansprioritering som rådde i hela EU, som Sverige anslöt sig till under samma år . Med de krav som då kom att råda på statsbudgeten var byggsubventionerna det mest självklara sparobjektet .

Det fall i marknadsräntor som sedan följde innebar dessutom i sig att räntesubventionerna hade blivit överflödiga . Men den fria kapitalmarknaden innebar nu att större delen av marknaden var liberaliserad – men utan att någon helhetsmässig utvärdering genomfördes eller för den delen att något parti utvecklade en sammanhållen politisk inställning till den faktiskt helt nya sektorn .

Summerar man fanns det nu en fri villamarknad, en fri bostadsrättsmarknad och en fri kapitalmarknad . Det innebar alldeles uppenbart att det från och med 1993 bara skulle kunna byggas på de marknader där kostnaderna för nyproduktionen nådde upp till priserna på begagnade bostäder . Den här utvecklingen är uppenbar på figur 2 . Nyproduktionen förskjuts nästan helt till

Figur 2.

flerfamiljshus i städernas centrala delar . Samtidigt som det sker sätter också ombildningen till bostadsrätter fart . Varför takten på ombildningarna mångdubblades har som så många andra avgörande faktorer på bostadsmarknaden aldrig utretts, men från graferna är sambandet tydligt: efter 1993 slår plötsligt de priser marknaden egentligen var villig att betala igenom och då blir centralt belägna bostadsrätter och villor den högst prissatta delen av marknaden . Dessa höga priser betyder också att priset på enstaka lägenheter på den fria bostadsrättsmarknaden i allt högre grad skiljer sig från bruksvärdeshyrorna .

På samma sätt som subventionerna för villor tidigare kunde kapitaliseras på en fri marknad kunde nu de övervärden som fanns i de kontrollerade bruksvärdeshyrorna kapitaliseras på en fri bostadsrättsmarknad . Priserna på äldre lägenheter kunde från och med 1990-talet mycket bättre speglas i de ”verkliga” icke subventionerade priserna på nyproducerade bostadsrätter . Effekterna visade sig oväntat starka, vilket syns i den starka folkökningen i Stockholms innerstad dessa år . Tillgänglig statistik pekar på att det här är första gången sedan 1940-talet som pendlingsavstånd minskar samtidigt som andra positiva effekter tilltar . Tendensen förstärktes naturligtvis också av att majoriteten för ombildningar hade sänkts till 51 procent av den borgerliga regeringen i början av 1990-talet . Transaktionskostnaderna i form av utdragna förhandlingar och politiska interferenser vid ombildningar minskade därmed drastiskt . Effekterna som syns i graferna är som sagt tydliga och går knappast att misstolka .

Hyresrätterna hamnar samtidigt i ett otydligt och styvmoderligt förhållande som inte heller analyserats ordentligt ännu två decennier senare . Politiskt har hyresrätten blivit den mest älskade men också mest misshandlade av alla boendeformer . Oklarheten och de stigande hyrorna har dessutom gjort att den oavbrutet förlorat i popularitet och marknadsandelar till bostadsrätterna . Tvehågsenheten till hyresrätten blev tydlig omedelbart i mitten av 1990-talet . Allmännyttans ledande företrädare insåg tidigt att en radikalt annorlunda hyressättning var nödvändig när centrala områden skulle exploateras, men det var en åsikt som inte delades på centrala politiska nivåer . Men överhuvudtaget blev utrymmet för lokala varianter av förhållningssättet till hyres- och bostadsrätter tydliga mellan 1995–2005 . Stockholmsområdet står för den mest massiva satsningen på både nyproducerade och ombildade bostadsrätter .

Den nya stadsmarknadens framväxt och regionalpolitiken

Summerar vi effekterna är det tydligt att avsubventioneringen till sist fick bostadsmarknaden att falla sönder i ett stort antal mindre delar . Eftersom möjligheterna att nyproducera i olika delar av landet blev radikalt olikartade innebar förändringen också att avsubventioneringen av byggmarknaden fick starka regionalpolitiska effekter . Men alla dessa effekter verkade ut under en 10–15 års period vilket gjorde att det tog relativt lång tid innan vare sig politikerna eller de så kallade finansvårdande myndigheterna intervenerade i de nyformande marknaderna .

Utifrån ett rent analytiskt perspektiv är utvecklingen synnerligen intressant . Det bolag som tidigast insåg att den gamla garanterade marknaden var borta var JM, och sättet att övergå till att vara ett projektorienterat bolag som sökte ombyggnadsobjekt och överblivna resttomter är fascinerande . Det upprepades dessutom på ungefär samma sätt i stad efter stad: pionjärprojektet vid ombyggnaden av Eriksdalsskolans överblivna byggnader i Stockholm kan jämföras med hur bolaget köpte in de centralt belägna tomter i Göteborg som Wallenstam i den rådande osäkerheten på hyresmarknaden inte förmådde bebygga . I landsortsstäder som Karlstad såg processen likadan ut när sedan länge övergivna badhus byggdes om till bostäder i en central del av staden som annars hade avfolkats sedan 1950-talet .

Det som var gemensamt var att projektens skala krymptes drastiskt, att finansieringen kom från de som skulle bo i de nya bostäderna – men också att

Figur 3.

de nya bostäderna tenderade att snabbt påverka och förstärka den allmänna attraktiviteten i de kringliggande stadsdelarna . Bostadsrättsprojekten introducerade både en ny prisnivå och en medelklassbefolkning som annars hade blivit alltmer sällsynt i innerstäderna under det föregående halvseklet .

Från figur 2 och 3 ser man tydligt hur marknaden först återbildades i den inte delen av Stockholm, viket sedan följdes av allt större delar av Sveriges 20–30 största städer . Men lika uppenbart som att återhämtningen och tillväxten spred sig till det här bandet av regionala centrum var också att den rena glesbygden inte nåddes av tillväxten . Mellan 1990–2010 tappade betydligt mer än hälften av Sveriges kommuner befolkning . Sammanlagt förlorade den vikande delen av landet en kvarts miljon invånare . Helt uppenbart ledde alltså den allt mer marknadsorienterade byggsektorn till en starkare urbanisering . Lika tydligt var det också att urbaniseringen åtminstone under de första tjugo åren främst gynnade de inre delarna av städerna . På det sättet återknöt det som hände till ett mönster som tydligt påminner om tiden före hyresregleringens införande 1942 .

Under en lång tid associerades den här utvecklingen med en mycket stark ekonomisk återhämtning . Den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet hängde samman med att landet under en lång tid genomfört en serie devalveringar samtidigt som den industriella konkurrenskraften urholkades . I mitten av 1980-talet hade dessutom en redan tidigare spekulativ tendens ytterligare förstärkts, vilket till sist urartade i en inflationistisk bubbla . Avsubventione-

ringen kan i det sammanhanget – som vi redan påpekat – snarast beskrivas som en anpassning till det synnerligen ansträngda ekonomiska läge landet befann sig i vid den här tidpunkten . Återhämtningen efter 1992 blev sedan tydlig, men som vi ser av figur 3 var den urbant ledd samtidigt som de gamla bruksbygderna stagnerade . När den här utvecklingen framförallt efter 2010 kom att kritiseras är det ändå uppenbart att den stagnationen inte främst berodde på avsubventioneringen av bostadspriserna .

Snarare var det så att tillbakagången i nedre Norrland, Bergslagen och liknande regioner berodde på en långsiktigt försämrad industriell konkurrenskraft . De unika fördelar som drivit dessa områden i landet hade först urholkats och sedan helt eliminerats av nya globala aktörer . I så kallade basindustrier som skog, kemi och stål som karaktäriserade dessa regioner blev utvecklingen av nya material, kvaliteter och nischer från och med det sena 1950-talet avgörande för konkurrenskraften . Med få undantag misslyckades de svenska aktörerna i den processen, som ändå var främst knuten till tekniska innovationer och förändrade konsumentpreferenser som snabbast utvecklades i täta städer .

Vägen av reurbanisering efter 1980-talets början var minst av allt ett eget svenskt fenomen . Tvärtom pågick utvecklingen över hela västvärlden och det ledde åren kring millennieskiftet till att ett starkt intresse även för akademisk teoribildning kring städers betydelse för ekonomisk utveckling fick fart . I centrum för de teorierna finns alltid Jane Jacobs epokgörande böcker om både stadskärnornas död men också återbildning . Framförallt var det i The Economy of Cities (1969) och Cities and the Wealth of Nations (1984) som hon utvecklade en sammanhållen teori om varför täta och intensivt växande städer är själva fundamentet för en stark ekonomisk och social utveckling .

Men kan dela grunden i hennes tänkande i flera delar . Dels är städer starka marknader i sig, vilket underlättar introduktionen av nya produkter . Men nya varor eller produktionsmetoder är också i sig innovationer, vilket kräver förmågan att sätta samman resurser på nya sätt . För Jacobs är blandningen av kompetenser drivande i den utvecklingen, och den typen av blandningar är naturligtvis svår att skapa eller hitta . Täta städer har då den fördelen att en enorm arbetsspecialisering och kompetenstäthet är möjlig och relativt lätt att finna .

I grunden går Jacobs här tillbaka på Adam Smiths berömda teorem ”the division of labour is limited by the extent of market” . Smith menade att arbets-

delningen – alltså möjligheten att specialisera sig – var drivande för tillväxten i produktivitet, och den bestämdes alltså av marknadernas storlek och djup . Städer med stark ekonomi och tillväxt har därmed de bästa förutsättningarna att skapa nya yrken, specialiseringar och branscher . I normalfallet sker det sannolikt genom det som Jacobs kallade import substituering, vilket i det här fallet innebär att man vidareutvecklar en produkt som skapats i omvärlden . Hela det Stockholmska musik- och it-undret passar väl in på de här beskrivningarna . Den starka sysselsättningsutvecklingen under de två decennierna kring millennieskiftet tycks bekräfta riktigheten i dessa teorier .

Under 2010-talet har den här utvecklingen i allt högre grad kommit att ifrågasättas . Orsakerna har haft sin grund i ett stort problemkomplex . Ett av rotsystemen har funnits i den snabba ökningen av bostadspriserna i tillväxtområdena, där knappheten ökade i takt både med de fallande räntorna och att plansystemets allt större brister blev allt tydligare . Det upplevda behovet av stora reformer och subventioner har också haft sina rötter i rent regionalpolitiska överväganden, där bygget av nya hyreshus på orter där likande hus nyligen revs fått en symbolisk betydelse för dessa kommuners ”återhämtning” . Den återhämtning har sedan i sin tur varit starkt beroende av vägen av mer än en halv miljon ”nyanlända” som definitivt inte kunnat beredas boende innanför det egenartade svenska hyres- och bostadssystemet . Snarare har det – som en sista del i det omfattande missnöje som nu råder med bostadspolitiken – lett till en växande trångboddhet och svarthandel med kontrakt . Allt detta har sedan lett till krav på ”subventioner” och ”billiga hyresrätter” vilket är mål som både är oförenliga och inte ens teoretiskt möjliga att uppnå .

Behovet av en realistisk och icke-generell bostadspolitik

En politik för bostadsmarknaden måste istället först av allt utgå från att den enkla homogena bild av bostadsmarknaden som fanns fram till 1970 och av lägenhetsmarkanden som fanns fram till 1990 nu sedan länge upphört att existera . Prisutvecklingen på ägt och hyrt boende har sedan länge sett radikalt annorlunda ut . Det har i sin tur skapat helt nya konsumentpreferenser . En politik som tar sin utgångspunkt i att den ska skapa ”billiga hyresrätter” är därför dömd att misslyckas .

En social bostadspolitik kan därför inte utgå från att det finns en marknad . En betydande del av den föll bort redan 1970 när villamarknaden skapades .

Tack vare de omfattande subventionerna fram till 1990-talets ingång är den begagnade villamarknaden idag synnerligen stor . I en stor del av de kommuner som menar sig lida av ”bostadsbrist” finns i själva verket begagnade villor inom 45 minuters avstånd från huvudorten som vid 3 procents ränta fortfarande har en långt lägre boendekostnad än en nyproducerad hyresrätt . I de större städerna finns redan ett så stort utbud av bostadsrätter att marknaden för mängder högt prissatta hyresrätter är mer begränsad än de flesta föreställer sig . Det innebär också att den fixering vid statliga subventioner till hyresrätter som åter inställt sig de senaste åren riktar in sig på ett behov som är mer begränsat än de flesta politiker verkar vara benägna att tro, inte minst eftersom även unga idag har en preferens för ägt boende . Oavsett hur stora subventionerna kan tänkas bli kommer den subventionerade och nyproducerade hyresrättsmarknaden sannolikt få rikta in sig på den så kallade ”nyanlända”-gruppen . I den meningen riskerar vi att återupprepa exakt samma misstag som skedde runt 1970, med samma höga kostnader både ekonomiskt och socialt .

En i grunden osammanhängande bostadspolitik av den typen kommer inte att göra hyresrätten mer attraktiv . Istället behöver rimligen politiken ta sin utgångspunkt i de stora olikheter som idag existerar på marknaden vilket gjort att de generella bristbegrepp som existerade 1968 idag är helt irrelevanta för att förstå var de verkliga behoven finns . En social bostadspolitik med ”social housing” av till exempel en liknande typ som den som existerar i Wien behöver utgå från att den formen kanske kan tilltala var tionde bostadskonsument i någon av de större städerna under en mer eller mindre begränsade tid . Och då behöver man också tydliga fördelningsmekanismer, i form av krav på medianinkomster, mantalsskrivning på orten och till och med – som i många fall i just Wien – krav på egna kapitaltillskott från den boende . Annars kommer bostadspolitiken att sakna verkliga målsättningar och därför träffa i blindo, vilket tyvärr är det som utmärker den idag .

Alla de miljoner villor och bostadsrätter som redan existerar kommer inte att försvinna . Snarare kommer det att resultera i längre pendelavstånd och alltmer bilåkande . Eftersom sparkvoten kommer att öka genom amorteringar och att unga hushåll samlar pengar på hög till kontantinsatser leder utvecklingen sannolikt dessutom till en tillbakahållen privat efterfrågan och med det också ett konstant lågt inflationstryck . Riksbankens extrema lågräntepolitik

blir därför rimligen permanent under överskådlig tid, med de mindre önskvärda effekter det har på kronkursen .

Man kan avslutningsvis konstatera att den starka ekonomiska vändning och tillväxt som var associerad med Stockholms återhämtning efter 1990 tycks lida mot sitt slut . De svenska större städerna tappar nu åter befolkning till sina kranskommuner och byggsektorn bromsar in på ett uppseendeväckande sätt . Den bostadspolitiska uppgörelse som presenterades i januari mellan centern, liberalerna, socialdemokraterna och miljöpartiet inte, trots det besvärliga läget, innehöll några egentliga nyheter .

Efter sjuttio år av regleringar är vi nu på väg in i ett läge där vi blockeras av vår oförmåga att vare sig analysera den marknad som existerar eller de betydande framgångar som ändå uppnåddes framförallt mellan 1990–2010 . Istället förefaller det nu som att vi återigen är på väg att måla in oss i ett hörn som vi faktiskt verkade vara på väg att lämna under de åren .