Om Stockholm vore mitt” Av Per Kallstenius

”Om Stockholm vore mitt”

Av Per Kallstenius

Den 18 december 1904 publicerade den då 35-årige Per Olof Hallman i DN ett kåseri med julklappar till stockholmarna under rubriken ”Om Stockholm vore mitt”. Han hade då haft en enastående karriär som stadsplanerare, inte bara genom sin verksamhet i Stockholms stad sedan tio år, utan också som planförfattare till mer än trettio svenska städer och lärare i stadsanläggningskonst vid KTH. Hallmans verk var då så omfattande att han kallades för ”riksbyggmästaren”. Det var således helt naturligt att DN lät frågan gå till honom.

Hallman vände sig i sitt kåseri med julklappar speciell till den uppväxande generation av barn i staden . Han vill ge dem uterum och fri natur som donationsbrev . Nya siktsträckor till kyrktornen skulle ge dem möjlighet att läsa kyrkklockorna . Till detta fogade han en skisserad plan över Norrmalm och Gamla stan med anslutande delar av Vasastan och Östermalm . Hyrorna skulle sänkas med 50 procent .

Julklappen till de vuxna bestod i att ordna nya offentliga byggnader och platser med anslutande breddade gator, gärna på snedden i rutnätssystemet . ”Säg till Lilienberg att genomföra sin Sveaväg” . Här visas för första gången denna dragning på snedden över Klarabergsgatan till Brunkebergs torg . Fortsättning gick i Malmtorgsgatan ner till västra sidan av ett dubbelt så stort Gustav Adolfs torg . I fonden av detta i nuvarande Galleriakvarterets södra del placerade han en mäktig offentlig byggnad . I Kungsträdgårdens förlängning på platsen för det nuvarande PK-huset förlade han en pregnant offentlig byggnad . Denna kopplades norrut med en passage till ett inramat nytt torg i läget för nuvarande Teliahuset vid Lästmakargatan . Jakobsgatan breddades till en planterad boulevard mellan det förstorade Gustav Adolfs torg och den nya Centralstationens förplats mot Tegelbacken . I dess mittaxel löpte sedan en mäktig 50 meter bred stenbro över till Riddarholmen . Den kunde finan-

I december 1904 publicerade Per Olof Hallman en artikel i DN under rubriken ”Om Stockholm vore mitt”. Han stod då på höjdpunkten av sin kreativa gärning och lade fram planer inte bara för Stockholm utan att stort antal svenska städer.

sieras menade Hallman genom att ”sälj Vasabron till någon landsortsbo” . ”Bryt igenom an väldig allé från Riddarhustorget upp till slottet.” ”Tag bort järnvägshistorien som ligger i sjön” d v s sammanbindningsbanan skulle avlägsnas . Järnvägsområdet fram till nya Centralstationen skulle inramas av nya kvarter, också mot Klara sjö där en breddad strandgata drogs fram .

I Vasagatans fond framträdde på platsen för nuvarande LO-huset ytterligare en stor offentlig byggnad med egen förplats . Från den nybyggda stationen drogs en mäktig 30 meter bred aveny, Stora Vattugatan, över Brunkebergs torg och vidare framför Kungsträdgårdens fondbyggnad och snett upp mot en mycket förstorad och rektangulär Stureplan . Skeppargatan breddades och löpte ner över den utfyllda Nybroviken fram till ett utbyggt Nationalmuseum . I fonden på en stor park i den utfyllda viken ville Hallman placera den största nya offentliga byggnaden på platsen för nuvarande Berzelii park mot Hamngatan . Blasieholmen kopplades till Skeppsholmen med två nya broar som

Den nya Sveavägens framdragning till Hötorget lanserades redan i Lindhagenplanen från 1866. Kungsgatans planering kom på 1880-talet men den genomfördes tidigare och var framdragen 1908. Samma år tog idéerna fart hur Sveavägens dragning söder om Hötorget skulle göras, här ett förslag till nytt rådhus med entrévalv till Sveavägens fortsättning.

inramade en bassäng . Vid Logården löpte centralt i slottets mittaxel en stor ny stenbro från Skeppsbron till Blasieholmen och vidare genom öppna valv vid sidan om Nationalmuseum till Strandvägen, en vackrare föregångare till Strömbron . ”Studera stenbroarna i Prag” uppmanade Hallman . Styrmansgatan löpte ut i en liten förplats som på andra sidan Strandvägen mötte mot kajen en stor halvcirkulär planterad parterr i i vattnet . Om det nyuppförda riksdagshuset skrev han ”tryck på knappen genast till minan under stenhögarna på Helgeandsholmen” .

I förslaget fanns en plats för ett nytt Nobelpalats . Hallmans plan för detta i Nobelparken 1911 kan ses som en direkt fortsättning . I övrigt tillade Hallman att man inte borde bygga på Gärdet med dess dåliga grundförhållanden samt att en internationell arkitekttävling borde utlysas om resten av staden

”Säg till Lilienberg att genomföra sin Sveaväg”

Redan i januari 1904 hade ”en anonym fackman” dvs Albert Lilienberg skrivit fyra artiklar i SvD om Stockholms planering . Han var utbildad väg- och vattenbyggare från KTH och hade under åren 1903 och 1904 varit anställd på Per Olof Hallmans arkitektkontor och var mycket påverkad av den förnyelse av stadsplaneringen som han mött där . I en av artiklarna visade han för första gången ett eget förslag till Sveavägens fortsatta dragning . Han ville se att ”vägen sakta kämpar sig ned mot Redan i januari 1904 hade Per Olof Hallmans Gustaf Adolfs torg – dit den en gång medarbetare Albert Lilienberg anonymt i SvD måste” . Genom ett valv i ett stads- lagt fram ett förslag om en framdragning av en och rådhuskomplex vid Hötorget smalare Sveaväg söder om Hötorget i en sned dad riktning. Efter korsning med Klarabergs- av arkitekten Georg Ringström från gatan anslöt den till Malmtorgsgatans axel. 1902 skulle vägen gå snett ner mot Brunkebergstorg och Malmtorgsgatan till Gustav Adolfs torg . ”Vårt vackraste torg” skulle räddas och trafikleden bli billigare, enklare och vackrare . Från sin planlagda bredd på 33 meter norr om Kungsgatan skulle Sveavägen först krympas till 26 meter för att söder om Hamngatan minskas till 20 meter i den avslutande sträckan mot Gustaf Adolfs torg . Det var till detta förslag som Per Olof Hallman refererade i sin text i december samma år .

Fastställd stadsplan för Sveavägens förlängning och ”Guldklimpen” 1912

Lindhagenplanen från 1866 och de efterföljande decenniernas regleringsplanerna hade sänt in framtidsfrågorna om genomförandet av Sveavägens dragning och Kungsgatan urschaktning i åsen till det begynnande 1900-talets stadsbyggande . Lindhagenplanens 70 meter breda boulevard ner till Gustav Adolfs torg Sveavägens bantades i den nya stadsplanen 1878 till en 48 meter bred

aveny fram till korsningen med den nya Kungsgatan . Därigenom kunde Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg bevaras . Den genomförda Sveavägen blev sedan 33 meter bred . Beslutet om Kungsgatans framdragning till Stureplan fattades 1887 . Denna del sammanföll i sin sträckning med Lindhagens föreslagna tvärförbindelse mellan Tranebergs bro och Karlaplan . Schaktning och sprängning kom först i gång 1905 och den nya östra delen stod klar 1911 . Stora resurser lades ned i detta prioriterade projekt och under tiden var frågan om Sveavägens fortsatta dragning söder om Hötorget olöst .

Redan vid 1800-talets slut hade återkommande motionerats om en breddning av Klarabergsgatan som Hamngatans fortsättning mot Vasagatan och Centralstationen . Staden köpte därför in fastigheter 1905 för att kunna vidga Hamngatsbacken upp till Malmskillnadsgatan . När så Kungsgatan snart skulle öppnas återkom frågan om Sveavägens fortsatta dragning . Staden hade också undersökt en förläggning av ett kommande rådhus till Hötorget 1908 . Sveavägens förlängning skulle smyckas med en triumfbåge i ett projekt av arkitekten Georg Robert Ringström . 1909 föll det på den nyinrättade stadsplanekommissionen att utarbeta ett förslag till Sveavägens förlängning . Uppdraget gick till kommissionens ledamot Per Olof Hallman, då arkitekt vid Stockholms stads byggnadsnämnd . Efter två års arbete och ett tjugotal förslag gav kommissionens sitt svar . Sveavägens bredd norr om Kungsgatan minskades från 48 meter till 33 meter . Söder om Kungsgatan minskades fortsättningen till 18 meter . Efter en krökt sträckning skulle den sluta i en förgrening mot den breddade Hamngatsbacken som kopplades till den likaså breddade Klarabergsgatan . Kommissionen underströk ”det mycket fördelaktiga läge som kvarteret i Sveavägens förgrening intill Hamngatan kommer att få, och till följd varav saluvärdet på denna mark bör kunna räknas jämförelsevis högt. Kvarteret lämpar sig synnerligen väl för ett affärshus, omgivet som det är på alla sidor av livligt trafikerade gator.” Kvarteret kom därför att omnämnas som ”Guldklimpen” . Gatans rundade perspektiv hade tagit sin förebild i Kungsgatan och internationella förebilder som Regent Street i London och Guldklimpen skulle bilda ett effektfullt fondperspektiv mot Hamngatan .

Men det skulle innebära omfattande rivningar i de kvarter mellan Hötorget och Hamngatan som den Nya Sveavägen skulle dras igenom . På södra sidan Hamngatsbacken skulle Gymnastiska centralinstitutets byggnad till stor del

1912 lade Per Olof Hallman fram sitt detaljplaneförslag där Sveavägen efter en rundning likt Regent Street i London anslöt genom en delning till Klarabergsgatan/Hamngatan. I mitten skulle ett attraktivt affärskvarter bildas med inspiration från Berlin, ”Guldklimpen”. rivas liksom kvartersfronterna på Klarabergsgatans södra sida bort till Klara kyrka . Gatornas höjdläge och Hamngatsbacken skulle bli kvar . Beslutet i den nya stadsplanen 1912 var grundat också på att med 18 meters gatubredd kunde enligt den nya stadsplanelagen ersättning för hela gatan belasta fastigheterna invid den . Det gällde också Hamngatsbacken och Klarabergsgatans breddningar . Den kritik som riktades mot Per Olof Hallman vid olika sammankomster var att planen inte var tillräckligt monumental . Kritikerna såg Norrmalm som eftersatt, Östermalm hade ju fått sina esplanader . Planen fastställdes av Kungl Majestät 12 juli 1912 . Första världskriget kom emellan och någon strategi för genomförande fanns inte .

Per Olof Hallman blir stadsplanedirektör 1922

Andra trafikfrågor som nord-syd förbindelsen gjorde sig också gällande och stadsplanekommissionen fick allt större uppgifter . 1920 omvandlades denna till en permanent stadsplanenämnd . Till ny stadsplanedirektör utsågs Per Olof Hallman 1 juli 1922 . Den viktigaste uppgiften blev ett samlat grepp om trafik och kommunikationer kopplade till stadens utbyggnad . Redan 1918 hade Ivar Tengbom och Gunnar Asplund i olika sammanhang förespråkat att en ny generalplan för hela Stockholm borde utarbetas . Albert Lilienberg påtalade 1919 från Göteborg att en aktuell plan saknades för Stockholm samlade kommunikationer och utbyggnad .

När Per Olof Hallman hösten 1922 presenterade sin syn på stadens planering på Teknologföreningen fick han stark kritik från Ivar Tengbom för att

förbise de stora linjerna och bara intressera sig för detaljer . I februari 1923 fick därför Per Olof Hallman och stadsplanekontoret uppdraget att utarbeta en ny generalplan för Stockholm . Hallmans intresse lågt helt klart inte i de stora trafikfrågorna . Stora motsättningar hade också rått inom kontoret om innerstaden skulle fortsätta att förtätas eller en fortsatt utbredning i ytterområdena, eller som borgarrådet Carl Lindhagen uttryckte sig ”stenökenintressen” eller ”trädgårdsstadsintressen” . Genom sitt arbete i Enskede hade Hallman visat sin tro på trädgårdsstadens möjligheter . 1925 inrättades en generalplaneavdelning, som dock i praktiken ägnade allt sitt arbete till trafikförbindelsen över strömmarna – föregångaren till Centralbron . Debatten blev inte nådig för Hallman . I tidskriften Byggmästaren 1927 önskade sig byggmästaren Olle Engkvist ”en väldig och upplyst stadsplanediktator, som lika hänsynslöst som en gång Haussmann får slakta kvarter efter kvarter i Stockholms centrum och draga fram ståtliga breda chausséer, kantade av sex-, sju- och åttavåningshus” .

Albert Lilienberg tar över 1927 – för Per Olof Hallman en katastrof

Med sina lärdomar från Hallman och den internationella trädgårdsstadsrörelsen samt Camillo Sitte hade Lilienberg blivit en mycket driftig stadsplanechef i Göteborg 1907–1927 . Han satte där bestående avtryck i stadsplaner av högsta kvalitet . Men han var också engagerad i Stockholmsfrågorna . Det var en ödets nyck att Lilienberg och Hallman, som så kreativt fött 1904 års idéer om Sveavägens förlängning, kom att ställas mot varandra 23 år senare . Per Olof Hallman hade ansökt om förlängning av sitt förordnande som stadsplanedirektör den 1 december 1926 . I stället utlystes tjänsten på nytt i april 1927 . Redan en vecka efter att beslutet kommit att inte förlänga Hallmans förordnande, hade Albert Lilienberg hört av sig och visat sitt intresse för posten .

Redan 28 juni 1927 utsåg stadsplanenämnden Albert Lilienberg till ny stadsplanedirektör . Samtidigt som nyrekryteringen till stadsplanekontorets chefsstol skulle förebåda en förnyelse av stadsbyggandet, formerade sig en helt annan kraftfull strömning inom stadsplaneideologin efter starka internationella influenser – funktionalismen . Lilienberg grep sig omedelbart an med stora trafikfrågor som Centralbron och Västerbron . Med hopp om att också lösa Norrmalms trafikfrågor övergav han Hallmans plan från 1912 och återlanserade Sveavägens raka dragning ner till Gustav Adolfs torg . Det var ett djupt kontroversiellt grepp med en brutal skärning mot det Brunkebergs torg,

som Lilienberg i sin första idé från 1904 värnat så varmt om . Den raka dragningen av Sveavägen fanns med kopplad till en ny monumental plats vid den korsande leden Klarabergsgatan – Hamngatan när han redan i november 1928 lade fram sitt förslag till generalplan . Den planen var starkt präglad av de efterfrågade trafikfrågorna . När han fick frågan om hur han kunnat jobba så snabbt, sa han att han hade förberett sig i 25 år . Därmed inleddes en konfliktperiod som skulle vara till ända 1944 då Lilienberg fick träda tillbaka för Sven Markelius . Han tog över och på lika kort tid som Lilienberg haft 1927–28 tog han fram en cityplan 1945–46 där Sveavägen förlängdes ner till en ny Sveaplats mellan Vy över gamla nedre Norrmalm där Hallmans plan för Svevägen och ”Guldklimpen” är inriKlarabergsgatan och Hamngatan . tade I den övre delen. Hallman föreslog också Det blev också den lösning vi lever breddning av Klarabergsgatan vilket skulle med än idag . medföra omfattande rivningar som genomför- När Per Olof Hallman vid 58 des efter 1946 års cxityplan. års ålder blev entledigad från de stadsplanefrågor i Stockholmsfrågor, som legat honom så varmt om hjärtat – innebar det en personlig katastrof . Han hade ju uppvisat enastående resultat i stadsmiljöer från de otaliga stadsplaner han gjort, inte bara i Stockholm, utom i hela landet . Nu följde för honom en period av återkommande djupa depressioner med tidvis vård på mentalsjukhus . Han återhämtade sig aldrig till sin forna yrkesutövning . Det blev en stor förlust för alla de kommande stadbyggnadsuppgifter, som hade behövt hans inkännande och unika förmåga . Stockholm och hela landet hade gått miste om en stor humanistisk arkitekt och unik stadsplanerare .