Sagobok av 7a Vålbergsskolan 2021 by Nina Widoff

SAGOBOK 7a Höstterminen 2021

Sagan om katten som inte kunde läsa Författare okänd

Det var en gång för länge, länge sedan i ett godisland långt borta en ung, smart katt som var svart som natten och han ville väldigt gärna lära sig att läsa. Hans elaka, gamla styvmor hade sagt att han var för dum för att kunna lära sig någonting och hans tre fula styvsystrar skrattade varje gång hon sade det till honom. En dag så bestämde sig katten att han skulle gå och leta reda på någon som skulle kunna hjälpa honom att lära sig läsa. Först gick han till den coola hamstern som bodde i grannskapet. -Åh kära coola hamstern, skulle inte du kunna välsigna mig och lära mig att läsa? Den coola hamstern stammade skräckslaget fram: - J-jag kan i-inte läsa, me-men jag kan hjälpa dig att hi-hitta någon som k-k-kan! Hamstern skakade som han stirrade in i hans värsta fiendes kalla, isblåa ögon. Katten hoppade till av lycka och sade att de skulle ge sig av genast. Den coola hamstern bara nickade och så gav de sig iväg för att leta reda på någon som kunde lära katten att läsa.

De gick till den ledsna hundens hus som bodde vid kanten av det fluffiga berget och katten frågade: -Åh kära ledsna hunden, skulle du inte kunna välsigna mig och den coola hamstern och lära oss att läsa? Svaret blev detsamma, den ledsna hunden kunde inte heller läsa men han sade att han visste någon som vet hur man gör. Den coola hamstern frågade vart den som kunde lära dem att läsa bodde och den ledsna hunden svarade kort: -I den mörka, kalla skogen, hon gömma sig från ljuset. Den coola hamstern och den smarta katten såg skräcken i ögonen på hunden innan han smällde igen dörren så hårt att choklad taket hoppade till och kexdörren sprack. Katten och 2

hamstern stod stilla ett tag innan de började gå mot den mörka och kalla skog där hon gömmer sig. De gick sakta, saktare än snigeln som jobbade med jordbruk, till skogen. -Ack nej nu orkar jag inget mer. Mina ben viker sig och jag är så trött, så trött. Den coola hamstern såg så sjuk ut där han haltade fram medans han försökte hålla ögonen öppna. -Ack nej, jag tror vi måste vila innan vi dör av trötthet! -Vi kan slå läger vid kanten av berget där borta. Katten nickade långsamt och den coola hamstern hoppade upp på hans rygg för att hans ben var som förlamade. Tillslut kom de till kanten av berget och skulle slå läger men då hörde de ett fruktansvärt högt vrål. Ur en stor grotta klampade det fram en stor, argsint drake som precis vaknat ur ett tusen års sömn och han såg väldigt hungrig ut. Hamsterns hjärta stannade och ur kattens mun hördes inte ett ljud. -Vem är det som vågar att väcka mig från min skönhetssömn? vrålade den arga draken och tittade med sina eldflammade ögon mot katten och hamstern som fortfarande stod där utan ett ljud. -V-vi ville bara s-slå l-lä-läger här på k-kanten av b-berget herr d-dra-drake! Hamsterns ord var nästan otydliga där han försökte prata. -Vi lo-lovar att inte störa i-igen om du låter oss g-gå herr drake! Katten skakade mer än vad han någonsin har gjort i hela hans åtta liv. -Ni väckte mig ur min skönhetssömn och nu må ni straffas! -N-nej snälla h-he-herr dr-drake! -Ni skall straffas till döds! Elden sprutade om den argsinta draken som skulle döda den coola hamstern och den smarta katten för att ha väckt honom upp ur hans ett tusen års skönhetssömn. Den coola hamstern såg skräckslaget på draken och började skaka hysteriskt medans katten försökte komma på något som skulle hjälpa dom att överleva. Draken klampade hårt i den hårda stenmarken så att sprickor uppstod. Draken trodde att marken skulle hålla eftersom den hade gjort det för ett tusen år sedan. Men långt hann han inte innan marken under honom sprack helt och marken under honom kollapsade. Draken vrålade ett högt vrål som långsamt drunknade bort ju längre han föll. Det var tyst tills man hörde ett duns när draken landade på marken och dog direkt. Den coola hamstern och den smarta katten bara stod där utan ett ljud med uppspärrade ögon. De kollade försiktig ned över kanten där den arga draken hade ramlat till sin död. -Om h-han inte hade kla-klampat så hårt som han g-gjorde skulle han ha varit vid liv och äätit upp oss! Snyftade den coola hamstern till katten. Den smarta katten sneglade försiktigt mot hamstern och sade: 3

-Torka tårarna dina och så får vi ge oss iväg mot den mörka och kalla skogen. Vi måste skynda oss! Den coola hamstern nickade och hoppade upp på kattens rygg eftersom hans ben var som förlamade på grund av kylan som började slå in som ett presentpapper på en leksak. Hur mycket de än ville vila så behövde de ändå fortsätta för att hitta hon som bodde djupt inne i den mörka skogen. Tillslut kom de till den kalla, mörka skogen men då var den smarta katten så trött att benen vek sig som en godisbit som smälte. -Ack nej, jag orkar inte ett enda steg till! klagade katten som han krälade sig långsamt fram. Han tittade sakta uppåt av ren vana och till sin förvåning såg han ett hus, ett litet hus gjort av gammalt, ruttet trä. Han hasade sig försiktigt fram till det lilla huset med hamstern på rygg och lyckades komma upp för den smala trappan. Den coola hamstern, som hade fått tillbaka lite av energin, tog en pinne som låg på marken och bankade den så hårt på dörren så man nästan kunde tro att dörren skulle gå itu. Dörren öppnades sakta men säkert och i springan kunde man se ett uppspärrat öga. -Vilka är ni, varför är ni här? frågade figuren i dörren snabbt och skräckslaget. -Vi är här för att vi undrar om du är hon som bor djupt inne i den mörka, kalla skogen, sade den coola hamstern till figuren. -Vi vill väldigt gärna att du välsignar oss med att lära oss att läsa, vi fick råd av en ledsen hund i våran by om att det fanns en figur djupt inne i skogen som skulle kunna lära oss. Det uppspärrade ögat i dörren försvann och det blev tyst. Katten och hamstern sneglade mot varandra lite snabbt innan dörren flög upp snabbare än en gås hade kunnat flyga. I dörren stod det en söt liten häst med uppspärrade, stirrande ögon. -Ta den här och stick! sade den söta hästen och slängde en bok mitt framför ögonen på katten och smällde sedan igen dörren en gång till. Katten och hamstern ifrågasatte inte något och tog med boken hem till deras by. När de kom hem möttes de av den ledsna hunden som ville veta hur det gick. Katten och hamstern sa att det gick bra och att de fick tag i en bok som skulle lära dem att läsa. -Tack gode Gud över att ni nu kommer få kunna lära er att läsa, sade den ledsna hunden. Han vände sig om och började långsamt lunka iväg tillbaka till sitt hus vid kanten av det fluffiga berget där han bodde helt ensam utan någon att älska. Det var ju lite synd när man vet att det finns dom som ingen har att älska. Den smarta katten och den coola hamstern satt nu och läste boken om ‘’Hur du lär dig att läsa’’ som de fick av den söta hästen, vilket de efteråt hade fått reda på att hon var paranoid. När de kom hem så var förstås båda två väldigt hungriga och slut i hela kroppen. ‘’Ack nej, jag är så hungrig att jag vill dö för att slippa den här obehagliga känslan’’ hade han sagt. Och dö, det fick han. Katten hade nämligen varit så hungrig att han hade kunnat äta vad som helst, så länge det var ätbart. Så han hade dragit den coola hamstern till honom 4

och slitit av huvudet med de sylvassa tänderna och tuggade i sig huvudet långsamt så att blodet sprutade och skallen krasade vid varje tugg han tog. Katten hade sedan tuggat i sig hela hamstern. Och mätt, det blev han absolut eftersom hamstern var ganska stor. Må Gud förlåta kattens synder från denna dag till alla de kommande dagar i framtiden.

Slut

Den ledsna hunden Jakob Författare okänd

Det var en gång en hund som hette Jakob som bodde i ett land där det bara fanns hundar. Hans dröm var att kunna spruta eld, fast alla andra i hans skola visste att han aldrig skulle kunna spruta eld för att alla sa att det är omöjligt att spruta eld som hund. Fast han hade vänner som trodde på honom och det gjorde honom glad. En gång så hörde han att det fanns en magiker som kunde göra all slags saker som att göra någon till en annan art av en hund eller göra de till andra djur. Jakob trodde att han kunde gå dit och fråga honom om han kunde göra så att han kan spruta eld fast det var inte så lätt. Det skulle ta flera dagar eller veckor för att någon ska gå dit och det kommer finnas hinder. Jakobs vän Bob ville följa med honom och hjälpa honom. När de gick ut ur muren som skyddar staden så såg han något han aldrig trodde att han skulle se, han såg andra djur. Han trodde att djuren skulle vara snälla fast det enda de sa var mat och jagade varandra, en av de började jaga Jakob och Bob. De visste inte var de var mera och trodde att de skulle dö innan de kom ihåg att de hade en kompass som visade var magikern var. De började följa efter kompassen och det tog de till haven. Jakob hade ingen aning om hur man bygger en båt så Bob började göra det de andra i deras stad brukade göra. Bob lyckades bygga en båt fast Jakob började ångra allt och han ville åka hem. Bob ville inte att han skulle ge upp och han började prata med Jakob, efter det så började de åka iväg till haven. De hade tillräckligt med mat för att hålla de 1 månad. De såg fiskar som de aldrig har sett och tyckte att de var jättefina. Efter 3 veckor så kom de till land igen, staden började oroa sig för han. De gick och gick tills det har gått 2 veckor och sen såg de ett hus, fast den var högt upp i ett berg. Under bergen så fanns det flera tigrar. Jakob och Bob ville bara ge upp innan Jakob fick en idé. De skulle kasta mycket mat iväg så tigrarna gick till maten och sen skulle de ha en väg att springa iväg upp till bergen. De sprang och sprang upp och tillslut så kom de fram till huset. De började knacka och dörren öppnades, en konstig gammal ekorre kom ut och undrade vad de ville ha. Jakob frågade om den här platsen var där magikern bodde och ekorren sa ja. Ekorren sa att hans namn var Ahmad. Jakob undrade om han kunde göra så att Jakob kunde spruta ut eld. Då sa Ahmad att Bob fick vänta ute. Jakob och Ahmad började gå in i huset, Bob hörde mycket skrik och vilde värtligen gå in för att se vad som händer fast 5 minuter senare så kom Jakob ut och han såg jätteglad ut. Han kunde spruta eld. Jakob undrade varför Ahmad inte ville komma till staden där de bodde och Ahmad sa att han håller på med en speciell sak. Han sa också att allt de

har gått igenom var en test om de var värda att få belöningen de ville ha. Jakob och Bob kom tillbaka till staden och alla blev imponerade och vad Jakob kunde göra. Alla blev glada till slut och alla i hela staden började ha en fest.

Sagan om Colins och Jeppes död Författare okänd

Det var en gång i ett land långt borta i en stor mörk skog. Där bodde de tre bröder var två av dem var extremt jobbig och det var Jeppe och Colin som var dem jobbiga. Men det finns en ond av dem tre bröderna och de var Hugo han var alltid arg och alltid sur på Jeppe och Colin. För att dem alltid bråkar och Hugo började bli tröt på Colin och Jeppe. Så han bestämde sig för att gå ut i den stora mörka skogen som va bredvid där dem bor och han hittade en bra liten grotta som han bosatte sig i den grottan. veckorna gick och Colin och Jeppe gick ut för att leta efter Hugo i den stora mörka skogen i flera timmar men hittade han inte. Hugo som levde jättebra i den här grottan i skogen hade lagt ut massa fällor som han hoppades att Colin och jeppe skulle trampa i. En dag så gick dem ut igen för att leta efter Hugo men då hörde Colin Jeppe skrika efter hjälp och för att han hade trampat i en fälla och när Colin kom fram så trampa han också i en fälla och då hörde Hugo de och tog på sig sin mask och gick ut till dem med en kniv i handen. Colin och Jeppe blev jätterädda och började skrika efter hjälp! Hugo gick till dem och slog dem i huvet så dem blev medvetslösa och drog dem in till grottan. Dagen gick och när de blev kväll så kom Hugo tillbaka till rummet där Colin och jeppe hade vaknat Hugo gick till sitt bord med massa knivar, burkar med gift och handgranater. Han tog en kniv och gick till dem och tänkte kniv hugga dem i hjärtat men då lyckades dem att fly från grottan och springer hem till sitt hus. De gick några veckor men Hugo hade kommit med en ny ide och han skulle ge Jeppe och Colin en flaska vin men de var både gift och vin i den för att han hade blandat vin och gift i flaskan den kom på posten och dem vart ju glada för att de trodde de va vin men de var gift i flaskan också men dem ställde flaskan i en vinkyl och drag aldrig upp den. Hugo vart så arg för att han aldrig lyckas med sina uppdrag. Nästa dag riggade han massa bomber och granater vid huset där Jeppe och Colin bodde. När kvällen kom så gick han ner till huset och kastade en handgranat mot huset och kabooomm så smällde det och huset började brinna och Hugo vart lycklig då levde han lycklig i alla sin dar.

Sagan om Trollet Rolf Författare okänd

Det var en gång för länge sedan ett fult troll som hette Rolf. Han hade två små öron, ett stort huvud och jättestora ögon. Han levde i en grotta mitt ute i en mörksvart skog som inget ljus kom in i för att alla träd var så stora och täta och taggiga men vasst barr. En dag så skulle Rolf gå ut och hämta mat så att han skulle kunna äta kvällsmat. Han letade, letade och letade men Rolf hittade inget han kunde äta. Trollet tänkte att om det inte finns något djur han kan äta så kan han kanske i alla fall äta bär, det brukade alltid finnas mycket bar så här års. Trollet gick längs den långa leriga stigen till den delen i skogen där det finns lite solljus. Men när trollet hade gått en stund så undrade han varför han inte hade sett något solljus han brukar alltid se solljuset när han är vid den här delen av stigen. Vad konstigt tänkte Rolf. Han gick fram till alla buskar och letade efter bär men han hittade inga blå bär han tänkte att om det inte finns blå bär så kanske det finns mycket hallon. Men Rolf hittade inga hallon alls inte ens ett ända bär på någon buske. Trollet var helt förvirrad vad skulle han göra nu han har ju aldrig varit utan mat i den här stora skogen! Rolf tänkte i några minuter om vad han skulle gör han hade inte ätit på flera timmar han var jättehungrig det var svårt att äta på tom mage. Det finns ett ställe där han aldrig hade varit förut där det fanns jättemycket mat. Men han visste att det var farligt att vara där för att det finns många farliga saker som var i vägen. Han hade inget val han var tvungen att ta risken för att han ska få mat. Rolf började gå till slutet av den stora skogen där han aldrig hade varit förut för att han var så rädd att han skulle bli attackerad av farliga djur som han aldrig hade set. Rolf var vid kanten av skogen och tittade ut genom tom taggiga träden och såg... ja, det får ni själva gissa! Snipp snapp snut, nu var sagan slut!

Eleonora i underlandet Författare: Nathalie Bergman

Det var en gång för länge sedan i ett land långt borta en prins. Prinsens namn var Alexander. Alexander ville hitta sig en prinsessa att gifta sig med. Han hade rest land och rike runt för att hitta sig den vackraste flicka han kunde tänka sig. Men det hade inte gått något vidare för prinsen. Alla visste att Alexander var ond och att så snart hans pappa dog skulle han ta över kungariket och styra det som det passade honom, Alexander var en väldigt självisk individ som aldrig tog hänsyn till någon annan än sig själv. En dag när Alexander kom hem från en av sina resor var han helt förtvivlad. Han tvivlade starkt på att han någonsin skulle kunna hitta sig den perfekta prinsessan. Men då knackade någon på prinsens sovrumsdörr. Där utanför stod den vackraste flickan som prinsen någonsin sett, hon hade långt ljusbrunt svallande hår och stora, vackra, blåa ögon. Flickan sa “jag tänkte bara fråga om du vill att jag ska städa ditt rum”. Prinsen blev helt stum, men fick till slut fram “j.a... gä.r.na”. Sedan satt prinsen på sin säng och iakttog flickan medans hon städade. “Henne ska jag gifta mig med “tänkte prinsen. Eleonora lämnade prinsens rum. “Gud vad han stirrade” tänkte Eleonora. Eleonora hade städat prinsens rum motvilligt, hon ville egentligen inte arbeta på slottet alls. Men hon var tvungen att göra det för att kunna försörja sig och sin styvmor Hjördis. Hjördis ja... hon hade blivit kvar med Eleonora efter att 10

hennes far dött i lunginflammation förra vintern. Hjördis avskydde Eleonora, men hon hade lovat hennes far att ta hand om henne efter hans bortgång. När Eleonoras arbetspass på slottet var över plockade hon ihop sina saker och drog sig hemåt mot byn. Hon gick med snabba steg genom staden och på vägen träffade hon sin bästa vän Petra. Petra var lång och slank med svart långt hår och gröna ögon. Petra och Eleonora hade varit bästa vänner ända sen de var små och Eleonora brukade alltid gå hem till Petra när Hjördis blev för irriterande. Men ikväll så var Eleonora tvungen att laga mat, så hon kunde tyvärr inte umgås med Petra den kvällen. Eleonora tog farväl av Petra och traskade vidare hemåt. Eleonora bodde i en fridfull by med stugor och massvis av blommor. Alla var trevliga och glada, förutom Hjördis då... När Eleonora öppnade ytterdörren sa Hjördis skarpt: rappa på med maten, jag är vrålhungrig. Okej, svarade Eleonora och började skala potatisen. När maten var klar och dem hade satt sig till bords hörde dem tre hårda knackningar på dörren. Öppna då! Röt Hjördis argt. Eleonora gick för att öppna dörren. Utanför stod sju stora starka män med rustning, får vi komma in? Frågade en av dem. - Ja absolut, prinsen får gärna gifta sig med Eleonora, sa Hjördis glatt och inställsamt. Dem stora starka männen hade precis berättat för dem att prins Alexander! ville gifta sig med Eleonora. Hjördis tyckte förstås att det var en bra idé, hon blev av med Eleonora och hade blivit erbjuden 700 tusen kronor av prinsen för 11

att få gifta sig med henne. Eleonora däremot skulle aldrig någonsin i hela sitt liv vilja gifta sig med prinsen. Men förstås så var det ingen som lyssnade på Eleonora. Två av männen tog bestämt tag i Eleonora och började föra bort henne mot slottet. Eleonora skrek, sparkade och bad om att få slippa. Hon slängde en blick bakåt och såg Hjördis stå där med ett hånande flin över hela ansiktet och en kista med guld vid sina fötter. Hjördis vinkade lite retsamt till Eleonora och då blev Eleonora rasande. Hon skrek och grät ännu häftigare och slet för kung och fosterland för att komma ur männens grepp, men det var hopplöst. Men plötsligt känner Eleonora att hon faller, men det tar aldrig slut. Hon faller och faller tills hon till slut landar i en mjuk bädd av något slags fluffigt gräs. Eleonora känner inte alls igen sig, sedan märker hon att det är en man som erbjuder henne hjälp upp. Mannen är lång, spinkig och gammal. Han har långt vitt skägg, runda glasögon och en lång mörkblå dräkt med guld detaljer. Eleonora tar mannens hand och frågar “vem är du?” - Mitt namn är Norrituss, jag är en berömd trollkarl här i underlandet och jag räddade dig från prins Alexander. - Underlandet? Frågar Eleonora. - Japp, här bor alla vi som inte riktigt passar in i den vanliga världen. Eller sådana som du som behöver fly den, säger Norrituss. Sedan pekar Norrituss uppåt. - Som du ser så har vi ingen himmel, vi ser den vanliga världen som genom ett fönster, säger Norrituss. 12

Eleonora tittar uppåt och ser staden som hon växt upp i underifrån. - Är vi i helvetet? Frågade Eleonora. -Helvetet?! Skrockade Norrituss. Nej du Eleonora, det här är underlandet. - Men... jag förstår inte, sa Eleonora. - vad är det du inte förstår? Frågade Norrituss. - hur jag kom hit, svarade Eleonora. Då berättade Norrituss om hur han sett Eleonora bli tvingad till slottet av männen i rustning och helt enkelt trollat fram en fallgrop till henne. - Jag kan förstås skicka tillbaka dig om du vill det men jag tänkte bara... - Nej absolut inte! avbröt Eleonora. - Okej, okej. Jag förstår, sa Norrituss ursäktande. Norritus började visa Eleonora runt i underlandet. Han visade höga berg med skimrande snö, stugor som liknade svampar, toppar och dalar, bäckar och åar och ängar med dom vackraste och mest färgglada blommor Eleonora någonsin sett. - Åh! Det här hade Petra älskat, sa Eleonora. - Vem är Petra? Frågade Norrituss. - Min bästa vän... svarade Eleonora. Eleonora insåg precis att hon troligen aldrig skulle få träffa Petra igen, tanken fick henne att sjunka ihop. Norrituss såg det och föreslog att han kunde trolla ner Petra också. Eleonora blev genast på bra humör. - Kan du verkligen det? Frågade Eleonora förväntansfullt. - Jajamensan, svarade Norrituss.

I nästa ögonblick låg Petra på marken mer förvirrad än någonsin, och Eleonora och Norrituss blev tvungna att dra hela historien för henne. Sedan hände allting väldigt snabbt. Eleonora och Petra blev erbjudna en liten svampstuga att bo i och Norrituss var tvungen att “gå på ett viktigt uppdrag” som han kallade det. Sedan var han borta. Eleonora och Petra började göra sin stuga mer hemtrevlig. Dem plockade blommor som dem sedan satte i vaser och målade tavlor som dem satte på väggarna. Det kom tillochmed en liten älva som ville hälsa dem välkomna. Här ville Eleonora och Petra bli gamla tillsammans, det blev dem också och dem levde lyckliga i alla sina dagar.

Slut!

Sagan om den smarta katten Författare: Loukas Deleglise

et var en gång, i en värld som heter Meowd, en smart katt som kunde spruta

eld. Katten var grå. En dag så förlorade han sina krafter och han ville ha tillbaka dem. Han hörde på tv att det finns en doktor som kunde fixa alla krafter, men doktorn var långt ifrån vart han var, så han behövde gå dit. Han tog med sig sin huusk japanska kniv och började gå.

Det fanns en stig som ledde till en stor skog, när katten gick där fanns stora troll med klubbor. Så han smög tillbaka ur skogen och gick en annan väg runt skogen. Katten gick i en djungel istället för skogen men det var stora kryp. Så han gick tillbaka igen till stigen. Han valde det 3:e stället som var en öken och det fanns stora gamar som letade efter mat. Katten smet förbi gamarna och ut ur skogen. Katten var bara 2/3 till doktorn så han fortsatte gå.

Han kom förbi en stor öken och det fanns ingen väg omkring den. Så han började gå igenom öknen. Det tog 3 dagar att gå och katten var väldig törstig. Katten försökte hitta någon som kunde ge han vatten. Efter att gå i timmar så kom han förbi ett stort hus gjord i träd. Han knackade på dörren på det stora huset. Ingen svara först men senare hörde katten fotsteg som kom till dörren. När han öppnade dörren så var doktorn ifrån tv:n där. Katten kom fram där han skulle. Katten gick in i huset och katten fick ett piller som skulle ge katten krafter. Katten tog pillret och nåra sekunder senare mådde han dåligt. Katten märkte att det var ett piller som var giftigt och efter en stund så rasade katten ihop på det kalla golvet i doktorn hus, död som en sten.

Slut

PRINSESSAN SOM BLEV INLÅST Författare okänd

Det var en gång i ett land långt långt borta. Prinsessan Elsa vaknade en morgon med en konstig känsla i magen, som att känslan sa att det skulle hända något dåligt men Elsa tänkte bort det och gick ner till sin pappa och mamma i köket. god morgon sa Elsa till mamman och pappan, god morgon sa dom drygt tillbaka. Efter en stund så gick Elsa upp till sitt rum och fick den här konstiga känslan i magen igen, hon undra varför hon fick den så hon gick ner till sin pappa och tänkte kolla om han visste. När Elsa frågar pappan varför man får konstiga känslor så sa han bara gå! Gå härifrån! Elsa sprang upp till hennes rum och började gråta förfullt. Pappan och mamman gick upp till Elsas rum och började skrika för ingenting och dom skrek att hon var ful och misslyckad unge, Elsa började gråta mer och mer. Sen efter en stund så låste pappan tornet som Elsa var i, efter många dagar, några veckor så fick Elsa se ut genom fönstret för första gången på länge. Elsa tänkte för sig själv “jag måste hitta en väg ut” Elsa gjorde en plan, hon skulle fråga sin pappa om en kniv till maten och så skulle hon spara den så att hon kan bryta upp fönstret. Det var dags för mat igen pappan kom upp med maten igenom ett hål lämnar han maten. Efter Elsa åt upp så packa hon sina saker och försökte flera gånger att bryta upp fönstret men det gick inte, hon blev besviken och la sig ner på det kalla golvet. Morgonen efter så tänkte hon vad hon hade gjort för att förtjäna det här, hon visste inte vad hon skulle göra längre. Hon sa för sig själv tyst “om jag frågar min mamma om två knivar så kanske jag kan få upp fönstret. Hon gjorde samma sak igen, hon fick två knivar och hon började bryta upp fönstret och det gick! Elsa blev så glad men hån kom på att hon inte kan hoppa från ett 40 meters torn. Hon började leta efter ett rep, hon hittade et under en byrå hon knyter fast repet i en krok och tar sina saker och hoppar ner. Hon springer so fort hon kan och lever lycklig i alla sina dar.

Erik och den gamla tanten Författare okänd

Det var en gång för länge sedan i ett land långt, långt borta en pojke som hette Erik. Erik var som vilken annan pojke som helst, eller ja nästan i alla fall. Erik var en pojke som gillade att vara mycket för sig själv och inte vara och leka med dom andra barnen för att dom ofta var elaka mot honom för att när dom andra barnen lekte i skolan satt Erik i skogen och lekte med små kryp, och var väldigt intresserad i naturen. Erik var nästan alltid hemma, eftersom han väldigt sällan umgicks med kompisar.

Men så en dag bara försvann Erik och hans mamma och pappa letade som galningar men ingen Erik. Lite senare den dagen kom det en gammal skruttig tant och knackade på dörren. Hon berättade att hon hade Erik i ett hus långt ut i skogen och om dom någonsin ville se sitt barn igen var dom tvungna att betala med ett annat barn inom 3 timmar. Föräldrarna blev såklart helt förskräckta hur skulle dom få tag på ett annat barn att ge tanten och på den korta tiden dessutom.

Dom satt en stund och funderade och funderade på hur dom skulle göra, och då kom pappan på att dom kunde försöka lura tanten med något som såg ut som ett barn som skulle uppehålla tanten så pass länge att dom skulle kunna ta tillbaka Erik och springa hem. Mamman tyckte de låt som en bra ide och dom började leta efter något som skulle spela barnet.

Det fick bli en bit ved in lindad i en filt och en mössa på. Nu när dom var klara med låsas bäbisen bar dom sig iväg mot stugan som tanten sagt att Erik skulle va i. när dom kom fram såg dom ett stort brunt ganska gammalt hus som nästan såg ut som de skulle falla isär. Dom började kolla runt och ser att tanten står på den rangliga trappen till huset med Erik, dom gör bytet så fort som möjligt och tar Erik och börjar springa så fort som möjligt genom den stora mörka skogen. När äntligen kommer hem skyndar dom sig in och låser dörren. Dom kramade om Erik och han berättade vad som hade hänt, och om att tanten hade tagit honom när han var påväg hem från skolan.

Efter några veckor så bestämde sig familjen att dom skulle flytta ifrån den lilla byn dom bodde i så att tanten aldrig skulle hitta dom igen. Erik började i en ny skola och fick massor av nya kompisar. Och sedan levde dom lyckliga i alla sina dar!

Det lilla rådjuret Körsbär Författare okänd

Det var en gång ett rådjur som var full med energi och hon och hennes mamma var ute och gick på en promenad. Och Körsbär som hon heter fick så mycket med energi så hon sprang i väg åt ett håll i typ 10 minuter utan att stanna och hennes mamma han inte i kapp. Till slut så var hon vilse och visste inte vart hon var men då såg hon några människor som var ute på en skogstur. Och då önskade hon jättemycket att hon var en människa igen för att hon hade vart människa innan och ville tillbaka till sin människokropp igen, hon är nöjd över sitt rådjurs liv. Hon gick ju vilse och samtidigt som hon önskade gick hon framåt och framåt och till slut så kom hon fram till ett hus. Hon gick in i huset och där stod en människa och runt omkring så var det massor av flaskor som var fulla med någon vätska. Mannen försökte att sjasa ut henne ur rummet som var fullt av värdefulla drycker. Nej nej nej sa körsbär jag vill bli en människa igen kan du kanske hjälpa mig frågade hon mannen. Jaha men då har du kommit till rätt ställe sa mannen. Här finns alla drycker som du kan tänka dig allt från att kunna prata till att kunna bli osynlig, så vad vill du ha. Jag vill ha en dryck som gör ett djur bli en människa, sa körsbär få se om vi har det men jag tror inte det är en väldigt sällsynt dryck du frågar efter de vet du eller? O ja sa körsbär det vet jag. Han gick in till ett rum intill och rörde i massa flaskor och han kom ut igen och sa nej tyvärr vi har inte den drycken men vill du att jag ska försöka göra en sådan dryck sade manen ja jättegärna sa körsbär Han försökte en gång men det gick inte och sen en till gång men det gick inte häller men den sista gången han försökte så to körsbär en klunk av drycken svalde och tre minuter senare blev hon en människa. Å helt fantastiskt jag måste hem till min mamma för hon sa om jag blir en människa någon gång så blir hon det också. Men det här betyder att jag måste flytta träffa nya människor och framför allt så ska jag njuta av att vara en människa och inte ett djur. Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.

Sagan om den coola hamstern och hans vänner Författare okänd

Det var en gång en hamster som hette Fluffis som tyckte att han var väldigt cool, han var så fluffig att till och med katten i grannskapet blev allergisk mot honom. Men denna hamster var dock lika smart som en inlagd gurka. Fluffis bodde med sina vänner i ett land långt, långt borta, landet var helt gjort av godis vilket gjorde de flesta illamående efter ett tag. Fluffis borde i ett hus som mer liknade en stor godissvamp än något annat. En helt vanlig dag i Fluffis liv så hördes en knackning på dörren. Han gick fram till kexchokladdörren och öppnade långsamt och där stog hans värsta fiende, katten Smartie som hade försökt äta honom två gånger. Smartie var en ung, smart katt och han var svart som natten (eller katten) -Åh kära coola hamster, skulle inte du kunna välsigna mig och lära mig att läsa? Undrade Smartie. J-jag kan i-inte läsa me-men jag kan hjälpa dig att hi-hitta någon som k-k-kan. Stammade Fluffis skräckslaget fram. Han skakade så mycket att det såg ut som att han skulle svimma när han tittade in i kattens kalla isblåa ögon. Men det verkade katten inte bry sig om då han hoppade högt av lycka och sade att de genast borde gå för att lära sig att läsa. Fluffis kunde bara nicka till det här förslaget, och så bar det iväg mot bättre läsning. Först gick de till den ledsna hunden men bara för att få samma svar som hamstern gav. Sedan gick de fram emot den stora, mörka läskiga skogen -okej då kör vi! Sade katten och så gick de in i skogen. Efter tre timmar av vandrande så slog de läger för natten tills hamstern hörde ett ljud från skogen. -TORGNY! -Hör du det där? Undrade hamstern förskräckt men katten sov redan djupt. Ljudet närmade sig och en drake visade sig. -NOM NOM! OOPS. Draken ramlade ner i en ravin. Sedan väckte hamstern katten och de sprang till huset som den paranoida hästen bodde i. Han ville inte lära dem att läsa men de fick en bok om hur man gjorde. Efter det så sprang de hem till byn men eftersom hamstern inte kunde lära katten att läsa dagen innan så åt katten upp hamstern. Och så levde dom olyckliga i alla sina dar. SLUT

Sagan om padd-prinsessan Författare okänd

Det var en gång en ganska elak och egoistisk kvinna. Hon bodde i ett lyxigt Paradis Med stora fönster och utsikt på sin stora trädgård. Där fanns det pooler, statyer, skulpturer träd, och vackra blommor I alla Dess former. Runt omkring trädgården fanns ett högt staket så att inga djur eller människor kunde komma in. Eftersom hon var så egoistisk ville hon inte har familj eller djur ingenting som kunde få uppmärksamheten ifrån henne. Hon ville vara i centrum och alla skulle se henne. Inne i sitt paradis som var ett palats hade hon rum fulla med kläder, smycken, skor och väskor i överflöd. Det var det som gjorde henne lyckligast i världen. Trodde hon…. Redan som liten hatade hon djur. Hon växte upp i en stor familj med många djur. Hon tyckte att alla djuren i huset fick mer uppmärksamhet än vad hon själv fick. Hon kände sig utfryst av hennes egna familj. Hon tyckte att alla djuren blev mer älskade än hon själv blev. Därför växte hennes hat mot framförallt djur. Hon har nu blivit 51 år. Och hatet mot djur har blivit extrem. Alla djur som råkade komma in i hennes trädgård dödade hon dom utan minsta tvekan.

En morgon när hon vaknar känns rummet mycket mycket Större. Hon var alldeles kall och slemmig. En fe flög fram, framför henne. Hon talade om, att du kommer att vara en padda tills du respekterar och är snäll mot djuren. Hon blev utskickad från paradiset av fen till ett litet hål i marken som låg i skogen. Tiden gick och hon började vänja sig mad alla djuren i skogen. hon insåg att djuren var hennes ända vänner och tillslut hade hon fått en ny familj som hon älskade lika mycket som dom älskade henne. Tiden gick och en dag kom fen tillbaka. Hon sa att nu kan du respektera och vara snäll mot Djur, så nu kan jag förvandla tillbaka dig Till människa igen. Padd prinsessan sa till allas förvåning nej tack. Hon stannade som padda I skogen. Och hennes paradis byggdes om till ett djursjukhus. Padd -prinsessan lyckliga i alla sina dar!

Sagan om Hugos död Författare: Jesper Kjellgren Det var en gång i ett land lång långt borta tre killar som hete Jesper, Hugo och Colin. Dem var 3 kusiner Colin och Jesper som är snälla men Hugo som är ond. En dag var de i skolan och de bråkade igen för de har bråkat ända sen i 6an nu går de i 9an. Både Jesper och Colin är trötta på Hugo för att han är så störig så de orkade inte med honom mer så de började planera en sak. Dem ville Styck mörda Hugo för de tänkte de skulle ha det så mycket bättre utan han. Jesper och Colin hade börjat tänka på hur de skulle göra det och då kom de på att det fanns ett slakteri som deras pappa äger och då tänkt de gå in dit och använda de saker som finns för att både stycka upp Hugo och hans tjejkompis Tuva.

Inne i slakteriet så var det mycket mörkt när de skulle kolla vad man kunde göra och då hittade dem en tornerings hörna men massa saker de skulle kunna använda till att stycka Hugo och tortera han. Några dagar efter dem hade varit i slakteriet så hade de hunnit tänka på vad de skulle göra och Hugo Jesper Colin och tuva skulle till slakteriet och kolla där för de brukar vara där tillsammans vissa dagar. De skulle leka tjuv och polis och Jesper och Colin satte på handbojor på Tuva och Hugo. Sen så tog dem till Styck hörnan tog fram en kniv och började med att hugga halsen av dem. Sen så fortsatt de med de andra delarna Efter de hade huggit av de andra delarna så gick de till Hugos tjej Maijas hus oh la både Hugo och Tuvas huvud på sängen. Sen så var Jesper och Colin glad och levde lyckliga i alla sina dagar.

Hemlös Författare: Adam Magomedov

Vlad, Maksim och Colin var bästa vänner dom var hemlösa. Den tog pengar från andra hemlös. När Colin hade samlat 100kr köpte han en lott och sen vann han 30 miljarder, och han köpte en flygbiljett och åkte till ett annat land. När Vlad och Maksim fick reda vad gjorde den Colin dom bestämde sig för att döda honom. Nar Vlad och Maksim hittade Colin ville dom döda honom. Men vakterna sparkade ut Vlad och Maksim. Dom bestämde sig för att spara pengar till vapen och fiska om 2 år och köpte kläder och vapen, de tillbringade fortfarande tre månader till med att skjuta. På natten klättrade de in i huset genom garaget, de trodde att alla sov, men det visade sig att han skulle ha gått för ett möte, och sedan kom han och hörde bilen. De tittade ut genom fönstret och såg mycket av vakter och de kunde knappt döda honom direkt. sa att det skulle vara bättre om de dödar någon då han tar pengarna för sig. Och sedan började de döda vakterna en i taget, de kom smygande bakom ryggen och dödade vakterna. Två timmar senare dödades alla vakter. Och Colin var på balkongen och drack te, och de puffade hadi runt Colins hals och sa åt honom att ge dem pengar, men Colin sa nej, de tog en granat, stoppade den i munnen och köpte den från balkongen nere.

Döden sved! Författare okänd

Det var en gång tre flickor, en av flickorna hade 7 syskon, En av flickorna hade nio syskon och en flicka var ensam barn. Dom heter Viramire mjaresdottir, Luna the unseen och Eladith aldorel. Viramire hade brunt hår och gröna ögon, Luna har gyllene hår och is blåa ögon, Eladith har svart hår och bruna ögon.

Dom tre tjejerna var bästa vänner, dom va med varandra varje dag. En dag så såg Viramite och Eladith en gammal dammen som gick in i Lunas hus. - Vem är det sa Viramite. -Jag vet inte svarade Eladith,

Dom gick till lunas hus och tittade in genom fönstret dom såg att den gamla kvinnan gav luna en slaks medicin Lunas mamma och pappa gråt. Men Viramite och Eladith förstod inte vad som hade hänt så dom tänkte knacka på och låtsas som att dom inte vet vad dom har set. Dom gick till dören och knakade dören öppnade sig och den gamla dammen gick ut och sa jag tror att ni inte får va här mer. Och sen gick hon bara, Lunas förändrar sa.

-att hon måste vila ett par dagar så ni kan inte va så mycket sa Lunas Mamma, -men vad har hänt frågade Eldith, -Jag tror att ni får veta det när hon är frisk igen sa Lunas Pappa, -okej svarade Viramite.

Då gick Viramite och Eladith hem till Eladith dom skulle prata om vad dom hade set dom blev ledsna för att dom förstod nu vad som var fel med luna hon var....!

Viramite och Eladith gick till skolan och såg Luna sita i klassrummet dom sprang in i klassrummet och sa. -Hej Luna sa dom i kör. -Hej tjejer sa Luna -vad hände igår fråga Viramite -Jag är sjuk så jag kan dö om jag anstränger mig för mycket svarade Luna -Va! Nej det får inte hända sa Eladith

En månad senare. Luna var så sjuk så hon dog, båda Eladith och Viramite var så ledsna så dom ville inte leva längre. En vecka senare så vägrade Viramite att leva längre så hon gick ut i snöstormen och hoppade ner för berget. Dom hittade kroppen helt frusen och död. Eladith förstod varför Viramite var död. alla i stan kom till Eladiths hus och frågade vad som hade hänt med Viramite det enda Eladith sa va att Viramite orka inte leva längre. Sen stängde Eladith dören. Eladith gråt och gråt tills en dag hämtade hon en kniv i köket och Holden den mot hjärtat och så var hon död. Alla i stan var så ledsna över att dom tre tjejerna som var så hjälpsamma och så glada tills nu. Nu tror människorna i stan att dom tre tjejerna leker med varandra uppe i himlen. Nu är sagan slut! 25

Drottningen och Karl i det billiga huset Författare okänd

Det var en gång en Drottning som bodde med en kung i ett jättestort slott som var jättefint. Drottningen ville rymma jättemånga gånger eftersom hon inte trivdes så bra med att bo med kungen. Kungen var jätteelak mot henne eftersom han inte ville bo längre med henne, men han ville ändå ha henne i slottet för att hon skulle ta hand om slottet som att till exempel städa det och laga mat osv. kungen ville bli ihop med Häxan men kungen ville inte att Drottningen skulle få veta om det. Kungen ville att hon skulle stanna kvar och jobba som en städerska i slottet och Häxan ville döda Drottningen så att Häxan skulle kunna bo med Kungen.

En dag så hade Drottningen städat klart allt i slottet och då så tänkte hon äntligen att rymma. Drottningen tog med sig alla grejer och kläder som hon behövde hon hade bara klänningar, men hon tänkte att hon kunde klippa dem så att hon inte skulle fastna med klänningen i den fina skogen. Som är full med träd och buskar som hon kunde trassla in sig med sina jättefina och jättelånga klänningar.

Om ungefär en timme så var hon klar och tänkte att rymma, hon tog med sig den tunga lila väskan med kläder. Hon gick ner för den jättelånga trappan och gick sedan ut till det stora slott staketet. Drottningen sa till vakterna som vaktade det jättefina slottet att öppna staketet så att Drottningen skulle kunna ta en liten promenad i skogen. Efter cirka 3 minuter så började Drottningen att gå in djupare in i skogen som var full med träd och buskar, så att man nästan inte kunde se himlen. Det var inte så jättemörkt men det på började att bli mörkt så Drottningen blev jätterädd att det skulle börja regna, eftersom hon inte hade med sig någon jacka.

När Drottningen har gått en liten bit så var hon så trött att hon ville sätta sig på en sten och sitta där tills det blir ljust igen men hon var så rädd att en varg eller något annat djur äter upp henne. Hon satte sig ner och började tänka på vad hon skulle göra nu eftersom hon inte visste det. Om några minuter så hör hon några ljud det hördes som att någon pratade, nu blev hon ännu mer rädd. Drottningen visste inte vad hon skulle göra, hon ställde sig upp från den kalla gråa stenen och gick framåt eftersom det var där hon hörde att någon pratade. Drottningen hörde pratet mer och mer, till slut så såg hon att det var många djur som satt i en ring runt den varma elden. Drottningen var jättefeg men hon gick fram till djuren och hälsade på dem. Djuren började prata med Drottningen och Drottningen berättade om sitt liv. När Drottningen berättade klart sitt liv så var djuren väldigt förvånade. Ledaren i den jättefina skogen var en jättesöt och jätteliten Hamster!

Kom Drottningen jag vill visa dig en sak! Sa Hamstern

Hamstern stannade framför den stenen som Drottningen hade för ungefär en timme sedan suttit på och tog upp den tunga stenen och slängde i väg den. Det var en flaska och inuti i flaskan så var det något som man kunde dricka så trodde Drottningen. -

Det är inte en vanlig dryck! Sa Hamstern

Vadå inte vanlig dryck? Är den farlig eller är den superspeciell? Frågade Drottningen

Den är väldigt speciell! Om du drycker den så blir du lycklig! Sa Hamstern

Drottningen är jätterädd att Hamstern ljuger och att hon inte kommer bli lycklig. Men Drottningen litar på Hamstern och börjar att dricka drickan. Långsamt så teleporterades Drottningen till en annan skog och den var inte så jättefin men det fanns fina träd och buskar i alla fall. Hon gick fram eftersom det var så ljust att man såg ett hus, det såg ut väldigt billigt! Drottningen tyckte att hus var billiga och att slott var det dyraste som fanns så hon var rädd att hon skulle bo där helt själv. Huset var liksom det värsta hon hade tänkt sig. Drottningen började långsamt gå fram till huset eftersom hon hade inget val. Drottningen öppnade långsamt den gamla dörren, och gick in i huset. Det stod en man som såg ut att vara jättestark. Drottningen blev jätterädd. -

Vem är du? Frågade Drottningen.

Jag heter Karl och bor i det här huset. Vem är du? Hur kom du hit? sa Karl och frågade förvånat.

Jag är en Drottning jag teleporterades hit efter att jag har druckit en dryck. Sa Drottningen.

Okej vad vill du då? Frågade Karl.

Jag har ingen stans att bo. Skulle jag kunna bo hos dig? Sa Drottningen.

Ja, jag har ett ledigt rum. Kom in! jag vill veta mer om dig, kan vi kanske gå till vardagsrummet och dricka lite te så får du berätta lite mer om dig själv? Sa Karl och frågade.

Drottningen och Karl satte sig i vardagsrummet och Drottningen började berätta allt som hände innan hon kom till Karls hus. Efter att Karl och Drottningen hade druckit te och när Drottningen hade berättat allt som hände med henne förre i livet, så blev Karl jättekär i henne. Till slut efter ett år så hade karl och Drottningen gift sig och bott i det billiga huset.

Själar av galenskap Författare: Zelda Sigurdsson

” Nu kan vi leva lyckliga tillsammans, för alltid ” Det var en gång i en stad långt, långt borta, i ett kallt land i norr, en 30 år gammal hög-alv vid namn Breilus, han var en väldigt kraftfull nekromantiker men han jobbade som helare för kungafamiljen i ett rike vid namn Glenmoril. Han behövde dock hålla sitt riktiga yrke hemligt för riket eftersom många anser att nekromanti är fel, även om man använder det med bra avsikter, så skyddet av kungen var väldigt hjälpsamt. Pengarna som kom med jobbet var dock inte så viktiga för honom då han redan var väldigt rik. Under tiden då Breilus jobbade för kungafamiljen så lärde han känna mörk-alvs prinsen av Glenmoril vid namn Jokneir. Han var väldigt intresserad av magi så när han fyllde 29 år så önskade han sig av Breilus att han skulle få lära sig magi. Breilus såg inget fel med detta och gav honom några böcker om enkla förtrollningar och hur man brygger brygder. Breilus märkte senare att Jokneir hade potential och gav honom en bok om svartkonst. Han behövde då hålla deras möten hemliga vilket var ganska svårt eftersom Jokneir var väldigt pratglad. 1 år senare börjar rykten spridas och folket i riket börjar ana att Breilus inte är den han säger at han är. Han inser då att han måste fly, och lämna riket bakom sig. Jokneir som snart skulle fylla 30 år, och därmed ta över riket, blev likblek och skräckfylld när han fick höra detta. -Du kan inte lämna mig här! Ta mig med dig, du kan inte förneka att du kommer sakna mig! Jag är din vän, jag kan till och med allt om dig, du kan inte bara ignorera det! ropar Jokneir ut i ett desperat försök att övertyga Breilus. -Du vet att jag inte kan ta med dig, det är inte rätt mot riket, de behöver dig som en ledare. Svarar Breilus lugnt. Jokneir faller ner på sina knän och höjer sina händer mot sitt ansikte som för att börja gråta. Breilus stoppar kort innan han ger upp och säger: -Okej, du kan följa med mig bort från riket. Jokneir ser glatt på Breilus och slänger sig mot honom och kramar om honom, medans Breilus står stelt och stirrar på honom. De lämnar riket samma natt, Breilus lyckas ta med sig allt sitt guld och sina magiska föremål och böcker, resten blir kvarlämnat. Jokneir måste tyvärr lämna riket tomhänt, då alla hans ägodelar är starkt skyddade av slottets vakter. Det var inte förrän de gick igenom skogen och Jokneir inte hade något av värde då han märker hur rik Breilus faktiskt är. Han hinner inte tänka innan han slänger ur sig: -Hur blev du så rik? du har väl inte snott det, eller? Breilus vänder huvudet och blänger surt på Jokneir medans de går långsamt genom den mörka skogen, han pausar kort innan han vänder sig framåt och svarar: -Arvspengar, mina föräldrar blev mördade av en lönnmördare när jag var väldigt ung så jag fick allt de ägde. Det är därför jag ville lära mig magi, så att jag kunde hämnas på alla onda personer i världen. 29

-Oj, det hade jag ingen aning om… säger Jokneir. Han kollar skamset ner i marken medans de går, och önskar att han inte hade sagt något. -Det är okej, säger Breilus efter en stund, du kunde inte ha vetat. Jokneir ler lite och de fortsätter gå. För första gången på länge så känner han sig trygg. han känner sig faktiskt glad. -Du behöver inte ha kvar dom där trasiga kläderna vet du, jag kan köpa nya åt dig, säger Breilus efter ett tag. -Det är okej, det går att sy ihop dom. Och du ska inte behöva köpa nytt åt mig, jag klarar mig helt okej, svarar Jokneir. -Din förlust, lägger Breilus till och rycker på axlarna. De hade nu nått en liten by en bit bort från riket. Inte nog långt bort för att stanna permanent, men nog långt bort för att stanna där ett litet tag iallafall. De hittar ett gammalt värdshus men innan de går in så tar Breilus av sig sin svarta kappa och ger den till Jokneir. -Ta på dig den här, om du går in med dom kläderna kommer vi utan tvekan bli rånade, det finns många tjuvar här så det är viktigt att vi smälter in, säger Breilus Jokneir tar tveksamt på sig Breilus kappa, han märker snabbt att den luktar av rök och regn, men den är fortfarande mysig. Den släpar i marken när han går eftersom Breilus är lite längre är Jokneir. Breilus ler kort när han ser Jokneir innan de fortsätter. När de stiger in i värdshuset blir det helt tyst, alla som har suttit och pratat tystnar helt och ägaren ser oroligt på Breilus. Jokneir känner sig helt osedd vilket är något han är väldigt ovan med. Breilus och Jokneir går fram till bardisken med ägaren bakom. -Vi tar ett rum för två, säger Breilus till ägaren och ger honom några guldmynt. Ägaren ser nöjd ut och pekar mot en trappa vid andra sidan rummet. -Vårt bästa rum till en bra man, säger ägaren och ger dom en liten, rostig, nyckel. När de har kommit in i rummet lägger de sig i en varsin säng. -Jokneir, säger Breilus. Jokneir vänder sig mot Breilus och ser frågande på honom. -Lova att aldrig använda dina magiska kunskaper för ont, och döda aldrig någon. Jag är orolig för dig, magin har, förändrat dig... Jokneir ser besviket på Breilus innan han svarar: -Hur kan du tro att jag skulle göra något sånt? Det finns folk som förtjänar att dö men jag skulle aldrig skada någon om de inte var i vägen för mig! Breilus kan inte hjälpa att vara orolig, och Jokneir kämpar för att hålla in tårar tills natten faller. Han har blivit förrådd av den han beundrar mest. De hinner sova en kort stund innan de måste gå vidare. De reser länge och långt genom berg, skogar och städer. Till slut når de en stor stad i söder, långt bort från riket. De köper ett stort hus i sydöstra änden av staden. De måste köpa nytt av allt de lämnat bakom sig så efter några dagar av att 30

lära känna området går de på en promenad igenom affärs delen av staden. Det finns en lång väg av sten som går igenom hela staden, den delas upp i små gränder mellan alla stenbyggnader som de större affärerna ligger i. De går in till marknaden och Breilus ger Jokneir en liten påse med några guld och silvermynt -Jag går och letar efter några dekorationer till huset, köp några kläder till dig själv, säger Breilus innan han går in i en byggnad med en skylt där det står “Smått och stort, Tavlor, krukor och allt mitt emellan”. Jokneir går till andra sidan av vägen och går in i en liten klädbutik, han köper en lång mörklila kappa, en väst och enkla kostymbyxor. Han köper även en liten dolk ur en vapenaffär, han lägger den i högra fickan av sin kappa. När har är klar går han ut ur affären och ser Breilus, han börjar gå mot honom men när han kommer närmare ser han att Breilus inte är ensam. Det står en kvinna bredvid honom som skriker åt honom. Jokneir känner ilska gå igenom honom och rör sig snabbt mot dom medans han långsamt lyfter händerna som för att använda magi. Breilus försöker lugna ner kvinnan och ser Jokneir som nu bara är någon meter bort gå mot dom och känner att något är fel, han tar tag i Jokneirs arm och drar i väg honom till en gränd mellan två byggnader. -Aj, varför tar du tag i mig så hårt? Det där kommer definitivt lämna ett blåmärke... slänger Jokneir ur sig. -Vad gör du?! Du kan inte använda svartkonst på henne, du kan råka döda henne! Vi dödar aldrig någon för att få som vi vill! Säger Breilus Argt till Jokneir. Han ser besviket på honom. -Jag ville bara skydda dig! Svarar Jokneir. Den där idioten ska inte få stå och skrika åt dig... Breilus släpper Jokneirs arm och går snabbt därifrån, förtvivlad och arg. Jokneir springer snabbt efter. -Även om jag dödade henne så skulle ingen kunna göra något åt det, vi är båda kraftfulla nog att ta ner alla här, och tillsammans, vi kan ta över världen! Jokneirs ögon är fyllda av galenskap medans han försöker ge Breilus en kram, -Är du med mig, eller mot mig? Breilus tar ett steg bakåt och ser hur Jokneir galna leende försvinner medans han sänker armarna. -Du är helt galen... Säger Breilus. Jokneir blir mer och mer vansinnig och springer mot Breilus, Breilus lyckas kasta undan honom åt sidan. Medans Jokneir ställer sig upp springer alla i närheten bort för att undvika bråk. Regnet droppar och Breilus springer bort från marknaden till delen av sten vägen som leder till deras hus, Jokneir springer efter honom och när de kommit dit slår han Breilus. Han faller till marken men lyckas dra ner Jokneir med sig, han slår honom i ansiktet. Breilus hukar sig över Jokneir och håller fast honom för att han inte ska kunna fly. -Heh, du kunde visst stoppa mig, säger Jokneir och skrattar med blod som rinner ned för sitt bleka ansikte och droppar ner på marken. Förlåt, jag skrattar när jag är nervös. -Jokneir, snälla gör inte det här, jag kan hjälpa dig, det här är inte du. Svarar Breilus ledsamt. 31

Jokneir hostar och säger: -Jag har en sista fråga. Tänkte du någonsin på mig som, som din vän? Som en riktig vän, någon du kan lita på? Breilus stoppar innan han svarar: -Ja, såklart jag gör. Jokneir skrattar kort och säger sedan: -Haha, Då är du nog lika galen som mig. Han tar dolken från sin ficka och hugger Breilus i sidan av magen, han faller ihop på marken och håller om såret vid magen. Jokneir tar tag i Breilus. Han sätter sig på knä och håller honom i sin famn. -Jokneir... vad har du gjort... stammar Breilus fram. Han drar med skakiga händer ut dolken och slänger den på marken bredvid sig. Med skakig röst får han fram: -Vi har verkligen varit igenom mycket, eller hur Breilus? Breilus? Breilus svara på mig, det här är inte kul. BREILUS! I panik försöker han hålla för Breilus sår för att stoppa blödningen. -Nej, nej, nej, nej, nej. vakna då! Han skakar om Breilus livlösa kropp medans regnet öser ner på honom och sköljer bort blod och smuts som har torkat på hans bleka händer. Han inser då att han har dödat den enda som faktiskt brydde sig om honom, hans enda och bästa vän, den enda som älskade honom, den enda han någonsin älskat. Jokneir sätter händerna för ansiktet och tårar droppar ner på Breilus. Han lägger sedan huvudet på Breilus bröstkorg och börjar skratta okontrollerat. ”Nu kan vi leva lyckliga tillsammans, för alltid” viskade Jokneir i Breilus öra. Han tog då upp dolken från marken och högg sig själv i magen. Han föll ihop på marken bredvid Breilus och tog hans hand.

De tog sedan sina sista andetag, tillsammans.

Sagan om prinsessan i tornet Författare: Evelina Svahn

I ett land långt, långt borta i en mörk skog, fanns det ett torn. Tornet var väldigt högt och helt täckt med rankor och rosbuskar. I tornet bodde en prinsessa. Hon var mycket vacker och speciell. Hennes hår var mörkt och långt och hennes hud var mycket ljus. Prinsessan var speciell, hon hade en hemlighet som bara prinsessan, hennes styvmoder och hennes far visste om. Hon kunde förvandla vad som helst till vad hon än ville. Men hon var tvungen att vara försiktig eftersom kraften kunde försvinna om hon råkade använda den på ett själviskt sätt. Med prinsessan bodde även hennes styvmoder. Hon hade svart hår och hud vit som snö. Hon var även en mycket elak person. Prinsessan bodde bara med hennes styvmoder eftersom hennes far dog när hon var mycket liten, men det var så länge sedan så hon minns inte hur han dog. Prinsessan fick aldrig ett namn. Efter att hennes far dog, såg inte styvmodern någon mening med att ge henne ett namn. Hon var väldigt hjärtlös av sig. Tornet fick bara lämnas om styvmodern var med henne. Varje gång prinsessan och styvmodern skulle lämna tornet, fick prinsessan använda ett litet föremål att 33

förvandla till en lång stege som hjälper dom att ta sig ur tornet. Men prinsessan kunde inte göra det när hon var själv, det skulle räknas som en självisk önskan. Och då skulle hennes kraft försvinna. I många år hade prinsessan försökt att rymma från tornet och hennes styvmor. Men det gick bara inte. Det fanns bara inget sätt att göra det på utan att hennes krafter skulle försvunnit eller att någon skulle märkt något. Det var en tidig morgon, ljuset från solen lyste in genom springorna i stenväggen. Rummet var väldigt tomt. Det enda som fanns där inne var prinsessans säng och ett litet bord i ett hörn av rummet. Prinsessan suckar. “Ännu en dag som jag måste ta mig igenom.” Tänker hon. Hon stiger upp ur sin säng och rör sig ut ur rummet. Så fort hon kommer ut ur sitt rum, så hör hon ljud av fotsteg. Ljudet blir högre och högre. Det tystnar och en skugga visar sig. Även om det borde vara väldigt självklart vem det är som kommer, så blir prinsessan alltid nervös och rädd när hon hör dom fotstegen. Skuggan rör sig närmare och ett ansikte visar sig. Ansiktsuttrycket av personen var skrämmande. Prinsessan känner hur hennes ben blir svagare och svagare. Tillslut ramlar hon ihop på golvet. Skuggan kommer närmare och närmare. När den är tillräckligt nära så visas hela personen. Nu syns det tydligt att det är styvmodern som står bara några centimeter ifrån henne. Styvmoder stannar och tittar långsamt ner på prinsessan som sitter på golvet och ser helt hjälplös ut. Länge står hon där och bara tittar. Prinsessan tittar rakt ner i marken och är helt livrädd. Styvmoder får till ett skrämmande leende på hennes läppar och börjar att gå förbi henne. När hon har gått så långt bort så att hon inte syns längre, så andas prinsessan ut ljudligt. Detta brukar hända henne varje dag, men prinsessan blir alltid lika rädd varje gång. “Man vet bara aldrig om hon kommer att göra något.” Säger hon tyst för sig själv. Långsamt ställer hon sig upp igen. Hennes ben är fortfarande väldigt ostadiga. Hon vet att hon måste träffa henne igen framöver, så hon skyndar sig upp och går snabbt efter styvmodern. När hon märker att hon står precis bakom henne så stannar hon till. Styvmodern vänder sig om och stirrar så där läskigt igen. Prinsessan blir nervös igen. Styvmodern tar ett djupt andetag och säger “Jag måste ut på ett snabbt ärende, du stannar här.” Sedan vänder hon sig om och går. Prinsessan står bara still och är helt tyst. Hon tittar upp från golvet. Styvmodern har vänt på sig igen. “Varför följer du inte med och hjälper mig?” Säger hon mycket surt. “Oj, förlåt.” Svarar Prinsessan och börjar gå. Styvmodern ställer sig framför fönstret som är högst upp i tornet. Prinsessan tar fram en bit sten. Hon håller den utanför fönstret, stänger sina ögon och sedan önskar hon att den ska förvandlas till en lång stege. Så som hon önskar blir det. Hon fixar till den så att den står stadigt på marken. Styvmoder puttar bort henne mot sidan och börjar gå ned för stegen. När styvmodern har kommit ned, så puttar hon ned stegen från fönstret så att prinsessan inte skulle kunna klättra ned. Prinsessan vet att styvmodern alltid går väldigt långt bort, även fast hon precis har sagt att hon sa iväg på “ett snabbt ärende.” Prinsessan känner verkligen att hon 34

behöver komma här ifrån. “Jag kommer inte att klara av att leva här med min styvmoder som bara vill ha kvar mig för att göra sig själv rik.” Viskar hon. Hon känner hur det börjar komma fram tårar ur hennes ögon. “Det måste finnas något sätt som jag kan lösa det här på.” Tänker hon. Länge sitter hon och tänker på vad hon ska göra. Hon hade aldrig provat att ropa efter hjälp eftersom hon var rädd att styvmodern skulle få reda på det. Men vad var det värsta som kunde hända egentligen? Prinsessan ställer sig framför fönstret och tittar ner. Tornet var väldigt högt... Hon tar ett djupt andetag och gör sig redo för att ropa efter hjälp. “Hjälp!” Skriker hon minst 20 gånger. “Det verkar helt hopplöst, jag kommer aldrig kunna komma här ifrån” Tänker hon. Allt är helt tyst. “Skulle det göra något om kraften skulle försvinna? Skulle jag bara inte kunna önska mig en stege och sedan är det bara klart?” Viskar hon tyst. Men helt plötsligt hör hon små fotsteg. Men denna gång kommer det inte från tornet... Det kommer utifrån. Hon vänder sig om snabbt för att se vem det är. Först kunde hon inte riktigt se någon, men efter en stund ser hon tre korta människor som kommer springandes fram. Den första var klädd i rött, den andra var klädd i blått och den sista var klädd i grönt. Prinsessan börjar skrika efter hjälp igen. De små människorna stannar för en liten stund och tittar sedan upp mot prinsessan. Den som var klädd i rött ropar: “Hur kan vi hjälpa dig?” Jag måste ta mig ut ur tornet på något sätt, men jag vet inte hur!” Ropar Prinsessan tillbaka. De tre Dvärgarna tittar på varandra och börjar diskutera om hur dom ska hjälpa Prinsessan. Efter en stund ser Prinsessan hur dvärgarna springer till baksidan av tornet. Det tar ett tag tills prinsessan ser att de springer tillbaka med en av rankorna som sitter på tornet. Prinsessan bara tittar på dom med en fundersam blick. “Vad ska jag göra med den?” Frågar hon. “Försök att glida ned på den” Svarar dvärgen i grönt. Prinsessan blir nervös. “Tänk om min styvmor kommer tillbaka, eller tänk om det skulle hända något?” Tänker hon för sig själv. Länge står hon bara och stirrar ut... Om hon inte gör det, så finns det stor chans att hon aldrig kommer ut ur tornet. Hon börjar att röra sig närmare fönstret. Sedan klättrar hon upp för fönstret. Långsamt tittar hon ner. Hon tar greppar fast i rankan. Dvärgarna tittar upp på henne, de ser också lite nervös ut. Långsamt och försiktigt försöker hon glida ned på rankan. Hennes kropp känns helt svag och skakig. Hennes händer var täckt med handsvett, så hon höll tajt i rankan för att inte glida ned. Prinsessan känner hur hon börjar att tappa greppet, men hon försöker ändå att hålla i så hårt hon kan. Men tillslut tappar hon greppet och känner hur hon faller ned. Hon stänger fort ögonen för att inte se vad som händer. Men hon kände aldrig hur hon föll till marken, utan det var något som fångade henne. Hon öppnar ögonen och ser att dvärgarna hade samlats och fångat henne tillsammans. Prinsessan fattar inte riktigt vad som precis hände, men hon ställer sig upp försiktigt och tackar dvärgarna. Hon har äntligen tagit sig ur tornet. Hon kunde verkligen inte tacka dvärgarna tillräckligt mycket för att dom hjälpte henne. Dvärgen i blått berättar för prinsessan att det finns en plats en bit bort, där prinsessans styvmoder aldrig skulle kunna hitta henne. Och dit gick dom och levde lyckliga i alla sina dagar.

Medicin att dö för Författare: Kevin Tollan En gång i tiden för många år sedan i en mörk by utan namn fanns det ett barn vid namnet Kolnos, Kolnos hade svarta ögon och smutsiga kläder. Hans far mådde dåligt och kunde därför ej arbeta. Detta betydde att familjen ej hade tillräckligt mycket pengar för att köpa mat.

En dag bestämde sig barnet att försöka hjälpa sin far, han hoppade på en vagn till staden. Det tog 3 långa dar att komma till staden, Kolnos åt råttor och drack urin men till sist kom han till staden. Staden var stor och mörk. Med råttor på gatorna och avföra runt husen, Kolnos behövde finna någon som kunde hjälpa honom hitta ett ställe där de sålde nattkvist, en drog som skulle bota hans fars sjukdom, men nattkvist var dyrt och svårt att finna. Han började med att gå till ett värdshus på andra sidan gatan. När han kom in kände han den ljuva doften av äppelpaj och cider. Han frågade värden om han inte kunde få lite cider och paj. Värden sa att han behövde betala 3 silver för detta, Kolnos hade 13 silver och tänkte att det ej skulle skada att köpa lite paj. Han åt sig mätt och full. Han lämnade värdshuset utan att fråga om nattkvist, han vandrade och vandrade igenom de mörka gatorna av staden. Till sist orkade han ej gå något längre och bestämde sig att han skulle lägga sig och sova på en hög hö.

När kolnos vaknade nästa morgon började han med att fråga runt om de viste vart man kunde köpa nattkvist. Han frågade 3 personer, de visste inte vad nattkvist var. Han frågade då 3 personer till, de sa att det viste vad det var men ej vart man kunde köpa det. Han tänkte då att han bara skulle fråga en till person. När han frågade den sjunde personen fick han äntligen ett svar, mannen sa att det fanns 3 apotek i staden som sålde nattkvist, Grovtroll, Bitterflax och Vitmask. Kolnos bestämde sig med att börja med Grovtroll, han tackade mannen och började att ta sig emot Grovtrolls. Enligt mannen låg grovtrolls jämt bredvid den östra porten till staden, när han var vid Grovtroll så frågade han läkaren om han hade någon nattkvist. Läkaren sade att de ej hade någon nattkvist kvar, Kolnos tackade läkaren och begav sig till Bitterflax. Bitterflax låg i torget i mitten utav staden. När Kolnos kom dit så frågade han läkaren om de hade lite nattkvist, läkaren sade ja, Kolnos blev väldigt glad och frågade vad det kostade. Läkaren sade 30 silver, Kolnos frågade läkaren om han inte kunde sänka priset till 10 silver. Läkaren sade nej och sparkade ut Kolnos ut apoteket, han hade en till chans. Han började vandra emot den södra delen utav staden, en timme senare var han framme, det var mörkt och det regnade. Han gick in i butiken och frågade pestläkaren om han kunde få lite Nattkvist. Pestläkaren sade att det skulle kosta 40 silver, Kolnos kunde inte förstå priset. Det var så högt! Kolnos förstod ej priset och detta var hans sista chans att få Nattkvist. Han tog Flaskan och började springa ut ur apoteket. Pestläkaren blev rasande och skrek till, han började jaga efter Kolnos. Kolnos 36

halkade på en sten några meter bort. Han försökte resa sig men hans ben vek och han rasade igen. Läkaren gick emot honom med en yxa och några verktyg. Han började med at bryta barnets knän baklänges, sedan drog han ut Kolnos tänder. Och till sist drog han ungen till en bro, och hög Kolnos i bakhuvudet med sin yxa. Sedan kastade han Kolnos ner i den svarta floden. Blodet rann ner för gatan, blodet utav barnet som var mördad.

Kolnos far dog 3 dagar senare på grund utav sjukdomen, hans mor och bror dog under vintern nästa år för att behövde leva ute på gatorna. Och det sägs än I dag att man kan höra barnets skrik ute vid bron. Slutet gott, allting gott!

Sagan om Fröken Mirabell Författare okänd

Någon stans väldigt långt borta bor ett väldigt lyckligt par Mirabell och Steffen, Dom bor i ett tegelhus precis brevid kremerings huset Mirabell har ljus blont hår och bruna ögon, Mirabell är lång och smal. Steffen har svart hår och gröna ögon, Steffen är kort och tjock. En dag… Mirabell ska precis koka fisken men något saknas det finns inga örter, hon letar och letar tillslut frågar mirabell, -Steffen kan du gå till torget och köpa örter? -Nja, nej jag ska fiska gör det själv! Utropade Steffen argt -Ska jag göra allt i detta hus? Eller? -Ja klaga inte. Steffen går fram till Mirabell och slår henne. Mirabell börjar gråta och lämnar huset, hon går i riktning mot torget. Steffen springer efter och grepar tag i mirabells arm. vart ska du? Fräser Steffen. -bort från di, mirabell ändrar sig och säger sedan, ner till torget såklart, vi har slut på örter jag måste fixa nya. Ja just det, men skynda dig! Fräste Steffen irriterat Men Steffen, vägen är lång att gå och örter är inte gratis. Jag sover på hotellet ikväll jag kommer hem innan soluppgången. Steffen släpper taget om Mirabell och hon vandrar ner emot torget, hon går mellan kiosk och kiosk men inga örter finns idag, mirabell inser att hon inte kommer hinn få tag i några örter, vad ska Steffen säga nu, tänkte mirabell högt. Jaså en kille. Sa någon med glad röst. Mirabell börjar gråta och mannen ger henne en stadig kram. Ve vem är du? stammade mirabell med gråten i halsen. Prins Jack sa mannen, kan jag hjälpa dig på något sätt? Jack ta tag i mirabells händer och frågar varför är du så ledsen? Det kan vara töntigt men jag hittar inga örter och jag lovade Steffen att vara hemma innan soluppgången. Han blir så arg jämt, slås och skriker, jag vill inte tillbaka hem men vart ska jag ta vägen? Mirabell börjar gråta igen. 38

Men herregud, kom. Jack leder mirabell mot den kungliga vagnen. Sätt dig här du får sova på slottet inat och örterna behöver du inte tänka på det fixar min butler. och hem till stugan ska du. Okej tack, sa mirabell med låg röst. Mirabell åker med jack till slottet vägen är gropig men tillslut kommer dom fram till ett slott med vitt etrars havsutsikt, vit tegelmur och röda mattor. Jag har kommit till paradiset utbrast Mirabell. Om du har skrattade jack du får stanna så länge du vill. Mirabell tittade på jack, och sa men med mig kan du inte synas jag ser ut som en gammal piga. Nejdå jack klappade sina händer och ut genom portarna kom en man kläd i svarta byxor och svart kavaj. Det var butlern George hette han men han ville bli kallad herr griske, jack bad herr griske att kalla på skräddaren i byn så min kära Mirabell får nya kläder, Sa jack och log, var snäll och visa Mirabell till hennes rum. Hur länge blir hon kvar sa herr griske, med ett flin på läpparna. Ja du herrn tills hon hittar en make och flyttar till någon bra man, Sa jack och la sin hand runt mirabells kalla och frusna händer. Om inte börjad jack men ändrade sig och sa sedan herr griske, var så god och visafröken mirabell till hennes rum, jag ska gå och tala med min mor. Ja herrn, den här vägen fröken mirabell, sa butlern och visade mirabell till ett rum med vita gardiner, rosa tapeter, en stor säng och en garderob fylld av klänningar, sitt här och vänta sa herr griske. Skräddaren kommer snar och fixar dina kläder, sen ska du äta middag med ers kungligheter. Innan mirabell hinner säga något ringer en klocka, jag måste gå. Stanna här sa herr griske och gick. Väl ner i tronsalen står Steffen med en pistol mot drottningens huvud och prinsjack ner slagen på golvet med en kniv tvärs genom handen. Hämta henne, jag vet att hon är här. Ge mig Mirabell så får drottningen leva. Ett ögonblick bara så ska jag se efter om jag kan hitta någon mirabell sa herr griske och rusade iväg och in på mirabells rum och sa Steffen är här. Han har skärt en kniv i jacks hand och hotar att skjuta drottningen om inte du blir överlämnad. Men vad ska hända sa mirabell och brast ut i gråt. Tyvärr finns bara en lösning men det kräver mycket av dig. Vaddå, jag gör vad som hällts Stick denna i hans huvud, vi gör såhär sa butlern och lutade sig över mirabells huvud. Plan som plan sa han sedan och tog med Mirabell ner till tronsalen. Mirabell kommer springande in i rummet Steffen stop, jag är här. Sa mirabell och sprang emot Steffen, men det var försent där på golvet där precis brevid jack låg drottningen med en kula, en kul i huvudet. Mirabell ville gråta men stoppade tårarna 39

och slängde sig i Steffens famn nu är allt vårt nu kan vi leva rikt sa hon och stack kniven rätt genom Steffens huvud. Mirabell springer till jack lyfter honom så hon har hans huvud i knät. Åh jack, snälla förlåt för jag utsatte dig för detta. Det är okej, enda såret kommer att vara min mor men ah en av slottets sjukvårdare kommer och lindar in jacks hand och för honom till jacks sovrum. Det knackar på dörren. Jack lyfter på sitt huvud och säger sedan kom in. Det är mirabell hon rusar fram till jack och kramar honom, hur mår du? Vet du vad strunt samma jag har ordnat en grej till dig. Men du måste följa med mig ut på en promenad sa mirabell och tog jacks arm och förde honom till den kungliga vagnen. Vad gör vi här frågade jack och stirrade förskräckt på en kyrka. Vit med svarta kors. Jo du ska få ta farväl till din mamma, kom nu jag har fixat allt. Väl efter begravningen hemma i slottet så går mirabell ner till tronsalen där middagen ska hållas. Men nere i tronsalen väntar en överraskning, jack står ner på knä mitt framför mirabell, allt blod rusar mellan tårna och huvudet. Jack harklar sig och säger sen, Mirabell din vecka här på slottet har varit fantastiskt tänk att de fanns något som hette malört det hade jag aldrig vetat om det inte vore för dig men den stora frågan är Vill du Mirabell Stork gifta dig med mig? Mirabells kinder blev röda som rosor och blodet varmare än eld. Mirabell fick inte ur sig något, på flera minuter men sa sedan Ja jack jag vill jättegärna gifta mig med dig. Jack log satte den stora diamantringen på mirabells finger, snurrade henne i luften en gång och gav henne sedan en kyss mitt på munnen. Det var en kyss bättre än någon annan det kändes som om mirabell sov på rosor i skogen och snart skulle vaka av Steffens boxningar men nej, hon befann sig mitt i livet, i ett ögonblick som aldrig ska få ta slut. Mirabell skrattade och sa vi ska gifta oss om max en vecka. En vecka senare. Musik hörs från klingande kyrkklockor, och prästen ställer frågan till jack. Prins Jack Grande? tager du denna Fröken Mirabell Stork till din maka för att älska henne i nöd och lust? Ja! Fröken Mirabell tager du denna prins Jack Grande till din make för att älska honom i nöd och lust? Ja! Nu kan ni kyssa varandra. Folkmassan applåderar Jack lyfter upp mirabell och skriker nu kan vi leva lyckliga i alla våra dagar.