k rönik a isabelle ståhl
SFÄRERNAS MUSIK På gymnasiet hade vi musikteori på schemat sin hand; en pust av urgammal, vild magi. varje onsdag. Till skillnad från alla andra förutsägbara och Grekerna skaldade om sfärernas musik, den himmelska musik rudimentära ämnen så blev den där entimmeslektionen i ett dragigt som sades genomljuda himlasfärerna. Det är ingen dum tanke – vindsrum en oförglömlig odyssé in i ett väsens innersta. Att dissekera dagens astrofysiker inser att universum är en speldosa. Vår sol musiken till dess minsta beståndsdelar för att sedan upptäcka att fungerar som en enorm kyrkklocka; dess heta gas svänger oavbrutet den nästan bara är fysik, och att förstå hur oändligt komplext och skapar tusentals olika toner som astronomerna observerar musikskapande är blev ett av mitt livs största aha-upplevelser. men som vi inte kan höra. Solvibrationerna är så långsamma att Många gånger blev jag rädd. På samma örat inte ens skulle uppfatta dem som ljud. sätt som jag ryste när jag förstod att kärlek Det handlar om toner som ligger 13 oktaver »det handlar om bara är en cocktail av kemiska substanser i djupare än den djupaste tonen på ett piano. hjärnan, att association bara är nervändar Våra dagars radioastronomer »hör« unitoner som ligger som löds samman; jag insåg att vi »bara« är versum – vintergator, nebulosor och intermaskiner som lyder efter neurokemi och stellär rymd förvandlas till knaster och 13 oktaver djupare elektrisk ström i hjärnan. På samma sätt blev brus, bara pulsarerna kan med sitt frenetiska jag rädd när jag upptäckte att musik, det surrande skapa ett ljud som påminner om än den djupaste mest abstrakta och oförutsägbara som finns, orgelpipor. Pulsaren i krabbnebulosan har egentligen är matematik och fysik styrd av ett ett läte som ligger mellan B och H på orgeltonen på ett piano.« klaviaturen – på en frekvens som motsvarar dolt, sinnrikt utformat system. På femhundratalet före Kristus upptäckte en tre meter lång orgelpipa. Ett alldeles dött den grekiske filosofen och matematikern ljud fritt från övertoner. Pythagoras att musik inte bara var välljud utan också vackra proNär man efter andra världskriget använde ubåtar med hydrofoner portioner mellan tal. I våra dagar börjar man ana att hela universum upptäckte man att världshaven är fyllda av musik. I Franska Polynesien är format av tal och matematiska harmonier. upptäckte man häromåret ett slags musik av rena toner (helt utan Min musikteorilärare berättade nästan viskande om Natur- övertoner) som lät som en brummande orgelmelodi. tonerna, övertonerna som alltid funnits i naturen, långt innan I djurvärlden finner man musik med fraktala mönster. Om människosläktets uppkomst. Pythagoras hörde dem förvånat när man transponerar upp gibbonapans sång ett par oktaver blir den han lyssnade till slagen från en hammare i en smedja. Idag sätter jag fågelsång. Spelar man den istället långsamt påminner den om dem med skälvande fingrar i vibration på min elgitarr, genom att valars sång. mjukt trycka ner E-strängen mellan sjätte och sjunde bandet och Det får mig att undra om det finns inneboende mönster som det känns litegrann som att ha en del av mysteriet bakom musik i alla universums system har gemensamma. I fäbodkvinnors sånger 14 OPUS
och lockrop hittar man strukturer med ett ursprung från en fjärran tid, i en herdeålder bortom civilisationen. Det är musik som markerar revir och hjälper människor att förmedla känslor till djur. Att människor med depressioner och utbrändhet ordineras att vistas i naturen och att lyssna på klassisk musik är inte konstigt. Många gånger tänker jag att oregelbundenheten man finner i musiken påminner märkligt mycket om den man hittar i naturen. Långt borta från den urbaniserade, strukturerade civilisationen blir naturen och musiken en fristad i ett oregelbundet flöde av mystik. En slags obundenhet från det timliga, verklighet i sin renaste form. Musiken är ett biologiskt fenomen som finns inbyggd i arternas beteende sedan miljoner år och inte bara hos människor. Vad man möter i musik är samma sorts dynamiska mönster som vetenskapen ganska nyligen funnit verktyg för att studera i kaosteori, cybernetik och systemvetenskap. I en stjärnas ljus når oss komplicerade signaler om hur stjärnan är beskaffad, men vi behöver mätinstrument och datorer för att tolka dem. Ibland kan hjärnan ge oss en tolkning i form av syn och hörselintryck och sinnesstämningar. Musik är sådana signaler, fast det är ljudvågor som bär dem till oss. Det är ganska oförklarligt att evolutionen har gett oss förmågan att förnimma och tolka matematik och musik. Inget gör det nödvändigt för oss att kunna njuta av Bach eller utforska talteori, ändå kan vi det. Många människor tycker att konsten ger livet mening; vi har uppenbarligen inte bara fått verktyg för att överleva fysiskt. Det var jag personligen väldigt tacksam över på gymnasiet, när sjuttiotalshårdrocken periodvis var min största anledning att leva. Det finns en matematisk formel som beskriver hur vätskor beter sig när de rinner förbi varandra. Den kallas Taylor-flödet och kan märkligt nog också beskriva strimmorna i en tigers päls. De blir till genom att samma naturlag verkar, fast då är det tigerns gener som sprider färgpigment i pälsen. Mönstret formas av att en matematisk symmetri bryts sönder. När symmetrin bryts sönder en gång till uppstår leopardens fläckar. Alla mönster på djurens kroppar är i matematisk mening effekter av symmetribrott på olika stadier i djurfostrets utveckling. Djurens olika sätt att gå kan man också beskriva som symmetribrott inom en gemensam matematisk form, och antagligen skulle man kunna beskriva alla mönster i naturen så – att det finns en enkel fysikalisk lag. Tänk om Bachs musik och hela barocken är ett enda fysikaliskt fenomen, precis som tigerns och tamkattens strimmor är ett Taylorflöde. Mozart och Wienklassicismen kanske är ett annat. »Om Gud finns är han matematiker«. Ett av många tänkvärda citat ur boken Ljuden från kosmos av Peter Nilson. Den rekommenderas till alla som vill utforska musikens och universums mysterier på egen hand.
Foto patrik åkesson
isabelle ståhl läs mer om isabelle på sid. 11
OPUS 15