OPUS 22 Mendelssohn

FELIX av n ic hol a s r i ng sko g f e r r a da-nol i

H

.l. mencken sa om felix mendelssohn att om det nu var så att han inte nådde upp till sann storhet, så var han i alla fall bara en hårsmån därifrån. Det är ett diplomatiskt sätt att uttrycka det faktum att Mendelssohn statusmässigt befinner sig i något slags limbo. Efter att ha varit oerhört populär under sin livstid – Robert Schumann utnämnde honom till »1800-talets Mozart« – och den närmaste tiden därefter, blev han attackerad av Wagner i den ökända skriften Judendomen i musiken och därefter sjönk han allt djupare i musikvärldens anseende. Kulmen av Mendelssohnföraktet nåddes med nazismen, men under andra halvan av 1900-talet väcktes intresset för Mendelssohns musik återigen till liv.

Idag kan man lyssna på Mendelssohn med lika nyktra ögon som på all annan 1800-talsmusik. Och liksom när det gäller Schubert, Schumann, Liszt, Tjajkovskij eller Brahms är det fascinerande att följa de problem som Felix Mendelssohn kämpade med. Alla tonsättare från romantikens epok hade ju sina egna lösningar på hur de skulle bära sig åt för att skapa musik som var både romantiskt subjektiv, klassiskt formfulländad och modernt nyskapande – att leva upp till alla dessa ideal i lika stor utsträckning var omöjligt, ändå fick inget offras helt och hållet. Med Mendelssohn kan man konstatera att han värderade

klassisk formfulländning högre än modernitet. Han tävlade inte med sin samtid utan fokuserade istället på att göra den musik som han trodde att idolerna Bach, Mozart och Beethoven hade gjort ifall de hade levat. På det sättet blev han en anakronism, och därmed har han hamnat på en annan nivå som musikkonstnär. Hans musikaliska värld är som en parallell verklighet där klassicismen aldrig slutade, där romantiken från litteraturen och konsten

Teologen Lavater försöker övertala Moses Mendelssohn att konvertera. Det blir dock sonen, Abraham, som tar steget.

aldrig på allvar trängde in i musiken och förändrade dess språk. Men just detta ambitiösa drömbygge om en svunnen epok, denna intensiva nostalgi, gör samtidigt Mendelssohn till en ärkeromantiker.

Historien om Felix Mendelssohn börjar egentligen med hans farfar, filosofen Moses Mendelssohn (1729–1786) som var en portalfigur i de tyska judarnas kamp för att assimileras i det tyska samhället. Denne Mendelssohn var något av »the American dream« fast det var snarare en judisk dröm: han växte upp under fattiga förhållanden men avslutade sitt liv hyllad och framgångsrik, både materiellt och i sin strävan att skapa en sekulariserad och intellektuell gren av den judiska kulturen. Han var vän med Immanuel Kant och andra kända upplysningsmänniskor, och nådde stor berömmelse för sitt filosofiska verk Phädon som översattes till över trettio språk.

En av hans söner var Felix far, Abraham Mendelssohn (1776–1835), som blev en framgångsrik bankägare och en mer praktisk än kreativ man. Han lät hela familjen konvertera till kristendomen – namnet Bartholdy fogades till Mendelssohn – och förde därmed familjen ännu närmre den liberala intellektuella borgarklassen i Berlin. På familjens residens på Leipzigerstrasse 3 förekom ett rikt socialt liv – till gästerna hörde folk som Alexander von Humboldt, G.W.E. Hegel och Heinrich

mendelssohn jubileum

Heine. Barnen fick en gedigen bildningscentrerad uppväxt. Fadern var dock till en början avvaktande till Felix yrkesval – till skillnad från Leopold Mozart hade han inga drömmar om att fostra en stjärnmusiker till son, eftersom han redan var förmögen själv – och av brevväxlingen med svågern förstår man att Abraham Mendelssohn var orolig för att en karriär som musiker innebar låg social status. Men han slutade ifrågasätta Felix musikerkarriär efter att far och son besökt den ansedde tonsättaren Luigi Cherubini under en av faderns affärsresor till Paris 1825. Den 16-årige Felix Mendelssohn framförde sin nyskrivna pianokvartett i h-moll (op. 3) och när till och med Cherubini ansåg att Felix var en utomordentlig begåvning var det bara att kapitulera.

F elix u ngdom de för sta v e r k e n felix började få pianolektioner från att han var sex år gammal och det började tidigt talas om vilket underbarn han var.

Sitt första offentliga framförande gjorde han 1818, nio år gammal. När Fanny året därpå började ta avancerade musiklektioner av Carl Friedrich Zelter – tonsättaren som var vän till Goethe, och som för oss idag kanske är mest känd för att Goethe föredrog hans tonsättningar av sina dikter framför Schuberts – dröjde det inte länge innan även Felix började få lektioner av denne kunnige purist. Den unge Felix slukade tonsättandets hemligheter med rasande aptit och en livslång beundran för Bach tog sin början.

Och även för Goethe: Zelter skrev till sin vän om sin fantastiskt begåvade elev, och 1821 fick Felix komma och besöka den litterära giganten i Weimar. En vänskap utvecklades, och Mendelssohn skulle senare många gånger vända sig till Goethes diktning för inspiration till sin musik, bland annat i kantaten Die erste Walpurgisnacht.

Zelters konservativa ideal kom säkert att påverka Mendelssohns utveckling mycket, men man skulle också kunna säga att de korresponderade mot något som redan fanns där: en förkärlek för det ursprung40 OPUS

het skulle prägla resten av Mendelssohns verk. Men ännu hade han inte den mognad och livserfarenhet som krävdes för att fylla dessa molliga verk med substans. De tolv »stråksymfonier« eller sinfonias som komponerades mellan 1821 och 1823 är betydligt mer intressanta. De fungerar som miniatyrsymfonier där varje stämma känns intim.

Det första mästerverket komponerade Mendelssohn som 16-åring: oktetten (dubbel stråkkvartett) från 1825. Här lyckades han smälta samman ungdomligt driv, en unik, smakfull orkestrering och enhetlig struktur i en form som var nyskapande.

Fanny Mendelssohn begåvning kuvades på liknande sätt som Clara Schumanns och senare även Alma Mahlers.

liga, klassiska och rena. Dessa värden hade Felix lärt sig att uppskatta genom den upplysningsinspirerade bildning han fick – som tolvåring hade han redan lärt sig latin och franska, förkovrat sig i historia och vetenskap, skrivit ett skämtsamt men ambitiöst verk på hexameter (!), och några år senare gjorde han en komplett översättning av Horatius Ars Poetica. Detta var hans värld, det var denna värld som han ville att musiken skulle tonsätta – en evig plats som inte har ett dyft att göra med samtiden, på annat sätt än att konsten är mänsklig och alltid måste utgå från människan. Opersonlig och meningslös musik förhöll han sig starkt fientlig till under hela sitt liv.

Felix Mendelssohns första komposition är förmodligen sången Lied zum Geburtstag meines guten Vaters från 1819. Sedan fortsatte han, parallellt med små sånger och pianostycken, med mer krävande kompositioner. Eftersom hemmets konserter för gäster var hans främsta forum var det mest kammarmusik det rörde sig om – hans första fyra verk med opusnummer är tre pianokvartetter och en violinsonat. Intressant nog går samtliga av dessa i moll – en avvikelse från de älskade klassicisterna Mozart och Haydn, som föredrog dur. Balansen mellan molligt allvar och durig behagfull-

F elix och fa n n y felix mendelssohns nära relation till sin fyra år äldre syster Fanny (1805–1847) påverkade hans musik starkt. Båda började ta pianolektioner från att de var små, och båda visade enorm begåvning – Fanny möttes av jubel när hon som 13-åring framförde 24 av preludierna från Bachs Das Wohltemperirte Klavier direkt från minnet. Fanny och Felix började komponera egna sånger och små pianostycken ungefär samtidigt, och Fannys pianospel var en lika stor del av familjen Mendelssohns gästunderhållning som den unge Felix dirigerande. Men den modernt jämställda behandlingen upphörde när Fanny hade fyllt 15. Fadern var mycket bestämd på punkten att det inte passade sig att en kvinna blev tonsättare – hon fick gärna underhålla med musicerande i hemmet, men inte mer än så.

Felix värderade Fannys åsikt högt – de hade samma utbildning och samma smak – och hon hjälpte till att forma vissa av hans kompositioner, bland annat Paulusoratoriet. Pianogenren som Felix Mendelssohn skapade, Lieder ohne Worte, sånger utan ord, hade kanske inte blivit till utan Fanny: hans första komposition av den här typen var en födelsedagspresent till systern 1828.

Och även Fanny komponerade ett antal sånger, både med och utan ord. Ett par av dessa publicerades i Felix namn i hans op.

8 och 9, eftersom det var hennes enda ventil för att nå ut. Sammanlagt blev det inte

mendelssohn jubileum

mindre än 466 verk.

Sorgligt nog anammade även Felix faderns inställning till Fannys komponerande, och eftersom de två var så nära hade hans åsikt stor inverkan på henne. Bristen på uppmuntran är anledningen till att Fanny Mendelssohn valde att publicera så få verk, och det är lätt att känna frustration över att en tonsättare som bland annat skapat en fin pianotrio, en stråkkvartett och sångcykeln Das Jahr aldrig tilläts blomma ut. Samma öde upprepades i fallen Clara Schumann och Alma Mahler.

Fannys och Felix förhållande blev mindre symbiotiskt med tiden – i synnerhet efter att de båda hade gift sig. Fanny blev mer självständig och vågade gå emot sin brors vilja och publicera några verk. Men de förblev väldigt nära hela livet, och när Fanny plötsligt fick en stroke och dog våren 1847 tog Felix det mycket hårt. Han fick själv flera strokes och dog senare samma år – frågan är om inte sorgen spelade en roll i det. Ett av hans sista verk var den plågade och oerhört starka stråkkvartetten nr 6 i fmoll – F som i Fanny.

or k e st e r m usi k e n En av Felix Mendelssohns största styrkor var hans smakfulla orkesterarrangemang – aldrig bombastiskt överlastade, och aldrig heller händelsefattiga – och en annan var att han kunde skilja på sitt ego och sin skapelse. Det sistnämnda kan man dock diskutera om det är något bra eller dåligt.

Att aldrig bli navelskådande, introvert och uteslutande är ju något positivt, och öppenhet – värme gentemot publiken – är något som kännetecknar alla Mendelssohns verk. Samtidigt går något förlorat med alltför mycket distans. Till skillnad från Beethoven och Schubert känner man som lyssnare sällan att Mendelssohn tonsätter sina inre konflikter, och det kan upplevas som att man aldrig riktigt lär känna honom. Å andra sidan kan man, som vissa har gjort, vända på det och säga att Felix Mendelssohn var en positiv och harmonisk person, och att detta är en personlighet

som faktiskt hörs i musiken. Det kan vara en förklaring till att Mendelssohns många storskaliga verk i moll inte når in lika djupt som de som går i dur, till exempel de två pianokonserterna som visserligen är hyfsat angenäma men samtidigt lättglömda.

Om det kan sägas finnas en konflikt hos Mendelssohn så är det konflikten mellan att vilja vara som sina idoler – inte bara uppskatta Beethoven, utan vara Beethoven – och att låta musiken tala med en egen röst. Man skulle också kunna säga att han fick kämpa för att hålla fingrarna från syltburken. Han ville ju så mycket, och kunde så mycket, och älskade att visa alla hur duktigt han hade förstått kontrapunkt, sonatform och symfonisk arkitektur. Men man når inte storhet bara genom att visa sig duktig – även om även Beethoven betedde sig lite på samma sätt med sina två första symfonier. När reglerna som benhårt följs blir alltför uppenbara för lyssnaren blir det helt enkelt inte så kul.

Med detta i bakhuvudet bör man förhålla sig lite skeptisk till Mendelssohn som symfoniker. Att inte komponera symfonier fanns inte på kartan för honom. Samti-

En av Felix Mendelssohns många Lieder ohne Worte. Komponerad i Venedig, 1830.

digt måste det sägas att en symfoni kräver ett visst mått av angelägenhet, precis som en opera kräver ett drama. Mendelssohns sinne hade förmodligen passat bättre för mer lättsamma symfonier av Haydn-snitt än de Beethoveninfluerade verk som han nu gjorde. Allt som allt komponerade han fem symfonier, men de gavs ut i en lite krånglig ordning. Den första komponerades i alla fall först (1824) och går i c-moll liksom Beethovens berömda femma. Till skillnad från denna klassiska storm saknar dock Mendelssohns första symfoni djup och framstår mest som ett verk av en brådmogen – om än skicklig – femtonåring.

Mendelssohns nästa symfoni var nr 5, »reformationssymfonin« (1832). Den firar 300-årsjubileet av Augsburgska bekännelsen och kan därför betraktas som ännu en symbol för Mendelssohns vilja att tillhöra den protestantiska kristna tyska kulturen.

Men musiken skildrar inte Mendelssohns OPUS 41

mendelssohn jubileum

religiösa transformation – vilket givetvis skulle kunna ha blivit spännande – utan är mer artig och spänningslös. Således är det inget mästerverk, och upphovsmannen var själv inte särskilt nöjd med symfonin. Samma problem tynger den fjärde symfonin (som bär numret 2) från 1840, »lovsången« som firar boktryckarkonstens 400-årsjubileum. Liksom Beethovens nia avslutas den av ett långt vokalt parti och är egentligen lika mycket en kantat som en symfoni. Problemet här är angelägenhetsgraden: älskar vi boktryckarkonsten så mycket att vi vill höra en över en timme lång hyllning till den? Det gör vi inte, och symfonin faller platt till marken med sina tomma gester.

De övriga två symfonierna är dock fina.

Den tredje (nr 4 i katalogen), »den italienska« från 1833, hade sitt ursprung i den resa till Italien som Felix Mendelssohn gjorde 1830 – inspirerad, som så många andra, av Goethe och hans italienska resa. Den 21-åriga musikern föll inte helt oväntat för naturen, antikens ruiner och museernas konstskatter.

Det är med andra ord ett verk som har sitt ursprung i tonsättarens verklighet, och lyser därför av en annan värme. Samma sak gäller för Mendelssohns femte och sista symfoni (nr 3, från 1842), »den skotska«. 1829 besökte Mendelssohn de brittiska öarna och förtjusades av såväl Londons hektiska liv som de skotska högländerna med det melankoliska vädret och den muntra säckpipemusiken.

Denna resa inspirerade både uvertyren till »Hebriderna«, även känd som »Fingals grotta« som blev klar 1833, och symfonin som blev klar först nio år senare. De kombineras ibland på skiva och låter utmärkt ihop.

Det var med andra ord som anglofil och antikvurmande drömmare som den romantiske symfonikern Mendelssohn mest kom till sin rätt. Det kanske bör tilläggas att Felix Mendelssohn hade ett stort intresse och en viss skicklighet när det gällde teckning och måleri – och vackra porträtt av mystifierade länder är just vad dessa symfonier är.

Detta förhållningssätt var både personligt och modernt (även om själva formen givetvis var traditionell), det var ingenting som Beethoven hade gjort.

Till Mendelssohns övriga verk för stor 42 OPUS

TIO VERK AV MENDELSSOHN DU INTE FÅR MISSA violinkonsert e-moll op. 64 (1845) Mendelssohn på toppen av sin förmåga. stråkoktett ess-dur op. 20 (1825) Här finns en kaxighet och en nyskaparanda som gör den unik bland Mendelssohns alla verk. pianotrio nr 1 i d-moll op. 49 (1938) tre röster som vägrar komma överens, ett drama i miniatyr. uvertyr till en midsommarnattsdröm op. 21 (1826) Shakespeare har aldrig varit mer charmerande. stråkkvartett nr 6 i f-moll op. 80 (1847) Ett svart hål av sorg och desperation. symfoni nr 3 i a-moll »den skotska« op. 56 (1841–1842) Nordsjöns vågor slår mot Skottlands karga klippor. elias (1846) Imponerande oratorium som är bättre än hans Paulus. Bach och Händel hade nickat gillande, och Brahms tog efter.

Full orkester - fullt ös. symfoni nr 3 i a »den italienska« op. 90 (1833) Dans med Ovidius, Petrarca och Botticelli. lieder ohne worte vol. 7 op. 85 (1834–1845) De populära pianostyckena samlades i åtta häften, av vilka detta är det bästa. pianotrio nr 2 i c-moll op. 66 (1845) Mindre omedelbar men lika svindlande vacker som den första trion.

orkester bör framförallt nämnas violinkonserten i e-moll som tonsättaren jobbade med mellan 1838 och 1844. Den var nyskapande genom att alla tre satserna är sammanlänkade, och för att solisten kommer in väldigt tidigt i första satsen. Men framförallt är det så vacker och praktfull musik! Avsnittet i första satsen precis innan rekapitulationen, när soloviolinen spelar blixtrande 32-delar och får hela musiken att hackas upp likt stroboskopljus och ur detta overkliga sken träder huvudtemat fram från orkestern, det är musik som tar andan ur lyssnaren. Och som för övrigt påminner lite om hur dagens electronicaartister hackar upp melodier med hjälp av datorprogram.

k amma r m usi k och k lav e r m usi k stråkkvartetten hade en problematisk status under romantiken, eftersom det var och är en genre som så tydligt är förknippad med klassicismen. Man kan inte komponera en stråkkvartett utan att föra Haydns fackla vidare – och under romantiken brydde sig de flesta mer om andra facklor, så att säga. Mendelssohn gick givetvis tvärt emot den trenden. Mellan Schubert och Dvorak – stråkkvartettens mörka medeltid – var han den enda som lade ner någon nämnvärd energi på denna genre. Sex stråkkvartetter blev det, varav framförallt den sista som skrevs efter Fannys död (se ovan) är ett hjärtskärande mästerverk.

Mendelssohn komponerade även två stråkkvintetter, liksom idolen Mozart. Att lyssna på dem är intressant eftersom det är så många år som skiljer dem åt – den ena skrevs när kompositören var 17, den andra när han var 36. Den senare av de två har mer substans, men den första har en viss charm och pigghet.

Av den övriga kammarmusiken kan nämnas de mästerliga pianotriorna som båda går i moll. Framförallt den första (op. 49 från 1839) är en njutning från början till slut, med ett sugande mörkt huvudmotiv i förstasatsen som kongenialt nog introduceras av cellon.

Annars är Mendelssohn ingen typiskt

ANNONS

OPUS 45

mendelssohn jubileum

Skottland – en viktig inspirationskälla i Mendelssohns komponerande.

pianistisk kompositör, vilket kanske låter som ett märkligt påstående med tanke på alla hans pianokonserter, kammarmusik med piano och kompositioner för solopiano. Men trots detta märks en osäkerhet och obekvämhet i Mendelssohns kompositioner när det ensamma pianot står i fokus. Eftersom styrkan i hans musik bygger på elegans och briljant orkestrerade tonvärldar, snarare än intimitet och självutlämnande, så blir pianoverken ofta nakna i bemärkelsen kala, tomma. De har varken Beethovens kraft, Schuberts melankoli eller Schumanns uttrycksfulla oförutsägbarhet.

Som salongsmusik fungerar visserligen Lieder ohne Worte utmärkt, men de saknar allt som oftast substans – de låter som Chopins nocturner men med vagare konturer.

Konceptet att göra sånger där själva sången ersatts av ett instrument är kreativt, men Mendelssohn verkar inte riktigt ha antagit denna utmaning utan istället nöjt sig med korta, mer eller mindre lugna pianostycken där melodin är tydlig, om än inte nödvändigtvis cantabile. Men som tidstypisk romantisk musik – världsfrånvänd och ljuvt drömmande – har de ändå sin charm.

Mendelssohn var för övrigt inte särskilt förtjust i dessa små stycken själv, men de var enormt populära och därför gavs hela åtta volymer ut av serien. Att det ensamma pianot var en tvångströja för Mendelssohn märks dock ännu mer i de tre pianosonaterna, alla komponerade innan tonsättaren fyllde 20. Det mer avslappnade och personliga verket Variations sérieuses från 1841 är mer minnesvärt.

44 OPUS

Att Mendelssohn stod med ena foten i samtiden och den andra i det förflutna blir tydligt när man ser på klavermusiken. Å ena sidan gjorde han frisläppta romantiska stycken, å andra sidan gjorde han preludier och fugor enligt barockens strikta modell.

Sistnämnda genre komponerade han i både för piano och orgel, och framförallt orgelverken är ganska intressanta. Som en hängiven Bach-entusiast fanns det inte på kartan för Mendelssohn att inte fortsätta i samma tradition som sin hjälte (på samma sätt som hans kärlek för Beethoven gjorde det nödvändigt att han komponerade symfonier). Mendelssohn var faktiskt en av ytterst få tonsättare som höll fanan högt för orgelmusiken under romantiken. Han komponerade även sex orgelsonater, som i sin ovanliga balansgång mellan det sakralt lugna och det romantiskt rastlösa faktiskt inte alls är dumma.

mendelssohn och de gamla mästarna kärleken för bach märktes inte bara i Mendelssohns preludier och fugor eller i hans intresse för kontrapunkt. Han dyrkade Bach och gjorde det till sin mission att sprida mästarens musik. Mendelssohn blev således en viktig del i den Bach-renässans som hade börjat växa fram ända sedan Das Wohltemperirte Klavier gavs ut 1801, följt ett par år senare av Forkels uppmärksammade Bachbiografi. Under klassicismen hade ju Johann Sebastian Bach varit av mindre intresse än sönernas musik, men nu började det vända.

Felix Mendelssohns kanske viktigaste insats på det här området var att han satte upp Matteuspassionen i Berlin 1929, hundra år efter att verket hade framförts första gången och när Mendelssohn själv var 20. Det blev en enorm succé – detta var första gången någon hade satt upp verket sedan Bachs tid, och en hel värld av Bach-komponerad kyrkomusik började nu grundligt utforskas.

Mendelssohn var inte minst viktig för Bachrörelsen i England, där han under resor 1829 och 1832 framförde Bachs orgelverk i bland annat St Paul’s Cathedral.

En annan idol från barocken – om än inte lika stor – var Händel. Mendelssohn

var inte ensam i början av 1800-talet om att hylla Händels oratorier, men han ingöt nytt liv i genren med de två enormt populära oratorierna Paulus (1836) och Elias (1846).

Valet att göra ett oratorium av just Paulus och hans omvändelse till kristendomen är givetvis intressant eftersom det finns paralleller till Mendelssohns eget liv. Elias var också ett lämpligt val – profeten Elias har en stark ställning både i judendomen och i kristendomen, och fungerar därför på ett plan som en brygga mellan de olika erorna i Felix Mendelssohns familjehistoria.

Mendelssohn hade också stor beundran för Haydn och Mozart. Även om Mendelssohns musik har ett samtida romantiskt språk har det en funktion som mer påminner om klassicisternas: det är musik som är till för att behaga genom skönhet, utan att för den sakens skull stryka lyssnaren medhårs. Behovet av renhet och klarhet, i såväl melodier som övergripande struktur, är ytterligare en beröringspunkt. Även Beethoven var som sagt en stor idol, men också den som Mendelssohn hade svårast för att imitera och uppdatera. Det rebelliska draget i Beethovens musik – den knutna näven och den brinnande blicken – var kanske helt enkelt något som var alltför annorlunda Mendelssohns egen personlighet. Slutligen måste Carl Maria von Weber nämnas – liksom Mendelssohn komponerade han i gränslandet mellan klassicism och romantik. Webers Concert-Stück var en viktig inspirationskälla för Mendelssohns pianokonserter, och det var ett verk som han själv ofta framförde under konserter.

mendelssohn och samtidens tonsättare mendelssohn hyllades av den ett år yngre Robert Schumann i Allgemeine musikalische Zeitung där Schumann skrev musikkritik. De träffades 1835 och blev vänner; Mendelssohn var dirigent under uruppförandena för Schumanns två första symfonier, och han tillägnade en volym av Lieder ohne Worte till Clara Schumann. Robert Schumann var också en av kistbärarna

mendelssohn jubileum

vid Mendelssohns begravning – och paret Schumanns andra son fick heta Felix, som en hyllning till den då döde vännen.

Att jämföra tonsättarna Mendelssohn och Schumann är intressant – båda hade stor respekt för äldre mästerverk, men båda hade också romantiska drag. Hos Schumann var det romantiska draget betydligt starkare än hos Mendelssohn, men samtidigt var Schumann mer av en teoretiker och en ideolog än Mendelssohn. Det paradoxala med de mest renläriga romantikerna är ju att ju mer man strävar efter frihet och regelbrott i musiken, desto mer ansträngt och styrt blir resultatet.

Felix Mendelssohn hade inte så mycket till övers för de flesta andra av sin tids tonsättare. Han beundrade både Chopin och Liszt som pianister, men tyckte att deras kompositioner var undermåliga. Berlioz, som i sin orkestermusik ville spränga alla de ramar som Mendelssohn så omsorgsfullt vårdade, förstod han sig inte alls på.

Men Liszt beundrade Mendelssohns uvertyr till En midsommarnattsdröm för sina suggestiva effekter (det var ju precis vad Liszt själv strävade efter i sina symfoniska dikter) och Berlioz imponerades av Mendelssohns infernaliskt intensiva kantat Die erste Walpurgisnacht.

Wagner, då? Intressant nog verkade de komma rätt bra överens. Mendelssohn såg Wagners uruppförande av Den flygande holländaren 1844 och gick fram till honom för att gratulera och lyckönska honom. Ett år senare såg Wagner Mendelssohn ge Paulus och gav tonsättaren en varm eloge efteråt.

Men Wagner blev förmodligen besviken när uvertyen till Tannhäuser, som Mendelssohn dirigerade 1846, fick ett så svalt mottagande.

Fyra år efter Mendelssohns död publicerade Wagner essän Om judendomen i musiken, där han med antisemitiska förtecken anklagade Mendelssohn för att vara en ytlig och svag tonsättare. Det står i kontrast till faktumet att Wagner faktiskt influerades av Mendelssohn. Valkyriornas Ritt – inledningen till tredje akten av Wagners Valkyrian – påminner, musikdramatiskt, om häxornas ritt i Die erste Walpurgisnacht. Och dödstemat som återkommer i hela »Ringen«

Hyllad av Schumann, nedsvärtad av Wagner – vilken blir framtidens bild av Felix Mendelssohn?

använder samma noter som inledningen till Mendelssohns »skotska« symfoni. Knappast en slump – Wagner fascinerades av folksägen och legender om svunna tiders magi och hjältar, precis som Mendelssohn insöp de skotska högländernas myter och folkmusik. Båda hade samma romantiska utgångspunkt, Mendelssohn hade påbörjat det som Wagner senare utforskade i stor skala. Dessutom hade Mendelssohn varit oerhört framgångsrik, medan Wagner hade haft en mer kämpig karriär. Inte undra på att han blev avundsjuk och hatisk.

final wagners och wagnerianernas nedsvärtning av Mendelssohn fick oerhört genomslag, som verkade parallellt med en växande germansk nationalism – kulmen kom när nazisterna förstörde en staty av Mendelssohn och förbjöd hans musik. I England hade Mendelssohn varit extremt populär under sin livstid, inte minst hos drottning Victoria. Men mot slutet av 1800talet började den viktorianiska eran och dess moral ifrågasättas, och Mendelssohn som var starkt förknippad med densamma blev inte längre önskvärd. Men sedan efterkrigs-

tiden har det vänt, och idag är Mendelssohn en oersättlig del av repertoaren. Exempelvis har violinkonserten i e-moll varit elddopet för mången stjärnviolinist.

Man kan fråga sig om Wagners antisemitiska attack på Mendelssohn egentligen inte gjort störst skada för Wagner själv. För medan Mendelssohn idag åtnjuter allt större respekt och vars största brott var att han dog för ung, kommer Wagner för alltid att ha den tveksamma äran att vara en av Hitlers favoritkompositörer. Å andra sidan är det ganska meningslöst att jämföra de två tonsättarna – Mendelssohn skapade aldrig något lika mäktigt som Tristan och Isolde, och Wagner skapade aldrig något lika elegant och förtjusande som Mendelssohns oktett.

De tävlade i olika grenar.

Varför lyssnar vi på Felix Mendelssohn idag? För att han är en fascinerande tonsättare. Vid sidan om Tjajovskij och Brahms är han den ende som på allvar gett sig på den vansinniga uppgiften att göra allt det som giganterna Bach, Mozart och Beethoven gjorde – och dessutom göra det bra. Man skulle kunna hävda att de klassiska formerna var uttömda vid Beethovens (eller okej, Schuberts) död – att det efter det inte behövdes skrivas fler symfonier, sonater eller stråkkvartetter genom diatonisk musik.

Att musikvärlden borde gå vidare och söka sig till nya typer av uttryck – som Wagner, Debussy eller Gershwin. Men att vägra gå med på det, vägra ställa upp på att utvecklingen alltid går framåt, att desperat men otröttligt simma mot strömmen – det krävs något speciellt för att göra det. Övertygelse.

Lojalitet. Och även ödmjukhet: det är inte upp till mig att skapa något nytt, jag vill bara bygga vidare på denna perfekta skapelse, byggnaden som inte går att överträffa och därför heller inte går att överge. Felix Mendelssohn hade allt det där. Han var inte egocentrisk på ett sätt som vissa tonsättare är – för honom var han själv ointressant, ett sandkorn i det kosmos som är Konsten.

Han strävade efter skönhet och innerlighet.

Han längtade efter något gammalt, något som inte fanns längre, något som han kanske innerst inne hela tiden visste att inte kunde få. Han var en romantiker.

OPUS 45

mendelssohn jubileum

RISGRYNSGRÖTEN SOM KALLNADE av c a m i l l a lu n dbe rg

K Moment musicale – Mendelssohn på besök hos en av hans största fans: drottning Victoria.

Vid tangenterna: Prins Albert.

an du i ditt nästa brev ge en utförlig beskrivning av vilken årstid, vilken månad som skulle passa mig bäst att resa till Sverige, vilken musik hos er som finns att höra och spela, om man utan stort besvär kan göra en resa till de norska högländerna (för dem skulle jag mer än gärna vilja se), och om du själv följer med (…) Jag är så sugen på att få smaka på din beramade risgrynsgröt…«

Felix Mendelssohn, år 1833 en centralgestalt i det tyska musiklivet, skriver till sin svenske bästis och brevvän Adolf Fredrik Lindblad. De hade lärt känna varandra några år tidigare i Mendelssohns hemstad Berlin, dit den 25-årige Lindblad anlänt på bildningsresa med sin sponsor, överstinnan Malla Silfverstolpe. Då var Mendelssohn ännu tonåring, men hade redan en gedigen verklista bakom sig toppad av den epokgörande uvertyren till En midsommarnattsdröm. Deras vänskap och korrespondens, som grundlades med dagligt umgänge under hela den vintern, skulle bestå ända till Felix Mendelssohns död.

Hans betydelse för den åtta år äldre svenska kollegan var förstås ovärderlig. Men Lindblads omdöme var också något som Mendelssohn skattade högt. I ett brev till sin mor förklarar han att ytterst få personer därvidlag kunde mäta sig med Adolf Fredrik Lindblad, »och när jag har avslutat ett stycke, lyckat eller misslyckat, så är han bland de främsta vars intryck jag skulle begrunda«.

Någon Sverigeresa blev det emellertid aldrig. Mendelssohn åker i gengäld kors och tvärs i andra delar av Europa. Inte mindre än tio gånger reser han över till England, där han dyrkas av en stor och bred publik med drottning Victoria i spetsen. Även hemma i Tyskland och övriga Europa gör han succé. Vart han än kommer umgås han med den kontinentala kultureliten. Som nittonåring har han också väckt bestående uppseende när han återuppförde

mendelssohn jubileum

Bachs bortglömda Matteuspassion, hundra år efter dess uruppförande.

Ja, Mendelssohn är en pionjär när det gäller att lansera historisk musik: det är helt enkelt genom honom som begreppet »klassisk musik« uppstår. Självfallet går han också i bräschen för samtida, ung musik. Som till exempel den svenska symfoni signerad Lindblad han dirigerar i Leipzig.

Där har han som 26-åring blivit chefdirigent för stadens Gewandhausorkester, efter ett par år som ledare i Düsseldorf. Vid 32 års ålder utnämns Felix Mendelssohn till hovkapellmästare i Berlin. Samtidigt påbörjar han grundandet av det epokgörande konservatoriet i Leipzig. Han är en omtyckt rektor och pedagog, därtill en ansvarskännande administratör som ser till sina orkestermusiker – han inför änkepension och andra sociala omsorger.

Under tiden växer hans unga familj i Leipzig. När han är 36 år har han hunnit bli fembarnsfar. Två år senare dör han.

Dödsbudet i november 1847 går som en chockvåg genom hans stora och internationella beundrarskara. I Stockholm sitter den svenska superstjärnan Jenny Lind lamslagen av sorg: »Den ende som kunde ge mitt sinne ro, och knappt hade jag funnit honom, så har jag förlorat honom igen.« Nu, efter halvannat sekel, dyker det upp indikationer på att Mendelssohn hade samma känslor för henne. Ja, han skulle rentav ha velat lämna familj och karriär för att rymma med henne till Amerika. Om hon inte gick med på det, skulle han ta livet av sig.

Indikationer, spekulationer. Fakta i målet är ännu bara den bevisat ömsesidiga attraktionen dem emellan. Mendelssohn planerade en opera för och med Lind – Lorelei – men hann inte komponera mer än en specialskriven sopranaria till oratoriet Elias.

Herregud, han dör ju redan vid 38 års ålder.

Mendelssohn hade nog hört en hel del om den svenska näktergalen långt före deras första möte 1844. Den unga sångfågeln hade också varit en gökunge i det Lindbladska hemmet, och nära nog kostat den gode Adolf Fredrik hans äktenskap. Mellan honom och den nästan tjugo år yngre sångeleven hade det uppstått en passion, särskilt

från hans sida. Inte undra på att Felix Mendelssohn är inställd på att möta en sångerska utöver det vanliga.

Dessutom är det ju så magiskt och mystiskt med det skandinaviska.

I A. Mankells Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt från 1853 heter det: Ej utan att bröstet höjes av stolthet, läser svensken vad tyskarna skriva om Lindblads första sånghäften: »Visan«, säga de, »denna svåraste av alla kompositionsarter, hade ur-

Jenny Lind (1820-1887) trollband en hel värld. Men även Felix Mendelssohn ska, enligt källor, ha hyst mer än varma känslor för den svenska sopranen. Porträttet från 1862 är målat av Eduard Magnus.

OPUS 47

mendelssohn jubileum

Den ensamma ön.

Längst nere till höger i bild skymtar mynningen till Fingals grotta.

48 OPUS

artat från sin ursprungliga härlighet, från sin naturliga enkelhet (…) Den äkta romansen syntes hava dött ut. Då uppträdde, som en fönix ur askan, svensken Lindblad med sina sånger och si! visan, den äkta visan stod åter upp«. »Äkta visor« hade länge varit på modet.

Beethoven arrangerade bulkvis av folkvisor för kommersiellt bruk, bland annat »Ro, ro, till Fiskeskär«. Jenny Linds sånglärare Isak Berg hade gjort succé i kretsen kring Franz Schubert när han framfört en (egenkomponerad) svensk folkvisa på en schubertiad.

Ekon ur den lever kvar i en av Schuberts mest suggestiva kompositioner, den berömda andantesatsen ur pianotrion op 100.

Franskt, italienskt, tyskt, polskt, ungerskt, ryskt och turkiskt – allt detta var välbekanta kryddor som använts i kompositioner alltsedan 1700-talet. Ett pikant tillskott var nu det skotska, en modetrend som hängde samman med den grasserande s k ossianis-

men. James Macphersons epokgörande Ossiankväden, eller Poems of Ossian, the son of Fingal, hade dykt upp på 1760-talet och är vid sekelskiftet 1800 översatta till tjeckiska, spanska, svenska, italienska, ryska, holländska, franska, ungerska, danska, grekiska…

Och tyska – förstås. Tillsammans med upptäckten av Shakespeare blir dessa påstått uråldriga, gaeliska Ossiankväden utgångspunkten för den framstormande tyska romantiken. I avantgardets spets står Felix Mendelssohn: som 17-årig med uvertyren till En midsommarnattsdröm, som 21-årig med Fingalsgrottan.

Det är namnet han skriver på partituret till sin orkestrala tonmålning. På stämmorna skriver han däremot Hebriderna. Först hade han kallat kompositionen för Den ensamma ön, men ett par år senare reviderat den. Rensat den från, som han själv sade, »alldeles för mycket kontrapunkt« till förmån för »tranolja, fiskmåsar och saltad torsk«.

mendelssohn jubileum

Rent musikhistoriskt är Hebriderna ett av de första exemplen på orkestral programmusik. Med sina verkningsfulla vågrörelser och ödsligt öppna harmonier, blir denna konsertuvertyr en outsinlig inspirationskälla och outslitlig förebild för klingande marinmålningar. Ett exempel är Richard Wagners första personliga opera, Den flygande holländaren, med dess stormpiskat norska lokalfärg.

Det är nämligen Mendelssohns skotska havsskildring som anger tonen för vad som hädanefter ska kallas nordiskt.

För denna vridning av den kulturella kompassen krävs dock en infödd nordbo, och han uppenbarar sig som Niels W Gade från Danmark.

Med sin konsertuvertyr tillika opus ett, Efterklange af Ossian, blir den unge dansken berömd över en natt i det tyska musiklivet. En folkvisemelodi i altfiolstämman, framträdande harparpeggion, en »berättande« balladton mot fonden av modala harmonier och mörk klangfärg – att efterklangen kommer ur Mendelssohns Fingalsgrottan är alldeles hörbart.

Och Felix Mendelssohn och hans krets i Leipzig älskar »den unge nordiske barden«.

Kollegan Robert Schumann konstaterar i sin tidskrift att »framför oss har vi en helt ny konstnärstyp (…) med en norrskensflödande fantasi«. Här finns alltså den rätta, »nordiska« folktonen som för de tyska romantikerna representerar det på en gång uråldriga och naturnära. Som också pekar bort från det mäktiga inflytande av gamla ärkefienden Frankrike – en aspekt som skulle bli nog så viktig för en viss Richard Wagner.

Men först att sluta Niels W Gade vid sitt bröst är alltså Felix Mendelssohn, som låter den unge dansken dirigera urpremiären på sin berömda violinkonsert. Och när Mendelssohn så hastigt och tragiskt avlider, råder vid Leipzigkonservatoriet inget tvivel om den konstnärlige arvtagaren. Som Schumann sa: »Gade är själv den siste att förneka hur mycket han står i skuld till de tyska mästarna«.

Som sådan ska Niels W Gade bli en avgörande förebild och smakdomare för nordiska kompositörer. Själv drar han sig

tillbaka till Köpenhamn undan det dansktyska kriget 1848. Men hans inflytande består, och i decennier framöver kommer Mendelssohnskolan i Leipzig att fostra och prägla det skandinaviska konstmusiklivet.

Också Jenny Lind förblir sin mästare lojal, i det att hon gifter sig med en av Mendelssohns elever.

Inte alla vill erkänna skandinavismen i det mendelssohnska arvet. Inte Richard Wagner, en gång hans beundrare, som med åren har förvandlats till hans avundsjuke vedersakare. Den antisemitiska propagandaapparat han igångsätter efter Felix Mendelssohns död arbetar nämligen i motsatt riktning – för hädanefter är det Wagner själv som ska ange tonen för det uråldrigt nordiska.

Är Niels W. Gade länken mellan den tyska och skandinaviska tonkonsten?

mendelssohn jubileum

k rön i k a av c a r l h å k a n l a r sé n

MÄKTIG OCH BEGÅVAD – MEN INGET GENI

D

et är 200 år sen felix mendelssohn-bartholdy föddes. Finns någon anledning att fira?

Hans ställning tycks ju så självklar: en rad av de verk han komponerat verkar vara oföränderligt populära. De tillhör den klassiska musikens kanon, laddade med klassicistisk elegans, romantisk känslighet och tidlös charm. Många tonsättare har gått till eftervärlden med mindre arsenal.

Här är en kort lista på hans beväpning: musiken till Shakespeares En midsommarnattsdröm, med den pampiga bröllopsmarschen; de »italienska« och »skotska« symfonierna; uvertyren Hebriderna, violinkonserten, sångerna utan ord (Lieder ohne Worte) för piano. Man vill gärna hålla med Robert Schumann, som avgav omdömet »1800-talets Mozart« om Mendelssohn.

Inklämd mellan giganter som Beethoven och Wagner står han propert gentlemannamässig och uppskattad även i de kretsar som föredrar ofarliga konstutmaningar, högt aktad av drottning Victoria och älskad av Jenny Lind. Mendelssohn exponerar sin smakfulla perfektion för riskfri beundran. Där skulle man kunna sluta ett lite tvekluvet lovtal. Men det finns fler aspekter på den lycklige och lyckosamme Felix. Som kompositör nådde han en förbluffande mognad redan i tonåren, och nog hade han underbarnskvaliteter. När han var 14 år hade han skrivit ett dussin stråksymfonier, vid 17 började han med En midsommarnattsdröm. Dirigent, pedagog, organist, violinist… mångsidigheten frapperar. Han kunde också skriva poesi, måla akvareller, filosofera (det låg i släkten) och konversera på hög intellektuell nivå. Han skall dessutom ha varit sportig.

Hans storhet har inte varit oföränderlig genom tiderna, långt ifrån. Det ena eller andra draget i hans kreativitet har betonats eller tonats ned under de bägge förflutna seklerna.

Först tycks musiklivet ha tappat bort Mozartdraget i hans musik och gjort honom mer romantisk och sentimental.

Forskningen tror sig veta att tempi blev bredare och tyngre under 1800-talets lopp när hans orkestermusik tolkades. Därför behövdes det en återställare av det klassicistiska draget, och det kom så under det följande seklet. Det är väl numera ingen dirigent som missar den raska flykten i symfoni nr 4, »den italienska«. Men ytterligare landvinningar i form av historiskt informerad uppförandepraxis kan säkert göras.

Samtidigt har den romantiske kompositören och historiskt medvetne Mendelssohn glömts bort. Varje kyrkomusi-

ker av idag är Mendelssohn tacksam för att han år 1829 åter lät hela Bachs Matteuspassion klinga i Berlin efter hundra år av tystnad. Mendelssohns egna oratorier Elias och Paulus har däremot sjunkit undan. På den punkten verkar det som om jubileumssäsongen gottgör tidigare försummelser, i Tyskland, förstås, men även i orter som Falun, Göteborg, Gävle och Stockholm. Borta är i så fall den kitschstämpel som fästs på Mendelssohns sakrala musik (1/3 av hans samlade verk), liksom på nasarenernas och prerafaeliternas bildkonst.

Det har funnits ett fundamentalt avståndstagande från en tonsättare med namnet Mendelssohn – en antisemitiskt färgad kritik. Man kan spåra en sådan inställning gentemot Mendelssohn redan under 1800-talet. Ett viktigt dokument i frågan är Wagners inlägg Das Judentum in der Musik, 1850. Nedvärderingen blev total under Hitlertiden – fast det var väl besvärligt att avlägsna hans folkliga förankring. Sitt mest monumentala uttryck tog sig denna förföljelse när den pampiga Mendelssohnstatyn i Leipzig, den stad där han vunnit många av sina största konstnärliga segrar, raserades en novembernatt 1936.

Mendelssohnforskningen i Tyskland slog knut på sig själv i nedvärderingen av Mendelssohn. Efter andra världskrigets slut måste han återupptäckas i hemlandet. Ett Mendelssohnsällskap bildades, som i sina publikationer utforskar inte bara Felix utan alla släktens märkesmän och –kvinnor. Nu vill man i stället gärna trycka på det judiska arvet och letar efter spår av klezmermusik i violinkonserten – denna pralin av smältande toner. En gedigen utgivning av de samlade verken är igång.

Dags att summera. Beethoven och Schubert var Musik.

Mendelssohn en mäktig musikpersonlighet. Beethoven och Schubert var Genier, Mendelssohn mycket begåvad. Djupet i Schuberts musikaliska skapande behåller alltid en fascinerande innersta hemlighet att återkomma till med stor vördnad.

Mendelssohn beundrar man gärna.

Lika lite som Mozart, Beethoven och Schubert behöver Mendelssohn något jubileum för att fånga vårt intresse. Klassicism eller romantik eller vad man kan finna på – även vår tid har något att hämta. Och säkert finns drag vi försummar i epokernas virvel. Das Problem Mendelssohn heter en tysk bok, där redan titeln är problematisk. Men när »problem« sätts under debatt är det ju den vindlande vägen mot ny kunskap som är mödan värd. Mycket finns att upptäcka och återupptäcka.

För drygt sjuttio år sedan förstörde nazisterna monument av »fullblodsjuden Mendelssohn«.

I dag står han åter framför Gewandhaus i Leipzig, och staden firar minnet av hans födelse, 1809.

OPUS 51