musikteor i med tor e
intervall
tima, medan C – H har fått benämningen stor septima. C – C = oktav. En prim, kvart, kvint och oktav kan vara förminskad, ren eller överstigande. En sekund, ters, sext och septima kan vara stor eller liten, men aldrig ren. Den som tittar noga på illustrationen kan till exempel dra slutsatsen att en stor sext klingar likadant som en liten septima. Nåväl. Så långt om grunden.
överkurs
grundkurs ett intervall är mellanrummet eller avståndet mellan två toner. Detta kan låta rättframt och nästan självklart, men är i själva verket öppningen in till en märkligt undanglidande skuggvärld. Musik kallas ofta för »tonkonst«, något som är lika vilseledande som att kalla texter för »bokstavskonst«. Vi underförstår alltid ett språk och meningar som speglar eller belyser varandra. När vi hör en melodi är det en ganska öppen fråga huruvida vi hör tonföljden eller intervallföljden. Man kan tränas i att identifiera tonerna (»absolut gehör«), men det är tveksamt om detta ger någon musikalisk vinst. Det dubbla i förhållandet mellan toner och intervall kan jämföras med ljuset som våg- eller partikelrörelse. Både denna liknelse och jämförelsen med språk haltar betänkligt, men kan vara användbara som led i beskrivningen av intervall. Hur man än uppfattar intervall så tjänar de alltid som försök att finna sammanhang i musiken. En vanlig durskala kan alla nynna. Om man utgår från tonen C mitt på pianot och, via durskalan, går upp till nästa C har man färdats en oktav – ett intervall. Däremellan ligger en räcka toner, som utifrån det första C:et bildar olika intervall, eller avstånd. Intervallet är alltid relativt till vilken ton man utgår ifrån. Den första tonen betecknar ju också ett avstånd (om än noll). Detta intervall benämns prim. C – C# kallas liten sekund, medan C – D kallas för stor sekund. C – Eb utgör en liten ters (även kallad mollters), medan C – E följaktligen blir en stor ters (durters). C – F är en kvart. Den överstigande kvarten, C – F#, kallas tritonus (så kallade djävulsintervallet), en spännande rackare. C – G är en kvint och ligger mittemellan prim och oktav. C – G# är en liten sext och C – A en stor sext. C – A# är en liten sep-
redan i babylonien påbörjade man försöken med att beräkna de musikaliska intervallens storlek och – framförallt under den tidiga antiken – översätta dessa till talförhållanden. 2:1 för oktav, 3:2 för kvint, et cetera. Genom historien har talförhållanden ansetts som »renare« och framförallt viktigare än gehörets domslut. Guido av Arezzo sorterade på tusentalet efter Kristus intervall och skalor med utgångspunkt från den gregorianska kyrkosångens system av modi, vilken härleddes ur en heptatonisk diatoni. Han kopplade samman sång direkt från bladet, pekande på handens leder och stavelserna ut – re – mi – fa – sol – la i psalmen »Ut queant laxis« sex första textfraser med tre hexakord: »Det hårda, det mjuka och det naturliga«. Alla tre hade samma intervallmönster (helton – helton – halvton – helton – helton = TTSTT) i tre hexakord: Och alla undvek tritonus! Detta intervall (TTT = tre toner) har sedan uppfattats som förbjudet och som »diabolus in musica«. Det behöver inte ha varit så; Guido av Arezzo undvek intervallet i sitt hexakordsystem, men det var inte förbjudet. Oavsett om det diatoniska systemet uppfattas som pentatoniskt, hexakordiskt eller heptatoniskt kom det i alla fallen att fläta samman kvinter, stora och små terser i dur och molltreklanger. Flätan kan utvidgas till dodekafoni. Guidos av Arezzos ursprungliga diatoniska intervall från kring år 1000 har fått ge namn åt de brukliga intervallsystemen och de tusentals omräkningar till talförhållanden som har presenterats genom århundradena. Övertonsserien har under långa tider betraktats som en »naturligare« utgångspunkt. Man har bland annat visat på att den innehåller durtreklangen bland de lägre partialtonerna. Molltreklangen, som är musikaliskt likvärdig, innefattas inte i partialtonserien! Men det är bara att konstatera faktum: Alla försök att härleda toner och intervallsystem ur talförhållanden är dömda att misslyckas. I alla traditioner och stilar är det ytterst örat som avgör!
T O RE ERIKSS O N Ä R LEKT O R E M ERITUS I M USIKVETENSKA P VID LUNDS UNIVERSITET
OPUS 81