ackompa njatör er
Ackompanjatörer tenderar att hamna i skymundan. Så icke i OPUS.
e g i l l i v i n r e r ö n F t e a j D n a p ckom ätlre Nu! Ar Det är B elle
av martina jarminder
När folk hör begreppet ackompanjatör tänker nog många fortfarande på Gerald Moore, legendarisk liederpartner åt till exempel Dietrich FischerDieskau och Elisabeth Schwartzkopf. Hans bok The Unashamed Accompanist hjälpte till att förändra bilden av ackompanjatören som en takthållande bakgrundsklinkare åt en stor sångstjärna till en syn på rollen som en fullvärdig kammarmusikpartner. Gerald Moore är oslagbar. Eller?
f o t o S e b a s t i a n ö r n e m a r k , E w a L e v a u , p r e ss m a t e r i a l
OPUS har pratat med tre svenska pianister som stolt kallar sig ackompanjatörer. Och som inte tycker att det var bättre förr. OPUS 27
ackompa njatör er
tl e k s har ckling t e »D rm utve . m o o n d e e k n i e r g r n a l i k darden ä g.« Stan högre ida
Matti Hirvonen ackompanjerar bland annat Nina Stemme och Katarina Karneus och är en av upphovsmännen till romansserien Svenska Sopranos.
28 OPUS
– Om man skulle ställa Ger ald Moore bredvid till exempel Malcolm Martineau eller någon annan riktigt bra ackompanjatör som är verksam idag skulle han inte kunna mäta sig med dem. Det har skett en enorm utveckling i klangrikedom. Standarden är högre idag. Det säger Matti Hirvonen, professor i musikalisk instudering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och i Vocal Repertoire vid Royal College of Music i London. Jo, ni läste rätt. Något inom den klassiska musiken är bättre nu än förr. Gerald Moore skulle nog känna sig ganska nöjd med detta omdöme. »Det finns nog med arbete för oss alla. Ju fler vi blir, desto större blir konkurrensen, och som en konsekvens av detta kommer vårt arbete att hålla en högre och högre standard« skriver han i The Unashamed Accompanist. Pianisten Johan Westre har också sysslat mycket med kammarmusik och håller med om att ackompanjatören vädrar morgonluft. – Det pratas mycket om att det är svårt att försörja sig som klassisk musiker, men som ackompanjatör går det faktiskt bra. Jag kan rekommendera unga musiker att syssla med det här till 100 %. Men det är svårt, så man måste satsa 120 %. Matti Hirvonen har alltid varit sugen på att utforska olika roller som pianist. För honom är samverkan och ömsesidig befruktning mellan olika konstformer ett måste för att han ska trivas med sin konstnärsroll. – Jag har alltid varit intresserad av röstklang och kombinationen av röst och ord. Jag kom in på det här genom det här genom operasvängen och har också jobbat som renodlad repetitör. Det ger mig tillgång till en helt annan värld. Utan romansackompanjemang skulle jag inte vara insatt i Goethe, Baudelaire och Heine, vilket är något som jag personligen mår väldigt bra av. Gerald Moore skriver att publikens ögon bör vila på sångaren, eftersom hans eller hennes ansikte ska spegla ordens innebörd, medan lyssnarens öron bör ha uppmärksamheten jämt fördelad mellan sångare och pianist. När intervjupersonerna talar om vad som kännetecknar en bra romansackompanjatör så är det ord som »lyssnande« som dyker upp. Men hur lätt är det egentligen att lägga sitt ego åt sidan och acceptera att det är sångaren som får blickarna på sig? Pianisten Fransisca Skoogh, som bland annat spelat med Z-kvartetten, tycker tvärtom att tjusningen med kammarmusiken är just bristen på självhävdelse: – Det finns inget som inte är förhandlingsbart, inom kammarmusiken måste man vara flexibel. Charmen med formen är delvis just att göra någon annans version och göra det bra. Hon tror att fokus på sångaren har ett rent organiskt ursprung. Sångaren är helt enkelt mer central för publikens blickfång i de flesta fall. – Det har kanske att göra med hur pianot är positionerat. Pianisten har inte lika mycket kommunikation med publiken. Pianister är lite mer tillbakadragna, sångare är mer kommunikativa, åtminstone rent fysiskt. Matti Hirvonen har funderat mycket på sin dubbla roll som solist och kammarmusiker. Det har inte alltid varit enkelt eller självklart att balansera de två rollerna. Någon gång har han också känt att det finns en brist på förståelse för hur viktig ackompanjatören är för helheten. – Jag har stundtals blivit väldigt trött på indelandet i fack, som om man inte vore riktig pianist om man sysslar med romansackompanjemang. Alla förstår inte att det är en egen konstform. »Följsam« brukar det stå som po-
sitivt omdöme om ackompanjatörer. Jag skulle vilja varna för det, det är ingen komplimang. Jag inspirerar i lika hög grad sångaren som sångaren mig. Människan har ett behov av att ordna saker hierarkiskt och den som har ordet har alltid fokus. Men det är bara att gilla läget. Älskar man genren får man syssla med ett ständigt identitetsskapande, säger han. Johan Westre och Fransisca Skoogh har aldrig upplevt sig komma i andra hand som ackompanjatörer, men har funderat på att det kanske kan ses på det viset av andra. – Det kan nog finnas en attityd hos vissa att det är »sämre« att kompa. Jag kan tänka mig att somliga tror att man gör det för att man är »misslyckad« som solist, konstaterar Johan Westre. – Vi har olika roller, men lika stor betydelse. Om det inte vore så skulle sångarna i viss repertoar kunna ackompanjera sig själva om man drar det till sin spets. Det är intressant att uttrycket ackompanjatör är så belastat, eftersom det inte är något fel på att vara det, säger Fransisca Skoogh eftertänksamt. Matti Hirvonen tycker istället att det ibland är i förhållandet med arrangörer som pianistens status kan bli problematisk, särskilt utomlands. Ofta anlitas sångaren och pianisten som ett paket och då står ackompanjatören med betydligt mindre stil på affischer och liknande. Och får dessutom en avsevärt mindre summa insatt på bankkontot. Det är istället publiken som står för behållningen och den kammarmusikaliska kunskapen, menar han. – Man slås av den kunnighet och det intresse stora delar av publiken har inför pianistens roll och konstnärsskap. Det händer ofta att människor kommer bakom scenen och vill berömma och diskutera just med pianisten om utförandet av sångerna. Detta händer sällan eller aldrig i Sverige, säger Matti Hirvonen. Hur viktig är personkemin för att ett kammarmusikaliskt samarbete ska bli riktigt lyckat? Och hur kan så många olika synsätt på hur ett verk ska tolkas verkligen ge ett bra resultat? – Det händer att man hör en person och känner med en gång att man vill samarbeta. Jag älskar sångare som berättar en historia, säger Matti Hirvonen. – Personkemin måste stämma. Man jobbar intensivt, det blir som en andra familj. Tolkningen kommer gradvis. Jag kommer alltid med en bestämd åsikt, men ibland får man anpassa sig. Det kan mycket väl bli bättre än jag har tänkt också, säger Johan Westre. – Fransisca Skoogh påpekar att man ofta blir »ihoptotad« på festivaler och liknande och att kammarmusiker därför är extra bra på att skjuta egot åt sidan och lyssna på andra. – Alla som spelar kammarmusik brukar anstränga sig för att det ska blir bra, sedan kan ju resultatet variera i alla fall. Hur ser framtiden ut för kammarmusiken och romansen enligt våra intervjupersoner? Fransisca Skoogh tror att kammarmusiken mår bra av att befruktas genom cross-over med andra konstformer och ämnen. Däremot tycker hon inte att den måste sträva efter att bli så bred som möjligt. – Om man ser på hur Schubertiaderna såg ut till exempel, så var det smalt, något man gjorde hemma. Det tycker jag att den kan få fortsätta vara. För mig spelar det ingen större roll om det kommer 50 eller 500 personer till en romanskonsert. Matti Hirvonen kommer att ligga bakom en ny kurs på Kungliga Musikhögskolan med inriktning på ackompanjemang. Han har märkt av en delvis
g o n n atlityd a k t »Deinnas en är t f e d tt « . a a a p s s m i o v k s tl o h a ’ e r m ’sä
Johan Westre samarbetar bland andra med mezzosopranen Susann Vegh.
OPUS 29
ackompa njatör er
n a e k s m o r s ö f r s i a c v e r p y, ara för n r e ä m t e s rätt b r e tl D « ? ä » r r d a e o r t f g e fy r a a t v ä ätlen e t n i man att huvudr
Vad ska man lyssna på om man är sugen på att utforska romanskonsten vidare? MATTI HIRVONEN »I Sverige är det oöverträffat Bengt Forsberg och Anne Sofie von Otter. Ian Bostridge och hans ackompanjatörer. Den tyske barytonen
Christian Gerhaher tillsammans med pianisten Gerold Huber.« Hirvonen ligger själv bakom
Fransisca Skoogh har jobbat mycket med kammarmusik, bland annat med ensemblen Z-kvartetten.
serien Svenska Sopranos, som har börjat samar-
beta med Dramaten och kommer att ge romanskonserter på Stora scenen under 2009/2010. Dramaten »lånar ut« sina skådespelare som
konferencierer till evenemangen. Bland andra Nina Stemme och Katarina Karneus har uppträtt inom ramarna för den här serien. JOHAN WESTRE »Arthur Rubinstein. En fin kammarmusiker.« FRANSISCA SKOOGH »Peter Schreier och Sviatoslav Richter i Schuberts Winterreise.« Nyskrivna romanser finns på Skooghs och Malena Ernmans cd Songs in Season, där varje årstid får en ny romans. Särskilt Våren på Djurgården av Staffan Storm tänjer på romansens ramar. 30 OPUS
ändrad attityd till romansackompanjemang hos unga pianister, särskilt studenterna på The Royal College of Music: – I mitt arbete som professor märker jag att studenterna är mer inne på själva samarbetsaspekten. Dessutom är man mer textmedveten och utgår från en helhetssyn på konstverket. Vad får man som pianist ut av att syssla med kammarmusik? Fransisca Skoogh jämför kammarmusikalisk och solistisk verksamhet med olika rätter i en riktigt god middag: – Det uppenbara svaret är att det är roligt att dela på något, i det här fallet riktigt bra musik. Det ger helt olika saker. Det är precis som en fyrarättersmeny, varför ska man inte äta efterrätt bara för att huvudrätten var god? Kanske är våra intervjupersoner duktiga ackompanjatörer just tack vare denna glädje och hängivenhet? Gerald Moore menade nämligen att det som en ackompanjatör främst måste ha är – ett hjärta.
OPUS 31